Das man schonmal irgendwo Schmerzen hat, ist halt so. Nimmt man ja meistens auch nicht besonders ernst. Das die Ärztin einem dann eine Rippenfellentzündung diagnostiziert ist dann sonderbar. Und ärgerlich, denn heute Abend wollte ich ins Kino. Ich geh jetzt aufs Sofa. Schmollen.

(c) Anne Kananen 2009 – “Sista efterrätten” – olja

Idén till denna bilden kom till mig när jag var full

Det ligger nåt ironiskt i att finna sig själv fullt upptagen med att torka bort blodfläckar på toaletten, 05.00 på natten.

da möchte man einfach nur schreien, über unflexibilität, unfaires Verhalten, schwachsinniges dahergeplappere und engstirniges Verhalte. Jawohl, Frau Nevigeser war heute wieder arbeiten und hatte sich da in der Wolle. *grumpf-grummel*

Dagen fortsätter motarbeta mig. Jag råkade hugga mig själv i benet med en sax. Gjorde hål i mina relativt nya jeansleggings och började blöda. Nu har jag ett plåster på benet, och en stor öm bula. Kanske var saxen inte det mest sanitära att köra rakt in i benet.

Kolla, blod!

Und gleich noch ein Fauxpas: Alkohol, der böse Bube hatte sein ganz persönliches Damaskuserlebnis und darf sich nun zu den Bekehrten zählen. Dazu der Beweis auf web.de:

Vielleicht hatte die Bekehrung ja was mit dem Vampirstern im Artikel darüber zu tun (denkt an die Lichterscheinung)…?

Aus der Serie “unfreiwillige Komik” gibts heute die Folge: “Das Universum – anschaulich erklärt²”, vorgetragen von web.de:

BOAH!!! FOLL DER VAMPIRSTERN!!! GRUSEL, GRUSEL, EY!!! SAUG, SAUG BOAH, EY!!!

(c) Anne Kananen 2009 – “Sexy zombie”

Ja så var jag tillbaka igen efter lite frånvaro… Och börjar med en blodig bild jag gjort av en zombie…

enjoy

För er som ändå inte har något för er förutom att spana in folks bloggar så följer här en länk till en film. Det är faktiskt en långfilm, så luta dig tillbaka för en fantastisk dokumentär.
Carts of Darkness
Eftersom att WordPress suger och inte kan ta emot inrutade koder förutom JewTube så får ni nöja er med en länk.
Heil Hitler!

Området på min vänstra överarm där ja igår fick vaccinationssprutan känns idag ungefär som ett ormbett. Minimala hål med en pulserande (men inte outhärdlig) smärta som för giftet eller i det här fallet vaccinet vidare i kroppen. Jag känner fysiskt hur det verkar och blodtillförseln i min kropp går på så pass höga varv att om jag skulle skära av en av mina vener, skulle jag skapa mig en egen personlig högtryckstvätt av upphettat blod.

Es ist vorbei, aber noch nicht und doch, denn, eines ist erledigt, anderes wartet, und das Leben ist halt so… Es macht durchaus Spass und Freude, aber auch nicht, das kommt immer darauf an, welcher Umstand wie herrscht und beherrscht, denn schließlich ist der Umstand auch Teil des Lebens, und das macht ja bekanntlich Freude oder auch nicht, je nachdem, aber dass es zu nass ist, um angenehm Fahrrad zu fahren, das ist schon auch blöd, also jetzt…

Blodigt, precis som jag vill ha det (bör ej ses av barn) fast min blogg överhuvudtaget är inte lämplig för barn så håll dom borta ffs XD

(c) Anne Kananen 2009 – “Hästöga” – akryl – (såld)

Denna är såld, och ja, det finns möjligheter faktiskt att köpa min konst som jag lägger upp här på bloggen i fall man hittar något som man skulle va intresserad av…

Jag har varit flera gånger med om att oljalampan i bilen börjar ljusa. Har lärt mig att det är bäst och stanna och kontrollera vad som är fel. Fortsätter man att köra riskerar man i värsta fall att motorn går sönder. Varje bilist vet att det är viktigt att bilen har tillräckligt av rätt sorts olja.

Jämför vi vår mänskliga kropp med en bil så motsvarar bilens olja kroppens blod. Jag vill egentligen inte säga så mycket mer än att avsluta med tre frågor.

Vad gör du när dina kolesterolvärden börjar bli så höga att ”oljalampan” börjar ljusa? Och är du lika noggrann med vilken sorts mat du tillför din kropp som du är när det gäller att förse bilen med rätt sorts bränsle och olja.

Ingen skulle någonsin komma på idén att ersätta bensin och oljan med något skräp. Betyder det att vi bryr oss faktiskt mera om vår bil än om vår egen kropp?

Besök : http://wierdmind.wordpress.com/

(c) Anne Kananen 2009 – “Crying Zombie” fotomanipulation

Idag på morgonen har jag blivit firad med sång och fina presenter.
Det här året valde fina familjen att sjunga “Happy birthday”, ett lite mer traditionellt låtval än  förra året, då de sjöng “Mörten Kurt”.
Totte hade i vanlig ordning fixat med ett kort som löd:

Från alla till mamma
Vår egna rocktjej
Vi tycker om dig så mycket man kan
Vi älskar dig

“Vi tycker om dig så mycket man kan”, kanske kan tolkas på lite olika sätt, men jag väljer att bortse från det och ta det som något positivt.

En av presenterna var något jag har önskat mig länge. Fina, dyra och svinvassa knivar. Jag blev överlycklig… tills jag kom på att jag inte har den blekaste aning om hur och var jag ska förvara dem, för att undvika blodpölar och dagliga besök på akuten.
Tips och idéer någon?

Ah! Det slår aldrig fel. Igår och idag har jag velat dö. Alltså, det har varit så sjukt sjukt sjukt plågsamt bara att finnas till. Svårt att beskriva, men ni vet väl: en stark känsla av att INGENTING är meningsfullt, INGENTING med mig är bra, jag kan inte le, jag får andnöd på riktigt,  och panikångestattacken är en bara köträngsel på systemet bort, och bla bla bla.

Ha! Idag kl 14 noll noll: Mens. Gladare. Okej att det hänt en hel del skit senaste veckan som fortfarande är ÅNGEST. Men herregud. Life goes on. And hormones rule my life.

I samband med turen vår til Goma og Kongo, som eg har publisert bilete frå tidlegare, fekk me vere med på ein dag for unge Røde Kors-frivillige i Gisenyi, nabobyen på rwandesisk side, samt besøke lokale friviljuge i Musanze i nord-Rwanda. Her er nokre inntrykk frå denne delen av turen, som var vårt første møte med frivillige.

Blod1: Dagen starta med blodgjeving for nye frivillige. Her er fjorårets rwandiske ungdomsdelegat til Noreg, Aline, i ferd med å gjere dagens første innsats, med skrekkblanda fryd.

Blod2: Djup konsentrasjon og høg presisjon når vår kontaktperson Paul blir tilkopla blodposen han skal fylle.

Sukker1: Det blir drukke sjokkerande mykje Fanta og CocaCola her i landet, men etter å ha gjeve ein halvliter blod, så kjem det godt med.

Sex1: Ikkje lange pausen for ein tidlegare ungdomsdelegat. Eit par timar etter blodgjevinga høyrer ein skare av friviljuge Aline snakke om seksuell helse og seksuelt overførbare sjukdomar. Sigri assisterer nede i høgre hjørne.

Sex2: Dei frivillige får prøvd sine kunnskapar om symptom, skadeverknader og utbredelse av seksuelt overførbare sjukdomar, igjennom eit Røde Kors-’puslespel’ tilpassa Rwanda av fjorårets ungdomsdelegat Camilla.

Sex3: Fullsatt sal av konsentrerte ungdomar lærer om korleis ein kan beskytte seg.

Sukker2: Som bloddråpar ligg colakorkene igjen på golvet etter at dei friviljuge har fått sitt sukkerpåfyll og startar på vegen heimover.

Når det gjeld det siste punktet, magi, kjennest det litt meir vidløftig, uhandgripelig og subjektivt enn dei fyrstnemnde. Her kjem nokre kandidatar til kva som kan ha vore det mest magiske på turen hit til nordvestlege delen av landet.

Magi1: Internett på mobilen – kan trollbinde nokon og ein kvar når den generelle nett-tilgangen er såpass begrensa.

Magi2: Guten som kom springande og kasta seg i armane på Sigri med det akkompagnerande ropet ”MUUUUZZZZUUUUUUNGUUUUU!!!!!” Magisk augneblink for både born og muzungu? (’Muzungu’ betyr framleis ’kviting’)

Magi3: Engasjementet til dei unge friviljuge på skulen i Musanze, som viste oss skuespel av førstehjelp (med stol til båre), og som formeleg tørsta etter meir Røde Kors-informasjon.

Magi4: Den fredfulle stemninga på besøk hos nonnene i Gisenyi som serverte frukt, te, og heimelaga ost og vin, nytt saman med rwandisk kortspel. Me like! Forøvrig blir rwandisk telefonkultur illustrert ved vår kontaktperson, Paul.

Magi5: Kveldsstund ved Lake Kivu, Rwandas einaste skikkelege vannansamling – eit syn som varmar for ein gut oppvaksen i havgapet på Vestlandet.

Og for ordens skuld:
Blood Sugar Sex Magik © Red Hot Chili Peppers

Herzelichen Guten Tag die Leserschaft.
Heute melde ich mich zurück um ein bisschen Freude in euren Alltag zu bringen. Richtig gehört, Freude, ich will euch nämlich den “besten Witz der Welt” vorstellen, auf den ich neulich gestoßen bin. Die Anführungszeichen sind durch die Subjektivität eines Witzes zu erklären. Der eine lacht sich tot, den andern juckts nicht, also bitte nicht enttäuscht sein, lachgarantie gibts nicht. Der Witz wurde übrigens durch eine Abstimmung im Magazin ,,Welt” ermittelt. Genug Geschwafel, hier ist er:

Ein Einwohner aus Stockholm fährt zur Entenjagd aufs Land. Als er eine Ente sieht, zielt er und schießt. Doch der Vogel fällt auf den Hof eines Bauern, und der rückt die Beute nicht heraus. „Das ist mein Vogel“, besteht der Städter auf seinem Recht. Der Bauer schlägt vor, den Streit, wie auf dem Land üblich, mit einem Tritt in den Unterleib beizulegen. „Wer weniger schreit, kriegt den Vogel.“ Der Städter ist einverstanden. Der Bauer holt aus und landet einen gewaltigen Tritt in den Weichteilen des Mannes. Der bricht zusammen und bleibt 20 Minuten am Boden liegen. Als er wieder aufstehen kann, keucht er: „Okay, jetzt bin ich dran.“ „Nee“, sagt der Bauer im Weggehen. „Hier, nehmen Sie die Ente.“

Nun denn, auf einer Skala von 1 bis 10 würde er bei mir immerhin auf 8 landen, was sich auch dadurch erklären lässt, dass ich bei sowas nicht sehr wählerisch bin. Hoffe ich konnt euch wenigstens für ne knappe Minute unterhalten oder zumindest davon abhalten was blöderes zu tun.

Grüße, Martin²

Igår natt när jag precis skulle gå och lägga mej hörde jag ett läskigt brak, med stora bokstäver, i trappen utanför.

Vi har en lite smågalen granne och jag tog för givet att det var han som slängde ner en soffa eller något för trappen. (inget som skulle förvåna mej) MEN, jag tyckte mej höra ett jämmer… Så jag sprang ut i trappen och en annan granne hade farit ner för HELA trappen baklänges med huvudet först och med en stor tung skärm. (sten-trapp) FAN va skadad han var. 2 andra par kom också ut, jag hämtade filt, ispack och papper för allt blod och för att lindra lite, en annan granne ringde ambulansen och en av männen satte sej ner med den skadade och höll hans huvud still och pratade med honom på något språk, en annan granne översatte, för att han skulle hålla sej vaken. Alla gjorde någonting. Glen sprang ner för att möta ambulansen så att dom skulle hitta direkt, sen stod jag och höll lyset tänt så det inte slocknar stup i kvarten. Jag ringde för att få veta var i helsike ambulansen höll hus, det tog så lång tid.

Det var en stooor man så ambulanskillarna fick hjälp att bära ner honom av Glen och de andra männen i trappuppgången.

När det “värsta” var över och jag bara stod och tryckte hysteriskt på lysknappen medans ambulanskillarna stabiliserade honom kände jag hur jag kunde “känna” den här mannens rädsla, illamående och ensamhet. Jag höll på att svimma så jag tog ett stadigare tag i dörren. Jag bad Leila fråga honom om vi kunde ringa någon för honom. Någon vän eller så. Han sa att hans fru och barn hade lämnat honom och att vännerna försvunnit.

Jag bad ambulansmännen ta väl hand om honom. Jag sa till Glen att vi borde åka till sjukhuset nästa dag för att hälsa på honom, så att han inte känner sej så ensam. Men vi vet inte ens vad han heter… Och Glen tyckte inte att det var en så bra ide.

Innan dom for så sa dom åt oss att tvätta händerna ordentligt pga av allt blod. Dom tackade för hjälpen.

Jag undrar hur han mår idag?
Vad kan man göra liksom?