I en av de bästa artiklarna på länge skriver Anna Lagerblad (SVD) om blyghet hos barn. Jag är långt ifrån specialiserad på barnpsykologi, men det är många trådar som är intressanta i artikeln. Inte minst att föräldrars benägenhet att söka professionell hjälp för barnets blyghet verkar ha ökat under 2000-talet. I vissa kulturer upplevs blyghet hos barn som ett problem och även i vårt samhälle kanske det ökade fokuset på individens framgång ha lett till att blyghet hos barn problematiseras? Dn publicerade en artikel 2006 som har ett större problemfokus än artikeln i SVD, men med samma grundtanke – att blyghet är en normal del i barnets utveckling.

Ett intressant stycke i SVD-artikeln: “Ett vanligt missförstånd är att blyga barn är mindre sociala och har sämre social kompetens. Men de här barnen kan vara minst lika sällskapliga som sina jämnåriga. Umgänget ser bara lite annorlunda ut. De föredrar kanske att fördjupa leken med en kompis i taget i stället för att rusa runt med halva dagisgänget. Eftersom det blyga barnet ofta står lite i utkanten och iakttar sina kompisar, utvecklar de också en stor förståelse för det sociala spelet. De vet hur gruppen reagerar i olika situationer och hur man smidigast närmar sig olika kompisar. – Vill man veta något om vad som pågår i dagisgruppen så ska man fråga det blyga barnet. Han eller hon har ofta stenkoll, säger Malin Alfvén.”

Vi måste undvika psykiatrisering av normala utvecklingsstadier och personlighetsdrag.  Självhjälpslitteratur, coacher och media kan ibland förenkla budskapet så mycket att det  blir kontraproduktivt. Målet är inte att du ska bli som någon annan, snarare att du ska bli den du egentligen är och acceptera samt ta tillvara på dina styrkor.

Eller vad tycker du?

Trevlig vecka – Jimmy/CoachCorner

Jag hade aldrig tandläkarskräck innan jag fick tandställning. Jag var femton år och de drog ut fyra tänder för att det var för ont om plats. Sedan fick jag räls i både över- och underkäke, och gummisnoddar för att hålla ihop dem som jag skulle använda dygnet runt utom när jag åt. Käken ömmade dygnet runt i ett och ett halvt år, och jag hade skavsår på insidan av läppen. Var sjätte vecka gick jag till tandregleraren som skällde på mig för att mitt överbett inte läkte ihop som det skulle; han var övertygad om att det var för att jag slarvade med snoddarna.

Jag vågade inte säga att jag använde snoddarna precis hela tiden, och att det gjorde så ont att jag inte ville äta. För det ska det ju inte göra. Tandställningar ska bara göra ont när de är nyspända, och inte jämt. Så det gjorde inte ont, bestämde jag mig för. Statistiken är självklart mer tillförlitlig än min egen upplevelse.

Det är minst fem år sedan jag var till tandläkaren senast. Nu är det dags igen; jag var där idag och skulle boka en tid för att jag tror att jag har tappat en lagning. Medan vi väntade hördes det välkända borrljudet inifrån något behandlingsrum, det som får blodet att isa i ådrorna. Jag förknippar aldrig det ljudet med tandlagning, eftersom jag bara har haft några enstaka hål, utan med tandställningen. Men allra mest förknippar jag det med den stora lögnen: Det här gör inte ont. Det, och min egen självförnekelse.

Idag vågar jag erkänna när jag har ont i tänderna. Idag skulle jag klara av att berätta att det faktiskt gör ont – det var därför jag var där ju. Jag tror jag behöver påminna mig om att jag har ett språk nuförtiden. Min tandläkarskräck är egentligen inte en rädsla för att det ska göra ont, utan en rädsla för att inte kunna förmedla att det gör ont. Jag är 29, och börjar lära mig att säga “aj”. Det är ju en milstolpe i min utveckling som heter duga.

Läs även andra bloggares åsikter om tandläkare, tandläkarskräck, tandställning, smärta, värk, lögner, självförnekelse, ljud, rädsla, fobier, språk, kommunikation, känslor, tandvärk, tänder

I dagens SvD på psykologisidan skrivs om en bok av litteraturprofessor Christopher Lane “Shyness – How Normal Behavior Became a Sickness”

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_3779227.svd

Den stora könsskillnaden mellan aspies som barn och unga, är ofta att killar är mer utåtagerande medan tjejerna många gånger tas för att vara extremt blyga och tillbakadragna.

Även jag blev ansedd som väldigt blyg som liten och kan säkert anses vara som ovanligt blyg även nu. Men sanningen är att jag är inte blyg, jag är bara aspig. Jag har helt enkelt ofta inget behov av andra människor IRL och har ganska lite intresse av att kommunicera med folk jag inte känner, såvida jag inte är så illa tvungen. Säkert förvillande likt blyghet för många. För andra känns det kanske som kallt avståndstagande.

Så är då blyghet ett sjukdomsliknande tillstånd eller ett karaktärsdrag? Om jag vet vad som förväntas av mig kan jag säkert vara mera framåt, men jag kommer nog aldrig att vara den som är aktivt kontaktsökande. Tidvis har jag någon form av social fobi. Det har hänt att jag fått ta ångestdämpande medicin för att orka med kontakter med okända. Där går nog gränsen tror jag. När man mår dåligt av kontakt med andra är nog gränsen för normal blyghet till social fobi passerad. När det påverkar en fysiskt och framkallar ångest attacker. Vilket inte får förminskas. För det är hemskt att genomlida det, att bara kalla det för blyghet är inte att ta människors lidande på allvar.

Säkert mycket lätt att sätta sig till doms över människor med olika svårigheter. Det finns ju ett motstånd till alla nya bokstavs diagnoser där även Aspergers anses vara ett nytt påfund. Kan tänka att man inte förstår vad det innebär, och kanske inte vill sätta sig in i vad en sådan diagnos innebär så avfärdar man det hela med nymodigheter. Fanns det inte förr så finns det inte nu. Det är bara det att det är namnen och diagnoserna på olika syndrom som är nya. Själva syndromen har alltid funnits. En 60 årig kvinna jag känner säger att en av hennes klasskamrater i lågstadiet hade med all säkerhet Aspergers, men då fanns inget namn för det. Man var hänvisad att anses som utvecklingsstörda, djävulungar, ouppfostrade eller som idioter. Jag har svårt att förstå dessa motstånd mot att sätta ett namn på människors olikheter. Är det så farligt att någon som är rädd för människor får kalla sig social fobiker? Är det så hemskt att någon med svårigheter med impulskontroll får säga att de har DAMP eller ADHD? 

Jag kan förstå oron att diagnoser sätts för lättvindigt. Det ligger någon slags missuppfattning att en diagnos alltid innebär en sjukdom. Vi med Aspergers vet att så är inte fallet. Tyvärr ligger nog mycket okunskap bakom kritiken mot diagnos sättande. Diagnoser är förhoppningsvis framför allt ett verktyg att klara av livet på. Jag är inte som normalstörda. Jag skiljer mig i grund och botten från normalstörda. Utan min diagnos hade jag jämt och ständigt stångat pannan blodig mot alla sociala regler och uppförande som är förväntat av mig. Med min diagnos kan jag utforska skillnaderna på ett annat sätt. Det är för mig med min diagnos okay att fråga om jag inte förstår en social regel. Jag kan förlåta mig själv och förhoppningsvis andra om saker går galet.

Läs även andra bloggar om Aspergers Syndrom, Diagnoser, Blyghet, Social fobi,

Ingen stor konstnär har haft en lycklig barndom, brukar min pappa säga. I efterhand återskapar man bilden av sig själv som att man var stark och modig, eller så fastnar man i offerrollen. Ingetdera känns särskilt lockande för mig. Jag kanske kan tycka det idag att jag är stark, men inte var jag det då. Istället brukade jag ha ångest över att inte kunna vara stark på rätt sätt, sådär som man ska vara: Om man inte kan vara som alla andra är väl det minsta de kan kräva att man ska gå sin egen väg. Inte ens det lyckades jag med.

Jag läser intervjun med Jessica Kolterjahn i SvD och försöker komma på varför den fängslar mig. Jag förstår inte. Det har skrivits om blyghet förut, men den här gången är det något annorlunda. Vad fattar jag inte – tills jag läser kommentarerna. För en gångs skull är det inte deprimerande påhopp och det vanliga ollandet i kommentarsfältet, som det brukar vara. “Blyger” skriver:

“Det känns skönt att få bekräftelse på att man *får* vara blyg. Att inte behöva känna sig tvingad att gå på fester. Att istället välja att spendera tiden som man själv vill. Att inte tvingas med i grupptrycket. Att klara sig själv.”

Ja! Precis så. Det är det jag fallit för ju. Tanken att det ÄR okej att vara blyg, att inte bara gå sin egen väg för att man är stark och upprorisk, utan också för att man är så illa tvungen. Att det kan leda till något positivt, som en författarkarriär.

Det finns bara en myt som har ställt till det mer för mig än myten om att alla människor i grunden är likadana, och det är myten om att den som är avvikande är ämnad för att uträtta storverk. Att hen vet det hela tiden. Att hen bestämmer sig som barn för att bli Bäst – oavsett om målet är att bli fotbollsproffs, författare, kärnfysiker eller fotomodell – och att hen där hittar det där berömda “andrummet” där hen “får vara sig själv” och där hen “känner sig sedd” och som sedan blir en framgångssaga.

Jag kräks för det mesta på klyschorna och dubbelmoralen. Alla vill vara den som tar revansch, men ingen vill vara den som är svag – trots att det är förutsättningen. Just därför gillar jag intervjun, för den går bortom det där som jag aldrig kunnat förlika mig med. Det handlar inte om att återskapa sin egen barndom så att den passar in i mallen av den starka som alltid gått sin egen väg, utan om att bejaka sina svaga sidor så att de blir starka.

“Även om jag är blyg så är jag väldigt trygg med mig själv. Jag behöver inte bli sedd av andra för att känna att jag existerar.”

Det tar jag med mig, för det är precis så jag också känner. Jag har bara aldrig kallat det för trygghet förut.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykologi, blyghet, svaghet, styrka, mod, ensamhet, social fobi, författare, framgång, myter, klyschor, intervjuer, Jessica Kolterjahn

Social fobi klassificeras som ångestsyndrom och är en av de allra vanligaste psykiska störningarna. Fobin innebär att den drabbade upplever en irrationell rädsla och ångest vid sociala situationer eller prestationssituationer där man utsätts, eller riskerar utsättas, för andra människors kritiska granskning. Man ska inte förväxla social fobi med vanlig blyghet, en känsla som väl de allra flesta människor har erfarenhet av.

Länge sågs tillståndet som ett excentriskt personlighetsdrag (blyghet, skygghet, rampfeber), och inte förrän under 1980-talet blev social fobi en etablerad psykiatrisk diagnos. Tidigare fick de drabbade diagnoser som erytrofobi (rädslan att rodna), självosäkerhetsneuros, ångestneuros m.m. Siffran på hur stor procentandel som lider av social fobi varierar, sanningen tycks ligga i trakterna runt 10-15 %, och är något mer vanlig hos kvinnor än hos män.
Det finns två varianter av social fobi; dels isolerad/specifik social fobi, dels generaliserad social fobi.
Isolerad/specifik social fobi innebär att man känner rädsla för vissa typer av sociala situationer, vanligen att vara tvungen att tala inför en grupp eller exempelvis äta en måltid i offentlig miljö. Generaliserad social fobi innebär ångest i de allra flesta situationer som innebär kontakt med andra människor.
Olustkänslor inför framträdanden, som att hålla föredrag eller uppträda på en scen, är inget ovanligt. Diagnosen isolerad/specifik social fobi blir inte aktuell förrän en person inte längre klarar av sin uppgift och situationen rent praktiskt påverkar individens förmåga att sköta sitt arbete (eller andra specifika besvär som påverkar fobikerns liv i menlig riktning). Dock kan den som besväras i isolerade situationer ofta leva ett hyggligt liv, där man bildar familj, arbetar och har ett umgängesliv. De som lider av generaliserad social fobi har en tuffare situation. De lever ofta isolerade, utan vänner, oförmögna att etablera relationer eller på ett bra sätt kunna hantera ett yrkesliv. Cirka 3 % av socialfobikerna har den generaliserade formen av fobin.

De besvär social fobi ger upphov till kan delas in i fyra olika undergrupper

1) fysiologiska

2) tankemässiga

3) känslomässiga

4) beteendemässiga

De fysiologiska reaktionerna manifesterar sig i att man rodnar, får darrningar, huvudvärk, andnöd och hjärtklappning m.m. Tankemässiga besvär är hos socialfobiker ofta överdrivna och orimliga tankar om hur omgivningen uppfattar honom/henne; ”De tycker att jag är konstig”, ”Alla skrattar åt mig”, ”Man kan se att jag är rädd”. De känslomässiga reaktionerna yttrar sig i form av panikattacker, rädsla, nervositet och känslor av pinsamhet m.m. De beteendemässiga reaktionerna visar sig i att man försöker undvika det man finner obehagligt. Man håller sig i bakgrunden, drar sig undan, är tyst.
Social fobi innebär oftast ett långvarit lidande som präglat de drabbades liv sedan ungdomsåren. Flera vetenskapliga studier visar att nästan vart tionde barn kan diagnostiseras med syndromet, vilket den vuxna omgivningen ofta är omedveten om, inte minst skollärare. Sannolikt finns ett flertal samverkande faktorer bakom problemkomplexet. Besvären debuterar ofta i 15-20-årsåldern, då man ska börja ha ett socialt liv utanför familjens värld. Vuxna med social fobi är ofta ovetande om att deras problem startade redan under tonåren.
Att omgivningen för det mesta är okunnig om att en person lider av social fobi beror på att personen lärt sig dölja problemet. För att undvika hamna i en för fobiker besvärlig situation
utvecklas en förmåga att alltid ha ursäkter och undanflykter till hands. Man söker undkomma de saker man fruktar, detta leder dock endast till ett vidmakthållande av beteendet. När socialfobikern upplevt något obehagligt ältar han/hon de jobbiga detaljerna om och om igen. Känslan av otillräcklighet dröjer sig kvar och leder till förväntan på fler misslyckanden när man åter ska konfronteras med nya sociala interaktioner.
En drabbad person planerar ofta sin tillvaro för att undkomma ångestframkallande situationer. Då fobikern hela tiden känner sig iakttagen och granskad, kan småsaker som att handla mat eller hämta in posten bli till stora projekt som uthärdas under stark press. Att känna att man inte klarar av att kontrollera sin ångest i lägen som andra tycker är vardagliga är betungande. Tankarna uppfylls av ångest och skamkänslor, och problemen leder ofta till att man avslutar eller avbryter relationer, studier och umgängesliv. Man slutar att svara i telefonen.
Eftersom socialfobikern domineras av sin ångest förmår han/hon inte göra sig själva rättvisa i det sociala spelet. När en drabbad försöker passa in i mönstret blir de oftast så fokuserade på sig själva (sina tankar och reaktioner) att de istället gör ett dåligt intryck på omgivningen. Ironiskt nog uppnår de då en rakt motsatt effekt mot den de tänkt. Exempelvis kan sociala fobiker ha svårt med att hålla ögonkontakt, vilket gör att de riskerar att blibetraktade som arroganta och ointresserade.
Social fobi är tyvärr ett svårbehandlat syndrom där behandlingsresultaten ofta är otillräckliga, oavsett metod. I Quality of Life studier där man jämfört grupper med social fobi mot kontrollgrupper, visar sig socialfobikerna på många olika sätt ha en mycket sänkt livskvalitet. De är ofta ensamstående, oftare skilda eller separerade. De har sämre yrkeskarriärer, lägre genomsnittsinkomst och har svårt att få ett arbete som motsvarar deras verkliga kompetensnivå. Runt en fjärdedel använder alkohol för att dämpa oroskänslor vilket ofta leder till missbrukssituationer. Ungefär hälften drabbas av behandlingskrävande depressioner och sociala fobiker konsumerar mer sjukvård än genomsnittsmedborgaren.
Det finns ett flertal behandlingsmetoder mot social fobi, både terapeutiska och farmakologiska. Många gånger inleds en medicinsk behandling i och med man söker vård för depressionsbesvär, då läkemedel ofta sätts in för att häva depressionen. De idag vanligaste antidepressiva läkemedlen är de så kallade SSRI-preparaten (t. ex. Seroxat, Zoloft, Cipramil), som visat sig effektiva mot ångest- och paniksyndrombesvär. Effekten hos preparaten är dock varierande, och patienten kan få pröva sig fram till det som fungerar bäst för individen. Hävandet av depressionen går oftast snabbare än att få en farmakologisk effekt mot själva fobin, patienten får vara beredd på en lång behandlingstid. Läkemedelsbehandling har dock nackdelen att besvären ofta kan återkomma efter avslutad behandling. SSRI-preparaten utvecklades för att få fram skonsammare alternativ till de äldre antidepressiva medicinernas ofta obehagliga bieffekter.
Många psykiska besvär tros ha sin grund i en obalans i mängden monoaminer i hjärnan. Monoaminer är en grupp substanser, både signalsubstanser (t. ex. serotonin) och hormoner, som utgörs av en molekyl med en (1) amin. SSRI verkar endast mot serotoninet i hjärnan, där det fyller en viktig funktion för individens välmående.
Vid isolerad/specifik social fobi kan man behandla med betablockerare, detta dämpar kroppsliga manifestationer av ångest. Även lugnande medel används emellanåt, men brukas med stor försiktighet då patienten riskerar bli beroende av medicinen. De irreversibla monoaminoxidashämmarna (MAO-hämmare) är ett licensierat preparat som visat sig vara det mest effektiva läkemedlet man känner till mot social fobi. Dessa får dock endast skrivas ut till pålitliga patienter av psykofarmakologiskt kompetenta psykiatriker.
Den terapeutiska behandlingsmetod som idag anses ge bäst resultat vid social fobi är kognitiv beteende terapi (KBT). Denna terapiform går ut på att försöka förändra patientens tankemönster, vanor och beteenden. Metoden går ut på att patienten i nära samarbete med terapeuten konfronterar problemet ett steg i taget. Enligt en uppgjord handlingsplan utsätts/utsätter sig patienten för jobbiga situationer där obehagsgraden eskaleras, allt för att lära honom/henne att de klarar av saker som de tidigare ansåg var oöverkomliga. KBT-terapi har visat sig ge mer bestående resultat än medicinsk behandling.
Det finns numer även en kirurgisk metod för behandling av social fobi. Genom en titthålsoperation blockeras vissa nerver intill ryggraden, detta för att minska effekten av ångestsymptomen. Åtta av tio patienter som genomgått ett sådant ingrepp märkte en förbättring.
Den som vill lära sig mer om social fobi har ett rikt utbud på nätet. Psykoterapeuten Anna Kåvers bok; ”Social fobi – att känna sig granskad och bortgjord” är rekommenderad läsning för både drabbade och anhöriga.

Text: Christer Jansson  Foto: Per Rhönnstad

Jag har extremt svårt för att titta någon i ögonen eller ansikte när jag pratar med någon. Har fått höra det sen jag var ett barn. Mamma som sagt åt mig eller någon som sagt åt mamma att jag skall se på folk när jag blir tilltalad. Fick höra nu i helgen att på den tiden jag jobbade för Djurgården Hockey och sålde souvenirer (tillsammans med min kompis) så var det några som frågade min kompis om just det där med att jag inte tittar någon i ögonen. Jag sålde varor för 12-13 år sedan.

Jag vet att jag inte gör det men jag kan titta upp en kort sekund för att situationen kräver det. Har lärt mig det men jag är så obekväm med det. Nu på senare år har jag börjat skämmas för detta beteende men jag känner ändå ett starkt behov att INTE göra detta. Att inte titta någon i ögonen.

En kund har till och med mejlat min chef och frågat varför jag inte tittade honom i ögonen när jag hälsade. Jag tittade visserligen upp som snabbast och innan dom hann vända sig om så hade jag redan tagit ner min blick.

Någon mer som känner så här starkt som mig? Kommentera gärna.

Det var en gång en blyg 7-åring som sprang till skolan på tre minuter varje morgon, en halvtimme innan skolan skulle börja. I klassrummet låtsades hon om att hon inte fanns. En dag sa läraren åt henne att prata mera. Flickan gjorde som läraren sa. Då sa läraren att hon pratade för mycket. Flickan lärde sig att det är fel att prata.

Flickan blev en blyg 10-åring med passion för måleri. Hon värdesatte vänskap mer än något annat, okej, kanske är rättvisa värt lite mer. Att komma i tid var förstås nästan lika viktigt. Om man kom för sent syntes man ju faktiskt.

Flickan med rättvisan blev en blyg 13-åring, som blev en arg 15-åring.

Som 17-åring blev passion för måleri, rättvisa, vänskap och att komma i tid något som flickan ville omsätta i handling – men hur? Intressena fick sällskap av språk och kultur, humaniora blev syret som fick elden att brinna.

Efter studenten var förvirringen total, vad skulle osynliga flickan göra med sitt liv? 2 år av jobb gav perspektiv. Etnologi var svaret! Antagen till Europaprogrammet och flickan var hemma, trodde hon då. Här fick hon veta vad orättvisor beror på. Men flickan förstod ej hur man beter sig, när man existerar, för synas bör man när man är vuxen.

Under utbildningen fick hon veta att man faktiskt kan vara konstnär och samhällsnyttig på samma gång. Hon skulle bli informatör! Som informatör måste man dock synas, och en stor utmaning väntade flickan.

Sökte till Medieinstitutet, och gick på intervju. Efter frågor om svagheter trodde hon att drömmen var omöjlig. En som hela livet övat på att vara osynlig, hur kan hon bli informatör? Men flickan var beslutsam och blev antagen.

Första terminen var tuff. Hon låtsades vara en annan, en som syns. Om man låtsas tillräckligt länge blir man väl det man låtsas? Flickan blev väl transparent, men lärde sig snart att det inte håller. Termin två blev hon modig och vågade vara sig själv, termin tre blev hon hel igen. Termin fyra gick snabbt och där står hon nu – med arbetslivserfarenhet, vänner och examen.

Flickan blev kvinna, den blyga blev modig, konstnären blev formgivare, etnologen blev webbredaktör, den arga blev lycklig.

Den osynliga blev synlig.

I vårt samhälle talas det ofta om svaga och starka människor, både med illvilja och med välvilja. Vi ska stå på de svagas sida, det är något som jag är uppfostrad med ända in i ryggmärgen, det tror jag på lika hårt som vissa tror på gud. Men jag vill ändå granska begreppen svaga och starka. Jag retar mig så förbannat på dessa begrepp eftersom de har kommit att bli betraktade som synonymt med personlighet och identitet. De har blivit svart och vitt, och inget finns däremellan.

Jag vill hävda att det inte finns svaga och starka människor, det finns bara bra och dåliga förutsättningar. Dessa förutsättningar kan förändras genom livet, och den svage kan gå ur sin situation som en ännu starkare person än den vi betraktar som stark. Svaghet och styrka kan också yttra sig på olika sätt och kan märkligt nog se ut att vara dess motsatser. Många människor vi tror är starka har ett svagt inre som trängs undan genom att trampa på andra som betraktas som svaga. De som så många gånger blivit trampade på har härdats och blivit så mycket starkare på insidan och tar sig kanske lättare ur nederlag än vad den så kallat starke gör, som aldrig fått öva på detta.

När jag ändå talar om detta vill jag beröra det nya skolprojektet där tio skolor i landet får prova på att bedriva elitutbildningar. Jag tror säkert att detta är bra för de så kallat extra starka eleverna. Men jag hoppas att detta inte leder till att de normalbegåvade eleverna missgynnas. För det handlar i grund och botten om intresse och framtidstro. Alla elever kan bli extra begåvade om de har bra lärare som gör dem intresserade, som kan får dem att tro på framtiden och ge dem förståelse för vad deras utbildning ger i framtiden.

Bota din blyghet – Du kan också bli ett socialt geni, skriver Aftonbladet. Blyghet är en last i dagens samhälle. Är du blyg är det ingen som förstår vad du vill, det finns de som tycker att du är en svag människa och blygheten blir således ett hinder för dig då nätverk är det bästa du kan ha på ditt CV.

Det jag blir gladast över att läsa i denna artikel är att blyghet inte är en del av ens personlighet. Jag tror att många som faller in i blyghetsfällan till slut identifierar sig som blyga och gång på gång faller in i de mönster som karaktäriserar blyghet – tystnad, självfokusering och självkritik.

Jag irriterar mig på uttrycket att bota sin blyghet, som att det var en sjukdom, men det är klart, ser man det som en sjukdom är det lättare att falla ur identiteten blyg. Jag föredrar dock uttrycket att träna bort sin blyghet. Ett annat tips till personer med blyghet är att fokusera på nuet och koncentrera sig på vad folk säger och glömma bort sig själva för en stund, var lite spontana.

Jag älskar att de skriver att även jag kan bli ett socialt geni, för det är min dröm, mitt framtida yrke kräver det. Men också jag faller in i rollen som blyg, och självfokuserad. Det värsta är att man tappar bort sitt värde, i den tanken ligger också avgrunden. Ligger fokus för mycket på att alla andra är värda mer hamnar man snart i social fobi, och då blir det synd om en och man får bekräftelse, vilket i sin tur kan leda till att man gång på gång faller tillbaka i den fällan.

Som jag känner idag vill jag inte erkänna att jag är blyg, just för att det är så skamligt. Men troligen är det också botemedlet mot min blyghet. Det är ingen fin egenskap att vara självcentrerad och samtidigt är det så paradoxalt eftersom personer med blyghet ofta är de som minst vill framstå som självcentrerade, man är ju så värdelös, “se inte på mig”.

Det är ett problem att blyghet anses vara ett problem, blyga blir ju därmed stigmatiserade, och stigmatiserade människor blir ju knappast starkare. Det finns ännu arbeten som inte kräver att alla är utåtriktade och sociala så helt och hållet är blyghet inget problem. Men människor behöver andra människor (nätverk) för att känna sig starka och att utmana sig socialt gör en starkare.

Jag har spelat in fem “Tankar för Dagen” som sänds i radions P1 kl 06.50 på morgonen. Mina tankar sänds tisdagarna 15, 22, 29 juli samt 5 och 12 augusti.

Den första handlar, om jag gissar rätt, om hur det kan gå om man missbrukar en s k “blygspray”, en nässpray för att bota överdriven blyghet. Vad händer om sprayen hamnar i fel händer, t ex hos någon som redan är överdrivet framfusig?

Jag har precis köpt Ane Bruns nya skiva. Och folkens, jag kan bara säga att Ane är en sådan där person som jag blir alldeles blyg av. Hon är faktiskt helt fantastisk. Och just nu, i det kompakta gråmörkret mitt i verklighetens changing of the seasons är hennes röst och skira melodier nästan omöjligt vackra, förmodligen till och med för någon som till skillnad från mig inte måste gråta så fort något känns.

Jag har hört och sett Ane Brun live flest gånger av alla artister jag gillar. Jag hörde henne första gången när hon spelade ensam med en gitarr på Parkteatern en sommar innan hon ens hade gett ut någon skiva och det var galet bra redan då. Min fina vän Sociologen har gett mig biljett till Anes spelning på Göta Lejon i april, och det var en så fin julklapp att jag nästan började gråta då också, fast det har lika mycket med julen i sig att göra och allt annat trams som läggs ovanpå en då, det kommer jag säkert tillbaka till så småningom.

En gång har jag också nästan träffat Ane Brun privat. Vi flög med samma plan från Oslo till Stockholm. Och jag tittade på henne jättemycket i smyg och var alldeles blyg fast jag egentligen skulle ha velat gå fram och säga att hennes musik finns överallt i hela mig och känns ända in. Fast det hade ju låtit konstigt kanske. Och dessutom tittade hon lite smygigt på mig också, hon kanske gillar att gå på teater eller hade sett mig i något på tv. Det är konstigt förresten, att ibland tittar folk på mig ungefär som att jag skulle vara någon man ska vara blyg för. Det är svårt att fatta, för jag är ju bara jag, medan Ane… hon är ju Ane Brun. Det är rimligt att vara blyg inför någon som lyckas sammanfatta livet som hon gör, som i titelspårets refräng:

“restlessness is me, you see / it’s hard to be safe / it’s difficult to be happy”

Just det.

Är du ensam i kväll?

Mina förhoppningar när jag som tjugotvååring, jag är 47 nu, åkte till Österrike i några kvinnliga vänners fotspår för att bli Staatsschilehrer var högt uppskruvade. Förhoppningarna handlade om allt från fantastisk skidåkning till heta möten med kvinnor.

Skidlärare blev jag och det var riktigt roligt, det är ett riktigt seriöst arbete i Österrike, men några heta möten blev det inte av. Jag upptäckte till min fasa att jag var alldeles för blyg! Jag vågade inte ens bjuda upp eller “give the look”, allra minst invitera till något mer intressant samspel. Till och med den lille försynte killen jag delade rum med berättade så småningom om vilda stunder med en av de vackra skidlärarinnorna. Ja, ja, jag får lägga ribban litet lägre var min slutsats då.

Idag är jag fortfarande blyg. Inte lika mycket, men …

Efter många år som lednings, verksamhets och ledarskapskonsult med många uppdrag och projekt i min erfarenhetsbank är jag fortfarande blyg men inte lika mycket. Jag kan möta många människor och grupper på ett bättre sätt och själv må bättre i dessa möten och processer. När det kommer till kvinnor har jag tränat under åren och jag vågar framträda med sång-musik-dans; dela med mig av mina ord, känslor och tankar på ett sätt som blir allt mer öppet och avslappnat.

Men… när det kommer till att på allvar presentera vad jag egentligen vill med mitt liv kan jag känna samma blyghet som jag kände inför kvinnor tidigare. Att säga att jag förutom att jag är professionell expert på utvecklings och förbättringsarbete även är konstnär, sångare, musiker, performanceartist, dansare, poet samt terapeut under utbildning tar emot.

 Ändå har min kropp sagt till mig i trettio år: -Erkänn! Det är sanningen om dig. Ge dig. Lyssna på mig! 50% av dig är denna kreativa, skapande och galna människa.

Att ta ansvar för det genuina inom mig och dig

Som människa, ledare, chef, medarbetare, världsmedborgare står vi inför omvälvningar och kanske rent konkreta förändringar som vi bara sett början på. När de stora floderna inte når till havet på grund av bevattning av odlingar och golfbanor, när snart det inte finns någon yta kvar med ursprunglig fauna NÅGON STANS på hela jordklotet, när vi kanske omkommer i högre grad i värme-fukt-kyla-virus, när rent vatten och mark att odla på blir bakgrund till krig igen, när över en miljard kineser resepktive indier inser att de är flest i världen och tar över råvarukällor och infrastruktur över hela jordklotet, när ett skrämt USA börjar trappa upp sin aggressivitet än mer, när ett kärnkraftverk exploderar och rent ut sagt “öde”lägger stora områden i folkrika trakter osv, osv.

Gåvan då? Solen, jorden och växtlighetens och djurens skönhet? Alla de fantastiska skapelser människorna åstadkommit? Kärleken, vänligheten och stödet mellan människor? Åtrån och passionen vi älskar och skapar nytt med?

Det finns självklart inga färdiga svar på var vi är på väg men tidigare exempel visar att vi som art inte reagerar särskilt snabbt när det visar sig att våra mönster är destruktiva på global nivå och samhällsnivå. En verklig evolution vore att vi lyckas vara mer än 6 miljarder och fortsätta en trend där fler får ta de del av fler gåvor UTAN att förstöra och förtära planetens fantastiska tillvaro och skapelse.

För att detta skall bli och vara möjligt MÅSTE vi hitta in till, hitta våra mest genuina strängar av levande-skapande-generöst liv inom oss. Det är sannt att vi måste älska, beröra och föra oss själva och varandra till de tillstånd och processer som gagnar oss.

 Att våga välja mer

Om vi vet att ohöljd konsumism är symptom på ett system som förtär resurserna är det upp till mig att utifrån vem jag innerst inne är och tror på välja i vardagen. Bussen eller Bilen? Sopsortera eller Låta bli? Köpa Vindkraftsel eller Kärnkrafts/kol el? Arbeta för det nya/nya lösningar eller för Mer av det samma? Välja Trygghet till rigor mortis eller Rörelse med inbyggda risker? Var skall svaret komma ifrån? Det måste komma innifrån. Vi har hört beskrivningar och förklaringar så länge. Nu är det viktiga att det är handlingar vi genomför. Utifrån värderingar och vår innersta tro behöver vi göra vardagsvalen.

Alla vill bli älskade, alla vill bli uppskattade och sedda, alla vill undvika brist

Mary Philipsson, präst i Allhelgonakyrkan på Södermalm i Stockholm, sade i en predikan: -Det finns en enda fråga. En enda fråga vi försöker få svar på hela våra liv. Vilken är frågan? Jo alla försöker få svar på en och samma frågan. Är jag älskad?

Det kan jag bara hålla med om. Kan vi inte få svaret vi behöver, nämligen att vi är bra och älskade som vi är börjar vi söka ersättningar. Apropå “the Luxury Summit” som jag nämnde i ett tidigare inlägg.

Samma sak möter jag i organisationer och företag. I brist på mänsklig kontakt, verkligt bra feedback och personlig uppskattning börjar subgrupper intrigera, skitsnacket om ledare och andra ökar på fika pauser, resultaten och prestationsförmågan sjunker eller ökar inte som förväntat. Vi har trott på en modell där det finns en linjär ekvation mellan arbete, belöningar och tillfredställelse. På en grundläggande nivå fungerar modellen men ju längre vi lever, ju mer kompetens vi får, ju mer vi är i andra miljöer där vår förståelsehorisont vidgas ju mer pågår livet parallellt eller som ett hologram.

Våra parallella liv – där för vissa bandbredden att få plats med så mycket som pågår samtidigt är det viktiga och andra noga väljer ut ett antal parallelliteter och styr dessa noggrannt – behöver sammanfogas och integreras i vårt inre. Aldrig förut har sådana möjligheter med resor, kunskap, nöjen, träning, utbildningar, relationer funnits. Samtidigt om klimathoten realiseras och om regeringar med kärnvapen går överstyr/terrorismen ökar hoten mot oss så tydligt och globalt. Hur integera detta? Hur njuta av lyxen och samtidigt arbeta för något mer hållbart?

Konsumera ännu mer, träna ännu hårdare, pröva ännu fler droger och sexvarianter?

Gud finns i relationerna… även med mig själv

Vad är jag egentligen ute efter? I samtal med en konsultkollega kom jag idag faktiskt fram till att (förutom upplevelser från en trasig, kontakt inkompetent uppväxt med mina föräldrar OCH höjdupplevelser av teamwork från idrott och konstskapande när “flow” inträffar mellan flera människor) så är en andlig kontakt med livets skapande krafter en av mina drivkrafter.

Det finns hopp, det finns goda krafter, det går att ändra kontakt och kommunikationsmönster så att fiendskap omvandlas till vänskap. Jag har sett det, jag har hjälpt andra att skapa detta och utifrån ett nytt kärleksfullare kontrakt skapa grupparbete och verksamheter de och deras kunder är verkligen glada för. Det finns allt att göra för dig och för mig. Vi kan ändra världen som den norske filosofen skrev för många år sedan. Frågan är om vi vågar utmana det som Jesus enligt berättelsen rensade templet på. Överdriven kommers och girighet.

Vem sätter ribban? Vem drar gränsen? Vem skall vi gå till? Gå till källan inom dig sade prästen jag pratade med när allt såg meningslöst ut. Det har varit ett riktigt arbete, hårt arbete i flera år som också lett till att jag tvingat mig själv till nya erfarenheter.

Det har det varit värt och nu som 47 åring skapar jag konstnärligt ett par dagar i veckan, arbetar med större glädje och energi som konsult och ser fram emot den dagen jag kommer att börja göra en ideell insats för något jag tror på. Gratis! Ja, jag säger gratis. Arbeta utan att kräva betalning för något jag tror på. Inte vara rädd längre för överlevnad och brist på pengar eller lyx. Det är ju gammalmodigt. Det vet jag och vi ju redan. Samma gamla historia som nu skall hårdlanseras i Kina och Indien. Som om det är det viktigaste med att vara levande. Strävan efter lyx. Det är den gamla historien.

Vilka är våra nya berättelser?

Jean Christian

Till Svenska Dagbladet, Ledarredaktionen
Hej,
jag vill härmed ansöka om jobbet som ledarskribent.
Jag heter Carmen och är Sveriges första, enda och förmodligen sista tryffelgris. (Bifogar stamtavla.)
—
Jag kan erbjuda friskt ungt blod och ovanliga synvinklar på samhällslivet. Mina aspekter kommer alltid underifrån, rumsligt sett. Jag lever med trynet plus minus 50 cm kring markytan. Man ser både människor och djur från en oväntad vinkel där. Dessutom bokstavligen äter jag den jord som ni andra mestadels bara snackar om. Jag vet hur pH 4,2 smakar (det ni kallar försurning) och kan känna doften inte bara av tryffel utan även nervöst adrenalin, skräck, lögn, inställsamhet. Dumhet märker jag direkt. Och goda hjärtan förstås och snälla människor.
—
Era vanliga skribenter är på tok för storstadsbundna och hämtar sitt material mer från varann än från själva verkligheten. Men man kan säga att jag förenar en rural jordnära aspekt med en innovativ entreprenörsanda.
Politiskt sett är jag konservativ i vissa frågor, vänster i andra. Jag håller på Kungahuset och försvarar Kvalitet, Bildning och Blyghet. Även om jag är lite av elitist själv, så avskyr jag snobberi och uppblåsthet. Kungen umgås jag helst med ute i kärret när vi leker ”Kungen kommer” vid påsktid. Jag försvarar djurs och barns rättigheter och ska vid tillfälle sätta Jan Björklund på klickning så han fattar vad rätt skolning innebär. Jag har aldrig varit utomlands men är van att åka Volvo och hästsläp.
Både matte och jag är producenter i första hand och kämpar för konsumenternas befrielse ur konsumismen. Eftersom jag är utesovare åretrunt och beroende av matning står jag på alla utesovande beroende stackares sida.
Vi betalar TV-licensen duktigt.
—
Det där med redaktionsmiljö låter kul, men vad har ni för golv? Vad får ni för mat? Tryffel? Nä, tänkte väl det. Kanske bättre ni kommer hem till mig? Matte lagar god mat, alltid tryffel i.
Annars är matte bra på internetgrejer. Jag har en webcam fastskruvad i persikoträdet, det funkar fint.
—
Jag ser fram emot att bli er ledarskribent och redan kan jag knappt sova när jag tänker på alla roliga saker vi kan göra.
Röff röff
hälsar Kyrkbyns Carmen, SE012766
Bif: genbanksintyg

WeMind har tidigare tipsat om den amerikanska bloggen PsyBlog som ofta på ett lättillgängligt sätt gör genomgångar av forskning och debatt kring ämnen inom psykologin som många kan relatera till. Denna gång vill vi tipsa om ett inlägg som behandlar ämnet social fobi. Bloggen tar upp det faktum att social fobi är en diagnos som inte diagnostiserades förrän så sent som på 80-talet och ställer frågan huruvida social fobi verkligen är en sjukdom eller vanligt mänskligt och ytterst normalt beteende. Det tipsas om forskning på ämnet samt presenteras en genomgång av de kostnader som social fobi kan medföra.

Läs artikeln på Psyblog här >>

Andra bloggar om: Social fobi, Forskning, Psykiatri, Psykologi