I natt satte sig min man på planet till Sverige. Hans mamma begravs därhemma på fredag. Sedan kommer han att stanna någon vecka i Sverige för att vara tillsammans med sin pappa och bistå honom med diverse grejer som följer på ett dödsfall.

Vår dotter har långledigt den här helgen, på grund av att det är Thanksgiving (hon går på en amerikansk skola). Hon slutar skolan vid lunchtid i morgon, torsdag. Då åker vi direkt till flygplatsen – destination Goa.

Den här resan är planerad sedan länge, och från början var det naturligtvis meningen att vi skulle åka alla tre, min man, dotter och jag. Men så kom ju livet – eller rättare sagt döden – emellan. Nåväl. Hon och jag kommer säkert att få en skön och lång helg tillsammans på södra Goas stränder.

Ha det så bra alla,  och en skön helg i förskott!

Begravningen är över. Vad märkligt det kändes att åka i första bilen, gå direkt efter kistan och bära blommorna. Det kändes som om jag borde ha varit betydligt längre bak. Men de envisades med att jag är svärDOTTER och ska gå med hennes döttrar. Nåja, nu är det gjort. Det var jättefint, med både skratt och gråt.

Tack för alla mail och kort.  ♥

Sonen har hela tiden sagt att han vill gå på begravningen. Jag har sagt att han får, men jag vill helst att han stannar hos grannen med sin lillasyster. Han är väldigt känslig så jag tror att det kommer att bli för tungt för honom att se alla gråta. Men han får följa med, ingen kommer att hindra honom eller säga nej. Han får vara med på allt han vill. Vi har berättat allt som har hänt de senaste dagarna och han har själv fått avgöra vad han vill se eller vara med på. Han vill absolut vara med på begravningen, han vill inte ens diskutera saken.

I eftermiddag stänger de kistan. Jag har sett henne två gånger, och första gången var nästan en chock. De hade gjort henne så fin i kistan, hon såg så levande ut att jag tyckte det var obehagligt. Andra gången var inte ett dugg lättare.

Sonen har skrivit ett brev till farmor. Han skrev att han kommer att sakna henne jättemycket och tänka ofta på sin älskade farmor. Han hoppas att hon får det bra i himlen.

Vi gick till Svägerskan för att lämna brevet. Den ska läggas i kistan men han vill inte göra det själv så hon har lovat att göra det åt honom. Dottern har ritat en varm tröja till farmor, den ska vi också lägga i kistan.

Svägerskan började gråta när hon läste brevet. Sonen tyckte det var jättejobbigt att se henne så ledsen och ändrade sig, han vill absolut inte gå på begravningen längre. Han vill inte se alla ledsna och gråta. Min andra svägerska var också där och sa att man får vara ledsen, det är bra att gråta ut. Men han vill inte diskutera saken, han vill inte gå längre. Ärligt talat är jag lättad. Jag tänker absolut inte hindra honom, men jag föredrar att han stannar hemma.

Det är i mitten av 90 talet. Min far har dött några veckor tidigare och allting känns ganska jobbigt. Kan inte samla mina tankar speciellt bra. Jag tar min cykel och jag drar ut på vägarna. Jag bara susar iväg. Backe upp och backe ner. Det speciella oranga ljuset som lyktorna ger dominerar mitt synfält. Ibland susar en bil förbi. Ute sent precis som jag.

Jag lyssnar på radion. Nattradion, ett blandat potpurri av sånger. Det känns bra att ha lite sorl i öronen. Det är inte särskilt kallt i nattmörkret. Det är fortfarande sommar. Jag är lättklädd, kanske bara t shirt och shorts på mig , när jag susar ner för backarna omfamnar den varma nattvinden min kropp och jag får för ett ögonblick glömma , lyfta oron av mina axlar – inte tänka på val av färg på kista , inte fundera på när släktingarna bestämmer att de kan komma -.

Jag väntar på besked och sitter fast i situationen. Jag kan inte fly och jag måste fixa detta sedan försöka ta saker med ro.

Plötsligt spelar radion låtar som på något sätt blir som en resonans för hur jag känner. Starkt vemod , tomhet och samtidigt omfamnad av den varma nattvinden med det oranga skenet från lyktorna. Tårarna torkar i vinden.

Har sovit bra i natt men vaknade tidigt och låg och vände och vred på mig, gruvade mig för vad som komma skall, begravningen alltså. Jag förmodar att de allra flesta tycker det är jobbigt med begravningar jag har verkligen ångest inför såna, jag mår fysiskt illa, får hjärtklappning och svettas floder, jag vill helst bara lägga mig och dra täcket över huvudet och låta dagen försvinna men det går ju inte, det är bara att ta sig i hampan och gå igenom det. Så nu sitter jag nyduschad och iklädd helsvart utstyrsel, för övrigt samma som jag köpte i Kortedala sommaren 2002 och använde på min brors begravning.  Men den här gången är det farfar som ska läggas till sista vilan……

Jag mår fortfarande illa som fan, 21,5 grader inomhus och jag sitter med tjocktröjan och fryser som en hund. Inte en endaste grad feber eller något annat dock, men jag känner mig inte värst frisk ändå. Hoppas jag mår bättre i morgon , vi ska ju begrava farfar då, jag blir ju lite orolig att det är något som ska bryta ut, man vill ju inte smitta en massa folk med något elände. Ja det lär visa sig, om inte annat så har jag en förmåga att bli “sjuk” när det närmar sig begravningar eller annat elände, jag kan få dom mest konstiga symptom som med all sannolikhet är psykosomatiska. När min bror skulle begravas så fick jag fruktansvärd värk i kroppen, har aldrig känt något liknande. Precis som att alla trådar och senor i kroppen dragits samman så det gick varken att stå, sitta eller ligga, men det försvann efteråt. Jag kanske gruvar mig så mycket att det är därför kroppen reagerar på något sätt. Nej så idag är jag hemma från dagis igen, får se hur det blir imorgon och sen på Fredag ska jag på sjukhuset med sonen, så det är precis att det ska vara full huggning just nu då när det aldrig händer nåt annars!

Laila Bagge har börjat blogga, än har det bara kommit några få inlägg men vad jag sett hitintills så kan det bli roligt att följa den bloggen, dels så har hon ju sitt vanliga liv med vanliga bestyr som tex böket med att natta barn, och dels så händer ju en hel del andra spännande saker i hennes liv så jag tror den kan bli rolig att läsa. I mitt liv händer inte värst mycket just nu, ja om vi bortser från dåren då, men annars går det sin gilla gång. Kliva upp vid 6-7, fika, blogga och läsa tidningar, gå ut med Tony. Sticka iväg på dagis tre timmar, komma hem, gå ut med Tony,börja greja lite med maten, tända brasa, dammsuga eller hänga tvätt, kolla Glamour och Dr. Phil , gå ut med Tony och slutligen börja sucka vid 21 om att jag är trött.Förjävla spännande måste jag säga…..

Det går förresten åt en hel del tid till att hela tiden försöka få i mig soppor och annat också. Det måste ju vara 7 veckor sedan jag åt någon riktig fast föda nu och det börjar kännas för jag är trött,seg och matt, det är väl svårt att få i sig den näring man behöver med bara flytande kan jag tro men den här veckan skulle det ju komma näringsdrycker så jag kanske klarnar till lite då. På Torsdag ska vi begrava farfar också och det är ju aldrig roligt även om han var gammal och det inte kom som en chock, men begravningar är så fruktansvärt jobbigt, det känns lite som att alla som alltid funnits bara försvinner och för varje begravning så påminns man om dom tidigare på något vis också. Men det ska gå den här gången också, man får vara glad att han fick leva i så många år och vara frisk och att han somnade in fridfullt när det väl kom……

“Blott en dag ett ögonblick i sänder”. Denna fina sång sjöng jag på min älskade mors begravning år 1996 samt på min älskade fars begravning år 1999. Tårarna rann nedför mina kinder, det var smärtsamt att säga farväl, men jag sjöng med en innerlighet. Jag älskade mina föräldrar så mycket. Båda mina föräldrar har gått bort i December-månad, innan jul. Så denna morgon kom starka minnen till mej. Jag finner tröst i denna vackra sång! Du som sörjer, du kanske just har mist någon, eller kanske för längesedan. Hoppas att du finner tröst i “blott en dag”…….

I Islamabad International Islamic University börjar livet återvända till det normala. Den 20 oktober detonerade
samtidigt två självmordsbombare sin dödliga last både på den kvinnliga och manliga sidan av universitetets campus.
Tre kvinnor dödades den dagen och den manlige vaktmästaren, Pervaiz Masih, som med all säkerhet räddade skolan från en ännu större tragedi. Hur det gick på den manliga sidan vet jag inte, har läst uppgifter om totalt sex personer.

“Han är numera en legend för oss, säger en 20-årig student vid namn Sumaya Ahsan. “Därför att han räddade våra liv, våra vänners liv.” han avvärjde en massaker.
Enligt ögonvittnen, närmade sig angriparen förtäckt i kvinnoklädsel. Han sköt vakten, och sedan närmade han sig cafeterian, som var fylld med hundratals kvinnliga elever.
Masih stoppade självmordsbombaren i dörren, då detonerade självmordsbombaren laddningen strax utanför den fullsatta hallen, Den explosiva laddningen var fylld av kullager som istället för att sprida sig inne bland eleverna i cafeterian, spred sig den mestadels ut på parkeringen.
Hur jävla sjuka kan människor vara?
En städare som blev ögonvittne var på väg mot cafeterian när han hörde vaktmästarn sa till självmordsbombaren att han inte fick komma in. Sedan kom explosionen, städaren skadades i huvudet, ben och arm, dock inte livshotande.
“Mellan 300 till 400 flickor satt där, säger professor Fateh Mohammad Malik, rektor vid universitetet.
Vaktmästaren tillhörde den kristna minoriteten som inte lever ett gott liv i det islamstyrda Pakistan, men ändå gjorde han sin plikt och räddade många muslimska flickors liv.
Masih(vaktmästaren) var medlem av Pakistans kristna minoritet, traditionellt en av de fattigaste samhällena i landet.
Som kristen stod han framför talibanerna för att skydda universitetet sade minister Shabaz Bhatti.
Hans mor var tvingad att arbeta som städerska för att familjens ekonomi skulle gå ihop då kristna oftast får de sämst betalda jobben. Masih tjänade $60 i månaden, vilket inte räcker länge i Islamabad.
Hans mor går nu dagligen till hans gravplats och man har frågat henne vad hon tycker om att hennes son har blivit en hjälte, “min hjälte är död nu” svarade hon.
Masih’s efterlämnar en treårig dotter som sträcker sig efter bilden på sin far när hon ser den.
Det islamiska universitetet erbjudit sig att ge Diya en kostnadsfri utbildning och vill anställa Masihs änka, Shaheen Pervaiz. Problemet torde väl bara vara att dottern tillhör den kristna minoriteten och lär väl då få konvertera. Men som en tröst har man fått sig tilldelat 1 miljoner rupier (ca $ 12.000) för Masihs mod.
Samt att han blivit en nationell hjälte.

Men det sorgliga i detta är att denna nationella hjälte ligger begravd i den kristna fattiga delen av Islamabad, kyrkogården utgör hälften av ett kvarter och har en lerig väg fram. Senast Masihs syster var där fick hon plocka bort ett tomt cigarettpaket som någon släng på jordhögen som var hans grav.
När änkan får de utlovade pengarna så vill hon dekorera graven och omgärda graven med ett staket.
Källa: CNN.

Lite kontraster mot vad kravmaskinerna gnäller för här hemma.

Nu har jag kommit till det dar underbara med att vara utomlands! Alla bokstaver pa tangentbordet som ska vara dar, men som har tappats nagonstans bland aristokraternas papyrus finns inte! Sa forsok forsta mitt kryptiska inlagg.

Begravningen var fin, speciell, underlig, skon, jobbig och for att sammanfatta det hela en upplevelse.

Allt gick snabbt. Begravningen som ska ske inom 24 timmar.. ( kom presic pa att det kanske inte ar det roligaste att lasa om en begravning men det har ar faktiskt larorikt och fran en annan kultur, det kan vara spannande, sa fortsatt nu o las, ta en kanna kaffe) Ja begravningen ska ske inom 24 timmar sa det var oss dom vantade pa. Vi kom fram 04 och 11 pa morgonen kom nara slakt hem till oss. Alla halsade och jag visste inte vilka de flesta var. “Vi sorjer med er”  Tack.. eller? mamma vad sager man?

Alla hade anlant och sedan kom morfar helt plotsligt. Kistan bars in i vardagsrummet och lag dar oppen sa alla fick ta farval av honom. Tva kandelabrar med ett ljus i varje pa bada andarna av kistan.  En prast kom hem till oss och laste boner samt kastade omkring med en rokelseslagga.  Mormor hade ocksa rokelse  som hon gjorde korset over kistan med och framfor kandelabern. Vi satt dar en timma i all rokelse o jag blev yr.

Sedan akte vi till kyrkan.  Dar sjong prasterna. Alla gor korsetflera ggr.  Sedan sitter de anhoriga pa rad sa alla kan halsa och kramas en och en for att visa deras sorg.

Resan fortsatter mot kyrkogarden dar morfar far ett guldkorshalsband, blommor och hissas ner i en vit marmor grav medan prasten mumlar pa.  Sedan oser man pa jorden och om man vill tar man en nave och kastar sjalv i, eller mera blommor.

Till slut samlas alla pa en fika for att umgas och prata, samla ihop sig lite eftersom man inte ses alltfor ofta tillsammans.

Kunde tyvarr inte dokumentera bildligt, det skulle kannas lite absurrt om jag sprang runt med min iphone och klickade vilt pa allt. Ska halsa pa morfar imorgon sa da kan jag iaf visa hur gravplatsen ser ut. Det ar valdigt trangt och vit marmor overallt.

Han sover som en sten ( skamt asido ) fast mormor sager att han ar ett moln, och nar vi har en fluga hemma sa sager hon att det ar hans ande. “Det ar morfar!” Sa  kommer det en liten fjaril, “Ja det ar morfar!” Ja mormor, det ar morfar.

Har kommer en GRYM lat jag spelar nar jag kommer hem. Pa hogsta. Nu ar  har vi sorjt, gratit, tagit hand om familjen och nu vilar han i frid. Bless

Just nu så är det så här. Att jag inte alls är i form. Att jag har sorg i familjen. Min svärmor dog för en vecka sedan.

Tomhet, saknad. Visshet om att livet aldrig blir sig riktigt likt.

Det här rör upp en mängd känslor hos mig; känslor som jag trodde var undanstuvade vid det här laget. Det plågsamma minnet av att inte vara till hands när min älskade mamma blev sjuk i cancer för några år sedan. Min panikartade resa från Seoul till Sverige, för att få vara hos henne de sista dagarna i hennes liv. Då, när hon knappt vid medvetande låg iklädd helt i vitt i en sjukhussäng, med armarna utsträckta åt sidorna, som en späd liten ängel.

Och några månader efteråt. När jag återvänt till Seoul, efter att ha varit i Sverige ett antal veckor, för att ordna mammas begravning och hjälpa pappa med allt möjligt. Det dagliga telefonsamtalet från Seoul till Lund, då jag som vanligt anropar min kära pappa. Och förväntar mig att höra hans vanliga harkling, följt av telefonnumret. Men när han inte svarar. När jag försöker om och om igen. Och till slut, efter några timmar, får svar. Men det är inte pappa som svarar. Utan en sjuksköterska som har vakat hos honom. Och som talar om att min pappa har avlidit, helt fridfullt, några timmar tidigare. Tre dagar innan jag, min dotter och make skulle landa på Kastrup, för att fira jul med honom.

Dessa minnen.

Dessa minnen som i dagsläget blandas med så mycket annat. Med saker och händelser och dofter och stanker och människor och företeelser som jag och min familj dagligen konfronteras med här i Mumbai. Som inte kan lämna någon oberörd. Frustration, tillgivenhet, ilska, vanmakt, kärlek, skratt, gråt och allt annat mellan himmel och jord.

Ja. Det är mycket nu.

Men samtidigt inser jag att jag är så oerhört priviligierad. Som får leva till max, till  etthundratioprocent, minst. Som inte bara existerar och traskar på i utmätta fotspår, enligt standardformulär 1A.

Hur smärtsamt det än kan vara ibland, och hur många oceaner jag än gråter, så vill jag ju att min tillvaro ska vara så här. Levande och oförutsägbar.

Begravning igår. Fragment från barndomen seglar förbi, minnen slår knock out på en. Jobbigt, men vackert avsked. En vacker dag. För en vacker människa.

Solen lyste för farmor igår.

Sen 40 personer i farmors lägenhet. Trångt men mysigt. Och helt klart enormt charmigt och symboliskt med hela högen barnbarnsbarn som satt på golvet mitt i kaoset och spelade Uno. Bara familj. 40 pers, alla avkommor. Häftigt. Livet.

Idag begravs grannen.

Inte finns många blommor att hitta i trädgården. Kanske det blir en höstaster, om de hinner torka.

Annars kanske det inte gör något om kistbuketten  gråter lite.

Min farmor dog för ett par veckor sedan. Hon blev 97 år gammal. Inom judendomen brukar man vara snabb med att ordna begravning, men jag är den enda i släkten som är religiös eller som bekänner mig till judendomen. Hon begravs därför på sedvanligt Svenskt sätt i kyrkan. 

Som noachid bör jag inte ta del av eller engagera mig i ”avgudadyrkan”, vilket bön eller sång till människan Jesus är. Det finns oftast ingen anledning att besöka andra religioners lokaler eller aktiviteter. Undviker jag att delta i andra religioners aktiviteter undviker jag samtidigt risken att ägna mig åt ”avgudadyrkan”, vilket innebär att jag lever efter ett av de nochidiska buden. Därför finns ett dilemma: Att gå på min farmors begravning, med risk för att delta i avgudadyrkan eller att avstå att gå och därmed såra min far i en stund då han mår gott av min närvaro och önskar att jag är där.

Ärligt talat, jag har inte övervägt att inte gå på begravningen. Det är dock ett teoretiskt dilemma. Därför frågade jag ett par Rabbiner på siten asknoah.org. Svaret jag fick var att om det ställer till med stort förtret i släkten om jag inte går på begravningen och om begravningen inte hålls som ett utpräglat religiöst möte så kan jag gå om jag inte ber eller sjunger till någon avgud (d v s till Jesus). Min släkt är sekulär och inte engagerad i kristendom eller några andra religioner. Jag är den ende idag som är aktivt religiös. Det finns nog ingen risk att det blir ett aktivt religiöst möte av begravningen. Det är skönt att veta att det när det gäller halacha (lagens tillämpning) för noachider inte finns ett förbud mot att jag deltar i en anhörigs begravning.

/Niklas

Jag börjar tänka på den långa diskussionen som rörda pensionssystemet på SSU:s förbundskongress där ombuden var tudelade i två grupper varav den ene ville ha kvar det befintliga marknadsbaserade pension medan andra gruppen föreslog återinförande av ATPssystemet(allmän tilläggspensionssystemet) som gällde mellan åren 1960 och 1994. ATP-systemet innebar: “allmän och obligatorisk tjänstepension som finansieras med arbetsgivaravgifter. Pensionen ska stå i relation till inkomsten under yrkeslivet och fondmedlen förvaltas av en styrelse tillsatt av staten och representanter för arbetsgivare och arbetstagare”. Högern var givetvis emot den när den infördes, de som stödde det var Socialdemokraterna, vänsterpartiet och LO.

Sedan 1994 har pensionerna varit baserade på marknadsliberala principer där pensionärerna måste leta efter pensionsbolag som ger högst avkastning. Ett sådant bolag är Folksam och en väldigt attraktiv försäkring är grupplivförsäkring som populärt kallas för begravningshjälpen bland pensionärerna och som har tecknats av ca 420.000 människor. Nu har det systemet visat sig vara lika misslyckat som hela marknaden som kämpar för sin trovärdighet efter den nuvaranda stora finansiella krisen. Nu har Folksam försämrat villkoren för de försäkrade och utbetalningarna till de berörda kommer att halveras vid 70 års ålder med början vid början i begynnelsen av 2011, enligt Folksam själv.

Folk ringer till sina pensionärsförbund och gråter. De känner sig förtvivlade och oroliga, något som inte är så svårt att förstå när villkoren i deras försäkringar halveras. Detta är ett tydligt tecken på hur misslyckad en marknadsfundamentalism och tron att marknaden löser allt är.

i solen utanför apoteken
retad
olikfärgade påsar
men sak samma innehåll
jag blir erbjuden guld och en cowboyhatt
ett skratt och ett tack
inga romer kan reta mig
jag är rustad mot retning i rusning
jag går norrut
via Lidl som säljer fiskkulor frysta
ingen frysväska finns
bara kolsyrat vatten med mig från kassan
fyllning mot retande restaurangljus
och stånkande liv
jag går kissnödig lugn
tränande retning
genom kvällskyrkogården
som kallas begravningsplats
tänker bokning på nätet
betalning och kvitto
och visshet och framtid

Filosoferar djupt idag ju… …Haha

Måndag morgon och som det bör sig på en Måndagsmorgon
Så är den allt annat än Lugn…

Upp nu då… Ät frulle nu då… Klä på dig då… Gör det då… NU… Men
sluta tjafsa med varandra… Kläderna var det… När klockan är 8  så lyfter jag ut dig och har du inga kläder på dig…. så får du gå med kallingar… Jamen gå därifrån då… Låt han vara ifred…Jamen vad bra att du tog på dig kläderna… Vad sa jag..U P P och det NU… annars så häller jag en hink kallt vatten på dig… Klockan är redan 7… skyll dig själv då… Du väljer ju… Skrik inte.
GÅ IN PÅ DITT RUM…. Men för sista gången… K L Ä på dig kläderna
Du kommer försent snart…Jag plockar undan frukosten snart… Nehe.. ingen Cola på morgonen… Låt han vara i fred… Ja Hanna kommer idag… Ja det tycker jag med…Ja jag har packat gympapåsarna… Äpple… Duger det inte så får du vara utan…välj… Inte kex till skolan… Strunta i mackan då… Det är din mage som är hungrig inte min…… GLÖM DET!!…. Jo, du ska ta den där Jackan… Ta den andra den är blöt… Men leta då… Nej, jag vet inte vart du har lagt din cykelnyckel… Jalla Jalla… STOP där… gå från TV:n… stäng av den…Skorna…hörru Skorna… Nej, inte Foppa… Ta springskorna…  NU går vi… Ja du får bära ryggan själv… Nä nä… det går jag inte på… Alla föräldrar bär inte barnens ryggor… Ni alla har En lapp påskriven om Vaccinet som ni ska lämna till skolan idag… Nej, det gör inte ont… Jo, Det ska du… Jag bestämmer… Joho…Glöm Det… Ja det ska jag… Svininfluensa… Mycket sjuk… Lovar… Jomen nu är det så… PUNKT!!
Jag älskar dig.. och dig.. och dig… Jag vet… Tar aldrig slut..
NU måste vi gå…

Sådär ja… Nu är Alla i Skolan =)

Vaknade i natt gråtande och i panik…
Drömde att jag begravde ett av mina barn… Hanna.
Det var så verkligt..allt i drömmen… så ofattbart..
Kommer ihåg känslan från drömmen när jag stod där vi kistan
Kommer ihåg vilka som var där och vad som sas..
Det tog väldigt lång tid att inse att det var bara en Mardröm
Har fortfarande en olustkänsla inom mig.. Hua!!
Känner mig gråtig hela tiden… och orolig.

Men är det inte så att om man drömmer om DÖD
så betyder det annat? Oftast någonting mycket bra.
Lugna mig nu… Please!!

Nu är det ju så att min Mardröm är ju en svår
och fruktansvärt grym verklighet för många föräldrar.
Herregud!! Vad jag lider med dessa föräldrar..
Men ändå så kan jag inte förstå fullt ut smärtan
Men jag kan ana den… och det jag anar smärtar så hårt
att man får andnöd och panikkänslor…

Mina varmaste tankar är idag hos dom Föräldrar
Vars barn är dom Vackraste av Änglar…
Dom som sörjer och lider och saknar så fruktansvärt.
Sänder er Många varma Hjärtan idag…

Nu ska jag knalla till Korttis för att Hämta Hannas Väska och Vagn.

Vi höres lite senare!!

Var rädda om er själva och varandra…

LOVE YOU ALL!!

Nej, jag röstade inte.

För det kom ju så plötsligt, jag var inte förberedd, inte insatt och varför är våra politiska partier inblandade överhuvudtaget?

Nej, verkligen inte insatt. Så till den grad, faktiskt, att jag inte borde vara medlem. Det torde ju vara ett lätt beslut, och lätt att genomföra, dessutom.

Ändå är det svårt att ta steget och gå ur.

Dels för alla saker Svenska kyrkan bidrar med till samhället.

“Största delen av din medlemsavgift går till din lokala församling. Där bidrar du till att vårda kyrkobyggnader och kulturhistoriska värden för kommande generationer. Din avgift ska också räcka till kyrkans vardagsarbete med barn, ungdomar och äldre, till körer och soppkök, sjukhuskyrkan, familjerådgivning, jourhavande präster, mötesplatser och aktiviteter för ensamma och hemlösa.”

Då jag i nuläget inte har någon egen nytta av dylika tjänster kan mitt medlemskap och avgiften jag betalar för den ses som ett välgörande bidrag. Ärligt talat har jag inte besökt kyrkan för min egen skull sedan min konfirmation år 2001, och det var nog också på grund av tradition. Gudstjänster mm. är för mig inte mer än en sorts media att vägleda folk in i en sinnesstämning eller ett sorts tänk. Det klarar jag personligen av utan hjälp från Svenska kyrkan, just nu.

Det jag skulle kunna göra är att skänka de lite över 2000 kr per år, som nu går till Svenska kyrkan, till andra hjälporganisationer istället, som WHO, UNICEF, Rädda barnen, bli fadder, vad som helst. I allt håller jag nämligen inte med Svenska kyrkans ideologier. I stort sett handlar det om hur bekväm och lat jag är i att förvalta mina egna pengar.

Eftersom jag inte har del i kyrkans verksamhet idag, vad kan kyrkan göra för mig, i framtiden?

Det är giftemål, dop och begravning som jag lägger störst vikt på.

Visst går det bra för mig att gifta mig inför en minister, istället för en präst. Det som Svenska kyrkan däremot erbjuder är, förutom lämplig lokal och bekant ceremoni är en känsla bakom.  Jag vet att min mamma, främst, skulle uppskatta ett kyrkligt bröllop där hon fick njuta av stunden länge och gråta ögonen ur sig. Visserligen går det att ordna med en fin borgerlig vigsel. Det skulle säkert vara riktigt häftigt att bli vigd av en kapten, t ex. Men det ger, som sagt, inte samma känsla som att bli vigd av en typ i vit dräkt.  Att vara kvar i Svenska kyrkan kan då vara att ge min mamma den glädjen i gåva. (Speciellt eftersom min bror tydligen inte tänker göra det, och som jag förstått det, inte min syster heller.)

Dopet vill jag absolut att min familj är med och bestämmer i. Vad barnet tycker ger jag blanka fan i. Blir det ett kyrkligt dop och ungen tas upp i församlingen får han eller hon gå igenom samma tankegångar som jag gör idag. Dock kan jag tycka att det är lite perverst att prata till ett litet spädbarn och välkomna det in i kyrkan när det inte förstår vad som pågår. Men dopet är ju en uppvisning, varför inte slänga med lite teater medan man ändå håller på? och igen, det ger känsla, vilket man knappast får när man skickar in en lapp till Skatteverket.

Begravningen har jag inte särskilda önskemål för hur det ska se ut. Helst ser jag att alla användbara organ återvinns innan kremering, men vill mina efterlevande att jag jordfästs får de väl göra som de vill. Jag kommer ju inte att kunna protestera direkt. Är jag kvar i Svenska kyrkan blir då begravningen mycket smidigare; det blir billigare, det kommer att finnas en präst och hela köret kan arrangeras till största del av en utomstående part om så behövs. (enl. min kollega)
Alternativ är att jag redan nu ordnar med all planering, finansiering och allt det andra som krävs för att mina efterlevande ska ha så lite bekymmer som möjligt med min bortgång, eller rättare sagt hanteringen av mina kvarlevor.
Sådant kan ju också vara skönt att slippa tänka på.

Så jag kan strunta i att göra någonting, veta att mina pengar går till välgörande ändamål, om än själva organisationen har vissa fundament jag inte håller med om (vilket jag nu har förbrukat min chans att påverka de närmsta tre åren) eller så kan jag gå ur, förvalta mina egna pengar och gå miste om tre stora förmåner som Svenska kyrkan erbjuder.

Choices, choices..

(Och jag vet att så fort jag trycker på “publicera” kommer jag att göra en riktig research och finna att hälften av mina argument faller bort. Men i skrivande stund sitter jag iaf i ovisshet om hur jag ska göra. )

Nej, jag har inte tagit semester. Inte ännu, men i december bär det iväg. Bokat och klart så jag hoppas att resan blir av den här gången. Det blir en riktig långresa till Sydafrika nu när vi har en massa semesterdagar kvar att ta ut. Tre veckor på rundtur mellan Johannesburg och Kapstaden. Med både safari och vingårdar, plus en massa annat när man ända tagit sig så långt. Ja, dräggla ni bara.

Svärdottern går på utbildning en kväll i veckan så inatt sover barnen hos oss. Och jag har sovmorgon i morgon. Det kan jag behöva bara huvudet låter mig koppla av så jag har någon glädje av det. Plus att Noa kan låta bli att vakna 5:30.

Jag har tagit ledigt eftersom begravningen för Makens brorson är på eftermiddagen. Eventuellt blir det lite smygjobb hemifrån under förmiddagen. Det är svårt att låta bli när situationen ser ut som den gör.

3 september och dagen är både mörk och ljus samtidigt. Jag mår ok. Men jag valde ändå att stanna hemma från skolan på grund av förkylningen jag har sedan några dagar. Det var ändå lika bra att jag stannade hemma för att begravningen av en granne, far, fru och vän skulle äga rum.

Lars-Olof blev ca 54 år och han valde att lämna sitt liv och familjens liv genom att själv sluta andas. Jag minns honom som den glada, hjälpsamma, skojsamma man han var när han skjutsade dottern och mig till innebandy- och fotbollsträningarna. Begravningen var fruktansvärt jobbig och det var så hemskt att se hans familj sitta längst fram i kyrkan tillsammans med övriga släkten. Kyrkan var full av arbetskamrater, grannar, vänner och oss, . Musiken spelade för det mesta och avskedet vid kistan kunde inte ha varit finare med alla dess blommor och ljus.

Det brast för mig flera gånger om och jag kände både medlidande för familjens sorg, en gammal väns sorg och ilska över att Lars-Olof slutade lida och istället fick hans familj det. Prästen sa något som jag tog till mig. På ett ungefär citerar jag honom.

“Lars-Olof var ute i ödemarken, utan vägskyltar, karta eller kompass som visade vägen. Vi kommer aldrig att förstå hur Lars-Olof kände och tänkte förrän vi själva står där i ödemarken utan karta, skyltar eller kompass”

Det var en fin begravning och jag hoppas att familjen uppskattade min delaktighet. Jag gick dit för dem och för min egen skull för att det kändes bra att få ta adjö. När jag ser citatet blir jag både känslomässigt berörd på ett både negativt och positiv sätt. Det citatet hjälpte mig att förstå lite mer trots att det var fel person som tog sitt liv. Varför kommer jag aldrig att få reda på och livet måste gå vidare trots sorg och saknad. Jag hoppas familjen kan få börja om, till slut. Jag tänker på dem!

Ett ljus brinner för dem och Lars-Olof i mitt hjärta.