Tänkte bara på en sak, gällande fotona här på bloggen. Inga märkvärdiga saker precis, men dom kan dölja en hel del Ibland är bilderna klickbara, ni ser det om “muspekaren” blir en liten hand. Då kan det finnas en historia bakom bilden, eller bara en liten kommentar eller så är den rentav en länk till ett inlägg om något annat – som hör ihop med bilden då så klart!

Men ibland… ja då har jag varit lat och det går inte att klicka alls

Men nu ska jag ge mig ut i regnet – om nu inte hästskon gav mig lite tur. Provar en gång till för säkerhets skull!

Jag insåg precis hur svårt detta är. Att klara sig själv. Jag har börjat arbeta med en monolog, som jag ska ha som slutproduktion. Men jag är själv, jag arbetar själv, jag gör allt själv. De andra är tre och tre, de samarbetar, pratar, bollar idéer, skrattar, skriker. Jag sitter mest. Försöker koncentrera mig på det jag ska göra. Och sätta deadlines för mig själv. Men det är svårt, svårt att koncentrera sig på sin text, sitt framträdande, när det är nattsvart och dystert, samtidigt som man hör sina klasskamrater skratta i rummen intill.

Men det här är vad jag har valt. Och jag kunde inte ha varit mer nöjd. För detta är det jag vill göra, det är den här pjäsen jag vill sätta mig in i, den här som jag vill gestalta. Hur svårt, jobbigt och tungt det än kommer bli. För det tvekar jag inte på att det blir.

Charmen med detta är att den enda som jag spelar mot är mig. Det står, och det faller på mig. Ingen kan rädda mig, ingen kan sänka mig, utom jag. Jag har inga motspelare, vilket betyder att jag måste lyfta hela pjäsen själv, jag hoppas att jag är tillräckligt duktig för det, jag vill tro det. Förhoppningsvis får jag lite sällskap av musiker, scenografer, men i slutändan kommer det vara jag själv på scenen. Men jag ser fram emot detta, det kommer bara bli en lång och tuff väg dit.

Jag vet fortfarande inte varför Folkilsken inte fick finnas kvar. Sarah har gissat på att den kanske bara försvunnit tillfälligt, och att den därför kommer dyka upp igen. Det är fullt möjligt att det är så det förhåller sig – vi får helt enkelt se hur det blir med den saken.

Jag har kontaktat WordPress support, men har inte fått svar. Faktum är dock att jag i skrivande stund inte ens kan logga in på WordPress med mitt Folkilsken-konto. Försöker jag göra det får jag bara se meddelandet ovan: “Error: Account suspended”.

Jag skulle gissa att något av följande hänt:

1. Det har helt enkelt blivit fel.
2. Jag har brutit mot upphovsrättslagen ett par gånger för mycket, och nu får jag skörda denna dåliga karmas äckliga frukter.
3. Någon har anmält mig för något av mina många våldsinlägg.

I övrigt vet jag inte. Det finns säkert många “fel” jag gjort som man kan bli nedplockad för. Men jag har – i min mening – inte begått fler copyrightbrott än gemene bloggare.

Jag är inte sur på WordPress. Visst, jag önskar att jag kunde få reda på varför detta hänt, men… nej, WordPress är fortfarande bäst. Om de gjort detta medvetet så har de sina anledningar.

Denna lilla incident har dock fått mig att tänka till. Jag borde kanske vara försiktigare? Därför har jag bestämt mig för att låta vissa inlägg bli lösenordsskyddade. Lösenordet kommer ingalunda vara särskilt hemligt – allt ni behöver göra är att fråga mig, så skickar jag det till er. Jag hoppas dock att lösenordsgrejen håller borta folk som kanske inte fattar min humor. Våld, blod och död faller inte alla i smaken.

Vidare tänker jag minimera all uppläggning av copyrightskyddat material. Det innebär både bilder och videoklipp. Mig veterligen är det lagligt att länka till sådant (så jag antar att jag kan fortsätta dirigera ER till roliga platser på nätet), men i övrigt får jag ta det lugnare på den fronten.

Det enda jag verkligen undrar över nu är hur f-n jag skall få folk att hitta hit. Jag kan ju inte ens dirigera om dem från Folkilsken.

Min far har nyligen börjat twittra, likaså min mor. Vad min mamma twittrar om vet jag inte riktigt, men pappa twittrar i alla fall om Ryssland.

I och med att han är lärare i ryska och har ett intresse av Ryssland håller han sig lite uppdaterad om vad som händer (läser tidningar och nyhetssajter) – därmed länkar han till tidningsartiklar från sin twitter. Tanken är att hans studenter ska kunna få i sig lite realia på det här sättet.

Häromdagen kom han springande och sa:
“Gissa vem som följer mig på twitter‽”
“Ingen aning”, sa jag.
“Medvedev!” utbrast han.

Rysslands president följer alltså min fars twitter. Det pappa funderade på var hur han skulle hantera detta. Förmodligen är det ju någon i Medvedevs stab som sitter och har hand om hans twitter, det känns ju ytterst otroligt att Dmitri Medvedev själv har tid att sitta och twittra.

Ska man bli orolig? Eller tycka det är kul att folk som twittrar om Ryssland i utlandet blir uppmärksammade? Helt enkelt, är det bra eller dåligt att märka ut sig på internet för att man twittrar om någonting potentiellt känsligt… Kartläggning, övervakning, personlig integritet är ord som direkt dyker upp i huvudet… Men samtidigt, har man valt att ha en del av sitt liv på internet får man faktiskt tåla att folk läser och tycker och vet om det.

Själv har jag inte twitter. Jag hinner inte, helt krasst. Men jag undrar hur jag skulle reagera om Medvedev eller någon annan “overklig” person plötsligt skulle börja läsa det jag skrev.

Läs även andra bloggares åsikter om twitter, ryssland, medvedev, kartläggning, övervakning, personlig integritet, privatliv, uppmärksamhet, internationalitet, internet, verklighet, politik

…. doftar bättre än hissarna i Stockholms tunnelbanenät. Det är för mig en gåta, att det inte finns ett “doftneutraliserande” medel som kan användas. I morse skulle jag åka i hissen vid Mariatorgets tunnelbanestation. Jag mötte en lokalvårdare som precis tagit sig an hissen. MEN…när jag klev in i hisskorgen var stanken av urin nästan outhärdlig. Jag gick ut igen och frågade killen hur det kunde komma sig, hans svar var : Du förstår, vi tänker på miljön, vi använder inga starka medel…

Nä nä …

Jag skäms över att det är så snuskigt i tunnelbanans hissar. Stackars turister om de dristar sig till att ta hissen, t ex vid T-centralen, uppgången mot Centralstationen… då måste man ha ansiktsmask med filter, skoskydd och handskar på händerna för att kunna känna sig någorlunda bekväm.

SNUSK _ SVERIGE  :1

Tyst har det blivit här på bloggen ett tag nu. Jag kunde säga att det beror på att jag har väldigt mycket att göra på jobbet, för det har jag, jag kunde säga att det beror på att jag har väldigt mycket praktiskt att fixa med här hemma för det har jag också. Jag kunde säga att det beror på att jag inte stickar så mycket men jag brukar ju blogga om en massa annat så det skulle nog ingen tro på

Men sanningen är nog den att jag har så mycket tankar som jagar runt, runt i mitt huvud att det inte vill sig att blogga, även om jag vill och saknar det och er. Efter dessa år med så mycket svårigheter eller utmaningar beroende hur man ser det, har jag landat i en massa funderingar kring vem jag är egentligen. Jag tror att jag tappat bort mig själv! Eller som psoriasisförbundet skriver om psoriasis “denna sjukdom som kan drabba både huden, lederna och självkänslan”. För mig har den drabbat två…

Den här mannen borde få det hett om öronen. I bland kommer de lite lätt undan kan tyckas. Men, men.. what goes around comes around

I Danmark har man försökt påverka folkhälsan genom att uppmuntra ett minskat drickande av läsk och juice. Det tyckte inte det stora multinationella drickaföretaget var bra så det såg till att sätta käppar i hjulet för kampanjen. För det är ju så nyttigt med läsk

Skrattar bäst som skrattar sist sannolikt inte på grund av fantombilden. Men ibland ska man ha tur också.

Doktor Åsa ångrar sin karriärstrategi. Vad ska man säga om det. Som man bäddar får man ligga. Eller så..

Och sedan var det det här med svinis då. Detta handlar iofs om Sthlm men det är ju typ samma visa här också. Nu har man inte mycket tillbaka för att man har varit en god medborgare och väntat på sin tur. Med lite flyt kanske man kan få sin spruta före midsommar. Dock verkar riskgruppernas bristande intresse att gå och vaccinera sig i början av perioden bidragit till att sjukvården vaccinerat lite vem som helst. Och det är väl bättre än att slänga en massa doser. Så det må väl va så då..

Avslutar med att konstatera att man ska vara glad att man inte köpt ett Älvsbyhus. Även här.

Jag har insett hur liten jag är.

När jag var i Stockholm i helgen och klev av tåget så var jag med ens vilse. Dels paniken över hur lite kontroll jag hade, jag blev hit och dit knuffad, visste inte vart jag skulle, vart jag ville, vad jag skulle göra. Jag var lost helt enkel. Det slutade med att jag inte orkade stå emot mängden, utan följde med, utan att veta riktigt vart jag var på väg. Jag visste att jag skulle till spår 3. Utan att riktigt veta vad jag gjorde letade jag bara förbrilt efter siffran 3 där jag blev runtknuffad i mängden, följde alla pilar jag kunde hitta och hamnade tillslut på nummer 3, och helt fel. För i all hast hade jag hamnat vid tunnelbanespåren, och inte tågspåren.

Jag kände mig ganska liten, ganska meningslös, i ett system som gick vidare utan mig, och att ingen såg mig som en enskild individ, utan bara en i mängden. Det där är lite farligt med, för jag insåg att jag hade förlitat mig för mycket på mängden och att “jo dit folk går bör vara rätt håll” och desperat letat efter den faktan jag ville se, inte den jag behövde för att hitta rätt. Och tillslut finner man att man hamnade där alla skyltarna pekade, men att det stället är fel, för man såg det man ville se.

Sedan får jag alltid panik när det är mycket folk, jag får svårt att andas och blir smått yr, så jag försöker alltid hitta fokus på saker i sådana situationer. Det var ett väldigt fint enormt pepparkakshus mitt i centralen t ex. Jag var dock lite för stor för att gå in i det, och hade ett tåg att passa som min vän i telefonen försökte påminna smått panikslagen mig när han försökte guida mig rätt mellan spåren.

Jag hoppas dock, att min lilla röst, kan bli hörd om den vill, för det är det som är viktigt. Och just nu ägnar den rösten, gå inte dit alla andra går om det inte är ett aktivt val, och läs hela skyltarna, inte bara “3″ så att du förblir ovetande om vilket val du gör.

Jag ogillar att sätta punkt, sätter därför komma istället. Just med detta skiljetecken väljer jag därför att avsluta min novell “Novell” (lustigt det där), och jag kan därmed upplysa er att den är klar. Nu återstår en liten mognadsperiod på någon vecka, finjusterande och sedan överlämnandet till två personer som ska läsa för bedömning och jaga fel, men dessa är ännu inte utvalda. Jag har dock en aning om vilka jag skulle vilja ha som läsare, så det blir att fråga dessa personer då tiden är inne.

I ett tidigare inlägg nämnde jag att jag trodde boken skulle bli runt 70 sidor, och det var inte alltför dåligt gissat. Den hamnade på 85, men detta lär kunna ändras efter bearbetningen. Mycket kortare lär den dock inte bli, eftersom jag inte jobbar på ett sådant sätt att jag skriver en hög och sedan sorterar och klipper ned denna, utan försöker göra rätt på en gång. Det tar därför längre tid att skriva ens en kort text, men med tanke på att boken redan är klar kan jag inte påstå att jag legat på latsidan, även om det till viss del känns som så. Känslan att avsluta denna gång var dock inte densamma som vid Grå Sol, men uppläggen de båda böckerna emellan skiljde sig så otroligt att det egentligen inte kan jämföras.

Emellertid, med boken avklarad och under mognad får jag mer tid över att blogga, vilket i sin tur ledde till att jag lät bloggonoid återuppstå, med diverse uppfräschningar. Dock har jag så många idéer på lagret och otaliga texter och böcker som kan avslutas och fortsättas, att jag kanske lägger min tid på dem istället. Men det återstår att se. Med säkerhet kan jag dock meddela att det imorgon dyker upp en recension till spelet The Darkness, för den som är intresserad.

Pratade en del i helgen med en vän om min “beställning till kosmos” på kärleken i mitt liv, och det fick mig igår att leta rätt på den där listan jag gjorde för ungefär ett år sedan. Jag ville kolla vad jag egentligen hade skrivit på den och om det var något jag glömt eller borde formulerat annorlunda… eftersom den inte fungerade som avsett – den mannen jag “fick”, visade sig ju vara någon jag trodde att jag känt väl i över 20 år, men som visade sig vara enormt psykiskt våldsam och dessutom ganska osympatisk på de flesta andra sätt också.

I samma burk där jag hade lagt beställningslistan, hittade jag en annan lapp som jag skrev samtidigt… den handlade om de saker (ffa människor och händelser) som jag ville släppa helt ur mitt sinne. Det var framför allt min pappa och exet, som jag ville bli kvitt, känslomässigt… och när jag hittade den lappen kände jag att “felet” jag gjort, var att jag inte hade eldat upp den lappen sedan jag skrivit den – den fanns ju kvar, alltså blev de känslomässiga bindningarna kvar också… och jag tror, som jag minns det, att jag inte kände mig hundraprocentigt säker på att jag… vågade släppa exet. Trots att jag inte vill ha honom tillbaka. Det jag har varit rädd för, är nog att jag ska tappa möjligheten att hitta de fina aspekterna med honom hos en ny man, om jag “glömmer” exet… tror jag.

Igår kändes det i alla fall fullkomligt självklart att det var dags att bränna upp lappen och verkligen lämna de saker som jag skrivit på lappen. Så jag tog med mig båda lapparna på min promenad i skogen, och på ett undanskymt ställe intill vattnet satte jag mig och eldade upp lappen med det jag ville släppa. Det kändes skönt. Sedan gick jag vidare till en ny plats, och där satte jag mig och läste upp, halvhögt, listan på egenskaper hos en man som jag önskade att kosmos skulle skicka mig. Jag hittade inga brister i den lååånga, detaljerade listan… möjligen var det en punkt som kan tänkas vara lite hämmande: att jag beställde honom inom tre månader, och att han skulle hitta mig. Förmodligen var jag dödens trött på att ta kontakter och att driva alla relationer själv, när jag skrev listan…

Nå. Jag tror att den viktigaste aspekten i det jag gjort och gör just nu, är just det där med att släppa saker.

Dottern kom på middag framåt kvällen. Vi pratade och pratade och pratade, hade knappt tid att vare sig äta eller spela kort, som vi försökte…

Det mest… märkliga med vårt samtal, var att hon inledde med att säga att hon kände det som om hon har tappat livsgnistan. Att hon inte ser någon framtid för sig, inte ser fram emot något och inte känner någon glädje när hon tänker på något alls… inte heller sådana saker som hon alltid har blivit glad av tidigare. Precis som jag, så har hon varit ganska “lagom” socialt aktiv och gjort saker som “är kul” under de senaste veckorna, men trots detta så kände hon det som om hon var isolerad och inte hade något liv…

Det som var märkligt var alltså att hon beskrev sin känsla för sitt liv, just nu, i princip exakt så som jag har känt det… och jag har inte sagt ett ord till henne om det. Ännu märkligare blev det när hon sa att hennes pojkvän, alldeles spontant, hade sagt för några veckor sedan att han inte kände någon livsglädje… att allt bara kändes som grå-grå, grå-grå…

Och eftersom både jag och min dotter är sådana människor som vill förstå och se om det finns mönster i saker så att man kanske kan lära sig att hantera det som är, så letade vi omständigheter: vädret de senaste veckorna är en ganska självklar faktor. Det har varit mörkt och regnigt oavbrutet i några veckor. Människohjärnan och -kroppen reagerar på vädret, oavsett vad vi tycker om vädret. En annan faktor som både hon och jag har drabbats av under de senaste månaderna, är att saker har gått sönder i ovanligt hög utsträckning. Vilket har inneburit en massa merarbete, som tagit energi. Resan till det som skulle vara det varma och vackra landet, som dottern och hennes pojkvän företog sig för några veckor sedan, blev en sådan total katastrof att det egentligen inte är möjligt att så mycket kan bli så fel och dåligt… det har slitit hårt på våra känslor – mest för dottern och pojkvännen såklart, men det tog otroligt hårt på mig också att veta hur djupt besviken hon blev på denna resa som hon drömt om sedan hon var liten… det gjorde ofattbart ont i mitt hjärta att min dotter skulle behöva stå ut med denna smärta, när det enda som hon verkligen behövde och förtjänade var att allt skulle bli underbart…

En sak som vi också har gemensamt, jag och dottern, är att vi har förändrat våra liv extremt mycket det senaste året. Jag har bytt arbetsuppgifter, arbetsgivare, kollegor och lokaler helt och hållet, dottern har slutat skolan och jobbat på heltid på det ställe där hon också jobbat under något år (och där hennes chefer gjorde livet till ett helvete för henne och medarbetarna) och sedan har hon bytt jobb till ett helt nytt och annat ställe… Både för henne och mig betyder jobbytena stora förbättringar, men det kostar på att anpassa sig efter det som är helt nytt och att hitta sin egen trygghet i helt nya sociala sammanhang. Dessutom har hon flyttat hemifrån – något som givetvis påverkar både henne och mig fortfarande…

Jag tror att både hon och jag lever i ett slags “efter-kris-läge” efter alla år då hon har mått dåligt och blivit sinnesskadande behandlad hos sin far. Jag fick ta skiten för allt hennes dåliga mående, och jag fick ensam se till att “laga” henne, emellanåt mot hennes vilja eftersom hon vant sig så vid att skada sig själv för att hon inget var värd hos sin andra förälder… och hon har äntligen fått kliva ut i ett liv som inte dikteras av några “gamla” ramar – och det som först kändes som en enorm frihet, har blivit grå och väldigt slitig vardag, och hennes kompisar som gått arbetslösa sedan studenten börjar en efter en att planera för att flytta härifrån, eller resa…

Jag sa till henne att jag har tänkt på att det faktum att jag har varit alldeles ensam om att bära henne och mig de senaste åren, medan jag har kämpat på alla fronter för att försöka skapa mig ett bra liv – och att det inte har funnits någon kärlek i mitt liv som har kunnat göra mig gladare eller avlasta mig emellanåt, kan ha påverkat henne negativt… att den bild hon har med sig av “hur det är att leva som vuxen kvinna”, har blivit synonymt med att slita så inihelsike för försörjningen och att inte få någon glädje gratis, för att mitt liv tyvärr har sett så ut under hennes sista år innan vuxenheten. Jag vet att jag inte har gnällt särskilt mycket, jag vet att det jag har visat henne är att man ska tro på sin förmåga att skapa sig ett bättre liv och att man inte ska fastna på hindren utan resa sig och gå vidare direkt, men… det har varit en kamp. För både henne och mig, är det inte mycket som har kommit enkelt eller gratis… vi har fått jobba som dårar för allt gott vi har fått, eller skapat oss.

Det kunde ha varit värre. Det kunde ha varit fruktansvärt mycket värre… vi kunde ha varit utan både mat och husrum, vi kunde ha levt med någon som misshandlade oss… ja, utan att lista allt som kunde ha varit värre, så får jag konstatera att det inte alls har varit så hemskt – relativt sett. Men jag jämför med förutsättningarna som jag hade, medan jag växte upp… med praktiskt trygga, kompetenta föräldrar som levde tillsammans och aldrig bråkade, och vänner som faktiskt både lyssnade och förstod när jag behövde prata… vi lyssnade på varandra, och det var en gåva för oss alla att vi hade varandra. Visst hade jag jobbiga saker att hantera när jag var i dotterns ålder, men de yttre ramarna var så enormt mycket tryggare än de varit för min dotter… och någonstans sörjer jag det. Jag sörjer att mitt enda barn inte har fått den uppväxt som jag ville, trodde och faktiskt räknade med att hon skulle få…

Å andra sidan har hon en mamma som faktiskt förstår alla känslor. Som hon kan prata med om allt som hon vill och behöver prata om. Som kan ge feedback som hjälper henne att komma vidare med saker som hon inte vet hur hon ska hantera. En mamma som faktiskt står på sina egna ben, och klarar allt som är nödvändigt att klara, alldeles på egen hand… men framför allt har min dotter en mamma som alltid finns till hands om dottern behöver henne, och oavsett på vilken “nivå” hon behöver det.

Det hade inte jag.

Igår pratade hon en hel del om sina kompisar. Att de är så olika, att de alla har bra sidor men att ingen… är som hon.

Och en sak som vi konstaterade, båda två, var hur konstigt vi tycker att det är att så otroligt få människor förmår sätta sig in i ens situation, eller känslor… inte ens om de själva har varit i liknande situationer, kan (eller vill?) de förstå.

Hur tydligt både hon och jag än förklarar vad vi känner, och varför, så verkar det knappt finnas någon som har förmågan att sätta sig in i situationen och säga “jag förstår”.

Och vi är båda både frustrerade och förvånade över det. Hur kommer det sig att de flesta människor inte verkar kunna sätta sig in i andras situation? Är jag och min dotter verkligen så ovanliga i vår empatiska förmåga? Jag tycker inte att det är några märkvärdigheter det handlar om, för det mesta – de flesta saker som vi berättar om våra känslor och upplevelser, har våra vänner själva berättat historier om från sina liv… men när vi berättar, så är det som om de bara inte kan förstå…?

Det vore en sak om vi uttryckte oss väldigt luddigt och kryptiskt. Men vi är väldigt tydliga, både hon och jag… det finns oftast inget som går att missförstå… och ändå gör de vi har omkring oss det. De projicerar sig själva eller något annat på det som vi berättar, och vi får mer eller mindre väldigt märkliga responser på det vi säger… hur kan det komma sig?

Emellanåt säger min dotter att hon längtar efter mig “för att du är den enda som lyssnar, förstår och bryr dig”. Och visst, så är det väl med föräldrar och barn, det finns kanske ofta inga utanför familjen som ställer upp eller bryr sig om lika djupt och mycket… men jag tycker faktiskt verkligen att dotterns kompisar uppvisar… ovanligt dålig förmåga att sätta sig in i och visa förståelse för hennes situation och känslor. Och för egen del så tycker jag nog att antalet människor som inte förstår det jag berättar, eller inte vill höra, har blivit större med åren…

Är det den självcentrerade nutidskulturen som yttrar sig på det här sättet? Eller hade jag bara extrem tur, som barn och ung, som faktiskt hade ganska många vänner som… lyssnade, och i alla fall försökte förstå? Vi visade varandra respekt och förståelse även när vi inte kunde känna igen oss i andras känslor eller situation – och idag visar människor inte förståelse, trots att de haft liknande erfarenheter själva… hur kommer det sig?

Jag vet inte. Jag har inte svaren. Men när min dotter säger att hon känner det som om livet bara kommer att fortsätta vara en grå uppförsbacke i motvind och att det inte blir bättre än så här, så säger jag till henne att så måste det inte alls vara. Det finns ingen “naturlag” som säger att livet ska vara så här kämpigt… vi har bara inte haft turen att hitta “nycklarna” än. Vi har jobbat som fullkomliga idioter på att hitta och samla på oss nycklarna till det goda i livet, både hon och jag… men vi har inte haft turen med oss, så mycket som vi borde haft i förhållande till våra ansträngningar. Och jag tror faktiskt på det. Trots att ingen av oss känner livet i oss nu och inte ser någon lycklig framtid i våra kristallkulor, så finns det inget alls som säger att det måste vara så här alltid.

Kanske är det till och med så att man behöver fastna så inibomben i känslan av att allt bara är skit… för att man till slut ska slå sig loss ur den, och göra något alldeles oväntat, för både en själv och omgivningen – något som sliter tillbaka livskänslan… kanske.

Och så har jag funderat en del på det här med öppenhet. Att vara privat och personlig och att fläka ut sina känslor och åsikter, för andra att se och ta del av…

Jag hade ett samtal med ett par kollegor på lunchen idag. Vi pratade om nätet, som kommunikationsmedium, om anonymitet och vad det för med sig i form av att vissa missbrukar förtroendet som “samhället” på nätet ger, och häver ur sig s.k. “näthat”… om mobbing och kommunikationskultur, och om sårbarheten som det kan innebära att visa upp “privata” saker om sig själv så att människor som man inte tänker på att de finns där kan ta del av det. Om ungdomars omedvetenhet om riskerna med att exponera sig… och samtalet landade i frågan om vilken grad av “öppenhet” som egentligen lämpar sig.

Egentligen inte för nätet, utan överhuvudtaget…

Den ena kollegan, som är av den lite äldre skolan som är skeptiska till “passiva aktiviteter” som att sitta framför datorn eller titta på TV, sa med lite snörp på munnen att “en del skriver ju varje dag på Facebook, om vad de gör, smått som stort – ska man verkligen fläka ut sig sådär, om sitt privata liv??” Den andra tyckte att vi måste prata med våra barn om riskerna med att “berätta allt” eller lägga ut bilder som barnen tror att det bara är deras kompisar som ser, trots att de visar upp dem på publika ställen… och att ungarna ser det som om de har en sluten krets av nära vänner i sitt forum, samtidigt som de använder nätet för att de faktiskt söker bekräftelse och vill bli sedda, så på ett plan vet de ändå att “alla” kan se det de gör på nätet.

De har bara inte en global verklighetsbild… deras hjärnor är inte tillräckligt utvecklade för att fullt ut kunna föreställa sig resten av världen, den som de inte ser i sin fysiska vardag.

Och jag nämnde att jag bloggat i många år, och att bloggandet har medfört en konstant pågående diskussion, bloggare och bloggläsare emellan, om hur “öppen” man kan/får/bör vara om sina känslor och sitt liv… att det blivit oerhört tydligt för mig vilka otroligt stora variationer det är mellan olika människor, både i synen på vad man upplever som “privat” och hur man tycker att man “får” exponera sina känslor och sitt liv inför andra människor.

Jag nämnde också att jag trillade på en blogg idag, när jag sökte efter kontaktuppgifter till ett lokalt serviceställe, där tjejen som skrev inte bara talade om vem hon själv, hennes pojkvän, vänner och släktingar var, vad de hette och var de bodde, utan också hängde ut namn på personer som arbetar på lokala företag och som inte hade personlig koppling till henne själv. Hennes blogg skulle sannolikt åka dit på personuppgiftslagen, om någon skulle anmäla den… och jag skulle gissa att den tjejen inte tänkt tanken på att det hon skrev kan läsas av dem som det berör, eller att hon bryter mot lagar med sättet som hon skriver på. Hon var tillräckligt ung för att förmodligen vara en av dessa “ungdomar” som har det där kluvna synsättet på “det man gör på nätet” – att det är till för ens närmaste, men man lämnar det publikt för att kanske någon ny och spännande människa ska komma in i ens bekantskapskrets.

Ena kollegan pratade om att tidningarna borde censurera oerhört mycket hårdare bland de mer eller mindre sinnessjuka kommentarerna som hopar sig på deras webbupplagor. H*n jobbar inte själv som publicist och har inte haft någon anledning att fundera över “yttrandefriheten” i sammanhanget, h*n tyckte bara att för tidningarnas egen trovärdighet borde de inte vilja bli förknippade med den sortens kommentarer som vanligtvis haglar in på varenda artikel som de skriver, oavsett vad det handlar om…

Jag insåg att mina år, och erfarenheter, i kommunikativa sammanhang på nätet, har gjort mig en aning luttrad. Jag accepterar att det förekommer oerhört mycket otrevligheter på nätet, från människor – men jag hanterar det genom att vägra delta som “kanal” för den sortens beteenden. Jag tror numera att enda sättet att motarbeta de otrevliga uttrycken för mänskligt beteende som internet möjliggör, är att inte upplåta utrymme för den sortens uttryck när man kan, och att konsekvent “kliva av” alla slags diskussioner när de börjar hamna helt utanför hagen (vilket de tyvärr oftast gör nuförtiden – det handlar allt mer sällan om att man “diskuterar” saker som man är oeniga om, utan nivån på de otrevliga kommentarerna eller meddelandena handlar vanligtvis inte om “ämnet” överhuvudtaget).

Men jag tryckte på, till kollegorna, att nätet fyller en väldigt god och behövd funktion för människor som behöver få sätta ord på jobbigheter i sina liv som de inte kan eller vågar prata med någon om. Att man, faktiskt fullständigt anonymt och utan att “röja” några detaljer om sig själv som kan göra en identifierbar, kan få skriva öppet om sina känslor, relationer, liv… och på det sättet både få stöd och förståelse från andra, lika anonyma, människor, på ett sätt som man kanske aldrig har upplevt i sitt liv AFK.

Det var där någonstans, i samtalet, som jag såg på kollegorna att… nja. De var ganska skeptiska till att man “ska få” vara hur öppen som helst, med sig själv… “ska det verkligen vara nödvändigt att fläka ur sig?”, tänkte nog inte bara den ena utan också den andra kollegan… Och jag sa att ja, jag tycker att det är viktigt att vi för dialoger med varandra och med våra barn, om hur öppen man “får” vara – inte bara på nätet, utan överhuvudtaget.

För vi svenskar är nog i allmänhet lite väl slutna om oss själva – framför allt för vårt eget bästa… det är inte bara inom psykoterapin som man vet att människors känslobördor kan lätta och rentav försvinna, om vi får dela med oss till andra om våra upplevelser av att vara människa.

Och med nätets stora variation av människor, i åldrar, klasser, kön, läggning, härkomst… så blir det tydligare än man får chansen att få syn på det i sitt vanliga vardagsliv (där de flesta man umgås med kommer från liknande sociala sammanhang), att det faktiskt inte finns några allomfattande, specificerade och allmänt vedertagna “gränser” för “hur öppen man får vara”. Det har blivit väldigt tydligt för mig, som trots allt har befunnit mig på nätet i väldigt hög grad under flera års tid… och när jag tänker på att de flesta av mina kollegor, kanske av svenskar överhuvudtaget, fortfarande använder nätet i stort sett bara för att söka (statisk) information och kunskap och för att köpa/sälja saker, dvs inte för att kommunicera djupt, brett och allmänmänskligt med andra människor, så… inser jag att det kommer att behövas att vi pratar mycket och ofta med de människor vi träffar i vår vardag om “var gränsen går för hur öppen man får vara”, innan den allmänna uppfattningen om den gränsens relativitet, blir till en medvetenhet och en kunskap som man känner respekt inför.

En annan tanke, om öppenhet… Jag läste några ord på en blogg som handlade om att man kan använda sig av sin öppenhet som ett sätt att dölja sina känslor. Jag känner inte igen mig i just det, men jag har tänkt på att… om man är ärlig och öppen med sig själv, mot sin omgivning, så ger man dem snarare mindre än mer att… ge sig på, om de skulle vilja. Är man öppen med sig själv, så finns det inget dolt och sårbart som människor kan skada, avsiktligt eller oavsiktligt.

Man behöver nog vara ganska stark i sig själv för att våga och orka visa sin själ, sin personlighet, sina fel och brister och alla sina handlingar, för andra människor. Ända sedan jag fick veta i tonåren, av gemensamma vänner, att min närmaste barndomsvän sedan sju år tillbaka hade pratat skit om mig den senaste tiden så fort som jag lämnade rummet, har jag varit klar över att allt du säger till andra människor måste du vara beredd att stå för – eftersom det kan komma fram till den som du pratat om. Allt jag skrivit på nätet har jag redan från början varit helt klar över att jag kan komma att bli ställd till svars för, från människor som känner mig. Så allt jag skriver på nätet – står jag för. Samma sak gäller vad jag säger till andra människor. Det är fullt möjligt att jag skulle skämmas om jag blev ställd till svars för något jag sagt eller skrivit, i synnerhet om någon har tagit illa vid sig av det – men jag kommer aldrig att säga “det där har jag inte sagt eller skrivit”, när jag vet att jag har det.

Jag tror faktiskt att den som är öppen med sig själv och visar sin sårbarhet, blir mindre sårbar än den som gömmer sig bakom tystnad, tjusiga omskrivningar eller hemlighetsmakeri. Nu pratar jag inte om att vara anonym eller inte – öppen är man som människa, inte som “identitet”.

Och jag tror att vi alla kan lära oss mycket om oss själva, varandra och om att vara människa, om vi delar med oss mer av våra inre. Anonymt eller ej.

Att blogga är inte min grej.
Men det är ganska roligt att designa iaf..
Annars är det helt ointressant! xD

Har webbdesign och sitter och lär mig hur man använder en blogg.
Men idag är jag trött. Jag vill bara åka hem och somna till en mysig film!

• Torsdag: Jobb med uppsatsen. Simning. Det gick bra för barnen men jag själv kunde inte andas i poolen (ja; jag höll huvudet ovan ytan ).
• Fredag: Massor av jobb med uppsatsen. Det rullar på nu. Anton och jag var å köpte present till Wilmer. Piratlego och kläder. Anton kände inte för hockeyträning så vi struntade i den. Åt Pizza.
• Lördag: Wilmers födelsedag. Skridskor i Mjölby på morgonen. JAG åkte skridskor också. Det tyckte barnen var kul. Vi var och kollade på ett sånt hus som vi ska ha. Det såg väl bra ut. Blev lite trött när jag såg de leriga tomterna bara. Tur att farsan har en jordfräs På kvällen åt vi middag på Yrvädersvägen hela familjen. Min moster och mina kusiner var där. Verkligen jättekul!
• Söndag: Didrik sjuk. Hockeyträning för Wilmer på morgonen. De små var hos mamma å pappa under tiden. Sedan hade Wilmer innebandyträning och efter det var jag på Home Party hos grannen. Sedan hade Wilmer ett kalas att gå på på Fenomenmagasinet i Gamla Linköping. Mycket Wilmer denna dag De andra fick mest hänga med.

Nån som vill veta nå´mer??

Trött och mör efter dagens härjande, kvällen slutade i TV-soffan, lagom ansträngande. CSI Miami blev det, fanns inte så mycket att välja på.  Men jag är så trött så det mesta passerade mig nog förbi utan större uppmärksamhet.

Pysslade lite här tidigare i kväll, har plockat över några inlägg till från gamla bloggen. Så för er som brukar läsa hos mig så blir det lite gammal skåpmat. Dom dyker nog upp lite nu och då, har lagt in dom för framtida publicering.  Den här bloggen fyller förresten en hel vecka i dag, och faktiskt så känns det som om jag trivs jättebra. Tänkte försöka hålla den lite “strikt” så här, ja inte det jag skriver men designen, annars vet ni ju hur jag är, kan pilla ihjäl mig på någon liten färg eller så. Nä, det får nog vara så här “enkelt”.

Här får ni en bild från i dag i repris, tycker den speglar bra hur vackert vädret var. Men som sagt, vädret skulle ju bara vara så här fint idag, sen får vi väl leva på minnet ett tag!

Igår gjorde jag det som jag tycker alla pirater bör göra, gav blod. Sharing is Caring som vi brukar säga (:
Det var min första blodgivning, gjorde tester för någon månad sedan som godkände mig som blodgivare.

Trots mitt låga blodtryck och dumma vener gick det toppen bra, blodgivardamen träffade på första försöket, till skillnad från när jag skulle ta testerna, då tog det 4 stick innan de träffade och så fick jag ett fint blåmärke som present.

Då hon fick höra att jag var Piratpartist sken hon upp och frågade hur twitter fungerar. Tyckte jag var lite kul. Sedan bad hon mig blogga om det och få mina vänner att ge blod, så nu har jag gjort det med! Förutom att göra en god gärning så fick jag en stencool t-shirt där det stod “Been there, done that – got the t-shirt”. Plus att jag fick massa kakor att mumma på.  Så folk, störta bort till bloddroppen nu!

Följande fick jag som kommentar på ett inlägg här i bloggen… Ett fantastiskt “bevis” på hur det moderna samhället är idag. Tillgänglighet, möjligheter, “anonymitet”, öppenhet osv….

Självklart skall jag försöka svara;

Hej!
Jag har fått en uppgift i skolan att intervjua någon som var ung under 50-60-talet. Jag hittade din blogg och det skulle vara jättesnällt om du vill svara på dem här frågorna:
1. Vad var modert eller trendigt på den tiden?

Killarna började bli mer och mer långhåriga. Täckjackor och Parkas. “Flower Power” och en Hippie kultur. Nya material i modet som syntet (polyester) och plastlack för skor och stövlar…..
2. Vilka artister var populära?

Beatles och Rolling Stones, Tages och Ola and the Janglers – Hep Stars m fl.

Gunnar Wiklund, Ann-Louise Hansson, Lill Lindfors, Lill-Babs, Anita Lindblom & Frank Sinatra, Edith Piaf och många många fler…..
3. Vilka idrottsstjärnor var kända?

Ja du, här får jag passa…… hm hm

4. Vad var typiska helgnöjen?

Vi hade partyn… vi poppade Pop Corn som var helt nytt .  Att gå på bio var i alla fall något vi gjorde ofta. Ungdomsgården var öppen, inte alla helger men där kunde vi spela spel, biljard och umgås…. i min familj åkte vi ofta till vårt lantställe.
5. Hur var det att gå i skolan?

Jag trivdes för det mesta.

Klasserna kunde se olika ut men vi var ca 20 st. I min klass fanns en flicka från Ungern och en från Rumänien, en kille kom från Mongoliet. Vi hade läxor och läxförhör. I 1:an och 2:an gick jag i skolan på lördagarna.Vi hade en egen bänk med “lock”, vi fick skåp då vi började högstadiet. Betygen var 5-gradiga där 1 var underkänt och 5 var bäst. En 3:a var godkänt. Vi hade ämnen som: Kristendomskunskap & Hembygdskunskap…. Det som idag kallas Religion och Samhälsskunskap.
6. Hur var lärarna?

Som jag minns mycket mer “tant och farbror”….. mer auktoritära och bestämmande än idag. Ordning och reda var viktigt.
7. Hur var eleverna?

Jag har en känsla av att vi var lugnare, kanske mer tillfreds?! Vi var “barn” på andra villkor än idag.

Svara så snart som möjligt
Vänliga hälsningar/Malin

Ja du Malin, helt enkelt var det inte att svara men jag hoppas det hjälper dig…. 

Rosenrot ska ju vara uppgiggande sägs det, har faktiskt aldrig provat men nu är jag så trött av mörkret så det kunde vara en idé. Men så får man inte säga, att det är uppiggande alltså, det har Läkemedelsverket bestämt. Lite smått löjligt faktiskt, ok om de sagt att det botade både den ena och den andra krämpan, dvs. hade någon rent medicinsk effekt, men att det är lite uppiggande? Nåja, vi har våra lagar och regler och de ska väl följas kan jag tro! Men ibland undrar man… lite kan vi väl tänka själva också fast våra myndigheter inte tycks tro det!

Här vräker regnet ner i vanlig ordning, om vi ser det positivt så är det inte halt ute, grundvattennivåerna bör väl ligga högre än vanligt och… nä, där tog det positiva tänkandet slut minsann! Snuvan lever kvar högst välmående, men som jag skrivit förut, sjuk är jag inte – bara snuvig. Irriterande men inte mer! Men det är väl bara att ägna sig åt inomhusaktiviteter, det finns ju något på nätet för alla skrivs det i Expressen. Man kan facebooka, blogga och gud vet allt, jo men att blogga är ju lite kul, eller hur? Men hur kul sådana inomhusaktiviteter än är så måste man nog ut i regnet ändå, mr Hund vill kissa och till jobbet tar jag mig knappast annars!

Nu är jag tillbaka för att blogga här igen. Velig som jag är har jag funderat o funderat vilken blogg jag gillar bäst och efter att jag fått smakråd från Caroline blir det här, iallafall för ett tag

Den här veckan är det hemstudier som gäller så det blir totalt 2 veckor hemma eftersom jag var sjuk förra, lite drygt men får se fram emot nästa. Idag skulle jag vara handskmodell för Caroline, det gick sådär eftersom vi fikade, tjatade och jag ville ha råd om bloggen och helt plötsligt hade jag varit där i nästan 2½ timme och jag började bli lite nervös över hur lägenheten med en ev. rastlös Wilda i den men hon hade skött sig som hon faktiskt brukar. Det blir iallafall ett nytt försök till handskmodellande imorgon med fika efter isåfall.

I lördags var det avslutning på slyngelkursen. Vi gick till skogs och körde sökövningar med godis, Wilda var superduktig och hittade även baconet husse gömt en bit upp i barken på ett träd. Så nu är frågan om vi ska gå vardagslydnad till våren eller försöka träna hemma och ta en kurs i agility istället…Hmmm svårt…

Fick en fråga om man kan tjäna pengar på att blogga, och som den nyfikna person jag är så måste jag ju kolla runt lite! Metrobloggen har ju som bekant lagt ner sina betalningar, hur kan man göra då?

Man kan nog, om man vill, tjäna några kronor på att blogga. Några större summor ska man kanske inte räkna med, men är man en duktig skribent så kan man nog dra in en och annan krona. Själv har jag för tillfället valt att inte försöka med detta, men det gör man ju alldeles som man vill med. Och nu när jag rotat runt här bland allt som finns att välja på kanske jag ändrar mig på den punkten!

Det finns olika sätt att göra detta på, alla går ju så klart mer eller mindre ut på att göra reklam för en eller annan produkt. Så, i de flesta fall gäller det att se till att ha en blogg som man får lägga reklam på själv.

Canis och Boubleroom är exempel på företag som “köper” egen reklam från oss bloggare eller dom som har en hemsida. Funkar i stort sett som ovanstående reklamförmedlare men av naturliga skäl gör man enbart reklam för ett företag då. Det finns säkerligen många, många fler sådana företag att ansluta sig till.

Blogvertiser är näst intill en kombination av en blogglista och ett reklamförmedlande företag. En väsentlig skillnad är att här väljer företagen ut en blogg från “blogglistan” som de vill ska skriva ett inlägg om en produkt. Bloggaren styr själv vad han eller hon skriver och får för det en summa pengar.

Buzzador har nu också börjat med BuzzadorBLOG där man kan få prova nya produkter gratis och skriva om dem i sin blogg. Det ryktas om att man eventuellt också så småningom kommer att kunna få betalt för detta, men att testa nya produkter gratis är så klart inte fy skam det heller.

Detta är några exempel på sätt att tjäna pengar på sin blogg, det finns säkert många fler sätt – tipsa mig gärna!

Och som ni ser… frågar man så får man svar. Jag är oförbätterligt nyfiken av mig!

Efter moget övervägande fattade jag beslutet…… Jag gick iväg och fick “sticket”.

Eftersom jag har det jobb jag har räknades jag som “vårdpersonal” och fick fort och lätt min spruta. Desvärre fick jag idag veta att “Socialstyrelsen” bedömt tandvårdspersonalen i länet som icke prioriterade…. Hur tänker de då????

Jag fortsätter att förundras över hur prioriteringarna görs, hur fördelning av vaccinet ter sig och hur “pandemin” utvecklas. Egentligen blir jag inte klokare, snarare tvärtom, men jag är glad att jag gjorde som jag gjorde. Nu är det gjort!

Efter att ha läst en diskussion på en annan blogg började jag svara, men det blev mer än en kommentar. Det bidde en fundering.

Jag tänkte på det här med vad man tar upp i sina skriverier.

För många bloggare som inte är proffessionella skribenter ar det är väl lättast till hands att man skriver av sig de funderingar man har när det känns motigt och tungt. Precis som i livet vid sidan om datorn, det är lätt(are) att beskriva och notera det som är dåligt i stället för det som är bra.

Det kan vara anledningen till att många bloggar föds i en kris eller ett behov av att få svar och stöta och blöta sina tankar. Sedan när man löst alla knutar så lägger man dagboken åt sidan för då falnar inspirationen och behovet hos amatörskribenten (som det i många fall är).

Men skrivandet har förhoppningsvis då nått sitt syfte. Att få skribenten att välja väg. Att våga förändra sig, och bryta gamla mönster. Att sätta sina ord på pränt är ett bra steg på vägen.

Fotnot:  Nu är ensamma pappan inte ett bra exempel på en amatörskribent… Tvärtom. Men det är ett dj–a bra exempel på en blogg som föds ur en kris. Får se vad som händer härnäst med den. Jag önskar dig allt gott dock.

Jag satt uppe sent i går. För sent säger en del av samvetet men jag lyssnade inte på det örat. Jag blev inspirerad att skriva en sak och då var det bara att smida. Jag hoppade runt lite bland bloggar och fann en ny intressant läsning.

Det slår mig ibland att många av de jag läser och fångas av oftast tillhör den andra genushalvan. Och många som kommenterar här tillhör samma halva.

Var är männen?

Jag tror jag borde söka upp fler bloggande män som skriver “mjukt”.

Mjuk hemsida

En bloggkollega tänkte att det var nog ganska ovanligt att jag som man skriver på det sätt jag gör. Känslor och funderingar. Naket och ärligt.

Ska jag ta fram lite mer macho? Visa att jag har “cojones”? (Jag vet en som skulle bli glad/nöjd, kanske två).

Nä jag ska inte försöka vara något jag inte är, men jag ska försöka stå för det jag är. Ett litet steg i taget behöver jag flytta fram mina positioner. Jag behöver ta det varligt just nu för ibland är min självkänsla inte på topp. För att jag tvivlar på mig själv så mycket ibland.

Fler inlägg kommer om dagsform, bloggens öppenhet och min personlighet och var den passar in i helheten.

PS. Jag ska försöka skriva mer utifrån känsla ett tag.