Essa skriver om frihet. Om frihet som begränsas när man får ansvar för en annan liten människa. Men ändå:

“Friheten sitter inte i begränsingarna av tillvaron, utan i vad jag gör med de möjligheter jag har.”

Jag var också ensam när jag fick mitt första barn. Men till skillnad från Essa var jag väldigt ung. Jag hade inte hunnit skapa mig det där vuxenlivet, inte lagt mig till med vanor eller ovanor som jag plötsligt var tvungen att ändra på. Så att få barn var för mig inget frihetsberövande. Däremot har jag ju längre tiden gått i jämförelse med andra insett att jag har en hel del begränsningar, begränsningar på grund av barnen kanske, men framförallt på grund av vem jag är. Och jag har börjat ta mig friheten att sätta mina egna gränser. Att inte försöka klara eller hinna eller göra det där som andra gör. Frihet kan vara så väldigt många olika saker.

Frihet kan vara förmågan att kunna använda sina händer.

Och det är väl så att när vi drabbas av de där händelserna som vi inte alls kan påverka, där vi inte har något val och allt ställs på sin spets, då lär vi oss uppskatta andra saker än förr. Har man varit fjättrad vid dropp är det frihet att slippa. För den som varit sängbunden en längre tid är det frihet att kunna röra sig i sitt eget hem.
Ibland behövs inga stora omvälvande saker. Det kan räcka med att ha en riktig maginfluensa för att åtminstone under en tid uppskatta känslan av att vara frisk, och njuta av att kunna äta.

Frihet kanske inte ska blandas ihop med valfrihet. För visst kan det vara stressande med alla dessa val. Ibland känns valfrihet mer som en börda, som ett tvång. För att man faktiskt tvingas göra ett val. Tänk så mycket enklare vissa saker skulle vara om man slapp välja. Om det bara fanns en telefonileverantör, en taxifirma, en mataffär, en tevekanal… Vilken energi som skulle frigöras. Vilken befrielse, att slippa välja. Nu menar jag inte att jag önskar mig någon form av kommuniststat eller bondesamhälle där enda alternativet var att bli gift och tillbringa tiden vid spisen. Men det vi ibland tror är frihet kanske inte alltid fyller just den funktionen, den känslan av befrielse.

För mig är frihet väldigt mycket att inte ha några måsten. jag till och med planerar in tid, ja hela dagar, då jag inte har en enda tid att passa, ingenstans jag måste iväg, inga möten. Annars skulle jag inte orka med de där fullspäckade dagarna. Annars skulle jag inte hinna tänka. För att tänka behöver jag frihet från de där måstena, och framförallt friheten att slippa ha koll på klockan.

En annan viktig sorts frihet är tankens frihet. Yttrandefrihet. Friheten och rätten att få vara den jag är.
När jag läser Mias inlägg kan jag inte låta bli att tänka på den värld jag har i mitt huvud. Den ständigt pågående romanen som utspelas parallellt med mitt eget liv, den som påverkas av vad som händer omkring mig men som alltid har en lycklig utgång. Den som är mer eftertänksam och skrivs om när det passar mig, för att vara det ultimata.
Den romanen har jag haft där sedan jag var liten. Eller. Inte samma roman. Jag tänker fram nya hela tiden. Men visst är det frihet, att jag aldrig någonsin varit uttråkad eller egentligen rastlös eftersom jag alltid kan fly till den romanen, där det alltid händer saker och där jag är fri att styra handlingen på precis det sätt jag själv vill.

Är det frihet att inte behöva någon? Eller är det frihet att våga, att erkänna att man behöver någon annan? Jag vet inte. Men som jag skrev i en kommentar hos Newyn, så trodde jag att just friheten var ett krav för alla när de går in i nära relationer. Friheten att få vara sig själv. Att slippa ifrågasättas. Att inte behöva försvara sig och förklara allt. Att man just för detta behov av frihet söker en partner som förstår, eller åtminstone accepterar och inte försöker ändra på en.
Men vi kanske är ovanliga på det sättet? Är vi egoistiska? Handlar det om dålig anpassningsförmåga? Eller har jag bara haft otur, eftersom det verkar som om andra så lätt hittar någon som de kan tänka sig att leva med, under samma tak. För mig är det inte frihet om förutsättningen är att jag tvingas göra våld på mig själv.

Jag utlyste frihet som bloggtema den här veckan.
Stort tack till er som hakade på!

Jag gillar torr humor.
Som när ett riktigt stenansikte säger något helt absurt utan att röra en min.
Humor som tvingar mig att tänka efter och kanske bli lite osäker på om personen verkligen menar allvar eller skämtar.
Den är visserligen inte alltid lätt att förstå, jag är en sån som ofta tar dylika skämt på fullaste allvar enligt principen att tro på allt folk säger till motsatsen är bevisad.

Men.
För att översätta till diskussionen om #nosmiley. Jag kanske först ska förtydliga att jag inte är emot smileys. Jag använder ofta smileys. Men när man använder dem som ironiflagga försvinner ofta det roliga. Som i den sortens torra humor jag syftar till här ovanför. Det är ju inte alls lika kul om personen som säger det som blir kul så länge man säger det och låtsas vara gravallvarlig får för sig att ta på ett stort leende för att folk ska förstå skämtet. Det blir liksom kontraproduktivt och inte alls lika kul.

Illustreras bra av den här konversationen på Facebook tidigare idag:

Notera den allra sista kommentaren. Att trycka dit en smiley där hade varit att helt förstöra det lilla roliga. Nu var det inte ett tokroligt exempel, men ni fattar va?

Visst, att använda sig av ironi är en svår balansgång, och risken för missförstånd är enorm.
Men den är lika stor AFK som på nätet, och är en risk jag är beredd att ta för humorkonstens skull.

Ni vet de där texterna som ger en prestationsångest?
Som gör att man bestämmer sig för att aldrig mer skriva en rad till, varför skulle man, när det finns de som gör det så mycket bättre?
En person som lyckas träffa rätt tamigfan varje gång, är Martin Ezpeleta.

Läs hans text om Tvättstugan.

Sen kan du läsa resten av hans blogg när du ändå är i farten. Bäst just nu, alla kategorier.

Mattias tar upp en intressant aspekt på det här med smileys i en kommentar till min postning i Bloggvärldsbloggen.

Han skriver:
“Jag tycker att många är fega i sin konversation, och kastar ur sig “sanninga” och “påståenden” men desarmerar dem med en smiley på slutet bara för att undvika konflikt.”

Och oj vad jag håller med. Och vad jag känner mig skyldig. För visst är det så att en smiley är ett enkelt sätt att avväpna motståndaren i en diskussion, hur ofta ser man inte påståendet “men såg du inte min smiley” som svar på ett angrepp eller ifrågasättande?
Men så tänkte jag lite längre. Och detta sätt att avväpna kanske ändå behövs, även då man är allvarlig och menar varje ord. Åtminstone ibland. Jag har ibland livliga diskussioner med vänner, öga mot öga. Det som sägs kan vara väldigt hårt och krasst, men omgärdas av varma blickar, kanske leenden och ibland skratt. Röstläge och blickar säger ofta så otroligt mycket och nyanserar betydelsen, vilket inte är detsamma som att man inte helt menar det man säger.

På nätet blir det lätt väldigt hårt och krasst och bortsett från bortförklaringen “såg du inte min smiley” är jag nog beredd att köpa metoden att visa att man inte är fientligt inställd även om man menar det man säger och inte alls håller med en meningsmotståndare i en diskussion på internet.

Samtidigt så känner jag ibland att det är att underskatta en meningsmotståndare. Tycker man olika så gör man, det behöver inte orsaka krig eller dålig stämning, den som läser borde kunna se orden och inse att de kan vara sagda med olika ton, och kanske inte väga in ett tonläge som inte finns där. Vara lite mer öppen för att den som skriver orden inte nödvändigtvis vill illa eller är sur eller arg.

Men vi människor behöver förenkla, vi tolkar ord olika, och jag börjar inse att man inte kan förvänta sig att någon läser utan egna filter och sitt eget sätt att tolka.
Därför kan smileysar också vara ett sätt att hålla nivå på en debatt så att den inte sjunker till sandlådenivå för att någon väljer att tolka in “fel” saker.
Eller är det smileysarna som hör hemma i sandlådan?

Så även om jag först var helt enig med Mattias tvekar jag efter en stunds eftertanke. Vad tänker du? Är en smiley ett bra sätt att förmildra något man säger, eller är det bara fegt att avväpna mottagaren genom användandet av glada gubbar?

Ibland hamnar jag i bryderi över i vilken blogg jag ska skriva vad. Som dagens grejer i Bloggvärldsbloggen. Jag har dels skrivit en sammanfattning av Veckans bloggtema, som var att tipsa om andra bloggar. Vet att många av mina läsare förr uppskattade mina tips och rekommendationer och vet inte hur många av dem som också läser eller har gått över till Bloggvärldsbloggen. Hur som helst, där finns nu ett inlägg med tips på 76 läsvärda bloggar, för den som har tid att slå ihjäl eller har ledsnat på sin egen bloggrunda.

Den andra postningen handlar om #nosmiley. Joakim Jardenberg uppmanar folk att haka på och köra en smileyfri vecka. Jag har skrivit utförligare om det i Bloggvärldsbloggen men uppmanar även er som normalt inte läser den att haka på, inte för att vara bakåtsträvande och tjurig, mer som ett experiment och för att få svar på frågorna om vi verkligen behöver smileys, vad de tillför, och kanske också för att vässa pennorna, bli mer stringenta och tänka efter hur vi formulerar oss.

För en liten stund sedan skrevs kommentar nummer 20.000 i den här bloggen.
Om en vecka fyller den två år. Utan er och alla era kommentarer hade den inte blivit långvarig, och knappast heller lika läsvärd. Många gånger är det diskussionerna som är största behållningen, då mina inlägg kan vara ganska mediokra.
Det är precis lika mycket era kommentarer som gör den här bloggen till vad den är, som mina egna tankar gör det. Ni är min största inspiration.

Tack! För att ni läser, och engagerar er.

Jag fick ju en del frågor ändå, så det är väl bäst att jag svarar på dem. Here we go:

Tack för komplimangen!
Och så svaret på din fråga:
Jag har inte medvetet valt bort något, kan man säga. I praktiken har jag inte haft något val, har man barn så måste dom gå före, helt enkelt. Därför finns heller ingenting att ångra. Och med facit i hand är jag ganska säker på att jag idag har större kompetens än jag skulle ha haft om jag inte hade levt det liv jag gjort, och mina barn har lärt mig och gett mig massor som inte kan bytas ut mot någon som helst karriär.

Det här är en intressant fråga, nog intressantare än svaret faktiskt. Men det har bara blivit. Jag har definitivt aldrig varit ute efter att bli någon frontfigur inom sociala medier. Det kan väl sägas vara symptomatiskt för hela mitt liv. Det bara blir. Såklart har jag en del drömmar men jag är dålig på att sätta upp mål, förutom väldigt kortsiktiga. Jag har hittills aldrig riktigt lyckas nå de mål jag satt upp, ingenting blir någonsin som man tänkt, så jag försöker undvika sånt. Däremot kan ju strävan att nå ett mål skapa helt nya öppningar än man tänkt sig från början, så som sagt – några kortsiktiga mål har jag men dom vill jag inte avslöja. Men generellt kan man väl säga att jag alltid drömt om att skriva, det är det jag vill och det gör jag gärna mer. Någon gång hoppas jag få tid och ekonomi för att kunna skriva en bok. Fast jag vet inte riktigt om vad.

Min favoritfärg beror helt på vad som är färgat. En färg som passar på en vägg kanske inte är så snygg på en tröja. Men om jag måste välja så säger jag blå. Mörk, som havet.

Det där med mat är svårt, men jag är löjligt förtjust i spagetti och köttfärssås. Jag gillar italiensk mat, som inte är sönderkryddad utan bygger på bra och enkla råvaror som inte kokas sönder.

Jag har ett gäng manliga vänner, men ingen som jag skulle kalla min “pojkvän”.

När jag var liten ville jag bli missionär eller författare.

Jag kan nog inte välja ut en favoritblogg. Jag läser så himla många bloggar och de är alla bra på olika sätt. Att jämföra exempelvis Jardenberg.se med Heja Abbe eller As Good as it gets känns lite orättvist. Kika i min bloggrulle, där finns ett gäng bloggar som hör till mina favoriter.

Vilka kläder jag känner mig snyggast i. Oj. Den var svår. Jag är så vansinnigt ointresserad av kläder och mode, och bryr mig mer om att kläder ska vara bekväma. Sen är jag i och för sig fåfäng och gillar att känna mig snygg, men det hänger på något sätt ihop med bekvämt. Jag känner mig snygg i jeans som sitter bra och en sjyst t-shirt. Tror jag. Usch. Den var svår.

Hur många par skor har jag? Jag tänker inte räkna, men det är väl ett gäng. Mest för att jag har fel på en fot och jag köper alldeles för ofta skor som efter att jag haft dem på mig i en kvart visar sig döda mina fötter och därför förpassas in i ett mörkt skåp. Jag har kanske fem par skor som jag kan använda. Att köpa skor är bland det absolut värsta jag vet.

Nästa fråga är bara för konstig. Favoritläppstift? Jag använder läppstift kanske en gång i månaden, och då tar jag det som råkar finnas till hands.

Några husdjur har jag inte, skulle gärna ha katt men det funkar inte så bra i lägenhet med allergiskt barn.

Musik är nästan lika svårt som att välja favoritblogg, men jag säger Freddie Wadling. Allt han tar i blir till guld, så är det bara.

Jag vet faktiskt inte. Alltså, jag vill ju inte känna ångest. Jag hoppas att jag kan tänka att jag haft ett bra liv, typ.

Det är en olycklig slump. Men någon gång i mitten av 90-talet när jag var ny på nätet och skulle posta en kommentar i ett forum var jag tvungen att snabbt, vi talar sekunder, tänka ut ett alias. Andra i forumet kallade sig för Snorkfröken, Lilla My, Snusmumriken och mymlan var skulle jag tro en direkt association till dem. Jag visste knappt vem mymlan var. Det har jag lärt mig sen. Har flera gånger genom åren försökt byta eller tvätta bort mymlan men det har inte lyckats. Igår när jag pratade med Aftonbladets debattchef hörde jag henne tala om mig med någon hon hade i närheten, och då sa hon mymlan, inte Sofia. Jag har lärt mig leva med att det är så.

Jag har bara en. Hon överträffar alla förväntningar jag någonsin haft om en dotter. Björk FTW.

Jag är inte jätteintresserad av fotboll. Svenska landslaget brukar jag hålla på när det är landskamp i någon form. Jag kanske borde hålla på GIF Sundsvall men är nog ett sånt medgångsfan, så just nu är jag måttligt förtjust. Sen gillar jag Arsenal, men det har nog mer att göra med Nick Hornbys bok Fever Pitch än något annat.

Jag står i en bostadskö i Stockholm. Kanske borde signa upp på fler ställen. Sån där byråkrati är inte min grej riktigt.

Jag har inga problem med sökande efter andlighet och sådant, men det intresserar mig inte så mycket. För mig är tro och andlighet väldigt privata saker och jag kan ha svårt för folk som är väldigt utåtriktade när det gäller andligt sökande. Men meditation är säkert skitbra, frågan är om det är det jag tänker på när jag tänker New Age. Det är nog mer kristaller och stenar. Observera att jag dock inte dömer någon, var och en blir salig på sin tro, men jag är lite för krass och cynisk tror jag. Kan ha med mitt frireligiösa förflutna att göra.

Men! Jag har ingenting emot broccoli. Jag älskar broccoli! Men den får inte vara sönderkokt.

Jag lämnade kyrkan när jag var 15, för att den inte motsvarade min tolkning av Bibelns ord om församlingens funktion. Jag kände mig aldrig hemma där, mer dömd och ifrågasatt och ingen tyckte om mig för den jag var. Så mycket falskhet, så mycket dubbelmoral.

Omfattande fråga. Försök till svar:
För det första så ser jag inte mig själv som en offentlig person. Visst, jag är lite känd i bloggvärlden, och i min bransch, men är övertygad om att jag är okänd för de allra flesta. Samtidigt är jag såklart medveten om att jag har ögon på mig, och att jag är mer känd nu än jag var för låt säga två år sedan. Och det påverkar mig och mitt bloggande, det gör det. Jag ägnar mig åt självcensur i betydligt högre utsträckning idag än tidigare.

Jag håller inte med om att jag lämnar ut mina barn. Jag är extremt försiktig med vad jag berättar om dom, och skulle lätt kunna räkna upp minst tio bloggare som är betydligt större än jag som lämnar ut saker om sina barn som jag aldrig skulle göra. Om hur dom bajsar och kräks och säger saker som säkert är gulliga när dom är små men inte kommer att kännas lika gulliga när barnen är tonåringar och deras kompisar snokar rätt på dom “gulliga citaten”.
Framförallt när det gäller mina söner som inte alls vill vara i offentligheten frågar jag om det är okej att citera dem. Ofta får jag nej och då avstår jag.

Det kan verka som om jag “glatt lämnar ut det mest privata”. Så är det inte. Jag har en mycket tydlig och skarp gräns. Det finns så mycket jag inte skriver om eller berättar. Men det man inte skriver syns ju inte, så det är klart att det kan verka som om jag tanklöst berättar det mesta.
Det här skapar en ganska skev bild, såklart. Jag kan vara väldigt privat om mig men inte om mina nära och kära. Det kan därför verka som om jag inte har någon mamma, för att jag så sällan nämner henne. Eller som om jag inte har några vänner i köttvärlden, eftersom de oftast nämns i förbifarten och avidentifierade. Men dom finns. Både mamma och vännerna.

Jag är nu en mer offentlig person än förr och det påverkar. Samtidigt vill jag inte sluta vara privat. Det är genom att vara den jag är och genom att vara privat jag blivit den jag är i bloggvärlden, och jag försöker att fortsätta vara mig själv, om än med viss försiktighet. Jag är väl medveten om att ju mer man berättar desto mer sårbar blir man, det har jag lärt mig den hårda vägen. Men efter närmare 15 år som skribent på nätet har jag fått fler vänner än fiender, och vunnit mer än jag förlorat på att våga vara ärlig. Och om jag slutar vara det är jag inte längre jag.

Sådärja. Lagom många och bra frågor, hoppas ni är nöjda med svaren!

Min hand har varit bortdomnad hela dagen. Jag kan knappt skriva på tangentbordet, än mindre hålla i saker som väger mer än typ en penna och i praktiken är den obrukbar. Jag känner inte mina fingrar, bara ett vagt kryp. Hade liknande symptom vintern för snart två år sedan men inte känt av det sen, förrän nu de senaste dagarna. Det oroar mig lite. Men bara lite.

Förutom att jag varit förlamad i handen så har jag väntat på en elektriker som inte kom, och haft tvättstugan. Sådär lagom trist om jag ska vara ärlig. Bokat bio inför helgen, svarat på en massa mejl och faktiskt postat snigelpost, de diktsamlingar som ropades in på auktion här och i Björks blogg ännu förra veckan. Björk gav ju förlorarna av auktionen en andra chans och igår hade hon lottdragning:

Nån Viktor vann och får alltså boken helt gratis. Jag undrar lite hur det känns för Anders som ropade in sitt exemplar för 2500 spänn…

Det pågår en högintressant diskussion om Jan Helin och Lena Mellins val att inte låta Sverigedemokraterna annonsera i Aftonbladet. Jag rekommenderar Per Torbergers inlägg i debatten, men tycker också att Trotten har en poäng. På Expressen resonerar Thomas Mattsson så här kring Sverigedemokraterna.

En annan grej som varit het idag är den braskande nyheten som pumpades ut i typ alla medier i morse, om att 750 000 pedofiler i detta nu är ute och jagar på nätet. Jag suckar direkt över dylika rubriker, andra orkar göra research.
Och så verkar somliga tro att det bara går att lita på “riktiga journalister” i “riktiga medier”.

Burriburr-Sonja konstaterar det jag redan visste – att ensamstående mammor inte är särskilt hett villebråd. Mickey gick igång och skapade en liten poll i frågan.

Är du intresserad av Smashing Pumpkins inspelning av nya låtarna kanske den här bloggen är något för dig. Annars kanske du hellre läser Kjell Häglunds kommentar till DN-artikeln om piratkopiering av designermöbler. Låt dig inte avskräckas av textlängden, den är värd det, jag lovar!

Jag vill också beordra alla läsare som orkat ända hit att gå in här och skriva under för ett fritt internet. Mer info här.

Jag har förresten ätit bulgursallad med halloumi, avocado och kräftstjärtar till middag. Vad åt du?

Ja. Idag är det nypremiär för SSBD.
Det känns mycket bra.

Läs även andra bloggares åsikter om SSBD, Samesamebutdifferent

Här kan du ladda hem wordpresstemat byggt på designen från sista uppslaget i Daßlog Papier.
En som redan installerat temat är Pelle Sten, på Framtider.net.

Det är Johan Stenström, aka Jonk, som byggt det i samråd med Linus Nyström som designade tidningen.

Sedan tidigare har han också gjort det här tjusiga temat som bland annat används på Dagens Spotifylista.

Jonk har byggt ett wordpresstema utifrån layouten på ett uppslag i Daßlog Papier. Kul såklart, och naturligtvis en massa credd till Linus Nyström som var den som designade tidningen.

Visst är det tjusigt? Jonk har skickat till wordpress för godkännande, jag utgår ifrån att han hojtar när det är klart. Nu väntar jag bara på att han ska bygga teman av de andra uppslagen i tidningen också, de är ju faktiskt väldigt snygga allihop.

Jag vill bara berätta för dig som saknat Alter Egos blogg att nu är hennes postningar återställda, på hennes gamla domän, resonerar.se.
Det ska fixas lite mer med blogghuvud och sånt, men huvudsaken är att hennes texter nu är tillbaks.

Jag har skrivit mer om hur det gick till på Bloggvärldsbloggen.

Kärlek. Jag hittar inget annat ord. Tack!

Läs även andra bloggares åsikter om Alter Ego resonerar

Anders Mildner.

Eftersom Elin inte tillåter kommentarer tar jag mig friheten att kommentera här.

Elin skriver:

Jag blir så trött på bloggeliten! Alltså unga frilansande journalister som är i sitt esse just inom sociala media. Jag tror inte att världen skulle bli en bättre plats utan – jag läser själv regelbundet en utvald skara – men jag blir så trött. Värformulerat, medvetet och aktuellt. Gärna med länkar till “x som uttryckt detta i en krönika här och där” och sen gärna en hint om deras egen personliga relation till x. De skapar och belyser aktuella debatter på internet och jag klurar på hur många timmar om dagen de spenderar “online” (som inte är ett modeuttryck längre) för att hålla sig uppdaterade? Om det var någon av dem som skrev det jag skriver nu, så skulle en klatschig, kanske lite proggig men samtidigt kulturmedveten kritik varit infogad [här], men allt jag har och komma med är att jag är (för tredje gången) trött på samhällsanalyser och kulturelit. Det är som om jag måste kanalisera hela min själsliga kraft mot skärmen för att fatta vad de säger.

Så uppriktigt glad jag blir varje gång jag upptäcker att Fasching har skrivit nytt! Därifrån får jag lite livsenergi. Minst lika lyckligt är det att läsa Knyttets lite mer hemliga, men ack så vackra blogg. Varför skall man någonsin önska sig mer än vardagsnära? Det är ju där jag bor.

Eftersom hon länkar till mig som exempel vill jag bara påpeka ett par saker.
För det första är jag inte så ung. Elin Grelson, Julia Skott, Hanna Fridén, Isobel Hadley-Kamptz och de flesta andra av de unga journalisterna är betydligt yngre än jag. Jag fyller snart 40…

För det andra så är jag inte en frilansande journalist. (Det är inte Julia heller) Jag är anställd på en landsortstidning, som jag visserligen är tjänstledig ifrån men inte för att journalistfrilansa…

För det tredje: Jag känner mig precis sådär. Jag kan inte tala det akademiska språket. “Alla andra” kan det. “Alla andra” är så bevandrade i populärkultur och debatt, jag känner att jag har noll koll och inget att säga. Jag skriver därför bara om det vardagsnära. Det som är mig vardagsnära.
Jag har skrivit om detta förr, om hur jag inte känner mig som “en av dom”.

Och jag läser en hel massa vardagsbloggar, skrivna av alldeles anonyma eller i vart fall okända begåvade människor som berättar om sin vardag. Ett av de inlägg jag uppskattat mest idag är det här som visserligen kända och hippa och snygga coola Julia Skott skrivit, men det handlar om sommarregn. Inte så mycket kulturkoll över det. Jag tycker också att de där långa analyserande inläggen som är PK och handlar om feminism och populärkultur och HBT kan vara lagom långtråkiga och inte direkt angå mig.

Kort sagt; Jag förstår precis varför Elin är trött. Det här kan tyckas vara ett slags försvar, och ja det kanske det är. Eller i varje fall tycker jag det är jobbigt att bli beskriven på ett sätt som jag inte alls känner igen mig i.
Visst, jag ägnar massor av tid åt att läsa in mig och hålla mig uppdaterad om vad som händer i de sociala medierna och bloggvärlden, för att jag är intresserad och för att jag faktiskt också tjänar pengar på det. Men resten, om “kulturmedveten kritik” och “samhällsanalys”, känns rätt långt borta från min värld.

Elin får såklart uppfatta mig hur hon vill, och det var bra att hon skrev det.
Det kan vara nyttigt att se på sig själv med andras ögon ibland.

För övrigt tycker jag att ni ska spana in Elins blogg, lägga den i er RSS faktiskt. Den är mycket bra.

Uppdaterat: Läser och inser att det här skulle kunna tolkas som en diss av “de andra tjejerna”. Så är icke fallet. Jag läser och beundrar dem alla, och känner mig på något löjligt litet vis barnsligt smickrad över att bli nämnd i nästan samma andetag som Elin Grelsson, som i min värld är ett riktigt geni som kan sätta ord på svåra saker och har populärkulturkoll.
Elker har också skrivit. Om den där otillräckligheten. Den vi alla känner. Eller nästan alla. Eller i varje fall jag.

Det finns ett uttryck som heter IRL, som turligt nog används allt mer sällan men ändå fortfarande existerar i många människors tänk.
(för er som händelsevis inte vet betyder det “in real life” och skulle alltså vara något slags motsatsförhållande till internet, som då inte är på riktigt)

Dom som använder det uttrycket är inte sällan samma människor som brukar kunna kläcka ur sig kommentarer i stil med “Men sitt inte framför datorn hela tiden, gå ut och umgås med folk på riktigt istället”.

Okej. Jag sitter en hel jävla massa framför min dator. Större delen av min vakna tid, faktiskt. Har så gjort sedan mitten av nittiotalet, både på jobbet och hemma när jag är ledig. Och jag umgås. På riktigt. I allra högsta grad. Jag pratar med människor, diskuterar, delar musik, tittar på teve tillsammans med och en lång rad andra saker som jag inte ens orkar räkna upp. Det är på riktigt. Men det var inte det jag tänkte säga nu. Det jag tänkte säga var att jag också när jag inte sitter vid min dator umgås med och träffar en hel massa människor. Och faktiskt – dom allra flesta skulle jag inte känna eller veta vilka de var om det inte vore för internet. Så utan all datortid skulle jag antagligen vara betydligt mindre social och mer ensam. På riktigt.

Jag minns min första “internetträff”. Det var en tjejträff, för tjejer som hängde på Passagens 35+. Det var hösten 1997 och det var riktigt nervöst. Detta var på den tiden så man inte använde sina riktiga namn på nätet. Bilder lades absolut inte ut och de privata kontakterna via msn och mail var förhållandevis få. Träffen började med att vi alla skulle gissa vem som var vem. Somliga såg ut som förväntat, andra överraskade totalt. Som till exempel Kristina. Jag bilade från Stockholm till Norrköping med Mia, om jag inte minns helt fel.

Det var ett undantag. Något särskilt. Internetträff. Lite läskigt. En del avrådde från dylika sammankomster. Det “kunde ju vara vem som helst där bakom skärmen”.

Med minnen från 1997 är det fascinerande att sammanfatta den senaste veckan, och de människor jag träffat. Det är ingen extrem vecka på annat sätt än att det är sommar och jag är lite ledig, men i princip skulle det kunna vara vilken vecka som helst det gångna året.

Förra onsdagen åkte jag till Stockholm. Efter att ha checkat in i min syrras lägenhet på Söder mötte jag Suzanne. Vi har setts en gång förut, på hotell Anglais där ett gäng WordPressnördar möttes. Jag är inte en WordPressnörd men råkade vara där ändå och bli utskrattad, och efter en uppföljande öl och snack kom det sig att vi sågs på tu man hand för en lång fika på söder i onsdags. Trevligt, inspirerande och definitivt verkligt.

Efter det kollade jag Twitter och såg att Mattias på Piratförlaget undrade om jag ville komma förbi en sväng. Så det gjorde jag. Vi känner inte alls varandra sedan tidigare, däremot så kommenterade han en av mina bloggposter förra veckan och på den vägen var det. Han bjöd på kaffe och böcker och vi hade en mycket intressant diskussion utifrån detta.

Runt hörnet på väg därifrån träffade jag Paula Marttila. Henne hade jag ingen aning om vem hon var innan jag började hänga på Jaiku, och sedan dess har jag varit en återkommande gäst i hennes sköna säng och blivit bjuden på oräkneliga frukostar som intas med varsin laptop uppslagen vid bordet. Alltid. Tillsammans traskade vi till ett ställe nånstans där Jerry Silfwer och Ulrika Ingemarsdotter hade arrangerat en After Work. Trots att jag och Jerry är uppvuxna på samma ö hade jag ingen aning om vem han är förrän vi ramlade över varandra på internet.

Det blev en helkväll och bland de andra närvarande fanns Björn Falkevik, som dagen innan hört av sig på Skype och bett att få låna några skivor som jag hade med mig, så vi ägnade oss åt lite fildelning old style, Mattias Östmar, Ted Valentin som bjöd på champagne för att fira sin seger mot Google, David Hall, Tyskungen, Gitta Wilén och flera till. Det är ganska troligt att jag inte skulle ha känt någon av dem om det inte vore för internet. Och ändå var det i allra högsta grad på riktigt, det kändes i huvudet dagen efter om inte annat…

På torsdagen mötte jag min dotter och vi traskade runt på Söder. Hon hade en lista med tips på affärer, caféer och restauranger som hon hämtat bland annat hos Sandra. Att det var på riktigt kändes i fötterna när kvällen kom.

Fredagen innehöll förutom fler affärer och middag med tidigare nämnda Paula en mycket trevlig lunch Med Fredrik aka Bison aka Kajen. Att det var på riktigt bevisas kanske av den här bilden.

På lördagen åkte vi hem. Sedan har jag ägnat en del tid åt att läsa bloggar, twittra, sola och bada och äta mat, och jobba en del. Inget av det jag jobbar med skulle jag göra eller jobba med om inte internet fanns. Att det är på riktigt märker jag om inte annat när jag ska betala mina räkningar.

Jag har dessutom ägnat en del tid åt att tramsa runt på Facebook, och häromdagen poppade min mamma upp i chatten där. Ungefär samtidigt fick jag en vänförfrågan från min ungdoms stora kärlek, och har för första gången på många år alldeles på riktigt skrattat högt åt hans genialiska humor. På Facebook, av alla ställen.

Idag åt jag förresten lunch i Sundsvall med en annan Fredrik, samt Mikael och Mattias. Fyra personer som har en sak gemensamt. Jag säger det igen; Twitter. Men inte nog med det. Bäst som vi sitter där på Invitos uteservering dyker David Hall upp. Stockholm-Linköpingspendlaren hade tagit en dagstur med tåget till Sundsvall, sett på Twitter att vi lunchade och så traskade han helt enkelt runt i stan och spanade in uteserveringar tills han hittade oss. Efter lunchen tog vi en glass på torget och en promenad, sen åkte han hem igen. Det var absolut på riktigt, och det vet jag för att jag kom hem strax före fyra fast jag bara skulle äta lunch på stan.

Nu sitter jag här framför datorn igen, och bloggar. Jag antar att jag borde göra något vettigare. Fan vet vad. Förslag?

Jag har föreläst i Härnösand idag igen. Åkt buss och cyklat i blåsten och tänkt att jag ska blogga om amning och kejsarsnitt och sånt. Apropå detta.

Att skriva och tycka saker om sådant som har med föräldraskap att göra är svårt. Folk känner sig anklagade direkt. Blandar man dessutom in feminism och jämställdhet blir det ännu svårare. Jag har inte riktigt fått till det än. Bara en sån sak som att jag igår twittrade att “amning är bra för barnet” och någon genast tolkade det som att jag sa: “den som inte ammar är en dålig förälder”. Vilket inte alls var vad jag sa.

Det kommer. Men inte nu. För just nu är jag nästan euforisk över nåt helt annat. Nämligen Kjell Häglunds fantastiska text i Axess. Jag har inget att tillägga, inget att dra ifrån. Men jag skulle fan knäböja för Häglund om han vore här nu. (tur att han inte är det)

En annan dag bloggar jag om amning. Och kanske att jag också får till det där inlägget jag så länge funderat på att skriva, om Andreas Ekström som sinnebilden för en politiskt korrekt medelklassjournalist anno 2009. Kanske. Den som lever får se.

Så länge kan ni ju skratta eller gråta åt detta. (och jo hon finns på riktigt. Och jo tydligen kan man bli riksdagsman i Sverige fast man särskriver och inte alls kan använda skiljetecken…)
Och titta på Eritreadokumentären på TV4 fakta.
Dawit Isaak sitter fortfarande inlåst. Det är inte okej. Inte alls.
Och jag känner mig så förbannat jävla maktlös.

Jag har bloggat om alkohol. Jag och många andra. Läs här.

Läs även andra bloggares åsikter om Veckans Bloggtema – Alkohol

Jag började med att rota i Bloggvärldsbloggens arkiv, och blev så inspirerad att jag fortsatte med min gamla “mymlans blogg“, eftersom den här bloggen inte fanns för tre år sedan.

Det har hänt en del i mitt liv faktiskt, samtidigt som mycket annat är sig likt. Nu brukar jag inte sitta i klippskrevor och jobba. Inte heller behöver jag ta emot arga samtal från folk vi skriver om i tidningen.
Jag firar definitivt inga årsdagar längre.
Jag pratade politik med barnen.
Jag lade ut en bild på mig själv för första gången.
Jag åt visst middag i Furuvik, dit jag är bjuden på middag på fredag igen…
Jag kollade på fotboll. Och jag tyckte om att sova…
Däremot är det väldigt längesen jag råkade ut för den här typen av elaka troll…
Jag bloggade en hel del om musik och kan inte nog tacka Spotify för att det blivit så enkelt att länka till musiken man nämner…

Vad skrev du i din blogg för tre år sedan?

Han har gjort det igen.
Den här gången är det en ansökan till jobbet som jorderuntresenär.
Ni bara måste titta på den här:

Ingen är fördomsfri.
En fördom är helt enkelt en i förväg mer eller mindre bestämd uppfattning om något man inte helt känner till.

Fördom = döma på förhand.

Däremot har vi människor olika sätt att hantera fördomar. Vi är mer eller mindre medvetna om våra egna fördomar, och somliga tar reda på fakta innan de uttalar sig, medan andra är så bestämda att de vägrar ta till sig fakta som skulle kunna få fördomarna på skam.

Själv försöker jag nog att ta reda på, och jag älskar när mina fördomar krossas. Lika mycket som jag gillar när de bekräftas, det är alltid kul att ha rätt…
Sedan tycker jag att det är viktigt att inte låta ens fördomar styra. Att ha ett öppet sinne även om man tänker eller tror eller förväntar sig specifika beteenden eller reaktioner utifrån sina fördomar.

Ibland blir vissa fördomar bekräftade om och om igen även om man verkligen vill få dem motsagda.

En fördom behöver inte alltid vara negativ. Jag kan ju lika gärna ha en på förhand bestämd uppfattning om något som är positiv, på grund av saker jag hört eller sett, men som vid en närmare granskning visar sig inte alls stämma, även om det nog inte är den typen av fördomar man tänker på i dagligt tal.

Några saker som jag har fördomar om, vissa sitter ganska fast trots att jag vet bättre;

Hundägare
Socialdemokrater
Moderater
Tjocka människor
Säljare
Unga föräldrar
Gamla föräldrar
Rika människor
Muslimska män
Män i största allmänhet
Arbetslösa
Socialbidragstagare
Förtidspensionärer
New Age
Amerikaner (alltså de från USA)
Psykologer
Medelklassen
Unga medelklassbrudar

Listan skulle kunna göras hur lång som helst. Och om jag går in i detalj på ovanstående så är vissa fördomar starkare, andra mer kvarlevor från förr även när jag har fakta.
(exempelvis har jag själv varit arbetslös, jag var en ung mamma, jag har röstat på moderaterna och jag har rätt många vänner som är tjocka…)

Sedan är det ju så att vi människor lätt dömer ut hela grupper. Även om jag har erfarenheter av exempelvis hundägare som stämmer mycket bra med mina fördomar behöver de ju inte gälla alla eller ens de flesta hundägare, men jag tror att vi ofta gör det enkelt för oss genom att klumpa ihop folk…

Vilka är dina fördomar?
Veckans bloggtema på Bloggvärldsbloggen är just fördomar, och det skulle vara intressant att se fler skriva om det.

Läs även andra bloggares åsikter om Veckans bloggtema – Fördomar

Om nu nån skulle ha missat det.
Och hon verkar vara i form.

Den här veckan har jag kört bloggtema i Bloggvärldsbloggen. Om ålder.
Men jag har inte skrivit något själv, fast jag hade tänkt det. Tiden räckte inte till, helt enkelt.

Men jag har rotat lite i mitt bloggarkiv, för ålder har jag skrivit om förr, med lite olika infallsvinklar.
Här till exempel. Om vad som är så farligt med unga mammor.
Här har jag skrivit om att åldras, rent utseendemässigt. Om att gammal inte är lika med ful.
Och så har jag skrivit om att vara naiv, och att det kanske inte bara har med ålder att göra.
Jag har också skrivit om att inte hänga med längre, sådär som jag inbillar mig att jag gjorde när jag var yngre.
Helt kort om åldersnoja.

För övrigt var det många som svarade på min uppmaning att blogga om ålder, och jag har samlat länkar till och kommenterat posterna här. Om du känner att du vill haka på så är det inte för sent, jag har tänkt göra ett uppsamlingsheat med eftersläntrare, någon gång i början av nästa vecka.

Läs även andra bloggares åsikter om Veckans bloggtema – ålder

När jag föreläser brukar jag alltid nämna Blondinbella.
Dels för att det finns en massa fördomar om bloggar, och för att som hon själv sa en gång: om man säger blogg så tänker folk på mig.

Dels för att jag är irriterad över att man så lätt avfärdar just Blondinbella som en bimbo utan inflytande, bara för att hon är ung och bloggar om något så värdsligt och obetydligt som mode – och oh hemska människa – dessutom tjänar pengar på det.

Jag brukar visa statistik. Som visar att Blondinbella ensam har fler besökare än Lunarstorm. Något som är rätt talande.
Det är så, att oavsett vad man tycker om Isabella Löwengrip och hennes bloggande, så är det ganska korkat att avfärda en människa som har så många läsare varje vecka. Hon har makt. Och hon har inflytande. Hur många äro icke alla de unga tjejer som bloggar i hopp om att bli nästa Blondinbella?
Hur många äro icke alla de unga kvinnor som tack vare Blondinbella lär sig bloggande som kommunikationsredskap och en dag kommer att använda den kunskapen i andra sammanhang än för att visa upp dagens outfit?

Det är också så, att Isabella kan använda sin makt och sitt inflytande till goda och bra saker, oavsett hur hon nått den position hon har.

Jag ska inte hålla en föreläsning nu. Men jag vill att ni läser den här postningen, och gärna några av de nära 800 kommentarer den fått i skrivande stund…

Läs även andra bloggares åsikter om Blondinbella

Rubriken är inte min, alltså jag har inte satt den.
Men texten har jag skrivit.
Läs och förundras.

Uppdaterat: Inger Jalakas ringde mig idag. Hon var hemskt ledsen för “missförståndet” och frågorna hon ställde var inte insinuanta utan ställda utifrån att hon verkligen var nyfiken och ville ha svar.

Läs även andra bloggares åsikter om Publicistklubben

Om du inte redan upptäckt Dramatens blogg är det hög tid att du lägger in den i din RSS nu genast.
Varje vecka presenteras en ny bloggare, så den blir aldrig tråkig, aldrig enformig.
På måndagar är det överraskningsdags när veckans bloggare avslöjas, och snyggast entrén hittills gjorde nog Marie Göranzon, den senaste i raden av Dramatenbloggare, en av dem man önskar ville fortsätta blogga längre än en futtig stackars vecka.
Läs Nära hjärtat, och Dåliga regissörer.

Tidigare favoriter: Börje Ahlstedt, Morgan Alling, Örjan Ramberg och Alexandra Rapaport.