bellman « WordPress.com Tag Feed

May I Take Your Luggage?

lshultz89 — Wed, 28 Oct 2009 23:52:25 +0000

I am starting to become more frustrated with the college life. It seems as though the purpose of college is to suck money from our pockets whatever way it can. And then they offer loans so that in the future they can get even more money by taking out of the salary we went to college for in the first place. I have a scholarship that pays for my tuition and books, but even then I have to pay rent and bills, buy food, you know, LIVE.

Luckily, I may have come across a solution: a better job. I was interviewed today for the bellman position (carrying people’s luggage, opening doors, driving the shuttle vans) at the DFW Marriott Hotel & Golf Resort, and it seems as though it went very well and I possibly have a way better job than I have now (not that U-Haul is a bad place to work…). I would be able to work nights and still have time for homework/studying.

Most of all I want to say thank you to my dear friend, Joseph Brandley. If not for him I would have never gotten a random link emailed to me that could possibly get me a better job.

Varde ljus!

tokstan — Mon, 19 Oct 2009 18:55:19 +0000

Matt Ruda Holkpartiet förvånar igen. Inte nog med att Holkpartiet beslutade om den kinesiska muren.

Reinhard Mey und Hannes Wader

Marianne — Tue, 29 Sep 2009 17:17:44 +0000

in diesem Blog wird man nur Videos und Musik finden, von Menschen die ich mag, und Lieder, die mich schon Jahre begleiten. Viele aussergewöhnliche Videos werdet ihr hier zu sehen bekommen und es ist mir klar, dass kaum jemand kommentieren wird, das macht nichts, ich mach den Blog einzig und allein für mich selbst. Wer natürlich ebenfalls ein Fan ist und diese Lieder gut findet, darf sich gerne äussern, Auch Kritik ist erwünscht, da jeder einen anderen Musikgeschmack hat, was auch gut ist. Würde mich freuen. in diesem Sinne, hier als erstes ein Bellman-Lied von der CD

Liebe, Schnaps, Tod

Eure Marianne alias Bienemaja

Ein Bellman-Lied

Marianne — Wed, 01 Jul 2009 06:52:32 +0000

aus der CD Liebe, Schnaps, Tod. in der CD gehts nur um diese drei Dinge ist sehr empfehlenswert sich

Helg!

Krille — Tue, 02 Jun 2009 07:42:15 +0000

I helgen så åkte jag båt till älfsborgs fästning.Det var jätte roligt! Vi tittade på en pjäs som hette:

Dramatiserad guidning

I den dramatiserade guidningen som ingår i priset får ni möta Överstelöjtnant Lillie som försöker hålla dansken stången.
Följ med honom och få en inblick hur det gick till när dansken försökte inta fästningen. Det blir en hård kamp för Lillie eftersom han får ett mycket överraskande besök att ta hänsyn till.
Som besökare får ni även en inblick om hur livet och maktspelet var i Sverige året efter Karl Xll:s död.

Båten heter Carl Michael Bellman.

När det undermedvetna sköter verksamheten…..

notbugs — Tue, 19 May 2009 16:09:52 +0000

Swen G feat. Inusa – Morning Light

Jag har varit snusare men för snart två år sen slutade jag snusa för att det blev för dyrt p.g.a alla prishöjningar. Hade inga större problem att sluta så det var inte nåt speciellt med en massa abstinens och så. Däremot så var jag lite putt på att jag blivit “tvungen” att sluta då det var en av få laster jag har kunnat unna mig. På grund av sjukdom och medicinering kan jag inte dricka alkohol längre så jag har varit i princip torrlagd de senaste 10 åren.

Nåväl, jag var tobaksfri lite drygt ett halvår efter att jag slutat snusa, då dök det upp nåt tillfälle då jag skulle på nån fest. Då ville jag ju ha nåt som var lite festligt så då tog jag och köpte en ask cigariller så jag kunde feströka lite. Jag hade redan under tiden jag snusade emellanåt köpt en ask Bellman vid festliga tillfällen så det var ju nåt jag verkligen tycker om. Efter den festen så bestämde jag mig att jag skulle köpa mig en ask Bellman då och då vid festliga tillfällen för nåt roligt måste man få ha.

Ja, så fram till i julas så har det flutit på och jag har rökt en ask då och då. Men efter julen så blev det av nån anledning helt plötsligt en vardagsvana vilket ju inte var meningen. Fast det bekom mig inte eftersom jag tyckte jag kunde unna mig det. Sen gick jag och blev rejält förkyld i april och jag har än idag kvar rester av den förkylningen som vägrar att släppa taget helt. I samband med att jag blev förkyld så kände jag att rökningen inte var nån hit precis.

Så jag började fundera på att lägga ner det hela men som alltid så vill man ju att det ska ske vid rätt tillfälle. Under tiden jag gick och väntade på det tillfället så klurade jag på hur jag skulle se på det här med tobaksanvändning i framtiden. Jag kom då fram till att jag skulle unna mig att röka cigariller på semesterresor och liknande, men inte till vardags. Ja, så kom det rätta tillfället förra onsdagen och jag rökte upp den sista cigarillen i asken.

Det har funkat bra och jag kan inte påstå att jag haft några större abstinensbesvär. Så jag har tyckt att det varit frid och fröjd ända fram till idag. Nu har jag nämligen kommit på mig själv med att leta restresor till Gran Canaria. Först tänkte jag att det är mest för att drömma sig bort en stund men när jag tänkt efter lite närmare så har jag kommit på att det är mitt undermedvetna som försöker dra en luring. Mitt undermedvetna vill helt enkelt att jag ska åka på solresa för då får jag röka igen. Hujedamej så smart, och hade det inte varit för att jag tänkte till och började undra varför jag helt plötsligt fått ett sånt sug efter att resa bort så hade jag nog gått på den finten.

Ja, nu är jag ju fortfarande grymt sugen på att åka iväg och just nu är en sån period då resorna är extra billiga. Men jag tror inte jag åker iväg nu utan det får i så fall vänta till hösten. Under tiden roar jag mig med att drömma mig bort och minnas när jag var i Bahia Feliz förra sommaren.

Bildspel från min resa till Bahia Feliz augusti 2008

Det som är lite roligt med hela den här historien är att jag har noll röksug rent subjektivt. Känner mest hur förkylnings/rök-hostan sätter in för på slutet så var jag väldigt förkyld i halsen och när jag rökte så hostade jag extra mycket. Är fortfarande lite seg i halsen men hostandet har lugnat ner sig. Så jag undrar om jag ens skulle tycka det var gott att ta en cigarill till morgonkaffet på terassen i Bahia Feliz om jag nu skulle komma iväg? Känns inte som det, fast å andra sidan när man väl är där så kanske det känns helt rätt och smakar alldeles sådär gott som jag minns att det gjorde förra sommaren.

Tjillevippen

notbugs

Dmaj7 spilleliste - Uke 17

dmaj7 — Tue, 21 Apr 2009 23:45:23 +0000

Kjære medmennesker. Livet gir deg ikke alltid tid til alt du har lyst til. Noen ting blir plutselig

Algoritma bellman_ford

yufi27 — Sun, 29 Mar 2009 14:16:19 +0000

Algoritma Bellman-Ford menyelesaikan masalah garis terpendek single-source untuk grafik dengan dua simpul(node) positive and negative. Jika kamu hanya membutuhkan untuk menyelesaikan masalah jalur terpendek untuk node positive, Algoritma Dijkstra memberikN lternatif yg lebih efisien. Jika semua node sama BFS adalah alternative yang lebih efisien.

Sebelum memanggil fungsi bellman_ford_shortest_paths(),user harus menentukan puncak/root-nya dengan nilai 0 atau ∞ tergantung user ingin memulai dengan node pertama yang mana. Algoritma Bellman-Ford memproses dengan looping semua node di grafik, menggunakan operasi relaksasi untuk setiap node. Pada pseucode di bawah ini, v adalah puncak/root untuk u, w peta node, dan d adalah panjang peta yang merekam panjang dari jalur terpendek untuk setiap node. Jika p adalah prosesor yang telah direkam untuk parent dari setiap node, maka akan menjadi parent dari pohon tersebut.

RELAX(u, v, w, d, p)

if (w(u,v) + d[u] < d[v])

d[v] := w(u,v) + d[u]

p[v] := u

else

…

relax edge (u,v)

edge (u,v) is not relaxed

Algoritma akan mengulang loop |V| kali setelah dijamin bahwa panjang dari setiap node telah ditentukan kemungkinan minimum kalau grafik adalah rute negative. Jika grafik adalah route negative, maka node di grafik tidak dapat di minimaliskan. Dalam grafik aka nada node (u,v) seperti w(u,v) + d[u] < d[v]. Algoritma selesai looping, langkah terakhir mengecek semua node apakah telah diminimaliskan, diberikan nilai true jika benar dan false jika tidak.

BELLMAN-FORD(G)

// Optional initialization

for setiap root u di V

d[u] := infinity

p[u] := u

end for

for i := 1 to |V|-1

for setiap node (u,v) di E

RELAX(u, v, w, d, p)

end for

for setiap node (u,v) di E

if (w(u,v) + d[u] < d[v])

return (false, , )

else

…

end for

return (true, p, d)

Node uji (u,v)

node (u,v) tidak diminimalis

node (u,v) diminimalis

Ada dua pilihan utama untuk memperoleh output dari fungsi Bellman. Jika user memberikan jarak peta melalui parameter distance_map() kemudian jarak yang paling pendek dari node utama untuk setiap root di grafik akan direkam dip peta jarak (diberikan jika fungsi bernilai true). Pilihan kedua adalah merekam jalur pohon terpendek di predecessor_map(). Untuk setiap root u di V, p[u] akan menjadi predesesor dari u di jarak terpendek pohon (kalau tidak p[u] = u, pada kasus u adalah root utama).Pada dua pilihan tersebut, user dapat memberikan pengunjung buatan sendiri yang dapat mengambil aksi pada setiap poin dari kebanyakan algoritma.

Algoritma Bellman-Ford

rhendhi — Sun, 29 Mar 2009 13:24:40 +0000

Algoritma Bellman-Ford menghitung jarak terpendek dari satu . Dalam hal ini, algoritma Bellman-Ford

Bellman, Dynamic Programming, and Edit Distance

rjlipton — Sun, 22 Mar 2009 22:22:35 +0000

Approaches to the exact edit distance problem

Richard Bellman created the method of dynamic programming in 1953. He was honored with many awards for this and other seminal work, during his lifetime. We probably all know dynamic programming, use it often to design algorithms, and perhaps take it for granted. But, it is one of the great discoveries that changed the theory and practice of computation. One of the surprises–at least to me–is given its wide range of application, it often yields the fastest known algorithm. See our friends at Wikipedia for a nice list of examples of dynamic programming in action.

I never had the honor of meeting Bellman, but he wrote a terrific short autobiographical piece that contained many interesting stories. (I cannot locate it anymore: if you can please let me know.) One story that I recall was how, when he was at The Rand Corporation, he often made extra money playing poker with his doctor friends in the evenings. He usually won, which convinced them that he was using “deep mathematics” against them–perhaps probability theory. Bellman said the truth was much simpler: during the day the doctors were stressed making life and death decisions, at night when they played poker they “let go”. During the day Bellman could just look out at the Pacific Ocean from his office and think about problems. At night he played tight simple poker, and he cleaned up.

One other story from this piece made a long-lasting impression on me. When he was famous he would often be invited to places to give talks, like many scientists. However, he always insisted that he must be picked up at the airport by a driver of a white limo. I understand the driver part, I understand the limo part, but insisting on the color was a very nice touch.

The Edit Distance Problem

The edit distance problem (EDP) is given two strings

determine their edit distance. That is what are the fewest operations that are needed to transform string into . The operations allowed are: insert a character, delete a character, and substitute one character for another. In general their costs can be arbitrary, but for us we will consider only the basic case where insert/delete have unit cost and substitute has cost two. This makes sense, since substitute is the same as one delete and one insert.

This distance is sometimes called the Levenshtein distance, named after Vladimir Levenshtein, who defined it in 1965. The notation of edit distance arises in a multlude of places and contexts, I believe that the notion has been repeatedly discovered. It also has many generalizations where more complex operations are allowed.

People really care about EDP. There are very good heuristic algorithms that are used, for example, in the biological community to solve EDP. One is called BLAST. It is implemented in many languages and runs on everything, there are even special purpose hardware devices that run BLAST. Clearly, there is need for solutions to EDP. Unlike theory algorithms, BLAST has no provable error bounds; unlike theory algorithms, BLAST seems, in practice, to be good enough for the scientists who use it. However, I have no doubt that they would prefer to get the optimal answer–however, the cost of getting the optimal answer cannot be too great.

Upper and Lower Bounds

The dynamic programming algorithm for EDP has been discovered and rediscovered many times. I believe that Robert Wagner and Mike Fischer did it first, but I will not try to be the perfect historian. Their algorithm runs in time and uses the same space: it is convenient to assume that for the rest of this post. With a little bit of work, it is easy to improve the space bound to

There are papers that prove a lower bound of for EDP. These papers assume a restricted model of computation: only input symbols can be compared for equality. Like any restricted lower bound they give you an idea of what not to do: if you wish to beat the the lower bound, then you must do more that compare symbols for equality. Use the value of the symbols, use bit operations, use randomness, do something other than just compare symbols.

Actually, as I recall, there was a bit of an inversion here: there was a better upper bound paper that gave an algorithm for EDP that took time , before the lower bound papers were published. The method used to prove the sub-quadratic algorithm for EDP is based on a general idea called The Four Russian Method. I never liked the name, I do like the method. As Dan Gusfield points out, the four were not even all Russian: perhaps a consequence of the cold war was that information did not always flow easily between east and west.

The Four Russian Method was first, I believe, used to compute boolean matrix products faster than cubic time. The method has been used since then to solve many other problems. If you do not know the method, take a look at the following link.

Still here. Okay, here is an overview of the method: it is based on trading space for time. A typical Four Russian Method algorithm operates in two phases. In the first phase, it examines the input and cleverly pre-computes values to a large number of subproblems, and stores these values in a look-up table. In the second phase, it uses the pre-computed values from the table to make macro steps during the rest of the computation. The result is usually a reduction in time by a logarithmic factor, while the space becomes as large as the time. The method is not generally practical; however, it is a useful method to know.

Bit Complexity

Actually there is a logarithmic factor that is hidden in the quadratic dynamic programming algorithm for EDP, since the algorithm must use size numbers. Thus, the bit complexity is, . There is a clever way to remove the factor of that is due to Dan Lopresti:

Theorem 1 There is an algorithm for EDP that uses bit operations and space.

Proof: The key idea is to use only a constant number of bits rather than bits and still run the standard dynamic program.

I will explain this in more detail in a future post. Truth in blogging: Lopresti was once a graduate student of mine, and I worked with him on this result.

Approximation and EDP

Legend has it that when faced with unravelling the famous Gordian Knot, Alexander the Great simply cut the knot with his sword. We do this all the time in theory: when faced by a “knotty” problem we often change the problem. The edit distance problem is any not different: years ago the problem of exact distance was changed to approximate edit distance. The goal is to get a fast algorithm that finds the distance to within a small relative error. For example, in the STOC 2009 conference there will be a paper “Approximating Edit Distance in Near-Linear Time” by Alexandr Andoni and Krzysztof Onak. They show that there is an algorithm (AO) that in time gets a relative error of

This is a huge improvement over the previous work. I will not go into any details today, see their paper for the full proofs.

This is very pretty work. I have started to look at their paper and believe that it has many interesting ideas, they may even help solve other problems. My issue is that we still are no closer to solving the edit distance problem. The AO algorithm still makes too large relative error to be practical–what exactly is the factor for reasonable size ? See my other posts on the use of “ O-notation.”

On the other hand, I am intrigued with their breakthrough. I think that it may be possible to use their new algorithm as a basis of an exact algorithm. The key idea I have in mine is to try to use their algorithm combined with some kind of “amplification trick.”

Amplification

Papers on approximations to the EDP use “relative” error, so let’s take a look at additive error. Suppose that is an algorithm for the EDP that works for any fixed size alphabet. Say that has additive error provided, for all strings of length over the alphabet,

There is a simple amplification trick:

Theorem 1 Suppose there is an algorithm for the EDP that runs in time and has additive error . Then, there is an algorithm for the EDP that runs in time and has an additive error of .

I assume that this is well known, but in case not, here is a sketch of the proof. Suppose that and are strings of length over the alphabet . Consider the following two strings:

The claim is that provided ,

It should be clear that

since one way to change to is to edit the strings and and leave the ’s alone. The cost of this is twice the cost of editing to .

The opposite inequality follows since any matching of the first with the second (or the other way around: second with first ) must delete all the ’s and this will cost more than This claim follows since are over an alphabet that does not include . Thus,

and therefore,

Divide by and we see that is within additive error of the edit distance of and .

I conjecture that there is a general construction that can replace by an arbitrary . This would yield an algorithm that runs in time and has additive error of for some absolute constant 0}&fg=000000' title='{c>0}&fg=000000' class='latex' />. Note, we can repeat the above construction; however, the obvious application would require a size alphabet.

If such an amplification were possible, then we could do the following, for example: if there is an algorithm that runs in near linear time, i.e. time , for EDP and has additive error of , then there is a near linear time exact algorithm for EDP. This follows by just setting and doing the calculation.

I have started thinking about the AO algorithm and how to combine it with different amplification methods. Perhaps this could lead, finally, to a fast exact algorithm for EDP. Perhaps. In any event such amplification methods seem potentially useful.

Open Problems

Thus, the main open problem is clear: find an EDP algorithm that runs in time. Or one that runs in time, or near linear time. Or one that runs in I see no reason, even after decades of failure, to believe that there could not be an exact algorithm that runs fast and solves the EDP. This is–in my opinion–an important and exciting open problem. Let’s finally solve the problem.

There are other, perhaps, more approachable open problems. In real applications the inputs are not worst case, nor are they random. For instance, the BLAST program assumes implicitly a kind of randomness to the inputs. Are there reasonable models of the kinds of inputs that are actually encountered? And for such a model can we get provable fast algorithms for EDP?

Bellmaninspirerad jazz, eller jazzinspirerad Bellman.

ringnos — Tue, 17 Mar 2009 20:00:46 +0000

Valthornet blodigt, minsann?
Korporal Mollberg morgonen efter en slagsmålsrunda på stan.

Karon tutar i luren.
Färjekarlen Karon framför floden Styx.

Två av tre Bellmankritningar (“kritningar” syftar på användandet av pastellkritor). Den tredje kritningen, Fader Movitz, uti vår stolta stad, har jag redan hunnit ge bort till min far. Han blev glad.

Bellman

Lena — Tue, 03 Mar 2009 19:33:52 +0000

Jag var nyss in till Emil och nattade och stoppade om honom, och efter lite prat o puss o kram så reste jag mig och var på väg ut därifrån när Emil säger helt apropå ingenting:

“HÄMTA PUMPEN, KÄRRINGEN LÄCKER”

Efter att ha frågat om ett antal gånger, hysteriskt fnittrande, vad det var han sa så konstaterade jag att jag hörde rätt första gången. Och sen blev det ett långt utlägg från Emil, och det han försökte få fram fnittrandes var:

Bellman hade en papegoja. en dag var de ute och åkte båt. Det gick fort och Bellman sa:
-Det går i nittio knop.
Papegojan härmade efter och sjöng:
-Det går i nittio knop, det går i nittio knop.
Så körde de på grund och Bellman sa:
-Det var en jävla smäll!
Från papegojan hördes:
-Det var en jävla smäll! det var en jävla smäll!
Vattnet forsade in och Bellman sa:
-Hämta pumpen, kärringen läcker!
Och från papegojan:
-Hämta pumpen, kärringen läcker! Hämta pumpen, kärringen läcker!
Åter på landbacken besökte de en kyrka. Prästen läste och läste. Det gick alldeles för fort, då sa papegojan:
-Det går i nittio knop, Det går i nittio knop!
En tant, som satt på bänken framför, tyckte detta var roligt. Hon skrattade så att hon kissade på sig. Det blev en stor pöl på golvet. Då ropade papegojan:
-Hämta pumpen, kärringen läcker! Hämta pumpen, kärringen läcker!
Då blev prästen arg. Han tog tag i papegojan och kastade den i väggen
Då hördes från papegojan:
-Det var en jävla smäll! det var en jävla smäll!

Härligt att avsluta dagen med ett gott skratt!!

KramKram

Bellman hade också en husnasse, Dr Blad.

Lilla Blå — Sat, 28 Feb 2009 16:11:49 +0000

I mitten på 80-talet lyckades Imperiet - mest av en tillfällig slump, tror jag – kliva in i folkhemmet med sin tolkning av Bellmans “Märk hur vår skugga”. Då log gamla tanter uti Svea rike, gubbar hummade i takt och allt var fridens liljor. Själv var jag ung och begrep väl inte så mycket, men jag svalde allt som Imperiet gav ut, eftersom det var ett rockband jag höll mycket högt. Faktiskt var det just det bandet som drog mig ut ur 60-talsträsket där jag befann mig större delen av min tonårstid, förbannandes det öde som sett mig komma till världen för sent för att bli hippie.

Jag blev svartmuppe istället. En allvarlig tös som lade minst en halvtimme på att bygga håret till tredubbel storlek varje dag. För så gjorde man på 80-talet. Jag hade nästan mer hår på skallen än jag hade kropp… om ni förstår. Bellman var för mig ett namn som figurerade i larviga historier från barndomen: Det var en gång en finne, en norrman och så Bellman…

“Märk hur vår skugga” handlade om en begravning och det tilltalade mig, där jag satt hemma framför stereon, allvarlig, i mitt gigantiska hår. Eftersom jag var så hooked på Imperiet gick jag med liv och lust in för att studera Bellman och Fredmans Epistlar. När jag blir hooked på något kommer liksom det där med liv och lust som ett brev på posten. Jag antar att det är vad som utmärker en nörd; man vill kunna ALLT om ett visst ämne. Själv får jag fortfarande lätt tunnelseende när det är något jag gillar. Slår i mig fakta som en hungrande varg. P1 blev räddningen. Där gick det såna där halvtimmes kulturella snackprogram om både ditten och datten, så jag varvade depprocken med lite finrumslir.

En katt kom in i mitt liv och orsakade ett benbrott på vänster fot. Long story – vi skippar den – men det ledde i alla fall till att jag en vinter satt med foten på köksstolen och lyssnade på inspelningar från radion av olika gubbar som alla tolkade Bellman. Jag minns mörkret utanför mitt hus, jag minns doften av pepparkaka och apelsin och den leda som följde av att sitta sysslolös. Och så blev jag på kuppen bekant med Mollberg och Movitz och Ulla och hela gänget. Det hade jag kanske inte blivit utan Thåströms sånginsats, kattfans akrobatik och P1. Eller så hade det bara tagit en annan väg in i mig.

För än idag kan de dyka upp i skallen… små märkliga 1700-talsfraser som tatuerat sig in i hjärnbarken… det rädda hjärtat kläcker… fan i fåtöljerna…. satan är kommen på bal’n…. Mollberg satt i paulun… sena, märg och hud… svettig, sur och kåter… kringlor, kors och glavar… fy tusan, vad dunst ur din aska… och så vidare i all oändlighet.

Idag fann jag Fredmans Epistlar i bokform för en femma. Insåg att jag inte hade en rad av Bellman hemma. Det är ju förfärligt! Kulturskymning i mina balla bokhyllor. God damn! Naturligtvis hivade jag upp plånkan och betalade. Nu kan jag läsa på, friska upp minnet, inse hur förbannat många epistlar jag de facto inte alls kan, varken text eller melodi.

Men “Till Grälmakar Löfberg i stärbhuset vid Dantobommen, diktad vid graven” kan jag. Den där som är dedicerad till Doktor Blad. Fast vi nog mest känner den som “Märk hur vår skugga”…

TINA FEY CAMEL TOE: Reflections on the movie MEMORIAL DAY & other slightly belated detritus from Ivan Bellman’s toilet head.

I(v)an — Tue, 24 Feb 2009 22:27:33 +0000

Been having some difficulty… uh… writing. This may be because I am no longer writing from the same place. If I were I would undoubtedly be someone’s prison bitch by now. I know some deviant theater fags in Brooklyn who are thoroughly disappointed that this didn’t come to pass. Instead, I am happily married to a hot, talented woman who, “makes me better,” to quote Ne-yo. Yet there remain a couple of slow burns… slow like the fires at Ground Zero that did not go out until late December and even then the jet fuel and molten flesh lingered in perpetuity. And this is why I write.

What I am trying to say is that I am indeed back but I am not entirely myself. Or rather I am not NOT myself. I am no longer writing under the name Ivan Bellman but I retain some of his style (as well as his Facebook & gChat monikers.) Incidentally, I do owe him a book, which is a little more than half-done.

My name is Ian Belton… duh. I wrote with the Ivan Bellman handle for a little more than a year for Culturebot because I was getting government money and I didn’t want them to know that I was spending it on… well… what I was spending it on. You see I have to be careful now because I am married to the greatest lady on the planet and am on the good path. So our relationship to Ivan’s head (voice, font, whatever) has to be a tad circumspect. Ivan is like Mongo, “if you shoot him, it will just make him angry.” Whereas the Belton family motto is officially, “Anything but pain.” Irony, you cheap tawdry slut, get over here and take it like a man.

******************

The creators of MEMORIAL DAY should be commended. Good for them for rousting us out of our thoroughly lame participation in the talk-back with the filmmakers and forcing us to drink beer with them at the after-party. I was under orders. I am not responsible.

One problem I encountered with the film was that any indignation or anger the MEMORIAL DAY audience felt (and thoroughly swallowed like the good little sheep we are) was not 100% derived from the atrocities depicted in the film. Some of this ire (at least my own) stems from the reluctance of the film to embrace the actual story, or back-story as it is based on historic events. With most artists, as with civilians, their greatest strength is often their greatest weakness. The instinct for them to show us the parallels between what the 372nd Military Police Company did in Virginia Beach prior to being deployed, and the frat boy games/sorority girl woes behind the torture in Abu Ghraib, is genius. The failure was that performances skirted around this reality.

Take, for example, the Junior Varsity rape scene where they kept their clothes on and literally tried to simulate an actor’s labia with a blurry camera shots. For me, this does not convey the tragedy or irony of group date rape, which is then supposed to be juxtaposed against the horrors depicted later in the film. Mind you, this was right after the film showed random Virginia Beach revelers (not featured actors in the movie) displaying their genitalia underscored by romantic piano music. So when they did finally get to the full-frontal, tied-up, abused, hooded, brown people, it seemed like they had not completely earned it.

Please don’t misunderstand, I would rather see a flawed film with this kind of balls then a tear-jerking manipulative docudrama any day of the week. The creators of MEMORIAL DAY should not only be congratulated but encouraged with large sums of money. Hopefully they will use it to make more work as they have the willingness to look at that which we would prefer to sweep under the carpet as an unfortunate moment in history.

I mean, who the fuck am I? I’m not making theater or films about Iraq or Abu Ghraib. I read Seymour Hersh’s articles and the one on Sabrina Harman in The New Yorker. I read them and I shake my head. I say to myself and to whoever will listen, “Those poor ignorant soldiers. Those helpless Iraqis.” Then I go on with my bourgeois day, enjoying the freedoms of the First World.

We put them there. One of the only soldiers at Abu Ghraib with prior prison guard experience was Charles Graner. Graner had a reputation for torturing and abusing prisoners in the States. His wife had also filed for divorce citing domestic abuse before filing for three orders of protection against him. We put Charles Graner in Iraq and we put him to work at Abu Ghraib.

It should also be noted that while Graner along with Fredrick, Harman, England all received prison sentences, only one officer, Lt-Col Steven Jordan, associated with the Abu Ghraib prison scandal was investigated and brought to trial. He was cleared of all charges. The US military (read: us, as in we) failed to investigate those further up the chain of command.
******************

I have this desperate inclination to draw a parallel between THE SHIPMENT by Young Jean Lee, now playing (is it over? Is it moving to the Great White Way???) at the Kitchen and MEMORIAL DAY but, alas, I have yet to see the later theater play. We were too busy watching Beyoncé jack Etta James at the Inauguration to notice the seismic shift in the commercialization of identity-politics. The re-cock-ulous notion of post-racial society died in the crawl space to our Collective Ego and now it is starting to rot.>

A great manifestation of this is a recent newspaper comic parodying the cop who shot and killed a rampaging chimp in Connecticut. The first thing I thought was golfer Fuzzy Zoeller advising Tiger Woods not to serve fried chicken and collard greens at The Masters’ Championship Dinner. I guess I am a racist media whore just like everyone else.

I do wish Eric Dyer and Young Jean Lee would get back together though. I have such a good story about that one, as I’m sure most people do. They were kind of like Experimental Theater’s Bennifer for a while there. Oh well, nothing beautiful lasts, does it now.

******************
The Tina Fey Camel Toe thing is really just my cheap tactic of getting more search engine hits. I figure I can’t be the only one plugging that into the Google Search bar. Admittedly, there is something too perfect about Tina Fey that makes me nuts. I mean she is good-looking (her sex appeal enhanced by the big scar on her face), she is happily married, rich, a very successful writer, producer and actor. And, given her trajectory and comedic propensity for self-deprecation, even if there were some potential for pending scandal, of the LiLo or Rihanna variety (which there is none) it would no doubt just propel her career even further.

The only thing I dare enter into the fray is that her recent Vanity Fair photo shoot was stoopid. And I’m not sure if she is wearing some sort of panty-liner or they tried to air-brush her crotch on the cover but there is something funky going on down there. (And if wifey is reading, I wasn’t looking for it, I swear… it just jumped out at me!)

I also think that Mrs. Fey deserves a little chastisement for immortalizing Sarah Palin, who is now pretty much the spokesperson for the Republican Party. Now is this good because she is a giant mow-ron and the Republicans get the representatives they deserve or is she a gun-touting, special-interest MILF who will lead us (read: we, US as in of A) to certain demise? Dunno. Ve Vill see, von’t ve?

Was ist das? Ge rum vid roddartrappan!

ringnos — Tue, 17 Feb 2009 23:03:20 +0000

Just nu förbannar jag den tupplur jag tog tidigare idag. Imorgon ska jag upp lika tidigt, men nu sitter jag här, tjugo i tolv på natten. Det är visserligen rätt tidigt med tanke på hur mina dygn annars ser ut. Men de här veckorna i Lycksele har vänt på skutan.

Teorin går superbra. Jag är inte ett dugg orolig för teoriprovet på måndag. Körningen går också ganska bra. Jag känner mig väldigt säker och trygg i min körning. Fast idag upplevde jag fartblindhet för första gången.
- Du är ju unik. Både rattvill och fartblind! som min körlärare glatt kommenterade.

Fred Åkerström stiger hela tiden i mina öron. Hans teatraliska ton är ju helt fantastisk underbar. Det är en fröjd att lyssna på Ep. n:o 33.
(hur lyckades jag landa i Bellman igen?)

När vi ändå talar om min nuvarande favorit så har jag förstått att mannen som ligger bakom bellman.net även själv är Bellmantolkare. Han framför en föreställning som han kallar “En skugga av en bacchi Hjälte”. Saxat från hans hemsida:

“Kära Själ!
Här ser du en musikteater-
föreställning byggd på ett urval texter och sånger ur Bellmans mästerverk Fredmans Epistlar. Dels föreställer jag Bellman själv i hans företal till verket, dels framträder jag såsom Fredman, Urmakaren och Brännvinsaposteln, i några av dennes Epistlar. Jag uppträder i 1700-talskläder och lammskinnsperuk, är tidstrogen även i gester, men det är ändå ingen exotiskt tidsbunden figur jag vill visa opp, utan den tidlöse A-lagaren på Stockholms torg och krogar. “

Låter inte det helt fantastiskt? Jag tänkte att jag ska maila och höra vad han tar i gage så kanske det här kan bli ett framtida arrangemang. Mumma!

Nåväl, nu ska jag luta mig tillbaka med min prettobok och hoppas på att jag somnar in i god tid.

Vi anbefaler Fukta din aska

litteratur — Mon, 16 Feb 2009 09:57:43 +0000

- C.M. Bellmans liv fra begynnelse til slutt

Fukta din aska er ingen vanlig biografi, og den utgir seg ikke for å være et vitenskapelig arbeide. Boken omhandler Sveriges nasjonalskald Carl Michael Bellman og fortelles av ham selv i første person. Fra fødselen ved Stora Daurerska i 1740 til hans død i 1795 var hans liv en berg- og dalbane av de sjeldne. På tross av å være blant kong Gustav III’s foretrukne underholdere, levde han et liv i fattigdom. Veien fra kongens hoff til gjørmefylte bakgater var kort, og Bellman sto godt plantet med en fot i hver verden.

les mer på våre nettsider

Intressanta ortsnamn.

ringnos — Sun, 15 Feb 2009 16:59:39 +0000

På mina resor till och från Lycksele har jag lagt märke till endel ortsnamn.

Först och främst har vi orten Önska som ligger längs E4an mellan Övik och Umeå. Namnet inbjuder till en kanske barnslig lek, nämligen att man önskar sig något när man far förbi. Som med alla andra önskningslekar så får man ju naturligtvis inte avslöja vad man önskar, för då slår de ju aldrig in. Men man kanske kan gissa sig till vad jag önskat när jag farit förbi, med tanke på varför jag ens passerar orten.

Lite längre norrut (om jag inte misstar mig) så far man förbi en ort som heter Innibyn. Hysteriskt roligt, inte sant? Det måste vara väldigt bekvämt att bo där rent grammatiskt, och särskilt med tanke på hur vi här i Norrland gärna förkortar allt som kan förkortas. Onödigt att säga för mycket, liksom. Tänk er att ni ska till Innibyn, då är det ju bara att säga:
- Vi ska Innibyn.
Att säga “Vi ska till Innibyn” vore ju onödigt krångligt, eller hur? Det är nästan så att man vill besöka platsen bara för att kunna ha förmånen att slippa prata mer än nödvändigt.

I fredags när jag lämnade Lycksele passerade jag en intressant, och ytterst läskig, ortskombination. Jag åker i godan ro i bussen och stirrar ut genom fönstret, såsom bara bussresenärer med hemlängtan gör. Efter ett tag entrar vi orten Karonsbo. Som eventuella läsare har förstått så har jag ju haft ett tvångsmässigt intresse av Bellman på senare tid. I Bellmans diktning så får Charon, färjekarlen som tar de dödas själar över floden Styx, gestalta döden. Att då passera Karons bo, dödens bo, var otroligt obehagligt. Men det värsta var orten jag passerade härnäst, nämligen: Vilan. Jag var helt övertygad om att jag skulle dö där någonstans i Vilan, det var helt klart upplagt för död. Än är jag inte död, men jag ska passera den ortskombinationen igen på fredag, så det återstår att se om jag överlever.

I vilket fall så fick det mig naturligtvis att fundera över om orten verkligen var döpt efter Charon. Orten ligger ju trots allt i närheten av (eller om det var intill, jag minns inte) Ume älven. Om det nu skulle vara så att det rör sig om Karons bo, undrar om invånarna är medvetna om det, eller om det är som man säger “pärlor åt svinen”. Kanske att jag vid tillfälle frågar min körlärare, men mina fördommar säger att det kanske inte är riktigt lörnt.

Nåväl.

Fredman tog 21ans buss mot Domsjö, uti vår stolta stad.

ringnos — Sat, 07 Feb 2009 23:13:10 +0000

Mitt tvångsmässiga intresse för Bellman fortsätter.

Idag var jag övertygad om att Fredman satt på bussen. Bortsett från att han inte var en gammal urmakare eller virtuos på olika instrument. Vår samtids Fredman var en gammal hockeyspelare som numera sysselsätter sig med akvarellfärg och alkohol (av hans kroppspråk, dimmiga blick, doft och klirret från hans väska att dömma). Han sa sig vara en rackare på akvarellfärg. Det är ju dessutom, enligt honom, den svåraste målartekniken.
“Alla kan inte hantera den. Men jag kan det. Riktigt bra.” påstod han.

Jag tjuvlyssnade fascinerat på hans livshistoria när han samtalade med en överspänd socionom tillika fotograf, med Sundströms “Fredmans sista Epistel” klingandes i huvudet, förstås.

Imorgon bär det iväg till Lycksele i två veckor. Det viktigaste jag har med mig, om man bortser från elektroniken, textilierna, hygienartiklarna och övriga bra-att-ha-grejer, står under kategorin “Litteratur”. Här är vad som står listat:

* Processen – Kafka.
* Dan Anderssons samlade verk.
* Jag är en sån som bara vill ligga med dig – Fredrik Lindström.
* Skrivbok.
* Kollegieblock.
* Pennskrin, med tillhörande pennor naturligtvis.
* Körkortsböckerna.

Don’t worry, jag har en laptop med uppkoppling samt den gamla hederliga telefonen med mig. ..vad coolt om jag skulle ha haft en telegraf istället.
Nåväl.

Ack din dumme djävel! Han förstår sig på musik som en ko på middagen. Bror Mowitz, vill du ha lite körsbär?

ringnos — Wed, 04 Feb 2009 02:59:28 +0000

Jag har ju fruktansvärt mycket tid just nu. Ärligt talat så gör jag absolut ingenting om dagarna. Således härjar mina tankar hej vilt och jag tror att det bara är Sanna som kan lugna ner mig ibland (fast även hon misslyckas då och då).

Nåväl, idag tänkte jag lista mina någorlunda samtida favorit-trubadurer, utifrån hur mycket jag tror att de låter som C. M Bellman skulle ha kunna gjort.

1, Cornelis Vreeswijk
Det säger nästan sig själv. Cornelis sjunger om sköna damer och värmande maglikörer, blandat med lite samhällskritik med komisk touch. Förutom gitarren så tror jag att flaskan var Cornelis bästa vän. Jag kan föreställa mig honom sitta på en krog i gamla stan och iaktta Movitz tvärs över lokalen, strax innan han blir distraherad av någon varm och inbjudande kvinnobarm.

2, Stefan Sundström
Stefan Sundström är en modern Bellman. Rock ‘n’ roll-Bellman. Stefan Sundström låter som en fräck och drucken kanalje när han sjunger. Jag lyssnade på “Hej och hå”-skivan idag. Det bara slog mig att det måste vara så. “Eureka” eller “omedelbar insikt” som det kallas.

3, Fred Åkerström
Ännu en drucken, ledsen och samhällskritisk man. Inte lika fräck som Sundström, inte lika vass som Vreeswijk. Fred Åkerström är mer lätt på tonen, om än väldigt teatralisk och innerlig. Dessvärre känns han lite för snäll för att fixa rollen som Bellman.

Dessa tre män har något gemensamt. De är män och de har tolkat Bellman. Jag känner nästan att det är ett krav att man ska ha tolkat Bellman för att kunna kvala in på min Bellman-lista. Dessutom så vet jag faktiskt ingenting om Cornelis, Stefans eller Freds dryckesvanor. Jag baserar alla ovanstående åsikter på de känslor jag får av deras sång.

Det var dagens navelfilosofi.