En vän nämnde det pussel jag lägger när jag försöker förstå det här med kön: Könsroller, könsidentitet, könsuttryck, könsorgan, hormoner, grupptryck, hjärnans struktur och samhällets krav på att allt ska gå att sortera i entydigt rosa eller blått. Just ordet “pussel” fastnade jag för. Jag lägger pussel, jag löser deckare och jag utforskar vita fläckar på kartan trots att – eller tack vare – att min genuskompass inte är särskilt tillförlitlig. Så jag svarade:

“Det känns som om jag lägger ett pussel där det enligt bilden på kartongen bara finns rosa och blå bitar, men när man tittar närmare på varje enskild bit upptäcker man att nästan alla har ett stråk av lila i sig, och att det finns så många olika nyanser att man faktiskt KAN se skillnad på bitarna. Annars skulle det inte finnas någon mening med pusslet överhuvudtaget, kanske?”

Kanske är syftet med könsskillnader inte att hålla människor åtskilda i två fack, utan snarare att visa på den oändliga variationen och alla möjligheter det innebär. I så fall är det både talande och trist att människor ändå känner behovet av att ständigt kategorisera i antingen det ena eller det andra. Jag tror att fler behöver lära sig genusmedveten närvaro: Att hellre fria än fälla, att hellre utmana sina egna fördomar än att tvinga dem på andra – och att inse att det är okej att inte förstå.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om genus, genusmedveten närvaro, medveten närvaro, kön, könsidentitet, könsskillnader, könsroller, könsuttryck, psykologi, biologi, jämställdhet, normer, heteronormen, fördomar, sexism, biologism, manligt, kvinnligt, HBTQ, transpersoner, transsexualism, intersexualism, pussel, bilder, tvåkönsmodellen

I eftermiddags när jag vaknade hade jag fått ett mail som satte min värld i gungning litegrann. Jag visste ju, fast ändå inte. Jag har läst och hört många berättelser på samma tema, och varje gång blir jag både arg och ledsen – men mest förtvivlad. Mailet kom från en vän som berättade om sitt liv med en diagnos som räknas in under intersexuella tillstånd, eller DSD (Disorders of sex development).

Att ha DSD är att ha fötts med ett biologiskt kön som är tvetydigt; det kan vara att läkarna inte är helt säkra på om det är en pojke eller en flicka, eller att de tror sig vara säkra men att det senare visar sig att det inte är så självklart. Intersexuella diagnoser handlar om sånt som är mätbart: hormoner, kromosomer och förekomsten av och utseendet på och funktionen hos vissa organ. De flesta med DSD har en tydlig könsidentitet som man eller kvinna i vuxen ålder, även om det händer att läkarna har valt fel kön åt dem som barn.

Jag vet inte om den som skrev mailet skulle använda ordet “könsstympad” om sig själv, och jag vill egentligen inte utmåla människor som offer, men det är det ordet som ligger närmast till hands. Som så många barn med DSD har hon genomgått operationer och andra behandlingar som barn. Några av de operationerna är viktiga för barnets fysiska och psykiska hälsa, men inte alla. En del görs mest för att anpassa barnet till en norm för hur en flicka eller pojke förväntas se ut mellan benen, och det mail jag fick idag vittnade om de mer långsiktiga konsekvenserna en sådan operation kan ge.

Jag vet att det finns en del transsexuella som verkar “vilja vara” intersexuella. Det anses liksom vara finare att ha en strikt kroppslig förklaring till varför man känner sig som man gör. Jag vet att det förekommer att transsexuella självmedicinerar med hormoner och sedan hävdar att de effekterna beror på att de har DSD, och att det händer att till exempel transsexuella tjejer berättar stolt att deras kroppar aldrig har producerat testosteron, eller att de behöver extra höga doser av östrogen för att de är intersexuella, vilket deras läkare inte fattar. Och så vidare. Det är som ju fler kroppsliga symtom man har på att vara medfött androgyn, desto högre status får man.

Jag har aldrig förstått själva hypen. Innan jag började med testosteron oroade jag mig nämligen en del för att det skulle visa sig att jag till exempel inte tålde testosteron så bra, eller att jag inte kunde tillgodogöra mig det. Nu visade det sig istället att min kropp kanske snarare drar åt andra hållet, och suger upp testosteron som en svamp. När jag insåg det blev jag enbart lättad, men först idag kommer jag på mig själv med att undra över vad det “betyder”.

Om jag tillhörde de som verkligen vill framstå som så genuint transsexuella att de inte är transsexuella alls, så skulle jag säkert kunna leta fram någon ovanlig diagnos som liknar detta, ställa den på mig själv och hävda att det måste vara ett intersexuellt syndrom att känslig för testosteron. Men jag vill inte ha någon intersexuell diagnos till varje pris, och jag har inget behov av att rättfärdiga min behandling med att leta kroppsliga förklaringar. Det som spelar någon roll för mig är att testosteronet fungerar i min kropp, och att det flyter på som det ska.

Jag är tacksam över att jag inte blev könsstympad som barn, och jag är tacksam över att jag idag börjar närma mig en kropp som ser ut som jag tänkt mig den. Att jag föddes med XX-kromosomer och snippa, och sedan utvecklade bröst och runda höfter, är inget jag anser att jag behöver skämmas över. Man blir inte mer äkta för att man genomgått ett extra helvete, och man blir varken mer eller mindre kvinna eller man för att läkarna inte direkt förkunnade ens (rätta) kön så fort man föddes. Att bli könsstympad är inget privilegium.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, intersexualism, DSD, vård, behandling, barn, könsstympning, operationer, trauma, könsorgan, biologism, hormoner, testosteron, östrogen, kön, genus, könsidentitet, identitet, diagnoser, sjukdom, funktionshinder, övergrepp, könsstympning, status, HBTQ, transpersoner

I Indien får eunucker, kanske mest kända som hijras, äntligen rösträtt. Visserligen har de redan haft rätten, i teorin, men de har varit tvungna att registrera sig i det kön de tillskrevs vid födseln, vilket i praktiken har lett till trakasserier och diskriminering. Efter att eunuckerna bojkottade valet i våras har man nu tänkt om och inför ett tredje kön i röstlängden. Man kan nu vara man, kvinna eller annat. Eftersom många eunucker upplever att de är varken män eller kvinnor, så är det en seger för deras rätt att vara sig själva.

Man kan jämföra det med den såkallade västvärlden, där det enbart finns två kön, och där man alltid måste ha ett otvetydigt kön, och bara ett enda. I den såkallade civilisationen där man bestämmer att könsorgan och identitet inte bara oftast följs åt, utan att de ALLTID måste göra det. I den påstått högt stående kulturen där läkarna bestämmer sig för att operera barn och beröva dem friska organ för att man tror sig värna deras eget bästa – ibland mot föräldrarnas uttryckliga vilja.

Via Amanda Brihed hittar jag det här klippet. Jag har hört talas om fallet förut. Det handlar om Patrick; ett barn i USA som fötts med en liten snopp, en testikel, en äggstock och en äggledare. Läkarna bestämmer att det måste vara en flicka, och adoptivmamman berättar om kampen för att överhuvudtaget få ta hem barnet från BB utan att låta dem operera könsorganen. Till slut gick hon med på att de skulle få ta ett vävnadsprov, för det fanns en risk att testikeln skulle utveckla cancer. Efteråt sa läkaren att de hade varit tvungna att ta bort testikeln, för de hade hittat en elakartad tumör i den. Mamman vägrade tro på dem, och fick till slut läsa journalen: På första sidan i rapporten står det att testikeln var helt frisk.

Läkarna hade alltså kastrerat Patrick enbart för att passa in i könsnormen. I Sverige håller man på att urholka barnens rättigheter att slippa den typen av onödiga ingrepp. Patricks fall är närmare till hands än man vill tro.

Jag tänker på hur Caster Semenya, efter alla anklagelser om “könsfusk” gick ut och poserade i superfeminina kläder, och hur hon idag medverkar i ett fotoreportage i brittiska The Guardian där hon har utsläppt hår, en rosa tröja, en framtrollad byst och cykelbyxor som framhäver rundheten i hennes lår. Hon ler på varje bild, och av mustaschen från i somras syns inte ett spår. Stylad för att bevisa sin kvinnlighet, som en bög eller flata som anstränger sig för att spela heterosexuell. I den bransch hon jobbar i är kön viktigt, och hennes läkarjournaler anses vara av allmänt intresse.

Caster Semenya i somras. Foto: José Goulao under CC-licens http://www.flickr.com/photos/goulao/

Är det något jag har lärt mig under den här hösten så är det förmodligen att jag har underskattat den stockkonservativa synen på kön – med betoning på stock. Kuk eller inte kuk, som om det vore det enda, och som om det överhuvudtaget alltid är självklart att det går att avgöra. Jag förstår att för den som har könsidentitetsstörning by proxy är det oerhört stressande att möta någon man inte kan tvångsköna.

Störningen finns överallt, i alla kulturer. Den tar sig bara lite andra uttryck i Indien än i Sydafrika, i USA och i Sverige. Jag tror att det också kan vara en påminnelse för de som gärna tror att Sverige och västvärlden är bäst på allt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transfobi, transpersoner, hijras, eunucker, Indien, Sydafrika, Caster Semenya, politik, fördomar, intersexualism, hormoner, biologi, könsorgan, operationer, vård, kön, könsorgan, könsidentitet, könsroller, media, bilder, filmer, konservatism, genus, sexism, sport, VM, friidrott, normer, manligt, kvinnligt, genuspanik

En mycket bra bok som tar upp många olika aspekter på biologism. Boken innehåller många artiklar som på olika sätt behandlar hjärnforskning, hormonforskning och bara allmänt biologistiskt dravel man stöter på. Poängen är dels att forskning på området har visat på små eller inga skillnader mellan könen och dels att slutsatser i beteende utifrån biologin enbart är gissningar och personens egen ideologi. En helt klart måste i ett feministiskt bibliotek.

En mycket bra bok om biologism och forskning kring män och kvinnors olikheter. Boken är kort och lättläst, men tar upp alla viktiga frågor kring biologism och är en jättebra introduktionsbok i ämnet. Den ger också bra argument att använda sig av i debatter med konservativa biologister.

Caster Semenya vållar problem. Hennes utseende passar inte in i den vita västerländska världens värden om kvinnlighet. Dessutom utmanar hon, en kvinna som så överlägset leder över andra kvinnor borde inte vara en kvinna utan en man.

Vi vill se kön som något ytterst biologiskt och därmed väldigt enkelt, antingen är du man eller så är du kvinna, och det ska gå att se på utsidan vad du är för något. Och det snabbt. Men kön är en mycket mer komplicerad historia än vad vi låtsas om i det vardagliga samtalet.

Kön är nämligen en kontinuum och inte antingen eller, säger bland andra professorn och biologen Anne Fausto-Sterling som talar om en femgradig skala av kön.

En annan professor Alice Dreger skriver på NY-Times varför Semanayas kön aldrig kommer att kunna bestämmas av medicinsk expertis. För vad ska vara kriteriet för en man och vad ska vara kriteriet för en kvinna? Kromosomer, hormoner, utseende?

Om vi låter kromosomerna avgöra så är det SRY genen på Y-kromosomen som leder till att vissa blir “män” och inte kvinnor. Men SRY-genen har visat sig också kunna finnas på X-kromosomen. Och det räcker inte heller att SRY genen finns, den måste kunna uttryckas, och därutöver räcker det inte att den uttrycks, cellerna måste “höra” uttrycket. Detta görs till exempel inte vid “Androgen Insensitivity Syndrome” då “mannen” får “kvinnliga” könsuttryck.

Så en människa med kromosomerna XY kan vara en kvinna om SRY gen saknas, ej uttrycks, eller dess uttryck inte “hörsammas” av kroppen och en människa XX kan på grund av en fungerande SRY-gen leda till en man. Man blir förvirrad för mindre.

Men könsorganen då? Man ser ju om någon har en snopp eller snippa. Svaret är faktiskt nej, inte alltid. Våra könsorgan utvecklas från samma grund och en människa kan ha könsorgan som är någonstans däremellan. Man kan ha XX kromosomer men ha Androgenal Hyperplasi, vilket innebär att könsorganen växer så pass mycket att det kvinnliga yttre könsorganet liknar och blir en penis. Ibland måste spädbarn “rättas till” för att deras yttre könsorgan ska passa deras inre, eller bara för att de ska kunna få ett kön. Då är det inte Naturen utan helt enkelt läkarna och deras kniv, som avgör könet.

Men hormonerna då? Killar har testosteron, tjejer har östrogen. Nej, båda hormonerna finns hos båda könen i olika mängd, testosteron har killar generellt mer av och tjejer generellt mer östrogen, men här finns stora variationer. Det finns inte en testosteron/östrogen – nivå som kan utgöra gränsen för man/kvinna. Om alla idrottare ska testas så kommer vi att se att det finns en stor variation av könshormoner, ska de som har mest testosteron diskvalificeras från kvinnogruppen? I så fall är ju det mest rättvisa att införa en testosteronklass där alla med en viss nivå testosteron ska tävla, oavsett kön.

Jag vet inte om sportfånarna i I.A.A.F har någon koll på detta när de bestämt sig för att könstesta henne. Men det är tydligt att även de har insett att det inte kommer att bli lätt ty de har kallat in genetiker, endokrinologer, gynekologer, psykologer och så vidare.

Semenyas mest privata sfär är nu invaderad av idrottsorganisationer och TV-tittare världen över. Det som händer nu är ytterst sorgligt för Semenya, hon borde vara glad över sin medalj, men på bilderna syns inte glädjen. Allt för att världen inte kan erkänna att Semenya har rätten till sin könsidentitet, oavsett utseende, hormoner, gener. Allt för att vår uppdelning av man och kvinna inte ska krackelera.

Uppdatering:Grymma inlägg om Semenya frånbland andra bloggarna:  Johan från Hornstull och Världen, Trollhare Svalin och …

Del ett i serien om sociobiologism:

Gentekniken trivs mycket väl i den sociobiologiska diskursen och får pengar och skapar karriärer för tusentals forskare som får en osäker forskares uppehälle säkrat. Men det betyder inte hälsoläget förbättras med varje krona som vi satsar i industrin i att kartlägga och försöka förstå generna. Lösningen på många viktiga hälsofrågor har historiskt sett handlat om helt andra saker än de fascinerande generna och den mystik som omger dem.

Lewontin tar i sin bok Biology as Ideology: The doctrine of DNA, upp de vanliga missuppfattningarna om hälsa och teknik. Modern medicinsk kunskap har blott ökat medellivslängden för människor över 60 år med 4 månader under de senaste 50 åren. Den ökade medellivslängden beror inte på att vi med modern medicin har förlängt livet för de gamla och sjuka. Främst beror detta på att barnadödligheten har minskat, och det är mycket enklare (eller svårare) metoder som råder bot på detta. Minskad fattigdom är ett. Så vitt vi vet är den största minskningen i antalet döda i infektionssjukdomar som mässling, tuberkulos, smittkoppor orskad av en generell förbättring av nutrition och ökade inkomster. I länder med stora skillnader i inkomster som till exempel Brasilien följer barnadödligheten inkomstskillnaderna i landet.

Idag lever kvinnor på de flesta ställen längre än män. Men det har inte alltid varit så. Under förra sekelskiftet levde kvinnor i Europa kortare än männen, de dog tidigare än män och den moderna medicinen säger att skälet var förlossningsfeber som botades av antibiotika och de moderna sjukhusen. Men statistiken visar att det var en mindre del av kvinnorna i fertil ålder som dog av detta skäl. Nästan all överdödlighet berodde på tuberkulos i denna grupp. Hos yngre kvinnor var brännskador den ledande dödsorsaken eftersom att de arbetade mycket hemifrån under väldigt farliga omständigheter som vid öppna spisar. Samtidigt var deras bröder var ute i den friska luften. Och kvinnor var ofta de som fick mat sist. Jämställdhet förbättrade kvinnors hälsa och deras medellivslängd ökade i förhållande till männen. Jämlikhet förbättrade en betydande del av de fattigas (o)hälsa. Till exempel hade dödligheten i tuberkulos sjunkit med hela 90 procent när terapin väl kom i början av 1900 talet. Tuberkulosbakterien är således inte orsaken till dödlighet i tuberkulos utan enbart en agent av sociala skäl (agents of social causes), menar Lewontin. Men att förlägga sjukdomen till en inneboende ickelevande agent som verkar ha sitt eget liv och makt, ingår i att mystifiera vetenskapen och dess ideologier. Och sociala skäl till sjukdomar ingår inte i en biologisk vetenskap som prisar DNA:t vari svar till allt finns. Således fortsätter man att lära ut till läkarstudenter att orsaken till tuberkulos är en bakterie, skriver Lewontin. Men egentligen är det sannare att säga att orsaken till tuberkulos är den tidiga kapitalismens stora industrier.

Lewontin visar därmed att politik och biologi hör ihop och slutsatsen måste bli att en kunskap om båda är nödvändig för medicinen som ska minska ohälsa och verka för hälsa. Det är också politik som gör att HIV nästan är en kronisk sjukdom i norra delar av världen medan den leder till AIDS och dödar miljoner i södra delar av världen. Det finns många andra exempel på att varför biologer och medicinare bör ta mer del av det samhälle som påverkar dem så tydligt.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href=”http://bloggar.se/om/biologism” rel=”tag”>biologism</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/richard+lewontin” rel=”tag”>richard lewontin</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/v%E5rd+och+h%E4lsa” rel=”tag”>vård och hälsa</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/fattigdom+och+h%E4lsa” rel=”tag”>fattigdom och hälsa</a>

Det här är min sjätte artikelfördjupning om biologin som handlar om mäns våld och dominans som tros vara inprogrammerat i mäns gener.

I boken ”Det viskar där inne” har D Barash kommit fram till att: ”kanske mänskliga våldtäktsmän, på sitt eget kriminella missriktade sätt, gör sitt bästa för att maximera sitt reproduktiva värde? Om det är så, är det annorlunda än de sexuellt uteslutna gräsandungkarlarna. Och en annan sak: under kriget mellan Indien och Pakistan om Bangladesh våldtogs tusentals hinduiska kvinnor av pakistanska soldater.”
Det är ett väldigt cyniskt resonemang. Ska man säga till en våldtagen kvinna att: ”Han visste inte vad han gjorde, han ville bara maximera sitt reproduktiva värde”? Dessutom är det en myt att våldtäktsmän är ensamma vilket en undersökning publicerad i senaste Ottar visar, Hagamannen hade ju fru och barn, vilket inte är ovanligt för våldtäktsmän. Snarare är de personer som begår våldtäkt har en emotionell störning där de inte förstår vad som är rätt och fel.
Vidare är också våldtäkt naturligt enligt Barash för att hos blommor eftersom pollenröret tvingar sig in i honblommans fruktämne. Först och främst går det inte rakt av att jämföra mänskligt beteende med blommor för att det för över vårt sätt att tänka på blommorna, dessutom kan man inte säga att blomman har en vilja på samma sätt som en människa.
R Baker är lite inne på samma spår. Enligt honom är mannen intresserad av att föra sina gener vidare till sin avkomma vilket förklarar hustrumisshandel, våldtäkt samt pornografins lockelse allt för att få ”framgång i spermakriget”. Mannen försöker undkomma kvinnans otrohet och tycker han se sig tecken så trappas verksamheten och hoten upp. Kvinnan å sin sida verkar gilla tanken på att försöka bli barn med flera för att hitta den ”bästa hannen” vilket gör mannens försök till kontroll helt legitima.
Enligt D Barash lönar det sig för hannen att vara aggressiv och urskiljningslös, och för honorna att vara pryda och hålla tillbaka tills de lyckas identifiera den hanne som har bäst gener. Tydligen är det spermien respektive ägget som styr mäns respektive kvinnors beteende där ägget ses som energikrävande att bilda vilket förklarar kvinnas lugna, tillbakadragna beteende, och mannens aktiva beteende. Hos kvinnan skapas det ett ägg i månaden, hos mannen bildas det miljontals kontinuerligt. Det intressanta är i sammanhanget att jämförelsen gjorts med ett ägg och en spermie. Dessutom har annan forskning visat att ägget knappast är passivt vid befruktningen utan att det snarare hjälper till genom att leda spermierna dit samtidigt som ägget har en klibbig yta som fångar upp spermien.
Samtidigt skriver man i media om en ”gen för aggression” men om det verkligen finns en sådan och vad orsaken till det skulle vara råder det delade meningar om. I tidskiften Science publicerades det för ett par år sedan en artikel om en holländsk släkt vars manliga medlemmar visart uppseendeväckande våldsamma beteenden genom flera generationer. De hade en genetisk mutation som gav brist på ett speciellt enzym. Media rapporterade om ”en gen för aggression hittad” men de ansvariga forskarna vill inte dra den slutsatsen. I en studie med möss med samma saknad av enzym konstaterade att mössen visade en mängd olika störningar som sömnstörningar, darrningar, onormala rörelsemönster och ökad benägenhet att bita dem andra mössen. Ändå publicerades den som en studie om aggressivitet och våldsamhet hos män. När genetikern Steven Rose påpekade för en av tidskriftens redaktörer att det snarar handlade om en allmän störning i utvecklingen fick han senare som svar från artikelförfattaren att han valt att betona aggressivitet därför att det drog uppmärksamhet till studien.
Det är svårt att tolka kriminalitet, läktarvåld, kvinnomisshandel liksom mäns framgångar i yrkeslivet och bättre lön har upphov i hormoner där den gemensamma nämnaren är aggression som i sin tur har upphov i testosteron, enligt biologiprofessorn Anne Fausto-Sterling. Vad är aggression? Det beskrivs i regel ganska luddigt. Ibland handlar det om intention eller försök att skada någon annan, ibland vårdslös körning, entreprenörskap eller förmågan att slå sig fram i samhället. Vad är orsak och verkan? Och vad kom egentligen först, aggressionen eller halterna av hormon?

Källor:
D Barash. Det viskar där inne. 1981.
R Baker. Spermakriget. 1996.
Charles T Snowdon. The nature of sex differences. Myths of male and female. 1997
Steven Rose. Lifelines: biology beyond determism.
Anne Fausto-Sterling. Myths of gender. Biological theories about women and men. 1992, andra utgåvan.

Det här är min femte del om biologism som handlar om den statiska syn på könen och deras separata roller där kvinnor ska vara ”riktiga” kvinnor och män ska vara ”riktiga” män.

Med dessa påstådda skillnader hyllar man kvinnor – som mödrar och förklarar att kvinnor är lika värda som män, samtidigt som skillnaderna används för att förklara varför kvinnor har lägre lön (saknar testosteron som gör dem tävlingsinriktade), varför de bäst betalda och inflytelserika arbeten går till män och varför kvinnor tar hand om barn och hem. Allt blir så enkelt att begripa sedan man konstaterat skillnaden som är naturlig. Något försök till förändring verkar inte finnas. Kvinnor sägs göra det av ett fritt val, utifrån sina egna förutsättningar och talanger som kommer från deras naturliga väsen, hur kan det då vara ett fritt val?
Samtidigt tar kvinnor fortfarande mer ansvar för barn och hem, precis som om män inte existerade i det heterosexuella förhållandet. Deras ända ansvar för barnen verkar vara att vara närvarande vid befruktningen, ibland ses det som skadligt för en pappa att ta hand om sina barn vilket Annica Dahlström har uttryckt i en intervju.
På början av 90-talet var gröt- i – huvudet – debatten het i Sverige som handlade om att det så kallade amningshormonet oxytocin som gör mödrar bakom flötet och mer benägna att ta hand om barn. I undersökningen som gjordes av Kerstin Uvenäs Moberg hade man jämfört ammande och nyblivna mammor med råttor som fått oxytocin injicerat i hjärnan får inlärningsvårigheter. Först och främst: hur hälsosamt är det för råttan att få en nål instucken i hjärnan? Det kan påverka resultatet. Hur lika är vi människor råttor egentligen? Dessutom är inte oxytocin egentligen ett amningshormon som det så populärt kallas i media utan ett hormon som utsöndras vid närhet och beröring.
Undersökningen har också kritiserats av medicinhistorikern Bi Purunen. Studien är gjord med 50 kvinnor fjärde dygnet efter födseln där olika hormonprover togs samt ett personlighetstest. Nyblivna mammor på en förlossningsavdelning är en problematisk försöksgrupp då en orolig omgivning kan påverka resultatet, det fanns det ingen kontrollgrupp att jämföra resultatet med, dessutom kan man inte tala om en förändring i beteende och personlighet om testen gjorts vid enbart ett tillfälle. Dessutom gjordes skillnaderna i boken (Hon och han, födda olika) större än de egentligen var enligt Bi Purunen.
Slutsatsen i Kerstin Uvenäs Mobergs och Rigmor Robert är att kvinnor bör vara hemmamamma och inte yrkesarbeta vilket också barnmorska och föreläsaren Louise Hallin menar. Men den borgliga familjen med en mor som är hemma med barnen är bara cirka 100 år gammal och knappast universellt giltig, där alla kvinnor som inte tillhört de högre klasserna har arbetat. Sen ökade det under 50-talets ekonomiska expansion.
Inom skolans värld har jämställdhet förvandlats till rätten att vara ”olika” och i tidningen skolvärlden har man konstaterat könens olikhet och separata roller. Men hur bra rimmar det med det faktum att skolan ska ge en bra och allsidig utbildning till alla, kan man ju undra.
Ibland blir könsskillnad och könens olika beteende en fråga om moral. Marianne Ahrenes menar att moderlighet och en aktiv sexualitet är svår att förena då det kan skada dottern som ser modern som en rival. Vilken ung kvinna ser sin moder som rival på det området, ärligt alltså? Samtidigt uppmanas unga kvinnor att inte vara för framfusig och ta sexuella initiativ vilket riskerar att skrämma mannen och rubba ett uråldrigt biologiskt mönster. Dricka för mycket alkohol är fel, inte för att det är hälsofarligt utan för att den unga kvinnan blir gapig och aggressiv, precis som om det är det största problemet.
Samtidigt ses kvinnor som bryter mot normen vad en ”riktig” kvinna är som sjuk och onormal. I en lärobok i gynekologi som används i läkarutbildningen förklaras typexemplet – ett väldigt stereotypt sådant, av en kvinna med psykosomatiska besvär som energisk och framgångsrik i sin karriär, med en dold tagg mot män i allmänhet som vill konkurrera och överglänsa. Det kvinnliga är dem ofta motbjudande som sexuell samlevnad, graviditet och moderskap. Det är obehagligt, hotfullt för andra förödmjukande. Detta leder till värre mensvärk och ibland sterilitet. Det är bara fördomar och stereotyper inget annat.
Vi tänker för mycket på kön och deras påstådda olikhet och väsen, vilket får konsekvenser för hur vi förväntas bete oss. Istället för att låta folk utvecklas som individ klumpar man ihop män och kvinnor i stereotypa och ofta fördomsfulla roller. Bryter man mot dessa är man onormal och onaturlig.

Källor :
Bang om biologism – hjärnsläpp. Ulla Wikander, professor Ekonomisk historia vid Stockholm universitet.
Kerstin Uvenäs Moberg, Rigmor Robert. Hon och han, födda olika.
Bi Purunen. Att vara kvinna är ingen sjukdom. 1994.
Visst är vi olika! En antologi för kunskap och debatt om likheter och olikheter mellan pojkar och flickor och deras olika villkor och förutsättningar i skolan. Arbetsgruppen kvinnligt och manligt i skolan. Utbildningsdepartementet 1993.
Marianne Ahrenes. Flickor, kvinnor och en och annan drake. 1997.
S Brody. Obstetrik och gynekologi. Liber förlag 1993.

Det här är den fjärde delen av min fördjupning om biologismen.

Hur våra förfäder levde tror man sig veta med säkerhet inom biologismen där könsrollerna slipades fram i kamp och överlevnad där den olika arbetsfördelningen är svår att göra sig av med enligt Marianne Rasmusson, Kerstin Uvenäs Moberg och Rigmor Robert bara för att nämna några. Berättelsen om våra förfäder är rikt detaljerad trots att vi inte vet hur de levde med säkerhet, vad som var mans och kvinnosysslor, om det var matriarkat eller inte. Dem är till och med mer säkra än vad en arkeolog någonsin skulle vara. Men allt är rena spekulationer och teorier och inget annat, just för att man hittat så få kvarlevor. Och vi kommer troligtvis aldrig veta med säkerhet hur de levat heller. I vissa fall verkar man inom arkeologin ha läst av sina egna åsikter vad kvinnligt och manligt är där många av de tidigare bestämningar av människofynd med vapen och verktyg ansetts ha varit män, men senare när man DNA-testade visade det sig att några var kvinnor.
Samtidigt försöker man inom biologismen titta på de jägarfolk vi har idag för att ytterligare få sin syn på världen som absolut sann, men få antropologer och arkeologer skulle hålla med. Det är ytterst vanskligt att dra några slutsatser om våra förfäders liv genom att titta på de jägarfolk vi har idag, just för att de är samtida kulturer som har gått igenom sin unika utvecklingshistoria, som är svar på deras speciella omgivning och livsförhållanden. Därför kan man inte se dessa kulturer som nutida exempel på hur våra förfäder levde.
Dessutom är det vanskligt att utgå från sig själv när man utforskar historien. Vad säger att alla människor skulle vara exakt likadana? Det bäddar dessutom för etnocentrism. Människan utmärks för att leva i en mångfald av olika kulturer med olika former av arbetsfördelning och det går därför inte tolka i det i så enkla termer som vissa biologister gör. Dessutom är det osäkert om dessa påstådda likheter – om de verkligen finns (vilket jag betvivlar) har biologisk grund. Vad är egentligen orsak och verkan?

Källor:
Marianne Rasmusson. Hur olika är vi egentligen? Manligt och kvinnligt under mikroskopet. Tvärsnitt, nummer 3 1995.
Kerstin Uvenäs Moberg, Rigmor Robert. Hon och han, födda olika. 1994.
L Birke. Women, feminism and biology. 1986.

Det här är den fjärde delen av min fördjupning av biologismen, och min andra artikel om intelligens. Denna artikel handlar om vad vi verkligen kan veta om mäns och kvinnors påstådda skilda intelligens då forskningen visar olika och att detta trots det florerar så kallad ”sanning” i media trots att det är osäkert.

(1) Skillnader i verbal och spatial förmåga (dvs tänka tredimensionellt och orientera sig) som påvisats i tester är små, cirka 1 – 5 % av den totala variationen i materialet och det finns större skillnader mellan olika individer av samma kön än mellan män och kvinnor. Dessutom visar olika studier olika saker, många visade inga skillnader alls i kognitiv förmåga och vissa har till och med visat att kvinnor presterar bättre än män.
Kvinnor tros använda båda hjärnhalvorna när de löser olika problem medans männen tros var mer lateraliserade och i större utsträckning använder ena hjärnhalvan. Forskning har visat att vid exempelvis hjärnblödning i höger hjärnhalva så påverkas kvinnor och män lika illa och i en studie var det till och med värre för kvinnorna och så borde det inte vara om kvinnorna använder båda hjärnhalvorna.
När det gäller kvinnors och mäns olika simultankapacitet, där kvinnors tros ha större har de flesta studier inte kunnat belägga några skillnader och de som visat det har anklagats för att ha en dålig metodik. Den studie som det ofta refereras till från 1982 undersöktes 9 hjärnor från män och 5 från kvinnor vilket inte är ett tillräckligt statistiskt underlag. 20 studier har senare misslyckats med mätningarna. Och man kan inte lita på nya rön och forskningsresultat förrän de har upprepats i nya undersökningar och eftersom den inte har det kan den anses som högst otillförlitlig. Man kan ju också undra varför man kommit till slutsatsen att kvinnors simultankapacitet är större bara för att hjärnbalken är bredare. Vad händer om det är funktionen i enskilda celler som är sämre och strukturen därför har växt som kompensation? Elitidrottare har ju större hjärtan för att de är vältränade men det har också patienter med hjärtsvikt.
(2) När det gäller verbal förmåga där kvinnor anses vara bättre på än män har i 25 studier kvinnor varit bäst i 8, män i en och i 16 stycken visades ingen skillnad alls, trots detta valde man i den stora undersökningen betona kvinnors starkare verbala förmåga trots tvetydigheten. Andra forskare som utvärderade resultatet med andra statistiska metoder visade att könskillnaden var en försvinnande del av resultat.
(3) Pojkar antas vara duktigare på att orientera sig och läsa kartor och räkna matte, enligt Kerstin Uvenäs Moberg och Rigmor Robert, men vad som inte nämns är att studien har gjorts på intersexuella vars diagnos kan påverka hur de beter sig, där kortisonet de behandlas med gör dem hyperaktiva. Dessutom kan man ju fråga sig om verkligen utomhuslekar, och leksaker som bilar och vapen automatiskt kan räknas som killeksaker vilket man nämner som de intersexuella barnens pojkaktiga beteende . Hur många barn av båda könen har inte använt sig av de lekarna och leksakerna? Det handlar snarare om vad vi tillskriver som manligt och kvinnlig än ett faktum.
(4) Det antas finnas ”matematikgener” och så kallade ”matematikhormon” som män antas oftare ha än kvinnor och den undersökning man ofta refererar till är en studie av begåvade ungdomar som fick genomgå svårare mattetester för äldre elever. Under de 6 år studien pågick hade tjejerna i snitt 7 – 15 % lägre resultat. Tjejer har generellt sätt bättre betyg i matte men är också generellt sätt sämre på standardiserade test. Tjejer får i regel också mindre uppmärksamhet i klassrummet och i en studie valde lärarna ut killar framför tjejer som duktiga elever trots att tjejernas betyg var bättre. (5) Tjejer underskattar också sin egen förmåga och även vid högre utbildning där universitetens kvinnliga doktorer i matematik inte ansåg att deras avhandlingar var bra nog för att publiceras trots att deras handledare var av motsatt åsikt. Samtidigt uppmuntrar föräldrar sina pojkar att vara duktiga på matematik och naturvetenskap.

Hur som helst finns det en massa frågetecken kring den forskning som bedrivs. Metoderna är ibland olika, statistiken är ibland icke-tillförlitlig för att den är gjord på för få personer, och förväntningar och redan existerande åsikter om världen påverkar resultatet. Samtidigt saknas det en diskussion om hur vetenskap bedrivs och man har en tendens att bara tro, för att det är vetenskap utan att ifrågasätta processen bakom.

Källor:
(1) Bang om biologism – Hjärnsläpp. Katarina Hamberg Medicindoktor och universitetslektor vid enheten för allmänmedicin Umeå Universitet.
(2) Anne Fausto-Sterling. Sex and the single brain. 1992.
(3) Kerstin Uvenäs Moberg, Rigmor Robert. Hon och han, födda olika.
(4) Anne Fausto-Sterling. Sex and the single brain. 1992.
M M Kimball. Bara en myt att kvinnor är sämre i matematik. Kvinnovetenskaplig tidskrift nummer 4, 1994.

Kvinnor har alltid antas för att på något sätt ha lägre intelligens än män vilket tros sitta i kvinnans väsen snarare än bottnandet i orättvisor där flickor i många delar av världen nekas utbildning.
”Vi skall inte förvänta oss hälften kvinnor bland nobelpriset i fysik, matematikprofessorer eller i fotbollslandslaget – om vi inte tillgriper kvoteringar som sätter könstillhörighet före förmåga” har Marianne Rasmusson, emerita i gentik sagt. Men vem har egentligen sagt att kvinnor är mindre intelligentare än män och vad får hon den faktan ifrån? Och är inte bara åsikten normativ och fördomsfull? Vidare har hon också debatterat för at just därför att män är intelligentare styr de också världen.
På 70-talet lanserades en teori om att gener som var kopplade till intelligens också var kopplad till könskromosomerna där män oftare antogs ha en genuppsättning som gav dem en större intelligens. Men detta synsätt har kritiserats av andra forskare som ifrågasätter det statiska underlaget samt om man verkligen kan säga att det verkligen finns intelligensgener. Först och främst är intelligens ett komplext och kulturellt färgat begrepp, som mer eller mindre har med åsikter att göra, samt att det är i princip omöjligt att koppla ihop med vissa gener samtidigt som det är svårt att mäta på ett objektivt sätt. Och hur smarta har egentligen männen som styrt världen varit då kan man ju undra, med två startade världskrig i bagaget?
Dessutom har man glömt att intelligens både formas av arv och miljö och att män och kvinnor knappast har samma möjligheter i världen. Majoriteten av alla analfabeter är faktiskt kvinnor och med det i åtanke är det ganska puckat att tro att män automatiskt är smartare.
Ibland ses kvinnors kunskap som ett hinder, vilket jag bland annat tidigare har kritiserat i en artikel från newsmill där författaren påstod att det var synd om de välutbildade kvinnorna som kanske inte kunde hitta en man att gifta sig med och leva sitt liv ihop med, eller ens skaffa barn. Med den inställningen blir utbildning för kvinnor ett hinder, precis som igår och idag. För cirka hundra år sedan trodde man att kvinnor kunde bli sterila om de skaffade högre utbildning, idag antas de inte kunna gifta sig och skaffa barn.
Hur som helst kan inte kvinnorna vara så dumma som de påstås för det är trots allt fler kvinnor än män som går på högskola och universitet, vilket är ett väldigt vanligt fenomen i västvärlden samtidigt som kvinnor statistiskt sätt i Sverige har haft bättre betyg (10 % bättre) i cirka 40 år.

Det här är andra delen om min fördjupning av biologin, eller snarare en förenklad inriktning av den som förklarar hur vi är och utvecklats enbart med gener, instinkter och hormoner.
Just den här fördjupningen handlar om vetenskaplig metod och de problem som ibland kan finnas i forskningen.
Kritiken mot viss biologi handlar om att det är svårt att veta vad en skillnad är och om den enskilda individen, som ju kan visa sig vara ett undantag från resultatet generellt.
Innebär en strukturskillnad i exempelvis hjärnan också automatisk skillnad i tänkande? När uppkom skillnaden? Har den alltid funnits eller har den uppkommit efter hand? Vad är effekter av gener och hormoner och av sociala omständigheter? Om en skillnad i beteende beror på en viss gen, hur kan man vara säker på att alla andra faktorer uteslutits, biologiska såväl som sociala? Beror skillnaderna enbart på kön eller finns det andra förklaringar som psykosocial miljö, ålder, eller individuella skillnader?
Varje vetenskaplig studie kräver att forskaren gör val, vilket självklart styr resultaten. Varför görs forskningen? Varför använder man just det materialet? Varför gör man indelning i just de grupperna? Som man frågar får man givetvis svar.
Hur många testpersoner använder man sig av? Ju fler ju bättre statistiskt säkerställt men testpersonerna är ofta få på grund av att man inte har tillräckligt med pengar.
Man vet att hjärnan påverkas av uppväxtmiljön och därför är det svårt att knyta en skillnad till en specifik faktor så som gener, hormoner och instinkter som anses vara statiska inom viss form av biologi.
Man använder sig oftast av försöksdjur inom hjärnforskning eftersom mänskliga kroppar ofta är så svåra att få tag på. Hur lika är vi egentligen djuren? Visst kan det ge ledtrådar men knappast hela sanningen. Samtidigt används djuren som förklaringsmodell för hur även vi är. Biologiprofessorn vid Brown University Anne Fausto-Sterling har riktat kritik mot att använda djuren som förklaringsmodell för att det finns stor risk att vi utifrån vårt språk, men främst vårt sätt att se på världen tolkar djurens beteende utifrån vår egen kultur och drar helt okritiska slutsatser om mänskligt beteende utifrån djurens värld.
Hon menar vidare att vetenskap skapas av vetenskapsmän och inte är något som existerar bara så där. De är heller inte objektiva utan sociala varelser från ett visst samhälle och ett visst sätt att se på världen. Det är helt enkelt svårt att ta sig ur sitt specifika samhälles ramar. Vetenskap är också en konstruktion som erbjuder ett samhälle en speciell tolkning av världen där ens förväntningar kan förvränga det man ser.
Man ska också vara försiktig med att ta nya forskningsresultat och rön för absolut sanning innan de upprepats i nya undersökningar med samma eller liknande resultat. Har de inte fått det är det troligtvis inte heller sant.

Det här i första delen om min serie om biologin.

Kritiken mot biologin handlar om att man uppfattar den som determerande, enkel och svart vit i sin förklaring av mänskligt beteende handlar inte om att förneka människans biologi eller hävda att allas förutsättningar är lika. Kritiken handlar däremot bland annat om: att det är svårt att avgöra vad en skillnad är och den enskilda individen som kan visa sig vara ett undantag från resultatet och generellt. Innebär en skillnad i struktur i exempelvis hjärnan också en anatomisk skillnad i tänkande? När uppkom den här strukturskillnaden? Har den alltid funnits eller har den uppkommit senare? Vad är effekt av hormoner, gener och av sociala omständigheter? Om en skillnad i ett visst beteende beror på en viss gen, hur kan man vara säker på att alla andra faktorer uteslutits, biologiska såväl som sociala?
Här finns ytterligare fördjupning i kritiken.
Varje vetenskaplig studie kräver att forskaren gör val vilket självklart styr resultatet. Varför görs undersökningen? Varför med just det materialet? Varför har man gjort indelningen i de grupperna? Som man frågar får man givetvis svar.
Så här skrev läkaren och docenten i mikrobiologi och immunologi Agnes Wold om forskningen på Schimpanshannars aggressivitet som enligt den skulle göra att de mest aggressiva fick mest avkomma, vilket även länkades ihop med mäns aggressivitet: ” De modeller vi konstruerar över djurens liv är ofta bara projektioner av våra egna drömmar, fördomar och farhågor.” Detta publicerades i en artikel i DN 1/2 1998 med rubriken: ”Lämna oskyldiga apor ifred”. Den här forskningen visade sig vara fel, vilket Agnes Wold kritiserade i artikeln, där andra forskare fick för sig att forska på släktskap mellan schimpanserna och kunde konstatera att de aggressiva hannarna var fäder till få av flockens ungar. Istället hade honorna gått iväg för att leta efter en mindre aggressiv hanne någon annanstans.
Inom viss biologisk forskning har man fått fram ”resultat” som tyder på mäns och kvinnors totala annorlundahet, där kvinnor är passiva och vårdande och män aggressiva, tävlande och karriärsugna. Detta kräver också olika roller där kvinnor ska vara i hemmet – eller i alla fall helst och män ska yrkesarbeta och vara aktiva. Om de här skillnaderna i väsen skulle finnas – vilket jag betvivlar eller åtminstone känner mig tveksam till innebär det också att samhället ska gå tillbaka till hur det var för? Det verkar nästan så. Och går inte det mot hela samhällets demokratiska grundidé där alla ska ha samma rättigheter att bli vad de vill? Om nu kvinnor är sämre ledare än män och det finns en biologisk förklaring för det, då måste de avgå på grund av ”bristande kompetens”, och då skulle det bara finnas män kvar i toppen. Är det då demokrati att stänga någon ute på grund av påstådd oförmåga? Det är det knappast och man har sannerligen inte förstått vad vår demokrati vilar på för grund.

Har Du hört det förut: argumentet att kvinnor och män har olika uppdrag här i livet? Tycker att det börjar kännas aningen, aningen uttjatat. Uttjatat och urgammalt. Vad som egentligen sägs, är att kvinnor inte begriper så mycket. Det gör å andra sidan män. Mycket mer förstår männen och därför måste de också ha makten. Makten de alltså förtjänar genom att kommit till världen som just män.

Nu är det ju ingenting som kvinnor kan hjälpa. Att de är mindre vetande, alltså. Det handlar om biologi, kvinnor föds till underordning. Och kan ägna sig åt mindre viktig verksamhet som att föda och fostra nya samhällsmedborgare.  Omsorg och omvårdnad står det i kvinnors livstestamenten.  Men kvinnors sysselsättning skall absolut inte degraderas, den är liiiiika viktig påpekar biologisterna unisont. Hmmm, så synd att inte biologisterna sätter lönerna.
Pelle Billing förklarar varför män dominerar samhällstoppen

Frigga Carlberg 1913

Nämen, hoppsan, nu blev det ju fel, det var naturligtvis Frigga Carlbergs förklaring till varför kvinnor inte skulle ha rösträtt.  Pelles beskrivning lyder:

Genom historien, och ända fram till vår tids dagar, så har alla kända kulturer och samhällen haft övervägande män i samhällstoppen. Av någon anledning så har män varit redo att göra de uppoffringar som krävs för att nå ända upp till toppen, medan kvinnor förefaller ha varit mindre benägna att offra tid med barn och familj.

Rätt skall vara rätt. Det enda som skiljer är väl sisådär 100 år.

Läs även andra bloggares åsikter om Jämställdhet, biologism, kvinnors rättigheter, Frigga Carlberg, rösträttskampen

Läs Frigga Carlbergs “Några skäl till varför kvinnorna icke skola ha politisk rösträtt” från 1913. Jag lovar, Du kommer att känna samtidens vingslag.

- Marita -

Idag på Insidan i DN skriver psykologen Per Isdal och socialpsykologen James Garbarino om manligt våld. De har träffat hundratal våldamma män och ser den manliga normen som stora boven. Per Isdal säger:

“Västerlandets manstoll definerar nästan varje känsla som ett tecken på svaghet…Den enda känsla som passar för en man är aggression…”

Och vidare:

“De samhällen som har stora skillnader mellan fattig och rik är de mest våldsamma. Den ekonomiska skevheten ökar maktlösheten hos dem som står lägst på rangskalan samtidigt som den ökar de rikas rädsla om att förlora sin makt.”

Kloka ord eller hur? Men vad säger då den obligatoriska KI-specialisten som får uttala sig? Vad är hans svar på manligt våld?

“-Kvinnorns hjärnor badar inte i testosteron men det gör männens. Och de aggressiva hannarna har gynnats under evolutionen. “

Den manliga normen, ni vet den som säger att homosexualitet är fel, att män inte ska visa känslor och att män ska överordnas kvinnor, den är bara bra enligt Ingvar. För utan den skulle män vara ännu våldsammare. Jaså du Martin Ingvar. Enligt vilka studier? Varför låtsas du som att testosteron är lika med våldsamhet, att gener är oföränderliga? För en seriös forskare som du borde veta att bevisen är mycket låga för det första påståendet och att det andra påståendet motbevisas hela tiden.

Världen väntar på HIV-vaccinet men på Karolinska Institutet är vissa forskare mer intresserade av att forska på svettiga t-shirtar, gener som ska förklara relationer och enkla förklaringar om manlighet och kvinnlighet. 

KI-forskaren har inte svar på allt. Det är viktigt att hålla i bakhuvudet att varken genus, klass, HBT-perspektiv eller antirasism prioriteras  på KI:s utbildningar. Det är viktigt att komma ihåg att psykologi och sociologi inte är saker som ingår en läkarutbildning.

Därför kan en KI-professor på allvar mena att den manliga normen gör mannen mindre aggressiv. Att mannen till sin natur är extremt våldsam och så kommer han alltid att vara.

Det är lite sexistiskt om ni frågar mig.

Ps. Trots ovanstånde påståendes klara biologisktiska karaktär har Martin Ingvar tidigare argumenterat emot biologism till exempel här. Jag förstår därför inte varför han landar så märkligt i denna fråga.

Idag har jag bara suttit och läst. Dels i min gamla grundkursbok i psykopatologi (Barlow & Durand, 2004) om biologiska och kognitiva modeller bakom depression, dels ett debattinlägg av Jacobsson och Gortner (1999) som argumenterar mot det de kallar “defektmodeller”, dvs. biologiska och kognitiva modeller som ser depression som en irrationell “defekt” (låga nivåer av serotonin, kognitiva felslut) och inte som förståeligt utifrån en människas kontext och inlärningshistoria.

Började sedan läsa Kanter, Callaghan, Landes, Busch och Brown (2004) – TACK Tore för denna rekommendation! Jag har sett Fersters och Lewinsohns (pionjärer inom beteendeterapeutisk behandling av depression) teorier nämnas och kortfattat beskrivas på flera håll, men har längtat efter en mer utförlig beskrivning av dessa och förklaring om varför den tidiga beteendeterapin misslyckades med depression. (Faktum är att jag frågade Niklas Törneke om detta under en föreläsning som han höll på psykoterapimässan 2006 om “att rita en karta” över de olika KBT-varianterna, han svarade ungefär att de visst hade fått goda resultat, men typ att tiden inte var mogen, kognitiva vindar började blåsa, etc.)

TGIF! Men det ska nog bli en veckorapport också!

Igår var jag i staden och träffade ett gäng andra TS-killar. Jag känner dem inte, men jag har träffat alla tidigare. Några har jag träffat under flera år och någon har jag inte sett på ett par år. Det är kul att vi ändå ses ibland och håller kontakten med varandra. Vi brukar sparka boll i nån park på somrarna, men eftersom vi antingen är för få eller för dåliga (saknar bollsinne och kondition) brukar det sluta med att vi sitter i gräset och snackar.

Första gångerna jag var med var jag rätt osäker och rädd. Nu känns det bara fint. Jag vet mer om vem jag är och vad jag vill med mitt liv. Jag börjar också i större utsträckning bli bemött som mig själv av andra. Många av de andra killarna har också fått börja på T (testosteron alltså) och några är i princip klara (dvs de har snart fått sitt nya personnummer). De som inte kommit lika långt får stöd av oss andra och kan fråga om allt som är snurrigt. Allt är tyvärr snurrigt eftersom utredarna och alla andra som är knutna till TS-vården har så olika syn på saker och ting. Vi utbyter därför en hel del erfarenheter, så vi inte står handfallna när vårdpersonal behandlar oss konstigt.

Det här nätverket har räddat mig och gjort allt mycket lättare. Jag tror nog att jag inte är den ende som känner så. Vi är alla olika individer med olika stilar, personligheter och intressen, men på nåt sätt så delar vi en väldigt viktig del. Det går fort att känna sig hemma tillsammans och vara öppna. Vi har haft camp ett par gånger (med olika deltagare) och det som förvånar mig mest är hur snabbt vi liksom lär känna varann och hur nära vi kommer. Trots att några absolut inte är öppna i sitt vardagliga liv och några är egentligen blyga och tystlåtna i vanliga fall. Ibland är det nästan som att vi bara nickar i samförstånd utan att ord utbytts.

Ganska många (typ alla tror jag) av dem jag träffar har en rätt öppen syn på könsroller och en hel del kommer från flatvärlden. De har liksom jag gått ut på ställen med bara tjejer och haft förhållanden med flator. Kontakt med olika feminismer är oundviklig. Från radikalfeminst till biologist på en vecka! Nej, så illa är det inte, men på något sätt blir det mer tydligt att biologi spelar roll. Självklart kan vi inte bryta oss ut ur våra sociala konstruktioner och säga exakt vad som beror på biologi och vad som beror på hur folk behandlar en bara för att man är antingen tjej eller kille eller något däremellan/utanför ramen. Men biologin, i vårat fall de ändrade könshormonerna påverkar oss. Jag mår mycket bättre, är mer stabil i mitt humör, känner mig mer bekväm i min kropp (…samt mer sugen på att använda den) och det påverkar även min personlighet. Jag är fortfarande jävligt anti mot biologister som vill försöka hävda tokigheter som att biologin styr vårt handlande. Biologin styr våra kroppar (rent fysiskt) och till viss del vårat sinne (kemi…), men fortfarande har vi en hjärna med tankeverksamhet. Oavsett kön måste vi kunna använda våra hjärnor och bete oss civiliserat (vilket verkar vara svårare för den halvan av befolkningen som flyttat tankeverksamheten till ett annat organ).

Jag hoppas vi fortsätter använda våra erfarenheter från våra tidigare liv vilket gör oss till mer förstående män i framtiden. Kanske vi till och med kan lära lite vanliga bio-killar (de som är födda med XY och därmed rätt hormoner från början) ett och annat.

Ja jisses. Här har jag gått omkring och himlat med ögonen åt vilken vikt koreaner fortfarande tillmäter blodsband, och sen visar det sig att blodsband ingalunda är något utdött debattämne i Sverige. Hrrrrmmm. Sverige som är så framsynt och modernt och så?!?

I dokumentären “Ers kungliga höghet Westling”, som SVT sände för några dagar sedan, satt storheter som Jan Guillou och Expressens Per Svensson och diskuterade just vikten av blodsband. Vilka konsekvenser det månne ha för världens kvarvarande monarkier om det blåa blodet späs ut med vanligt rött (när kungligheter gifter sig med vanligt folk).

Jag vet inte vilket som stör mig mest. Att ämnet fortfarande diskuteras i Sverige anno 2008 eller att svensk public service-tv ägnar en hel timme åt dravlet. Förmodligen det senare. Det tyder ju på att SVT tycker att detta är ett prioriterat ämne! Jisses! Och jag är inte ens övertygad republikan, ska ni veta!

Det som verkligen stör mig, dock, är att Sverige framställer sig som ett demokratiskt, modernt, jämställt och vidsynt land. Att de flesta svenskar anser sig vara ett av världens mest demokratiska, moderna, jämställda och vidsynta folk. Men…när man skrapar lite på ytan inser man att det även i Sverige frodas urgamla, konservativa (för att inte säga reaktionära) och biologistiska tankegångar. Nu menar jag inte att alla svenskar vill bevara det blåa blodet blått. Men vida spridd är t.ex. fortfarande åsikten att kvinnor är mest lämpade att ta hand om barn. Varför finns det annars motstånd till delad föräldraledighet? Och…är kvinnor verkligen lika kapabla i yrkeslivet som män? Hur kan det då komma sig att kvinnor kan ha lägre lön än män med motsvarande tjänst/arbetstid? Och hur är det med vår syn på människor från andra länder? Varför är det svårare att komma till en anställningsintervju om man har ett utländskt namn än ett svenskt?

Svenskar är inte sämre än några andra, på vissa områden har vi förvisso kommit långt, men ibland undrar jag om vissa “landvinningar” verkligen är mer än bara tunn fernissa.

Raymond Tallis writing in TLS, April 9, 2008

Neuroaesthetics is wrong about our experience of literature – and it is wrong about humanity

Not long ago A. S. Byatt published a TLS Commentary (“Observe the Neurones”, September 22, 2006) in which she purported to explain why, since she discovered John Donne’s poetry as a schoolgirl in the 1950s, she had found him “so very exciting”. She discussed some of his most compelling love poems and in places showed the kind of sensitive attention to the writer’s language and intention that we look for in a good, that is to say helpful, critic. This made it puzzling, indeed exasperating, that the primary concern of her piece was to explain the poems and their effect on her by appealing to contemporary neurophysiology. She took up this theme again in a shorter piece, on the novel, last year (November 30). The literary critic as neuroscience groupie is part of a growing trend.

We have become accustomed over the past half-century to critics sending out to other disciplines for “theoretical frameworks” in which to place their engagement with works of literature. The results have often been dire, the work or author in question disappearing in a sea of half-comprehended or uncritically incorporated linguistics, mathematics, psychiatry, political theory, history, or whatever. Why do critics do this?

For an academic, there are many reasons for going “interdisciplinary”. You can, as John Bayley once said, “rise between two stools”. Most of the time you will be selling your product to an audience that is not in a position to judge the correctness, the validity, or even the probable veracity of the claims you are making about the guest discipline you exploit. Ingenious, not to say flaky, interpretations will pass unchallenged. A new paradigm also means lots of conferences and papers, and other ways of enhancing the path to professional advancement. It may also help you to overcome a crisis of confidence in the value of what you are doing. To modify what Ernest Gellner once said, “When a priest loses his faith, he is unfrocked, when critics lose theirs, they redefine their subject”.

Approaches governed by very general ideas tend to bypass the individual work or author: understanding is replaced by what W. T. Mitchell called “overstanding”. The capacious frame of reference in which the work is located – evident to the critic but not to the author – places the former in a position of knowing superiority vis-à-vis the latter. The work becomes a mere example of some historical, cultural, political, or other trend of which the author will have been dimly aware, if at all. The differences between one author and another are also minimized. Like hypochondriacs, theory-led critics find what they seek: so Jane Austen and the Venerable Bede are alike in representing the hegemony of the colonizer over the colonized, the powerful over the powerless, or the voiced over the voiceless; or in their failure to acknowledge the fictionality of the bourgeois fiction of the self. The fashions have moved on. Structuralist, post-structuralist, psychoanalytical (Freudian, Lacanian), historical materialist, Marxist approaches look pretty dated. “Literary studies” at the cutting edge has woken out of some of its most ambitious appropriations, though they are still inflicted on students. Dreams of explaining or even overthrowing Western capitalism by unmasking its discourses of power through an embittered analysis of Shakespeare look simply daft. The reign of Theory seems to be over. Unfortunately the habit of approaching literature through ideas assimilated uncritically from other disciplines, and of examining individual works through an inverted telescope, has not yet been kicked.

A generation of academic literary critics has now arisen who invoke “neuroscience” to assist them in their work of explication, interpretation and appreciation. Norman Bryson, once a leading exponent of Theory and a social constructivist, has described his Damascene conversion, as a result of which he now places the firing of neurons rather than signifiers at the heart of literary criticism. Evolutionary theory, sociobiology and allied forces are also recruited to the cause, since, we are reminded, the brain functions as it does to support survival. The dominant model of brain function among cognitive neuroscientists is that of a computer, and so computational theory is sometimes thrown into the mix. The kinds of things critics get up to these days are illustrated by a recent volume, Evolutionary and Neurocognitive Approaches to Aesthetics, Creativity and the Arts, edited by Colin Martindale and others (New York, 2007), with chapter headings such as “Literary Creativity: A Neuropsychoanalytic View”, and a call for papers for a congress this year on “Cognitive Approaches to Medieval Texts” (cognitive science, neuroscience and evolutionary psychology all welcome); and the emergence of “Darwinian literary criticism” which approaches the Iliad and Madame Bovary through the lens of theories about the evolved brain. Evolutionary explanations of why people create and enjoy literature, “neurocognitive frameworks” for aesthetics, and neural-network explanations for the perception of beauty are all linked through the notion that our experiences of art are the experiences of a brain developed to support survival.

…it is a case of plus ça change, plus c’est la même chose. The switch from Theory to “biologism” leaves something essential unchanged: the habit of the uncritical application of very general ideas to works of literature, whose distinctive features, deliberate intentions and calculated virtues are consequently lost. Overstanding is still on the menu. In many of the critical approaches that reached their apogee in the 1980s, there was a denial of the centrality of the individual consciousness of the writer; in approaches that purport to be neuroscience-based, the consciousness of the writer (and of the reader, as we shall see) is reduced to neurophysiology. Indeed, the reductionism of neuro-lit-crit is more profound. While aficionados of Theory regarded individual works and their authors as, say, manifestations of the properties of texts, of their interaction with other texts and with the structures of power, neuroscience groupies reduce the reading and writing of literature to brain events that are common to every action in ordinary human life, and, in some cases, in ordinary non-human animal life…

Bellowing in a rage when one discovers that the toilet paper has run out, and someone has neglected to replace it, would involve the very same processes Byatt invokes to explain the particular impact of the poems of a genius, if such processes do occur…That is, by adopting a neurophysiological approach, Byatt loses a rather large number of important distinctions: between reading one poem by John Donne and another; between successive readings of a particular poem; between reading Donne and other Metaphysical poets; between reading the Metaphysicals and reading William Carlos Williams; between reading great literature and trash; between reading and a vast number of other activities – such as getting cross over missing toilet paper. That is an impressive number of distinctions for a literary critic to lose. But that is the price of overstanding.

But there is something more important (and more worrying) in Byatt’s neuroaesthetics than its failure to explain the distinctive effect of certain poems. By locating aesthetic pleasure in the stand-alone brain, and indeed in small parts of such brains, and invoking data obtained in part from animal experimentation, she is performing a reduction that even the most hard-line Marxist literary critics might shrink from…

I shall return to this, but first I want to make some brief observations about the (in)capacity of contemporary neuroscience to explain human consciousness. There is at present no adequate theory of qualia (the actual experience of things – such as the sensation of yellow, the feeling of warmth, the taste of wine); of the way different qualia are seemingly associated with activity in different nerve pathways – why optic nerves give the feeling of brightness and the auditory nerves the sound of sounds; of how experiences cohere into the meaningful unity of the present moment and the unity of the self over time; and of how things that are supposed to merge into unities are also kept apart, so that I can, for example, experience at the same time the sensation of yellow and the shape of a yellow object and a feeling of warmth on my arm, and worry about an exam that I am about to take, without these simultaneous memories and experiences merging into a general mush of awareness. Most fundamentally, there is not even the beginning of an explanation of our deepest sense that we are subjects transcended by objects that are “out there” and exist independently of us. Intentionality – the property the contents of consciousness have of being “about” something, so that when the light enters the brain by the usual causal mechanisms, the gaze looks back to its intermediate cause – remains mysterious. It is not a feature of material objects, which are “wired” causally into what surrounds them, to be aware of the things that impact on them and grant them independent existence. (And it is interesting to note that full-blown intentionality is confined to humans. Daniel Povinelli has pointed out, in Folk Physics for Apes: The chimpanzee’s theory of how the world works (Oxford, 2000), that our nearest animal kin do not form hypotheses about the invisible aspects of the world. Unlike us, they do not attribute intrinsic causal – and other – properties to the objects in their environment.)…

You would not guess how little we know or understand from the hyping of popular neuroscience in which some quite reputable neuroscientists seem to collude. We hear daily of how brain science is “explaining” happiness, love, moral judgement, and so on. It is worth looking at this because it may explain why neuroaestheticians fail to realize that their approach is, at the very least, a little premature. The hype has increased in the last few decades since functional neuro-imaging has enabled scientists to observe directly the activity in the brains of conscious subjects exposed to certain stimuli or engaging in different tasks. The consequent brain activity is taken to be identical with an experience, emotion, or disposition. Even more tendentiously, the areas that light up are regarded as “the centre” for that experience, emotion, or propensity. For example, the neural basis for love is, according to Semi Zeki and Andreas Bartels, “restricted to foci in the medial insula and the anterior cingulated cortex and, subcortically, in the caudate nucleus and the putamen, all bilaterally”.

Simply listing the fallacies that have led to some of the less cautious neuroscientists’ conclusions (especially when they talk to the general public) would take many pages. It is, however, worth noting that apparent localization of human feelings in bits of the brain is a kind of artefact. First, when it is asserted that such-and-such a part of the brain lights up in relation to a particular stimulus, this conclusion is arrived at by subtraction. Much more of the brain is already busy or lit up; all the scientist can observe is the additional activity associated with the stimulus. Minor changes noted diffusely are overlooked. Secondly, the additional activity can be identified only by a process of averaging the results of subtractions after the stimulus has been given repeatedly: variations in the response to successive stimuli are ironed out. Finally, and most importantly, the experiments look at the response to very simple stimuli – for example, a picture of the face of a loved one compared with that of the face of one who is not loved. But love is not like a response to a stimulus. It is not even a single enduring state, like being cold. It encompasses many things, including: not feeling in love at that moment; longing, indifference, delight; wanting to be kind, wanting to impress; worrying over the logistics of meetings; lust, awe, surprise, jealousy, anger; imagining conversations, events; imagining what the loved one is doing when one is not there; and so on. (The most sophisticated neural imaging, by the way, cannot distinguish between physical pain and the pain of social rejection: they seem to “light up” the same areas.)

When they are presented with such claims from respectable sources, it is hardly surprising that even intelligent, though scientifically naive, critics believe that the future of aesthetics is in neurology. If neuroscientists are claiming to find love among the neurones, one can hardly blame critics for being deceived into imagining that neuroscience can explain something as complex as reading or writing a poem, and that the experience of a poem, and the differences between the experiences of different poems, will be found in the tingling of a certain constellation of neurones. Little wonder they forget that different people read quite differently; or that there is a difference between reading a poem for a first, a second, or a hundredth time; or between reading it as a naive, delighted, or bored reader, and reading it as an erudite critic.

The appeal to brain science as an explain-all has at its heart a myth that results from confusing necessary with sufficient conditions. Experimental and naturally occurring brain lesions have shown how exquisitely holes in the brain are correlated with holes in the mind. Everything, from the faintest twinge of sensation to the most elaborately constructed sense of self, requires a brain; but it does not follow from this that neural activity is a sufficient condition of human consciousness, even less that it is identical with it…

The neuromythologist, trying to find citizens and their worlds in neurones, stuffs all that has been created by the collective of brains back into a stand-alone brain; indeed into a small part of such a brain. True, we require a brain to participate in the community of minds; but that participation is not to be reduced to activity in bits of brains. To overlook this is the grossest reductionism…

While we have yet to make observations in or about the stand-alone brain that explain even simple experiences (and, in fact, outside of the laboratory no human experience is simple, as every experience is connected with, and belongs to, a constructed and collective world of experiences), it is true that brain science looks more plausible as an account of the damaged brain, or the activity and inactivity associated with brain damage, than as an account of ordinary successful functioning. As a doctor specializing in the care of people with epilepsy over the years, I found it easier to account in neuronal terms for an epileptic fit than for the patient’s decision to come to see me and to trust or not trust my advice, or for my own decision to read the latest article on epilepsy. So why should I begin to believe in a neural account of the reading of a poem?

It is important not to suggest that it is only in rather special states of creativity – say, reading or writing poems – that we are distanced from animals. This is a mistake. We are different from animals in every waking moment of our lives. The bellowing on the lavatory that I referred to earlier demonstrates a huge gulf between us and our nearest animal kin. But if we deny this difference (invoking chimps etc) even in the case of creativity – and the appreciation of works of art – then no distance remains. That is why one would expect critics to be on the side of the poets, with their sense of this complexity, rather than siding with the terribles simplificateurs of scientism. A. S. Byatt’s neural approach to literary criticism is not only unhelpful but actually undermines the calling of a humanist intellectual, for whom literary art is an extreme expression of our distinctively human freedom, of our liberation from our organic, indeed material, state.

At any rate, attempting to find an explanation of a sophisticated twentieth-century reader’s response to a sophisticated seventeenth-century poet in brain activity that is shared between humans and animals, and has been around for many millions of years, rather than in communities of minds that are unique to humans, seems perverse. Neuroaesthetics is wrong about the present state of neuroscience: we are not yet able to explain human consciousness, even less articulate self-consciousness as expressed in the reading and writing of poetry. It is wrong about our experience of literature. And it is wrong about humanity.

Raymond Tallis is Emeritus Professor of Geriatric Medicine at the University of Manchester and the author of The Enduring Significance of Parmenides: Unthinkable thought, 2007. The Kingdom of Infinite Space: A fantastical journey round your head and Hunger are both published this year.

Bilderna på böckernas framsidor är från Amazon.com

Jag hörde ett intressant inslag i P1:s OBS. Det var poeten Susanna Roxman som hade läst The Myth of Mars and Venus: Do Men and Women Really Speak Different Languages? av språkvetaren och Oxfordprofessorn Deborah Cameron.

Deborah Cameron gör upp med John Grays bok Män är från Mars, kvinnor är från Venus - en bok som påstår att män och kvinnor skulle vara så oerhört olika och därför knappt kan förstå varandra. Den typen av böcker var mycket populära för 15-20 år sedan, populärvetenskapliga skrifter som ofta byggde på myter och fantasier.

När fonetikprofessorn Mark Liberman läste i The female brain av Louann Brizendine  att kvinnor använder 20.000 ord per dag – medan män endast använde 7000 ord per dag blev han misstänksam. Han spårade källan till en populärvetenskaplig bok – där författaren fritt uppfunnit siffran. Det fanns alltså ingen grund för påståendet.

Författaren – Louann Brizendine  bad om ursäkt – och sa att i nästa upplaga av boken skulle misstaget rättas till. Men det är så dags då. Myten sprider sig – och både journalister och populärvetenskapliga författare kan komma att hänvisa till den siffran.

Sanningen är snarare att skillnaden mellan män och kvinnors ordanvändande är nästan försumbar – män pratar något mer i vissa sammanhang och kvinnor något mer i andra. Men kvinnor tystnar av någon anledning när det finns män i rummet. Möjligen av hänsyn till personer som anser sig ha högre status, eller på grund av att kvinnor som pratar och avbryter män anses okvinnliga.

Deborah Cameron reagerade också på boktiteln If men could talk (av Alon Gratch). Om man skrivit en bok med titeln If women could think – så hade det blivit ramaskri.

The literature of Mars and Venus, in both the self-help and popular science genres, is remarkably patronising towards men. They come off as bullies, petulant toddlers; or Neanderthals sulking in their caves. One (male) contributor to this catalogue of stereotypes goes so far as to call his book If Men Could Talk. A book called If Women Could Think would be instantly denounced; why do men put up with books that put them on a par with Lassie or Skippy the Bush Kangaroo (“Hey, wait a minute – I think he’s trying to tell us something!”)?

Men frågan om kvinnor kunde tänka och om de verkligen är som andra människor (män) är inte en så gammal fråga. Den diskuteras fortfarande på vissa håll i världen. Liksom frågan om färgade människor verkligen tänker som blekare människor (den oseriöse Nobelpristagaren James D Watson har åsikter om både kvinnors intelligens, överviktigas intelligens och färgade människors intelligens).

Det finns också oseriösa forskare som påstår att kvinnor är bättre på att vårda – medan män är mer logiska.

Även i Sverige finns personer som inte gjort avkall på denna märkliga människosyn. Den mest omskrivna är kanske Annica Dahlström (Könet sitter i hjärnan).

Vad gäller kvinnor och män så är variationen mellan kvinnor större än mellan kvinnor och män – liksom variationerna i gruppen män. Men att skriva en bok som handlar om hur oerhört lika män och kvinnor är – det skulle inte vara lika säljande. Bokförlag och läsare vill ha populärvetenskapligt mumbojumbo – i stil med Annica Dahlströms och John Grays fantastiska fantasier.

“I’m afraid I think John Gray comes from Uranus,” säger Cameron “It’s pretty annoying that people like him have made millions peddling this nonsense.”

Denna film tillägnar jag Annica Dahlström och andra sexistiska biologister som tror att kvinnor är bättre vårdare, att män inte har känsel i fingertopparna och inte kan städa, som tror att barn som är på dagis blir knarkare, som tror att män inte kan prata – bara sitta i en grotta och mumla ohörbara fraser. Denna film tillägnar jag alla som tror att det som sägs i filmen är på fullt allvar och inte ens garvar åt den – eftersom den bara upprepar det som ni skrivit i era “forskningsrapporter”.

Åt oss andra säger jag: håll till godo och garva gott – det är inte mycket annat vi kan göra. Såna som de kommer tyvärr alltid att befolka vårt klot.

They will never go back to Uranus…

~o~

Utdrag ur Deborah Camerons bok The Myth of Mars and Venus - från tidningen Guardian Unlimited. Det är en ganska lång och mycket välskriven artikel. Rekommenderas.

Ur artikeln: Perhaps men have realised that a reputation for incompetence can sometimes work to your advantage. Like the idea that they are no good at housework, the idea that men are no good at talking serves to exempt them from doing something that many would rather leave to women anyway. (Though it is only some kinds of talking that men would rather leave to women: in many contexts men have no difficulty expressing themselves – indeed, they tend to dominate the conversation.)

P1 OBS – lyssna på inlägget som sändes den 26 oktober. Ligger ute i 30 dagar.

Forskare ifrågasätter Annica Dahlströms bok Könet sitter i hjärnan 

Ur kritiken: Enligt Dahlström gör mäns begränsade synfält att de inte kan uppfatta barn eller dammråttor. Vore det så förstår inte vi varför de tillåts vara piloter, taxichaufförer eller flygledare.

Annica Dahlström svarar på forskarnas kritik

Ur försvaret: Glöm inte att vi har en hjärna som formats under miljontals år av evolutionära tryck, där omhändertagandet av avkomman spelat den mest avgörande rollen. Det är därför vi i dag fortfarande har två typer av beteenden och två typer av hjärnor, som genererar dessa beteenden. Därför lever vi i dag!

Malin Ullgren kritiserar populärvetenskapen och Annica Dahlström (och vissa journalister)

Ur Malins Ullgrens kritik: Arbetsplats efter arbetsplats har i snart två decennier utsatt sina anställda för heldagsattacker av vetenskaplig grumlighet. Och så lite igenkänningshumor på det, så att reptilhjärnan och de nedärvda stenåldersprylarna ska gå in i hjärtat på publiken.

The myth of Mars and Venus finns på bokus för 159:- och på adlibris för 166:-.

Om Deborah Cameron

Om Susanna Roxman

Times online om boken av Susannah Herbert

Ur Susannah Herberts artikel: No wonder we like to think our problems can be blamed on a failure of interplanetary communication. It’s easier than admitting we’re all earthlings, and we haven’t a clue.

Times online om boken (samma dag) av Ed Caesar

Cameron is not simply irritated that the Mars and Venus books have filled too many Christmas stockings. Her fervour on this issue runs deeper. There is, she thinks, something regressive, deeply conservative, in this outlook because what it seems to be saying is that we can’t change.

Janet Shibley Hydes rapport (pdf) om olikheter/likheter mellan könen. Där likheterna visat sig vara större än olikheterna. Cameron stöder sig delvis på denna rapport i sin bok.