Jag och mamma pratar över telefonen medan jag försöker hantera luren samtidigt som jag lägger in tvätt, efter att nån jävel låtit sin tvätt gå under min högst efterlängtade tvättid. Snäll som jag är, eller konflikträdd, lät jag maskinerna gå klart såklart.

Samtalet handlar dock om helt andra bitterhetsfaktorer.

Jag: Ah vad jag låter bitter..

Mamma: Du behöver väl inte va bitter vid 21 års ålder?

Jag: Nej, fast jag har väl alltid varit lillgammal?

Mamma skrockar: Jo det är sant.

Jag: Var det inte jag som drog skägget av tomten efter att jag konstaterat att det var pappa? Vid typ 3 års ålder?

Mamma: Jag tror faktiskt du bara var 2 år.

Jag: Se, cynisk redan då!

Mamma: Nej, klarsynt.

Tack mamma. Just det, klarsynthet var det. Och sund skepticism måhända.

Läget känns förbannat tröstlöst just nu. Livet är inte alls vidare skönt. Kandidatuppsatsen har haltat i totalt pausläge - trots mina tappra CPR-försök - och socionomprogrammet känns mest som ett par riktigt tjusiga skor som passar perfekt i butik, men som ger en skavsår och blåsor på hälsenan innan utekvällen ens kommit igång på allvar. Sedan har vi naturligtivs elefanten i rummet, vageln i det blå ögat, det välmanikyrerade nageltrånget: Lund. Det är regnigt (yes!), grått (hallelujah!) och jävligt blåsigt (can I get an AMEN?). Lägenheten är alltid skitig och det står travar med äcklig, fittig disk i köket och jag IDS INTE. Hör ni det, stekpannehelveten? JAG IDS INTE! Kanske är det inte just Lund det handlar om – en överväldigande majoritet av alla studenter häromkring lovprisar staden och dansar sig svettiga i ren glädjeyra – men för mig är det just nu mestadels ensamt. Istället för att få fler vänner och ett större kontaktnät har min krets av lundavänner stadigt krympt det senaste året. Folk pluggar utomlands, flyttar till nya – roligare – städer, byter kurs, gifter sig, man tappar kontakten med varandra och alla försvinner långsamt mot periferin. Inget onaturligt i detta, visst inte, problematiken uppstår när det kommer till att börja socialisera med nya människor. DET GÅR SÅDÄR. För att inte säga att det går käpprätt åt helvete. Laura Marling säger det bäst i sin Failure. Himla fint, egentligen, med lite självömkan såhär en måndag. Visst?
Summan av kardemumman; det går inte så bra just nu, och ute regnar det.
Väderleken har en oerhörd fingertoppskänsla när det kommer till symbolik.
Fittväder.

Vaknade med ett ryck klockan 03.35 och svor högt. Fan! Jag verkligen hatar den där känslan när man inser att man försovit sig. Har nog aldrig duschat och tvättat håret så snabbt som i morse. Och jag har nog aldrig ätit en smörgås så snabbt. Såhär i efterhand kan jag undra om jag ens tuggade den…? Hur som helst. När jag mitt uppe i mitt speedade tillstånd kollade på klockan en gång till insåg jag med fasa (ja, jag blev faktiskt inte lättad utan bara irriterad att jag stressat i onödan) att klockan varit 02.35 då jag flygit upp. Inte konstigt att jag aldrig mindes att klockan hade ringt. Nu har jag alltså massor med tid som jag inte vet var jag ska göra av. Att lägga sig 30 minuter känns bara ödesdigert. Då lär jag försova mig på riktigt.

Igår skrattade jag gott åt en illrosa skäggig pojkvän som perfekt matchade sin rosa handduk. Idag har jag fått mitt straff. Visst att jag ofta blir lite bränd, men idag är jag fan helt genomstekt.

Skrattar bäst som skrattar sist säger man väl? Hela min kropp har antagit en oroväckande rosa-röd färg och huden kokar. Att duscha var för övrigt en lång pina (trots att jag inte ens duschade länge).

Jävla sol. Skönt att jag slipper den i morgon! (eller nej, men jag kan ju alltid försöka övertyga mig själv).

Klockan är 18.45 och jag har just lagt mig. Det är ljust i rummet trots släckta lampor och neddragna persienner. Grannen kör på för fullt utanför fönstret med grästrimmern. Mamma stökar i köket vägg i vägg. Hur stora tror ni oddsen för att jag ska somna är? Det borde vara förbjudet att föra oväsen mellan 18.00 och 02.30 på dygnet. Då ska man (eller i alla fall jag) sova ju! Typiskt att alla andra jämt tänker på sig själv och inte en jävel förutom jag tänker på mig.

Vem tog det oförskämt lugnt på midsommar? – Jag.
Vem drack enbart alkoholfritt? – Jag.
Vem gick och la sig innan midnatt? – Jag.
Vem har mått dåligt hela natten? – Jag.
Vem har alla bakfylle-symptom? – Jag.
Vem ska jobba om några timmar? – Jag. 

Typiskt. När jag dricker har jag inga problem med bakfylla men när jag inte dricker, då jävlar! Nej hörrni, följ mitt råd och beställ hem en pizza från pizza.nu och slappa gärnet idag. Har ni lite tid att tycka synd om mig som jobbar kan ni göra det också.

Vaknade upp idag skakig och lite trött men annars vid god vigör (eller vafan det heter) men efter att ha pratat med min morfar som fortfarande beter sig  som en sur gammal gubbe som aldrig ger sig så vart jag irriterad. Orkar dock inte bråka eftersom han vägrar lyssna och bara vill vara sur och ha rätt så jag skiter i allt som har med vårat bråk att göra och håller god min dom gånger jag måste träffa honom så mamma inte blir ledsen. Det är ju så fruktansvärt viktigt för henne att alla ska älska varandra i familjen. Själv skiter jag i vilket nu eftersom man faktiskt kan välja vilka i familjen man vill vara nära. Med vissa undantag såklart…

Måste hitta på nått nu så jag slutar vara en bitterfitta till kvällen….

I högtalarna när man är arg:

När jag var liten brukade jag ringa pappa efter skolan och fråga om jag fick ta några godisbitar/chips/salta pinnar eller vad det nu var jag ville ha. På senare år tycker jag det där med ärlighet har blivit lite överskattat så jag kör mer på smygstilen. Tar man bara lite märks det ju inte! Då blir det dock problem dom gånger det ser ut så här:

Eller så här:

Sista biten går ju inte att ta om man tänker smyga med det hela! Då märks det ju på en gång.
Även ett skåpfynd som denna blir en besvikelse:

Att bryta en förpackning är ju big no no för smygaren. Vad skulle vara mer uppenbart?

Vad spelar det för roll att man har godis hemma om det alltid bara finns antingen eller av dessa alternativ. Typiskt. Och vaddå jag chokladsugen? Inte en chans.

Jag har gått och blivit världens sjukling. Halsen gör så ont så jag knappt kan svälja och näsan är helt omöjligt att andas genom. Skägget tyckte jag skulle kurera mig med hans Bafucin men jag tror nog snarare han vill förgifta mig.

Kolla datumet! Maj 2000.
Jag var fan inte ens tonåring när dom där tabletterna var okej.

Nu börjar jag bli riktigt less på den här onda cirkeln jag tycks befinna mig i. Det enda jag gör är att förstöra för mig själv och förstöra mig själv, vad som nu är värst. Självdestruktivt beteende kanske det kallas? Hörs ju bara på namnet att det är en typiskt dålig sak att sysselsätta sig med. Tänk om det bara kunde vara så enkelt att sluta. Fan, då hade jag varit världens lyckligaste människa. 

Att jag sedan är bitter över att solen endast tycks vilja skina just dom dagar jag jobbar gör kanske inte mitt humör bättre, och lagom tills jag blir ledig på tisdag lovar tidningarna och smhi självklart regn. Jippie, någon där uppe verkligen älskar mig! Tur att T-bone ska på personalfest i kväll och att jag antagligen hinner sticka till jobbet innan han kommer hemranglandes vid halv3-tiden i natt. För vem vill umgås med en bitterfitta? Nej, i kväll får jag nog dras med mig själv. 

Och jag lovar, nästa inlägg blir mer positivt

Telefonsystemen hos vissa läkare är ju bara för fantastiska. När jag efter 10 försök enbart fått en ilsket tjutande upptaget-ton i luren och istället hör vanliga signaler gå fram hoppar jag nästan i taket, men för vad? Jo – för att snart meddelas att jag befinner mig i telefonkö. Vaddå kö? Har det alltså varit upptaget för att komma fram till kön? Inte nog med det var jag tvungen att gå ur kön på grund av toabesök, och vad tror ni inte händer när jag ska ringa igen? Jo – då har telefontiden gått ut. Det blir att försöka igen mellan 13 och 15. Jag längtar!

Jag var, tillsammans med min dotter, på inflyttningsfest hos en vän när jag gick fram till en annan vän, tillika min kusin. Hon såg upp på mig och frågade “- är du halv ikväll?”. Jag blev alldeles stel och väste “- nej, jag är hel”. Jag reagerade alldeles för negativt och hårt – hon menade säkert inget illa. Men jag upptäcker mer och mer, ju äldre jag blir, hur irriterad jag blir av kommentarer som denna, som per automatik först lägger in mig i ett fack som hustru, och dessutom fyller upp med tanken på att jag - utan min make vid min sida – skulle vara halv. Halv? I helvete heller.

Kanske överdriver jag. Kanske är jag en bitterfitta.

Såhär dagen efter kan jag ju kort konstatera att solkräm hade varit en bra idé under gårdagen. Rödrosig i ansiktet och med den klassiska linne-brännan blir jag sjukt snygg i kväll då det är majmiddags-sjungning med kören. Får nog tänka om med klädvalet, klänning utan axelband ser inte så snyggt ut med brottarlinne-bränna. 

Soldyrkare som jag är har jag släpat mig ut i solen även idag i ett försök att jämna ut brännan. Och självklart är jag bitter över att det ska bli lika fint väder i morgon då jag tvingas spendera hela dagen på Arlanda. Livet är orättvist.

Dom här smarriga champinjoncrêpesen skulle legat i min matlåda i morgon om det inte vore för champinjonerna som möglat. 

Inte ens två dagar höll dom sig. Dåligt. 

Samma historia med mjölken i morse. Efter några skedar av gröten tyckte jag mjölken såg lite klumpig och gelé-aktig ut. Blev lite smått illamående kan jag erkänna och det blev inte direkt några fler tuggor. Mjölken var inte ens utgången! Rötmånad på G eller vad är det här?

Och ursäkta min bitterhet i dom senaste inläggen. Ska försöka ta fram min glada sida nästa gång.

Klockan är lite mer än 15. Om 3-4 timmar borde jag ligga i sängen och sova. Uppstigning vid 02 väntar. Elakt av chefen att sätta mig på kvällspass igår och sedan morgonpass i morgon. Jag gick ju inte upp förrän 11 i morse för att jag kom hem efter halv 2 i natt, hur ska jag nu lyckas bli trött på några timmar igen? Jag har nyss varit på gymmet. Det gjorde mig snarare piggare. Någon som har tips på uttröttande aktiviteter?

Igår var det herrmiddag. Tidernas dräggigaste herrmiddag. Dom som inte spårade ur var undantag. Spyr man på bordet har det gått ganska många steg för långt.

Synd för dom som antagligen inte var kapabla att uppskatta våra grymma spex. Och synd för som som var så fulla att dom kommer skämmas i månader.

Förresten så kan man spy i sömnen, visste ni det?

Tur att jag är ensam, är inget roligt sällskap just nu.

Jag är sur.
Och bitter.
Och trött.
Kanske är det sistnämnda anledningen till de två första… Tröttheten och det faktum att jag nästa vecka kommer jobba 45 timmar då jag endast är anställd på 50% – dvs. i snitt 20 timmar i veckan. Vad är det för stil? Jag kommer inte ha något liv… vara en halvsovande zombie de delar av dagarna jag faktiskt inte är på Arlanda. Hoppas Tomas har någon okänd fetisch och går igång på sånt. 

Nej, funderar starkt på att lägga mig i sängen och tycka synd om mig själv. Sen förhoppnignsvis somna, sova gott och vakna 03 imorgon igen av väckarklockans ljuva signal. Nu blev jag genast på bättre humör….!

Gah, nu ligger jag här i sängen och kan inte somna om trots att jag har ledigt och borde slappa gärnet.
Morgonpigg skulle det kunna kallas i annat fall, men inte idag. Vaknade som så ofta av ett samtal mellan mamma och pappa ute i köket som jag störde mig på, eller nej, som gjorde att hela världen rasade samman för mig. Så kändes det. Just då. Nu kan jag nog erkänna att jag överreagerade lite men jag skyller på att jag var nyvaken. Nu ligger jag i alla fall och funderar över det istället för att sova. Härligt uppvaknande. 

Behöver ha Tomas. Fem dagar sen… det är sjukt lång tid! Och sex dagar till är fan en evighet. Lättirriterad är jag nuförtiden med. Någon som ser ett samband? Och lättledsen om det finns något som heter så. Fast det är skönt att gråta ibland. Gråta utan någon speciell anledning. Fast det där sista är iofs inte sant. Det finns alltid en anledning. Frågan är bara om man vill dela med sig av den eller inte.

Klarblå himmel, solsken, tvåsiffrigt på termometern och fågelkvitter överallt. Dagar som denna ska spenderas på bryggan med öl, glass och glada vänner. 
Perfekt dag att jobba på Arlanda 12-21 med andra ord!  Jag är inte alls bitter. Alla andra kommer ju få hudcancer och dö i förtid så då kan jag skratta mig lycklig över mina solisolerade dagar på jobbet. 

Nu ska jag trycka i mig en glass i ren protest. Trots att klockan inte ens är 10 på morgonen. Det är väl en alldeles lagom tid för glassätande?

Flygresenärer kan vara lika otrevliga som knasgäster. 
Dagens lärdom på jobbet.

Imorgon väntar mosterpass. Åka hemifrån halv 11 för att komma hem 12 timmar senare.
Välkommen till en pendlares liv.

Jävla mensvärk!
Nu blir det iprenknarkning och sängen.

Hata.

Och för den som är intresserad så kan ni läsa Cattis fortsatta trevligheter under detta inlägg. Hon kom på något lagomt trashigt om mig också, jag är en bitterfitta. Holy shit vilken piffig avslutning hon fick till på den kommentaren………