Förra måndagen hade vi ett stort invigningsfirande för den nya byggnaden. Den har varit i bruk ett tag, men vi kunde först nu ta oss samman och få spektaklet att gå av stapeln. Alla elever var inbjudna, och totalt var cirka 200 personer på plats. Jag och Muhammed stod vid porten i solbrillor och kollade namnen på alla som ville in mot elevlistorna, och allt folket samlades på den centrala grusplanen. De delades upp i två grupper, som fick turas om att få en guidad tur av över- samt nedervåningen av den nya byggnaden. Därefter fanns det ett gäng tremeters rulltårtor som Rigmor hade bakat för allmän bespisning.

Ett par dagar senare gjorde samtliga svenskar på centret en utflykt till byn Ghubayra, där det har funnits ett projekt där centret har agerat medium för svenska donatorer som har skänkt getter till fattiga familjer. Nu skall projektet riktas mot att förse skolbarn med skolmateriel, något som det inte är så vansinnigt gott om eftersom skolorna är fattiga. Därför åkte vi ut för att fotografera lite så vi kan skicka bilder till donatorerna, och de yemeniter som administrerar projektet på plats passade på att ge oss en rundtur av byns odlingar för att visa några odlingsprojekt som de också vill ha stöd för. Det var ganska vackert runt odlingarna, som låg längs med en flodbädd som just nu bara har en liten rännil med vatten kvar (vi är mitt emellan regnperioder). Besöket avslutades med lunch à la Yemen hos rektorn för skolan vi planerar att stödja, och som även har varit vår kontaktperson för getprojektet.

Bara ett litet kort inlägg för att hålla bloggen uppdaterad. Mer subjektiva inlägg kommer, här ville jag mest bara få upp lite bilder.

Ledarsidan på DN uppmärksammar idag vårt seminarium från igår med den iranska människorättsförsvararen Parvin Ardalan och vår styrelseledamot Arne Ruth (läs inlägget här). Parvin berättade bland annat att iranska människorättsorganisationer är noga med att inte ta emot pengar i stöd från västerländska organisationer, vilket också DN skriver om i nyss nämnda artikel. Anledningen till beslutet är den risk de utsätter sig för, dels i form av straffrättsliga åtgärder dels ur trovärdighetssynpunkt – ingen ska kunna ifrågasätta deras arbete på grundval av att de mottar utländsk finansiering.

Argumenten är lätta att ta till sig men väcker ändå frågor. Skälen kan nämligen göras gällande i de allra flesta repressiva och auktoritära stater, länder vars människorättsförsvarare normalt inte ser något problem i att (i det dolda) ta emot stöd för att hålla verksamheten igång. Vad är det som skiljer dessa och de iranska människorättsförsvararna åt? En förklaring kan förstås vara det aggressiva hat mot Väst i allmänhet och USA i synnerhet som den iranska regimen under lång tid piskat upp. En annan, som jag tror mer på, är ett förmodat behov av och vilja hos de demokratiska krafterna att visa sin självständighet från de västerländska politiska krafter som mycket handgripligt intrigerat i Iran under decennier. Förändringen i Iran, för den kommer, ska födas och drivas fram av de själva och inte av någon annan. Det kan jag i högsta grad sympatisera med. Däremot tycker jag att de gör det onödigt svårt för sig. Det är trots allt skillnad på låt oss säga svenskt bistånd och ekonomiskt stöd från t ex amerikanska organisationer. Dessutom tror jag att den bristande uppmärksamheten för situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran och i synnerhet den fruktansvärda situationen för iranska kvinnor hänger samman med det faktum att västerländska organisationer inte kan bidra till demokratiutvecklingen i landet på samma sätt de är vana vid från arbete i andra länder.

Det här skulle man kunna ha ett heldagsseminarium om men en negativ faktor i det här sammanhanget är exempelvis den i många andra avseenden positiva jakten på resultat i biståndet. I ett land som Iran går det inte att tänka i projekttermer, det handlar om att hålla människor vid liv och i frihet så att de kan föra kampen vidare. Information och lobbying är exempel på insatser som borde prioriteras men metoderna upplevs lätt som uddlösa i resultativrarnas ögon. Samtidigt är det kanske det enda omvärlden för närvarande kan göra för att ge ett visst skydd åt de människor som kämpar för demokrati och rättvisa i Iran. Det skulle dessutom säkert kunna ske till en lägre kostnad än vad staten spenderar på att försöka hålla förföljda iranska kvinnor och hbt-personer utanför Sveriges och Europas gränser

Jag tycker det är bra med välgörenhet. Jag tror att de flesta som läser den här bloggen har allt de behöver och lite till. Men eftersom det finns en skvadiljon olika välgörenhetsorganisationer vill man ju ge pengarna till några som verkligen gör nytta. Så känner iaf jag. Och skillnaden mellan olika välgörenhetsorganisationer är inte “bara” 1-10, utan kan vara 1-10000 i fråga om effektivitet.

Hur sjutton vet man då vad man ska ge pengarna till?

Utomlands finns det organiasationer som sysslar just med att undersöka vad pengarna används till. Och det är inget lätt arbete, för många välgörenhetsorganisationer är inte särskilt villiga att visa på vad pengarna egentligen används till. I Sverige har vi ju 90-konton, men deras minimigräns är ganska hög.

I USA finns www.givewell.net. De tittar på om programmet fungerar och om det är kostnadseffektivt. De tittar dessutom på om mer pengar leder till bättre resultat. Och givetvis behöver organisationen vara så öppen att detta går att undersöka. Deras topplista finns här och två interantionella organisationer har fått tre stjärnor och det är Village reach som arbetar med vaccinering och Stop TB partnership som behandlar tuberkulos. Att skänka pengar tycker dock jag är enklast att göra med paypal direkt via givewell (organisationernas hemsidor är ganska svårnavigerade).

Giving what we can är en liknande organisation som har en “pledge” att man ska ge 10 % av sin inkomst till välgörenhet, men de pekar också på vikten av att ge till rätt organisationer. De rekommenderar utöver Stop TB partnership två andra organisationer som ni kan läsa om här. På sidan kan man dessutom läsa om myter kring välgörenhet (såsom att det inte skulle ha någon effekt).

Sen vill jag tipsa om välgörenhetsorganisationen Fistula foundation som ni säkert sett och hört om på Oprah. Det är dock inte så kostnadseffektivt men det fungerar och räddar liv. För 450 us dollar får “one woman /…/ a fistula repair operation, high-quality postoperative care, a new dress, and bus fare home”. Om ni inte vet vad fistula är finns en FAQ på hemsidan.

Slutligen vill jag tipsa om Kiva. Också människor som i allmänhet är emot bistånd och välgörenhet brukar gilla idén med Kiva. Där kan man låna ut pengar till företagare i fattigare delar av världen. Det kan vara lån för att köpa in verktyg eller reparera den bil som är nödvändig för att man ska kunna åka runt och sälja sina produkter eller att köpa en ny get. Återbetalningen ligger på 98 % så sannolikheten är hög att de 250 kr du lånar ut idag kan du låna ut igen. Och igen. Och igen. Och du förbättrar människors liv genom att ge initiativ till företagsamhet och entreprenörskap som väl är ledord i vår tid.

Och så några slutord: tycker du att den skatt du betalar är nog? Tja, eftersom vi är svenskar kan vi faktiskt känna oss stolta över att vara ett av de länder som via skattesedeln skänker mest. Men kom ihåg att statligt bistånd ofta är både ineffektivt och missriktat.

Av de inlägg jag har läst tycker jag att PJ Anders Linder har den bästa kommentaren gällande svenska kommuners biståndspengar. Bland det värsta jag vet är slöseri med skattebetalarnas pengar – som om man kunde spendera de lite hur som helst.

Och den här historien om hur svenskt bistånd finansierar somliga kommunalråds semesterresor är knappast förvånande, men gör likväl att man mår dåligt av att höra det. Inte nog med att det är skattemedel som bekostar dessa resor, det är pengar som är tänkta att gå till att hjälpa de i världen som har det sämst ställt.

Det är för övrigt myket enkelt att få en bild framför sig av hur detta går till; jag skulle gissa att det ser ut ungefär såhär:

1) Någon på kommunen tycker det vore intressant att göra ett internationellt projekt. Man spånar på lite idéer och kommer fram till att det vore kul att göra ett intellektuellt utbyte med Indien.

2) Man kontaktar en indisk organisation eller liknande och planerar för ett studiebesök. En projektplan författas och används för att äska biståndspengar.

3) 4-5 personer från kommunen åker till Indien, är där i en vecka, träffar lite människor från den nämnda organisationen, ser sig omkring, och har allmänt trevligt.

4) Delegationen kommer hem till Sverige, och skriver en rapport som läggs till handlingarna under nästa styrelsemöte och sedermera arkiveras i en pärm. Klart.

Kan någon nu säga mig när dessa skattepengar, som också är biståndspengar, som för hundratusen eller så finansierade denna resa, användes så effektivt som möjligt för att göra maximal nytta för Indiens svältande barn?

Dessa resor och liknande kommunala internationella projekt är oftast flummiga, utan en tydlig målbild och konkreta resultat. De gör säkert ingen skada – man lär ju i alla fall bidra en viss del till landets turism – men särskilt mycket nytta gör de inte heller.

Jag tror att jag och PJ Anders Linder landar i ungefär samma slutsats, vilket är att kommunalråd får åka på dessa resor om pengarna tas från en budgetpost som heter något i stil med “Kommunens utlandsresor för långsiktigt utvecklingsarbete”, och om man lyckas få skattebetalarnas godkännande för att bekosta detta.

Men kom inte och ta pengar från statens utlandsbistånd, det slösas redan tillräckligt som det är i dagsläget. Vill man, som jag, på allvar hjälpa världens mindre lyckligt lottade är det knappast en bra metod att ge biståndspengar till kommunerna. Då är det istället minskad protektionism och avskaffande av subventioner som stänger ute fattiga länder från världsmarknaden som gäller.

Simon Hedlin Larsson

Nu är 2800 burkar pantade. Fortsätt panta! Klicka på den gröna knappen “Pantkampen” till höger så kommer du till en sida där du får panta digitala burkar. Pantkampen är en del av kampanjen klimaträttvisa. Ju fler burkar som pantas, desto mer pengar ger LRF och Riksbyggen till arbete för fattiga bönder i Afrika.

Kan det bli mer action än så? Skulle inte tro det. Minns att det här dök upp redan i slutet av 90-talet och kändes som en fantastisk sak. Det är det fortfarande.

Click to give free food

Forskningen har haft svårt att finna belägg för att bistånd bidrar till en bättre välståndsutveckling i fattiga länder. Men kanske har biståndet minskat inkomstojämlikhet och fattigdom? En ny studie, “Can Foreign Aid Reduce Income Inequality and Poverty?”, publicerad i Public Choice, finner följande:

[W]e find that aid by itself does not appear to have a statistically significant effect on inequality and poverty reduction. While both our simple cross-section approach and our dynamic panel estimation seem to suggest that good institutions may be necessary for aid to reach the poor, we fail to detect any robust impact of foreign aid in this regard, even when institutional quality is taken into consideration.

Nedslående.

På många sätt så är det fantastisk läsning som rullar fram i SvD’s granskning av bidragssvenskarnas resor i syd- och österled (även här, här och här). På ett plan så låter det hela absurdt; biståndspengar omvandlas till bidrag till reslystna lokalpolitiker utan alltför mycket koll på annat än det egna Eurobonuskortet och vilka politiska vindar som blåser för tillfället. Vän av ordning invänder då direkt att så kan vi inte ha det.

Och, nej, så bör vi naturligtvis inte ha det. Frågan är dock var felet ligger? Handlar det om dumma tjänstemän som inte begriper bättre än att dela ut denna typ av bidrag som vidmakthåller en destruktiv livsstil eller handlar det om en aningslöshet hos de politiska beslutsfattarna som inte begriper vilka system som de har skapat? Personligen lutar jag nog mer åt det sistnämnda än åt det förstnämnda. Men, inte heller den förklaringen (ens i kombination med de delar av den förstnämnda som säkert är giltig i vissa fall) ter sig särskilt heltäckande. Dessutom ger de bägge en känsla av att det saknas goda intentioner – något som jag inte tror är sant.

Tvärtom så är jag övertygad om att många av de system som byggts upp som möjliggjort det utbredda bidragsmissbruket bland lokala politiker har byggts i allra största välmening. Ändå blir det fel… Pengar som borde gå till att bygga välbehövliga och långsiktiga nätverk baserade på ömsesidig respekt och ömsesidigt kunskapsutbyte används okritiskt till att understödja en destruktiv livsstil hos vissa av dessa bidragssvenskar.

Projekten genom vilka pengarna kanaliseras byggs i många fall upp på rutin där man (åter)använder formuleringar och tankar på hur studiebesök bör anordnas. En dag med sightseeing och avslutande gemensam middag verkar obligatoriskt; likaså verkar man ofta känna en trygghet i de stora talen – dvs ju fler av ens gamla vänner som man kan ta med sig desto bättre. Nytänkandet och perspektivskiftet (från bistånd till ömsesidigt lärande) uteblir.

Av de rigorösa förberedelser som Ola Wong förtäljer är legio i Kina ser man alltså lite – och kanske är Ola i sin kolumn själva pudelns kärna på spåren. Han nämner att i Kina gjorde ”775 000 kineser […] fjolårets inträdesprov för statstjänstemän”  och att ”[d]e kämpade om 13 500 platser” (SvD). Med en sådan konkurrens är det lätt att kunna välja de skarpaste krafterna; krafter som dessutom vet att de måste göra sitt bästa för att inte bli ersatta av andra villiga.

Min poäng är att hade vi ett högre söktryck på dessa i all välmening uppbyggda system så skulle vi nog också få en högre kvalitet vad gäller resursutnyttjandet. Fler sökanden tvingar projektägarna att tänka nytt och tänka rätt. Fler sökande gör också att de tjänstemän som sitter och granskar ansökningarna får ett mer stimulerande arbete – de behöver ej heller känna att ett avslag gör att pengarna riskerar att inte gå åt (och detta är något som bara inte får ske inom svensk statsförvaltning – för då riskerar man att anslagen krymper kommande år).

Tyvärr är det många krafter som motverkar ett ökat söktryck. För det första så kan man ju tänka sig att de bidragssvenskar som redan är inne i systemet ogärna ser att de får mer konkurrens. För det andra så är det inte heller säkert att de som administrerar systemen alltid något att tjäna på en högre konkurrens – det kan ju förutom att vara stimulerande även dra med sig en hel del merarbete vad gäller urval och analys av ansökningar – ett merarbete som kanske inte lönar sig enligt de planmål som myndigheten/organisationen arbetar utifrån. För det tredje, och kanske mest allvarligt, så verkar det inte som om de ansvariga politikerna på nationell nivå riktigt känner sig ansvariga för de system som de byggt upp!

Naturligtvis är det många som är inblandade i systemet som förtjänar kritik för att bidragssvenskarna har kunnat fortsätta åka på äventyr – inte minst bland bidragssvenskarna själva. Dock måste man komma ihåg att dessa alla verkat inom ett politiskt beslutat system. En viktig fråga blir då vilket engagemang och kunnande som våra rikspolitiker besitter kring de system som de varit med och beslutat om? Är de t.ex. villiga att stå upp för de i många fall vällovliga idéer och tankar som ligger till grund för systemen – eller kommer man (som ibland sker) att vända kappan efter vinden och lägga sina ägg i den korg som verkar säkrast för dagen? Måhända är det så att vi också behöver en större konkurrens på den politiska scenen för att höja kvaliteten…

Visby 10 november, 2009
Mikael Olsson, Fil. Dr.

PS: En undersökning som Dr. Richard Nakamura och jag själv gjort om kinesiska investeringar i Sverige som tangerar ämnet återfinns här. Ola Wongs kommentarer om ett av de projekt (Fanerdun) där många bidragssvenskar figurerar och som vi analyserade hittar man här. Mer relevant av Ola här.

PS2: Mina egna funderingar från i våras kring vad som utgör kommunal kärnverksamhet hittar man här.

PS3: Efter att SvD’s granskning slutförts så kom också en läsvärd krönika av PJ Anders Linder, länk här.

Media-”anden”  hörde min klagan….tack för det!!!!!

En viktig nyhet i Ekot idag har varit att kvinnors hälsa är eftersatt i ett globalt perspektiv.

Jag känner speciellt för barnen till alla de kvinnor som dör i samband med graviditet och förlossning. Här har Obama faktiskt bidragit konstruktivt eftersom han avskaffat ett gammalt grymt förbud mot att ge bistånd till organisationer som arbetar med abort. Tack för det Obama!

Jag lovar att inte klaga på media mera fram till jul åtminstone……

För 20 år sedan idag föll Berlinmuren och världen tog ett stort kliv till det bättre på frihetsskalan. Hur man ser på denna händelse skiljer sig dock mellan de olika politiska lägren.

När moderaternas nuvarande europaparlamentariker Gunnar Hökmark 1988 menade att Sverige borde stödja den baltiska frihetskampen kallade socialdemokraterna detta för ”utrikespolitiska stolligheter” och menade att Sverige inte skulle hjälpa till att ”bryta loss” Estland, Lettland och Litauen från Sovjetunionen. Var de socialdemokratiska sympatierna låg är lätt att skönja. Men eftertankens kranka blekhet har i alla fall förmått dagens socialdemokrater att i regel ta avstånd från den utövade politiken i det gamla Östeuropa, om än inte från de grundläggande idéerna i den socialistiska ideologin. Men det förringar inte det faktum att tongivande socialdemokrater som riksdagsledamot Stellan Andersson var ordförande för både vänföreningarna Förbundet Sverige-DDR och Förbundet Sverige-Sovjetunionen. Socialdemokratiska utrikesministern Sten Andersson menade att ”Estland inte är ockuperat” och Pierre Schori fyllde i med att ”Vi vill inte… bidra till någon separatism där.” Längre ut på vänsterkanten var stödet för kommunism och diktatur naturligtvis ännu starkare.

Det är lätt att i efterhand, när situationen exempelvis blir politiskt ohållbar, byta fot och ändra sin retorik. Politiker gör det för jämnan. Men det är betydligt lättare att hamna rätt redan från början om den politik man för bygger på grundläggande frihetliga och mänskliga värderingar istället för att drivas av mekanisk utopism och förtryckssvärmeri.

Fria Moderata Studentförbundet hyllade frihetsidealet och försökte bekämpa kommunismen långt innan muren föll. Visst är det trevligt att fler i efterhand insett Sovjetunionens moraliska och ekonomiska nederlag. Men efterhandskonstruktioner river inga murar. Det gör däremot klassisk liberalism.

Det går åt skogen i Zimbabwe. Nu igen.

Premiärminister Morgan Tsvangirai hoppade av samlingsregeringen för en tid sedan. Nu har han hoppat tillbaka, men med ett ultimatum: Om inte Mugabe och Zanu PF lever upp till sina åtaganden inom 30 dagar kommer MDC att lämna regeringssamarbetet.

Mugabe kommer inte att rubba och det vet MDC.

Vilket är nästa steg… vem har vad upp vilken rockärm? Det är ingen idé att spekulera; verkligheten överträffar alltid dikten och det är alltid, alltid, befolkningen som kommer i kläm. Det vill säga den överväldigande majoriteten av de cirka tio miljoner människor som numera har varor i affärerna och bensin på mackarna, men som inte har pengar att handla för.

Men hur tar man egentligen temparaturen på ett land som Zimbabwe; ett land där kaos varit vardag, där inget är oväntat och där krismentalitet är normaltillstånd?

Jag körde hit i fredags. Längs de 38 mil som utgör vägen mellan Kariba och Harare var det inte mindre än nio vägspärrar. Köer hade bildats och många blev genomsökta. Vad letade poliserna efter? Hade det varit på vägen till och från Mutare hade det varit smuggel-diamanter. Men här… förvisso pågår en ny våg farminvasioner, så möjligen är det vapen…

Jag hade ingen lust att stanna och fråga. Jag blev nämligen inte stoppad en enda gång, vilket nog främst beror på att jag körde en bil med zambiska nummerplåter.

Väl i Harare lyssnade jag runt. Jo, det har varit militär och polisiär upptrappning på senare tid, vilket hänger ihop med diamantsmuggling, våld ute på landsbygden och farminvasioner… Fast å andra var det fredag och eftersom poliserna inte tjänar tillräckligt för att försörja sina famljer var den stora närvaron mest ett sätt att dryga ut inkomsterna.

Troligen är bägge förklaringar lika sanna.

Förra veckan träffades representanter för den så kallade Kimberley-processen, som arbetar för att diamanthandel inte ska finansiera väpnade konflikter och brott mot mänskliga rättigheter. Mötet diskuterade Zimbabwe, där flera påtryckningsgrupper försökt stopp handeln med diamanter från gruvorna i Marange. Kimberley-gruppen genomförde för en tid sedan en egen utredning i området, som bekräftar att människor mördats, torterats… Diamanter är idag möjligen den största inkomstkällan för den zimbabwiska regeringen.

Men mötet kunde inte enas. Handeln med Zimbabwe är tills vidare laglig.

Dock ska en ny utredning göras. Om samma sak.

Ni har förhoppningsvis upptäckt den stora gröna knappen “Pantkampen” som sedan ett par dagar bor på min blogg. Den är en del av en kampanj som Kooperation utan gränser och Vi-skogen bedriver. När ni trycker på den hamnar ni på en sida där ni får panta burkar digitalt. Ju fler burkar ni pantar desto mer pengar skänker företagen LRF och Riksbyggen till KUG:s och Vi-skogens arbete i Afrika där de satsar på hjälp till självhjälp och trädplantering för att människor ska kunna ta sig upp ur fattigdomen. De rådande klimatförändringarna drabbar de fattigaste hårdast, men KUG och Vi-skogen får dem på fötter igen. Panta alltså så många burkar ni har tid och ork med digitalt – och när ni pantar riktiga burkar på Coop, tryck på den gula biståndsknappen så går pantpengarna till kampanjen (gratisreklam för Coop, jag vet, men förhoppningsvis uppfinner Ica och de andra en biståndsknapp om tillräckligt många visar intresse för den).

Kom igen nu, bloggläsare! Hittills har ni nästan inte pantat någonting (själv har man kastat in 2000 burkar).

http://www.thehungersite.com/

Kooperation utan gränser och Vi-skogen lanserar en fin kampanjsajt för klimaträttvisa. Biståndsknappen (som man tydligen kan hitta på alla Coops returautomater) har fått liv och pratar om Afrikas klimatproblem, svårt och lätt på samma gång. Vi tycker det är en bra grej och hoppas det går bra för Knappen (som för övrigt borde få ett eget barnprogram… eller kanske gästspela hos Spongebob!)

Jag kan förstå idén med att räkna militära insatser som bistånd. Det är tyvärr så att för att vanligt civilt bistånd ska kunna fungera så måste området säkras militärt. Ur denna synvinkel är det logiskt att militära medel ska kunna räknas som bistånd.

Problemet är att om militära insatser skulle räknas som bistånd så skulle många länder kunna dölja maktutövning* i biståndsposter. Om man ska kunna räkna in militära utgifter i bistånd krävs en utvärdering av hur det går till, syften och resultat.

Egentligen borde detta gälla allt bistånd, men det gör det svårt att kvantifiera biståndet. För att kunna kvantifiera biståndet måste det inskränkas till civila medel

Antagligen skulle det vara bra att utreda allt bistånd kvalitativt.

*Även vanligt civilt bistånd kan vara en maktutövning men jag tror ändå det finns någon slags skillnad.

I Aktuellt förra torsdagen debatterade Birgitta Ohlsson (fp) med Kent Härstedt (s) svensk biståndspolitik. Personligen är jag ingen stor supporter av FN:s enprocentsmål, men påläst som Ohlsson alltid är förstår hon till skillnad från de flesta andra som stödjer enprocentsmålet att bistånd ensamt aldrig kommer att kunna skapa välstånd och välfärd för jordens fattiga människor. Istället talar hon om frihandel, företagande och arbete som nyckelfaktorer för att utrota massfattigdomen, där bistånd kan hjälpa till att skapa förutsättningar för dessa.

Ohlsson och Härstedt diskuterade också FN:s World Food Programmes, WPF:s, avskyvärda sommarkampanj som gick ut att flyga fattiga barn till G8-mötet i Rom och låta regeringschefernas fruar få bjuda de på mat. Inte nog med att världens rikaste länder skriver av de svältande ländernas skulder, de bjuder deras yngre generationer på mat också! Så otroligt generöst!

Nej, sådant här ger en bitter bismak. Det som jag förmodligen tycker är värst är att många av problemen som har med global fattigdom, svält och ohälsa att göra oftast skylls på USA – som i sin tur gör att kapitalismen får bära skulden. Jag har absolut inget emot att kritisera USA:s utrikespolitik under det senaste århundrandet, men – och kanske just därför att – den har varit allt annat än kapitalistisk.

Bara för att USA på flera sätt är ett kapitalistiskt land betyder det inte på något sätt att allt amerikaner gör syftar till att “produktionens inriktning och omfång [ska] regleras av marknadsmekanismer” (NE.se). Detta är extremt naivt sätt att se på världen och det är så dumt att jag inte ens kan komma på en bra liknelse. Och om någon vill ha exempel på delar av USA:s utrikespolitik som inte är kapitalistisk så ta exempelvis: antidumpningsskydd, importkvoter, jordbrukssubventioner, tariffer, importförbud av farliga (begreppet “farlig” kan man i praktiken definiera lite hur man vill) varor, statliga upphandlingspolicys som gynnar inhemskt producerade varor och tjänster, extra hög beskattning av importerade produkter, importlicensiering, handelsembargon och så vidare.

Inte heller har det blivit ett dugg bättre med den nya presidenten Barack Obama som en del verkar tro ska frälsa världen; Milton Friedman vände sig förmodligen i graven när Obama skrev under Buy American-provisionen.

Så visst, kritisera USA hur mycket ni vill för att ha hållit kvar människor i fattigdom och hunger. I vissa delar av klagosången kan även jag stämma in. Men gör inte det fatala misstaget att blanda ihop USA:s utrikespolitik med kapitalismen och börja skylla på den fria marknaden. Att antalet fattiga människor utanför Kina enligt vissa sifrror har varit mer eller mindre konstant under de senaste trettio åren beror just på att världsmarknaden inte har varit fri.

EU har härmat USA och tagit dina och mina skattepengar för att stödköpa och subventionera mjölk, ägg och kött av i gnälliga bönder från i synnerhet Frankrike, Belgien och Tyskland. Samtidigt har man inrättat mängder av skydd som stänger ute Afrika, Latinamerika och Asien från den marknad där den absolut största delen av världens resurser cirkulerar.

Vad är resultatet? Du och jag och alla vi känner har fått sämre sjukvård, sämre skola och sämre äldreomsorg. Sverige betalar runt tjugo miljarder kronor till EU varje år – vilket är lika mycket som studiestödet till Sveriges miljoner studerande, eller dubbelt så mycket som går till kultur, media, trossamfund och fritid – och av dessa pengar har runt hälften gått till Europas lyxbönder som kan vältra sig i pengar, som istället skulle kunna gå till att stödja den välfärdssystemet.

Dessutom innebär den minskade konkurrensen att alla vi vanliga människor får betala mer pengar för sämre produkter. Nu talar jag inte bara jordbruksprodukter, utan även energisnåla TV-apparater, mobiltelefoner, miljövänliga bilar, kläder, tidningar, möbler och allt annat som importeras och från statligt håll regleras. Och till råga på allt håller detta kvar miljarder människor i sådana levnadsförhållanden att tiotusentals barn dör varje dag till följd av svält och ohälsa till följd av fattigdom.

Om det nu inte finns några vettiga skäl till att ha det såhär, hur kommer det då sig att detta trots allt är verklighet? I mina ögon är svaret mycket enkelt. Människor är ganska bekväma och rädda av sig. När någonting hotar, må det vara invandrare, lågkonjunktur eller globalisering, ropar samhällets gaphalsar varg och slår på gonggongen. Politiker som gärna vill bli omvalda reagerarar då instinktivt genom att göra någonting – det spelar inte så stor roll vad, men man vill absolut inte förlora det kommande valet på att man var för lamhänt. Och oftast blir lösningen någonting som har mycket med ekonomi att göra, för då kan man gömma uppenbart korkade förslag bakom modeller och teorier som visserligen helt saknar belägg, men som å andra sidan ingen orkar kolla upp.

Och vips stoppar Kina import av irländskt kött, italienskt starkvin och spanska mejeriprodukter. Argentina inför licenskrav på utländska bildelar, textiler, leksaker, skor och läderprodukter. Indien utfärdar ett handelsförbud på kinesiska leksaker. Och USA förbjuder kinesiska däck. Med mera, med mera. Och allt har hänt bara under det senaste året sedan finanskrisen bröt ut. För i dåliga tider vill politikerna visa ledarskap och aktion.

Det är en god vilja som världens människor får lida för.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om:

I dagens SVD 091026 så skriver Sabuni/Borg/Malmström att kvinnors jämställdhet är viktigt för  EUs tilllväxt.  De ser det som en nationalekonomisk problematik i första hand , inte som ett jämlikhetsproblem. Det som som är ännu mer anmärkningsvärt är att biståndspolitiken för  tex Afrika har en stark betoning på demokrati och jämställdhet.  Så där allmänt kan det låta förnuftigt men är detta problemet för  att Afrika skall få igång sin ekonomi??

Det har tydligen varit en biståndskonferens i Stockholm.  Någon representant för Kenya  kritiserade EU för att satsa för mycket på demokratifrågor  i stället för  inriktning på  infrastrukturprojekt.  Tydligen utlöste det en stark reaktion från EU-representanter.

Han från Kenya har naturligtvis rätt.  Lyxfolket från EU förstår inte den grundläggande problemen, de är störda av  att demokrati och jämställdhet med EU-mått är eftersatt.  Jag snabbkollade på SIDAs sida. Jodå kenyanen hade helt rätt.

2008 så satsades 21 % av det svenska biståndet på demokrati och jämställdhetsfrågor!!!   En femtedel!!! Tre miljarder!!  Denna inriktning är direktiv från regeringen.

Undra  på att   kritiken mot biståndsverksamheten är hård.  Nu kommer tom kritiken från mottagarna själva.  Visst finns det missförhållanden i Afrika men jag tror att man börjar i fel ände. Det är inte demokrati och jämställdhet som ger afrikanerna mer i plånboken, det är de lokala basnäringarna och tillhörande infrastruktur som  måste utvecklas.

Vägar, järnvägar, kraftproduktion med distribution till landsbygden.   Elkraften är en huvudfaktor i ett samhälle för att det skall kunna utvecklas.  Jo SIDA har ett program för ekonomisk utveckling men man får intrycket att det är inte särskilt prioriterat.

Utbildning, skolor och högskolor är grunden för en utveckling av ett modernt samhälle.  Samt givetvis sjukvård.

En konspiratorisk hypotes är att det är en medveten snedprioritering, för att hålla Afrika kvar på en primitiv nivå. För att fungera som en marknad för produkter från EU. Skulle Afrika utvecklas som industrisamhälle  så skulle de bli en konkurrent till EU.

Inte nog med detta, biståndet har åter börjat att ges som budgetstöd. Dvs pengarna går in i ländernas statsbudget för att sedan  fördelas till diverse projekt.  Det var detta man gick ifrån tidigare pga korruption och felprioritering av biståndspengarna. Nu hävdar man att direktstyrda projekten  blev för dyra att administrera så nu skall länderna själva styra och administrera aktuella projekt.  För att säkerställa rätt användning av pengarna så påstår man att  villkor och kontrollsystem skall garantera att pengarna hamnar  rätt.

Det  ser  kanske bra ut på pappret men det finns anledning att tvivla på att det skall fungera.

 Skrev för ett tag sedan en bloggpost som hette “Varför är kristna så ointresserade av bistånd?” där jag gav exempel på hur bröder och systrar i min närhet visat upp en väldigt stor okunskap och ointresse när det gäller bistånd. Notera nu detta:

Ser ni i bloggstatistiken hur antalet klick på bloggen drastiskt sjönk den 23 september? Det var dagen då jag publicerade inlägget om att kristna är ointresserade av bistånd. Kristna är alltså väldigt ointresserade av bistånd!

På fredagen är det Världsmatdagen, och FN gör en dyster prognos: antalet hungrande tros i år för första gången överstiga en miljard. Finanskrisen pekas ut som akut orsak, men i botten ligger år av missade satsningar på jordbruket.

Så står det i DN. I botten? Att skylla på att en miljard går hungriga pga missade satsningar i jordbruket, är att göra livet f—annat lätt för sig. När jag började engagera mig – (för 20 år sen!) så sa vi jämt att 20 procent av jordens befolkning lever på 80 procent av jordens resurser – och tvärtom såklart. Jag vet faktiskt inte om det gjorts några allvarliga försök att uppdatera den siffran idag, eller om det funkar att säga samma sak fortfarande. Det spelar ingen roll. Poängen är självklar och vi vet det allihopa.

Du äter kött, kör bil och shoppar av en enda anledning: Att det finns andra som inte gör det. Alla kan nämligen inte göra det. Stört omöjligt.

40 procent av det spannmål som produceras på jorden äts upp av djur som finns till för att vi ska kunna slakta dem och äta upp dem. På 4000 kvadratmeter åkermark kan man producera 9000 kilo potatis – eller 70 kilo kött. DÄR kan vi snacka om missad satsning!

I väntan på utveckling av den rike mannens verkliga intelligens.. är det förstås bra att bistånd finns. Som ett litet plåster på såren kanske.

En rapport från Kooperation Utan Gränser konstaterar:

Rätten till mat är en mänsklig rättighet. Ändå lider nära 900 miljoner människor av undernäring. Paradoxalt nog försörjer sig majoriteten av de som har brist på mat av jordbruk.

Av världens allra fattigaste bor 75 procent på landsbygden. Trots det har de rika ländernas bistånd till jordbruket minskat kraftigt. Sverige är ett av de länder som skurit ner mest.

Rapporten berättar historien om de senaste decenniernas jordbrukspolitik i utvecklingsländerna, och de rika ländernas svek. Men den visar också att de nu finns tecken som inger hopp.

Läs mer eller ladda hem rapporten här.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Världsmatdagen, svält, fattigdom, hunger, resurser, vegetarianism, jordbruk

Stora delar av världen saknar tillgång till ordentlig sjukvård pga bl.a. krig, fattigdom och naturkatastrofer. Hjälporganisationen “Läkare utan gränser” finns. De bidrar aktivt med sjukvård och medicinsk utbildning i länder där det behövs, speciellt i tredje världen och länder drabbade av krig. Trotts att deras volontärer råkat illa ut ibland och såväl dött i olyckor som attackerats eller kidnappats av politiska orsaker, hjälper de alla oavsett politisk ståndpunkt, religion, eller etnisk tillhörighet.

Kort sagt, de är en fantastisk organisation väl värd både beundran och pengar. 1999 belönades de med nobels fredspris (och Obama bleknar i jämmförelse).

Yep! De är bäst! Men… så har vi deras systerorganisation. Deras motsats. Deras… elaka tvilling.

——————————————-


———————————————

Homöopathen ohne Grenzen, Homeopater utan gränser är en organisation so går ut på ungefär samma sak som Läkare utan gränser, fast de ger homeopatisk vård istället.

Från deras hemsida:

“About us
Homeopaths without borders is a non-profit organization of male and female doctors, non-medical practitioners and midwives. Our aim is to promote the use of classical homeopathy in regions affected by war and/or humanitarian crisis. Our volunteer work is independent of political, religious and economic interests.“

De förespråkar klassisk homeopati områden där ordentlig sjukvård behövs som bäst!? För dig som inte vet vad homeopati är kommer här en kort sammanfattning:

Början av 1800-talet var en tid då vi hade förhållandevis ont om användbar kunskap om medicin och människokroppen. Vi hade aldrig hört talas om infektioner och kunde inte ens föreställa oss att något som bakterier skulle göra oss sjuka. Om du var sjuk löpte du inte bara risk att dö i sjukdomen, du löpte också risk att dö av läkares märkliga ingrepp som saknade såväl hygien som rimlighet. Och därför var homeopatin i den här tiden bättre än vanlig medicin, då den i alla fall inte gjorde saken värre.

Homeopatins grundare Samuel Hahnemann kom på idén att “lika botaar lika”. Om du har huvudvärk ska du ta ett medel som orsakar huvudvärk och du blir botad. Hahnemann provade den principen, men det gjorde bara saken värre.

Så Hahnemann prövade att spä ut medlet. Rejält. Mer än rejält. En homeopatisk lösning har från början innehållit ett ämne som orsakar de symtomen du försöker bota. Men dessa har sedan spätts ut i vatten. Gång på gång. Igen och igen. Den normala homeopatiska utspädningen är så pass utspädd att… hmm….
“det skulle kräva att du gav 2 miljarder doser per sekund, åt 6 miljarder patienter i 5 miljarder år för att någon av patienterna sannolikt ska ska ha fått i sig en enda molekyl av det första ämnet“
Yep! Sånna extrema utspädningar hittar vi i homeopatin. Det är en så kallad 60X utspädning. Den är utspädd till en ratio av 1:10^-60. Men det är bara deras vanliga utspädning. Deras botemedel mot influensa är utspätt till 400X. Inom homeopatin är medicinen bättre ju mer utspädd den är.

Det fungerar eftersom vatten har ett minne. Och lika botar lika. Låter det rimligt? Nej inte idag. Men med den tidens kirurgiska och medicinska ingrepp med åderlåtning eller förfärliga häxbrygder som ofta gjorde saken värre klarade du dig ofta bättre med homeopati som i alla fall var verkningslöst.

Idag har vi riktig medicin. Vi har riktig kunskap om kroppen. Homeopatin kanske var ett förhållandevis bra alternativ då den kom till på tidigt 1800-tal. Men den är verkningslös och idag helt meningslös.

“Our aim is to promote the use of classical homeopathy in regions affected by war and/or humanitarian crisis.” Homeopater utan gränser

Att förespråka användandet av homeopati i tredje världen och krigsdrabbade länder sprider förvirring och är rent förfärligt. Där behövs riktig medicin. Men Homepoater utan gränser sprider glatt sin 200 år gamla fullständigt verkningslösa behandlingsform i länder i behov av riktig sjukvård:

Homeopatisk behandling i Sri Slanka

Homeopatisk utbildning i Makedonien

Låt inte läkemedel stå tillgängliga för barn! Ingen fara, de är verkningslösa.

Det här är en samling bilder från deras olika projekt, vilka de är väldigt stolta över. Och klart de är. Från deras synvinkel är det här samma sak som läkare utan gränser gör. De menar väl och gör ett fantastiskt arbete. Problemet är att deras “medicin” är nonsens och deras jobb antagligen orsakar mer skada än nytta. Tyvärr. Bara för att du vill väl betyder inte att du inte förstör för en massa människor. Om ett land redan har bristande medicinsk vårt behöver absolut inte lära sig 200 år gammalt nonsens om att lika botar lika och vatten har ett minne.

Ge stöd åt Läkare utan gränser! Varje litet bidrag räknas!

SMS: skicka ordet LIV till 72990 (50 kr)

Mer info:
PZ Myers blogg
Homeopater utan gränser
Homeopati på wikipedia
Läkare utan gränser