Det talas mycket om bibeltrohet. Men sällan når argumenten bortom slagordsnivån. Just nu är det framför allt samkönade äktenskap som stämplas som bibelotrogna. Och jag har hunnit bli väldigt trött på att Bibeln så ofta bara viftas med i debatten men så sällan öppnas och studeras. Vad står det egentligen om äktenskapet i Bibeln? Och hur ska vi förhålla oss till att vi lever i ett helt annat samhälle än vad som tas för givet i Bibeln?

Samkönade äktenskap diskuteras aldrig i Nya testamentet. Däremot diskuteras en del andra frågor som har med äktenskapet att göra:

1) Skilsmässa. Både Jesus och Paulus tar generellt avstånd från skilsmässa och omgifte (även om vissa undantag nämns).

2) Förhållandet mellan makarna. På flera ställen i breven inskärps att mannen är hustruns huvud och att hustrun ska underordna sig sin man.

3) Om man överhuvudtaget bör gifta sig. Paulus rekommenderar starkt att de som inte är gifta förblir ogifta. Det är bara de som inte klarar av att leva avhållsamt som han rekommenderar att gifta sig.

Sedan hundra år tillbaka accepterar Svenska kyrkan skilsmässa och vigsel av frånskilda. Jämställda äktenskap är normen i de flesta kyrkliga sammanhang. Och äktenskapet framstår ofta som ett kyrkligt ideal, medan det självvalda singellivet betraktas som ett undantag. Därför undrar jag: Om man accepterar skilsmässa, jämställdhet och äktenskapet som ideal, hur kan man då samtidigt vara säker på att samkönade äktenskap är oförenliga med troheten mot Bibeln? Borde vi inte börja diskussionen om Bibeln och nutida kristen äktenskapssyn med att reflektera över de frågor om äktenskapet som faktiskt tas upp i Nya testamentet?

Mina frågor är ärligt menade. Jag vill gärna höra vad andra har att säga om detta, utifrån olika perspektiv. Men jag vill ha ett seriöst samtal. Kättarförklaringar och utläggningar om Svenska kyrkans förfall undanbedes. Det finns gott om andra forum för sådant.

Exempel på summariska uttalanden om äktenskap och bibeltrohet finns här, här, här och här.

När det gäller teologi och Bibelsyn brukar man dela upp kristna i olika block som har olika, ofta motsatta, åsikter. Man har lånat begreppen på blocken från politiken, man talar om liberal och konservativ Bibelsyn, om vänster- och högerteologi, vilket kan skapa förvirring – i evangelikala sammanhang pratar man ofta om att konservativ Bibelsyn är bra medan liberalteologi är dåligt, och när det blandas ihop med politiken förväntar man sig att kristna ska rösta blått. När jag pratar om vänster- och högerteologi nedan handlar det dock inte alls om politik, jag anser liksom de första pingstvännerna att kristna varken ska rösta rött eller blått.

För övrigt kallar man teologi som inte är så Biblisk för konservativ, bara för att förvirra det ytterligare: många som betecknar sig som konservativa Bibeltroende kristna trots att de både är rika och för krig, trots att den teologi som Bibeln och den första kyrkan predikade är att man som kristen varken kan vara rik eller delta i krig. Så även om jag när jag ska dissa Gardells teologi ser mig själv som konservativ innebär det inte att jag är det politiskt utan teologiskt – och då i meningen att jag har samma Bibelsyn som de första kristna, det är de jag anser det värt att lyssna på när man tolkar Bibeln.

Så, med det klarlagt kommer vi till saken. Jonas Gardell är känd för sina böcker om Gud och om Jesus. Nu ska han göra TV också, verkar det som. Jag har upplevt det som att hans böcker, och därmed teologi, fått stort genomslag i det här landet och många ickekristna ser det han säger som det vetenskapen säger om Bibeln och Jesus – trots den massiva kritik som hans teorier har fått.

Gardell anser att Bibeln inte är Guds Ord, det är till och med få textställen i den som kommer från Gud. Den är skriven långt efter de händelser de skriver om och är därmed inte så tillförlitliga. När man läser “Om Jesus” skriver Gardell om och om igen att det och det skrev evangelisten för att han hade den och den teologin och det och det har evangelisten antagligen hämtat från någon annan legend etc. Det är ett ganska radikalt påstående att de som skrev Bibeln var sådana mytomaner att de utan att blinka förfalskade historien om och om igen. Men Gardell anser att det är så det är, och på så sätt är historierna om jungfrufödseln, Jesu under, korsfästelsen och uppståndelsen efterkonstruktioner som redigerats kraftigt – om de ens har inträffat. Gardell har en väldigt negativ syn på kyrkan, det var inte något som fortsatte i Jesu fotspår utan som genast blev en massiv instutition som ändrade, lade till och klippte bort så att den sanne, “historiske Jesus”, blev dold av skruvade teologiska idéer.

Gardells syn på Jesus och Bibeln är helt främmande om man ser på kyrkans teologiska historia – däremot finns det många extrema sekulära Bibelkritiker som håller med honom. Och det är väl därför ingen överaskning att det är mest sekulära som köper Gardells böcker. Men även kyrkor bjuder in Jonas för att han ska berätta om sina böcker. Den här teologin kan man dock inte stå för som kristen – dels för att den har så dåligt vetenskapligt stöd (liberalteologin har som sagt fått väldigt mycket kritik), dels för att om nu jungfrufödseln, miraklerna, hela Israels historia mm var ett påhitt – borde ingen annan under Andens ledning kommit på det under de 1900 år som föregick vårt sekel?

Uppdatering: Jonas Gardells TV-program kommer heta “Åh, herregud” men inspelningar i Rom stoppas av Vatikanen, vilket gör att Jonas protesterar och lägger in ett särskilt program om vatikanens beslut om att utestänga honom, kallat “Den exkluderande Jesus”. Att Jesus exkluderar är dock ingen nyhet, Gardell har själv citerat Honom när Han säger att man inte kan vara rik som kristen. Exkluderande kan tyckas, samtidigt är en sådan exkludering nödvändig för att kyrkan ska behålla sin Jesuslikhet.

Ateister och konservativa kristna kan ofta vara överens om hur Bibeln borde tolkas. Fast med olika agendor, förstås. Nu senast handlar det om att Svenska kyrkan är olydig mot Bibeln genom att tillåta samkönade äktenskap. Jag diskuterar gärna hur vi ska tolka enskilda bibelord. Men här vill jag göra en mera principiell invändning: Att vara kristen handlar inte om att lyda Bibeln. Snarare handlar det om att lyda Gud, som vi lär känna genom att läsa Bibeln. Det är inte riktigt samma sak.

Bibeln är en mycket viktig bok för praktiserande kristna. Men den är ingen lagbok. Det är fel metafor för att beskriva hur Bibeln fungerar för kristna. Visserligen finns det massor av lagar och regler i Bibeln, men de allra flesta av dessa bryr vi oss inte om alls. För de gäller inte oss. Men hela Bibeln angår oss — som en berättelse om Gud och människor och livets mening. Bibeln är en berättelse. Ett drama, som inte är färdigskrivet (den här bilden lånar jag från den evangelikale biskopen och bibelforskaren NT Wright). Kristna läser Bibeln, inte så som jurister läser en lagtext, utan som skådespelare läser ett manus. Ett manus där de första akterna finns nedtecknade, men den sista akten saknas. Skådespelarnas uppgift är att så helhjärtat leva sig in i dramat att de kan improvisera fram den sista akten.

Troheten mot Bibeln är viktig för både kyrkan och för enskilda kristna. Men inte en trohet som handlar om att leta upp regler att tillämpa. Då skulle det kristna livet begränsas till sådant som regleras i Bibeln, med slagsida åt  familjeliv, jordbruk och boskapsskötsel. Men det bibliska dramat handlar om hela vår värld och om hur Guds rike förkroppsligas i våra liv. Troheten mot Bibeln innebär därför att söka de bärande dragen i berättelsen som pekar fram mot dramats fortsättning, efter de delar av manus som vi har inbundna i Bibeln. Vi behöver studera de centrala rollpersonernas karaktärer noga. Vi behöver finna återkommande mönster och se hur handlingen utvecklas. Och inte minst behöver vi vara med i en kreativ miljö där vi tillsammans med andra kan hjälpas åt att improvisera fram vår del av dramat.

Det bibelord som jag sett oftast i äktenskapsdebatten de senaste dagarna är Matt 19:4-6. Där svarar Jesus på en fråga som har med äktenskapet att göra. I något bearbetad form har just det här jesusordet använts i vårt vigselritual för att säga något generellt om äktenskapet. Så här lyder ordet i vigselordningen:

Jesus sade: Skaparen gjorde från början människorna till man och kvinna. Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt. (Matt 19:4-6, bearb.)

Om man läser detta jesusord som svar på den aktuella frågan om homosexualitet och samkönade äktenskap, så framstår svaret som tydligt. Jesus tar avstånd från samkönade äktenskap. Men detta är klipp och klistra-teologi. Om vi vill visa respekt för Bibeln och läsa den intellektuellt hederligt, så måste vi läsa bibelordet i dess ursprungliga sammanhang. Då står det så här:

Några fariseer kom fram till honom för att sätta honom på prov och frågade: “Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru av vilken anledning som helst?” Han svarade: “Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?” Och han fortsatte: ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.” De frågade: “Varför har i så fall Mose bestämt att mannen skall skriva ett skilsmässobrev för att skilja sig?” Han svarade: “Därför att ni är så förstockade tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så. Jag säger er att den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare.” (Matt 19:3-9)

Jesus svarar alltså på en fråga om skilsmässa. Får en man skilja sig från sin hustru? Det är inbyggt i frågan att det handlar om en man och hans hustru. Därför handlar också svaret med nödvändighet om en man och hans hustru. Jesus svarar nej. En man får inte skilja sig från sin hustru, för de två har blivit ett. Diskussionen handlar inte om homosexualitet eller om vem som får lov att gifta sig med vem. Det handlar om skilsmässa, vad som gäller för redan gifta par. Därför kan inte jesusordet brytas ut och användas som belägg för vad Jesus anser om något som ingen i hans kultur kunde komma på tanken att fråga om. Precis som vi inte kan rycka ut andra jesusord och mena att Jesus svarar på våra frågor om t ex socialism och kapitalism. Det är ingen hederlig bibelanvändning att göra så.

Detta var den korta versionen av min invändning mot bruket av Matt 19 i  äktenskapsdebatten. Men det finns förstås alltid mer att säga. Den som orkar kan fortsätta läsa.

1) Det skulle ligga närmare till hands att använda Jesu ord om skilsmässa i debatten om det var skilsmässa vi diskuterade, inte samkönade äktenskap. Trots Jesu tydliga avståndstagande från skilsmässa tillåter Svenska kyrkan sedan länge både skilsmässa och omgifte. Detta är ganska okontroversiellt. Det finns de som tycker det är fel att kyrkan tillåter att skilda gifter om sig. Men i stort sett är vi ense om att tycka olika om detta. För mig blir det då märkligt när man använder Jesu förbud mot skilsmässa som ett belägg för hur stort avfallet är från Guds ord när kyrkan godkänner samkönade äktenskap, samtidigt som man accepterar att kyrkan tillåter skilsmässa.

2) Matt 13:3-9 är ett stridssamtal mellan Jesus och några fariseer. Fariseerna vill sätta dit Jesus, men han visar sin auktoritet genom att besegra fariseerna i debatten med argument som bygger på deras egna premisser. Fariseerna åberopar 5 Mos 24:1 om skilsmässobrev, men Jesus anför 1 Mos 1:27 och 2:24 om hur det var “från början”. En man (anthropos) som lämnat sin far och mor för att leva med sin hustru har blivit ett med henne. Därför kan inte mannen (anthropos) sedan skilja sig från henne.

3) Man kan också lägga märke till att Jesus underkänner giltigheten i ett tydligt bibelord (5 Mos 24:1) genom att hänvisa till mer grundläggande principer. Det gör det inte lättare för oss att avgöra vem som har rätt bibeltolkning. Men det illustrerar att en ståndpunkt inte kan beläggas genom att man citerar ett lösryckt bibelord, hur tydligt det än kan verka. Vi behöver gå djupare än så för att föra en seriös diskussion.

4) I det närmaste sammanhanget till Matt 19:3-9 framhävs att Jesus särskilt tar sig an och bryr sig om de svaga. Han botar sjuka (19:2) och välsignar barnen (19:13-15). Man får nog anta att Jesu hållning till skilsmässa också handlar om att han tar ställning för den svagare parten — till skillnad från fariseerna som är förstockade, har “hårda hjärtan” (19:8). Fariseerna tillåter att mannen skiljer sig från hustrun och så ställer henne utan försörjning och social status, medan Jesus hävdar att mannen måste ta det ansvar han åtagit sig. I andra sammanhang där Jesus argumenterar mot bestämmelser i den bibliska lagen, t ex om att bota eller skörda säd på sabbaten, är hans argument att barmhärtigheten går före lagen. Det är en grundläggande princip som vi får ta till oss även i nu aktuella diskussioner om bibeltolkning.

Matt 19 förekommer i äktenskapsdebatten t ex här och här.

Uppdatering 25/10. Även KG Hammar kommenterar Matt 19.

Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att härska över dagen och det mindre till att härska över natten, och han gjorde stjärnorna. Han satte ljusen på himlavalvet att lysa över jorden, att härska över dag och natt och att skilja ljus från mörker. Och Gud såg att det var gott. (1 Mos 1:16-18)

Ganska länge tolkades detta bibelord i enlighet med den ptolemaiska världsbilden. Jorden är universums centrum, himlakropparna är fästade på olika kristallsfärer som kretsar kring jorden. Gud satte ljusen på himlavalvet för att lysa över jorden, står det ju. Svart på vitt. Men en lång rad av iakttagelser av himlakropparnas rörelser medförde att denna världsbild till slut brast. Motståndet var våldsamt från kyrkans sida, för man hade byggt sin teologi på den gamla världsbilden. Och det fanns bibelord som man menade styrkte teologin. Men till sist fick kyrkan omvärdera sin kosmologi. Det fungerade inte i längden att blunda för fakta.

Något liknande tror jag är på väg att hända vad gäller kyrkornas äktenskapsteologi. Den gamla uppfattningen är att äktenskapet kretsar kring olikhet och rollfördelning. Makarna passar ihop därför att de är olika, en man och en kvinna, och därför kan fylla de två olika roller som behövs för ett gott och harmoniskt äktenskap. Den synen fungerade länge, delvis för att det var ganska flexibelt hur de olika rollerna skulle gestaltas.

Men sedan ett antal decennier tillbaka håller denna syn steg för steg på att ersättas med uppfattningen att äktenskapet kretsar kring jämlikhet och valfrihet. Makarna passar ihop därför att de är jämspelta och trivs bra tillsammans, och därför kan ha ett gott och harmoniskt äktenskap. Någon föreskriven rollfördelning är inte nödvändig. Tvärtom är idealet att man delar lika på ansvar och uppgifter.

Som jag ser det är det alltså vårt jämställdhetsideal och våra förändrade könsrollsmönster som har förändrat äktenskapets innebörd. Makarna är jämställda partners som valt varandra som individer. Inte representanter för kategorierna Man och Kvinna. Att äktenskapet nu blir könsneutralt är en logisk konsekvens av denna förändring som redan har ägt rum. Och det är följden av en lång rad iakttagelser som visar att homosexuella relationer kan vara lika goda och harmoniska som heterosexuella relationer. Homosexualitet är ingen sjukdom, utan en del av skapelsens mångfald.

Det är inte konstigt att kyrkorna gör motstånd mot den nya äktenskapssynen, för man har byggt sina äktenskapsteologier på den gamla, hierarkiska och heteronormativa äktenskapssynen. Men teologier får till sist omformuleras när de strider mot nya iakttagelser. Vi behöver inte ha en geocentrisk världsbild, även om Bibelns skapelseberättelser är skrivna ur ett geocentriskt perspektiv. Bibelord som man haft lång vana att tolka på ett visst sätt kan läsas om i ljuset av nya världsbilder. Det är inte Bibeln eller bibelsynen som går sönder då. Bara våra fördomar.

Dagen skriver här och här. Kyrkans Tidning skriver här.

Det fascinerar mig att man med anspråk på tankeklarhet kan kombinera de här två påståendena:
1) Kvinnor och män är jämställda i alla sammanhang.
2) Skapelseordningen medför att endast män kan vara församlingsföreståndare eller präster.

Det är inte bara Ulf Ekman som vill hävda båda dessa saker samtidigt, utan ganska många av dem som idag argumenterar mot kvinnor som präster eller pastorer. Men jag tycker att man måste välja. Antingen eller.

Antingen är kvinnor och män jämställda och det är så Gud vill att det ska vara. Och då borde detta manifesteras mest av allt just i kyrkan. Eller så finns det en fundamental skillnad mellan kvinnor och män som gör att bara män kan ha vissa uppdrag i församlingen. Och då borde denna skillnad manifesteras även i andra sammanhang där kvinnor och män har med varandra att göra. För inte kan väl en skapelseordning gälla bara för vissa tjänster i kyrkan? Om det nu är just en skapelseordning.

I Nya testamentets brev kan man läsa följande:
- Kvinnor ska tiga i församlingen och i stället fråga sina män när de kommer hem om de vill ha reda på något.
- Kvinnor ska i allt underordna sig sina män.
- Kvinnor ska ha något på huvudet när de ber eller profeterar, för annars kan de lika gärna raka av sig håret.
- Kvinnor får inte undervisa och inte bestämma över mannen, utan ska alltid hålla sig tysta och stilla.

Det finns två enkla sätt att förhålla sig till de här instruktionerna. Antingen gäller de inte oss. Breven är adresserade till andra människor i andra situationer där de här reglerna var relevanta, men de är inte relevanta för oss. Eller så gäller de oss. Brevens instruktioner är allmängiltiga och bindande för kristna i alla tider.

Men om man menar att kvinnor visserligen får tala och vara jämställda och inte behöver ha något på huvudet och gärna kan undervisa och ha auktoritet över män, men de får inte vara präster eller församlingsföreståndare — ja, då gör man väl något annat än bara tillämpar Skriften.

Det finns massor av kvinnor i Bibeln. Men är de kvinnor av kött och blod, som agerar självständigt och kommer till tals med sina egna ord? Eller är de exempel på schablonen ”kvinnor”, som tolkas och beskrivs och tilltalas genom ett patriarkalt filter?

I en patriarkal hederskultur hänger männens heder på att “deras” kvinnor inte drar blickarna till sig genom olämpligt uppförande. För då blir männen utskämda. Därför är det viktigt att kvinnorna inte tar för mycket plats i det offentliga rummet. De ska vara tysta, lydiga och sedesamt klädda. I princip. Sedan vet ju alla att de konkreta kvinnorna inte riktigt är som bilden av “kvinnorna”. Ideal och verklighet är två olika saker.

Det här dubbelseendet finns även i de bibliska skrifterna, som ju hör hemma i patriarkala hederskulturer. De generella anvisningarna följer den patriarkala mallen. “Kvinnor” ska tiga, underordna sig sina män, ha något på huvudet. De ska gifta sig och föda barn och inte springa runt i husen. Men samtidigt skymtar vi verkliga kvinnor som inte tiger och underordnar sig och stannar hemma. Missionären, läraren och församlingsledaren Prisca. Diakonen och missionären Foibe. Aposteln Junia. Maria från Magdala. Marta och Maria från Betania.

Denna förhandling mellan patriarkal norm och bångstyrig verklighet pågår fortfarande i många kristna traditioner. Inom Livets Ord kan kvinnor predika och vara ledare, men inte församlingsföreståndare. På liknande sätt är det inom en del konservativa sammanhang i Svenska kyrkan — kvinnor kan undervisa och ha ledarroller, men de får inte vara präster och celebrera nattvarden. I den Anglikanska kyrkan kan kvinnor vara präster men inte biskopar.

Detta handlar om teologi och inte om jämställdhet, heter det ofta. Som om det skulle gå att skilja på de sakerna. Jämställdhet är en teologisk fråga. Och teologin färgas av vad man tar för givet när det gäller patriarkat och jämställdhet. Att det fortfarande går att hävda att vissa roller bara är för män hänger nog ihop med att patriarkatet fortfarande hänger kvar i viss mån. I ett fullständigt jämställt samhälle, där Pia Sundhage skulle kunna träna herrlandslaget i fotboll, vore det nog omöjligt att hävda att kvinnor inte ska vara församlingsföreståndare eller präster eller biskopar. Lika omöjligt som det är idag att hävda att det är kristligt att ha slavar. Men vi får se. Om vi får leva så länge.

En notis om föreningen Theofil får mig att fundera på vad jag menar med att ta Bibeln på allvar. Två saker, tror jag.

1) Att sträva efter att läsa precis som det står, utan att harmonisera och tillrättalägga. Då är den historisk-kritiska bibelforskningen det bästa hjälpmedlet.

2) Men framför allt handlar det om att använda Bibeln, som utgångspunkt för bön och reflektion. Jag behöver ingen särskild teori om Bibelns inspiration för att vara en kristen. Men jag behöver inspireras av Bibeln. Vad som händer med mig när jag läser Bibeln, det är Bibelns inspiration i praktiken.

Är Bibeln Guds ord, eller innehåller den Guds ord? Är bibelsynen “den stora vattendelaren” mellan kristna idag? De frågorna vill pingstpastorn Dan Salomonsson ställa till Anders Wejryd och Ulf Ekman. Jag hoppas på inte alltför enkla svar. Och tills vidare kan jag ju problematisera frågorna lite på egen hand.

1) I Bibeln kallas aldrig just Bibeln för Guds ord. När det talas om Guds ord kan det syfta på profetordet eller budordet, på Jesu undervisning eller på budskapet om Jesus. Gud skapar himmel och jord med sitt ord. Och Kristus är Ordet som blivit människa. Det är alltså inte självklart bibliskt att kalla Bibeln för Guds ord. Vi bör vara medvetna om att när vi kallar Bibeln för Guds ord så gör vi det i överförd bemärkelse. Bibeln är det samlade budskapet om Jesus, därför är den Guds ord.

2) På svenska är det lättast att förstå ”Guds ord” som en subjektiv genitiv. Alltså ordet som Gud talar. Ordet från Gud. Men på bibelgrekiska, och möjligen på svenska, kan det också förstås som en objektiv genitiv. Ordet om Gud. Det blir lite olika innebörder.

3) Ord är alltid riktade till någon och har sin betydelse i ett visst sammanhang. Och Bibeln är inte skriven till oss. Om de bibliska skrifterna är Guds ord, så är de rimligen i första hand Guds ord i sina ursprungliga kommunikationssituationer. Alltså, Romarbrevet är Guds ord till församlingen i Rom på 50-talet efter Kristus. Vi behöver alltså läsa Bibeln historisk-kritiskt för att ta den på allvar som Guds ord. Läser vi anakronistiskt så förvanskar vi Guds ord.

4) Ändå måste vi läsa Bibeln anakronistiskt för att den ska få någon betydelse för oss. Bibelns ord kan bli Guds ord till mig, när jag tar dem till mig och låter dem få bäring på mitt liv. Eller så kan Bibeln, läst som Guds ord till andra människor i andra tider, hjälpa mig att se vad som är Guds ord till mig idag.

5) Oavsett om man vill säga att Bibeln är Guds ord, eller om man föredrar att säga att den innehåller Guds ord (fast jag har inte hört någon som velat uttrycka sig just så), så måste man förhålla sig till att stora delar av Bibeln inte har någon direkt relevans för oss idag. Ganska mycket är direkt okristligt. Det går nog inte att dra någon skarp gräns för vad som skulle vara “kanon inom kanon”, alltså Bibelns kärna. Men oavsett bibelsyn skiljer alla bibelanvändare i praktiken mellan centrum och periferi i skrifterna. Allt väger inte lika tungt. Det perifera tolkas utifrån det centrala.

6) Bibelsynen är ett viktigt kriterium när vi skiljer mellan konservativa och liberala teologier. Men jag uppfattar att skillnaderna är tydligare i teori och retorik än i praxis och tillämpning. Konservativa talar mer högtidligt om Bibelns auktoritet än vad liberaler gör. Men oavsett vad vi har för teori om Bibeln så ska den tolkas och tillämpas i praktiken. Och då ser jag inte så skarpa skiljelinjer. Bibelanvändningen är betydligt rörigare och mera mångskiftande än bibelretoriken.

7) Jag tror inte på en tydlig vattendelare som delar de kristna i två olika sorter. Det finns så många olikheter som går kors och tvärs. Tillfälliga allianser kan bildas när man har en gemensam motståndare. Men skulle deltagarna i Jesusmanifestationen börja diskutera bibelsyn med varandra lite mera ingående, så skulle de snart bli väldigt oense.

Kristna följer inte Bibeln. Kristna följer Jesus, i den tid och den terräng där vi befinner oss. Det finns inga detaljinstruktioner i Bibeln för hur livet ska levas på 2000-talet. Bibeln är ingen karta över vårt moraliska och politiska landskap. Snarare är Bibeln en kompass som pekar ut Jesus-riktningen. I Bibeln kan vi läsa om den väg som Jesus kallade sina första lärjungar att gå. Men han finns inte kvar där, i Palestina för 2000 år sedan. Han har gått vidare och kallar oss att följa honom här, utanför den bibliska kartbilden.

Därför får Birger Schlaug leva med att kristna är moderna och postmoderna människor, precis som han själv. Vi lever nu. Inte på Bibelns tid. Och vi tror att Gud lever nu. Därför lyssnar vi frimodigt till Guds röst idag, med Bibeln som bollplank och kompass.

Idag är det en bra dag. Jag har varit till Arlanda med min projektgrupp, sett kapellet och pratat med ena flygplatsprästen, läst församlingsbudget och nu skriver jag på “Min bibelsyn”. Såna här uppgifter tycker jag alltid är svåra, när man ska basera hela texten på vad jag tycker. Det ska vara inlämnat imorgon, och jag kom igång först idag, men det ska nog bli en helt OK text tillslut.

Ikväll ska jag belöna mig själv efter denna effektiva skoldag genom att se magiska Laleh spela. Peppar redan nu!

Kristen fundamentalisme er ikke bare en form for religiøs tro. Den er en totalitær ideologi. Og denne ideologien bærer i seg tendenser som både skaper og legitimerer vold.

Det har tiltrukket seg en viss interesse – og falt noen tungt for brystet – at jeg kan hevde noe så uhørt som at det er en forbindelse mellom kristenfundamentalisme og vold. Påstanden min er at denne formen for religiøsitet bærer i seg holdninger som legitimerer vold.

Det betyr ikke at alle som bekjenner seg til fundamentalistiske former for kristen tro, er voldelige – verken i tanker, følelser eller handlinger. Men det betyr at ideologien de bekjenner seg til, inneholder voldsfremmende elementer. I stedet for å bli fornærmet og fornekte dette helt ureflektert og på autopilot, burde de som bekjenner seg som fundamentalister, heller se kritisk på sin egen tradisjon. Det er i hvert fall mitt råd.

Hva er kristen fundamentalisme? Begrepet er upresist, fordi det har både en opprinnelig betydning, og flere moderne betydninger. Opprinnelig var fundamentalisme betegnelsen på en amerikansk kristendomsretning som formulerte en bokstavelig og reaksjonær ”bibeltroskap” i opposisjon til framvoksende modernitet og vitenskapelighet.

I dag begrepet betegner en form for bokstavtro som setter hensynet til religiøse ideer om sannhet over menneskelige hensyn. (Derfor har man erklært humanismen som hovedfiende.) Det betegner en form for tro som er avvisende til et vitenskapsbasert verdensbilde og som forutsetter at åpenbaringsteksten er absolutt autoritativ og overordnet.

En kristen fundamentalist vil derfor hevde Skriftens ufeilbarlighet og absolutte autoritet, også der hvor den strider mot kunnskap som er vitenskapelig frambrakt og dokumentert. De vil hevde det samme der hvor Skriften kommer på kollisjonskurs med humanistisk etikk og egen erfaring.

I denne sammenhengene er dette de tre viktigste og farligste trekkene ved kristen fundamentalisme:

1: Overbevisningen om at man selv besitter den eneste gyldige sannhet om Gud, og at alle andre livsanskuelser, vinklinger, oppfatninger og innvendinger må avvises som “vranglære”.

2: Ideen om at man befinner seg i en guddommelig maktpyramide hvor den allmektige Gud sitter på toppen og delegerer myndighet til et guddommelig ordnet hierarki.

3: Et fromhetsideal som i stor grad handler om underkastelse og lydighet.

Norske kristenfundamentalister finnes i flere miljøer: I evangeliske og delvis i pinsekarismatiske frikirkemiljøer og i flere utgaver av luthersk lavkirkelighet. Enkelte i disse miljøene definerer seg selv som fundamentalister. Andre vil markere avstand til et slikt stempel brukt om seg selv. Det siste har antakelig sammenheng med at begrepet i moderne tid også brukes til å beskrive ytterliggående muslimer.

Jeg sier det er en sammenheng mellom fundamentalisme og vold, at også kristen fundamentalisme i en viss forstand må forstås som en voldsideologi. De prinsipielle og ideologiske linjene som påviser dette, skal jeg komme tilbake til.

Men før vi ser på teorien, bør vi tenke praktisk og spørre: Er kristne fundamentalister voldelige? Finnes det eksempler på religiøst motivert vold i kristenfundamentalistiske miljøer? Hvis noe slikt overhodet ikke lar seg finne, blir jo de ideologiske koblingene også rent teoretiske og akademiske øvelser.

Kristenfundamentalister tenker om seg selv at de representerer det gode i denne tilværelsen. Og de er svært raske med å peke på islam som hovedareanen for religiøs vold i vår tid. Terroristene er muslimer. Selvmordsbomberne er muslimer. Flagg- og ambassadebrennerne er muslimer. Flykaprerne er muslimer. Sharia-bødlene er muslimer. Og så videre.

Og det er riktig nok, at det finnes relativt lite politisk voldsbruk blant kristne fundamentalister (hvis vi ser bort fra at kristenfundamentalistisk retorikk delvis danner bakteppe for USAs “krig mot terror”). De få tilfellene som finnes, handler om attentater mot abortleger, fortrinnsvis i USA. Tar vi med verbal vold – som trusler og krenkelser – finner vi noe mer, i form av hets mot homofile, trusler mot homo-, abort- og pluralismevennlige politikere, krenkende provokasjoner ved kvinneklinikker, og så videre.

Ikke ubetydelig, men overhodet ikke nok til å rekke islamistene til anklene engang. Det er sant.

Nei, i hovedsak utfolder den kristenfundamentalistiske voldsbruken seg på en annen arena: I privatsfæren og familielivet. Dette er grundig dokumentert, ikke minst av religionssosiolog Eva Lundgren, som i boka “I Herrens vold” og i senere arbeider beskrev omfattende voldsbruk i kristne miljøer.

Ikke bare foregår volden beviselig, men Lundgren påviser – blant annet gjennom intervjuer med kristne voldsmenn – at volden er eksplisitt religiøst og “bibelsk” begrunnet. Mishandling av koner og barn foregår på mandat fra Gud selv, slik disse overgriperne ser seg selv.

At kristne fundamentalister aksepterer og oppmuntrer til bruk av fysisk avstraffelse - altså vold - i barneoppdragelsen, er velkjent. I Norge har blant andre pinsepastor Jan-Aage Torp gjort seg til talsmann for fysisk “tukt”. Hans Bratterud har hevdet det samme. Nylig avdekket en svensk tv-dokumentar at Livets Ord-grunnlegger Ulf Ekman anbefaler fysisk avstraffelse når han preker i USA, men avstår fra det samme i Sverige. Ikke fordi Gud mener noe annet i Sverige, men fordi han ikke vil oppfordre sine tilhengere til å bryte svensk lov.

Det er med andre ord svensk lov og ikke Ekmans fundamentalistiske kristendomsforståelse som hindrer at menighetsbarn i Livets Ord blir slått av sine foreldre.

Det er fristende å trekke fram avsløringene om overgrep mot misjonærbarn som enda et eksempel. Foruten vanskjøtsel, vold og overgrep på barnehjemmet, har vi også aspektet med foreldre som setter “saken” foran hensynet til egne barn – på oppdrag og mandat fra misjonsorganisasjonene.

Det er påfallende at kristenfundamentalister ser fullstendig bort fra vold i familien og privatsfæren når de helt kategorisk avviser at deres egen teologi og ideologi kan lede til – og legitimere – vold. De synes å mene at slike sammenhenger bare handler om politisert vold i det offentlige rom – terror, attentater, henrettelser og så videre, eller om blind vold på gata.

Så hvorfor defineres den private volden ut, enda den vitterlig henter legitimitet fra det samme tankegodset som konstituerer kristenfundamentalistisk tro og kultur? Det kan tenkes flere forklaringer:

1: Man benekter at denne volden faktisk finner sted.

2: Man mener denne volden ikke har noe med religionen å gjøre.

3: Man “glemmer” å regne med den fordi vold mot kvinner og barn i privatsfæren simpelthen ikke anses som særlig alvorlig og dessuten ikke er noe overdenen har noe med.

Antakelig er alle tre forklaringene riktige, men i vår sammenheng er det nummer 3 som er interessant. Kan det dokumenteres at vold mot kvinner og barn ikke “teller” i kristenfundamentalistisk tenkning? Kan det tenkes at det finnes mekanismer i den kristne fundamentalismen som gjør at familievolden ikke blir tatt på alvor, at det blir vanskelig å ta avstand fra den? Jeg tror det, og nøkkelen ligger i bibelsynets føringer for gudsbilde, menneskesyn, maktforståelse og etikk.

Spørsmålet innledningsvis er om kristen fundamentalisme legitimerer vold. Overgripere i familien mener bestemt å finne legitimitet for sin voldsbruk i Bibelen og i bibelsynet. Det er altså mulig å bruke denne formen for religiøsitet til å begrunne overgrep både for seg selv, for omverdenen, for Gud og – kanskje viktigst – for offeret.

Hvorfor er det mulig for overgriperen å legitimere volden i kristen fundamentalisme? Og hvorfor er det svært vanskelig for fundamentalister å ta totalt avstand fra voldsbruk? Jo, av to årsaker:

1) Man gir bibeltekster med skildringer av en voldelig Gud status som det “evig gyldige” Guds ord. I det daglige fortier man moselovens forordninger om steining av ulydige barn og utro kvinner, men man får seg aldri til å si at dødsstraff for familiære forhold IKKE er et uttrykk for Guds vilje og aldri har vært det. Vis meg den kristenfundamentalist som tar eksplisitt avstand fra straffenivået for familiære “forseelser” i moseloven.

2) Man “helliggjør” et familiehierarki hvor mannen utøver et gudegitt mandat som overordnet kvinnen og barna, samtidig som man erklærer familien som en suveren, ukrenkelig enhet – en “grunncelle” – hvor den såkalte “foreldreretten” er overordnet til og med loven.

Disse mekanismene gjør at kristen fundamentalisme legitimerer vold.

Hvorfor går folk fra å mislike homofili til å synes at det er helt greit, enten det er i en religiøs kontekst eller en sekulær kontekst? Svaret på det ser ut til å være to ting: At man faktisk blir kjent med homofile, og at man tar seg tid til å reflektere over hva homofili innebærer.

Simom Flem Devold skrev en gang om at han som barn, ungdom og ung voksen trodde at homofili og pedofili var det samme. Han var ikke alene om det, mange eldre mennesker sier det samme – homofili og pedofili fremsto som det samme for dem til de var godt voksne og temaet kom opp på en annen måte i det norske samfunnet, ikke minst av det fantastiske arbeidet Forbundet av 48 la ned. Men enda viktigere, slik det alltid er viktig når det kommer til fordommer om andre mennesker, for de fleste gikk det ikke opp at det var en forskjell på pedofili og homofili, og hva homofili egentlig innebar før de selv ble kjent med et menneske som var homofilt, lesbisk eller bifilt.

En teolog som skriver godt om sin egen opplevelse homofili som galt ut i fra manglende kjennskap er Biskop Jack M. Tuell i Metodistkirken i USA:

Which leads us to a deeper question . . . what was there in the minds of all of us to be fearful and act as we did? Because I cannot enter the minds of other people and determine why they acted as they did, I can only examine myself and so this gets more personal. I cannot remember being aware that there was any such thing as homosexuality until I was in junior high school. Even then, this came in derogatory comments made by one boy about another boy. I never heard a sermon that mentioned it or was in a class where it was discussed. In the service in WWII, living in a barracks, any references took the form of derogatory jokes or stories.

Coming back from the war I entered law school, and discovered that in the laws of the state of Washington the title heading of the law against homosexual practice was: “The Crime Against Nature.” The taboo was so powerful they didn’t want the forbidden words even in the law’s title.

But I was well into my adult life before I came face to face with an acknowledged homosexual person. I was about 28 years old I was serving a small church prior to going to seminary, and also served as part-time chaplain at the Washington State Reformatory nearby. Two 19 year-old inmates who had just been sentenced there came to “see the chaplain.” They were there for some kind of burglary offense. They proceeded to tell me they were gay and went into a long and rather convoluted defense of that, going back to David and Jonathan in the Old Testament. Needless to say, they didn’t impress me very much, and probably confirmed vague doubts and fears I already had about such persons.

In the next 20 years I was serving as a pastor and a DS, and though I had persons in congregations who sort of “seemed” to be homosexual, I was not directly confronted with homosexuality in counseling or other pastoral situations.

Noe som også må komme om man skal forandre holdning til noe eller noen er en viss grad for refleksjon. Det kan være at det bare går opp for en at man har trodd eller ment noe som viste seg å være feil. Eller det kan være en aktiv prosess der man setter seg ned og tenker igjennom hva man egentlig mener. Eller i en kristen sammenheng, hva som egentlig er forenelig med et kristent livssyn, ut i fra at man har opplevd at homofili var noe annet enn det man antok.

Tuell skriver om sine refleksjoner, etter at han i en alder av 72 år for første gang faktisk blir kjent med homofile og familier til homofile som henvender seg til ham med sine problemer med kirken:

What conclusions can I draw from this journey through which I have come? We UM’s like to use Wesley’s “quadrilateral.” That is, testing truth by scripture, tradition, experience and reason. This is a very helpful thing. But what I have come to believe is that experience trumps all the rest in questions like this.

For I don’t come to the scriptures with a “tabula rasa” (a blank slate). I come with some kind of experience either positive or negative, which colors my reading of scripture and is likely to predetermine the outcome. My experience causes me to look for an interpretation of the scriptures which satisfies and confirms how I feel as a result of my experience. And the same is true of tradition and reason I can find traditional and rational grounds to back up whatever conclusion I have arrived at based on my experience. To put it another way, no one who has a gut feeling that homosexuality is wrong is likely to be convinced otherwise by scripture, tradition, reason or any combination thereof.

- – -

What changed John Wesley (Metodistkirkens grunnlegger, Beate) from a thoroughly defeated clergyman into a man who would in some measure change the world?

I’m convinced that it was not further reading of scripture, nor of the church fathers, nor through the power of reason. Rather, it was his own life experience, particularly the disastrous two years in America, that came together that night to transform and empower his life.

So what are we to do if we are to change the mind of the UMC to make it more inclusive to all of God’s children? We change its heart. We help all of our people to experience the hurt, the pain, the trauma, the rejection which our present policy inflicts on good and faithful Christians. Oh, we don’t neglect dealing with scripture and tradition and reason, because all of these can be enlisted in the struggle for inclusiveness. But we understand on an issue such as this that changing the heart is a prerequisite to changing the mind. At least, that’s how it was for me.

Så finnes det jo også de som godt kjenner til homofile, og fremdeles mener homofili er galt. Jeg vet ikke om det gjaldt Laila Riksaasen Dahl,  men den jobben hun gjorde var å sette av tid til å studere homofilt samliv ut i fra Bibelen, og ut i fra et konservativt bibelsyn. En aktiv refleksjon, ikke basert på egne erfaringer, men på å virkelig studere noe teologisk. Hennes refleksjoner kan være verdt å ta med seg for de som er opptatt av å ha et Bibelsyn som ikke er liberalt. Her er hennes erklæring: “Derfor endret jeg syn”. Nettmøtet hun hadde i etterkant av erklæringen er også spennende, og kanskje et bedre sted å begynne. Her er en liten smakebit:

Spørsmål fra Trygve Nagel-Johansen:
Tror biskopen at det er Guds plan for oss at vi skal ha seksuell omgang med andre av samme kjønn?
Hvis biskop Laila ikke tror at dette ligger i Guds plan, skal da kirken tilskynde en slik praksis?
I apostelen Johannes’ 1. brev, 5. kap. og vers 2 leser vi dette: “Kjennetegnet på at vi elsker Guds barn er om vi elsker Gud og holder hans bud”. Jeg leser dette som en oppfordring til meg om å passe meg for ikke leve i strid med Guds plan, og i tillegg gjelder det for alle som har et veilederansvar, at vi heller ikke skal oppmuntre våre neste til å leve i strid med Guds vilje, slik vi leser denne viljen ut fra Bibelen. Min oppfatning styrkes av Jesu ord i Matt. 22, 37-40: “Du skal elske Herren din Gud av hele ditt hjerte og av hele din sjel og av all din forstand. Dette er det største og første bud. Men et annet er like stort: Du skal elske din neste som deg selv. På disse to bud hviler hele loven og profetene”. Mener biskop Laila at hennes nye standpunkt har støtte i disse bibelord?
Tror biskop Laila at hun kan komme til å endre standpunkt igjen ut fra ny innsikt og overbevisnig?

Svar:
Spørsmålet er ikke om det er Guds plan om vi skal ha slik omgang, men om det er synd dersom det skjer i forpliktende forhold. Det er forskjell på å tilskynde og å åpne for. Spørsmålsstilleren åpner ikke for at det ligger noe mellom dyden som det ønskelig og synden som det onde, nemlig det best mulige under de gitte forhold. Jeg tror ingenting om det. Jeg prøver å være tro mot det jeg nå tror er riktig. Vi skjønner alle stykkevis. Det åpner alltid prinsipielt for muligheten av å endre standpunkt. Var det ikke slik, hadde det ikke vært nødvendig for Lærenemnda å gå inn i dette dialogiske arbeidet.

Spørsmål fra Knut S:
Ditt standpunkt i homofilisaken har skapt stor usikkerhet om ditt bibelsyn da din argumentasjon i homofilisaken synes å ligge svært nær den som tradisjonelt liberale teologer har. Er det noen forskjell igjen?

Svar:
Liberal teologi handler om mye mer enn dette, nemlig om de mer grunnleggende spørsmål i dogmatikken.

Jeg har fulgt med på homodebatten inne hos Undre og Victoria. (Hva som eventuelt er skrevet i kristenblogg har jeg ikke fått med meg.) Den har gått lenge. Av og til har jeg sagt noe i kommentarfeltet, og av og til har jeg blitt bedt om å utdype hva jeg mener som kristen. Det har bydd meg litt i mot. I forhold folk som er homofile og bifile (jeg er selv heterofil) opplever jeg det nesten litt fornærmende å i det hele tatt diskutere dette, å diskutere andre menneskers liv og levnet og seksuelle preferanser på denne måten. Jeg har også opplevd meg selv som ferdig med denne debatten. For en 10-15 år siden brukte jeg mye tid på det å forklare teologiske hva jeg tenkte og mente. Men etter det har det skjedd en så stor dreining i kirka, og så mange tunge gode teologer har vært på banen og sagt mye klokere ting enn meg, at det ikke lenger har opplevdes som spørsmål det har vært viktig for meg å jobbe med. Ikke minst nå, hvor den konservative biskopen, Laila Riksåsen Dahl har laget en grundig utredning om dette, og om hva som gjorde at hun skiftet syn. Men faktum er at mange kristne sliter med dette. De er i kristne sammenhenger der de så tydelig får høre at homofilt samliv er synd, og at dette er godt teologisk fundert, og de klarer ikke helt å se at det ikke nødvendigvis er slik. Når jeg skriver dette er det derfor ikke som et forsvar på homofiles vegne, eller et behov for å diskutere homofili for de homofiles skyld. Det er et håndslag til kristne som har behov for de impulsene jeg eventuelt kan komme med.

Jeg tenkte derfor jeg skulle legge ut noen ting jeg har skrevet tidligere her i bloggen de nærmeste dagene.

Vi starter med denne, som er et slags vitnesbyrd om meg om mitt forhold til synd. Det er opprinnelig skrevet for en kristen sammenheng, og bærer preg av det. De som ikke liker slikt får hoppe over det, eller bære over med det.

Mine tanker rundt homofili og kirken

Jesus er sannheten…

I spørsmålet om hvorvidt Bibelen ser på homofili som synd, slik vi bruker begrepet i dag, har teologer forskjellige meninger. Dette både innenfor vårt eget kirkesamfunn og i andre kirker. Bak de ulike konklusjonene står respekterte, lærde kristne, som jeg tror oppriktig og ærlig søker Guds vilje i denne saken.

Jeg vil derfor ikke bruke tid til å argumentere for mitt syn teologisk, men bare opplyse om at jeg hører til de i vår kirke som ikke anser homofili for å være en synd i seg selv.

Jeg er åpen for at jeg tar feil i dette spørsmålet, og vil derfor heller si noe om hvorfor jeg mener kirken burde stå i bresjen for en større toleranse i denne saken, selv om det skulle vise seg at homofili var synd.

Jesus er veien….

Hvordan har _jeg_ opplevd at Gud har møtt _min_ synd? Aldri gjennom at andre mennesker har påpekt feil ved mitt liv, eller min måte å leve på. Det har alltid kommet gjennom meditasjon og bønn, og da som en mild finger som har satt ting på plass i mitt liv, helbredet sår og gjort meg i stand til å leve videre fri fra denne synden. I møte med min synd ga Gud meg også redskapet til å legge den fra meg. I salmene står det at bare Guds Ånd kan overbevise et menneske om hans synd.

Jeg tror på en helliggjørelse, at Gud virker på mitt liv slik at jeg dag etter dag kan legge vekk mer og mer av min syndige natur. Min Gud er en stor Gud. Når jeg ser hvordan han virker på mitt liv, og hvordan han lar meg bli rede til å møte min synd, så har jeg full tillit til at han vil møte en homofil på samme måten. Om Gud mener at noens seksuelle legning er synd, så tror jeg den kristne homofile vil få oppleve at Gud tar dette opp med ham eller henne den dagen personen er rede til det.

Jesus er livet….

Frem til 1970-tallet ble homofili sett på som en sykdom innenfor psykiatrien. Siden har psykiatrien snudd. Hvorfor? Fordi en så at når en satte en sykdomsdiagnose og når man forsøkte å helbrede, så skjedde det motsatte. Mange tok selvmord og mange fikk store psykologiske problemer. Forsøket på helbredelse førte bare til en indre, sjelelig død. En så også at den som begynte å akseptere sin legning, og som var i stand til å leve den ut uten skyldfølelse eller selvforakt ble satt i frihet. Denne personen ble ikke bare ett sunnere menneske, dette mennesket var også i stand til å være en ressurs for mennesker rundt seg.

De av oss som har fått lov til å følge en homofile som venn, familie eller bekjent gjennom denne prosessen fra selvforakt, til en akseptering av seg selv, kan ikke tvile på at det er en reell frihet det her er snakk om. Vi kan ikke tvile på at det har skjedd en forandring til det bedre. Og vi kan ikke tvile på oppriktigheten i det den homofile sier når han bærer vitnesbyrd om hvordan han har sloss mot sin legning, bedt om visdom fra Gud, bedt om helbredelse og til slutt funnet _fred_ når han har akseptert seg selv og trodd at Gud gjør det samme.

Jeg er klar over at enkelte har funnet den samme freden ved å bli helbredet fra homofili ved bønn, og jeg tror at dette er veien å gå for noen. Men ut i fra det jeg selv har erfart tror jeg ikke dette er veien for alle. Det virker rett og slett som om denne muligheten er stengt for enkelte, skal vi da ikke tillate dem å søke andre muligheter til å finne fred med seg selv og Gud?

Jesus sier at han er veien, sannheten og livet. Psykiatrien så at fornektelse førte til død, og en akseptering til liv. Den kristne homofile vitner om det. Vi som har fått den velsignelsen å følge en slik kamp på nært hold har sett det. Hvordan kan vi som kirke fornekte dette? Dere har øyne, men ser ikke, dere har ører, men hører ikke, står det i vår hellige bok. Er det dette vi gjør oss skyld i? På fruktene skal treet kjennes, sier vår Herre og mester. Fruktene av en fordømmelse er for de homofile død, og fruktene av en akseptering er muligheten til å leve som helt menneske.

Vi er kalt til å vise nåde…

Jødedommen er en lovrelgion. Kristendommen er nådens religion.

Ved sin nåde har Gud frelst meg. Med sin nåde har han satt meg fri. Nåde er det han ber meg vise mine medmennesker. I dag opplever vi at det er en gruppe mennesker som ber kirken om nåde, hvem er da vi som kan nekte dem dette?

Vi er kalt til å vise kjærlighet…

De kristne som mener at vi som kirke skal fordømme homofili gjør dette ut fra troen på at det er å vise kjærlighet, fordi ett liv i synd fører til ufrihet, og å bli satt fri fra synd fører til frihet. Når kristne går ut og fordømmer homofili gjør de det i kjærlighet til de homofile. De vil at de skal få oppleve Guds godhet, Guds kjærlighet og friheten i Kristus Jesus. Men når den som blir møtt ikke opplever dette, men tvert imot opplever det som en fordømmelse, en stempling, en mistenkeliggjøring? Når han opplever at det som var ment som en kjærlighetshandling blir en tvangstrøye, en psykisk og åndelig steining, hvordan kan vi da fremdeles kalle det en kjærlighetsgjerning?

Når Guds viser sin kjærlighet til oss i bønn, i lovsang, i naturen, i den vi elsker, i frelsesvissheten, i syndforlatelsen; så oppleves dette godt! Smak og kjenn at det er godt! Sier Jesus. Må vi ikke da stille oss spørsmålet om det vi gir videre virkelig er Guds kjærlighet, når den som får vår kjærlighetsgave ikke opplever dette som godt? Guds gode gaver oppleves som gode. Det gjør ikke resultatet av kirkens holdning i denne saken.

Hva skal vi som kirke gjøre?

Om homofili er synd, er det vår oppgave som kirke å fortelle verden dette? Er det dette Jesus vil at vi skal gjøre i vår tid? Eller er det andre oppgaver, andre gjerninger han legger foran oss?

Om vi ser på kirkens historie, så er den på mange måter mørk. Snur vi oss og ser hva kirken har gjort i vår Herres navn finner vi tusenvis av drepte, forfulgte og fordømte. Vi kommer ikke unna korstogene, kristningen av land med sverd. Inkvisisjonen. Brenningen av hekser. Støtte til slavehold og utryddelse av indianere. For å ha støttet Hitler. For ikke å ha godtatt kvinnelige prester. I stedet for å støtte de svake, de utstøtte og de maktesløse, så har vi stått på de sterkes side. Fra ikke kristne møter vi fremdels hard kritikk for dette, og som kristne av i dag tar vi avstand fra det som har skjedd. Sett utenfra så oppleves kirkens holdning i homofilispørsmålet som et ledd i denne rekken av fordømmelser og forfølgelser. Må vi ikke på bakgrunn av dette være ydmyke? Vi har som kirke tatt feil før, hva om vi gjør det igjen? Ville ikke dette være en større synd enn å unnlate å å fortelle de homofile om deres synd?

Og har vi ikke som kirke større og viktigere oppgaver enn å definere synd? Ikke minst når det gjelder å definere synd på vegne av andre, og ikke oss selv? Er det dette vi er kalt til? Hvor ber Jesus oss om å gjøre dette? Er det dette som er å være verdens salt? Er det dette som er å lindre verdens nød? Er det dette som er å være Jesu hender og føtter? Er det virkelig det?

Den dagen vi skal stå til rette for vår Herre og Gud…

Vi tror som kristne at vi en dag skal står til rette ovenfor Gud for det vi har gjort. For min egen del må jeg si: Jeg har samvittighet til å stå foran Gud og der og da bli satt på plass for å ha tatt feil fordi jeg har trodd og handlet som om homofili ikke var synd. Jeg har ikke samvittighet til å stå der foran min En Gud, som dag etter dag har utøst sin kjærlighet over meg, mens han irettesetter meg for å ha kalt noen syndere som ikke er det. Jeg har ikke lest om Jesus at han fordømte de som lot medmenneskelighet gå foran loven. Jeg har lest at han ikke var nådig mot den som brukte loven for å sette seg selv til dommer over andre.

**********

Rembrant 1662