*Stories: Goodnight Keith Moon is not safe for children due to alcohol, drug use, and adult situations. [coudal]

*Marketing: If you sit near me at work, you may know that I am working on something called KEEP IT AWESOME. This is somewhat related. SOMEWHAT. “The Swedish rock band Bob Hund released their single Fantastiskt (fantastic) as a one copy vinyl record that only allows 30 playings.”

*Dance: There’s a new style of dancing known as “Jerking.” I recommend an immediate rebranding.

*Anatomy: Scientific American examines the age-old question “Why do human testicles hang like that?” You may think that this, like so many items, is unrelated to music. OR you may recall a tune that was a favorite on playgrounds nationwide, “Do Your Balls Hang Low?” [harper's]

*Lists: This list of the 50 most interesting Wikipedia entries has been circulating the web, and it is, indeed, fantastic. I especially recommend the entries on humanzees (hypothetical human/chimp hybrids) and the Tube Bar prank calls.

*Food: I have a new blog to monitor obsessively: Insanewiches. It is about insane sandwiches. It’s not exactly insane, but my signature sandwich is a bagel, munster cheese, lettuce, spicy mustard, Tabasco, green olives and a stacker pickle. Best if eaten while wearing a rainbow-colored afro clown wig and reading an enormous RSS feed. [eat me daily]

*Holidays: You may consider this question from the San Francisco Gate a commentary on American culture: “You’ve gotten so popular that there are two Trans-Siberian Orchestras touring at once. Do you get to pick which coast you tour on?” [opp]

*Today’s links: Courage.

Designed by Martin Kann Design | Country: Sweden

“The Swedish rock band Bob Hund released their single Fantastiskt (fantastic) as a one copy vinyl record that only allows 30 playings. The record was placed on a turntable with the lyrics etched on the turntable lid. It sold on eBay for US $3,650 and became the most expensive record ever sold in Sweden.”

[via lovely package]

I POP:s lilla serie med geografiskt baserade rockporträtt har vi hunnit fram till del två: Södermalm, Stockholm. Hunden är tillbaka.

NÅGONSTANS I VÄRLDEN finns det en hangar fylld av alla de skivor som ingen ville köpa. Ett gigantiskt lagerutrymme. Dammigt, nedsläckt, ekande tyst. Inuti finns ändlösa lagerhyllor fyllda av osäljbar musik. Packlårar med album som skickats från världens alla hörn. Album fyllda av toner och melodier som inte passade in. Så kallad konstig musik. Musik som var före sin tid, bakom sin tid, bredvid sin tid. Eller musik som helt enkelt var obegriplig för alla andra utom de som gjorde den.

Thomas Öberg och Jonas Jonasson i bob hund har nycklar till den där hangaren. De tar ofta på sig pannlampor, munskydd för allt damm och går sedan runt och letar bland de mörka, övergivna lagerhyllorna. Ett fynd Thomas gjorde för en tid sedan var Hasil »Haze« Adkins. En artist som nog för alltid legat nedpackad om det inte vore för att just den packlåren brutits upp av två andra hangarbesökare med pannlampor: Ivy Rorschach och Lux Interior från The Cramps.

Hasil Adkins föddes och växte upp i hålan Jack’s Branch i West Virginia. Sju år gammal byggde han sin första gitarr. En hink blev perfekt som klangbotten. Ackorden uppfann han själv. »Haze« gjorde hemsnickrad rockabilly. Genom åren gav han ut nio singlar, bland dem »She Said« från 1964, som The Cramps senare återupptäckte. Ingen av hans skivor sålde någonting. Ingen förstod varför han gav ut sina skivor, men när Thomas Öberg blåste av dammet trettio år senare förstod han precis.

— Det intressanta med Hasil Adkins var att hans musik byggde på ett missförstånd. Som liten hörde han Hank Williams på radio. När han hörde låten uppfattade han det som att Hank gjorde allting själv. Det gick inte upp för honom att det fanns ett kompband bakom sångaren, med en basist och en trummis. Hasil Adkins blev därför en enmansorkester. Han byggde ett slags maskin med trumma vid fötterna, cymbaler på armarna, gud vet vad. Den musik han gav ut liknar heller ingen annans. Det svänger, vrålar, susar, brusar. Det är rå energi. Det är fantastisk musik.

— Det första jag gillade som liten var rock’n'roll, gammal femtiotalsmusik. När jag i tonåren upptäckte Kraftwerk förkastade jag allt annat jag tidigare lyssnat på. Jag tyckte allt utom »Trans-Europe Express« var skit. Jag var övertygad om att Kraftwerk var det enda jag skulle lyssna på resten av mitt liv. Nu när jag återupptäckt gammal primitiv rock’n'roll, inser jag att jag bara gått varvet runt. Jag tycker fortfarande om precis samma sak. Det är samma musikaliska kärna i både Hasil Adkins och »It’s More Fun to Compute«. De har olika utgångspunkter men uttryckssättet är detsamma. Det är samma spikraka linje rakt ut i rymden.

När bob hund bildades hösten 1991 var alla sex medlemmarna övertygade om att de själva skulle hamna i den där hangaren. Thomas Öberg (sång), Jonas Jonasson (synthesizer) och Conny Nimmersjö (gitarr) är födda 1967. Mats Andersson (trummor), Mats Hellqvist (bas) och John Essing (gitarr) är födda 1964. Alla band som de varit inblandade i dessförinnan hade floppat. Hört talas om Enhänta Bödlar, Tre Sterner, Concrete Helmets eller Cancer? Efter tio års misslyckanden hade de för länge sedan gett upp hoppet om att bli popstjärnor. De var för gamla, för fula, för konstiga.

Första gången de repade var det därför lika bra att ta på sig pannlampor med en gång. Fem år senare har egentligen ingenting hänt. Bob hund är kvar i mörkret bland de dammiga packlårarna. De är fortfarande för konstiga för att kunna skyltas på Åhléns. Men skillnaden är att det nu även finns tusentals andra som väljer att följa med in i hangaren.

JONAS. För mig är det grundläggande att göra musik som jag inte hör. Inte för att det jag hör är dåligt, men det som driver mig är att göra något annat. Ackordet till »Louie Louie« kan vara hur bra som helst, men när vi spelar vill jag lägga till något, kanske ett fjärde ackord. Det känns inte meningsfullt att vi, i likhet med många andra, bara ställer oss och fyller i ett formulär som bekräftar en redan existerande tradition. Om sedan folk skrattar åt en, gör inte så mycket. Det är okej om folk tycker man är pinsam. Hellre det än att någon tycker man är robust och spelar schyst rock.

THOMAS. Jag läste en väldigt bra intervju med en man vid namn Ken Nordine i en bok som heter »Incredibly Strange Music«. Ken Nordine har gjort egna skivor, talskivor till jazzmusik, där han med djup basröst talar om allt från olika färgnyanser till kärlek; skivor som är omöjliga att kategorisera. I intervjun talar Nordine om hur frustrerande det är att alla tycks ha ett behov av att kategorisera saker så fort man hör något. Redan efter några sekunder försöker man stoppa ned det under A eller B i kartoteket. Det är så många misstag som sker just där. Det är så ont om tid. Allt som känns för obekant, eller stör för mycket, har en tendens att sållas bort. Det läggs åt sidan och skickas rakt till hangaren.

JONAS. När vi repar brukar vi ibland säga att vi hämtar melodier som folk har slängt på soptippen. Vi har hand om de bitar som folk har tyckt varit för knepiga eller kanske för fåniga. Vi går och hämtar lite grejer där, dammar av, ger det en chans till.

THOMAS. Det brukar ibland heta att man startar ett band för att man inte passar in någonstans. Det kan även vara en ren musikalisk sak. Att utmana omgivningen kan till exempel betyda att man försöker utmana innebörden av ordet dynamik. Det mest kraftfulla behöver inte vara att använda dietpedaler, att panga igång på refrängen. Det kan vara oändligt mer drag, mer kraft, med bara en fot som stampar, eller en ensam saxofon. Talar man om energi i musik menar man nästan alltid två gitarrer. Men känslan i »Raw Power« med The Stooges går att uppnå på helt andra sätt. Det gäller bara att hitta omvägarna.

Jag brinner i realtid

ett fult ackord, ett världsrekord

sen tar jag i

NER PÅ JORDEN

* * * * *

Hotell Malmen på Söder i Stockholm. Ett fönsterbord i cocktailbaren. Conny Nimmersjö, Mats Hellqvist och Mats Andersson sitter och dricker öl på en plats där de många gånger suttit och druckit öl förut. Knappt hundra meter härifrån ligger bob hunds replokal. Knappt tvåhundra meter härifrån ligger den restaurang som tidigare hette Fatburen. Det var genom en rad legendariska spelningar på Fatburen och Cityhallen i början av 1993 som bob hund skapade sig ett rykte. De hade ännu inget skivkontrakt, men ryktet spred sig och det började bli köer utanför deras spelningar. Alla ville plötsligt se bandet med sångaren som hoppade fem meter upp i luften och landade på knäna.

CONNY. Det är lätt att glömma det nu, men i slutet av åttiotalet var det ingen som längre gick och såg liveband i Stockholm. Klubbar med discjockeys hade helt tagit över. Det fanns heller inga spelställen. Alla tidigare spelställen hade ersatt livemusiken med dartkvällar. Det var en darttavla längst fram i stället för ett scengolv. Om ett rockband mot förmodan fick en spelning, fick man kliva ner i källaren. Det var inte särskilt kul att vara med i ett rockband på den tiden, men i efterhand kan man inse att det kanske var rätt nyttigt. Hela rockscenen fick börja om från början, starta om från den absoluta botten.

MATS H. Jag gillade De La Soul, men annars kände jag mig helt vilsen de där åren. Man satt mest hemma med sina gamla Velvet Underground-skivor och kände sig möglig. När vii bandet träffades var det i första hand en social grej. Vi var så jävla glada över att ha träffat varandra. Egentligen var det också både roligare och viktigare att sitta på puben och prata, än att stå och repa nere i replokalen. Vi pratade om allt. Vi pratade om musik. Vi pratade om våra upplevelser och nederlag. Vi blev vänner.

CONNY. Alla i bandet är egentligen missväxter. Ingen av oss har någon vettig utbildning. Ingen av oss har gjort lumpen. Ingen har ens körkort. När vi började prata med varandra var det en lättnad att träffa människor som mått lika dåligt som en själv. Kanske är det också den frustrationen som är vår grund. Inte så att vi går runt och deppar hela tiden, eller att vi nödvändigtvis är allvarliga hela tiden. Men det verkar som vår energi, vår energi som band, inte kommer från harmoni och välmående, utan från något annat. Ibland när vi försökt göra vackra låtar, banala låtar, låter det ändå som musik framförd av någon som sitter på hispan.

MATS H. Det finns personliga nederlag i allas historier. Det finns hos alla människor. Vi har bara valt att lyfta fram dem. Att prata om dem i stället för att inte prata om dem.

Du kan alltid gnälla mer

och odla hat fast käften ler

men bada i ett moln om du kan

börja om frän noll om du kan

SPELAD GLÄDJE

* * * * *

Tambourine Studios i vintras. Den numera världsberömda skånska skivstudion var full av bossanovarytmer och ångande kaffekoppar. Entusiastiska japaner gick runt och letade efter minnesprylar från Cardigans. I ett av rummen var det dock tyst och stilla. Mitt på eftermiddagen låg sex personer och sov. Sex skäggiga personer låg utspridda i soffor, i fåtöljer, på madrasser. Det var bob hund — och bandet vari full gång med att spela in sitt nya album. Eftersom de inte hade råd att ta in på hotell sov de också i studion.

Efter en misslyckad inspelning i Silence-studion i Koppom åkte bob hund ned till Tambourine Studios och gjorde om allting. »Ekonomisk harakiri är ett bra sätt att beskriva vår arbetsmetod«, som Thomas uttrycker det. Med Per Sunding från Eggstone och Daniel Zqaty som producenter spelade de under två veckor i Tambourine Studios in sin nya EP samt merparten av det album som släpps i höst. De vari studion oavbrutet. De åt, sov och spelade. Dygnet runt lyste de röda knapparna på Jonas alla syntar i studiorummet. På nätterna fick de röda lamporna agera hemtrevnadsbelysning.

THOMAS. Det var befriande att spela in på det sättet. Miljön i Tambourine Studios är både kravlös och uppmuntrande. Man får lov att vara en drömmare där nere. Någon som en dag kanske bara går omkring och inte har någon koll. Som kanske bara klinkar på en melodi som känns väsentlig just för ögonblicket. Det är inte så många utrymmen där sådant finns. Nästan alltid annars är det så mycket i vägen, saker som ligger och värker inne i huvudet. Vardagen hinner alltid komma emellan. Det där brevet med återbetalningskrav för bostadsbidraget. Det där telefonsamtalet från biblioteket om att man glömt lämna igen böckerna. För att stimulera fantasin krävs en fristad. Det är så oerhört grundläggande.

Du återkommer till rätten att få vara en drömmare i flera av dina texter, som »Spelad glädje« och »Ödet möter en motståndare«. I den senare finns rader som »Jag måste fantisera/för att kunna existera«. Ord som dröm och fantasi kan dock kännas väldigt slitna.

— Det är ett lurigt ord, fantasi. Det kan se väldigt fånigt ut. Det borde finnas fler ord att välja mellan. Vad jag menar med att vara drömmare är inte någon som sitter i mysiga byxor och gör vattenfallsteckningar. Det är inte det det handlar om, utan mer vardagliga, fundamentala saker. Du kan sitta på en busshållplats, höra ett ljud eller känna en lukt och plötsligt fyllas av intressanta tankar. Det är något som aktiveras. Eller du kanske sitter och läser, missuppfattar det du läser och tanken börjar plötsligt accelerera i dragstershastighet åt ett oväntat håll. Det är en annan sida av ordet fantasi.

— Likadant är det med ordet drömma. Det snackas jättemycket om det. Men det är väldigt sällan de människor som snackar om drömmar sätter igång drömmar hos andra. Allt hamnar på en diskussionsnivå där man glömmer bort att det man oftast försöker nå är det som kommer till en i obevakade ögonblick. Raden »Bada i ett moln om du kan« handlar om det.

— Anledningen till att jag över huvud taget vågade börja sjunga och skriva, var just att ingen förväntade sig att jag skulle sjunga och skriva. Jag kände mig fri när jag gjorde det, obevakad. Det gjorde ingenting om det blev dåligt eftersom det ändå inte var det jag skulle göra. Det fanns inga förväntningar. Jag hade inte gått någon skrivarlinje innan. Det fanns inga hörnflaggor på banan. Men får man lova att sparka bollen över stadion är det stimulerande att se hur långt man kan få iväg den.

Gul potatis

ändrar mitt humör

koker en tanke

och äter upp den med smör

KVICKSILVER

* * * * *

Bob hund har rykte om sig att vara krångliga. De tackar nej till intervjuer där tidningen enbart är intresserad av att prata med en medlem. De tackar nej till reportage där de förväntas testa smågodis i stället för att prata musik. De insisterar på att skivbolaget ska släppa deras EP på tiotums-vinyl trots att det är ett format som ingen köper. De går inte upp själva och hämtar pris när de vinner en Grammis utan skickar dit en kompis. De försvinner från media i ett helt år, detta precis efter genombrottet, och gör i stället en turné på Stockholms gymnasieskolor. Är detta ett krångligt beteende? I själva verket är bob hunds ambition att synas och höras så mycket som möjligt. Det är till exempel därför de nästan alltid tackat nej till att vara med i TV.

THOMAS. Vi skulle gärna vilja synas i TV, men problemet är att det är så lite som verkligen syns på TV. Nästan allting bara fladdrar till. Folk gör ett avkok på sig själva, det är allt som hinner visas. Avkoket hälls sedan upp snabbt, några centiliter i direktsändning. Därefter direkt in med nästa gäst. Allting i denna sorts TV-program får en marginell karaktär. Allting sker på de premisserna. Till och med musiken som framförs blir någon sorts derivat av vad det egentligen är. Det finns ingen tid till att hålla kameran still, inte ens en halv minut.

JOHN. Det är många intressanta människor som i det sammanhanget framstår som väldigt ointressanta.

MATS H. Folk tycker vi är galna som tackar nej till att vara med i ett program som en halv miljon människor tittar på. Folk säger: »Ta chansen!« Det är precis det vi gör. Vi tar chansen varje gång vi går ned i replokalen. Jag tar hellre ett vanligt jobb än ställer upp på något jag tycker är dåligt.

THOMAS. Musik i TV behöver inte bli ett avkok. För några veckor sedan såg jag ett fantastisk program med Fred Åkerström. Det var ett pausprogram, inklämt mellan ordinarie sändningar. Presentatören sade bara: »Nu är det fem minuter över och vi ska visa musik av Fred Åkerström.« Fred Åkerström satt på en stol. Det var en kameravinkel hela tiden. Inga snabba klipp. Inga fyndiga uttalanden varken före eller efter. Han satt bara där och sjöng så det distade i micken. Det var bland det bästa jag sett.

CONNY. Det är naivt att ge sig in i den här branschen och tro att man kan behålla sin trovärdighet trots att man spelar på andras villkor. Man måste slåss hela tiden. Man måste ständigt slåss för så kallade löjliga prylar. Vi ville till exempel inte ha plastkonvolut till våra CD-skivor, därför såg vi till att det blev papperskonvolut. Jobbar man inte som fan på alla fronter blir man till slut Peter LeMarc. Man sjunger som han, spelar gitarr som han, ser ut som han. Jag vill inte ha den där nya förstärkaren, den som kostar 50.000 och låter så fantastiskt. Jag vill ha den där dåliga förstärkaren som den där döve killen har där borta i hörnet.

THOMAS. När man var på restaurang förr i tiden, och tyckte maten var god, frågade man inte efter en bild på kocken. Nu har det gått så långt att det är så. Ena sidan av detta är att det naturligtvis är strålande att alla får uppmärksamhet. Andra sidan är att man hela tiden jagar ett ansikte. Ett ansikte är inget måste för att uppskatta någonting. Många artiklar som skrivits om oss har gått så här: »Bla bla bla galen sångare bla bla bla hänga i taket bla bla bla Pixies bla bla bla studentikost«. Efter att ha sett den artikeln tio gånger i rad, tycker jag att man ibland kan kosta på sig att tacka nej. Jag får ingen kick av att i media uttala mig om vad jag vill ha i julklapp. Om jag däremot bodde nere i en grotta, utan kontakt med omvärlden, kanske jag hade blivit överlycklig över att få vara med i en julklappsenkät.

CONNY. Det finns ett fascistisk element i all rockmusik. Man vill ha en ledare, någon att se upp till. Någon som talar om för en vad man ska gilla, hur man ska se ut, vilka kläder man ska ha på sig, vem man ska lyda. Det jag verkligen gillar med all house och techno är att det där nästan aldrig finns några ansikten. Det finns inga stjärnor som förlöser någon. Det är bara musik för sin egen skull.

Jag får en knuff av en riktig man

det gör mig ingenting

han går förbi mig i kön ibland

det gör mig ingenting

NÅNTING MÅSTE GÖRAS

JOHN. Musik är ett bra sätt att nå ut. Som liten spelade jag massor av instrument. Klarinett, saxofon, trummor, gitarr. När jag var 15—16 blev jag punkare. Jag gillade musiken, tyckte det såg bra ut med de kläderna. Allt kändes löst och ledigt. Det kändes som att det var en bra väg att gå. I början var jag äkta lördagspunkare. Sedan blev jag helgjuten. Jag var ensam punkare i plugget. Jag hade alltid gitarren med mig till skolan. Jag gick omkring med den, hängandes på mig, klinkandes, ställde den i skåpet när det var lektion. Mamma var inte så glad över att jag var punkare, men hon vande sig. I skolan klarade jag mig utan större konfrontationer. Jag fick bara rejält med stryk en gång.

Influenser som nämns under en bob hund-intervju: The Stooges, Kraftwerk, Joy Division, Woodentops, Violent Femmes, Perrey & Kingsley, Kiss, Motörhead, Sparks, Wire, Pere Ubu, Louis & Bebe Barron, Devo, The Smiths, Residents, The Cramps, White Noise, Fred Åkerström, Pugh Rogefeldt, Magnus Uggla, John Holm, Bob Dylan, Chemical Brothers, Captain Beefheart, Velvet Underground, New Order, The Kinks, Pixies, B-52’s, Nick Cave, Pavement, De La Soul, Jonathan Richman, Steely Dan, Donald Fagen.

MATS A. Många verkar bli förvånade när vi berättar vilken musik vi själva gillar. Uppenbarligen kan man uppfatta vår musik på väldigt olika sätt. Vi haren del rätt speciella fans. Jag minns särskilt en fanzineintervju. Det kom in en kille efter en spelning någonstans i Småland. Hans fanzine hette Bajsbladet. Killen hade en gitarr med sig och ropade: »Jag ska göra en intervju med er!« Därefter satte han sig ned, med ryggen vänd mot oss, och började spela på sin gitarr. Första frågan: »Vad tycker ni om den här låten?« Andra frågan: »Tror ni på Gud?« Det var alla frågor han ställde.

CONNY. Vad är bra musik? Det finns inga regler för vad som är angelägen och passionerad musik. Iden om att rocken måste vara rebellisk känns i dag till exempel väldigt förvirrad. Förutsättningarna har helt förändrat sedan den tid då rockidealen formades. Flera av de ideal som rocken alltid ropat efter, rätten att få vara ung, att få skrika högt, att få vara uppe sent på kvällen, är ju redan förverkligade. Alla under 60 gillar rock nu för tiden. Jämför med till exempel den tid som porträtteras i filmen »Dom kallar oss mods«. Där ser verkligen alla vuxna exakt likadana ut, prydliga i kostym, tillhörande en annan värld. Men nu har spelplanen helt bytts ut, trots att många rockband försöker låtsas som den inte har det. Mycket av rockmusiken i dag är bara gester, tomma gester.

CONNY. En av mina favoritskivor råkar vara »The Nightfly« med Donald Fagen. Det är ett rätt bra exempel på hur komplex musik kan vara, men ändå uttrycka något väldigt kraftfullt, något som verkligen berör. Donald Fagen är ingen fattig kille från gatan, utan en rik amerikan som spelar sofistikerad musik. »The Nightfly« är en temaskiva om en discjockey på en radiostation. Han sitter där och röker, saknar sin tjej, och spelar gamla jazzplattor. Ändå berör den skivan lika mycket, känns precis lika modig, lika djärv som vilken punkplatta som helst. Det är ointressant vilka medel man använder. Det intressanta är innehållet.

THOMAS. Det finns ett direkt tilltal i gammal rock’n'roll som tyvärr har försvunnit. Någonting spontant och oanalyserat. The Cramps har påpekat att en text på den tiden bara kunde bestå av ord som »Hey! Look at that car, it goes so fast«. Man gav saker och ting applåder, enbart av den anledningen att man gillade det. Men det där försvann rätt snabbt. Sedan dess har det alltid varit: »Här kommer jag, jag kör bilen, bruden ska förföras.« Nu för tiden talar låtskrivaren om hur det är, hur han ser det, hur det ligger till. Kärlekstexter domineras av »Jag behöver dig« snarare än »Wow, what a sexy girl«. I stället för att bara förmedla bilder, verkar det som sångaren nödvändigtvis måste berätta vad han gjort för analys av dem.

Gamla moster fosterland

du har retat mig ibland

därför spelar jag i band

därför krossar jag min hand

ISTÄLLET FÖR MUSIK; FÖRVIRRING

* * * * *

Musik i presens. Det är något av ett nyckelord när det gäller bob hund. Strävan efter direkt kommunikation — direktsändning — både på scen och på skiva. Att inte, likt nio av tio rockband, använda publiken som en spegel, utan att försöka krossa det där avståndet, och bokstavligen ta tag i dem som lyssnar. Att stå nere i replokalen och repa timme efter timme, inte för att kunna göra sångerna mer avancerade, utan för att kunna låta ännu enklare, ännu mer närvarande, ännu mer just nu.

De gör om låtar hela tiden, filar ned dem Jakten på presens pågår ständigt. »Min trampolin« på nya EP:n fanns med redan på deras första demo-kassett. Nya albumet, som släpps i höst, kommer sannolikt att innehålla en nyinspelning av »Edvin Medvind«, en annan av gruppens första låtar som tidigare endast funnits utgiven i demoversion på en svåråtkomlig vinylsingel. När bandets första skiva gavs ut, minialbumet »bob hund« från 1993, uppfattade många bob hund som ett skojigt band. Det ansågs tokigt att de använde ord som gräslök i sina texter. Det ansågs crazy att Thomas hoppade fem meter upp i luften och bar en T-shirt med texten »Farmor«. När John, som är sockersjuk, en gång gick fram till mikrofonen och bad om ett glas mjölk, skrattade publiken så att de kiknade. John hade glömt ta sin medicin och behövde ett glas mjölk för att kunna fortsätta spela.

Upprinnelsen till låten »Fem meter upp i luften« var en spelning i Solna. Thomas skadade sina knän och var tvungen att åka till sjukhus. Doktorn frågade vad han gjort. Thomas svarade att han spelat rockmusik, kastat sig ut i luften och landat på knäna. Doktorn som tog emot honom på sjukhuset meddelade att han borde söka hjälp: »Vi klassar det här som ett självmordsförsök.« Thomas fick en remiss till en ny doktor där det stod: »Patienten hoppade fem meter upp i luften, utan droger«. Orden »utan droger« var understrukna så hårt med bläck att det gått igenom pappret. På den berömda T-shirten står det inte bara »Farmor«. När Thomas håller för de olika orden, vilket han gör med sin mikrofon, står det också »Far« respektive »Mor«. Att se Thomas peka på sin T-shirt, dra i den, krama den, samtidigt som han sjunger låtar som »Fotoalbumet« och »Allt på ett kort«, väcker andra känslor än skratt. »Jag har glömt min första sommar/och jag har glömt min första vinter med snö / Men jag har kvar ett kort av min far«.

Vi firar nyåret som vanligt

smäller smällare och dricker sprit

ingenting känns särskilt anrikt

men det bryter av mot övrigt slit

GODDAG & ADJÖ

THOMAS. Varför håller man egentligen på med musik? Varför är musik viktigt? Jag spelade en gång upp en tidig demo jag gjort för min grannes storebror. Det var syntmusik med skånsk sång. Han tyckte låten var okej men tyckte den svenska sången förstörde. »Det skulle bli bättre om man inte hörde vad du sjöng.« Jag tyckte det där var intressant och vi kom in på en diskussion om varför man egentligen hör på musik. Min grannes storebror förklarade sin syn på det hela: »När jag kommer hem från jobbet vill jag inte att det ska vara tyst.« Flera år senare gick jag på en kurs i musikvetenskap. Professorn talade i timmar. Han tände pipa efter pipa, ritade diagram, drog ned kartor, spände stråkar, ledde oss i olika riktningar, försökte förklara vikten av musik. Till slut avslutade han föredraget med att slå näven i bordet och säga: »Folk vill inte att det ska vara tyst.« Professorn och min grannes storebror kom fram till precis samma sak. De har nog rätt. Man vill inte att det ska vara tyst.

Ni kan ställa upp er här utanför så tar vi er en efter en. Flickorna först och pojkarna sen.

Lyckades förresten i ett rus av tonåring sno åt mig den här i går:

Det var ju just snyggt.

Bob Hund på Strand i går.
Jag lider med de stackare som missade det.

Jag lider också med de tomma själar som inte förstår storheten.

De gånger som jag har sett Bob Hund live är alla bland mina bästa konserter. Baserat på detta konstaterar/bestämmer jag nu att Bob Hund är världens bästa band.
Klart!

En öl blev två som blev tre och sen en fjärde och den femte och sen bara en till… Vaknar i soffan, hjärtklappning, tittar på klockan, fem, fan. Men det var en bra konsert, vilket jävla ös! Varmt och svettigt, långt fram och hoppandes som en tok, fast jag egentligen är lite för gammal för sånt. Självklart var det någon som kom den briljanta idén att vi måste dra vidare ner på stan, jag tror det var jag? Strobelight, Faithless Insomnia, det var länge sen man stod på köttgolvet. Man ser ut som en sådan man själv garvade åt för 10 år sedan, men vad gör det, nu orkar man inte bry sig. Jag ger Bob hund fem hundar av fem möjliga.

Det var visst igår. Men då var jag för trött för att skriva nåt här, efter en galet späckad dag full med jobb, och så konsert med bob hund på kvällen. Sjukt bra spelning. Jag är dålig på att lyssna på dem hemma, tycker mest att det skramlar. Och känner mig patetisk som likt en fisk i ett stim sällar mig till kören som skriker att de är bästa livebandet ever. Det är dom fan. Att spelningen var på Pipeline gjorde knappast saken sämre. Bättre, mer intim lokal för just bob hund kan man knappast hitta.

Nu ska jag försöka vakna och sen jobba lite mer, hela helgen faktiskt. Har tackat ja till något som känns som ett självmordsuppdrag. Bästa sortens jobb – de där jag tror att jag inte ska klara. Det är då jag brukar brinna till, så jag hoppas att jag gör det den här gången också.

Vad jag åt till middag? Svar här.

Här kommer lite bilder tagna med min stackars lilla Iphone…

Bob Hund ägde pipeline hela kvällen!

Är Tomas Öberg den störste vi har i svensk pop?

Conny Oskar Nimmersjö, vilken energi!

Det var som att kastas tillbaka 8 år i tiden. Det kunde lika gärna varit Emmaboda eller Uffes källare, man stod där återigen mitt ibland pagefrisyrer och Converseskor precis vid scenkanten och bara väntade andäktigt.

I en ljudbild hämtad från framtiden kliver de så upp på scen. Bandet som är svaret på allt positivt med 90-talet och som fortfarande är svensk pop personifierade.
Bob Hund äger oss direkt. Tomas Öberg ställer sig på träräcket vid scenkanten i sin zorromask och svarta damhandskar och bara tittar ut över och ner på oss i publiken.
Som en vampyr bara suger han upp all vår förväntansfulla energi och gör den till sin innan han i första låten bara kastar den tillbaka till oss i form av pop i sin renaste form!

1 timme 45 minuter…1.45 minuter! Så länge är vi alla i dess våld. Det spelar ingen roll om du är 16 och inte ens var född när Bob Hund släppte sitt första album eller om du är 40+ och därmed jämnårig med bandet självt. Alla rycks med. När Istället för musik förvirring går igång hoppar vi alla.

Conny Nimmersjö ser ut som 55 men beter sig som 22 och Öberg krumbuktar sig på stolar, högtalare och koner…allt han kommer över. Mikrofonen går runt bland publiken ner i byxan på Öberg och kastas mot golv och högtalare.

Mest magi skapade nog Tomas Öberg ändå när han la bort micken och sjöng helt utan hjälp i den lilla lokalen. Så intimt så otroligt bra! Konsten att bryta av med något helt oväntat!

Jag har aldrig sett dem lajv trots att det varit min önskan i säkert 10 år nu. Äntligen var man där. Jag kunde säkert klaga på att publiken inte alltid svarade bandet som man ville och kanske klaga på nykterhetspolicyn som i viss mån hindrade publiken för att våga vara så käftig som Bob Hund vill ha den.

Men vafan, när jag gick hem i den kalla (2,6 grader) Sundsvallsnatten iklädd endast t-shirt och vårjacka med svetten rinnande nerför ryggen så huttrade jag inte ens. Värmen från Sveriges popkungar kommer stå sig stark länge!

Skulle egentligen gå på basket i morgon men det vetifasen. Chansen är stor att jag har “tömt spargrisen och plankat in” som Bob Hund uppmanade för att se dem igen på stadshuset.

****

Bilder kommer i separat inlägg…

Det blev Sidsjön igen för ytterliggare ett flåspass.
Dagens program blev (förutom monsterbacken upp till Sidsjön!) 6min joggvärm i hygglig fart sedan 15 x 60/20 för att avsluta med 6 minuter nedjogg. Allt som allt blev det alltså återigen två varv kring sjön och ytterliggare 6km under bältet.

Vaderna var lite stela efter förra vändan vid Sidsjön men det är inget mot hur de känns nu. Den här gången drog vaderna ihop sig till två cementklumpar direkt efter passet och jag tackar min lyckliga stjärna att det bara är nedförsbacke hem.

*****
Väl hemma slog jag på SVT 2 för att kolla om Gustav Larsson dragit iväg och döm om min förvåning. Där var inte Susanne Ljungskog utan den klart mycket mer sympatiske (ja rent av duktige) ex-cyklisten Magnus Bäckstedt som satt som expert.
Lite synd dock att det är en sån himla långdragen tävling när herrarna kör tempo. Gustav kommer nog inte iväg förrän jag har tagit mig till skolan.

****
Inte länge kvar till Bob Hund nu:-)
Här är titelspåret från senaste plattan!

Kanske är det främst på grund av att de är ett personligt favoritband, men det känns som om det råder en mindre bob hund-mania här i kära Sundsvall just nu. Eller ja, det var väl kanske att ta i.
Men med två spelningar i staden både imorgon och på fredag plus att Conny Nimmersjö och Johnny Essing även ska medverka på ett seminarium på Sundsvalls Kulturskola samma dag känns det ändå väldigt mycket bob hund nu, helt enkelt. Och inte mig emot. Gjorde en intervju med den synnerligen sympatiske Mats Hellquist för lokaltidningen Dagbladet i måndags, och fick inspiration till att igår kväll slänga ihop denna lilla hyllningsteckning:

På sätt och vis skulle jag väldigt gärna vilja överlämna denna bild till dem personligen när de spelar här, som en liten present för alla de musikupplevelser de gett mig under åren, men jag tvekar samtidigt, då jag inte kan låta bli att fundera på om det enbart skulle få mig att framstå som obehaglig fanboy eller lätt efterbliven stalker? Hm. Jag antar att jag enbart genom att tänka tanken på att göra det bevisat endera av ovanstående alternativ på någon nivå. Nåväl. Ganska nöjd blev jag, i alla fall. Nu återstår bara att hålla tummarna för att de gör två stycken riktigt bra spelningar så blir nog detta en riktigt bra vecka.

[Uppdatering] Den första spelningen i staden är över och jag överlämnade faktiskt teckningen efteråt till Conny, Jonas och Mats som skulle visa upp den för de andra sedan. De verkade bli glada, och hade fullt sjå att lista ut vem som var vem på bilden, så jag är också glad. En mycket lyckad kväll!

Nu har jag huvudvärk. Eller har haft det ett tag. Har kollat på nyaste Gossip Girl, 90210 och uppdaterat mig på de avsnitt som jag missat av Greek. Är det förresten någon som vet när nya Grey’s anatomy kommer ut i USA?
Gud, jag har blivit värsta serienörden. Menja, skyll på Amanda…

Nu ska jag krypa upp i min säng med lite frukt och plugga/läsa breaking dawn…
(fast jag skulle mycket hellre vara på bob hund spelningen, såklart)

Såg nyss “Män som hatar kvinnor”. Sitter här med en stenkula och dricker rött té med vaniljsmak. Får iderligen bitar från tét. Äh, vem fan bryr sig. Filmen var väl bra. Lite för svensk för min smak dock.

Dagens outfit: Svart burn israel burn hoodie från bokcafét (http://www.bokcafet.se/) och gröna, på tok för stora wtc adidas byxor från 80-talet.

Vet inte vad dagen mer har att bjuda på. Min mamma hade bakat blåbärs muffins och det vart ett självklart val när kaffet kokade. Vart en trevlig afton igår. Nästa månad den 9 oktober så är det dags för bob hund. Det blir nog skojj. Sitter och funderar på om man skulle börja använda inläggsetiketter. Sitter och funderar på varför jag inte lånade lite extra cash och köpte lite mer enbärs dricka igår. Den som är så jävla god.

“Är jag odräglig?”

Har en sån outgrundlig ångest. Över allt. Borde fortsätta göra musik idag. Eller något annat vettigt. Fy fan.

“Det är bättre att fråga och verka dum, än att inte fråga och förbli dum. – Kinesiskt citat”

- Xarta

Siste dag med Øya-tweets. Dette var den store regnværsdagen. Jeg rapporterte live fra Øyafestivalen alle fire dager, og her kan du lese meldingene samlet, nå illustrert med tilhørende foto.

# Bharfot (kl 08.42): Herregud så sliten jeg er. Hadde vurdert å selge billetten min hvis den ikke satt rundt håndleddet.

# Bharfot (kl 13.01): 15/8 Dagens bandtips: Bob Hund, Harrys Gym, Farmers Market, Crystal Castles, Beirut, Tommy Tokyo. Evt Röyksopp, Amanda og Frida.

Bob Hund på Øya! (Foto: Tor-Bjørn Adelgren)

# FrokenMakelos (kl 12.35): Har forsovet meg og går glipp av Bob Hund på #oya . Oh well.

# Vaarloek (kl 12.59) svarer @FrokenMakelos jeg og, jeg og! i seng halv sju-sjuish og tro at jeg skulle opp kl 11 var litt VEL optimistisk.

# Bharfot (kl 13.32) svarer @FrokenMakelos og @vaarloek Jeg og. Våknet tidlig, spiste skive, sovnet, våknet kvarter før Bob Hund. Lengter litt nå. Men frokost.

# Kubonde (kl 13.59) svarer @bharfot liker festivaltweetene dine, gleder meg til å lese flere.

# Bharfot (kl 14.03) svarer @kubonde Takk! Det er gøy å festivaltweete, og etterpå kan jeg lese dem og huske hva jeg så. Alt går så fort på festival!

# Bharfot (kl 14.07): Åh nei! Fikk nettopp rapport fra kompis på Bob Hund – konsert var fantastisk! Hoppet ned blant publikum, i godt humør, alt. Søren!

Thomas Öberg klatrer som vanlig. (Foto: Tor-Bjørn Adelgren)

# Vaarloek (kl 14.41) svarer @bharfot ja. det var sikkert fantastisk. skulle vært der. må kjøpe støvler først :/ og kanskje en sydvest i samme slengen. damn.

# FrokenMakelos (kl 14.26) svarer @vaarloek og @bharfot Tipper det er flere av oss. Dessuten er det helt greit med en litt kort dag på #oya i dette været, kjenner jeg.

# Bharfot (kl 14.31) svarer @FrokenMakelos og @vaarloek Men altså, nå var visst Bob Hund helt fantastisk! Som jeg mistenkte. Angrer! Må skynde meg til Harrys Gym.

# Bharfot (kl 14.53): @vaarloek Du får gratis sydvest i Sony Ericsson-brakka! Samme som jeg har på profilbildet mitt. Lilla!

Oda på Øya, i lilla sydvest. (Foto: Oda Bhar)

# Savioj (kl 14.52): Klar for Øya: superundertøy, regndress, slagstøvler og sydvest. Vurderer oppvaskhansker.

# Tormb (kl 14.53): Har blitt tilbudt å bli avbildet på VGnetts moteblogg. Visste ikke at gjennomført dassvåt bakgårdskatt var på vei inn.

# Bharfot (kl 15.02): Misset Harrys Gym også. Festivalkompis søkkvåt tross regntøy, drar hjem for å skifte. Dropper forfengelighet og tar på alt vanntett jeg har.

# Bharfot (kl 15.23): Nydelig bloggpost med ferskt foto fra Bob Hund-konsert RT @stiftet FAN-TASTISKT!

Streck tegner Bob Hund etter hukommelsen. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 15.41): Oppdagelse: Hvis du venter lenge nok med å dra hjemmefra må du spise en gang til før du går.

# Bharfot (kl 14.45): Entrer festivalen i full fjellreven outfit. Imponert over hvor mange som ser kule ut tross regn.

Noen er fine under poncho, men det er ikke lett å se. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 17.00): Syns Farmers Market er litt tøysemusikk, greier ikke ta den alvorlig. Men gubbene er glade, det svinger og folk danser.

Farmers Market er norske, men spiller balkanjazz. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 17.45): Dette er faktisk kjipere enn forventet. Selv ikke fjellreven holder helt tett. Spiser varm kanelbolle i VGteltet.

Publikum er våte katter på Enga. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 17.55): Ser på storskjermen at publikum samles for å se Noora Noor. Ca 35 personer.

# Bharfot (kl 18.05): Noora Noor har et slags gospel ten-sing nummer på gang. Lubne damer i korte frynsekjoler rister voldsomt på seg.

Kordamene til Noora Noor på VG-tv. (Foto: Oda Bhar)

# Teresetj (kl 18.36) svarer @bharfot jeg tenker på gospelmusikk, litt halleluja dette.

# Bharfot (kl 18.25): Burde være sprelsk festivalbabe som driter i regnet, men det er jeg visst ikke. Har avansert til stol med pute i teltet.

Glade hipsters i VG-teltet. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 18.37): Studerer folk i teltet. Prøver å gjette hvor i landet de kommer fra. @stiftet tegner dem.

Streck tegner hipsters. Gjenkjennelig fra forrige bilde? (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 19.30): Crystal Castle, vill kompromissløs postpunkaktig, liten tynn jente skriker utenomjordisk og danser spastisk.

Alice Glass fra kanadiske Crystal Castles. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 19.35): Heavy hyperelektronika nå. Glad jeg kom meg ut for dette! Både vokalist og publikum er ekstatiske.

Elektropunk er kompromissløs musikk. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 19.55): Okei da har jeg lært hva elektropunk er. Nå, over til en annen verden: Beirut.

Også publikum gir alt til Crystal Castles. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 20.05): Jeg er surmaget og ber blondinene vsa meg høre på musikken istedenfor å skravle høyt. De ber meg gå lenger fram, men vi står på første rad!

# Bharfot (kl 20.15): Nå snakker de i mobilen sine også. Utrolig. Vi snakker så mye vi vil, sier de til meg.

# KnutOlavAmas (kl 20.21) svarer @bharfot Høres ut som du er omgitt av dannede nordmenn med utstrakt respekt for det felles, delte offentlige rom… Jf Matlarys kritikk.

# GeirAasen (kl 20.29) svarer @bharfot hils de fra hele twitter og be de holde kjeft mens det spilles musikk. Så ender ikke du opp med å klaske til de elns

# Bharfot (kl 20.22): Beirut er sløy sommermusikk egentlig. Men bandet er forkjøla og vi drukner.

Beirut var ikke i slag på Øya. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 20.52): Trått på Beirut synes jeg. Nå Karin Park i helsetrøye og leopardtights. Mer elektromørke.

Lyset til Karin Park matcher sydvestene til publikum. (Foto: Oda Bhar)

# FrokenMakelos (kl 20.55): Litt laber stemning på #oya . Overhørt: det er liksom så press på å ha det gøy på festival. Syns ikke det er så gøy jeg.

# FrokenMakelos (kl 21.03): Crystal castles var kult og energisk, beirut kunne trengt litt sol og karin park var skuff. Nå drar vi hjem.

Karin Park er svensk, men bor i Bergen. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 21.06): Deilig vitalt fra Karin Park som tydelig er vant til dårlig vær. Besluttsom vokal, selvsikkert kroppslig mot publikum.

# AstridVU (kl 21.13): Merker meg at @bharfot og @frokenmakelos var uenige om Karin Park, lurer på hvem hadde vært enig med. Skulle vært der!

Gummiser kan også være mote. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 21.40): Regnet har gitt seg. Vi drikker te i teltet igjen. Alle venter på Røyksopp, vi venter på Tommy Tokyo.

Streck tegner og jeg tar bilder i teltet. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 21.56): Røyksopp er på scenen iført vikinghjelmer av samme type som bjørneskurkene hadde i filmen Den trettende viking med Banderas.

# Bharfot (kl 22.01): Valkyriegjest er på plass, samt en fyr i høy hatt og en i munkekutte. Litt tamt, eller er jeg lei elektronika nå?

# Bharfot (kl 22.05): Haha indianerfjærene på hodet til Anneli Drecker driver og blåser (eller ramler) fram så hun ikke ser en dritt.

«Röyksuppe.» (Tegning av Streck.)

# Bharfot (kl 22.15): Forlater Village People Melodi Grand Tekno showet til Røyksopp og håper Tommy Tokyo er bedre.

# Vaarloek (kl 22.26): Ok, maybe not dancing, but still in the river. But i am! Sjøl om @bharfot ikke er helt fornøyd ;P

Tommy heter egentlig Ottosen og er fra Fredrikstad. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 22.25): Fy faen så deilig å se en gittar igjen og høre ei skikkelig stemme som trøkker til! Og mjukt piano. Smil smil Tommy!

# Bharfot (kl 22.40): Men hva er egentlig greia med den gummihøna hengende etter halsen fra mikrofonstativet?

Det er en eller annen humor knyttet til gule rubber ducks som jeg ikke helt får med meg. Kan noen forklare? (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 00.00): Da var #oya over for i år og jeg går i dusjen. Takk for nå til alle fine folk som har fulgt meg på Twitter!

# Kirsles (kl 22.05) svarer @bharfot Takk for artig og informativ festivalrapportering!

# Astrid_F (kl 00.01) svarer @bharfot Go dusj! Takk for artig Øya-kvitring

# Valgerd (kl 02.49) svarer @bharfot jeg vil også ha en sony ericson sydvest! har du flere?

# Bharfot (kl 03.01) svarer @valgerd Nei har bare en. Prøv Sony Ericsson! Eller dra på Øya neste år, da er det sikkert ny farge (ifjor: gul, i år: lilla)

Stakkars Beirut druknet nesten i vann og snue på Øya. Men de kan bedre! Jeg gir dere derfor helt til slutt en video fra solfylte Frankrike, hvor Beirut spiller unplugged i gatene på søppelkasser og trekkspill… ja, nettopp: Nantes!

Flere av bildene mine fra lørdag 15. august finner du her. Strecks tegninger fra dagen ligger her.

Les gjerne også de øvrige postene mine fra Øya i år:

1) Postfestival (Øya 2009, dag 1)

2) Stolheis (Øya 2009, dag 2)

3) Namedropping (Øya 2009, dag 3)

Takk for i år, Øyafestivalen!

Dette var den fine, solfylte, iskalde dagen på Øya, hvor jeg ble skuffet der jeg hadde høye forventninger, men gjorde nye oppdagelser der jeg ikke hadde ventet noenting. På denne måten var det en klassisk festivaldag.

Bjørvika reiser seg bak vannspeilet. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 12.55): Idag behøver jeg ihvertfall ikke å vurdere sandaler.

# Marienborg (kl 12.59) svarer @bharfot noen fordeler må det være med utrygt vær

# MrNoren (kl 13.01) svarer @bharfot Sandaler? Du må da gå bharfot?

# Bharfot (kl 13.14) svarer @MrNoren Alltid bharfot. Det er en mental tilstand.

Musikken til Fjorden Baby! kalles gjerne dubrock. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 13.24): 13/8 Dagens bandtips: Fjorden Baby, Marit Larsen, Wilco (!!!), Chairlift, Glasvegas, Grizzly Bear, Arctic Monkeys, Fever Ray.

# MetteKarlsvik (kl 13.37) svarer @bharfot yeah. i dag går det i skjorte med Glasvegas i store bokstaver!

Jan Henning Buen i Fjorden Baby! (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 15.00): Fjorden baby synger vestlandsk som om det skulle være skånsk. LITT inspirert av Bob Hund og Timbuktu?

Jan Eivind Bertelsen i Fjorden Baby! (Foto: Oda Bhar)

# Grasnaut (kl 15.07) svarer @bharfot Heller som Familjen, veit?

# Bharfot (kl 23.43) svarer @Grasnaut Kanskje heller som Familjen ja. Det tenkte jeg ikke på. Skåne er nok hot i Bergen.

# Bharfot (kl 15.13): Bra trøkk på Fjorden Baby, men de beveger seg klønete på scenen, som om de prøver å være villere enn de er.

Nysgjerrig fisk i Vannspeilet. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 15.39): En hel stim av små fisker besøker oss ved vannet i solsteiken.

Hva slags fisk er det? Hvem har satt dem ut? (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 16.07): I was a King rocker bra men ikke så originalt. Og bassisten har veldig rar lang grå parykk.

I Was a King og fotografene. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 16.22): Forlot I Was King for å se Marit Larsen. I tvil om det var lurt. Søtheten kveler henne snart.

«Jeg har gledet meg i hele sommer til å spille på Øya. Jeg har pyntet meg for dere.» Marit Larsen svinger på kjolen. (Foto: Oda Bhar)

Søte publikummere liker søt artist. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 16.48): Marit Larsen – mye spilleglede, søte småjenter ned til seks år, forelska fjortisgutter på gjerdet og en eim av ballongtyggis i lufta.

Men hun har gode låter, og synger bra. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 17.33): Jeg lurer på: “økoburger”, betyr det forkulla kjøttkake? “digg dressing”, betyr det thousand island?

«Økoburger med digg dressing»? (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 17.40): Klagde. Fikk ny burger. Grei nok, men ikke god. Styr unna!

Sjøsiden fra verandaen til dataspillbrakka. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 18.07): Blir fysisk dårlig av bassen til Wilco, dunker i brystet, må kanskje gå lenger bak. æsj også.

# Bharfot (kl 18.15): Wilco spiller jævlig bra, men det er endel gitarrunking, alltid en eller annen med ryggen mot publikum og et innbitt forvridd utrykk i ansiktet.

# Bharfot (kl 18.44): Journalistkompis sier det som det er: Wilco, drit kjedelig musikk. Går og kjøper is.

Hva er det med gitargubber og innadvendt spilling? (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 19.01): Har funnet te! Hadde bare så rart navn at ikke så den igår. Stol med pute, innsmuglet salamiskive og glovarm te på spillverandaen.

# IdaM (kl 19.08) svarer @bharfot Jeg liker lykkelig slutt på twitterføljetonger

Jeg vet ikke med dere, men jeg vil gjerne ha litt mer kontakt med musikerne enn dette. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 19.11): Må le av meg selv som holdt ut ryggene til Wilco et kvarter lenger enn jeg burde fordi var så motivert til å like dem.

Amerikanske Chairlift ga meg piffen tilbake. (Foto: Oda Bhar)

# Tiriltronic (kl 19.25) svarer @bharfot skal du bare klage fra øya eller?

# Bharfot (kl 23.39) svarer @tiriltronic Klagde kanskje litt mye i formiddag, men fra klokka halv åtte var jeg perlefornøyd!

Caroline Polachek i Charilift. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 19.30): Chairlift, endelig et skikkelig høydepunkt! Deilig elektronika med brudekjolejente og dubtransedansing. Hurra!

Jeg liker både dansen og brudekjolen. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 19.40): Tempoet øker her, og jeg elsker denne ekkovokalen! Heia Chairlift

Patrick Wimberly i Chairlift. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 20.05): Norway, we fucking love you! og han viser oss fingeren, smiler. Haha jeg digger dobbelkommunikasjonen, tøft tap Skottland?

«Drosjesjåføren sa: Så du fotballkampen igår? Dere tapte 4-0 mot oss. Og vi spilte ikke engang særlig bra!» Glasvegas er store fotballfans. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 21.00): Glasvegas var så bra at jeg er fortsatt i transe. Gjensidig love dem oss!

Kom den skotske fansen til Oslo for å se Glasvegas, eller fotballkampen Norge-Skottland kvelden før? (Foto: Oda Bhar)

# Flaggerkatt (kl 00.23) svarer @bharfot Glasvegas ??? Gikk etter to låter fordi det var usannsynlig kjedelig. Seun Kuti, derimot, var Øyas beste så langt.

# Bharfot (kl 00.27) svarer @flaggerkatt Har en kompis som var enig med deg. Han gikk også til S. Kuti og ble vilt begeistra. Men jeg likte den røffe skotske sjarmen.

Grizzly Bear slappet av da fotografene var gått. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 21.26): Det blir alltid bedre stemning etter den tredje låta, når fotografene har gått. Ikke rart, de digre linsene rett i trynet.

# Yojibee (kl 21.40) svarer @bharfot Det burde du fortelle til @Urke

# Urke (kl 22.52) svarer @bharfot jahajasådetsynesdu! (men skjønner også godt. tre låter med foto er et kompromiss alle kan leve med, tror jeg)

Grizzly Bear fikk besøk på scenen av Victoria fra gruppa Beach House, som spilte dull søvnpop på Odden dagen etter. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 21.36): Grizzly Bear, veldig vakkert, dumpe trommer, djuprødt lys, den eteriske vokalen.

Enormt mye folk på Arctic Monkeys. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 22.39): Arctic Monkeys er bra men det er for mye folk her nå, blondiner som griner med armene i været. Rusler til Fever Ray.

Morsom kontrast mellom gammeldagse stålamper og high tech lasershow hos Fever Ray/Karin Dreijer. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 22.50): Fever Ray har stålamper og lasershow på scenen. Dyp slow elektronika. Fint. Men her er det ennå tettere.

# Winsents (kl 03.28): At Karin Dreijer/Fever Ray bruker timevis på å sminke seg black metal-trad er fett. Synd ingen kan se det.

Lenge siden jeg har sett lasershow på konsert. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 23.33): Utslitt i sofaen hjemme. Folk som går videre ut på Øyanatt nå må være gærne! *beundrer*

# Bharfot (kl 00.42): Rart å se at noen tvitrer om andre ting enn #oya denne uka. Trodde alle var der? (Hm. Politikk, hva er det?) *selvsentrert*

# iFredrik (kl 00.47) svarer @bharfot Andre bor i Nord-Norge

Litt rart at jeg ikke kjente igjen Urke fra bildet? (Skjermdump.)

Her satt jeg like før Urke prøvde å spotte meg. (Foto: Oda Bhar)

# NicolaiRygh (23.41) snakker til @bharfot wow 20++ msg to twitter via @ryghsms today!

# Bharfot (kl 00.04) svarer @rygh Herregud var jeg så aktiv? Ikke rart er sliten da

Kult med festivalbånd, men VG gir bismak. (Foto: Oda Bhar)

# SirJonna (01.08): Det verste med Øya er at man er nødt til å gå, drikke, sove med VG-reklame rundt håndleddet…

Det mørkner over Ekebergåsen. (Foto: Oda Bhar)

# Bharfot (kl 01.25): Note to self: Ta med ullgenser imorgen.

# HanneJahren (kl 01.30) svarer @bharfot Note to Hanne, også. Det ble kaldt, med andre ord? *skriver liste over ting jeg bør ha med*

# Bharfot (kl 01.54) svarer @hannejahren Det ble VELDIG kaldt. Sjølufta får 10 grader til å virke mindre. Gikk med regnjakke selv om ikke regnet på slutten.

Bjørvika sover aldri helt for tida. (Foto: Oda Bhar)

Flere av bildene mine fra torsdag 13. august på Øya finner du her. Noen av Strecks tegninger fra dagen kan du se på Kulturkrokí her.

Les gjerne også de øvrige postene mine fra Øya i år:
1) Postfestival (Øya 2009, dag 1)
3) Namedropping (Øya 2009, dag 3)
4) Röyksuppe (Øya 2009, dag 4)

En tanke som slog mig häromdagen och som vägrade sluta banka i mitt huvud om jag inte fick ut den på papper:

Det vill säga, tänk om det här:

Hade gjorts av de här:

…Think about it, Rosemary.

Det blev inte så många aktiviteter dag 3 eftersom vi var lite slitna efter fredagens och lördagens äventyr. Vi kollade in kallbadhuset vid Ribban och slappade på bryggorna vid Sibbarpsbadet.
Lagade en god kycklingmiddag och åkte in till stortorget kl 19:00 och såg Anna Ternheim. Vacker musik, men inte så “konsertmässigt”; lite väl långsamt när man är seg redan från början…
Juniorerna åkte hem och slappade i soffan medan vi strosade runt på marknaden (Hanna köpte en väska) och åt en syrisk hoummus-wrap med avokado. Sedan blev det öltältet vid Stortorget och konsert med Bob Hund. Ingen av oss hade någon speciell relation till bandet men hade hört att de skulle vara bra live, och det var de! De lyckades rocka till sig två nya fans!

Länkar till andra bloggar om: Malmöfestivalen, Anna Ternheim, Bob hund,

Ojoj, heltokig helg alltså! Det har också tyvär tillfört att min blogg stått stilla lite grann nu över helgen. Och jag tänker inte pumpa ut en massa info om hela helgen i samma inlägg nu heller, bara ta en liten snabbtitt på vad som hänt.

Det började i Torsdags då jag kollade Bob hund på göteplatsen som bara var SÅ bra! Sedan på fredagen vart det 20-års fest för min bror och sedan in för att kolla Europe. Och igår åkte jag in still stan, IGEN men den gången för att hälsa på Shahin Träffade även hans bästa kompisar och vi hade killkväll + tjej med pizza och humoristiska skadeglädjeskämt. Och nu har jag nästan bara hunnit komma hem innan jag hamnade här framför min bästa vän. Och snart skall jag rusa iväg och koppla in singstar för lil´sis och mig

Och gissa vad?! Jag köpte mina true-love stövlar igår! Fast det blev inga gummistövlar, iställer gummiboots med dragkedja Så jag kommer vara snyggast i stan i höst. Jag köpte även en leopardmönstrad kjol, raww

Imorgon blir det stan med Lisa och Alexandra Mys! Ha´de, hej!

musik för folk som inte förstår sig på folk

Lördag blev en blöt dag. Efter att har sett och sjungit med bob hund (som av NRKs Jørgen Heggstad fick en oförtjänt fyra, minst en femma för fan!) var det bara att snabba sig hem och fixa nytt regnställ. Det var ganska enkelt, som tur var, 500 pistoler på Friluftsmagasinet. Tillbaka i parken såg vi Farmers Market lira av sig en hög med låtar i rasande tempo och stora leenden. Regnet öste ned. Att rita var ingen idé. Allt flöt. Efter att ha tillbringat en timme i VGtältet. Tillsammans med våta människor som vätte sina torra halsar, vi drack kaffe, starkt, hett(tack Stockfleth för gratis koppen och glada leenden!), gick vi för att se Crystal Castles.

øltørst

Rural hipster

Och fick se en otroligt häftig konsert. Publiken var lika vild som CC, jag måtte bara rita. Tuschlavering i regn kan ge intressanta effekter. Men kanske inte alltid.

Herregud, vilken energi! Electropunk när den är som bäst.

Karin är mycket snyggare i torrt tilstånd

Försökte rita Karin Park lite senare och här blev resultatet en smula urvattnat. Sorry Karin nästa gång, då..

Så såg vi Tommy Tokyo. Då slutade det regna mirakulöst. Ritade men såg egentligen inte så mycket eftersom det blivit mörkt.

Det är en gitarr, det ser du väl!

"My 38 Browning" gillar jag bäst

Det var flera på scenen, en spelade banjo ibland. Fint. Tommy försvann in i mörkret. Ses snart igen Tommy.

Så vacklade vi hem i augustimörkret, tillfreds med tanken på att det kommer att dröja ett helt år till nästa gång vi skall höra på fjortisar som inte kan hålla käften framför scenen när vi vuxna vill höra på vad Beirut egentligen sjunger om! För. Vi kommer igen. Det gör vi, säkert. Tack Øya, tack.

]]> http://tomashalberstad.com/2009/08/13/live-tonight-bob-hund/ Thu, 13 Aug 2009 16:04:50 +0000 Tomas Halberstad http://tomashalberstad.com/2009/08/13/live-tonight-bob-hund/

There is a big city fest going on here in Göteborg at the moment; Göteborgs Kulturkalas. A big culture-fest with lots of happenings all over the place. And, it all comes to a bangin’ en with the Way out West-festival.

So, today Camilla and I are going to attend this fest. My favourite band of all time; bob hund, are playing on a big stage in the city center and it’s all free. (Also tonight Hello Saferide are/is, can’t really decide, playing.)

There are few musical ventures that have, and has, influenced my songwriting as much as bob hund has. There are in fact only three more: Nirvana [Spotify link], Johan Norberg [Spotify link; none of the tracks that influenced me are here. If you are interested, check out his album '5 hours 4 months and a day'] and Grandaddy [MySpace link; no Grandaddy tracks on Spotify but the new Jason Lytle album is there and gives you some idea]. (The latter, being Grandaddy, obviously shines through, in my song-writing. Although I really can’t here it. Several of the recipients of my album give-away have pointed it out to me.)

Until tomorrow.

Jag tror nästan att moder jord hade pms idag, det kom nämligen ett helvetes moln över nästan hela västra götaland känndes det som och totalmördade oss stackars sommarklädda människor som bara vill cykla hem ifrån jobbet. Som jag till exempel… Idag har vi alltså fått: regn, hagel, sol, kyla, värme, åska och fan vet allt! Men jag hoppas det spricker upp nu för snart skall jag och Alexandra på Bob hund! Det fick bli valet efter de svåra besluten jag fick ta itu med för nån dag sen. Så nu skall jag snart hoppa in i dushen så bär det av till Götet! Och här kommer lite bilder ifrån regnet

Det ser ut som snö, men är hagel -.-

Och till sist lite PS ^^ Nu sticker jag till götet, haej!