Som jomfru med eit kamera er det 2 problem som oppstår. For det første huskar du faen ikkje å ta bilder. Når du da først tek bilder, så blir det ikkje noko bilde. Du har stilt feil, du har finger’n framfor linsa, linsa er dekka i øll.. und so weiter und weiter. Vanlige problem.

Uansett skal eg no fortelje historia om ein liten kamerajomfru som reiste på jomfrutur til Roskilde for å leve bohemsk i nokre dagar. Finne sin indre sigøynar.

Eg drog ivertfall til Roskilde, sa hadebra på stasjonen til sivilisasjonen og ei kjær jinte. Etter 8 timar på buss kom eg fram til ein stor, fargerik, støvete interneringsleir fra ein krigsfilm eller NRK dokumentar om flyktningleire. Det var camp B. I had arrived.

Etter kvart kom Bohemen fram til West Camp C. Dette var ein lys og trivelig stad å vere. Med ein gang bestemte han seg for at her ville han bu.

Heldigvis fant han ein koselig cæmp med kjente der han kunne oppevare sin vetle bagasje. Sove gjorde man ikkje i telt. Det kunne være fatalt for ein fyllesjuk bohem i 50 varmegrader kl 0800 om morgonen. Himlen fekk gjere seg som tak.

Så da var det berre å åpne ølboksane og starte festn. Strålande sol og kald pils. Den kalde pils vart etterkvart varm pils, så glovarm pils. Så lærte bohemen seg å like glovarm pils. Litt som naken kvinne lærer seg å danse for pengar.

Musikk var det nok av, ein av mine personlige favorittar var Techno-Issa, eller Issa Bagayogo. Fantastisk på sin afrikanske lutt, (likna litt på ein Birimbaou fra Brazil) med afrikansk perkusjon og trommer + techno dance beats. It does not get much cooler, or more dancy than this!

Etter eit par dagar begynte ting å lukte vondt, så eg kjøpte ei russisk gassmaske for å slippe lukten av festivaldo og sveitte festivaldeltakarar

Ei anna løysing var å dra i den kunstige innsjøen. Tenk deg. Ein innsjø, hundretusen menschen… nam! Don’t eat the yellow snow, don’t drink the brown water. Sjølvsagt bada me alle i det, ellers hadde me døydd av heteslag!

Også dusja me i vannkanon-discoen – Ekte hippiestemning med snubling i gjørma og dance-classics fra digre anlegg. Faen ko fantastisk den vanndiskoen var for å drive ut siste rest av bakfylla og fylla på ny øl før konsert-tid!

Eg såg Guds lys på Roskilde, eller var det berre sceneriggen og showet til Røyksopp? We shall never know. Eg lev i trua!

Enda kulara var det at eg fant Waldo, Willie eller Holger som han heite på Dansk (dei ska allti gjera det so fordømt merkelig) For øvrig vinnarane av Årets festivalcamp 2009

Det aller beste var kansje å sjå Nick Cave and the Bad Seeds live. Red right hand så eg fekk tårer i augene og dottar i øyrene. Fantastisk.

Eller var det beste å sjå Gogol Bordello live… og stå heilt fremst i mosh-pit og leva ut bohemdrømmen? Bohemen er ikkje sikker…

Bohemens gråtande ven, som her kneler foran After-Party i Coffin Camp (årets kulaste festivalcæmp) meinte at det beste var akkurat det after-party. Da me dansa 100 mennesker (nokon falt fra, nokon kom til, ingen kjente kvarandre) fra klokka 05 til kl 09 på søndags morgonen. Bildet e forøvrig tatt 0752, timar før Bohemen påbegynte heimreisa. (Bak på bildet kan du sjå bohemens Roskilde-Rennestein. Paviliongen på camp C der han sov ut sin rus)
Bohemen har nesten ein tendens til å vera einig med sin gråtande ven. For det after-party var heilt sinnsjukt. Stemninga, musikken, følinga av ekte fri-kjærleik, brennevin og sigøynerfest. Man!

Dessutan fekk eg ståande ovasjon for mine danseprestasjonar. For eksempel min kosakk-dans  i ekte Balkan-style. (Gud veit kven som tok dette bilete )

Roskilde in my heart.

I will see you again 2010. I can’t fucking wait!

og avslutter med eit haiku eg skreiv i ørska på veg heim i bussen.

Tid når Roskilde-
Kjærleik blir regelen
Fred på Vår Jord

(nu var det längesen vi hade en bild på mej…)

Klockan 09.oo stängs strömmen av p.g.a. reparationer. Kontoret har flyttat hem men idag får vi flytta ut igen. Vilket fik ska vi välja….:-) De finns så många bra.

Upptäckte Sturekatten igår.  Mysigt, inte så  posh  som jag trodde det skulle vara. Mycket mysigt!! Bohem fast med stil,  som min sambo, så jag kände mej hemma.

Stor framgång idag!! Mitt nya företagskonto funkar. Och det kommer in pengar. Solen lyser. Då gör det inget att de släcker vid Nio.

Råkade ut för pöbeln härom dagen när jag var på väg till en fest. Den pöbeln bestod av en grupp betydligt yngre tjejer. Självklart var jag väldigt uppklädd för den här festen, men småtjejerna kunde bara inte förstå vad de var de såg så de valde att förolämpa det. Mig.

Mitt i allt stohej hörde jag frågan om vilken stil jag hade och trots situationen vill jag framstå som en respektabel person så jag svarade: boheme. Sen hade de dess värre inte ordet i sitt minimala ordförråd (jag hörde en av dem försöka upprepa ordet men fick fram knappt snarlika hippeionom).

Jag hade stor lust att direkt säga till en av småflickorna: just nu väljer du att direkt förolämpa. Men jag gjorde aldrig det, kändes lönlöst… Den uppenbara bristen på mänsklighet?

Jag känner mig förolämpad, det kan jag inte dölja. Men samtidigt är det kanske också det som stör mig mest som också är som mest påtagligast i det här sammanhanget. Dessa människor valde att vara repsektlösa. Sak samma deras ålder eller uppväxt. Det finns förhoppningsvis och helt säkert betydligt fler individer av samma grupp som faktiskt är respektabla personer och som inte finner nöje i att angripa folk med glåpord (dessutom ord som används oerhört fel eftersom de egentligen förklarar olika sammanhang så som sjukdom m.m.).

Egentligen går det emot mina principer att dela in folk i kategoreier, så som stil. Men uppenbarligen är det för många en ständig tvångstanke att behöva dela in folk i olika fack. Så för deras skull har jag valt att använda mig av just uttrycket boheme. Ett ord jag använt tidigare helt omedvetet om flera i mitt sällskap utan att egentligen applicera det på mig själv. Man kan undra varför…

Anledningen till att jag tar upp detta är att jag på senaste tiden blivit utsatt för dels intresserade som frågar (vanligtvis glatt och nyfiket) (de finns iallafall, de respektfulla) men tyvärr nu även “påhopp” av flera som dels kallat mig för emo, dels hippie, dels någon utav alla japaninspirerade stilarna. Jag har inget emot dessa, känner mest att de kanske är lite felaktig placering på mig. Tyvärr är det inte alla frågvisa som ger en tillåtelse att ge svar på tal. Och vad som kanske framkommer i texten så förekommer det en hel del andra, oerhört otrevliga ord. Så för att klara upp det hela: Jag skriver.

Det roliga i att använda just detta ord, boheme, för de systematiska är att uttrycket är svårt att definiera. Egentligen odefinierbart. Det är väll själva poängen? Sök det på internet och skapa er egen uppfattning.
Men om ni ändå är intresserade kan ni få ta del av min uppfattning som jag kommit fram till genom diskussion och funderingar.

Till att börja med. Jag är väldigt förtjust i det här citatet jag (fyyy mej) hittade på wikipedia The American College Dictionary as “a person with artistic or intellectual tendencies, who lives and acts with no regard for conventional rules of behavior.” Jag hittar liknande citat och åsikter överallt. Detta är det som sammanfattar dem alla kortast.

Jag försökte också förklara (är jag för naiv?) för en av flickorna som trots allt verkade lite mer respektingivande att jag hämtat en del av min inspiration ur sekelskiftet. Finns så mycket mer man (jag) vill säga… Sprida kunskap heter det väll?

Så vad skillnaden på detta och Hippierörelsen? Just för att alternativ två är en rörelse! Medans bohemismen är fri upplever jag själv att Hippierörelsen går ut på att man gör si och så och tycker lite si och så också. Fast med alla dessa inslag… Hippies är alltså en underkategori till bohemismen, och där finns många underkategorier. Vad sägs som punk, eller hip hop? jazz?
Själv lyssnar jag på både just punk och jazz… Men jag är inte helt villig att kalla mig något av dessa kategorier heller, eftersom de, åter igen, är mer definierat vad de är för några. Jag vill ha friheten att göra precis det jag vill på mitt egna sätt och därför blir det kort och gott… Boheme!

Nylig hadde jeg en underholdende samtale med en god venninne om både kreti, pleti og hummer og kanari. Etterhvert kom et rimelig klisjéfylt emne opp. Alle klisjéer er som kjent klisjéer av en grunn, og dette emnet var intet unntak. Ethvert nysgjerrig menneske med et minimum av forestillingsevne vil ha glede av å spekulere litt rundt hvem i verdenshistorien (?) man aller helst kunne tenke seg å samle rundt et hyggelig (?) middagsbord. Mer og mindre opplagte kandidater ble kastet ut i lufta, som Mozart, Jesus, Djengis Khan, Mor Teresa, Åse Kleveland, Hans Jæger, Hillary Clinton eller Christopher Columbus. Kanskje Churchill? Winston Churchill var visst en rev på selskapelighet og dessuten svinaktig kjapp i replikken, og nok en av mine favoritter. I ettertid har jeg kommet på flere jeg kanskje heller burde nevnt. Sokrates? Sócrates? Da Vinci? Hadde Da Vinci, Churchill og Åse Kleveland gått bra overens? Jeje; nok namedropping. Det finnes antakeligvis 247 034 002 knallgode kandidater til en slik setting, minst. Det er imidlertid ett navn jeg skulle ønske jeg nevnte. Ikke fordi jeg vet mye om henne. Ikke fordi hun endret verdenshistorien. Ikke en gang fordi hun nakendanset på franske cafébord. Jeg ville hatt henne til bords rett og slett fordi jeg så gjerne skulle visst mer om henne, hørt historiene hennes, hørt om mennene og kvinnene hennes, hørt om det dekadente kunstnerlivet i Paris og London under og etter første verdenskrig, kunstnerne, caféene og skandalene. Jeg ville hatt Nina Hamnett til bords, selveste «Queen of bohemia».

Mitt forhold til Nina Hamnett er et svært underutviklet et og skyldes en ren tilfeldighet. I fjor, mens jeg levde glade studiedager i London, spankulerte jeg, som jeg ofte gjorde, lettsindig bortover the Strand. Jeg hadde ingenting spesielt fore, og i det jeg gikk forbi vakre Somerset House, droppet jeg helt spontant innom The Courtauld Gallery. En nokså spesifikk utstilling var oppe: En utstilling om Roger Fry, en britisk billedkunster som hadde sin glansperiode i tiden under og etter første verdenskrig. Det var fengende greier og jeg likte godt Frys «post-impressjonistiske» (som han selv kalte det) tegninger og skisser. Vel inne i utstillingens innerste rom hang imidlertid noen større malerier. De var flotte nok, men gjorde ikke noe videre inntrykk sånn helt umiddelbart. Jeg var egentlig fornøyd med titten, og på vei ut igjen fra det innerste rommet da jeg brått fikk en innskytelse om å snu meg igjen. Det var noe med det bildet! Et besnærende bilde var det, av en ung kvinne. Hun satt ganske så uaffisert i en stol, med bena i kors. Det var så hverdagslig og enkelt, men samtidig så fabelaktig flott! Frisyren, den så smått overlegne minen, genseren, holdningen, armbåndet som var glidd oppover underarmen, stolen hun satt i, skjørtet, fargene. «Nina Hamnett», stod det. «1917». I art shop’en lette jeg etter en plakat, men måtte nøye meg med et postkort med motivet: «Nina Hamnett, 1917».

Vel hjemme hengte jeg opp postkortet med Nina Hamnett-motivet på veggen og gjorde som man gjerne gjør nå til dags: jeg søkte henne opp på Google. Historien jeg fant overgikk alle forventninger: Nina Hamnett ble født i Wales i 1890 og studerte kunst i London før hun som aspirerende kunstner reiste til Paris i 1914 og bosatte seg på kunstnersiden av Seinen, i Montparnasse-området. Her endte hun opp i omgangskrets med i ettertid svært kjente kunstnere som James Joyce, Jean Cocteau, Diego Rivera og Pablo Picasso, i tillegg til å møte sin første ektemann, den norske (!) kunstneren Roald Kristian. Forholdet til Kristian, som kalte seg Grev (som i Count) Edgar de Bergen (!) mens han bodde i Paris, kjølnet og endte i praksis da Roald Kristian i 1916 ble utvist fra Storbritannia, hvor paret for tiden oppholdt seg, på grunn av manglende oppholdstillatelse. Begge syntes visst det var greit å ikke se hverandre mer, men Hamnett forble like fullt formelt gift med Kristian til sin død i 1956. I 1917 hadde Hamnett et kortvarig, men intenst, forhold til Roger Fry som bl.a. resulterte i portrettet av Hamnett i stolen. Fry ønsket at portrettene sine av Hamnett skulle vise henne som det han mente hun var: «the most fascinating, exciting, tantalising, elusive, capricious, impulsive, beautiful, exasperating creature in the world» (Jimenez & Banham 1997: 261). Hamnett var billedkunstner og tegner selv, og hadde sin mest produktive periode under og i årene etter første verdenskrig. Gradvis ble imidlertid den billedkunstneriske virksomheten trappet ned til fordel for stadig økende tilstedeværelse på Paris’ og etterhvert Londons caféer, puber og barer. I tillegg til frilynt dansing ble hun også kjent for å begeistre tilhørere med et stort repertoar gamle sjømannssanger. Hun kjente kunstmiljøene i de to byene ut og inn og kastet seg inn i utallige affærer med en lang rekke menn og kvinner gjennom hele mellomkrigstiden. Med tiden endte Hamnett opp som et slags livsorakel for unge kunstere som oppsøkte Sohos barer, og hun ble etterhvert viden kjent for å gi anekdoter i bytte mot nye drinker. Hun kjente dem alle. Hun hadde sett alt. Hun hadde levd intenst og hardt. Nina Hamnett døde forfyllet og fattig i 1956, etter å ha falt (hoppet?) ut fra vinduet i leiligheten sin i London, 12 meter rett ned før hun ble spiddet på gjerdet ut mot gaten.

Jeg liker bildet veldig godt. Portrettet av Nina Hamnett står igjen som et bevis for meg på hvor fantastisk spennende billedkunst kan være. I tillegg til å beskrive en konkret situasjon, og til å være et historisk dokument over en spesiell periode, så kan et enkelt bilde eller maleri skjule de mest fascinerende historier og liv. Alt som må til er litt nysgjerrighet og en halvutviklet forestillingsevne.

Etter en liten aperitiff, og såvidt i gang med forretten, skulle jeg bedt Hamnett fortelle om sine møter med Picasso, med Rivera, James Joyce, ekteskapet med Grev Edgar de Bergen, om fuktige netter på cafébord i Montparnasse og om kunstnerkvelder med venner i Bloomsbury. Columbus og Mor Teresa ville raskt være glemt. En skål for Nina Hamnett, dronningen blant bohemene!

Kilde: Jimenez & Banham 1997, Dictionary of Artists’ Models.

Jeg snubbla over en skikkelig bra fashon side i dag! Polyvore er en side der du kan mixe og matche klær og tilbehør og lage deg egene motebiler fra mange forskjellige designere. Det er kjempe inspirerende og morsomt, og du finner masse kule linker til klesdesignere. Jeg har allerede fikklet inne på Polyvore i flere timer, og det kan virkelig anbefales.

xoxo

Nita

Även idag tråkar jag, känns som om det är något jag gör väldigt ofta. Beror väl på att det inte händer så mycket i mitt liv, mer än skola då. Har som exempel aldrig varit på en enda fest i hela mitt liv. Inte för att jag levt så känge, bara lite mer än 17 år. Men det känns som om jag har gått miste om så mycket ändå. Men det ordnar sig väl, får koncentrera mig på det andra jag har, inte glömma att jag har många underbara vänner och min musikalitet. En helt okej intelligens, trots att folk säger det motsatta.

Det är nämligen något jag tror folk gärna glömmer, hur bra de egentligen de har det i strävan efter ett bätre liv. Sedan förlorar de allt som gjorde deras liv så bra som det faktiskt var och de undrar vart alla tog vägen. Alla borde bli bohemer och leva i nuet, sluta oroa sig för framtiden och bara leva. Fast det är nog lite svårt i dagens samhälle då allt är så bestämt och precist. Klockan styr våra liv, vi skriver in möte efter möte i våra kalendrar… Inte konstigt att vi får en massa stressrelaterade sjukdomar på löpande band. Så kan vi inte införa en “Nada-stress-dag”? Typ på våffeldagen, lätt att komma ihåg och våfflor är ju hur mycket slappa mat somhelst.

MollBarn

Şehir, insanlardan önce uyanır. Eğer insanlar koşuşturmaya başlamadan önce kalkar, sokağa çıkarsanız şehrin asıl yüzünü, günün en büyülü zamanını görebilirsiniz. Belki de yarın, şehrin huzurunu bozmak pahasına, onun kendine ayırdığı zamanı çalmak pahasına bu büyüyü tatmalısınız…

Buz gibi güz havasını ciğerlerine çekti. Ankara’nın en çok bu halini seviyordu. Güvenlik caddesinden aşağıya yürüdü, askerlerin henüz toplamadığı kuru yaprakları dağıtarak. Kulakları çıtırdayan yapraklarla şenlendi. Gün içerisinde vasat bir memura benzeyen Ankara, ona çok farklı gözüküyordu şimdi. Yaşanabilir olmuştu şehir, hatta sevilebilir…

Meclis Parkı’na vardığında betondan banklara oturdu. Bir önceki gece sefa sürmüş fakir takımının artıklarını fark etti. Kalktı ve ezilmiş bira kutularını çöpe attı. Bir diğer banka takıldı gözü. Belki de dün akşam burada, sevişebilecek yerleri olmayan bir çift, ufak kaçamaklarını gerçekleştirmişti. Kim bilir…

Adımları Kızılay’a yöneldiğinde açlık, doldurulması gereken bir midesi olduğunu hatırlattı. Cebindeki bozuklukları çıkardı; 1,75. Gülümsedi, son parasını karnını doyurmaya harcayabilirdi. Nasılsa arkasındaki çanta okunacak kitap doluydu. Atatürk Bulvarı’ndaki üçgen prizma’dan akan suların donduğunu fark etti. Durup fotoğrafını çekmek istedi, ama bir fotoğraf makinesi yoktu. Görüntüyü zihnine kazımakla yetindi. Altgeçitten karşıya, Orman Bakanlığının arkasındaki yoldan ise Olgunlar’a geçti. Şehrin büyüsünün solmaya başladığını fark etmişti. Bu yüzden aceleci adımlarla oradan oraya koşturan, gözleri uykudan ya da uykusuzluktan şiş insanları görünce şaşırmadı. Yelken Büfe’ye gidip bir sosisli istedi, düzensiz beslenmesinin yaşlanınca sorun yaratacağını düşünerek…

…

Hayatı besleyenler, diğer insanların iyiliği için çalışanlar uyanmışlardı ve işlerinin başındaydılar. Ama şehrin geri kalanı yataklarından yeni yeni kalkıyordu. Önünde 230 Beytepe Öğrenci Kampüsü yazan otobüse binerken, yarım saat sonra oluşacak devasa sırayı ve hayatları boyunca sıra beklemek zorunda kalacak zavallı öğrencileri, insanları düşündü. İnsanoğlunun kendi için biçtiği kadere lanet okudu, kısa bir an için sosyalist düşünceler geçti aklından. Sonra omzunu silkti. Her zamanki gibi kitabını çantasından çıkardı. Gözleri kağıdın üzerinde kayarken zihninde tek bir cümle belirdi:

Sen okumazsan, ben okumazsam nasıl çıkar yeni yazarlar piyasaya…

Søndagen er her, med påfølgande søndagsmiddag! I desse krisetide e det auka krav om effektivitet og kostnadskutt. Her er mitt bidrag! Fantastisk godt, sunt, etisk riktig, effektivt og med minimalt med oppvask.

2 epler
100 gr havregryn
1 neve med rosiner
0,5 liter melk

Putt alle ingrediensene i blender – la blenderen gå i 2 minutter

Server i høgt glass med spiseskei

Enjoy!

Där. Jag erkänner. Ni, du, alla - detta är på grund av, aldrig tack vare, er.

Det var ett behagligt liv. Mina tankar var enkom mina egna: gömda bakom ett acceptabelt yttre; två ögon, en näsa och en, ibland, oftast, alltför stor mun.

Tiden av den rena tanken är härmed passerad. Jag hoppas ni är nöjda med er skapelse.

Bohemen a.k.a. Ordpressaren återkommer med fler matnyttiga funderingar.

Frid

Okej, jag är inte den som är speciellt intresserad av mode och det här är nog ett av få inlägg då jag skriver om ämnet. Det finns redan på tok för många modebloggar. Urk, host, spott! 
Men min nuvarande stil är så otroligt tråkig och jag har aldrig ork att lägga ner så mycket tid och pengar på kläder. Lite trisst kanske för det är alltid kul att kunna visa sin personlighet genom sina klädval. Så om jag fick drömma mig bort skulle jag vilja ha en mer etno – bohemisk klädstil. Den lila tröjan nere i hörnet var sommarens favorit men tyvärr tappade jag bort den under vår resa i Irland. Synd för den var verkligen svin dyr!

Nu vet jag även hur alla modebloggar fuskar fram sina snygga bilder med prylar de vill ha. Ta ett titt på den här sidan: http://www.polyvore.com

Ismét csak weblap, pontosabban blog ajánlás.

Aki több időt tölt Kolozsváron, és érdeklik a színházi, zenei előadások, annak nagy szívességet tesz a Hűséges (bohém) Krónikás. Remélem sokáig éldegél majd a blog.

Bohém Kolozsvár

Har alltid digga bohem stilen, og endelig har jeg funnet en butikk som har “min type bohem stil”.. Den har jo vært her hele tiden, right under my nose.. Det er masse spesi ting her og, man må lete litt for å finne the good stuff, men det bra er så bra!! I tillegg har de den beste interiør avdelingen noen sinne! Der er ALT kult

Elsk Elsk