Stockholms stift har fått en ny biskop i Eva Brunne. Kvinna och öppet homosexuell. I kyrkans värld väldigt speciellt och faktiskt historiskt.

Det mullras och diskuteras kring detta. Jag tänker främst då på de som fortfarande vill exkludera och hitta begränsande tolkningar i Bibeln.

Det är just läggningen som blir det viktiga och tydligen ska det begränsa och negativt värdera möjligheten att bli biskop och verka i Svenska kyrkan. Ibland är argumentationen otäck och rentav vulgär där jag undrar vart kärleksbudskapet tagit vägen. Vill inte länka och göda all skrämsel och fruktan som vissa ägnar sig åt, men gör en sökning på Eva Brunne så förstår ni vad jag menar.

Det sägs ju inte rent ut, men språket och cirklandet som katten kring het gröt kan inte bli tydligare. Politisering, tragik över beslutet och den riktiga och genuina tron har tappats och avsteg från läran är ju ständigt återkommande uttryck. Ordet politiskt korrekt är jag så less på att höra.

Gör inte skillnad på människor är Brunnes valspråk. Valet av henne är inkluderande och är tillsammans med vigselbeslutet välkomnande för landets kristna homosexuella. Motståndet och orden om att kyrkan är på väg åt helt fel håll finns givetvis kvar hos många som inte kan/vill förstå att ingenting står stilla. Om 50 år handlar det om andra saker och har inte alltid de konservativa i religionshistorien fått backa? Förr handlade det om kvinnliga präster och ännu längre tillbaka om att kvinnan ska tiga i församlingen? Allt utvecklas och förändras, det är liksom grundbulten för all existens.

Svenska kyrkan går före och jag blir glad inombords. För fler inkluderas och på ett symboliskt plan en väldigt viktig signal utåt mot andra kyrkor, som kommer att visa att kärleken är Guds viktigaste gåva till oss människor och valet av Eva Brunne är viktig ur den aspekten.

Jag känner mig personligen välkommen på ett helt annat sätt idag än när jag började 1983 i kyrkans tjänst, även om jag fortfarande är högst medveten om motståndet från visst håll. Det gör mig ledsen ibland att se ut över världen och konstatera att på många platser så avrättas man för att man följer sitt hjärta och älskar människor av sitt eget kön.

Gör inte skillnad på människor.

Jakobs brev 2:1

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska kyrkan, Eva Brunne, Stockholms stift, biskop, kärleksbudskapet, hbt, intressant?

här är ett litet bild spel på mat och bullar i lördags i mosken.
en fin dag. brukar vara känslig med bilder, men folk är som paparatzi.
och folk tar upp en Kamera hur som hälst utan att undra om någon har åsikten med att de inte är tillåtet. trött blir man. där sitter man och klagar om kameran när 20 andra bröder inte bryr sig. känner mig mobbad audobillah borde varit starkare i min åsikt.
iaf jag finns med i slutet med min svarta imama.
det är sista bilden på mig inshaAllah någon kommer se.
det är som stakars sheykh al bani må Allah vara nöjd med han.
han var sten hård på att det var haram, men du hittar bilder på nätet av han folk dom hoppar på med kameran. typ.
jag tycker nu när vi snackar bilder. att alla bör kolla upp  fatwah och inte välja vad dom tycker passar dom och deras neffs utan vad dom anser är rätt.
för om det skulle vara haram så är slutet på domedagen ganska HÅRT om man säger så orka ta den risken.

iaf det fanns några Cocos Kakor i slutet av maten som någon hade bakat JazzakAllah kayran Må Allah belöna personen. det var hög punkten.
ooff jag älskar kokos så mycket att jag vill flytta till en Ö nånstans och gifta mig med en kokos nöt.

blir segare och segare på uppdatera för att jag håller på med andra grejer har ett projekt på gång föreläsningar på bloggen om Nästa liv domedagen osv.
kommer att översätta Lektioner från min shyekh anwar al awlaki. the hearafter. gör duaa för mig att Allah underlättar.
amin.

BarrakAllah feeekom JazzakAllaho kayran

Mvh salam aleykum wa bk // Abdul samad al coco lover

I dag tenkte eg å skrive litt meir om dåpsdebatten som i det siste har gått mellom Ingeborg Midttømme og ein del bedehusrepresententar. Ein ting som har slått meg er problemet med den argumentasjonen som ligg til grunn for ‘bedehusposisjonen’ i debatten. For det virkar nærast som ein seier: ‘døypt’ = ‘medlem i Den norske kyrkja (Dnk).’

Men problemet med dette er at det finst folk som døyper sine born i desse bedehusforsamlingane utan å noko ynskje om at desse borna skal verta medlemmar i Dnk. Ergo er det noko meir enn dåpen som gjer deg til medlem i Dnk. Elles ville alle døypte katolikkar, ortodokse, pinsevennar, etc. vore medlemmar i Dnk.

Mest interessant er kanskje Arild Ove Halås sitt utsegn. Han er krinsleiar i Nordmøre og Romsdal Indremisjon, og sa dette til Romsdals Budstikke (gjengjeve i Vårt Land, 10.09.09): “Vi vil aldri bøye oss. Vi utfører barnedåp på bedehus utan biskopens tilsyn eller løyve.”

Her seier jo Halås eigentleg dette; vi vil ikkje vera medlemmar av Den norske kyrkja. Og så kan ein jo spørje; er det kristent å nekta at biskopen har tilsyn? Slik eg ser det, er det ikkje noko grunnlag for eit slikt syn. Som Hl. ignatius av Antiokia sa det i brevet til Smyrnerane, kap 8:

Ingen må utan samtykket åt biskopen ta seg noko føre i dei tinga som vedkjem kyrkjelyden. Den nattverd som vert leia av biskopen eller av den han sjølv har gjeve fullmakt, skal ein halda for gyldig. Der kor biskopen viser seg, må kyrkjelyden vera, liksom den katolske kyrkja er der kor Kristus Jesus er. Det er ikkje tillate verken å døypa eller å ha kjærleiksmåltid utan biskopen.^[1]

Dette er ikkje noko nymotens doktrine. Dette er frå ca. år 107. Halås set seg her utanfor den kristne kyrkja.

Som ein konklusjon vil eg sp seie at dette ikkje handlar frå Midttømme si side om dåpskandidaten sin status som døypt, men hans eller hennar status som medlem i Dnk. For konklusjonen av den argumentasjonen som vert gjeve av m.a. Halås er jo at alle dei som har vorte døypt er medlemmar i Dnk, sjølv om dei (eller foreldra deira) ikkje ynskjer dette. Viss han ikkje meiner det, bør han kanskje tenke seg om…

Noter:

[1] Ernst Baasland & Reidar Hvalvik (red.), De apostoliske fedre. I norsk oversettelse med innledninger og noter. Oslo: Luther 1984; 1997, s. 67. Omsett til nynorsk.

I det siste har det gått ein diskusjon om dåpssyn i media, etter at biskop i Møre, Ingebort Midttømme, gjekk ut å sa at ho helst ville ha slutt på lekmannsdåp (og lekmannsnattverd?), men at dersom det skjedde måtte to vitner frå dåpen stadfeste dåpen i ei gudsteneste. Dette dersom dåpskandidaten skal innlemmast i Den norske kyrkja (Dnk). Ikkje uventa har det komme ei rekke reaksjonar på dette, mellom anna i DagenMagazinet 09. september frå Kåre Johan Lid og Karl Arne Austnes som er høvesvis krinsleiar for NLM Sunnmøre og Romsdal krins og krinsleiar i Sunnmøre Indremisjon. Eg skal ikkje her kommentere dei reint juridiske sidene ved denne saka, som er at Midttømme sine innstrammingar, i fylgje Lid og Austnes er “eit brot på fungerande praksis landet over etter muntlege avtalar.” Men det eg vil sjå på, er embetssynet. Eg vil her bite tak i nokre ting som dei skriv:

På bakgrunn av både Bibelen, og vedkjenningsskriftene til Dnk, er vi sterkt usamde i at ordinasjonen/embetet i Dnk gjev noko anna enn når lekfolk vert dett til teneste i den kristne fellesskapen. (…) Embetssynet biskopen står for er vi i ImF sterkt usamd i, noko som har med synet på kva Guds kyrkje er. Guds kyrkje er ikkje organisasjonar eller Dnk, men den er der Guds Ord og sakramenta vert forvalta rett. Jfr Augustana art VII, som er eit av vedkjenningsskriftene til Dnk.

For å vere heilt ærleg, så meiner ag at denne argumentasjonen er lettare simplifisert og rett og slett gal. For kor står det i Bibelen at det ikkje er ein forskjell mellom ordinert og lek? Slik eg ser det, seier Bibelen det stikk motsette, mellom anna i dei fylgjande versa:

Den som høyrer dykk [apostlane], høyrer meg [Jesus], og den som vrakar dykk, vrakar meg. Men den som vrakar meg, vrakar han som har sendt meg. (Luk 10:16)

Dei [kristne] heldt seg trufast til læra frå apostlane, til fellesskapet, brødsbrytinga og bønene. (Apg 2:42, mi utheving)

Igjen sa [Kristus] til dei: “Fred vere med dykk! Som Far har sendt meg, sender eg dykk.” Med desse orda anda han på dei og sa: “Ta imot Den heilage ande! Tilgjev de nokon syndene deira, er dei tilgjevne. Held de syndene fast for nokon, er dei fasthaldne.” (Joh 20:21-23)

Her ser det, slik eg ser det at det er ein rell distinksjon mellom dei som har fått prestekall og dei som er leke. Vi ser også i Apostelgjerningane og i epistlane at det er ei firedeling; (1) Apostel. Seinare brukte ein biskop om etterfylgjarane til desse. Kanskje på grunn av ein viss ærefrykt for apostlane. (2) Biskop/prest. Seinare vart desse skild frå kvarandre, og biskopnemninga vart brukt på apostlane sine etterfylgjarar. (3) Diakonar. (4) Lekfolk. Men spørsmålet er eigentleg; kvifor vil ikkje folk i Imf og NLM ha eit slikt embetssyn? Eg ser faktisk ingen grunn til ikkje å ha det, når vi ser at dei fyrste kristne hadde det. Er ImF og NLM meir ‘originale’ enn kyrkjefedrane? Då vil eg overlate resten til debatt med nokre frå. Hl. Ignatius av Antiokia, skrive omlag år 107, rett etter Johannesevangeliet. Dei som meiner at kristentrua datt saman på desse åra må få lov til det. Personleg ser eg på det som lettare absurd. Vel, Hl. Ignatius skriv slik i sitt brev til Smyrnerane:

De må alle fylgja biskopen slik Jesus Kristus fylgjer Faderen, og de må fylgja presbyteriet liksom apostlane. Diakonane på de gje akt på som eit Guds bod. Ingen må utan samtykket åt biskopen ta seg noko føre i dei tinga som vedkjem kyrkjelyden. Den nattverd som vert leia av biskopen eller av den han sjølv har gjeve fullmakt, skal ein halda for gyldig. Der kor biskopen viser seg, må kyrkjelyden vera, liksom den katolske kyrkja er der kor Kristus Jesus er. Det er ikkje tillate verken å døypa eller å ha kjærleiksmåltid utan biskopen. Men det som han godkjennar er også til hugnad for Gud, slik at alt de gjer kan vera påliteleg og gyldig. (IgnSmyr 8. Mi utheving.)^[1]

Noter:

[1] Ernst Baasland & Reidar Hvalvik (red.), De apostoliske fedre. I norsk oversettelse med innledninger og noter. Oslo: Luther 1984; 1997, s. 67. Omsett til nynorsk.

En Biskop vil konfirmere børn i 6. klasse.

Men her må jeg protestere. Oprindelig er konfirmationen tænkt som en bekræftelse af dåben, men idag er den så meget mere.

Konfirmationen idag repræsenterer idag en milepæl i de unges liv. Det er der at de skal introduceres til selskabslivet, som det så fint hed i vores dage. Det betyder at dagen også er den første hvor at de smager alkohol. Det er den dag  hvor at deres socialiseringsproces, som er så vigtig på de videregående uddannelser, starter. Fra et gymnasie lyder det:

»Det er meget drastisk. Desuden er det skidt, at det går ud over netop fredagscafeerne, hvor de nye elever lærer hinanden at kende,« siger Peter Sinnbeck.

»Det er helt tydeligt, at angreb nummer to kom, fordi eleverne følte sig provokeret af skolenes beslutning om kollektiv afstraffelse på et udemokratisk grundlag.«

Rektor og elevrådsformand holdt fredag møde, hvor det blev besluttet, at den fredagscafé, der skal aflyses, bliver en af de sidste i skoleåret. På den måde går det ikke ud over 1. g’ernes socialiseringsproces.

Vi ved at der er et massiv frafald fra de videregående uddannelser, som kan komme til at koste landet sin evne til at skabe nye innovative virksomheder. Man kan frygte at en for tidlig konfirmation vil medføre at man ikke længere sætter lighedstegn mellem konfirmation og introduktion til alkohol i forældrenes nærhed, hvorefter at de unges tilgang til alkohol bliver noget undergrundkulturagtigt noget, hvor andre rusmidler som stoffer også vil være tilstede. Man ser det i USA, hvor at man på trods af en aldersgrænse på 21 år har undergrundsmiljøer og udpræget stofmisbrug.

Hvis de unge ikke kan drikke alkohol i forældrenes nærhed, så er de måske ikke klædt på til at kunne begå sig på en videregående uddannelse og det er til skade for dem selv og samfundet på sigt.

Så lad konfirmationen blive hvor at den er i dag. Her har den været i mange år og familierne har indrettet deres liv efter dette.

Jeg vet ikke hva det er med denne boktittelen fra 1933, men den passer liksom så godt å ta utgangspunkt i når jeg skal fylle ut emnefeltet i blogginnlegg og e-poster. Denne gangen er det ikke bare et billig ordspill; her er det faktisk knallhard substans, bare følg med!

Klokken er omtrent to på elleve, søndag formiddag, den 2. august 2009. Jeg står rett utenfor presteinngangen til kirkerommet i Søreide kirke. De tre kirkeklokkene Fred, Frelse og Glede er i full sving i tårnet utenfor. Fremdeles går det en jevn strøm av mennesker inn gjennom kirkens åpne hoveddør. Men nå er klokkene i ferd med å falle til ro, likeledes menneskestrømmen. Jeg innstiller meg på det som snart skal skje. Jeg er forrettende prest ved denne gudstjenesten. Ja, jeg er virkelig prest. Ved Guds nåde og kirkens kall er jeg blitt satt til å forvalte Ord og sakrament.

Da ser jeg plutselig et kjent ansikt, ja; ikke bare ansiktet, men hele skikkelsen som kommer inn gjennom hoveddøren, er kjent, det er min praktikumsrektor Halvor.

Livet mitt passerer revy. Hva har skjedd siden vi møttes sist? Jo, jeg er blitt prest. Og Halvor er blitt biskop. Jeg blir faktisk en liten smule nervøs av dette. Hva er hans intensjon? Han kommer gående mot meg, mest sannsynlig for å si hei. Og så glipper det ut av meg:

- Heisann! Så du kommer for å kontrollere meg?

Den nyslåtte biskopen kvepper til, og detter nesten et par skritt bakover.

- Nei, nei, nei! sier han med en forskrekket mine. – Jeg er slett ikke kommet for å kontrollere deg! Jeg er kommet for å gå på gudstjeneste!

Disse ordene lød såpass oppriktige at jeg tror på ham. Også en biskop må ha lov til å gå på gudstjeneste, og når hans lokale kirke er stengt denne søndagen, hva er da mer naturlig enn at han oppsøker en annen? Og når han attpåtil kan få overvære en av sine tidligere studenter i aksjon, og slik krysse sitt spor (merk: her kommer overskriften inn igjen! retorikk på et uangripelig høyt nivå), så slår han jo to fluer i en smekk.

Konklusjonen? Jo, jeg tror det ble en fin gudstjeneste. Nervøsiteten fikk jeg lagt av meg etter hvert som gudstjenesten skred fremover. Min tidligere praktikumsrektor & nåværende biskop virket også fornøyd. (Han hadde rett nok noen kritiske bemerkninger om våre liturgisk-praktiske løsninger.) Deretter var det kirkekaffe, biskopen ble værende en god stund, og ikke så rent få av Søreide menighets trofaste medlemmer grep sjansen til å snakke med ham. Her har vi et positivt trekk ved Søreide menighet, synes jeg, og Halvor / biskop Nordhaug fremstod også på en god måte.

Her føler jeg sterkt at en konklusjon kunne være på sin plass. Imidlertid forsøkte jeg å konkludere i det ovenstående avsnittet, men lyktes vel ikke helt med dette. Derfor prøver jeg på nytt: Herved ønsker jeg mine lesere en god dag videre – og håper at dette godtas som en passende avrunding på innlegget!

- Sindre

Bara för att belysa hur djupt den Svenska statskyrkan har sjunkt. Hur en Biskop kan säga något sådant dumt visar bara att han är tillsatt Politiskt och har ingen kärlek till kristendomen. Länk

DagenMagazinet viderebragte for noen dager siden det de antagelig så på som en gladsak: Stavanger-prostar usikre på ny biskop. Saken viste seg riktignok å ha ualminnelig lite kjøtt på bena, og bør vel helst plasseres i kategorien (ondsinnet) baksnakking. Pettersen kan få “ei krevjande oppgåve”, lyder profetien (som tydeligvis håper å bli selvoppfyllende). “Fleire” proster er “usikre”, usikre på hva de skal “gjere” i forhold til sin nye biskop. Det er ikke bare på Randaberg at visitasene kan komme til å føre med seg endel anstrengt stillhet under festkirkekaffen.

Den eneste man har fått til å uttale seg – og også da svært kort – er Ludvig Bjerkrheim, prost i Sandnes. Bjerkrheim var som kjent en av Pettersens sterkeste konkurrenter til embedet som stavangerbisp, en av dem med mest lokal støtte. Han er sitert på at han er “litt avventande enno”. Han sier han må diskutere med kollegene sine om “korleis vi skal forholde oss til denne situasjonen”. Han lover avisen å ha et svar klart innen månedsskiftet august/september på hvorvidt det vil bli “vanskelig” for ham å “fungere som prost under den nye biskopen”.

Dette synes jeg er uhyre interessant. En som selv var høyaktuell kandidat til et bispeembede mener at prestene etter en utnevnelse er i sin fulle rett til å spleise på en wienerkrans, trakte en kanne kaffe, sette seg i salongen og “diskutere” hvordan de skal “forholde seg” til sin nye biskop! Er det sånn å forstå at de kan velge hvorvidt de skal være under biskopens tilsyn eller ikke? Er det sånn at det er opp til presten om han vil være i kommunion med biskopen eller ikke? Kan en prest la være å håndhilse på sin biskop, eller la være å svare på brevene hans hvis han føler for det? Hvis Bjerkrheim mener noen av disse tingene må jeg si det blir ganske utydelig hva som var hans egen motivasjon til å stille som bispekandidat.

Jeg reagerte selv både heftig og bedugget på utnevnelsen av Erling Pettersen. Det var det gode grunner til, synes jeg, selv om det også var gode grunner til å hilse den velkommen. En ting er å kritisere utnevnelsen, noe ganske annet er å ta en slik uenighet med seg frem til alterringen.

Det er ett embede i den lutherske Kirke. Biskopen er ikke viktigere eller på noe vis høyere i et kirkelig hierarki enn presten. I kraft av sin person er hun heller ikke på noen måte forskjellig fra enhver som gjennom dåpen er blitt vigslet til prest i Jesu Kristi kirke. Man kunne først tro at det dermed blir mindre viktig å være i formell kommunion med biskopen i en luthersk kirke, i forhold til kirkesamfunn som opererer med ontologiske og kvalitative skiller mellem biskop, prest og legfolk. Utfra en communio-ekklesiologisk tenkemåte forholder det seg, såvidt jeg kan se, i virkeligheten motsatt. Nettopp fordi biskopen stiller likt med alle, så er deltagelse i det kirkelige fellesskap utenkelig uten å ha kommunion med biskopen. Å være kirke er å være i kommunion – med alle troende. I sin person uttrykker og symboliserer biskopen hele kirken, nettopp fordi det ikke er noe spesielt med henne. Fordi hun er som oss, kan hun i sin person både ivareta enheten og romme mangfoldet i den geografiske del av kirken som er henne betrodd. Hvis man av en eller annen grunn ikke er istand til å være i kommunion med biskopen, da er man ikke i stand til å ha kommunion med noe kirkemedlem. For biskopen rommer – i all sin almindelighet og syndighet, med sin mangelfulle teologi og problematiske behandling av medarbeidere – hele kirken.

Å underordne seg biskopens tilsyn, legge vinn på å elske henne som en søster og lytte til hennes råd er bare å  innrømme at ingen av oss klarer å være kirke alene. Kirken er ikke meg. Kirken er ikke deg. Kirken er ikke Bjerkrheim. Vi trenger hverandre.

Det er Ignatius som skriver til prestene i Efesos at deres “ansette presbyterium er knyttet til biskopen som strengene til en citar”. Ingen kan skille mellem biskop og Kirke og si de er i kommunion med sistnevnte, men ikke førstnevnte. Det øyeblikk noen ikke er istand til å være i kommunion med biskopen, da har man de facto to kirkesamfunn. Nå er det slett ikke sikkert at Ludvig Bjerkrheim et eneste sekund har vurdert å bryte med biskopens tilsyn, hverken formelt eller i praksis. Eller la være å hilse på ham, eller ikke svare på brevene, eller ikke følge ham på visitas. Han har jo egentlig ikke sagt noen ting, antagelig bare svart i forbifarten på spørsmål fra en DM-journalist som ønsket å konstruere en sak.

Men jeg synes det er problematisk når det gis inntrykk av at det finnes alternativer for hvordan man forholder seg til sin biskop – særlig siden det er så mange som høylytt gir uttrykk for akkurat en slik tenkemåte. Det finnes ingen alternativer. For kristne er det ikke valgfritt å elske hverandre.

Okej. Jag vet att ”kulturdelen” av den här bloggen har kommit lite i skymundan. Det är nästan så att jag funderar på att skippa den överhuvudtaget. Den passar inte riktigt in i den profil som bloggen har fått. Min blogg har blivit lite mer argumenterande än vad som först var tanken. Tanken från början var att reflektera kring olika fenomen i samhället, utifrån en kristen synvinkel. Och även om reflektionerna finns där – särskilt inför skrivandet och publicerandet av varje text – så har det handlat mer om att jag argumenterat för mina åsikter.

Tanken med ”Test of Time” var att ta temperaturen på omvärlden lite grann. Men i fortsättningen får den fungera som en blogg där jag publicerar vad som faller mig in. Jag struntar i om texterna verkar malplacerade. Det är ju min blogg som jag har endast p.g.a. att jag tycker att det är kul. Den är inte gjort för att jag tror att jag kan påverka någon som inte tycker som jag att tycka som jag. Den fungerar kanske främst som en öppen skrivbordslåda. Här lägger jag mina små texter, och de som vill kan få kika in.

När det inte gäller kultur så finns det mycket intressant som händer.
- Ingers blogg, visade sig vara falsk. Som jag trodde. Jag försökte debattera lite med dem. Men då orden inte föll rätt, och jag var helt ensam i debatten, kändes det som att kasta pärlor för svin.
- Ny biskop i Stockholms stift, Eva Brunne. Ännu en av Svenska Kyrkans liberalteologer. Skeppet SvK fortsätter färden ner mot havens djup.
- Jonas Gardell och Stefan Swärd har haft samtal (obs: inte debatt) om Jesus. Bra med dialog. Själv var jag tämligen hård mot Gardell tidigare. Jag vidhåller att han har fel, men detta tyder på att han iallafall är öppen för samtal även med ”kristna fundamentalister”.
- Och Förbundet (in-)Humanisterna har påbörjat en ny kampanj, inspirerad av liknande i bl.a England. ”Gud finns nog inte” kallas kampanjen. Och vad jag tycker om det kan ni läsa i nästa inlägg.

Katolofob??
Ett påhittat ord från mig och jag erkänner på en gång att jag är det.

Katolofob= “En som inget vill veta om katolicismen, katolska kyrkan, påven eller Vatikanen, annat än det man hör på TV och tidningar. En person som redan har sina åsikter klara vad gäller katolicismen,  man läser en artikel och man letar efter punkter som späder på ens fördommar mot Vatikanen och Påven”
Som sagt är detta ord mitt eget påhittade.

Jag vill med detta klargörande, innan inlägget, göra helt klart med att jag är en okunning person på området, men sådana finns det gott om inom bloggosfären, så jag borde vara i gott sällskap.

Vatikanen  är bland det mest gräsliga jag vet, en maktfaktor som är så unken och dold i sina egna hemligheter.
Vore Vatikanen en sekt vore det inga problem, men tyvärr så styr den miljoner eller miljarder människor hur de ska leva sina liv.

Här är några exempel på groteskigheter:

* Kondomer och P-piller är förbjudna, kondomer som kan hindra  spridningen  av HIV och andra könssjukdommar.
* Aborter är förbjudna. Även en våldtagen kvinna får inte göra abort.
*En katolsk präst får inte gifta sig och denna punkt får mig att tänka på Dan Browns film “daVinci-koden.”
Tänk om hans teori strämmer, att Jesus var gift med Maria Magdalena!!
Då faller ju hela grunden för detta att en präst inte får gifta sig.
Om det nu inte stämmer så undrar man ju varifrån detta kommer.
* Vatikanen är världens största pedofil-ring
Skandalerna om påstått pedofili i olika katolska samfund har säkert förgreningar upp i hierarkin, där även biskopar har ertappats med kläderna av med barn- det är vidrigt.
*Här kan man göra sig skyldig till synd och sedan gå in och bikta sig och få syndernas förlåtelse, det låter väl fint och smärtfritt:
Jag trodde att GUD var den ende som kunde förlåta och inte en präst

Slutligen vill jag säga att jag angriper inte troende katoliker, tron är något fint och personligt, men jag vet att troende kommer att ta illa upp av detta inlägg, men det är inte er som jag angriper, utan den mänskliga makten.

Äntligen. Hon är inte bara kvinna. Eva Brunne är dessutom öppet homosexuell. Och vann biskopsvalet i Stockholms stift.

Egentligen är det fånigt att jubla. Det borde inte vara nåt att jubla över. Det borde vara självklart. Men man behöver inte titta särskilt långt i backspegeln för att inse att detta faktiskt är ett stort steg för kyrkan i Sverige.

Uppdatering: Tor Billgren har skrivit mer.
Magnus Bråth sätter det i ett internationellt perspektiv.

I gårdagens Sydsvenskan så skrivs det att lunds stift har meddelat kyrkostyrelsen att de framöver vill viga även par av samma kön.

Antje Jackelén, biskop i Lund menar att “Vårt remissvar rekommenderar att kyrkan accepterar vigselrätten i den form som erbjuds inom den nya äktenskapslagen”.

Mycket god nyheter tycker jag. Jag är så glad att alla som vill ingå äktenskap skall kunna få göra det. Jag är ju nygift och jag tycker det är toppen.

Tuulikki Koivunen Bylund ny biskop i Härnösand

Detta är alltså den f.d. domprosten i Uppsala. En kvinna som från predikstolen förespråkat dödshjälp och som gav tillstånd till den vedervärdiga Ecce Homo-utställningen i Uppsala Domkyrka. Med andra ord en liberalteolog i värsta K.G. Hammar-anda.
Valet av henne är naturligtvis ingen stor nyhet och kommer förhoppningvis inte betyda så mycket för svensk kristenhet. Tyvärr är detta bara ett av många bakslag för den kristna tron inom den sekulariserade Svenska Kyrkan. Men vi får be och hoppas. Vi får förtrösta på Gud. Han älskar Svenska Kyrkans liberalteologer, även om kärleken tillsynes inte verkar vara besvarad.

Ursäkta om jag verkar bitter. Men det är inte lätt att vara annat. Svenska Kyrkan har ett sådant potential! Varför inte utnyttja dessa resurser för att sprida evangelium!? Istället fokuseras det på flummigheter som universalism, relativism, new age, meditation och allt annat som följer i liberalteologins spår.
Svenska Kyrkans svaghet är att den vill anpassa sig efter världen och “passa alla”. Men resultatet är att den bli som en vit fläck på en vit vägg. Ingen bryr sig om den.

Det finns bra delar av Svenska Kyrkan också. Socialt engangemang och många brinnande församlingar. Till och med en och annan god biskop. Men på det stora hela överväger det negativa, det positiva. Bara en sådan sak som att ca 7 miljoner svenkar är med i SvK, men bara typ 3% är kristna. Det är ju helt sanslöst!

Det är inte av omsorg för de drabbade eller utsatta som påven uttalar sig om kondomens beskaffenhet i att hindra smitta av sexuellt överförbara sjukdomar. Det är den katolska kyrkans dogm som säger att all sexuell aktivitiet som har i syfte att inte avla barn är en vederstyggelse och skall motarbetas in absurdum med mitra och kräkla.

Hör Gert Gelotte, journalist på GP, och Helena Darcy, ordförande i katolska kyrkans pro-life organisation Respekt.
Om nu det är lika mycket stake i den svenske katolske ärkebiskopen Anders Arborelius som den brasilianske ärketryffeln biskop José Cardoso Sobrinho och den fromme kardinalen Giovanni Battista Re, så torde Gert Gelotte bli bannlyst.

Helena Darcy, däremot, borde bli kanoniserad för uttalande som: “Mamman och läkarna har uteslutit sig själva genom att medverka till aborten…Däremot tillhör inte våldtäkt dessa allvarliga brott, vilket innebär att pappan inte automatiskt blir utesluten” (metro 9/3 09)

FIFA har en bra åtgärd för medveten skadlig handling – rött kort

Via mystica Dei.

/3w

En grupp biskopar i Rom uppmanar kristna att inte använda sig av sina mobiltelefoner över fastan. Tanken är att ge upp sms:ande istället för mat. Vilken skulle du tycka att det var lättare att ge upp? Mat eller mobilen?

I dag vert Halvor Nordhaug sett inn som biskop i Bjørgvin. Eg vil berre ynskja han velkomen, og håpar at han gjer ein god jobb.

Foto: Terje Bendiksby (bt.no)

Han vart som kjent forbigått av ei kvinne i Møre, sjølv om han hadde flest stemmer. (No skal ikkje biskopordinasjon handla om demokrati, men likevel.) Då er det jo interessant at han, ein mann, vert innsett 8. mars.

Då vil eg berre sitere dei bibelsatdene som vert brukt under innsetjing av biskopar.

Matteus 28:18-20:

18 Då steig Jesus fram og tala til dei: «Eg har fått all makt i himmelen og på jorda. 19 Gå difor ut og gjer alle folkeslag til læresveinar, med di de døyper dei til namnet åt Faderen og Sonen og Den Heilage Ande, 20 og lærer dei å halda alt det som eg har bode dykk. Og sjå, eg er med dykk alle dagar så lenge verda står.»

1. Korintarbrev 15:1-11:

1 Eg kunngjer dykk, brør, det evangelium som eg forkynte dykk, som de òg tok imot, som de òg står støe i. 2 Ved det vert de frelste dersom de held fast på det ordet eg forkynte – så sant de ikkje til fånyttes har kome til tru. 3 For fyrst og fremst overgav eg dykk det som eg sjølv hadde motteke, at Kristus døydde for syndene våre etter skriftene, 4 at han vart gravlagd, at han stod opp att tredje dagen etter skriftene, 5 og at han synte seg for Kefas og deretter for dei tolv. 6 Så synte han seg for meir enn fem hundre brør på ein gong. Dei fleste av dei lever enno; men nokre er avsovna. 7 Sidan synte han seg for Jakob, så for alle apostlane. 8 Og aller sist synte han seg for meg, eg som berre er eit ufullbore foster. 9 For eg er den ringaste av apostlane, eg er ikkje verdig til å kallast apostel, for eg har forfylgt Guds kyrkje. 10 Men av Guds nåde er eg det eg er, og hans nåde mot meg har ikkje vore fåfengd. For eg har arbeidt meir enn dei alle, det vil seia, ikkje eg, men Guds nåde som er med meg. 11 Anten det no er eg eller dei andre – dette forkynner vi, og dette har de teke imot i tru.

Titus 1:7-9:

7 For ein tilsynsmann er Guds hushaldar, og det må ikkje vera noko å seia på han. Han må ikkje vera sjølvrådig, bråsint, drikkekjær eller hardhendt og ikkje lysten etter låk vinning. 8 Men han skal vera gjestmild og glad i det gode, visleg og rettvis, ha age for Gud og vera herre over seg sjølv. 9 Han må halda seg til det truverdige ord i samsvar med læra. Då er han skikka både til å rettleia etter den sunne læra og visa at dei som talar imot, tek feil.

1. Petersbrev 5:1-4

1 Dei eldste mellom dykk legg eg på hjarta, eg som sjølv er ein eldste og eit vitne om Kristi lidingar og har del i den herlegdomen som skal openberrast: 2 Ver hyrdingar for den Guds hjord som er hjå dykk! Ha tilsyn med henne, ikkje av tvang, men av fri vilje, så som Gud vil, ikkje for vinning skuld, men med ein viljug hug. 3 Gjer dykk ikkje til herrar over den kyrkjelyden som de har fått ansvar for, men ver eit føredøme for hjorda. 4 Og når overhyrdingen openberrar seg, skal de få den uvisnelege ærekransen.

Igjen; velkomen Halvor!

Äktenskap är 2000-talets första kyrkokonservativa strid, driven av unkenhetens främsta företrädare. “Homosexuella kan inte gifta sig, det är emot Gud“, heter det.

Är det någon som kommer ihåg kvinnoprästmotståndet? “Kvinnor ska inte vara pröster, det är emot Gud, hette det då. Hur är det idag? Är kvinnliga präster något ovanligt? Nej.

Göran Skytte vill befria biskoparna (det är nyspråk för  kyrkan), från politikerna. Vad kyrkan behöver är hjälp att vädra ut unkenheten - Skytte kan även han behöva ett mentalt korsdrag för vädra ut sin unkenhet.

De andra biskoparna då undrade man igår. Någon t o m manar på dem: Fler röster behövs. Och de fyra är glada att samtalet kan föras offentligt. Tänk om det grundliga teologiska samtalet kunde förts offentligt – då hade man inte hamnat här. Nej, jag tycker att biskoparna utnyttjar offentligheten. Opinion drivs, och detta är inte en opinionsfråga för kyrkan.

Oavsett om Svenska kyrkan avsäger sig eller fråntas vigselrätten kvarstår det grundläggande problemet att alla Svenska kyrkans präster inte kommer att behandla samkönade par på samma sätt som andra par.

Det är inte problemet. Problemet är att kyrkan kommer med en ny ordning utan grund. Men några biskopar – biskopar alltså – använder precis som det anses att de nio andra gör – ett glidande språkbruk…

Nej, det har varit ett ytligt samtal. På nivån vad “får man” – “får man inte” enligt Bibeln. Men har man på djupet förstått vad skapelsen visar? “Alla heterosexuella relationer är ju inte fruktbärande i form av barn – alltså är det inte ett argument”. Kan man vara nöjd med den sortens resonemang? Ska det vara så omöjligt att se att det handlar om skapelsens mönster. Och Romarbrevets inledande kapitel handlar väl ändå om mänsklighetens läge som helhet? Inte som där och då och några. Det handlar om den skapelse vi är en del av.

Men nu handlar det om diskrimineringslagstiftning när biskoparna talar. Å vad jag önskar att de skulle ha kunnat tala om vad Guds Ord säger! Och förtroende för den kristna församlingen. Det kan bara bli tydligare vad

Nu är det väl rätt tydligt för den som kan se, att detta är inte ett samtal som leder kyrkan vidare. Herdarna står och velar om vilken öken eller ödemark vi ska gå in i. Detta är ett uttryck för hur den onde verkar. Nämligen kastar isär. Splittrar.

Här skulle vi ta ett år av bön. Eller tolv. Sedan börja tala om vad som är sant. Men det har vi väl inte tid med, för staten tågar på och människor måste få sina rättigheter tillgodosedda. Men biskoparna kunde säga stopp, och ta någon månad i avskildhet, bön, bibel och samtal.

Läs även andra bloggares åsikter om Vigselrätt, könsneutrala äktenskap, svenska kyrkan, biskop, äktenskap

Det verkar inte finnas någon hejd på kyrkans uppfinningsrikedom. Nu vill 9 biskopar skapa ett slags system, där alla kan gifta sig, men ingen kan gifta sig, bara inte i kyrkan, om de inte är man och kvinna förstås, och…

Någon som blev klokare av ovanstående? Jag fattar inget, men det är den praktiska innebörden av det förslag som 9 biskopar har avgivit.

Tur att det finns ett vettigt förslag från alla utom KD: “Samma procedur för alla par som vill gifta sig!”

AB   DN  Klein

Är att en och annan tycks tro på kvasivetenskapliga slutsatser som dras från så kallade “bevis” för att någon Förintelse inte ägt rum. De försök till logiska krumbukter man försöker bevisa är att under den och den förutsättningen kan inte det och det ha hänt.

Senaste i raden är övertygade revisionister är biskopen som inför Uppdrag granskning uttalade sig om att Förintelsen aldrig ägt rum, att högst 200 000 – 300 000 judar dog under andra världskriget.

Det är så det går när man kan skriva sin egen historia. Vetenskapen är ett tveeggat vapen som både kan visa det man vill ha hänt och det man inte vill ska ha hänt.

Nu riskerar han åtal, och var mycket medveten om att det var olagligt i Tyskland det han sa – och ändå kände han ett behov av att framlägga sina revistionistiska tankar.

Jag har undersökt denna kvasivetenskap en del och tycker mest det påminner om att försöka hitta fragment som man kan använda i ett redan bestämt syfte. Huvudsaken är inte vad som hänt utan att bevisa att det inte har hänt. Med en sådan inställning blir det lite problematiskt beträffande objektiviteten då man förkastar alla de trådar man försöker knyta ihop men som inte vill passa in i det förutbestämda mönstret. Det finns fler grupper som försöker knyta sina egna sanningar.

http://www.kyrkanstidning.com/nyheter/-guds_hus-_med_kyrka_och_moske_0_8414.news.aspx

Kyrka bygger ut med moské, Muslimska friskolan

Läsvärt på Varjagerbloggen:

Muslimer vill ta ut samfundsavgift genom skatten

Katolska kyrkan+islam=sant

“Vad ni vill att andra ska göra mot er, ska ni göra mot dem”