Det sägs ju att man alltid vill ha det man inte kan få. Till viss del stämmer det kanske även på mig. Men något som stämmer ännu bättre på mig, i alla fall när det gäller kärlek, är att jag alltid vill ha det jag inte behöver. Det var faktiskt min bror som lyfte denna fråga. Han har ju sett mig genom åren när jag har gått in och ut ur relationer och han känner mig ju onekligen ganska väl vid det här laget. Han konstaterar att jag alltid faller för en viss typ av män (som kanske är den typen av män som jag behöver?), men jag blir alltid tillsammans med en annan typ av män. Varför då? Ja, det kan man ju undra. Kanske söker jag mig till någon som är en kontrast mot mig själv. Jag tror att jag behöver någon som håller mig kvar på jorden och som känns stabil och trygg. Och det är ju inget fel i det. Men problemet är ju bara att jag oundvikligen tröttnar på dessa män efter ett tag. De jag istället faller ordentligt för är män som är mer oförutsägbara och flyktiga. Men det säger sig självt att de är omöjliga att leva med i längden. Så de blir jag aldrig tillsammans med. Och då undrar jag hur sjutton är det tänkt? Är det verkligen så att man måste välja mellan att bli uttråkad eller att få sitt hjärta krossat? Finns det verkligen ingen där ute som är oförutsägbar, men ändå stabil i sina känslor? Eller någon som är trygg, men inte tråkig? Jag vägrar att ge upp tanken på att det finns sådana män. Män som både är vad jag vill ha och vad jag behöver.

Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, relationer, dejting, humor, personligt, funderingar, behov

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

I’m still wondering..

1. Ta deg tid. Ikke vær en martyr i enhver forstand. Sett av litt tid hver uke (eller til og med hver dag)  til deg selv og dine behov og gjør noe du nyter å gjøre.
2. Verdsett mangfoldet. Enhver er forskjellig. Verdier og oppfatninger er influert av kultur og erfaring. Ikke føl deg nedfor på grunn av  at andre ikke er enige med deg. prøv og forstå deres syn også.
3. Sett pris på dine gode sider. Ikke ta  for gitt det som gjør deg enestående.  Feir dine styrker.
4. Aksept dine dårlige sider.  Faktisk ikke kal dem dårlige sider. Fokuser isteden på dine gode sider.
5. Dyrk dine relasjoner. Research viser at våre relasjoner holder oss mentalt friske. Arbeid med relasjonene til de rundt deg.
6. Få venner. Våre forfedre levde i grupper og det ligger i vår natur å være en del av en gruppe. Det er derfor ensomhet kan være så sørgelig. Verdsett gode venner.
7. Kyss og gå videre. Ikke la uenigheter spise deg opp. Søk alltid  en vennskapelig løsning og så gå videre.
8. Kast vekk misunnelse. Det vil alltid være noen rundt deg som har vært heldigere enn deg selv.  imidlertid vil ikke misunnelse forbedre situasjonen din, så unngå negative følelser. Fokuser på hva du har å være takknemmelig for isteden.
9. En sunn kropp = et sundt sinn. Hvis kroppen din er sunn, er den mer motstandsdyktig mot sykdommer av alle slag og det inkluderer også stress.
10. Fremtiden starter her.  du kan ikke dreie klokken tilbake. Å  dvele ved beslutninger og hendelser fra fortiden gjør deg helt enkelt syk. Aksepter fortiden og se inn i fremtiden, men lev i nuet.

Fra boken “The life plan” av Robert Ashton

Del på bloggen

I eftermiddag la jag mig på soffan för att se en film min dotter rekommenderade för evigheter sedan, men som jag inte “haft tid” att se. När livet bara snurrar på så prioriterar i alla fall jag bort tv o dvd tittande först av allt. Idag gjorde jag ett annorlunda val – jag prioriterade att lägga mig på soffan o bli berörd.

Nu har tårarna runnit en bra stund, jag blev berörd på djupet – filmterapi är bra för mig. Imorgon ska jag försöka se en film som får mig att skratta.

Detta behöver jag nu, komma åt de känslor som ligger på djupet o som jag har svårt att nå i mitt dagliga liv – komma åt tårarna o skrattet på ett sunt sätt. Jag behöver o försöker stå upp för mig själv, för en gångs skull även för mina behov. En dag i taget -

Här kan du läsa en blogg recension om Seven pounds

Läs även andra bloggares åsikter om behov, bli berörd, Filmterapi, känslor, Seven pounds

Varför är det så svårt att som vuxen hitta nya vänner? Det där har jag, och en del andra, funderat mycket på.

Många håller fast vid sina barn-/ungdomsvänner, och fortsätter att vara bästa vänner för resten av livet. Om man upplever att man aldrig har haft någon sådan, är man utsatt direkt från början.

När man är vuxen har man så mycket annat som kräver tid och energi. Det är familjen, hemmet, jobbet… Har jag tid – så kanske du inte har det? Är du ledig, så jobbar jag… Man hinner inte lära känna nya människor! Och att hitta en vän, eller en förtrogen, är tidskrävande. Det är inte något som man gör snabbt och med en gång. Det tar tid, för det ska vara en kvalitetsvän. Om man vill ha en vän som man faktiskt kan berätta vad som helst åt.

Det är svårt med vänner. Jag har svårt med vänner.

Jag har haft olika vänner under olika perioder i livet. Jag minns att jag avundades en del klasskompisar som varit vänner “sedan urminnes tider”. Som ler och långhalm. Min vänförhållanden har tagit slut. Vi har gått åt olika håll och plötsligt märker man att man inte har något gemensamt längre.

Nu har jag mina vänner utspridda över världen. Det är svårt att hålla kontakten. Man har så olika liv.

Jag har funderat mycket – det här är ju ett livslångt trauma för mig – på vänner. Och på mig själv. Det kan hända att det är något allvarligt fel på mig, eftersom jag har mycket få vänner.

Jag pratar för mycket (jag har fått rådet att inte prata så mycket, men det är inte mitt sanna jag och varför ljuga. Duger jag inte så får det vara!), inte skratta så mycket (se tidigare kommentar + vem vill ha en surpuppa?), inte prata i munnen och avbryta (ja jag vet, jag försöker, jag försöker…), inte ha så nördiga intressen (Men hallå?! Det skiter väl jag i!)… Precis som alla andra vill jag bli omtyckt för den jag är. Trots att jag prata mycket, säger knasiga saker, avbryter och skrattar. Trots att jag älskar att läsa och sticka, trots att jag föredrar blåsmusik framom dansband, hårdrock framom folkmusik och klassiskt framom dansband… Som bara jag är.

Det håller liksom på och går upp för mig att jag kanske kommer att ha mina återkommande ensamhetsångestanfall (där fick jag till ett bra ord) – kanske för resten av mitt liv. Eller så inte. Jag försöker hitta den tid jag behöver om någon behöver mig!

Den offentliga sektorn, driven med skattemedel för att alla oavsett ekonomiska situation ska ha tillgång till sina basala mänskliga behov som utbildning, sjukvård och barn- och äldreomsorg, har länge varit det socialdemokratin kämpat för och hållit som jämlikhetsframbringande faktor i sin strävan efter ett klasslöst samhälle. Den reformistiska socialismen hade för avsikt att välfärden skulle vara vägen till ett socialistiskt samhälle där alla skulle känna sig behövda och delaktiga, där det inte skulle finnas över- och underordning och där det var människors solidaritetskänsla som drev samhället framåt. Som en kompromiss med högerpolitiker valde socialdemokratin till skillnad från kommunismen vägen att ge upp tanken om revolution och istället inom ramen för reformer ta samhället till ett jämlikt tillstånd. Man kom då på att en välfärdsstat skulle vara en väg till det jämlika samhället och där byggde upp välfärden med tydliga politiken att ingen konkurrens fick råda i den offentliga sektorn och att det skulle vara behovet och inte efterfrågan som avgjorde om man fick vård och utbildning eller inte.

Socialdemokratin bevarade denna hållning framtill mitten av 1980-talet då Kjell-Olof Feldt som socialdemokratisk finansminister kom med en drastisk våg av förändringar och försökte ändra socialdemokratins syn på privatisering genom att ta till sig en mer Friedman-influerad ton, något som blev början till den nyliberala vågen i den svenska politiska debatten. Tidigare hade den socialdemokratiska finansministern vid tre tillfällen på 20-, 30-, och 40-talet haft stort inflytande på dagordningen som en ledande figur sett till att välfärdshegemonin skulle etablera sig i Sverige. Han var en av de som tydligt föreskrev vikten av en välfärdsstat som en väg till det jämlika samhället. Han såg välfärden som en väg till jämlikhet och inte något självändamål i sig, något som en mängd socialdemokrater idag gör.

Idag är situationen annorlunda, trots att merparten av både 1980- och 1990- samt 2000-talet har haft socialdemokratiska regeringar styra landet har dagordningen bestämts av andra. Ordvalen har förändrats, klasskampen har helt eller delvis getts upp, radikala begrepp har förpassats till historieböckerna och ersatts av liberalernas älsklingord som valfrihet, utanförskap, konsumentmakt och privatisering då alla dessa begrepp i mer eller mindre grav handlar om att den som har mer pengar ska ha rätt till mera tjänster än den som inte har det. Valfrihet innebär ju tydligt att man får välja fritt, ett gott tanke visst, men inte så gott när man går på djupet och ser att en som inte har pengar inte kan välja fritt heller då man måste betala för sina basala behov. Utanförskap är raka motsatsen till tanken om klassamhället då i fallet med utanförskap hamnar enskilda personer som är fattiga, sjuka och arbetslösa utanför innanskapet som utgörs av friska, arbetande och rika människor. Det är tydligt älskat av liberaler då tanken om att det finns klassamhälle försvagas rejält, om inte helt omöjliggörs. Konsumentmakt som många socialdemokrater talar om utgår ifrån att man som konsument ska ha makten över varor och tjänster men ingen frågar sig vad som förutsätts för att man ska bli konsument, jo det är ju pengar, har man inte pengar är man inte konsument så det får en form av att de som har ekonomiska muskler och kan konsumera mycket ska få större makt men de som inte har råd med att konsumera mycket får inte det bättre. Privatisering innebär att de bolag som har byggts upp av gemensamma medel i form av skatter nu lämnas över till ett fåtal rika personer som kan konkurrera och dra ut mer vinster.

Socialdemokratins talan om att välfärdssektorn ska vara skyddad från vinstintressen då det handlar om att ge människorna rätten att ha sina basala behov tillfredsställda är väldigt svag inom partiets ledning även om det inom s-föreningarna finns en väldigt stor indignation och frustration över hur ledningen hanterar frågan. En stor anledning till detta är tvåtredjedelssamhället där de socialdemokrater som har lyckats ta sig ur de svåra tillvarorna till en bättre nu får svårt att representera en väljarkår som har mycket lägre lönenivåer än de själva. Det finns helt klart en intressekonflikt mellan de socialdemokratiska väljarna och de förtroendevalda, ett problem som t.ex moderaterna saknar då både väljarna och de valda kommer från välbärgade hem och intresset att sänka skatter och privatisera gynnar båda.

Nu har Ylva Johansson, talesperson för socialdemokraterna i vårdfrågor, skrivit om partiets hållning i vårdfrågor där man inte vill låta privata vårdföretag etablera sig fritt var och hur de vill. Hon menar att en sådan princip där privata vårdföretag får etablera sig var de vill gör att det blir efterfrågan på och inte behovet av vård som avgör var etableringsplatsen kommer att hamna. Hon talar dock inte om att socialdemokratin inte tillåter vinstuttag ur människornas illamående och sjukdomstillstånd, att vårdföretag etableras inte för att kura de sjuka i första hand utan att dra ut vinster och göra sig rika på folks sjukdom, något som påminner mig om en dag då jag passerade två personer, en läkare och en vän till honom, som samtalade med varann. Den andra personen frågade läkaren hur verksamheterna var och läkaren svara med “tack gode Gud, nu för tiden är det mycket sjukdomar så jag har många patienter och får mer vinst då jag även har råd med att erbjuda vård till överpris”. Jag är rädd för privata aktörer i välfärden sedan dess, därmed inte sagt att det finns bra privata utförare. Men om dessa bra utförare har tjänsten som viktigast borde det väl inte vara så svårt att göra det inom ramen för offentlig regi.

Socialdemokratins hållning, berättad av Ylva Johansson, är givetvis bra och viktig men det räcker inte. Välfärden krusades ned i bitar och går en långsam men säker död med principen om behovstyrning om vinst blir det övergripande målet. Förutom att det blir överetablering i de rika kommunerna och underetablering i de fattigare kommer de välja att utföra tjänst på de människor som har minsta komplikationer och avvisa de som har stora komplikationer eller inte har råd med att betala priset. Sådana samhällen behöver inte experimenteras för vi har levande exempel runt om i världen där de som inte har pengar nog att söka vård och utbildning anses praktiskt taget mindre värda även om det i författningar och lagstiftningar betonas alltid att alla människor är lika mycket värda.

Därför vill jag inte ha en privat välfärdssektor där det alltmer blir avgörande om man har förmögenhet för vilken vård och vilken skola man ska kunna välja. Det handlar om valfrihet baserad på ekonomisk situation och en sådan princip är inte förenlig med socialdemokratins strävan och mål om ett jämlikt samhälle där alla oavsett bakgrund ska få sina grundläggande mänskliga rättigheter tillfredsställa även om man inte kan betala för det.

Hållbarhet är en handling som man kan repetera i oändlighet.

Detta enkla budskap skrev min vän Lisa Wanneby på sin sin log på Face Book.

Det är så självklart att hålbarhet är en handling och en kontinuerlig sådan. Att agera hållbart är något som vi gör för inte oss själva men för framtida människor och så klart andra livsformer av alla de slag.

Lisa och hennes vän Ingrid har följande dialog:

Lisa skriver:

Fundera… hur många generationer kunde vi leva på den här jorden, utan att ta för mycket, för hårt och för fort? Hur många generationer har vi framför oss, om vi lever i det här tempot med utnyttjande av våra naturtillgångar? Och tillgångar föresten, för vem och för vilka? Världens två rikaste personer har tillsammans mer pengar än de 48 fattigaste länderna i världen. Du och jag och alla andra i västvärdlen supportar det genom att ingenting göra och ingenting säga.

Såg till min förskräckelse att jag inte har skrivit här sedan i mitten av augusti.  Att det har gått så lång tid! Vart tar den vägen? Tiden!

“Bitar av livet” kom till för drygt ett år sedan och då var det för att dämpa min kommunikationsabstinens. Jag arbetar som kommunikatör och efter några veckor som nybliven tvåbarnsmamma (innan dess var jag “bara” enbarns- (?) mamma) och föräldraledig från mitt arbete, kom jag på mig själv att känna en oerhörd frustration av att inte få uttrycka mig. Jag gick här hemma hela dagarna och tänkte och funderade, jag kom på många kloka saker, och så hade jag ingen att berätta det för. Den nya lillkillen lyssnade intensivt men kom inte med så många tillfredsställande svar eller kommentarer. När väl maken kom hem från jobbet så fick han allt över sig i ett svep. Jag fick inte så många svar eller kommentarer där heller…

Därför började jag blogga. Det är ju dessutom så inne och inne vill man ju vara….. fast jag kände inte att jag ville visa min “outfit” varje morgon… vem vill läsa: -Idag har jag på mig mina gamla svarta träningsbyxor och min 10 år gamla luvtröja från Växjö Universitet som är helt urtvättat, full med hål och dassig på alla vis men så sköön.  Håret står åt alla håll, så när jag går ut blir det keps på.” (hur kunde det bli så där… jag hade ju lovat mig själv att vara en fräsig och fräsch mamma… Bah!)

Jag hade/har inte heller ett hem som är så prydligt och speciellt att jag skulle kunna fylla en hel blogg med bilder från alla vinklar och vrår. Däremot så händer det lite varierade saker i en familj och i livet i stort och där hade jag min inriktning – livet i stort, små delar av livet – Bitar av livet.

Så kom bloggen till och jag kunde glatt konstatera att min kreativitetsabstinens dämpades. Nu har jag börjar jobba igen. I augusti, någon vecka innan mitt senaste inlägg. Och jag har inte alls samma behov av att blogga. Jag uttrycker mig ju hela tiden på jobbet på olika sätt. Visst, det är om helt andra ämnen och jag är inte lika fri vad gäller bilder, typsnitt och layout. Men det dämpar mitt bloggbehov.

Man skulle kunna säga att bloggen skapades för att dämpa ett behov och nu har jag fått ett nytt behov – bloggandet,  som jag inte riktigt hinner med för mitt ursprungliga behov tar allt kommunikationsbehov….. Que?!

Iallafall – jag ska inte ge upp här helt. Jag ser ju till min förvåning att det är ett gäng som tittar in här varje dag – trots en gigantisk bloggtorka. Detta bockar och bugar jag för och lovar att jag ska tillfredsställa ERA behov lite bättre.

Puss

Mellem lagnernes sengelege finder vi mindst lige så mange forskellige erotiske fantasier, som vi finder individer.

Seksualitetens trang er et af de begær vi som mennesker udvikler med livets voksende lyster. Behovet for nærhed og berøring er en vigtig del af vores liv… i vores følelsesliv…

Men begærets behov er mangfoldigt … til tider ufatteligt mangfoldigt…

Har seksuelle fantasier altid været ekstreme, eller bliver de mere ekstreme med tiden der går?
Skal den nye generation overgå den foregående…?

Er lysten til beskidte og sure nylonstrømper en fantasi som har været til stede siden nylonstrømperne kom på banen… eller er den kommet krybende samtidig med generationernes voksende kamp på seksualitetens løbebane?

Har nogle af de fantasier og feticher som jeg selv, og andre vil jeg tro, undres over altid været af samme grad … eller er det med generationernes udfoldelser … og sideløbende kamp om for eksempel autonomi i forhold til andre steget?

Er det sådan, at disse forskellige fantasier opfattes forskelligt fra generation til generation… således at der egentlig ikke er tale om en kamp på seksualitetens løbebane … men snarere tale om en sideløbende udvikling med resten af samfundets ekstreme udvikling?

Våde brugte trusser og anal-dimse-dutter som er større end en to liters sodavandsflaskes bund sælger … har de altid solgt i samme stil … eller er fantasierne vokset med seksualitetens historiske gang?

Er der bare åbnet op for sluserne, så blufærdigheden ikke kendes … og alle erotikkens saftige historier og fantasier deles lystigt med omverdenen … er der åbnet mere op… eller er omverdenen blevet mere lydhør for noget der altid har været der?

Seksualitetens mangfoldige fantasi og lyster kan debatteres i mange et indlæg … og med fremtiden er jeg spændt på hvad det bringer med sig af mærkværdige erotiske sammensætninger….

Att prata med en person som har alkoholproblem är att prata med en person som är osäker på sin egen förmåga att sluta dricka. En rädd människa som försvarar sig genom att anklaga andra. Det bästa är därför att tala utifrån sina egna behov:

– Jag blir orolig och rädd när du dricker.

– Jag har inte trevligt när vi är borta på fest. Nästa gång stannar jag hemma.

– Jag ligger vaken på nätter av oro när du är ute med dina kompisar och dricker.

– Jag vill inte att du kommer till mig när du är full. Jag kommer inte öppna dörren då.

Med största sannolikhet kommer det inte att hjälpa, men det kan kännas skönt att ha formulerat sig. De flesta alkoholister måste helt enkelt hitta sin egen anledning att sluta dricka och under tiden gäller det för de anhöriga att försöka må så bra som möjligt.

Underbara helger. Man ser så fram emot att få ta det lugnt eller att få göra en massa roliga saker som man inte hinner annars. Jag ville framförallt vila. Inhämta krafter. Och det fick jag. Helgen var solig och fin och varm. Jag kunde både vila och städa undan i trädgården. Vi grillade för sista gången (kanske) i år, vi var på teater och såg ”Tryck *”, en fantastisk föreställning, och vi ägnade oss åt våra barn.

Som det är just nu så har vi 4 barn med mycket skilda behov och i olika livsfaser. Spännande, utmanande och inte alltid så lätt. Samuel har träffat en tjej på nätet och denna vecka ska han få träffa henne på riktigt. Han ska ta henne på bio på fredag. Han kommer med jämna mellanrum och vill ha diverse råd. Vad ska han ha på sig för kläder? Vilken parfym? Finns det något medel som kan få håret tjockare? Som kvinna försöker jag fundera hur han ska komma till sin rätt i ett möte men inser samtidigt att tjejen är säkert lika nervös och lika självcentrerad och egentligen behöver han bara vara sig själv. Lite seg ibland, men snäll och rar kille med bra klädessmak.

Alexander kom från skolan eld och lågor i fredags. De hade besök av en rektor på ett universitet på Nya Zeeland. Några få utvalda ska få komma till Nya Zeeland och under 3 år studera där på universitetet, spelprogrammering. CSN bekostar uppehället med vanligt studielån. Och eftersom han är enveten som mor sin samt bästa eleven i klassen så skulle det förvåna mig om han inte lyckas komma in på den utbildningen.

Francesca och jag var ute och shoppa. Framförallt skor. Den som hade gjort det nu i höst har insett att alla skorna har klackar som är minst 12 cm höga, oftast mer. Jag älskar höga klackar med detta är lite väl högt även för min smak. Man måste ju kunna förflytta sig någorlunda smidigt under en hel dag! Hon köpte tre par. Jag får fundera på det, kanske för att ha på fotograferingen på lördag…

Vi köpte lite underkläder, jag hittade en vacker lila klänning med en urringning som inte går av för hackor samt hårfärg. Sen ägnade vi halva kvällen åt att färga hennes hår och göra slingor i det. Och hör och häpna – hon blev nöjd! Det blev superfint – jag ska se om jag kan fixa ett foto.

Zache började spela innebandy. Han åkte med en kompis och tyckte att det var jättekul. Men han måste ha sulor som inte lämnar märken. Ett besök på Stadium där vi konstaterade att det inte finns några skor med vita sulor. Alla inneskor var antingen bruna eller röda men expediten försäkrade oss att de är gjorda för innegolv och ska inte lämna märken. Skor till pappa Magnus som lunkar 3 ggr per vecka och en innebandyklubba – 2000 pix. Nu får vi se om tränaren har ytterligare åsikter om de röda skorna….

Själv har jag piggnat till och ska till Stockholm på lördag för att hamna i Expressens hälsobilaga GI&hälsa. Jag ska träffa 5 peppisar och vi ska bo på hotell och fotograferas för tidningen i en studio. Det ska bli jättekul. Men frågan är vad jag gör åt den lila klänningen. Hela BHn syns ju framifrån och att jag inte skulle ha någon sådan under kläderna finns helt enkelt inte på kartan! Jag får väl sy ihop, eller sätta dit en brosch….  

Jobbet ligger strategiskt till, sett till stans uteställen. Klockan 01.00 en lördag kväll är det mer folk i omlopp än vid den värsta lunchtid.

Och att just min arbetsplats är särskilt lockande för herrar i trängande behov står klart när vi kliver ut i friska luften efter avslutad kulturnatt. Jag räknar till minst sex nakna bakar och ett strilande i stil med Viktoriafallen.

En tanke slår mig, kan man inte göra fasadplåten strömförande? Inte något milt litet kittlande som om möjligt skulle kunna locka än fler, nej utan rejält så att den riktigt krullar upp sig och slår knut på sig själv. På måndag är det jag som pratar med vaktis om hur det hela skulle kunna lösas.

Hängde upp mig lite på ordet vinstmotiv. Motivationsteorier, förvrängda behov, “vi måste öka de ekonomiska incitamenten för arbete”, som om inget annat styr, som om man kan skapa fler arbetstillfällen bara genom att öka den marginella konsumtion som kommer av någon hundralapp mer i plånboken.

Skillnaden mellan behov och belöning. Jaha, nu är min hunger förstärkt, måste det då betyda att jag kommer arbeta hårdare för att hitta mat?

Man får inte ha spikskor på sig i luftslottet. Men man blir mer effektiv på löparbanan. Man kan vinna. Det är så fint här.

Det finns aldrig en övre gräns, bara en nedre. Det finns alltid för många som behöver hjälp och alltid för lite pengar, resurser, allt.

Vi har en femtonåring på gatan som kämpar att försöka gå skola iallafall. Och som så desperat behöver lite uns av trygghet. Som tak över huvudet.

Och så har vi en tio-åring på gatan som bor i helt fel miljö, bara med äldre gatukillar som är djupt försjukna i sina beroenden och det är inte den bästa miljön för barn att växa upp i.

Och en åttaåring som växer upp på gatan.

Och en trettonåring.

Och så vidare.

Vem tycker ni vi ska välja?

Vem ska få en chans? Vilka ska inte få det?

Ja, vad skulle jag svara på det? Jag stod en stund och lyckades väl stamma fram något som liknade ett svar innan min vän reste sig från fikabordet och traskade vidare ensam, försjunken i sina bekymmer. Jag förmådde inte hjälpa honom just då, men jag började i alla fall fundera. Svartsjuka har ju minst sagt en förmåga att ta fram de djupaste konflikter och få oss att visa prov på våra mest förtvivlade sidor. Om vi bara kunde lära oss av med svartsjuka, tänkte jag där jag satt kvar med mitt urdruckna kaffe, skulle vi slippa mycket onödigt elände.

Men är det ens möjligt att lära sig av med ett så djupt inrotat beteende som svartsjuka? Efter lite funderande skulle jag nog vilja svara ja på det. Som de flesta av oss har jag nog gått omkring med en föreställning att svartsjuka är en outhärdlig men framförallt ohanterlig känsla som i det närmast är omöjlig att ta itu med. Det är självklart en myt! Vi är givetvis lika kapabla att ta hand om oss själva när vi känner svartsjuka som vi är när vi drabbas av andra svåra känslor som till exempel sorg och bitterhet.

Svartsjuka är hanterbar! Vi borde inte vara så förfärligt rädda för att den ska överväldiga oss. Kanske till och med rädslan för att bli svartsjuk ibland är värre än själva svartsjukan?

Så okej, innan vi gör oss av med den för gott, vad är egentligen svartsjuka? Jag skulle vilja beskriva svartsjuka som ett samlingsbegrepp för alla svåra känslor som uppstår när vi känner konkurrens, när vi upplever att vår partner är intim eller har en innerlig och nära kontakt med någon annan och vi uppfattar det som att vår partner väljer bort oss. När vi upplever svartsjuka känner vi sorg och ilska, otrygghet och en rädsla för att bli övergivna – om inte nödvändigtvis i praktiken, så i varje fall känslomässigt. Då är det lätt att få en negativ självbild eller kroppsuppfattning, känna självförakt, tro att den andra personen måste vara sexigare, smartare, yngre, bättre – ja, listan är inte lika för alla men den brukar vara lång. Kanske tänker vi ”jag klarar inte det här, jag kan inte överleva” och pressar på vår partner alla tänkbara känslor och vill att han eller hon ska hindra oss från att uppleva den där djupa rädslan.

Svartsjuka är alltså i grunden ett uttryck för otrygghet. Och botemedlet stavas trygghet. Men med en verklig känsla av inre trygghet – som inte är beroende av att din partner älskar dig mer än någon annan – känner du ingen svartsjuka.

Svartsjuka är nog heller inte så djupt rotad som vi kanske har för oss. Jag tror knappast den är genetiskt betingad utan något vi lärt oss av livet, när vi utsatts för konkurrens, rivalitet och otillfredsställda behov. Men vi kan lära oss av med den om vi vill! Försök båda två att tänka mer i termer av syskonkärlek och verklig, djup vänskap. Dela trygghet och glädje med varandra och att visa uppskattning varje gång det går bra för eller händer din partner något kul. Försök neutralisera rivalitet när den uppstår utan att göra för stort väsen av det. Våga lita på din partner, och framförallt lita på dig själv! Du är tryggare och mer självsäker än du tror, du behöver bara upptäcka det.

Svartsjuka är en elak, listig, smygande känsla. Utgå alltid från att den är ogrundad. Och om den inte skulle vara ogrundad, så  är det oftast lika bra att behandla den som om den vore det i alla fall! Nästan alltid gör svartsjukan i sig mer ont och skada än vad det än är som orsakar den.

Du som känner dig svartsjuk måste i första hand våga titta närmare på din egen osäkerhet och dina rädslor. Jag tror du kan fixa det här själv eller tillsammans med din partner, men det finns professionell samtalshjälp att ta till också. Om svartsjukan är våldsam, om du känner att den håller på att förstöra din relation, ta hjälp! Det viktiga är att du tar tag i det. Du kommer att må bättre av att våga lita på din partner och andra – inte minst dig själv – och slippa agera ut destruktiva tankar och känslor.

Och du som upplever att din partner är svartsjuk, försök vara tålmodig och ge lite extra trygghet som stöd. Tala med din partner om det som du upplever gör honom eller henne otrygg, utan att vare sig tona ner eller göra någon affär av det. Och sist men inte minst, berätta om vad svartsjukan gör med dig. Skapa förståelse.

Och tänka vad skönt det ska kännas sen!

Snart är det dags för kvällsrutinerna.
Det börjar verkligen att ta emot nu.
Att göra kvällsrutinera, stiga upp på morgonarna.
Att göra saker om dagarna.
Att sova.
Jag är rädd för att sova.
Just när man tappar greppet och det börjar snurra runt i huvudet.
När drömmarna kommer, eller när det är helt svart.
När jag talar med personalen Anette på träningsboendet, märker jag att jag är rädd så för mycket.
Framförallt sniglar och cykla.
Jag är rädd för att tappa kontrollen.
Hela mitt liv består av kontroll.
Jag vet faktiskt inte varför jag behöver kontrollen.
Jag antar att jag bara behöver den.
Men det vet jag inte varför.
vanjavit

Idag var jag inne på riksdagen för att dels minska ner mailskörden något samt börja staka upp riktlinjer och tankar inför arbetet med en rapport om framtidens moderata bostadspolitik. Ser fram emot kontakter med företag som arbetar med energieffektivisering, allmännyttan och privata bostadsbolag men också information som olika myndigheter och utredare har att erbjuda. I augusti sägs SABO planera att presentera en rapport om behoven och möjligheterna för allmännyttan, och självklart ser jag fram emot spännande läsning.

På det hela taget går vi snart in i en intensiv process i syfte att utveckla och förbättra vår politik för att svara upp mot såväl dagens som morgondagens behov.

Okunskapen hos politiska partier om transfrågor och bristen på koll på vilka politiska behov som finns i Sverige idag har föranlett att jag skriver denna snabba önskelista som kan annekteras av vilken HBT-grupp som helst, oavsett politisk färg.

1. Skilj den medicinska transitionen från det juridiska könsbytet. Kroppen ska inte bestämma någons rätt att ha rätt genus registrerat juridiskt.

2. Skapa könsneutrala personnummer så att en inte blir outad som trans mot sin vilja när den ska söka jobb, resa etc.

3. Inför ett tredje juridiskt kön såsom i Australien för att även intergenders och intersexuella personer som inte definierar sig som män eller kvinnor ska kunna ha rätt till rätt kön.

4. Ändra Namnlag (1982:670) 43 §. Låt alla heta juridiskt det de heter. Lydelsen “Som förnamn får inte godkännas namn som kan väcka anstöt eller kan antas leda till obehag för den som skall bära det eller namn som av någon annan anledning uppenbarligen inte är lämpligt som förnamn” gör att inte ens vuxna personer tillåts att ta så kallade könskonträra namn. Det är överförmynderi, och PRV:s godtyckliga lista över könsneutrala namn är ett dåligt skämt.

5. Tillåt och reglera surrogatmödraskap i Sverige så att alla transidentifierade personer ska ha möjlighet att skaffa barn, samtidigt som det inte ska kosta tusen italienska skjortor och leda till att människor blir utnyttjade.

6. Förbjud tvångssterilisering, tvångskastrering och andra tvingande ingrepp på alla människor.

7. Tillåt alla transsexuella oavsett funktionalitet, medborgarskap och ålder (alltså även barn och äldre) att få den fysiska behandling som de behöver och önskar.

8. Tillåt alla transidentifierade personer att bestämma över sina egna kroppar och säga nej till att göra viss kirurgi dvs. tillåt en transkvinna att ha kvar sitt könsorgan i ursprungsskick om hon så vill utan att det ska påverka hennes diagnostisering eller möjlighet till nytt juridiskt kön, och tillåt en intergenderperson som har bröst att göra en mastektomi om hen vill utan att behöva ljuga sig igenom någon sexologisk utredning.

9. Ta bort sjukdomsstämpeln på transsexualism, den skapar stigma och gör att människor känner sig sjukare än vad de de facto är. Utforma ett system där vården fortfarande kan vara skattefinansierad, men utan att behöva klassas som psykisk sjukdom. Jämför med exempelvis behandling av patienter som råkat ut för en brännskada som bland annat ska behandlas med plastikkirurgi.

10. Inkludera allt som bryter mot heteronormen i rådande hets- och hatbrottslagstiftning. Det är inte sexualiteten som gör att människor slås ned, utan att någon upplever att en person beter sig på ett sätt som bryter mot deras ideal om hur män och kvinnor ska bete sig.

11. Inkludera utbildning om genus, normer, trans och mångfald i grundskoleundervisningen.

Det var min önskelista just nu, utan inbördes rangordning. Kommentera gärna om du har ändringar eller tillägg. Eller sno den till ditt parti.

Lycka till.

Just nu så hade jag verkligen behövt en riddare i rustning, som kommer på sin vita springare och räcker sin hand.

Som bara finns där, lyssnar, tröstar och myser. Närhet…tröst…

Ja nästan så.. Haha
Har ju två kvar hemma.. Elias och Hanna.
Dom var ju till stugan för några veckor sedan.
Marcus och Johannes åkte i förmiddags till Skintaxmountain.
Farfar kom och hämtade..
Elias är ju självgående och Hanna är det inga jobbigheter med.
Inga att nämna i alla fall… hon är ju som hon är min underbara tös.
Självgående på sitt egna vis..

Fick nog lite fjärilar i magen över att dom fick åka till stugan..
Jag fjärilar??
Det ska ju vara ungarna som ska ha det inte jag ju… Haha
Men jag blir så attans glad över att dom får åka
så deras spänning och förväntan blir min med..
Hoppas dom nu får det roligt och skönt
under dom tre dagar dom får vara där.
Att vädret tillåter bad och så.. Hoppas, hoppas!!

Ibland så undrar man lite hur det skulle kännas att vara helt barnfri.
Ja en hel helg eller så….
Det skulle nog kännas attans konstigt ju. Hua!! Haha
Har ju aldrig barnfritt utan har ett eller flera barn hemma.
Om farmor och farfar hade tagit alla fyra till stugan
så hade jag ju fått pröva lite iaf..
Men dom väljer att ta två åt gången annars så skulle det vara jobbigt.
Jag får vara tacksam över det och det är jag..

Men tänk att få vakna ensam en morgon..
Utan att vara tvungen att stiga upp och göra frukost..
Att kunna ligga i sängen en hela dag och läsa böcker..
Att kunna ta en tupplur.. bara så där.. när man är trött.
Inte behöva springa hundra gånger per dag
för att öppna ytterdörren för barnen som springer ut och in…
Ja det brukar bli så att så fort man har satt sig.. så ska någon in..haha
Dom verkar ha ett sådant “Nu ska mamma sitta” radar… Haha
Tänk att slippa laga mat… ja Gud var trevligt det vore ju…Haha

Men jag skulle sakna som små något enormt ju..
Deras kärleksfulla kramar om ens hals..
Deras pussar och “Jag älskar dig mamma”
Skulle ju sakna att titta på dom när dom sover..
Sitta där och kämpa med gråten som bränner bakom ögonlocken.
“Vilka vackra barn jag har.. jag är så tacksam över dom” gråten

Det är många, många år sen sist så jag har glömt bort känslan.
Jag kan ju inte sakna någonting jag inte kommer ihåg =)
Men klart man undrar ibland hur det skulle vara.

Ny bekantskaper som jag möter kan säga:
“Herregud.. har du ingen kontaktfamilj??”
“Du skulle få det hur lätt som en plätt med tanke på din situation”
“Du måste få barnledigt” “
“…och sen har du ett barn med Downs Syndrom”
Sen får man en släng av “Tycka synd om” blicken
Men herrjisses!! Min situation?? Måste få??
Japp, jag har ett barn med Downs
och hon är den bästa tösen man man kunde ha fått – Den Bästa!!
Jag är väl inte i någon” Herregud” situation
Jag måste inte få… någonting.
Jag vet att orden är sagda i all välmening…
Men sagda av någon som inte känner mig.

Det är deras egna värderingar som talar inte faktum.
Dom skulle säkerligen inte palla med mitt liv med den attityden..
Men detta är mitt val och jag har valt att inte ha kontaktfamilj.
För det behovet finns inte hos mig..
Inte just nu i alla fall..
Vem vet.. behovet kanske kommer någon gång
och då får jag omvärdera mitt beslut.

Det går ingen nöd på mig..
Barnen är små så kort stund i det stora hela..
Snart så är dom alla utflugna..
Då kan jag göra allt detta… vara barnfri och så =)
Så min tid den kommer så småningom..
Och flyttar den yngste hemifrån när han är runt 22-25 år
Han är 6 år nu lillparveln =).
Ja då har jag haft barn hemma i över 45  år.
Slå det om ni kan..Haha

Slocknade i natt ganska sent trots att jag hade sovit några få timmar
natten innan.. det blev välan runt 01 någonting.
Vaknade sen 5:30 och var konstigt nog pigg.
Är välan pigg fortfarande… med några inslag av gäspningar.. Haha

Nyss fick Hanna Rosenknopp ett fint kort från Fröken Magda.
Hon är i Nice på Franska Rivieran och har det skönt!!
Underbart rart att fröken Magda tänker på barnen
så här på sommarlovet.
Det visar bara på hur engagerad hon är =)
Jag tycker mycket om Magda.. Hanna med!!
Hann började prata om den “Blå Bussen” direkt.
Så hon ville väl till skolan =)
Sa till henne att det är sommarlov ett tag till
“Okei mamma” fick jag till svar =)

Nu ska Fröken Rosenknopp och jag ut på gården och gunga.
Hon gungar och jag ger fart..
Där blir vi väl resten av dagen fram till kvällsmaten.
Ska bara göra i ordning lite fika innan vi går.

Ni alla får ha en underbar fortsättning på eran Onsdag.

Sköt om er själva och varandra!!

KramKram!!

Ut i fra tilbakemeldingene vi får kan det virke som om dagens “Innsida” er mer til irritasjon enn til nytte for mange. Vi ønsker absolutt at Innsida 2.0 skal bli noe som alle ser nytten i å bruke, såvel studenter som ansatte ved NTNU. Mange studenter ser også ut til å ha et sterkt engasjement rundt dette og det ønsker vi i prosjektet selvsagt å dra nytte av. Vi søker derfor hele tiden etter ulike måter å engasjere studenter på for å dra veksler på den kunnskapen og de behovene dere besitter.

Utover den involvering av studenter vi allerede har på plass gjennom Kundestyrt Prosjekt, prosjektoppgaver ved Institutt for Produktdesign og masteroppgaver innenfor emnet, ønsker vi å utvide involveringen av studenter når høstsemesteret starter.

Dugnad

Etter at høstsemesteret er igang planlegger vi å invitere engasjerte studenter til en dag med idémyldring. Vi ser for oss en formiddag hvor vi starter med en kort plenumssamling hvor noen fra prosjektet presenterer våre tanker rundt Innsida 2.0 og at vi deretter deler oss i grupper (etter eget ønske) som fokuserer på ulike aspekter (tjenester/funksjonalitet) for å finne behovene og komme med forslag til interessante (og gjerne banebrytende) løsninger. Avslutningsvis ser vi for oss en plenumssamling hvor vi oppsummerer resultatene fra de ulike gruppene.

Vi vil legge ut en mer detaljert invitasjon til denne idédagen når det nærmer seg start for høstsemesteret.

Det å kartlegge behov er et stort og interessant jobb:  jo flere innspill, desto bedre blir resultatet.  De forrige innleggene fra prosjektet introduserte satsingen.  Som kommentarene tyder på, tanken på at det blir mulig å få til noe nytt og bedre engasjerer mange av oss — og den påfølgende diskusjonen om prosess har vært innom en del gode tema.

Men nå la oss bruk muligheten her til å være mer konkret. En ny «Innsida» må dekke  mange behov; både de behov som hver enkelt interessegruppe har, og de behovene NTNU har som organisasjon.  Så spørsmålet nå er:

—  Hva er  dine intranett-relaterte behov?

Som nevnt, bloggen blir bare en av mange forum hvor behovene drøftes.  (Mer om alternativ muligheter til å engasjere seg kommer allerede i neste innlegg!)   Igjen, takk til hver enkelt som har bidratt. Engasjementet så langt er virkelig nyttig.