Vy från perongen

Snön vräker ner. Tiddelipom

Allt mer ju mer. Tiddelipom

Allt mer ju mer. Tiddelipom

Det snöar.

Men nästa år. Tidelipom.

I mina tår. Tidelipom

Det töar

Sjöng Puh

Man får hoppas det stämmer.
Att det skulle ske i år känns just nu otroligt.

Nästa tåg mot Kungsängen är för tillfället 8 minuter försenat. Tur att jag inte ska dit i alla fall.

Foten värker.

Det ingår inte i min självbild att jag ska vara besviken att kängorna med broddar är slut i den lokala tantskoaffären. Inte på en 15-20 år i alla fall.

Men det är de.
Och det är jag.

Jag fortsätter att dystert halka runt i en isgrå värld där alla konturer suddats ut. Tidelipom

Läs även andra bloggares åsikter om Tidelipom, broddar, tantskor, värk, försening, perong

Jag halkade igår IGEN. Precis lika plötsligt som förra gången. Det hade nyss snöat, jag skulle ta bussen till stan. Det låg isfläckar och lurade under den nyfallna snön precis overallt så jag kunde inte undvika att gå över dem. Mycket sakta till och med. Men jag hade fasen inte en chans. Vilket jag kanske borde ha fattat eftersom det hade varit svinhalt dagen innan och den undermåliga väghållningen på Svartöstan inte ens når upp till undermålig längre.

Så det är lika bra att jag säger det här nu en gång för alla:
Jag som hyresgäst skiter fullkomligt fan i VEM som ska sanda här eller där, bara det blir gjort. Och jag sandar gärna utanför min dörr, det är helt okey för mig.

Hyreshusgårdarna blev knapphändigt sandade i går em (betalade de där gruskornen gjorde väl snål-Akelus antar jag), men trottoarer och gator blev inte sandade alls. Tekniska verkar oense med sig själv om vad som är deras och fastighetsägarnas och ingen verkar ha hört talas om samverkan.

Det är en Mattias Sikström på tekniska kontoret här i Luleå som ansvarar för väghållningen här på området. Han har fler områden att ansvara för, Hertsön och skurholmen mfl, men det är inte mitt problem.  (Kollade nu av bara farten, webbisen har stavat Mattias Sikströms mailadress fel kan jag upplysa om. Om han nu inte bytt till sikstorm förstås…)

Jag brukar vanligtvis inte ringa och klaga om sånt här i onödan,  sånt får de hållas med såna där rättfärdiga gårdsgestapos (tvi vale för såna), men den här gången kändes det som att jag blev tvungen. Kanske att det måste till ett par 100 klagomål tänkte jag, för att Mattias ska kunna få loss ett par säckar sand av sin chef? Och att det bara hade ringt 199 stycken före mig? Ringde därför till gatutjosan eller vad det heter och berättade om Svartöstahalkan för världens trevligaste telefonist. Å så fick jag hans mobbenummer för han var inte inne.

Men tyvärr så glömde jag att ringa. Inte för att det inte var viktigt, utan helt enkelt för att jag glömde att jag skulle ringa.

Så Mattias Sikström på tekniska kontoret i Luleå – om du ser det här inlägget; Hela området är en halkmina!

Om ni inte vill sanda för att ni inte har pengar till det och hellre chansar på att stå för en del av kostnaderna för ett par stycken dödsolyckor och några whiplashskador per vinter i fortsättningen, kan ni för helvete se till att dela ut rejäla broddar till varenda en på området. Ställ en låda lånebroddar vid Carlssons att användas av tillfälliga besökare också, vet jag. Det är väl det minsta man kan begära.

Ni har inte f.ö inte sandat vägarna ÄNNU!

tbx till vars jag började.. Jag halkade alltså ugen. Men den här gången hann jag av någon outgrundlig anledning att ta emot mig med någonting annat än svanskotan. Armbågarna, skuldrorna och huvudet tog smällen. Det innebär mao att det känns som att  huvudet sitter löst när jag försöker resa mig från liggande och axlarna och skulderbladen värker.

Och detta låter förmodligen helknäppt, men jag for och tränade ett par timmar senare. Jag var nämligen på väg till gymmet när detta hände. Jag bestämde mig helt enkelt för att köra ben, vader, rumpa och lite rygg för att få lite genomströmning i ryggen och känna hur illa det var med nacken egentligen.
Uppenbarligen hade jag inte brutit den även om den där isfläcken hade försökt göra sitt bästa så jag tryckte ned axlarna sträckte på halsen så gott det gick och tänkte att i värsta fall så kommer jag att befinna mig på ett ställe där ambulansen inte kommer att halka ner i diket om nacken går av… Jag tog det försiktigt med ALLA vikter. Pulsen gick upp trots det, vilket jag antog berodde på att jag inte var så där jättebra i form just då.

I november när jag slog i med rumpan, sittbenen och huvudet så försökte jag också vara igång efteråt. Det var verkligen skitsvårt för fy vad ont det gjorde, men sjukgymnasten sa att det var bra att jag hade gjort det. Så jag kör på det, den här gången också. I morse kändes det som att jag hade behövt en stödkrage. Men nu är det bättre. Så vi får se vad som händer. Börjar jag känna mig mer konstig än vanligt i huvudet kommer jag däremot att kolla upp detta närmare direkt. Det kan ju ha kommit något i kläm som jag inte känner just nu förutom den förväntade smärtan, för jag går på ormsalva, en jättetjock halsduk som på sätt och vis håller huvudet på halsen, samt Ipren. Ska ett par dagar, sen åker jag och tränar och tar kontakt med sjukgymnasten igen för en ny bedömning. Såna här fall där man slår i huvudet (hur dumt det än är…) kan orsaka en whiplashskada. Fy fan vad hemskt i så fall.

Igår halkade gammelmatte ute på en isfläck, hon slog naturligtvis upp ett stort sår i bakhuvudet. Men skulle hon iväg till läkaren??? Näääää inte hon heller! Matte och husse fick väl åka dit och dra iväg henne till sjukstugan dom har där i Österfärnebo. Där gjorde dom rent, och satt på bandage. För att hålla allt på plats så fick hon en mössa i nät, ungefär som dom som sitter på kasslern i affären. Matte fick ett litet flin på läpparna mitt i allt elände. En spruta fick hon också. Sen fick hon lova att hon skulle ta fram broddarna och inte ha dom i skåpet där dom ligger och ser dumma ut. Nu får vi hoppas att tanten håller sig på fötterna, vi blir nervösa när hon håller på och gör illa sig.

(Kristina) Vill man gå på det gamla beprövade knepet att få sjysst kropp och addera motion till formeln är MBT-skor det senaste (Masai Barefoot Technology). Inspirerad av de afrikanska massajerna – och ingen kan ju anklaga dem för att inte vara smala och vältränade – skapade Karl Müller ett par revolutionerande skor så fula att de hade vara värdiga Forrest Gump. Men oj så bra de är. Fem minuters promenad och det känns redan i lår och bak att de tar helt annorlunda än vanliga gympaskor. Fåfäng som jag är införskaffade jag ett par en vecka efter Hugos födelse för att snabbt komma i form. Han fick hänga på magen när jag gick ut och stolpade mig runt i en timme. Det som skiljer att gå i dessa jämfört med vanliga träningsskor är att man skall gå korta steg och rulla på foten. Gör man det så kommer man att se ut så här inom en snar framtid. Högsta betyg för min del. Kommer dock inte med broddar så det är lite svårframkomligt nu när snön ligger.

Tog mig igenom gårdagen iaf, iofs liiiite lätt ihopbiten mellan varven, men det är inte skoj alls när det värker, gnålar och kör.

Ingen förbättring till idag heller kan jag säga – men jag biter ihop och kämpar på. Men jag blir så less när det ska komma precis som jag som mest skulle behöva baka inför älsklingens födelsedag på torsdag. Men, men – det finns ju bagare som inte gör annat förståss…

Vädret är som igår med några minusgrader, halvmulet och fortfarande lika halkigt och knaggligt på gatorna. Att gå med broddar hjälper ju inte när det är sånt underlag som det är nu. Man halkar och far precis som om broddarna inte var på under skorna…

Kommer åter – kram