I gårdagens Expressen skriver Johannes Forssberg ett flumpedagogiskt inlägg. Han skriver om hur Björklund vänder “en visionär blick mot Kina” och har deras skolsystem som förebild, men påpekar att den kinesiska modellen inte alls leder till de resultat som vi behöver i Sverige; “Lite skolflum är bara bra”.

Morrica skriver om hur den sortens skola leder till lydiga medborgare och undrar om det är det som är Björklunds mål. Jag håller förstås med både Forssberg och Morrica i deras slutsatser; Björklunds pedagogik leder till lydiga och “platta” medborgare, vilket borde vara så lätt att förstå att det är både farligt och “affärsmässigt” fel. (Vad har historien lärt oss om stater med lydiga medborgare? Är det robotar arbetsgivarna efterfrågar?)

Det är ju svårt att få information från Kina men jag har bekanta som har sina barn i kinesiska skolor och det största samtalsämnet just nu är att självmord bland eleverna har blivit så vanliga, långt ner i mellanstadieåldern. Jag vill också påminna om att vi inte behöver gå ända till Kina för att visa att Björklunds pedagogik leder fel, det räcker med att titta på Storbritannien.

We’re charging our battery, and now we’re full of energy
we are the robots…
We’re functioning automatic, and we are dancing mechanic
we are the robots…
We are programmed just to do, anything you want us to
we are the robots…
Ja tvoi sluga, (I’m your slave), ja tvoi Rabotnik (I’m your worker.)

P.S. Återigen vill jag påpeka att jag tycker att Björklund har många bra förslag när det gäller organisationen av skolsystemet, men att det blir fel så fort han försöker uttala sig om själva verksamheten med eleverna. Och det är ju inte så konstigt; han är militär och inte pedagog!

Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, Björklund, Jan Björklund, pedagogik, flumpedagogik, Kina,

Hårt trängda i opinionsundersökningarna är moderaternas stödpartier ute och fiskar desperat i populismens bakvatten. Björklund formulerar sig därför mot SD för att själv kunna närma sig dem. Återigen lyfts kravet fram på språkkunskaperna i svenska som ett av villkoren för svenskt medborgarskap. Ett språk som på grund av sin minimala utbredning i ett större perspektiv är på gränsen till ointressant.

I ivern att plocka poäng vet Björklund inga gränser varken självgoda, fyra-procentiga eller sportsliga. Björklund har ju aldrig haft tort på fötterna när det käller källkritik. Jag minns väl hur han hängdes ut för dryga året sedan när han förvanskat OECD-rapporter kring resultat i skolan. Den gången var det SR nu sköter han det själv inför öppen ridå. Zlatan som invandrare, hmmm! Allt för att plocka en poäng. Lyckligtvis för Barca är Zlatan en bättre poängproducent än de politiker vilka försöker åka snålskjuts. (Själv är jag fullständigt ointresserad av fotboll men det här var en strålande passiv insats Zlatan!)

Läsen även Brors analys på DN.se

Det finns olika sätt att manifestera sitt välstånd. Efter finanskrisen känns fonder osäkert och i grunden osensuellt. På Boroughs market hittar jag ett alternativ som kittlar de flesta sinnen. Spanska Joselita gran reserva pata negraskinkor för 8000:- verkar vara en säker investering.

Å andra sidan tycker jag om Parmesan också.

En del frestelser är lättare att motstå än andra. Jag klarar mig utan humidor.

Den här filmen hittade jag hos Anders, som i sin tur hittade den hos Jonas.

Observera att jag kategoriserar den som “flumpedagogik”.
Ni som fortfarande känner att termen “flumpedagogik” känns lite för mycket 70-tal, tänk på att det faktiskt är det här som är motsatsen till Björklunds pedagogik. Att utgå från varje individs förutsättningar och intressen. Att utveckla eleverna till tänkande och kreativa individer som lär under hela livet. Vi valde att kalla oss flumpedagoger av retoriska skäl, men flumpedagogik är inte en återgång till förgångna tider. Det är framtidens lärande. Eller hur?

—————————–
För övrigt finns två lärarrepliker på gårdagens artikel i SvD. Per Kringberg utmanar Stefan Fölster att sätta foten ute i verklighetens skola och Helena von Schantz klämmer i med dagens mening :

“Ska läraryrket återupprättas och skolans kvalitet säkras måste staten ta tag i mer än penningpungen”.

Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, lärare, pedagogik, flumpedagogik, flumpedagog, Björklund, Jan Björklund, IT, IKT,

The class of 2010 at St. Mary of the Lakes School is participating in a “fun”draiser that gets in on the excitement of the football season! Funds raised help to pay for our graduation activities, class trip, teacher appreciation gifts, as well as a gift to the school from the graduating class. Would you like to consider purchasing a ticket for our “FOOTBALL FRENZY”? For $10 you receive an online discount code card that could save you hundreds of dollars on your shopping. In addition, for each card purchased you are automatically entered into our SWEEPSTAKES. Each week, for 8 weeks, $250 in cash prizes will be given away – you have a chance of winning part of a $2,000 total prize! A ticket has 3 football teams each week. There are 6 prizes given away each week for the Highest and Lowest scoring tickets. If those 3 teams score the most, or least, number of points, it is a winner! A team winning or losing makes no difference. Winning tickets are determined by the number of points the 3 teams score.

Information on the Football Frenzy can be found through this link.

You can purchase the tickets through our family, or online by clicking the link, then clicking the “Buy Discount Cards” tab on the top right hand side.

Thank you for your help!
Eric Bjorklund

SNS ordnar debatt och det verkar vara ett glatt gäng som tar chansen att vädra sina fördomar om den dåliga svenska skolan. Med denna utgångspunkt riskerar debatten att bli en uppvisning i förutsägbart gnäll:

Länk

Under lång tid har skolan varit en samhällsinstitution som Sverige varit stolt över – nu är den i kris. Idag premieras Internetkunskaper och självständigt arbete till förmån för lärarledd lästräning, begreppsutveckling, gradvis bättre språkbehandling, inlärning av faktakunskaper och koncentrationsförmåga. Resultatet av denna förändring stavas skolor med allt sämre kvalitet och elever med allt sämre betyg, och de värst drabbade är som alltid elever med särskilda behov. I förlängningen misslyckas således skolan med att utjämna olika livsvillkor och förebygga utanförskap.

Medverkande
Bengt Göransson, folkbildare och f d utbildningsminister (S)
Hans Albin Larsson, överdirektör, Skolinspektionen
Inger Enkvist, professor, Lunds universitet
Leif Alsheimer, författare och frilansande kulturskribent
PM Nilsson, vd, chefredaktör och ansvarig utgivare, Newsmill

Samtalet leds av Lars Pålsson Syll, professor i samhällskunskap, Malmö högskola

När det gäller den här typen av debatter förstår jag att forskare tvekar att ställa upp.

De små allianspartierna har fått betala ett högt pris för att regera med moderaterna. Ett moderaterna som under Reinfeldt vitaliserats och gjort viktiga strategiska vägval.

Först ut och även den som skrikit högst i panik är KDs Hägglund i sin diskussion kring vanliga köksbord. FP och Björklund framstår som ett enfråge parti som endast driver skolfrågor, kanske är det dags att minska antalet mandat till ett. Jag är orolig för att det här kommer att leda till populistiska utspel inte minst när SD trycker på för att fånga missnöjesröster.

DN.se skriver idag om den falska folkligheten. En, enligt min mening, korrekt uppfattad strömning i dagens politik och media värld i Sverige.

Hur recenserar man en debatt? Jag var väldigt förväntansfull inför diskussionen på Malmö högskola som enligt inbjudan skulle handla om varför forskarna inte delar i den politiska debatten om skolans framtid.

Bengt Persson från högskolan i Borås har skrivit en kraftfull artikel i GP som beskriver forskarsamhällets försiktiga hållning som ett resultat av bidragsberoende. Osjälvständigheten är då ett moraliskt problem och om de som utger sig för att vara objektiva och reflekterande i själva verket är ängsliga opportunister har vi ett allvarligt dilemma. Detta tema berördes sparsamt i debatten.

Lärarutbildningens dekan Johan Elmfeldt menade att man kan faktiskt hålla med Björklund – även som intellektuell (VSB)! Förhållandet mellan vetenskap, ideologi och makt diskuterades inte. Marxismen är nog död och tyvärr tog den med sig förmågan till kritisk analys av den egna verksamheten.

Ingegerd Tallberg Broman beskrev den tveksamhet som akademiker känner inför det snabba tempot i medierna och att en del av tystnaden kan bero på att det enbart finns 100 professorer inom pedagogiken. Kanske är det förmätet att ställa krav på högre grad av offentlighet från dessa hundra, men idag är det enbart två som väljer att öppet ställa sig utanför gemenskapen (Scherp och Kroksmark). Vilket pris har de fått betala för sina kritiska uttalanden? Vilka belöningssystem finns inbyggda under ytan? Vem kan tyda syltburkens (Vetenskapsrådets) logik?

Talet om “den mediala logiken” är ett försåtligt sätt att göra sig själv till offer. Idag finns det ingen anledning att truga och fjäska för debattredaktörer. Särskilt inte på en högskola som har 15 informatörer anställda som kan hjälpa de försiktiga forskarna att föra ut sitt budskap.

Historieprofessorn Mats Greiff lyckades med ett nödrop avhålla sig från att nedvärdera den pedagogiska forskningen – grattis!

Magnus Jiborn från Sydsvenskan försökte förklara hur en debattredaktion fungerar och att det finns vissa former som skiljer sig från det akademiska språket. En tidning är nyhetsdriven och en redaktör söker det som väcker debatt. Jag har goda erfarenheter av att samarbeta med journalister som kan hjälpa till att förtydliga budskapet.

De fackliga representanterna från LR och LF ville nog hellre prata om andra saker. Det råder ingen brist på käpphästar.

Debattledaren Lars Mogensen höll ihop det väl. Samtidigt som det bakomliggande ljuset avtog framträdde  debattdeltagarnas ansikten och åsikter tydligare.

Jag undrar vad Christer tycker?

Till slut lyfter folkpartiets partistyrelse frågan som legat och pyrt under lång tid. “Vi tar – som första parti – tydlig ställning för ett återförstatligande av skolan.” (DN)

Återigen måste jag ge Björklund (& Co) en guldstjärna. När det gäller de övergripande skolfrågorna finner jag (liksom Anders) att jag allt oftare håller med Folkpartiet. Frågan är stor och komplicerad, men i huvudsak är jag för ett förstatligande. De viktigaste argumenten för mig är rättvisan (alla barns rätt till en likvärdig utbildning) och att bli av med den dubbla styrningen som gör att staten skyller på kommunen och tvärt om.

Lokal kännedom är viktig i många beslut, men Folkpartiet ser ut att vara öppna för ett stort kommunalt medbestämmande i de frågor där det är aktuellt. I hela det här paketet tycker jag att rektorns roll är viktig och det är lite oroande att den rollen inte nämns. Jag anser att rektorernas roll som pedagogiska ledare måste stärkas och att de måste få ett större inflytande på verksamheten. Jag hoppas att ett förstatligande innebär att det kommunala mellansteget försvinner i viktiga frågor. Rektor/skolledning blir starkare kopplad till staten och får därmed ett mer direkt inflytande.

Robert Noord (S) är kritisk och påpekar mycket riktigt att ett förstatligande inte löser de viktigaste problemen. “Skolans huvudsakliga brister ligger i att vi har för låga förväntningar på våra elever, otydliga mål och för sena uppföljningar. [...] Ska vi lyckas med att ge alla elever den kunskap de har rätt till så måste vi tydliggöra förväntningarna, följa upp resultaten, synnliggöra dem och ställa krav på skolans organisation. Det arbetet blir mycket enklare i en kommunal skola.”

Jag håller med Robert i problembeskrivningen, men tror inte att slutsatsen om att en kommunal skola är bättre lämpad för detta stämmer. Att höja förväntningarna och att  genomföra resultatuppföljningar ligger på skolnivå och jag tror att staten är mer effektiv när det gäller att ställa krav på organisationen.

Edvin Alam (M) är också kritisk. “En möjlig approach till att lösa bristerna i den svenska skolan är att ge mer makt till skolorna, oavsett huvudman“. Jag håller med och hoppas på att rektorernas/skolledningens roll kommer att stärkas enligt ovan. (Edvin lyfter också den intressanta frågan om friskolornas styrning)

——————————
Alla stora tidningar skriver förstås om detta: AB, SvD, Expressen, Sydsvenskan,
I samtliga kan man göra sin röst hörd genom att rösta eller skriva en kommentar, vilket blir allt viktigare i dagens samhälle.

Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, Björklund, Jan Björklund, Folkpartiet,

Björklund vill införa kinesiska som språkval på gymnasiet, vilket jag tycker är en bra idé (mer i min skolblogg). Som soundtrack till den idén väljer jag Bikini Kill och deras Rebel Girl. En grym låt och en härlig video!

Länkar till andra bloggar om: Björklund, Jan Björklund, Kina, kinesiska, skola, utbildning, gymnasiet, musik, underhållning, rock, punk, Bikini Kill,

För över ett år sedan länkade jag till en artikel på BBC News där man kunde läsa vad de engelska lärarna ansåg att systemet med tester av unga elever som Björklund har infört i Sverige har betytt för de engelska eleverna. De anser att det har gjort de engelska eleverna till de olyckligaste barnen i västvärlden, att det har lett till en grov stämpling av barnen, att det har försämrat inlärningen och gjort lärarna till robotar.

Nu har den största utredningen av det brittiska skolsystemet på 40 år kommit ut och jag skulle vilja säga att Björklund här kan hitta den erfarenhetsbaserade forskning som han brukar efterfråga. Jag har dock inga större förhoppningar om att han kommer att använda sig av dessa resultat eftersom de tydligt visar att han är inne på helt fel spår inom flera områden.

Läs mer om detta på Babels torn där det också finns länkar.
———————————–
I DN finns en artikel om betyg. Lotta Edholm (FP) säger: “Det är jätteviktigt för unga människor att deras betyg är lika mycket värda oavsett var de har gått i skolan.” Som jag har skrivit tidigare tror jag inte att likvärdiga betyg i hela landet är möjliga (vilket ingen “flumpedagog” tycks tro) och att jakten på att uppnå denna utopi är skadlig.
———————————–
Uppdatering: På andra sätt skådar Björklund ibland in i framtiden. Nu vill han att kinesiska ska bli möjligt att välja på gymnasiet. (SvD, DN, AB, Sydsv) Det han egentligen sätter fingret på är att vi behöver fler språk än de gamla mossiga tyska och franska att välja på. Jag tycker att man ska kunna välja vilket språk som helst där man kan hitta lärare och få ihop en tillräckligt stor grupp.

Bloggat: “Strötankar…“,

Media: SvD (8 dagar efter…)

Länkar till andra bloggar om: förskola, förskolan, skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, Björklund, Jan Björklund, Lotta Edholm, betyg, flumpedagogik,

Jag är också orolig över att svenska barn väljer bort det naturvetenskapliga fältet. Vi har svårt att rekrytera studenter och på lång sikt hotar  detta antagligen vår nationella konkurrenskraft.

Men jag delar inte utbildningsministerns förslag på att vi ska lösa problemet genom att tvinga barnen till tidigare och mer tvingande studieval. Det liberala kriget mot valfrihet tar sig alltmer bisarra former.

I dagen Svenska dagblad ( länk) beskrivs problemet med barns flykt från kemiämnet.

Enligt utbildningsminister Jan Björklund (FP) är det bara en tredjedel av eleverna på naturvetenskapliga och tekniska program som har full behörighet:

- Det har funnits en rädsla för att ställa höga studiekrav i gymnasiet. Den tidigare regeringen har velat “poppa upp” även de naturvetenskapliga och tekniska gymnasieutbildningarna, men det finns inga genvägar. Det behövs spjutspetsinriktningar som leder till behörighet för att läsa vidare till civilingenjör eller läkare och vi ger nu Skolverket i uppdrag att ta fram det, säger Jan Björklund.

Svenska universitets- och högskolestudenter är allt mindre intresserade av att läsa teknik, matematik och naturvetenskap. Teknikdelegationen, en av statens offentliga utredningar för att öka intresset för naturvetenskap och teknik, anser att dagens valfrihet på gymnasiet är ett starkt skäl till varför allt färre väljer krävande universitetsutbildningar och vill därför ha en inriktning som den regeringen nu föreslår.

- Vi har lyssnat på förslag både från Teknikdelegationen och från svensk teknikindustri. Idag måste du välja rätt inriktning redan när du är 16 år för att kunna läsa vidare till civilingenjör eller läkare utan att först behöva komplettera på Komvux, säger Jan Björklund.

Tänk att man kan dra så olika slutsatser. Jag tror att Björklunds förslag kommer att fungera sorterande och den här kravideologin skapar nya problem.

Google tog 0,27 sekunder på att visa på det här sambandet:

Antal träffar: 126 000 vid sökning efter krav + “Jan Björklund”.

Som ni kanske kommer ihåg skrev jag och Lewén ett brev till vår partiledare Jan Björklund. Vi tyckte det var dags att justera taxan för en förskoleplats, den så kallade Maxtaxan, i kommunerna.
Svaret har nu kommit och lyder som följer :

“Jag vill börja med att understryka förståelsen för er sak. Vi är väl medvetna om att kommunernas ekonomiska situation är besvärlig och ni har våra självklara sympatier i er strävan att hitta en lösning.

Detta svar får vi naturligtvis respektera samt acceptera. Därmed ser vi en möjlighet att återkomma i denna fråga när så är motiverat

Under tiden fortsätter vår strävan att få ihop den kommunala budgeten för åren som kommer.

Vem har skrivit det nya läroplansförslaget för förskolan?

Expertgruppen har bestått av ped.dr. Camilla Björklund, fil.dr. Elisabeth Björklund, fil.dr. Carina Fast, professor Ingrid Samuelsson Pramling, docent Sonja Sheridan, fil.lic. Susanne Thulin samt fil.dr. Ann Zetterqvist. Också fil.mag. Susanna Anderstaf, universitetsadjunkt Anette Eriksson och doktorand Eva Norén-Björn har på Skolverkets uppdrag lämnat skriftligt underlag. Professor Gunilla Dahlberg och fil.lic. Ingela Elfström har lämnat synpunkter under hela arbetsprocessen.

Matchen mellan könen slutar 12-0. Jag tror att dessa experter gärna beskriver såväl sig själva som förskolan som “könsneutrala”. Ett bättre uttryck vore “könsblinda” och jag har svårt att ta deras tankar om genus för något annat än en oblyg partsinlaga.

Gruppens sammansättning är ett svårslaget rekord i bristande mångfald inom svenska utredningar. Att utbildningsministern är man innebär ingen tröst.

Placerad vid isskåpet

Den gamla majoren visar återigen upp sina “ordning & reda i den svenska skolan” takter. Denna gången är det landets sexåringar som står i ramljuset. Dags att drilla. Nu ska det bli helt okej att sätta betyg på förskoleungar. Åtminstone om vår utbildningsminister får bestämma.

Vad är det för dumheter? Varför ska man ge omdömen till barn? Jag ser inga som helst fördelar med förslaget. Att i så pass tidig ålder bli stämplad av det ena eller det andra riskerar att hämma barnets utveckling.  Barn utvecklas olika och det är en omöjlighet att gradera deras färdigheter i så pass tidig ålder. Vad hände med de vanliga utvecklingssamtalen?

Om Björklund är sugen på reformer och förändringar tycker jag han ska göra ett besök ut till universiteten och tala med oss som utbildas till lärare och pedagoger. Han skulle då få sig en liten glimt av verkligheten och inse att det börjar bli dags att fokusera på rätt saker. En reform av lärarutbildningen är i nuläget betydligt mer relevant än omdömen på små sexåringar i förskolan.

“– Jag ser ingen anledning till att man ska hemlighålla information om eleven för föräldrarna.”

Jan Björklund i DN

.
Vi har pratat en del om det här med att “tala med bönder på bönders vis” i bloggen, och jag gör ett försök:

Nej, det finns ingen anledning att hemlighålla information. Det är själva utformandet av mätbara mål, verksamhetens inriktning på att nå dem och utvärderingen av dem som kan leda till problem.

I stort sett alla såväl svenska lagar och förordningar som internationella överenskommelser påpekar vikten av att låta barnen utvecklas i sin egen takt; ja, det brukar t o m sägas att det är en okränkbar rättighet som barnet har. Det är omöjligt att låta barnen utvecklas i sin egen takt när man har satt upp mål som de ska ha nått vid en viss tidpunkt.

I stort sett all modern forskning och litteratur inom pedagogik, psykologi och medicin framhåller hur skadlig känslan av misslyckande och otillräcklighet är för barnet. Det spelar ingen roll hur väl man utformar de skriftliga omdömena; kontentan av det hela blir i alla fall för tusentals barn att de har misslyckats och inte räcker till.

Det handlar alltså inte om att “hemlighålla information”; det handlar om att respektera barnens rätt att utvecklas i sin egen takt och att ge förutsättningar för en god utveckling genom att låta barnen känna sig värdefulla och uppskattade för den de är!

Länkar till andra bloggar om: förskola, förskolan, skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, Björklund, Jan Björklund, skriftliga omdömen, betyg, flumpedagogik,

Skolminister Jan Björklund vill nu att lagen ska ändras så att man ska kunna betygsätta barn som går sexårsverksamhet. Problemet är bara att det inte finns något att betygsätta i sexårs eftersom det inte finns några ämnen. Sexåringar ska inte gå i skola eftersom de inte är mogna för det. Det är därför man har förskoleklasser. Man hör det på namnet. Det är inte – och ska inte vara – skola.

De dokument som styr skolan är skollagen, läroplanen (Lpo94). De anger skolans skyldigheter, uppdrag och ramar. Sedan har skolverket kursplaner för de enskilda ämnena. I dem står vilka mål man ska arbeta mot i ämnena och vad de ska innehålla. Utöver det har varje skola tagit fram sen så kallad “lokal arbetsplan“. I den har man brutit ned kursplanen och definierat exakt vad man ska kunna i vissa ämnen, vid vissa skolår.

De måste finnas om man ska sätta betyg. De måste finnas för att garantera en någorlunda lika skola för alla. De måste finnas för att minska godtycke och för att garantera barnens utveckling.

I läroplanen för skolan (Lpo94) finns ett kapitel som handlar just om bedömning och betyg:

” Betyget uttrycker i vad mån den enskilda eleven har uppnått de mål som uttrycks i kursplanen för respektive ämne eller ämnesblock. Som stöd för betygssättningen finns ämnesspecifika kriterier för olika kvalitetssteg.”

Det är just de här ”ämnesspecifika kriterierna” som inte finns i sexårsverksamheten. Det finns ju inga ämnen i sexårs. Det finns inget att betygsätta.  Alla som förstår barn fattar att en sexåring är en fri tänkare som inte delar in världen i små fält och kallar dem ämnen och inte heller sitter och tänker på att bli bättre på just detta område.

Man tänker att detta öppnar för en uppsjö av godtycklighet och liknar lite av den gamla skolan där varje enskild lärare kunde ha sin egen skala och uppfattning om vad som t ex var ”gott uppförande”.  För att det nu inte ska bli så föreslår Björklund:

- Vi täpper igen luckorna i vårt skollagsförslag som kommer i vår. Förskoleklassen ska bli en del av grundskolan och sträva efter de mål som gäller för lågstadiet.

Förskoleklasserna är ju redan en del av skolan. Det var ju liksom det som var idén när det infördes. Dessutom, Björklund så finns inte “lågstadiet” som formellt begrepp längre. Man har tidigare- och senarelärare. Man har skolår.

Har skolministern gjort sitt jobb – om det nu behövs betyg?

Björklund tror dessutom att skolan sitter och tjuvhåller på barnens resultat. På pin kiv, sådär. Han säger till dn:
” – Jag ser ingen anledning till att man ska hemlighålla information om eleven för föräldrarna.”

Antingen har Björklund inte läst Lpo94. Eller så har han inte förstått den. Bägge alternativen är penibla i sig. Den skola han själv ansvarar för, styrs av Lpo94 och där står att läraren skall

• ha utvecklingssamtal
• utvärdera eleverna enligt kursplanen och redovisa muntligt och skriftligt till hemmen,
• informera elever och hem om studieresultat och utvecklingsbehov.

Skolan har alltså redan en kommunikation med hemmen. Föräldrar får redan reda på hur det går för barnen. Om du skött ditt jobb alltså, Björklund. Annars är det nog du, Björklund, som sitter där med Svarte Petter och får kamma hem ett kasst betyg för din arbetsinsats. Det är ju faktiskt du som är ansvarig för att detta ska ske på skolorna.

För de föräldrar som önskar veta mer finns massor av styrdokument att ta del av. Helt gratis. Skollagen, Lpo94 och skolverkets kursplaner är offentliga dokument. Alla kan ta del av dem. De finns på nätet.

Varje skola arbetar också fram en sk lokal kursplan. Den är också offentlig och du kan begära ut den från dina barns skola. Föräldrar som vill bilda sig en uppfattning om vad deras barn ska kunna, kan göra det. Om de vill. Även Björklund skulle vinna på att läsa dem, tror jag.

Förr hade vi ju sk föräldradagar man kunde ta ut och då vara med sina barn i skolan för att själv bilda sig en uppfattning om hur det går för barnet i skolan. Men det togs bort. Nu får vi muntlig och skriftlig information från läraren, utvecklingssamtal. Vi kan ta del av alla mål som skolan och lärarna ska sträva mot och också vad eleven ska sträva mot i varje enskilt ämne, ända in på detaljnivå. Vad begär ni mer?

Ett litet fjuttbetyg känns ganska beige i jämförelse med allt detta som svenska föräldrar får idag, eller hur?
Den här debatten om betyg är en flört med föräldrarna – och lite röstfiske. Förslaget är till för de vuxna. Barnet är en slav här. De ska göra sina föräldrar lyckliga med och prestera att bra betyg. Borde inte förskoleklassen främst handla om hur man får barn att må bra och växa – för sin egen skull? De får vara i skolans lokaler första året och bara lära sig miljön, hur det funkar i matsalen, att vara i en grupp med jämnåriga , lära sig följa en enkel instruktion och så vidare. Hur har ni  tänkt betygsätta det, Björklund?

Om den här mannen kan visa mig en enda undersökning som visar att betyg är bra för barn och ökar deras självtillit och deras kunskaper så lovar jag att fundera ett varv till och eventuellt ändra ståndpunkt. Tills dess tänker jag tycka att små barn ska få vara fria tänkare som borde få vara ifred från sådana som Björklund.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/bjorklund-vill-ge-omdomen-fran-forskoleklass-1.970163st

Att vakna till Jan Björklunds mästrande röst är ett dåligt tecken för dagen. Marie Granlund försöker presentera någon form av socialdemokratiskt alternativ till alliansens skolpolitik.

Jag vet inte om det är särskilt stor skillnad mellan “att ställa krav” och “vi har höga förväntningar”? De lät märkvärdigt samstämmiga bakom de yvigaste anklagelserna.

Länk

Problemet med resurser och direkta kopplingar till resultat aktualiseras genom Mariann Enös undersökning i Malmö. Vilka effekter gav de 148 miljonerna?

- Icke rett mange, som danske säger!

Länk

Vi slarvar inte med kvastarna

Inte nog att vi har en skolminister som är inte fattar ett jota av pedagogik men ändå är full av något han själv tror är visioner. Vi har också en justitieminister som nu ska vurma för en stärkt föräldraroll. Hör och häpna. Beatrice Ask har fått en bra idé. Lystring! Lystring alla! Ask föreslår: Föräldrar ska ha ansvar för sina barn!
Heja! Nu tar vi fram konfettin allihopa, tycker jag.

Detta ansvar ska manifesteras genom att föräldrar ska betala sina barns eventuella böter eller skadegörelse. Tanken är förstås god och låter vid en första vända inte så tokig. Och passar säkert bra i över- och medelklassreservat och andra ställen där man har en trygg och utvecklande anställning, är två vuxna med god lön, har bra nätverk, är en familj som inte är dysfunktionella och så vidare.

Bäst kommer den att fungera i områden där man inte har någon som helst känsla för pengars värde.

I socioekonomiskt utsatta områden kommer den att bli en stilettklack som trycks genom den som redan ligger. Men det är väl heller inget annat att vänta sig av dessa politiska företrädare. Så egentligen är inte ens jag förvånad.

Jag har jobbat med barn som är socialt och ekonomiskt utsatta. Deras omvärld har ofta extremt låga förväntningar på barnet och det får ofta litet eller inget stöd. Inte av jävelskap från föräldrarna.  De har så ofantligt mycket annat att kämpa med för att få vardagen att rulla. Sittande regering har ju sett till att det också blivit ännu värre för många av dem då de tillintetgjort säkerhetslinorna och försämrat såväl  a- och försäkringskassan.

Här finns barn som inte vågar gå hem om de tappat bort sina vantar eller inte hittar handduken i badhuset. När media ska skildra det hårda stackarslivet i landet åker de till just dessa barns område. Sedan sänds det i teve och budskapet till de här barnen blir att de är på botten. De bor i hopplöshetens land och har inga som helst framtidsutsikter. Väx av det, den som kan.

”Föräldrar ska ta ansvar för sina barn!” smaka på formuleringen. Grejen är ju att detta är formulerat så enkelt och platt att det ska vara svårt att säga emot. Formuleringen är gjord för dem som inte kan tänka ett varv till. Eller inte vill. Kanske för dem med skygglappar och dollartecken i ögonen. Sånt brukar skymma sikten och krympa den empatiska förmågan.

Om nu detta föräldraansvar ska bli juridiskt föreslår jag då att det ska bli kriminellt att lämna sina barn också. Det sker på många håll i samhället. Det finns många många som lämnar familjen och överlåter ansvaret helt och hållet på den andra föräldern. Det anses legitimt, speciellt om den som lämnar är pappa. Och så föreslår jag att vi också bötfäller alla dem som inte personligen tar hand om sina barn i överklassreservaten utan överlåter vardagen med sina barn åt underbetalda barnflickor. De skadar sina barn genom att inte knyta an till dem och det kommer generera fler med empatisk defekt (moderater) och det är skadegörelse på samhällskroppen. Med samma logik borde de ju bötfälla dem. Bussa Beatrice Ask på dem.

- Syftet är ju att tydliggöra föräldraansvaret. Vi har tyvärr idag en övervikt av 15-18-åringar bland brottsmisstänkta och vi måste fråga oss vad vi ska göra, det räcker inte bara med fler poliser, säger Beatrice Ask.

Nä, det kanske inte räcker med fler poliser. Det kommer inte räcka med att såga av ensamstående föräldrar eller sparka på dysfunktionella familjer heller, Ask. Varför inte testa att göra det tryggt att vara förälder? Och kanske fler vuxna i skolan som kan fånga upp barnen tidigt?

En sista fråga: Vem betalar för den skadegörelse Ask och Björklund åsamkar samhället?

]]> http://mberglund.wordpress.com/2009/10/05/det-finns-inga-argument-for-att-inte-folkomrosta-om-lissabonfordraget/ Mon, 05 Oct 2009 10:34:46 +0000 Mats http://mberglund.wordpress.com/2009/10/05/det-finns-inga-argument-for-att-inte-folkomrosta-om-lissabonfordraget/

Expressen skriver om Ohly och Björklund i agenda igår.

Ohly förstärkte kravet på en folkomröstning om lissabonfördraget, medan Björklund tyckte att de hade mandat att bestämma själva.

Själva debatten/diskussionen var trevlig och med ett sakligt och vänligt klimat, men det jag blir lite upprörd över är kommentarerna på expressen.se:

“Lissabon fördraget lämpar sig inte för folkomröstning helt
enkelt därför att det är för stort, för många sidor. 90 % av
folket skulle slänga den tjocka boken utan att läsa den.
Det är inte frågan om demokrati utan snarare missbruk av
demokrati när folket röstar med hjärtat istället för med
hjärnan. Det är folkvalda, välbetalda politiker och diverse
experter som är mycket lämpligare för att sköta om det.”

Förutom den otroligt irriterande och självidiotförklarande särskrivningen i början av meningen håller inte argumentet. Jag menar; om vi inte ska låta folket bestämma för att man inte tror att folk skulle orka läsa igenom fördraget, då kan de ju inte heller bestämma vilka som ska sitta i riksdagen.

Säg nu inte att det inte är samma sak, för det är det!

Vem orkar då läsa igenom:
* Alla partiprogram
* Alla partivalplattformer
* Båda koalitionsvalplattformer

Sen vill kanske vissa leva ut sin demokratiska rättighet att kryssa.
Då ska man dessutom läsa på om alla som står på listorna, åtminstone till det parti man vill rösta på.

Totalt antal sidor är nog mer i dessa fall.

En fråga som också kan tyckas vara aktuell igen är då EU-omröstningen.
Som Ohly sa: “Den folkomröstningen fick vi inte göra om, för där är regeringen nöjd med resultatet”.

Men borde vi egentligen ha fått rösta, tycker högerfolket på expressens kommentarsfält?
Då var ju alla röstberättigade tydligen tvugna att läsa igenom varenda fördrag och liknande innan man röstade, om man nu ska tro expressens kommentatorsfälts otroligt proffessionella debattörer.

Nä.
Naturligtvis skämtar jag bara. Inför riksdagsvalet arbetar alla partier och medier för att göra skillnaderna mellan partierna synbara för alla, inför eu-valet var informationen lätt att hitta och förstå. Självklart skulle informationen om lissabonfördaget bli lätt att hitta och förstå också.

Jag ser ingen anledning till att inte folkomrösta, speciellt när opinionen enligt alla mätningar (de jag tagit del av) säger att svenska folket VILL folkomrösta.

Man kan dra tillbaka sitt “ja”. Även om det bara skulle bli tillsvidare.

PS. Läs gärna kommentarer här på bloggen. DS.

Björklund har firat triumfer genom att skylla alla problem i svensk skola på det socialdemokratiska regeringsinnehavet.

Nu försöker Carin Jämtin upprepa bedriften på lokalplanet genom att anklaga den borgerliga kommunledningen för missförhållandena i Stockholms skolor.

På politikerspråk kanske det kallas “att utkräva ansvar” men från mitt perspektiv är det en sällsynt idélös text som publiceras i Svenska dagbladet. Skulle detta vara alternativet till Björklunderiet?

Länk

Stoppa säkerhetsen – DN.se
”Svenskarna mer negativa till statlig övervakning” – DN.se.

Det finns alltid ett grundläggande problem i alla strider mellan gott och ont, eller egentligen alla strider. Problemet består kortfattat i att ingen någonsin vinner utom striden själv. Det är formen som traderas och lever vidare.

Frågan om våldet och det förmodade våldet i rättsak består som jag ser det av två delar.

Den ena är hur vi i samhället skyddar oss från våld utan att “suboptimera”. Det vill säga hur anpassar vi oss till hoten utan att bli kontraproduktiva. Exemplevis så är många tekniska lösningar bra på att hitta hot men de är framför allt förutsebara vilket i sig är ett säkerhetsproblem och tekniska lösningar höjer dessutom bara tröskelvärden och kommer endast trappa upp våldsmetoderna. Helikopterrånet är ett exempel på hur det blivit svårare att råna värdetransporter och då rånas värdedepån istället.

Den andra består i att vi har ett samhälle som skapar problemen. Om vi ser skolan som en start med möjligheter till ett liv med lika möjligheter till delaktighet och samhörighet med samhället så läste vi i fredags rapporten “Orsaker till försämrade skolresultat kartlagda: Social bakgrund har fått större betydelse – Skolverket” om hur skolan har misslyckats i flera avseenden och inte bara resultatmässigt. Som rapporten visar så är inte skolgången början på problemet utan bara en arena där andra samhällsproblem visar sig och spelar sina diskursiva maktspel. Vi skapar och återskapar ständigt det samhälle vi lever i. Varje värdering och handling återspeglas i våra dagliga liv.

Vi måste ifrågasätta de värderingar som vi lever efter, varifrån kommer de, vilka och vilkas syften tjänar de. Har vi tappat kontrollen i ett visionslöst samhälle där allt endast är ett tekniskt maskineri? Ett oönskat mänskligt beteende botas inte ens med läkarvetenskap utan korrigeras eller hanteras med tekniska lösningar.

Hur närmar vi oss då den första frångan om säkerhet? Vetandets värld på SR sände under våren ett program som handlade om säkerhet och då bland annat den vilken vi möter på flygplatser idag men även den säkerhet som är “hemlig” och som vi inte möter så konkret till vardags. Hur säker är den och vilka idéer kring säkerhet är det som påverkar samhället och skapat de system som vi idag förlitar oss på? Är systemen tillräckligt smarta? Vad kan vi lära oss från evolutionen? Bland annat finns det mycket att ta tillvara på från hur fåglar i flock skyddar sig mot yttre fienden.
Lyssna och fundera, det går att applicera på många olika områden. Lyssna på P1 webbradio!

Barn som hamnar utanför i skolan tar skada för livet, oavsett social bakgrund, visar en ny stor studie. (DN, AB, SvD)

Att läraryrket består av så mycket mer än att undervisa och sätta betyg och att skolan har en större uppgift än att utbilda duglig arbetskraft kan man säga är den här bloggens huvudtema. (I högerkant finns över hundra inlägg om det.) Den insikten måste prägla allt vi tar oss för inom utbildningsväsendet; från hur antagningen till lärarutbildningen ser ut till hur verksamheten bedrivs och hur kompetensutvecklingen på skolorna utformas.

Jag önskar att även politikerna insåg detta, eftersom det känns som att de planerar och utvärderar verksamheten efter en mycket förenklad bild. Det senaste exemplet kanske är förslaget om att lärarnas löner ska styras av elevernas resultat på de nationella proven som jag skrivit om här, här och här. Enligt detta synsätt skulle inte pedagogens förmåga att motverka utanförskap värderas överhuvudtaget, och den dimensionen av verksamheten naggas i kanten gång på gång under den rådande skolpolitiken.

Trots att många av förslagen som ligger är bra ur organisatorisk synpunkt och med tanke på kunskapsutvecklingen är jag orolig för vad som händer med de mänskliga relationerna i skolan, och för vad det innebär.

Tack och lov ligger vi i alla fall före USA där de fortfarande misshandlar barnen (AB), men ibland när man lyssnar på retoriken om ordning och reda, disciplin och straff, betyg och sortering så undrar man ju om det inte är dit vi är på väg! Det finns fler sätt att misshandla barn på än med rotting!

Mer: “Brist på kontakt kan skapa ohälsa“,

Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, Björklund, Jan Björklund, lärare, läraryrket, lärarlöner,

Björklund har länge förfäktat att teori var inget som behövdes på en verkstad. Vad ska en elektriker med engelska till? varför ska en snickare kunna räkna? Alla försök att påpeka att arbetslivet numera kräver de kunskaperna möttes med fnysningar om “flumskola” och “ni vill att alla ska gå på högskola”. Nu har Björklund gjort Helt om Marsch.

Björklund har länge kritiserat det indiduella programmet -IV. Nu ersätter han IV med fem nya program. Källa: Text-TV

1. Preparandutbildning, för dem som fullföljt årskurs nio men inte är behöriga till ett högskoleförberedande eller yrkesförberedande program. Varje kommun avgör om preparandåret ska ges som ett tionde år i grundskolan, eller inom gymnasieskolan.
2. Programinriktat individuellt program  (PRIV), för nästan behöriga till ett yrkesprogram med kapacitet att klara ett sådant. Innebär stödundervisning i de grundskoleämnen som behövs för att bli behörig, samt gymnasiekurser
3. Yrkesintroduktion, för de elever som behöver hjälp att direkt komma ut i arbetslivet eller att läsa vidare på ett yrkesprogram. Stor del praktik.
4. Individuellt alternativ, för elever som har stora kunskapsluckor och är osäkra på vad de vill utbilda sig till.
5. Språkintroduktion, för elever som nyligen invandrat och behöver koncentrerad undervisning i svenska språket.

AB   Expressen    Expressen2

Björklund svänger i frågan om behörighet till de yrkesförberedande gymnasieprogrammen och vill nu i stället höja kraven. För behörighet ska eleven ha godkänt i svenska, matte, engelska och ytterligare fem ämnen.
(DN, SvD, Sydsv)

Jag tycker att det är bra. Jag tror att många grovt underskattar betydelsen av omgivningens förväntningar på eleverna. Sänkta intagningskrav kunde ha medfört att både skola och föräldrar sänkte förväntningarna på vissa elever, med sämre resultat som följd. Dessutom ska man inte se det här som skärpta krav på eleverna, nej, det ska ses som skärpta krav på skolorna.

Senare idag förväntas Björklund lägga fram förslag om de individuella programmen, det ska bli spännande!

Uppdatering: Här är en sammanfattning av det nya (DN). Jag tycker att det ser bra ut, men är dåligt insatt i de individuella programmen. Lilla O har däremot koll och hon verkar tycka att de föreslagna åtgärderna mest är nya namn på verksamheter som redan finns (hört det förut?). Å andra sidan kanske hennes skola har stått modell för det nya systemet, eftersom den verkar vara framgångsrik, och då är det ju bra att sprida konceptet.

Det enda som oroar mig är pratet om att eleverna måste acceptera sina andra eller tredjehandsval, men det kanske löser sig när man stramar upp antalet gymnasieprogram. Jag tycker ju att alla borde ha en möjlighet att läsa ett gymnasieprogram med den inriktning man är intresserad av…

Mer: Malin Siwe i DN,

Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, gymnasiet, gymnasieskolan, Björklund, Jan Björklund,