Saturday and there was so much to get done, it made the day almost unreal.  Heather and I got up around eight-thirty this morning and started to get the family ready for the day.  The big thing we had were family pictures this morning for church.  So, we all got showers and the girls did their hair and we all did our best to help each other out get “dolled up” for the morning.  We then headed over to the church and got there a little bit early, but it was better early than late.

We signed in and waited to have our pictures taken.  We watched a family struggle with our kids and Heather and I talked about all the things that they were doing wrong later on.  Like negotiating with the younger child to let them get their way.  Not a smart way to go because now that kid will expect to get their way all the time.  We took our pictures and then went back to the waiting room.  I will say that I was rather dissapointed with how our photographer handled the pictures.  She kept saying dumb jokes that made us laugh, but us laughing and us smiling are two different things.  Well, that didn’t become more evident than when we went into to talk to the consultant for “Olan Mills” our fears were realized.

Not only did we have what I would like to categorize as an uncomfortable experience.  The salesman was pushy and I didn’t like ANY of the shots that they took of my family.  I liked one of the shots they took of the kids and Heather and I were just not impressed.  We didn’t order a lot of pics and before we knew it, we racked up a bill of $145!  We drove away from the church and Heather and I talked on the way home and agreed we didn’t like the pics and that they were WAY over-priced.  Heather pointed out that we could take pictures at Wal Mart for a LOT cheaper than that.  So, after getting home, Heather decided to take off and go back and cancel the order.  She told me she ordered only the kids’ pictures and it only cost $50 with more pictures involved.  She felt better about her option.  Once Heather got home, we all ate lunch together.

After lunch I went downstairs and we worked on the “Galaxy Cast” banner for our table for Spiedie Fest for next weekend.  While we worked on that, we watched the G4 coverage of the Star Wars panel at “San Diego Comic Con”.  That’s one of those conventions that I know I’ll never get a chance to see but somehow will always want to go to.  It’s sad, but I’ll never get to all the conventions I want to go to till I retire because it’s the only time that I’ll have enough time and have enough money.  Anyway, I was amazed at some of the things that were presented.  I got really excited at the trailer for “Star Wars In Concert”:

The only bad news about this particular concept is the idea that it is going to be taking place ONLY on the West Coast. I only have one plea for George Lucas and for John Williams.  FOR CRYING OUT LOUD – START BRINGING SOME THINGS TO THE EAST COAST!!!  Yeah, so I’m complaining a little, but this is an experience that I would LOVE to partake in (especially as a music lover/teacher) but will just never have the ability to experience.  For the love of God, move that show to New York City and I’m there!

Anyway, they continued to talk about the future of Star Wars and talked about a new addition to the “Force Unleashed” game which is an expansion pack that will have people going to the planet of Tatooine and encountering Boba Fett (awesome!), but in order to experience it, I need to BUY THE COMPLETE NEW GAME!!!  Oi!  There goes my wallet again.  Here’s the trailer for that expansion set:

So, again, I don’t like the idea that I have to buy the game again.  I may NOT actually buy the expansion, we’ll have to see how much it costs.

Before I could see more about “Clone Wars Season 2″ I had to leave because we had an event starting at the Ross Park Zoo by 5:30 and I needed to be at the zoo by four o’clock.  So, we left the house just as all the information was getting good.  We scrambled to get the girls’ hair done and load up the car with all the equipment and then headed to the Ross Park Zoo.  We got to the zoo and I started to get a little afraid as my family was the only people that were there.  I called some of the others to let them know where we were and I couldn’t get ahold of some of the members. Finally I got a call back from one while Heather took the car home and rode to get a costume that we had forgotten.  We then suited up and got ourselves ready for the evening and had a nice night.  It was fun!  They had ice cream stations throughout the zoo and we had about two costumers at each station that were stamping cards and taking pics with the zoo attendees.  Apparently we had almost doubled their attendance from last year and they ran out of bowls and ice cream.

We finished up with the zoo event and we changed out of our costumes and then headed to “Taco Bell” on our way home and grabbed two Grande Meals (which was a cheap way to feed the kids) and went home and ate some late dinner.  We sat down when we got home and ate dinner while we watched the “Bill Engvall” show.  After dinner we unloaded the car and I went online to look for some more information from “San Diego Comic Con” when I ran into this online:

Now, I got excited about this trailer on many different levels.  First off, it just looks awesome!  I like the fact that it seems as though the season is going to be darker and the fact that Cad Bane is returning.  I like the love interest for Obi-Wan Kenobi, but the part I LOVE is the addition of Mandalorians!  I LOVE the ending of that trailer and I am really hoping that this will inject the Mandalorian culture into Star Wars! Gosh, that would make this season the most AWESOME Star Wars project yet.  It would completely justify the costuming group I’m a part of, the Mandalorian Mercs!  Don’t worry, Ian and I will be discussing this in a future episode of “Galaxy Cast”.  After doing some quick online work, Heather and I watched a little T.V. and then went to bed because we were exhausted.

Okay, so let’s talk about Part 5 of Chapter 74 of “Star Wars:  The Cestus Deception, A Clone Wars Novel” by Steven Barnes……Chapter 74 (Part 5):  Braka’s supercruiser came out of hyperspace and moved into position over Cestus.  A scan revealed they had no defencestht could repell and attack of “The Nexus” caliber.  So he approached quickly while running attack drills.  He ahd to wait ten hours for a coded message either from the surface or Palpatine.  All there was to do was wait……

Ja, det är faktiskt inte lätt att bo ihop. Nu skulle jag egentligen vilja påstå att det är särskilt krångligt att bo ihop med Pop.is, men det är ju något helt annat än att bara vara “tillsammans”. ‘¨

Tips på vad man kan bråka/tjaffsa/vara oense om när man bor ihop:

- Disken: varför ska jag alltid diska efter dig?

- Tvätten: varför skitar du ner mycket mer kläder än jag?

- TV:progrm: varför ska du jämt bestämma vad vi ska titta på?

- Städningen: varför är det på något konstigt sätt alltid min tur?

- Tiden: varför kan inte du precis som alla andra passa tiden?

- Pengar: varför har du alltid råd och spendera men inte jag?

Ja, det var ett litet smakprov på vad man kan bråka om när man bor ihop. Oftast bråkar man inte om sånna saker när man inte gör det – så använd de här tipsen smart när du väl blir sambo! Lycka till!

/Sambon

Är det över för denna gång! Jag har aldrig varit med om att ha sådan fruktansvärd skrivkramp som jag haft i och med denna tenta. Satt och slet mig i håret, verkligen. Jag fattar inte det här, det tycks bara bli värre och värre för varje gång, man kan ju tycka det borde bli lättare i och med vanan. Hmm. Ja, ja, nu är det som sagt över.

Idag har jag varit på både utvecklingssamtal med Nr:1 och på föräldramöte i Nr:2:s klass. Känner mig rätt vimsig i huvudet faktiskt. Dessutom slog det mig att det är min + ett par till föräldrars tur att ordna en fest eller dylikt för Nr:3:s klass, bäst jag tar tag i detta pronto. Utvecklingssamtalet för Nr:1 gick bra, han tycks klara sig bra i alla ämnen, förutom i matematik, där tycks det behövas lite extra arbete gör ett Godkänt betyg. Dock så är jag inte bekymrad, han är sådan att han brukar “lägga på ett kol” och lösa det som behöver lösas och han har aldrig haft/fått något IG förut. Han vet ju också hur viktigt det är med betygen nu i nian. Jag är lite bekymrad över alla besparingar som sker i skolan där barnen går(gäller nog alla skolor, mer eller mindre). Kanske inte så mycket för Nr:1:s räkning då han slutar snart utan för de andra två. Lärarna verkar lite bekymrade och det är oroande. Jag är dessutom lite missnöjd över hur vår kommun sköter sina åtaganden, kanske borde man bråka lite?!

Idag har jag:

haft sovmorgon
ätit frukost med sonen
läst lite bloggar och mikrobloggat
svarat på en del roliga och mindre roliga mejl
druckit hejdlöst mycket kaffe
bråkat med sonen om städning
varit och hämtat en flyttkartong på jobbet och lämnat ifrån mig simkort till telefonen
handlat
packat upp matvaror
bloggat inför premiären i morgon
varit i tvättstugan bara för att konstatera att jag tagit fel på dag – min tvättid var igår
lagat mat med och blivit sams med sonen (vi åt köttfärsbiffar med gräddsås och pasta)
burit kassar med onödiga saker och gamla tidningar till grovsoprummet
gått igenom 1000+ olästa i min google reader

Nu ska jag blogga lite på SSBD och komma ihåg att hämta sonen hos en kompis så han hinner hem till Beck.

Allt är klart och vi ska bara träffas och baka sen är allt bra. Då ringer telefonen och det är David (han är deginköpsansvarig)

D: Det finns ingen pepparkaksdeg.

J: Gå till konsum då?

D: Det är slut i hela landet. Det finns inte någonstans.

J: Hur kan det vara slut på pepparkaksdeg i hela landet?

D: Jag vet inte, jag frågade och dom sa att det var så, men vi får baka något annat.

J: Som vad?

D: Knäck?

J: Okej, men köp nonstop i alla fall. Det kan vi ha. Sen berättar vi inget för Adam förrän han kommer dit.

D: Det är nog bra, han kommer bara att gnälla.

J: Sen vill jag ha kristyren han lovade att ta med även om det inte blir några pepparkakor.

Men hur kan det var slut på pepparkaksdeg dan före dan före dopparedan? Även kallad pepparkaksbakartisdagen?

Hur som helst samlades vi och beslutade genom en snabb googling att vi ska göra kola istället.

Alla ingredienser inhandlades. Även glögg, aladin, pepparkakor och daddlar bara för att öka julstämningen.
När några av ingredienserna var blandade blev jag tvungen att dra för att jobba. Men när jag kom tillbaka var allt blandat
och klart och hela formgivningen var inledd.

Vi hade inget bakplåtspapper för det glömde vi köpa. Men då var det tur att när David några minuter innan redan hade varit och handlat med knäck i
tankarna hade köpt knäckformar så vi körde i dom istället.

Adam hade en annan lösning på vårt pepparkaksproblem först.

“Det är bara ni smetar lite kristyr på mina bröst så blir jag som en stor pepparkaka! En TITANKAKA!!”

Till bildspelet som finns här nedan kommer några förklaringar, ni får själva lista ut till vilka av bilderna.

Adam visar hur man sticker med en kniv.

David förklarar att man inte leker med knivar i hans hem!

Jag äter som vanligt mer än vad jag tillför

Det blir en bicepstävling

Adam tänder till när “O helga natt” med Tommy Körberg börjar på stereon

Jag och Adam vill båda ha trillingnöten i aladinasken

Vi blir vänner.

Adams smuttade daddel. Det krävdes inte mer förrän han sa att det var äckligt och inte ville ha.

( vad tycker ni om den här sortens bildspel? Är det bättre eller sämre än som förra matlagningen då det bara kommer en massa bilder i följd med en bildtext? )

Egentligen vill jag bara låta den här texten tala för sig själv.

Tala till alla kvinnor som har en man som försöker älska dem.

Här kommer tårarna.

Gråt. Gråt. Gråt.

Är det någoting jag sagt?

Är det något jag kan göra något åt?

Snart kommer tystnaden.

Som något gått itu

Så från hjärta till läppar

Vill du visa mig vad du bär på nu

 

Jag är en man som gör så gott jag kan

Jag försöker lära mig

Lära mig att älska dig

Låt mig bara lära mig

Att älska dig

 

Ibland är du en vän som jag känner alltför väl.

Ibland är en gåta som klingar i min själ

Jag kommer aldrig närmare än bara nästan nära dig

Lämna mig inte här utanför

Låt mig in

Jag vill lära mig

 

Lyssna till en man som gör så gott han kan

Jag försöker lära mig

Lära mig att älska dig

Låt mig bara lära mig att älska dig

 

Jag trodde det var längesedan

Vi genomskådade varandra

Det är bara du som

kan uttala mitt namn

Ser du inte bättre på din skuldra

Efter alla år som gått

Jag vill dela mina synder

Jag vill dela mina brott

Mitt tuff så till ärm

Sätt en smula lit till mig

Tro mina ord

I alla fall det jag ger till dig

Att det här skulle vara så svårt

Allt underbart så lätt

Vi har ju bara varandra

Och därute duggar regnet tätt

Bara du går över mina marker nu

 

Jag försöker lära mig

Lära mig att älska dig

Låt mig bara lära mig

Att älska dig

 

Peter LeMarc på albumet, Nio broars väg

Ilska handlar om besvikelse, sa någon slags terapeut i en deckare på TV härom veckan. Ja, så är det förstås. Man blir besviken på tillstånd och företeelser, på andra och sig själv, man blir så besviken så att man blir förbannad. Tänk efter: när du senast blev förbannad visst bottnade det i någon slags besvikelse?

Precis som berättarjaget Toru Okada i Haruki Murakamis ”Fågeln som vrider upp världen” bråkar jag sällan med folk, men emellanåt händer det att jag blir jävligt förbannad – eller ja, besviken. Toru Okada, han förlorar då behärskningen totalt och skäller ut:

”Jag har visserligen inte bråkat oftare med folk än att jag kan räkna alla gånger, men när jag tänder till förlorar jag behärskningen fullständigt. Efter att ha hävt ut mig allt jag velat säga, kände jag att min ilska mot min svärfar underligt nog hade försvunnit. Det kändes som om jag hade befriats från en tyngd jag tvingats bära en längre tid. Jag kände inget hat, ingen ilska.
(s. 84)

Till skillnad från Toru Okada får jag sällan eller aldrig utlopp för ilskan och befrias då heller inte från ilskans tyngd. Visst har jag tappat behärskningen, men jag lyckas inte säga allt vad jag har att säga, någonstans finns en spärr för hur mycket man kan häva ut sig. Det är tack vare att jag i grund och botten inte är långsint (plus det faktum att jag har kort minne) som jag (hjälpligt) lyckas komma över min ilska gentemot folk – eller rättare sagt deras handlingar. Men det finns bråk jag borde men inte har bråkat, och saker jag borde ha sagt som är osagda. För att jag är för feg, tror jag. Jag är väl också så präglad av den kultur jag lever i att jag inte visar hela min ilska. På ont och på gott. För ord kan göra skada, men ord kan också förlösa. Jag önskar nog att jag var mer hetlevrad – men att jag var kontrollerat hetlevrad. Så att jag sa det som behövs sägas, men utan att tappa respekten för den andra. Kyligt het. Hett kylig. Kontrollerat obehärskad.

(Min familj skulle inte förstå vad jag talar om, för hemma är jag totalt hetlevrat okontrollerad. Jag tröstar mig med att jag åtminstone lär barnen att inte vara konflikträdda. Och hur man ber om ursäkt när man varit dum. Det är de faktiskt riktigt bra på.)

Jo, det går ju i den åldern men sen får man problem…

Läs även andra bloggares åsikter om zits, humor, serier, bråka, flickvän, mat, terapi

Baraka é um filme realizado em 1992, sem atores, scripsts e diálogos verbais. Os diretores, Ron Frick ee Mark Magidson, criaram um diálogo de imagens que mostra o que há de mais belo na natureza e no ser humano, mas também mostra as ações desenfreadas do homem, como a poluição e desmatamento.

A palavra Baraka, é uma antiga palavra Sufi que pode ser traduziada como a essência da vida que se foi esquecida. Filmado em 70 mm em 6 continentes e 24 países, incluindo o Brasil.

Já assisti diversas vezes, pois são imagens hipnotizantes, a força das marés, dos ventos, o êxtase das diferentes formas de fé, o tráfego de pessoas na hora do rush das grandes cidade em imagens aceleradas. Vale a pena dar uma conferida.

Confiram algumas cenas abaixo:

Esta cena inspirou uma cena do filme A Era do Gelo ll:

Här hemma bråkar de inte alls med varandra och jag kan logga in hur bra som helst.

Jag blir trött på alla dessa problem.