I ett försök att kombinera smit från planerat arbete med att ändå känna sig nyttig startade Mammamumrik en förhandling med ÖVERJAGET:

Jo överjaget lilla, jag vet att jag skulle montera persienner idag

Ja det är inte en dag för tidigt, persiennerna har legat här och dammat i över ett år nu. Och utgjort en akut strypningsrisk för småbarn!!

Jamen snälla ÖVERJAGET, dom måste göra varningsskyltar för allt, men hur sannolikt är det att ett av de fåtal småbarn som vistas i skokartongen skulle strypa sig med persiennsnöret när persiennen ligger lös på golvet. Att det finns en risk med superlånga snören då den sitter upp är väl en sak. Men lös på golvet…

Ja, ingen rök utan eld säger jag!! Vad var det nu hon ville med persiennerna?

Jo, jag har ju inget strykjärn här, så jag kan ju ändå inte göra gardinerna, och då blir det ju inte så snyggt med persiennerna i alla fall. Men jag tänkte att jag har ju solsängen i bakluckan, och nu när vi ska på långtur kanske jag skulle montera den istället, så vi kan få in valpens bur i skuffen…

Hm. Jag anar att hon försöker maska på nåt sätt, men låt gå för det då….

Så glad i hågen baxade jag ut kartongen ur bilen. Förtänksamt hämtade jag både skruvdragare och kniv (i vanliga fall brukar Mammamumrik tro att en redig kvinna klarar sånt här med vassa naglar och vanlig mejsel, men i vetenskapsradion sa de härom natten att man ska träna sina små neuroner genom att se på saker eller göra saker på oväntade sätt, förvåna de små liven helt enkelt, för att hålla sig rask och alert, så sagt och gjort.)

Man må säga att pigga neuroner gör underverk – eller så är det bra att ha en kniv när man ska forcera armerad packtejp. Kartongen gick upp som aldrig förr iaf, och alla de små delarna packades upp.

Mammamumrik slog förväntansfullt upp monteringsbrochyren. Dom har blivit så mycket bättre på senare år. Ungefär samtidigt som MM började medicinera ADHD, anställde de helt visst en ny brochyrförfattare där nere i småland. För nu går de att förstå….

Men ack fasa och elände – se vad som mötte MM på första uppslaget:

Svart på vitt: “Det här klarar du aldrig gumma lilla.”

Visst förstår jag att somliga ting kan man inte montera ensam. Det kan man ju begripa att ska man tex montera – tja vad vet jag – en jättelika bokhylla som inte byggs i sektioner kanske – då kan man behöva vara två. Men mammamumrik har minsann monterat garderober och köksinredning “all by my self”. Så tanken att en solstol skulle kräva medhjälpare föll mig liksom aldrig in vid köpet. Även om Ackacia är tungt.

Man kan tycka att dom åtminstone kunde varna i skyltningen, eller på kartongen: Inget för enastående människor….

Men attans lilla människa. Hur länge ska hon sitta där och ömka sig. Vi är visst två! Inte för att jag är till så mycket praktisk nytta men jag kan peppa desto mer! Ska hon låta sådana där fånigheter stoppa sig. Det var faktiskt det värsta jag har hört på flera minuter!!!! Bara sätt igång ska hon se att det reder sig.

Behöver hon lite mera glöd i ilskan kan jag ju påminna om att tanter som vanligt inte verkar tänkta att montera. Bara gubbar på bilderna. Och kom inte å påstå att gubbarna i foldern är könsneutrala. Lika könsneutrala som “Herr Gårman” eller den lille karlen som utmärker ett offentligt WC för manspersoner (han är förresten både sexig och rar kan jag säga, brukar svänga förbi och umgås lite på lediga stunder jag. En riktigt trevlig karl. Och inte ett dugg könsneutral om läsekretsen förstår vad jag menar. Blink, blink)

Läs även andra bloggares åsikter om IKEA, solsäng, montering, brochyr, instruktion, diskriminering, singel, singlar