Det finns många rovdjur och nästan alla är människor. En del av dom syns både på TV och blir intervjuade i tidningen, i vår värld gör vi nämligen varken skillnad eller säger ifrån tillräckligt. I stället är allt ljus ofta på just dom.
Överlever gör dom också, eller blir i alla fall alldeles för gamla med tanke på vad dom gjorde. Men Rapa var björn, och därför sällsynt och hotad. Och därför skjuten av tjuvjägare. Det tror i alla fall dom forskare och dokumentärfilmare som följde henne och vars film sänds på TV ikväll.

Rapa var inte bara den första brunbjörnen i Europa att få en sändare om halsen, björnmamman från Sareks nationalpark har också en egen hemsida där forskarna och filmarna skriver dagbok: ”Rapa vandrar målmedvetet på. Sextio sjuttio kilo avmagrad, vintersvulten och diande björnmamma. Tre fyra kilo trygg björnunge, glatt skuttande och undersökande allt runt mamman under vandringen.”

I början av sommaren förra året parar sig Rapa för åttonde gången – och är sen dess försvunnen. Sändaren har tystnat och varken hon eller hennes halsband har återfunnits. Några månader senare kom regeringens så kallade rovdjursutredning. Både utredaren, centerns Åke Pettersson, och utredningen fick stenhård kritik för att vara bristfällig, ytlig och okunnig och helt fel ute särskilt när det gäller vargen. Varenda varg i landet bör vara livrädd för regeringen, var en kommentar.

Men Jägarförbundet var förstås positivt – så tycker man ju också att dom nationella målen för att bevara rovdjursstammarna är överambitiösa. Och i Värmland och Dalarna, där man alltid velat skjuta särskilt varg, gladdes man åt idén att själva få göra skötselplaner.

Vargen är en av De fyra stora, dom andra är järven, lodjuret och björnen. Dom har alla rätt att leva i sina naturliga områden, som alla andra arter, men i stället är det precis tvärtom. Inte ens i nationalparker är dom skyddade.
Och Rapa var inget undantag, björnmamma som hon var. Och inte heller som död, tjuvskjuten som hon antagligen blev och vars ungar och släktingar inte gått ostraffade ens i Sarek. Där skulle dom ju ändå, den sista spillran av en skandinavisk björnstam, haft en fristad.

Dokumentären ”Till minne av Rapa” är ett måste för alla som tar nationalparker, världsarv och hotade djur på allvar. Och som vill säga ifrån och kriminalisera illegal jakt redan i dess förberedande skede.

Jag har länge funderat över problemet med att lagra stora mängder data på ett felsäkert sätt. Jag har (antagligen) lagt ner ett antal arbetsveckor i tanketid på att försöka lura ut hur man ska bygga ett fullkomligt skalbart, redundant, felsäkert datorsystem som kan lagra data. Massor av data.

Det hela grundade sig i att jag själv letade backup-lösningar för mina >15 GiB foton, filmer och dokument. Tjänsterna finns där ute, men de flesta är dyra. Åtminstone alldeles för dyra för en student som jag. $50/månad för backup av mina filer? Nej tack, då köper jag hellre en rejäl extern hårddisk om året och sprider ut bland mina bekanta. Men nej, det har jag inte heller råd med.

Så, i helgen var familjen på Skansen och strosade. Om man vid ett och samma tillfälle en solig lördageftermiddag skulle kunna räkna antalet digitalkameror innanför Skansens staket så tror jag att man hade storknat totalt. De är överallt, dessa kameror (jag är inte bättre själv). Och de fotar precis allt. Och dess innehåll töms antagligen på en hårddisk med en MTBF på exempelvis 750.000 h (det tar alltså i genomsnitt 750.000 timmar innan den går sönder). Den datan ska alltså jag utveckla ett system för att lagra?

En björnmamma har nyligen fått tre björnungar. De var väldigt söta och busiga. Bland folkmassan som iakttog de lekande ungarna hade säkert 50% digitalkameror. Flera filmade, andra fotade (“bara”). Så då ställer man sig alltså frågan. Denna abnorma datamängd som vi i västvärlden samlar på oss, ska jag verkligen utveckla ett system så att den är säker inför framtiden? Ska jag underlätta den extrema bloating i informationsmängd som pågår? Ska jag hindra hårddiskkraschen, naturens sätt att hålla informationsmängden nere, från att utföra sin utrensning?

Det värsta jag har sett var ändå en kvinna på Teneriffa som stod och filmade en informationstavla vid Los Roques.