Att även om det har gått lång tid så börjar jag störtgråta när du berättar. Så dumt, knasigt, fånigt – jag vet! Men jag förstår inte varför jag reagerar som jag gör, det är ju mej du älskar och ingen annan. Säger du i alla fall och efter vad jag själv märker så är du så otroligt mån om mej. Ingen har tidigare gett så mycket uppmärksamhet till just mej och jag känner mej nästan som en prinsessa när vi är tillsammans! En härlig och ovan känsla, att få vara så uppskattad.

På tal om Ludvika här nedan, så är det ju nästan patetiskt av mej att reagera så, fast grejen är väl det att jag så gärna hade velat vara med från början. . . Då tror jag livet hade sett annorlunda ut för oss båda. Det hade blivit bättre, helt säkert.

Det är vad jag tror och känner här inne, väldigt starkt.

Eller så är det spöken, för så många ljud har det varit här som ingen kan förklara. Precis nu när jag skriver det så ramlar en ryggsäck full av saker ner, här bredvid… Så, det gick bra och nu kommer du faktiskt nerför trappan.

Lite senare: Du vattnade blommorna med gammalt vatten, ur ett dricksglas.

Jag vet att du lider, lite grann. Mitt i allt ditt, med alla dina vänner och bestyr. För du vill ha mej här, hos dej. För mej går det inte att lösa, för många förpliktelser och vad skulle jag göra här? En inkomst måste man ju ha och jag skulle aldrig kunna tänka mej att leva på bidrag. Nej, helt uteslutet. Vill göra rätt för mej och när jag nu har ett bra jobb, så…

Kanske är du flyttbar? Hur löser vi det här? Och när jag inte är riktigt där ännu, mentalt, osv.

Vi får se.

För mej är du livet. Det som ger kraft och gör mej glad. Att trivas så som vi gör tillsammans, det skulle jag önska att alla människor fick uppleva! Jag visste ju inte ens att det fanns, att det finns. Att det kan vara så!

Med sysslolös stillhet föds en Längtan

En stor tomhet, saknad, enslighet

Tid att tänka, att i det innersta verkligen förstå

Hur stort kan ett hjärta va’, hur litet?

I den isande vinden

Ligger jag, nedstoppad under en tjock filt

Den lama, tjocka tystnaden är ett faktum

Här i allt det tysta ensamma.

Tänker jag.

Och försöker förstå.

Långt ute på landet, där bor du. Så lantligt och fridfullt, en riktig idyll. Vildvuxna blommor och buskar kantar gången till din dörr och man känner en plötslig ro när man närmar sej. Så öppnas dörren och där står du. Du. Lika vildvuxen och sliten av tidens gång, men med charmen lurande bakom dom intensiva ögonen.

Jag går in…

Sällan har jag sett nåt liknande. Det skulle kunna vara fint, mysigt, hemtrevligt. Men så tittar jag ut och ser en bakgård full av allehanda bråte. Kanske till våren att det bohemiska kan transporteras iväg? Kanske.

Här hör jag inte hemma och ändå så gör jag det på ett annat sätt. Måste ta ett beslut. Hämta styrkan nånstans ifrån.

Ta fram våra allra sämsta sidor

Urholka värmevågor mellan två gnistor till att bli falnade vredgande stoft

Av något som en gång var en ljungande fantasifull frihet av tidigare oupplevd Lycka

Ur-svaga en ur-styrka i en längtande kännande kvinna

Skrikande svärta en egentligen vältalig mångfacetterad vänlig man

Sprida usla vibrationer mellan två differentierade världar

Dela ut inobjektiva uppfattningar om den alltmer svagande kvinnans känslor till Alla

Göra mer illa än Gott

 ?

Tar så illa upp

Och inte räcker till

För att det inte finns i min värld

Ens om jag försöker mitt allra, allra bästa

För att det känns kränkande

Förödmjukande

Sårande

Borrande heta brännsår djupt in i kroppen

För att det är fel

Och för att jag därför inte ens vill

Försöka förändra mej på den punkten

Hellre har jag ett värmande minne

Än att ens tänka tanken

På att du delar den tiden

Med någon du inte ens känner

Hellre så.

Jag är ledsen.

Älskling.

Även om du själv inte ser det så. Men om du märker att nån tar illa upp, att det känns kränkande, förödmjukande, sårande – borde du då inte kunna tänka över var gränserna går? Att nån skulle behöva gå till en shrink för att det känns fel med alla dina kvinnliga kontakter, är inte det lite fel i sammanhanget? Att det känns fel för den andra om du chattar med kvinnor på nätet, är det så tokigt?? Att det inte är fint och rent att inte vara öppen med det man gör – är det fel på den andra då?

För mej är det inte schysst att smöra och sända ut signaler som inte stämmer till andra. Det är så jag är och tänker. Antingen eller, liksom. Att hålla flera varma samtidigt, det är inte människa oberoende av kön. Det är en jakt på bekräftelse och kanske tillfredsställelse. Det är inte fint.

Inte magiskt.

Ständigt och så fokus på det som är bra. Som tillför istället för att förgöra mej. Har inte tänkt på det förut, för det har så sakta krupit sej in i mitt liv att det är så här det ska vara. Sen träffar jag dej som ger så mycket uppskattning och snälla ord, som värmer upp mej när allt annat är iskallt. Som lyfter mej, högt ovan molnen. Tänk att inte fatta tidigare att det är ju så här som är rätt!

Ett Gott slut önskar jag dej. Det kan bara bli bättre, eller hur?!

Idag. Jag tänker på dej och bär dej med, i mitt hjärta. Vet att så många är ensamma i jul och du är en av dom, men i din tanke och i din känsla så är du nog inte så ensam, för du är så trygg i dej själv. Fast jag tror att du saknar alla dom som står dej nära och gärna hade haft sällskap.

En stor förmåga att njuta har du, så jag kan se dej med vinet framför dej och datormusen i handen, när du sitter och skriver, läser och funderar. Det är du.

Alla mina tankar och mycket värme sänder jag till dej. Hela julaftonen lång.

Älskar. Dej.

Den frågan som jag ställde i förra inlägget: Hur går det ihop – är det en ondsint kärleksdrog? Svaret är nog att: Ja, en kärleksdrog är det, men kanske inte ondsint. Det bara är så att jag älskar att prata med dej, att vara nära dej, att göra vad som helst MED DEJ.

Aldrig har jag känt sån närhet till en enda person och det vi har är mer än jag har haft tillsammans med alla dom som jag har mött förut. På ett sätt, men på ett annat så är det kanske mindre - för det tar sån energi med all oro när du försvinner, när du blir så där otrooligt seg av det du har intagit att man knappt orkar vänta på ett vettigt svar! Men när vi är tillsammans så finns det nog ingen tryggare än jag. Ingen nöjdare, mer kärleksfull eller välmående heller. När vi är Du och jag.

Du vill att jag ska ge upp allt. Lämna mitt barn och flytta till dej. Det gör jag alldrig, men på nåt sätt kanske vi får en tillvaro tillsammans. Nångång. Kanske. Vet inte om det är klokt, men vi mår så bra när vi är ihop. Synd att du har det så oordnat och knappt hankar dej fram. Att människor kan vara så fattiga visste jag inte, jag lär mej saker hela tiden..

Helt otroligt faktiskt och även att det tog så lång tid innan vi fastnade… och började att verkligen få upp ögonen för varann. Häftigt och oväntat att du visade dej ha såna känsliga sidor, så mycket att säga med värme i. När jag pratar med dej pirrar cellerna i hela kroppen. Inte alltid av lust, passion utan mer som om kroppen vaknar. Bara vill vara hos dej. Nära. Jag tror vi är menade för varann, även om du i det här livet kanske har levt så mycket utan mej, under så lång tid och att du har haft det så mycket tuffare och hårdare, mer nära det som inte ens finns i mitt liv eller heller nånsin har funnits.

Som om vi känner varann från allra första början. Tänk då, den allra första gången, när jag hamnade som i en dröm och inte visste var jag var. Bara flöt omkring och njöt med hela mitt jag, som om du redan då kände varje liten del av min kropp och mej, vad jag känner och hur det känns. Så konstigt och fantastiskt. Aldrig har jag varit med om nåt liknande!

Vet inte vad jag vill säja, mer än att Tänk vilken tur att vi hittade varann! Det måste vi ta hand om, inte kasta bort. Vi måste vara snälla mot varann, mot oss, det här. Och fortsätta älska som om varje dag vore den sista…

Svarar du då? Här?

Det vore fint.

Att få en slags kommunikation med dej genom bokstäverna.

För vi pratar väl aldrig? Varken i sms eller mobil? Väl?

Eller är det kanske det vi gör, nästan varenda ledig stund!

För så mycket älskar jag att höra din röst, att prata, att ha kontakt, att vara nära dej.

Vet du att du har världens sexigaste röst?!

Nu vet du…

Och jag är tacksam för det. Jag tror att vi kommer lösa det här, att det kommer bli bra för oss båda, men en sak är nog bra att ta till sej – att vi båda måste hjälpas åt. Bara en kan inte anpassa sej, ge vika..

Världen med dej är en värld där det händer saker, hela tiden. Jag försöker att inte va så orolig, men det är inte lätt. Gör så gott jag kan. Ser fram mot alla våra stunder tillsammans och vet att vi kan leva på dom länge, att vi klarar oss ett bra tag.

Det kändes så bra att du fick kontakt med min vän, nån som känner mej så väl och att ni verkade synka så bra. Du är en ovanligt ovanlig person och jag är så glad att jag har mött dej, men ibland så är jag precis tvärtom…för det är jobbigt också!

Det tar på krafterna att hamna i en värld du aldrig har mött förut, att se och uppleva saker du inte mött på nära håll. Mitt i allt står jag stark och vet vem jag är, var jag har mej själv och vem du är. Oftast.

Vi har varann. Det är viktigast. Älskar dej.

På ett sätt, men inte på ett annat.

För jag vill inte älska dej eller behöva din närhet för att må bra.

Men det är min verklighet nu.

På alla sätt har jag försökt att inte älska, att bryta, att gå vidare.

Själv.

Utan dej.

Men jag lyckas inte, för det brinner en låga som pockar på hela tiden.

Efter dej.

Att jag vill vara hos dej, så nära, så nära.

Känna dej, andas dej och njuta dej.

Älska, varmt och mjukt, hett och liderligt.

Natt och dag, överallt.

Leva med allt som är du.

Som jag älskar så innerligt.

Trots det som är så svårt, så inte jag eller mitt.

Önskar att någon ville leda mej.

Det rätta hållet.

Tänk om inget fanns i vägen…

Det gör ont. Värker, allt som är skrämmande.

Den enda platsen som är trygg är Du.

Vi är i ett rum, på övervåningen i ett litet hus; du, jag och en hund. Där sitter vi och pratar och känner den varma, mjuka kärleken flöda mellan oss. Så plötsligt hörs ett brak och poliser kommer instormande, varför minns jag inte. De tar dej, bort från mej och jag vaknar av att jag förtvivlat kvider och snyftar, med tårar strömmande nerför kinderna.

Jag vaknar flera gånger varje natt; tänker på dej, tittar efter mess i min mobil. Vet att jag måste skärpa mej! Någon har en gång sagt att förälskelse är som att vara i en lätt psykos och jag undrar hur länge den känslan ska vara? Det har gått rätt lång tid nu – men känslan och vissheten växer sej allt starkare..

Inatt var jag orolig. Är så rädd att jag förstör allting och hur blir det då? Vill att du ska vara världens lyckligaste och egentligen står jag väl ut med vad som helst, bara vår kärlek finns kvar. Egentligen. Men lycklig och trygg, det skulle jag nog inte vara mer än korta stunder.

Vi har pratat nu och när vi gör det strömmar lugnet från din röst genom hela mej.

Då vet jag att det här blir bra.

Försöker hitta en inre styrka

Kraft

Den som ska leda mej rätt

För att må så dåligt av olikheter

En kaotisk tonårstillvaro

Då måste jag finna min egen väg

Älskar dej – hela mitt jag

Varje nerv, varje tanke och alla sinnen

För alltid

Har trott att oförenligheter är till för att lösas

Ärligt och sansat

Men när ingen sån vilja finns från dej

och jag är trasig och har ont här inuti

mest hela tiden

Sover knappt, tänker inte på annat

Är som uppslukad och bearbetar varenda händelse

som inte riktigt passar in i mej – och mitt

Då måste jag. Måste.

Och jag vänder mej frågande till något

Och ber:

Ge mej kraften

Tack.

Vad gör jag då? Och hur mycket jag än kämpar med mina tankar så finns ju ändå en verklighet här. Här. Framför mej och bakom mej. Om mej. Den kan jag inte bortse ifrån.

Och när jag ser alla de mönster som omger dej – det som är Du; så känner jag att jag inte orkar med, för jag är inte så även om jag vill vara fri i själen. I mej. I tanken och känslan. Önskar att jag vore det, men hur mycket jag än försöker så finns ändå allt det jobbiga där och så mycket energi går dagligen åt till allt det som jag vill lära mej att ta. Att du omger dej med kvinnor, sänder signaler som troligen missförstås av dom – det ger mej sånt magont, sån otäck känsla. Kalla det svartsjuka om du vill, jag kallar det osäkerhet, brist på tillit. Hur ska jag kunna känna det? Egentligen vet jag ju inte vem du är, där inne.

Hur lång tid tar det att lära känna en människa? När jag inte ens känner mej själv…så som jag agerat den senaste tiden: Är det jag? Verkligen?

Jag vet inte. Men det gör ont. Trots att jag älskar mer än jag nånsin gjort, så gör det ont. Mest hela tiden. För att allt är som det är och som det inte är. För att det finns en verklighet jag inte kan bortse ifrån och måste ta ansvar för.

Trots det…

Tacka dej för ditt stora sinne

För att du ser igenom mej

Och vet vad som är rätt

Som stjärnorna gnistrar hoppfullt

I en mörk natt

Så förändras tankarna av Dej

Så kanske jag glömmer

Allt det här som omvälver mitt Liv

Det som jag egentligen inte vill

Trots allt det goda som har följt med

Men om jag låtsas som det

Kanske du försvinner upp i det blå?

Till alla vinkande stjärnor?

De som vilar i ett tak över mina irrande tankar

Och så får jag en trygghet när jag vilar i det

Om jag låtsas så

Om

Lyckas jag då?

Är det att älska och älskas, att kunna träffa vem du vill, sova över hos andra och kommunicera timmar i sträck med vem det än är? Är det att kunna ligga bredvid någon en hel natt, krama och pussa, så länge du inte har sex eller något av erotisk karaktär?

Jag förstår budskapet och det är verkligen en bedårande vacker och nästan oemotståndlig tanke. OM man nu har ett sånt behov, men varför skulle man ha det? Det fattar inte jag, för det enda som upptar mina tankar är DU – den som har kommit och vänt upp och ner på min tillvaro och blandat runt alla mina känslor. Det är dej jag vill ha ett tankeutbyte med, dej jag vill vara nära, dej jag vill ha kommunikationen med. ingen annan. Kanske låser jag mej för mycket vid dej, det är nog inte nyttigt. Men så intensiv är jag och får du mej får du precis allt du vill. Men jag vill också ha tillbaka och vill inte dela det allra innersta med andra! Att kunna prata med dej är viktigt, men hur ska jag kunna göra det om du för det vidare? Där låser du mej lite och det känns hämmande, gör mej stel och betänksam, tar bort min spontanitet om jag måste tänka efter före. Det fina mellan oss är ju att vi kommunicerar så obehindrat!

Du är ingenting av det jag har drömt om, för jag visste inte ens att det här fanns! Ditt liv är så långt ifrån mitt liv att jag inte förstår hur vi ska kunna mötas om jag inte ger upp mej själv (vilket jag redan nu har gjort en hel del). Vet du att jag lyssnar på det du gav mej så ofta, att jag somnar utmattat av det och vaknar till det? Om du visste hur mycket som rumlar runt inne i mina tankar, av allt det som du tutat i mej… Jag vill inte det här om du inte förändrar en del också. Det som är rätt måste vara rent och att du har svårt att säga nej till andra stör mej lite.

Jag älskar dej. Alltid och med allt. Vad som än händer, för du är det allra mest innehållsrika jag nånsin har mött och har allt som kompletterar mej och ruskar om mina gamla invanda tankemönster.

Kan du hjälpa mej att få det att kännas lite lättare?

Jag är helt övertygad om att du kommer att slå dej för pannan och känna hur fel det var som du reagerade.

Så sa du till mej och du älskar mej så mycket och vill att jag ska förstå det. Så mycket som du har förmåga att älska, så älskar du mej. Aldrig någonsin har du erfarit ens en bråkdel av det här.

Det mentala, intressen, kommunikation om allt, det har ni.

Vad har vi? Allt överhuvudtaget; det mentala, emotionella, en enorm kärlek du aldrig har upplevt tidigare, erotik utöver allt, romantik som är drömliknande, allmänna intressen. Så säger du. En kommunikation som kan pågå i timme ut, timme in och ändå blir jag aldrig mätt. Blir du? Jag tror inte det. Att somna med dej i örat, att bara höra dej laga mat eller pyssla vid datorn, jag älskar det!

För mej är du allt. Samtidigt är du det motsatta mot det jag alltid har trott att jag vill ha, trots att jag vill ha dej mer än allt i hela världen. Jag får inte ihop det, men kan inte vara utan dej. Aldrig kan jag det. Älskar dej innerligt. Vill förresten älska nu. Nu.

Och jag älskar dej och kan inte fatta det här riktigt. Du säjer att du har haft kanske hundra kvinnor, själv är jag nästan jungfru i jämförelse med det. Ändå vill du nu bara ha mej, från att ha velat leva fritt och ha flera samtidigt.

När vi är tillsammans så är det det högsta och största, renaste som finns. Aldrig har något stämt så på alla plan, helt otroligt. Du säjer att du känner så mycket, helt plötsligt, med mej och jag lapar i mej och hoppas att det här håller till livets slut. Att få vara med dej, hela tiden, är det allra bästa jag kan tänka mej. Kanske var det så livet var menat? Att här har jag svaret jag har sökt i allt? Jag vet inte, men något unikt är det här och jag hoppas att det blir så som vi önskar. Den största friheten ger du till mej, men du fyller ju alla mina behov och så mycket mer därtill så vad mer kan jag begära eller önska?! Inget. Inget alls. Så mycket tid som vi tillbringar i telefon, via mejl eller när vi är tillsammans. Aldrig har jag upplevt något liknande och du kan inte sluta ta på mej, smeka mej över håret, kroppen eller ansiktet och jag bara älskar det, med allt jag har. Älskar innerligt.

Allt jag vill är att vara med dej. Att älska. Att sova. Att prata. Att vara. Tillsammans.

Det är min högsta dröm och den ska bli sann, bara jag tar steget.

Alldeles nyss gjorde jag det och insåg att Herregud, jag vill verkligen inte leva hur som helst! Det är inte jag alls och jag har inget behov av det heller. Jag är jag och ingen annan, men troligen är jag inne i en lättpåverkad period i mitt liv och det må så vara. Inget fel i det, men jag vet vem jag är och vad som passar mej.

Det gör inte det här som är du. Tyvärr. Det är inte jag och jag känner att jag mår dåligt av en hel del. Jag skulle till exempel önska att du hade mer ordning på ditt liv, inte försvinner spårlöst med jämna mellanrum och inte är så mystisk. Jag litar inte på vad du säjer att du är, vad du gör och vem du är, för du säjer en sak och visar ibland en annan. Det är helt enkelt ingen idé alls och jag fattar inte hur jag kunde vara så lättledd i mina tankar.

Skötsam är jag. Ordning och reda är jag. Rätt är jag. Inget annat.

Det är som ett litet upplyftande äventyr mitt i en vanlig grå vardag. När du pladdrar på med dina små historier och skratt, så glad jag blir av det! Jag har aldrig nånsin träffat nån som kan prata så mycket som du och inte heller nån som har så mycket inom sej, är så otroligt rik på kunskap från vitt skilda områden och dessutom har barnasinnet kvar.

Att gå genom staden med dej, är som en riktigt god karamell. Nu har jag det att tänka på när jag ska sova.

Önskar du sov här bredvid.