Imorgon firar jag 150 dagar i puberteten – men jag kunde inte hålla mig, så jag visar lite bilder redan idag. Det är en hel del som har hänt sedan jag började med testosteron, både fysiskt och psykiskt.

De kroppsliga förändringarna är ungefär de jag hade väntat mig: Jag har fått mer kroppshår, jag har en lite mörkare röst och en jämnare och kraftigare skäggväxt. Min kroppstemperatur är densamma som förut, och med undantag för vissa perioder skulle jag inte säga att jag egentligen svettas mer. Däremot har jag både blivit mer varm i huden och mer frusen. Kanske är det lite psykiskt: Jag behöver inte längre de låga temperaturerna för att hålla mig hårig.

Måtten har förändrats – och det långt över förväntan, med tanke på att jag praktiskt taget inte har tränat alls. Vikten har fortsatt neråt, tack vare att jag samtidigt äter Concerta för min ADHD. Trots att testosteron brukar få människor att gå upp i vikt har jag tappat 4,5 kilo. Musklerna har kommit fram lite bättre, och mina underarmar och händer har blivit lite senigare, inbillar jag mig.

Men framförallt är det håret som är den stora skillnaden. På ställen som ryggen och kinderna som förr hyste några små ljusa fjun har jag numera en tydlig hårväxt, och benen som redan förut var ganska ludna är numera nästan päls. Jag har tillochmed hår på bröstet – men snyggast är ändå mina underarmar. Jag råkar nämligen tycka att lite lagom seniga och håriga armar är snyggt, och har alltid skämts för att mina egna inte är så ludna som jag önskat att de var, och alldeles för runda. Nu har jag äntligen snygga armar.

Håret på huvudet är ständigt flottigt och jag har finnar i ansiktet, på bröstet och på ryggen. Jag börjar tröttna litegrann på det, men det är egentligen en bagatell. Rent kroppsligt är jag väldigt nöjd med min pubertet såhär långt, och känslan av att faktiskt kunna hantera situationen smyger sig på då och då. Det är en mycket märklig känsla – men helt fantastisk.

Läs även andra bloggares åsikter om könskorrigering, vård, transsexualism, kropp, bilder, puberteten, kroppshår, målbrottet, skägg, röst, hår, finnar, muskler, mått, vikt, Concerta, Nebido, medicin, svett, förändring, hormoner, utveckling, diagram, testosteron

För någon vecka sedan ringde Leo för att fråga om jag hade ett gammalt dokument på min dator som de behövde för något pappersarbete. Visserligen låter hon ofta lite förvirrad på telefon, men den här gången kom hon av sig. Leo har inte hört min röst sedan Pride, så det är inte så konstigt: Jag har ju kommit i målbrottet. Hon sa att det var för att hon brukar reagera på att min röst är mycket ljusare än vad hon tänker sig att den är, men att hon inte reagerade på det den här gången. Hon reagerade alltså på att hon inte reagerade. Det lät mer som jag nu; som den röst hon tänker sig att jag har.

Imorse ringde Minou, och när vi babblat en stund kom det där med rösten upp. Det var ett tag sedan vi pratades vid över telefon, och hon erkände att hen först hade tänkt att min röst bara var morgongrötig. Men jo, hen hörde skillnad hen med. Alla gör det: Mina vänner, mina boendestödjare, min läkare, mina föräldrar… Alla hör att min röst är annorlunda jämfört med för några månader sedan. Inte längre så besvärande ljus, utan mer jag. Fortfarande är den inte särskilt mörk; någon basröst är det inte tal om, men den är lite mindre besvärlig.

Mina vänner reagerar inte längre på att jag har en så ljus röst när de hör mig. Det var såna reaktioner jag fick ibland förut, när jag till exempel träffade folk IRL första gången eller när de såg mig på tv ifjol: Vänner och bekanta tyckte att den röst de hörde inte stämde med den röst jag hade i deras huvuden. Jag tog det alltid som en komplimang, eftersom det tydde på att deras bild av mig gick bortom det ytliga. De kunde se mig som den jag var här på nätet istället för att haka upp sig på min röst eller mina bröst.

Idag har avståndet mellan deras bild av mig och min fysiska kropp krympt, men det viktigaste är att det största avståndet – det mellan min egen inre bild och den bild jag ser i spegeln – är mindre än någonsin.

Igår skickade jag en bild från mitt gamla liv till Robin för att muntra upp honom. Jag ville visa honom att han inte är fetast i världen, så jag tog den mest pinsamma bilden jag har. Fotot är ungefär tre och ett halvt år gammalt, från den tiden då jag vägde 108 kilo och såg ut som min mormor. Hans reaktion var “Fan vikka pattar du hade”. Jag är så himla glad att han skrev det i imperfekt. Min kropp är inte perfekt, men mina gamla former är imperfekt.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, puberteten, målbrottet, testosteron, hormoner, rösten, telefon, kropp, komplex, fetma, övervikt, ideal, skönhet, bröst, komplimanger, självbild, bilder

Åh, äntligen är mensen över, kan ni förstå hur jobbigt det är att vara superkåt, men när man väl ska stoppa ner handen så känns det so ofräscht innanför trosorna…

Nog om det. Idag när jag vaknade så visste jag att mensen var över, jag fick äntligen sova naken. Så när jag vaknade, så såg jag på trosan som jag har i uppdrag att kåta ner och vart jätteglad, äntligen får jag göra ännu en trosa supergod! Mmm, smekte mina stora fasta bröst, men jag klarade  inte av att reta migsjälv särskilt länge, utan drog bak mina blygdläppar lite så jag kom åt ännu bättre, och fann min klitta snabbt och smekte den, ohh hela kroppen ryste!!! Som du förstår fick jag inte bara 1 orgasm, utan höll på i en hel timme innan jag gick upp. Som du förstår var trosorna totalt genomvåta, men det hade jag fått i uppdrag att de skulle bli, så det var ju bra

Puss min kåting

En fjollig Carl von Linné à la 2007

Vad är manlighet?

Jag har ingen aning; ändå är det ett ord jag använder ganska ofta. Senast i en tweet för bara en liten stund sedan. Jag försökte locka Psykbryts-Jonas att komma och hälsa på mig med löfte om att prova min spikmatta:

“Du får komma hit och prova min spikmatta, så kan jag utnyttja dig för min uppsats om manlighet som psykisk sjukdom “

Manlighet som psykisk sjukdom; det är ungefär så jag har formulerat den spirande uppsatsen när det har behövts, eller när någon frågar. Egentligen är det inte riktigt det jag skriver om, men det låter mer snärtigt än En studie av skönlitterära beskrivningar av snäva mansroller och frigörelsen från dem ur ett cripperspektiv med inslag av såväl transteori, queerteori och psykradikalism, inspirerat av Foucaults teorier om galenskap, kön och sexualitet. Det är detta jag pysslar med när jag inte bloggar: Jag skriver på min D-uppsats i Engelska, även om det hittills mest består i att läsa in mig på den teoretiska bakgrunden.

Böcker jag läser just nu: Galenskap och sex

Hursomhelst borde jag alltså veta vad manlighet är. Det är ju det hela min uppsats bygger på, och det är också det som en stor del av den här bloggen kretsar runt: Att utforska könsutrymmen och provspela könsroller, grubbla över var könen sitter och hur man isåfall lockar fram dem, samla små analyser av hur kön konstrueras, fundera över växelverkan mellan biologi och beteende – och driva med mig själv i min jakt på manligheten. Jag är diagnosticerad transsexuell, går på testosteron sedan snart fem månader och väntar på en kallelse till kirurgen för att ta bort brösten – och allt detta för att jag vill leva med en “manlig” kropp i en “manlig” social roll.

Jag borde veta vad manlighet är, men jag gör det inte. Så jag googlar ordet.

Det första som kommer upp är en länk till Potenslinjen; Viagraprånglarna Pfizers försök att sprida “information” om potensproblem. De hänvisar till en undersökning från 2003 där svenska män och kvinnor har fått svara på vad de anser är “viktigt för manligheten” och sätta betyg efter hur viktigt de tycker att det är:

1. Vara praktiskt händig (7,1)
2. Ha bra potens (6,4)
3. Ha välavlönat jobb (5,9)
4. En attraktiv partner (5,9)
5. En vältränad kropp (5,8)
6. Ett attraktivt yttre (5,5)
7. Vara sportintresserad (4,9)
8. Alltid vara redo för sex (4,9)
9. Äga tekniska prylar (3,9)
10. Ha en häftig bil (3,3)

Att vara händig är alltså det som är viktigast för manligheten, följt av att ha bra potens. Man kan tillochmed testa sin potens på sidan, ifall man är osäker. Har man lägre än 21 räknas det som erektionsproblem. Jag får åtta poäng – och då har jag ändå gått med konstant stånd i två månader. Jag är impotent för att jag inte penetrerar någon partner, misstänker jag.

Hemgjord penisprotes

Jag kan hänga upp hyllor, tavlor och lampor och montera IKEA-möbler, och jag vet skillnaden mellan phillipskruv och pozidriv – men mitt mest välavlönade jobb någonsin gav 80 kronor i timmen, och jag har ingen partner och hade jag någon skulle jag inte kunna använda min egen kuk för att penetrera henom. Min kropp har en ansamling av lös hud på magen och inte mycket till muskler, och dessutom har jag gigantiska moobs. Något säger mig att det inte är det som de flesta menar med “en vältränad kropp” och “ett attraktivt yttre”. Mitt sportintresse är ungefär lika stort som mitt intresse för att äga statusmarkörer, som båda tillsammans är ungefär lika stora som mitt intresse för att skaffa mig ett sexliv med någon annan. Inte stort, alltså.

Jag är omanlig i de avseendena – men jag lider inte av det, lika lite som jag lider av att vara androgyn och fjollig. Jag lider av att min kropp inte fungerar och ser ut som jag tycker att den borde göra, men jag lider inte av att vara omanlig. Manlighet för mig sitter inte i hur lång och hård kuk man har, eller i silhuetten av ens bröstkorg, eller i kroppsbehåring, röstläge, skäggväxt, muskelmassa, kromosomer, hormoner, avsaknaden av äggstockar eller förekomsten av testiklar eller förmågan att producera spermier som kan befrukta ett ägg. Med undantag av det sistnämnda är det sånt jag önskar mig – men längtan efter att ha en kropp med alla dessa egenskaper är inte nödvändigtvis något som har med manlighet att göra.

"Men are from earth - Women are from earth - Deal with it"

Alla transsexuella är naturligtvis olika, och jag vet att många inte håller med mig, men för mig är det så: Jag känner mig inte mer manlig när jag skruvar ihop en Billy än när jag bakar en kaka – däremot har jag större chans att lyckas med hyllan eftersom kakbak kräver oerhört mycket större precision och timing än IKEA-möbler, och därmed är det roligare. Jag känner mig inte mer manlig för att jag numera ser ett myller av svarta hårstrån kika fram under hakan – däremot känner jag mig mer som mig själv.

Manlighet är bara ett ord jag använder för att kommunicera mitt behov och min längtan; för att översätta det till något som andra verkar kunna förstå, och för att kunna få den vård jag behöver. Men oavsett om man är född med snopp eller snippa kan strävan gå för långt ibland; risken finns att man överdriver och börjar må dåligt. Könshets – manlig-hets och kvinnlig-hets – beror på att könsrollerna skaver. Kostymen sitter tight, man får svårt att andas och kläderna är så snäva att det är svårt att röra sig utan att snubbla och ramla utanför – och ju snävare de är desto hårdare blir också fallet, eftersom man skuldbelägger sig själv: Om jag bara hade varit lite smalare och elegantare hade man inte ramlat.

En man utan rörelsefrihet

Det är lättare att lägga skulden på den som ramlar än att se till att det finns fler storlekar på kostymer tillgängliga, fast i stort sett alla människor förmodligen någon gång känner av könsskav. Det råkar bara drabba transpersoner hårdare än cispersoner. Vad spelar det för roll om det finns både rosa och blå kostymer och man så generöst får “välja” en om de är sydda efter Barbie och Ken och inte finns i fler storlekar, och om den som vill ha en regnbågsfärgad kostym blir utskrattad av skräddarna?

Manlighet och kvinnlighet i sig är inte en psykisk sjukdom, men att gå upp i en snäv könsroll kan leda till manlig-hets eller kvinnlig-hets. De i sin tur är båda orsaker till psykisk ohälsa, i allra högsta grad. Själv är jag inte särskilt manlig – men ett riktigt mantimmer.

***

Veckans bloggtema: Manlighet kändes som klippt och skuret för mig. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, manlighet, mansroller, könsroller, manligt, kvinnligt, transsexualism, transpersoner, normer, fördomar, stereotyper, bilder, psykologi, psykisk ohälsa, psykisk sjukdom, sjukdom, crip theory, Michel Foucault, studier, vetenskap, forskning, litteratur, böcker, högskolan, könsuttryck, könsidentitet, cispersoner, könsskav, sexism, jämställdhet, queerteori, genusvetenskap, uppsatser, funktionshinder, sex, könsorgan, Viagra, potens, impotens, HBTQ, sexualitet, kukar, sexism

Idag fick jag massa volymer av Pokémonmangan som jag beställt.

Hade först skaffat de tre första volymerna av den amerikanska utgivningen (Viz Kids) men de hade censurerat bl a den klassiska pokébröstrutan så jag beställde Chuang Yi-versionerna. (Trots att de är spegelvända, men det kan jag tåla). Dessutom har Chuang Yi gett ut alla från början till slut, medan VK hoppat över mittendelarna…

Tack och Lov!

Publicerat av Ande

Oj, just ja. Det hade kommit ett brev idag, men jag hann inte öppna det innan jag sprang till terapin. En logga på kuvertet som skvallrade om en framtid: Rekonstruktionscentrum i Östergötland. Landstinget Gävleborg får det sällan att pirra med sina utskick, men brev från Akademiska sjukhuset i Uppsala brukar ge mig ett litet rus varje gång. Den här gången försökte jag att inte gå händelserna i förväg.

“Det är ingen kallelse. Det är en remissbekräftelse” intalade jag mig, och mycket riktigt. Drygt fem veckor efter besöket hos utredaren får jag veta att jag kommer att kallas till kirurgen i Linköping inom två månader. Inte för operation alltså, utan för konsultation. Diskutera vad som är möjligt, vad jag behöver, vad jag vill. Övre och undre operationer: Bröstkorg, kuk och livmoder, äggstockar och äggledare.

Jag är rädd, det ska jag erkänna. Men vad jag är rädd för vet jag inte. Kanske är jag rädd för att ha väldigt ont; kanske för att känna frustrationen av att vara drogad och orörlig när jag vaknar. Kanske för att åka på någon otäck infektion eller få komplikationer, och kanske litegrann för den där mikroskopiska risken för det man hör talas om ibland: Att narkosen inte tar, att man känner allt utan att kunna meddela sig med omvärlden. Det jag borde vara rädd för är att resultatet inte blir som jag hade velat, jag vet, men rädslan är inte rationell. Jag är inte rädd en sekund att jag kommer att ångra min könskorrigering som sådan, men det är klart att det finns en risk att man väljer en operationsmetod som kanske inte fungerar så bra. Nu är det hög tid att ta itu med den biten.

Hittills har jag alltid blivit så frustrerad över att det inte är min tur. Jag har tittat på blodiga operationsbilder som borde kunna avskräcka vem som helst, men orsaken till att det knyter sig i magen är inte äckel, utan avundsjuka. Jag vill också. Att jag sedan är ett fjompigt mantimmer ska inte få hindra mig.

Läs även andra bloggares åsikter om könskorrigering, transsexualism, vård, kirurgi, operationer, bilder, oro, komplikationer, avundsjuka, ångest, väntan, längtan, kön, könsidentitet, nervositet, könsorgan, bröst, kuk, livmoder, äggstockar, äggledare

Men herregud, vem vill frivilligt se ut så här!

Finns det verkligen någon som tycker det här är snyggt? Och obekvämt måste det vara också.

Och inte ser Lolo Ferrrari  lycklig ut heller, trots utfyllda läppar, kinder och bröst. Eller kanske är det just i jakten på lycka som man gör de här valen. Tyvärr tror jag inte att det fungerar. Man får nog försöka finna sig själv på insidan till att börja med och då har utsidan inte så stor betydelse, det är åtminstone min teori.

Förresten, varför är det bara manliga fotografer som trängs för att fotografera vidundret?

Idag har jag jobbat hemifrån för första gången. Var meningen att jag skulle börja kl 10 så jag klev upp i tid och allt, trots att jag var dödstrött efter alldeles för få timmar sömn. Men pågrund av att min chef  ”glömde bort” mig så började jag inte förrän runt 12. Satt sen framför datorn till lite före 5. Nu har jag sjukt ont i axeln, men själva jobbandet gick jättebra : ) Väldigt enkelt.

Ursäkta mitt språk nu, men FAN vad jag har ont i mina bröst. Har haft det i typ en vecka i sträck och det vill verkligen inte gå över! Haha det är helt sjukt. Om jag inte vore lesbisk så skulle jag tro att jag blivit gravid. Kom dock nyss på att dom kanske växer? Skulle sitta finfint med ett par bröst storlek synbara genom tröjan, jatack!

Nu ska jag plugga plugga plugga, och packa. För imorgon ska jag till Sthlm, psykologen kl 2 och dessutom ska jag hämta min ring som jag glömt på en vandrarhemsbåt för några veckor sen. När jag är klar i Sthlm så drar jag till Uppsala och min lilla Frida. Ska bli mysigt! Hem igen på lördag, övningsköra och plugga. Och träna!

Nubbly.

De kan ha olika former,densitet och storlekar. Deras mittpunkter kan vara styva eller mjuka, uppsvällda och varma.

Jag pratar om kvinnans bröst. Jag tror att min kärlek till bröst redan fanns där när jag var i min mammas mage. Jag visste inte vad bröst var för något då men jag visste att jag tyckte om att klämma och helst klämma på något stort. När man sedan uppfostrades som pojke blev min kärlek till att klämma på något stort, att klämma på bröst. Det begäret skapades nog i min “bröstgen” och jag har ända sedan barnsben sprungit runt och klämmt på för glada livet. BRÖST blev mitt livs stora kärlek.

Jag är hemma igen.. det blev en liten tur till Göteborg.. och ett besök uppe på avdelning 37…

Jag blev inskriven av syster C och så fick jag träffa plastikkirurgen M…

Sen började helvetet… det sanna helvetet.. och det är fortfarande jobbigt att skriva ner det som hände..

En sak vet jag i alla fall.. jag vill aldrig mer ha något att göra med min onkolog.. för nu har han bränt sina skepp… bränt sina broar.. och dessutom har han skitit i det blå skåpet…
Jag vill aldrig mer se hans nunna… För gör jag det så vet jag inte vad jag gör… de får helt enkelt skaffa mig en ny onkolog… vad det kosta vill.. jag har rätt som patient att få byta doktor.. även om det bara finns en.. för regionen är stor.. och det finns andra i regionen… Det är bara för sjukhuset att se till att få dit en annan.. för jag vägrar träffa åbäket fler gånger…. Han kan ta sitt pick och pack och dra till något varmare ställe..

Jag har svårt för ordet hat och att hata någon.. men det finns faktiskt ett par personer som jag hatar.. Vilka personer det är jag hatar.. så kommer här en lista.. och jag skriver också varför jag hatar dem…

1. Adolf Hitler - för vad han gjorde mot många av Europas befolkning.. och då inte bara judarna, utan också homosexuella, romer, oliktänkande och förståndshandikappade på olika sätt…
2. Idi Amin – och det han gjorde mot sitt eget folk i Uganda…
3. De människor som tycker och tänker att alla andra ska tycka och tänka som dem.. och det som gör sig roliga på andras bekostnad…
4. Min onkolog (J-H S) – för all den smärta och besvikelse som han givit mig..

Det gör ont.. det svider.. det smärtar… även om jag nu har dubbel förtur till operation.. så gör det ändå ont… det svider.. det smärtar..

Jag vet inte hur många tårar som har trillat sedan igår.. Jag vet hur ont det känns i själen.. hur det smärtar i min själ att jag inte får bli hel än på ett tag.. att jag åter igen måste stå i kö.. Fast jag har dubbel förtur.. så känns det ändå.. för i kö står jag.. och det lär jag få göra ett tag.. för inte 17 lär jag bli opererad i morgon…

Dessutom blir det absolut inte den operation jag ville ha.. och den jag faktiskt blivit lovad… utan det blir en operation som min kropp hade klarat.. och hade jag vetat detta innan så hade jag redan varit opererad och inte behövt vänta i 1½ år på något som jag i slutänden inte fick… för att vissa personer inte kan lyfta en telefonlur och ringa ett visst nummer för att på detta sättet kontrollera att det är ok.. nä.. det är för mycket jobb.. istället säger man okej till patienten så den får kliva upp kl. 05.15 och ta taxin 06.25 till stan för att sedan ta en buss i 3 timmar lite drygt för att upptäcka att det inte blir den operation som patienten väntat på i 1½ år… för att patienten har fått fyra små metastaser i skelettet.. så det är bara för patienten att försöka ta sig tillbaka samma väg.. samma buss.. och samma taxiresa.. fast omvänt.. För han behöver inte bry sig.. utan det är inte han som råkar illa ut.. det är inte han som blir besviken.. det är inte han som har problem med kroppen och därmed svårt att ta sig upp på bussen.. det är inte hans tid.. det är min.. det är en hel dag i mitt liv som gått till spillo… det är jag som blev besviken.. och väldigt lurad.. för att han den där som sa “en elak liten jävel” om min knöl i bröstet… och när jag frågade igen så sa han “elak som fan”.. det var personen som skickar mig till Sahlgrenska.. en liten enkel resa på 20 mil.. för det är inte hans kropp.. det är inte han som drabbas…

Det är jag.. det är patienten.. det är bara “den där cancersjuka kvinnan”.. ja, nästa gång kan vi försöka skicka henne till Uppsala och se om hon går på det en gång till.. Tjohoo.. vad det är roligt att skicka små sargade kvinnliga patienter än hit och än dit.. och så kan jag sitta här och gotta mig åt att de far land och rike kring och förlorar värdefull tid för dem.. för de lär inte få de det vill ha ändå.. tjohoo va kul jag har..

Jag får alltså inte min diep Lambå.. Utan nu blir det silicon och med expanderprotes.. fast jag är strålad så gör de så här.. och det blir på KSS.. så jag behöver inte åka till Sahlgrenska.. Fast jag ska be att få storleken större på tuttarna.. för de får det faktiskt ge mig som kompensation på detta helvete jag har haft sista dygnet..

Finns det någon som kan hjälpa mig att anmäla läkare!!!

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, helvete, smärta, svider, ont, själ, läkare, onkolog, blå skåp, skita, brännt broar, expanderprotes, silicon, bröst, anmälan, Sahlgrenska, väntan, dubbel förtur, kö, hatar, människor, åbäke, bränt skepp, byta läkare, patient

Jag & Tilda på bussen idag

Jag : Ha ha, jag lyckades plinga före dig!!

Tilda : Ja fast jag plingar på dom här, såhär! (trycker på och av två små runda lampor ovanför hennes huvud)

Jag : Ja, men det där, det där är ju bara bröst!

Tilda : Bröst?

Jag : Eh, jag menade, lampor?

Tilda : Du pratar om bröst hela tiden!!

Jag : Jag vet.. “Hej. Tildas syster. Lesbisk”

Hahaha

Bröst, någon?

Sista dagen och kvällen hemma på ett tag.. det känns vemodigt.. men ändå är jag rätt så glad…

I morgon är det inskrivningssamtal och på tisdag är det dags för den stora “grand finale”..

Operationen görs med hjälp av mikroskåp.. för de ska sy igen den ven och den artär som kommer att förse det nya bröstet med blod.. och så även rena det… så det är liksom inte bara att ta bort magen och vränga till den lite och sy fast den.. utan här pratar vi fin liret.. Vi snackar alltså en lång och lite komplicerad operation.. fast de läkare som gör det gillar ju sitt arbete och det är bra att det tar tid.. för då vet man att de är duktiga på just den här biten.. att göra tuttar.. tuttskapare.. tänk att ha det på sitt visitkort..

Den älskade maken går runt och säger att jag ska bli tuttialiserad.. bara för att jag ska få ett nytt bröst.. han gillar att hitta på egna ord.. och tuttialiserad är just ett sånt ord..

Nu åker jag alltså till Göteborg i morgon.. om någon har lust att hälsa på mig så är det fritt fram.. höll jag på att säga.. men skriv ett mail så kanske vi kan ses.. och mailen är: vem_e_vimsig@yahoo.com.. så ska ni få det telefonnummer jag finns på… Fast det får bli ikväll.. i möra är det för sent…

Lite smått nervös är jag.. men det kommer att lösa sig.. värst är väl att hitta på Sahlgrenska.. men jag hittar vad det lider…

Nu ska jag gå och äta tårta…

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, operation, nervös, Göteborg, träffas, maila, bröst, mage, komplicerad, tuttialiserad, mikroskåp, inskrivningssamtal, grand finale, vemod

För drygt ett och ett halvt år sedan kom jag utskuttandes ur ett mörkbrunt tegelhus i Uppsala. Jag hoppade jämfota och ylade i falsett. Väldigt vuxet och manligt av mig, men jag hade precis klarat av det första läkarbesöket under min utredning. Där utanför fanns tre personer som väntade på mig: En reporter, en kamerakille och en ljudtekniker. Känslorna var äkta, fast de var framför en kamera.

Förra sommaren strax före Pride visades programmet, en Fråga Olle-dokumentär på femman. Igårkväll gick det i repris. Jag var alldeles för trött för att sitta uppe igår, så jag gick faktiskt och la mig strax innan det började, men jag la ut ett tips på Twitter och Facebook. Tydligen var det en del som såg det, men trots att Dennis spelade in det på video åt mig har jag faktiskt inte sett programmet sedan det sändes.

Jag var rätt nöjd med programmet, och vad jag minns så känner jag nog fortfarande så, även om jag skäms litegrann över hur extremt nojig och samtidigt naiv jag var. Är det något jag är missnöjd med så är det just den bild jag själv målar upp, där jag liksom utgår ifrån att vården är en tegelvägg att dunka huvudet mot. Jag har förstått att det har funnits de som har blivit avskräckta av att se programmet och mer tveksamma till om de vågar söka hjälp, och det var verkligen inte meningen. Samtidigt var det faktiskt så jag kände då. Tackolov är det inte så jag känner idag.

Mitt sätt att uppfatta vården – och psykiatrin i allmänhet – var till stor del byggt på min egen frustration över att inte komma någonstans, alla försök jag gjort tidigare som inte lett fram till det jag längtat efter, min oförmåga att kommunicera och läkarnas, psykologernas, terapeuternas, skötarnas och kuratorernas okunskap – allt detta kryddat med de paranoida tankegångar som man matas med i vissa forum. Jag var otroligt frustrerad över att inte få hjälp, och samtidigt tror jag att även de som ville väl och försökte hjälpa mig inte fattade någonting. Allt detta förändrades när jag träffade min utredare. Det var första gången jag kunde prata med någon som inte bara i bästa fall ville förstå, utan som faktiskt begrep vad jag pratade om. Hon är proffs. Hon vet vad hon gör, till skillnad från de som jobbar inom öppenpsykiatrin och i bästa fall haft en enda transsexuell patient förut.

Detta var alltså i april 2008 som jag kom ut från huset där min utredare jobbar framför tv-kameran. Sedan dess har jag varit där ett antal gånger till, och på flera andra ställen runt om i Uppsala. Jag gjorde psykologtester under förra sommaren, och fick diagnosen Transsexualism i oktober ifjol. Efter det har jag gjort en kroppsundersökning och till slut, i juni i år, äntligen fått börja med testosteron.

Just nu är jag i puberteten, med målbrottsröst, finnar och hår över hela kroppen. Otåligt går jag och väntar på en remiss till plastikkirurgen för att göra en första bedömning inför bröstkorgsrekonstruktionen. Det är så mycket som har hänt sedan det programmet spelades in, och nästan enbart till det bättre. Jag heter tillochmed Immanuel juridiskt nu, och jag hämtade ut mitt nya pass igår. Det står fortfarande K/F som kön, och näst sista siffran i mitt personnummer är fortfarande jämt, men det står Trollhare Jesus Immanuel som namn.

Jag är inte längre naiv, och jag är inte längre riktigt lika nojig som jag var för ett och ett halvt år sedan. Däremot har jag inte krängt av mig offerkoftan/tvångströjan, utan broderar hellre små regnbågar och rosa kaniner på den. Det blir snyggare så.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Immanuel Brändemo, tv, kanal 5, Fråga Olle, media, transsexualism, könskorrigering, HBTQ, vård, psykiatri, hormoner, testosteron, puberteten, transition, operationer, väntan, ångest, psykologi, identitet, pass, namn, namnändring

Idag har jag varit på “Tuttklämmaravdelningen” och jag fick vänta kvar på svaret och de kom ut och talade om att allt var så där jättebra som man vill att en mammografi skola vara..

Som tur är så går det fort när det gäller mig.. dubbelt så fort.. om jag ska vara riktigt ärlig….

Rent och fint och inga konstigheter som de kunde se.. men man vet inte hur det ser ut på cellnivå… men så fina röntgen apparater får de nog inte p´å många många år…

Fast jag väntar bara på att de ska komma ut att de har gett varje cell i kroppen ett nummer.. så de kan gå in och se att cellen 379 som ligger i högra bröstet har löpt amok tillsammans med cellerna 380 – 392 och har på detta sättet orakat en brösttumör av mindre slaget…

Jag kan se hur det ser ut i kallelserna de skickar ut…
Härmed vill vi meddela NN att cell no 379 har genomgått en förvandling och har fått cellerna no 380-392 att följa med i no 379s utveckling. Detta har medfört att en mindre tumör av graden I har påträffats och vi vill att Ni infinner er på lasermottagningen den ?/? ????. Ert identifieringskort medtages.
Vänligen
MM
Cellidentifieringsavdelningen

Jag kan tänka mig att det här identifieringskortet innehåller hela din sjukjournal… allt från första feber.. över tappade tänder.. och till de större ingreppen…

För vem vet hur framtiden ser ut…

Alla ni som får kallelse till mammografi gör den!! Brösten är bara platta när de röntgar.. fast det känns som det fortfarande är platt som en pannkaka….

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, mammografi, bröst, framtiden

Igår var det utklädnad och partajj, det var sjukt kul!

Idag har det varit vila, boxning och volleyboll.

Jag lovade lite bilder från gårdagen och jobbar med att hitta några också för jag tog inga själv men jag har några planer på var jag kan hitta.

Jag tog en bild och den tänkte jag bjuda på.

Annars så hörs vi när jag har mer att visa…

Efter gårdagens illamående och att jag mådde som jag gjorde…

Så pratade jag och maken om det idag.. då jag kunde äta en hel middag idag.. och färsk pasta med bacon gick ner utan några problem… Det blev bacon för mig eftersom Den älskade maken och sonen åt köttfärssås och det vågar inte jag än.. eftersom köttfärssås har fått mitt smaksinne att tala om att det smakar metall…. så jag har ätit stekt bacon istället.. vilket har gått jättebra…

Pratet handlade idag om mitt illamående och vi hade kommit fram till samma slutsats.. att jag är nervös… jag är så nervös inför både morgondagen och inför min operation… För i morgon ska jag göra min årliga mammografi.. och sen kommer jag att kallas på återbesök till bröstsköterskan på kirurgmottagningen.. Och operationen vet vi ju hur det ska gå till.. jag blir av med bukfettet och av det får jag ett nytt bröst… jag är rädd att jag inte ska få göra den… för jag är för nära cytostatikabehandlingen.. och jag är rädd att jag inte ska vakna efter operationen…

Så det är inte konstigt att jag mår som jag gör…

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, illamående, operation, mammografi, rädd, oro, nervös, bröst, plastikoperation

Hur kom jag fram till att jag är transsexuell? Det är en väldigt bra fråga, med ett långt svar. Jag har hittills berättat om tre viktiga perioder i mitt liv som haft betydelse för hur tanken utvecklades: Som treåring när jag insåg att omvärlden såg mig som tjej, som åttaåring när jag förstod att jag var bög, och som tonåring när puberteten fick mig att krisa rejält.

Från och till hade jag tänkt tanken på att jag kanske var kille, men jag slog för det mesta ifrån mig det. Jag visste att jag behövde en könskorrigering, men min längtan var mer ett behov av att känna igen min egen spegelbild än att passa in i ett socialt sammanhang. Det senare såg jag nämligen som uteslutet och ouppnåeligt. Jag hade inga större förhoppningar om att kunna leva ett liv med fungerande relationer, fast jag verkligen försökte. Det var längtan efter att förändra kroppen som var det viktiga, och det kändes ärligt talat mer realistiskt att jag skulle kunna odla tjugofem centimeter köttkuk på ren viljestyrka än att jag skulle kunna slappna av och känna gemenskap och trygghet i relation till andra människor – oavsett vilket kön de uppfattade mig som.

Det var alltså ungefär så jag tänkte när jag gick i högstadiet och gymnasiet, och det fortsatte i många år framöver tills jag fick mod att trotsa min psykologskräck och äntligen söka hjälp. Några veckor innan min tjugotvåårsdag träffade jag för första gången en terapeut på öppenpsyk, och berättade om mitt behov av en könskorrigering. Jag tror tillochmed att jag sa att jag var transsexuell, fast jag inte var övertygad om det då. En transsexuell var, enligt de texter jag läst, en person som alltid haft en känsla av att ha fötts med fel kön, och som dessutom har en önskan om att leva i “motsatt könsroll”. Själv var jag såpass desperat efter en manlig kropp att jag grät den dagen jag fick veta att såkallade shemales var kukfödda; att deras kukar inte alls var resultatet av en operation, och att de kukar som gick att bygga inte alls såg så realistiska ut.

Eftersom min dåvarande sambo på inga villkors vis kunde acceptera min längtan, utan istället förbjöd mig att berätta för någon, så formade jag fantasier i huvudet om att vara en shemale. Jag hade kunnat tänka mig att leva som tjej, om jag bara fick ha kuk. Jag kunde tillochmed tänka mig att ha en behå med lösbröst hela dagarna, bara jag då och då fick ta av mig den och känna mig som mig själv. Allt detta naturligtvis framförallt som någon slags kompromiss, men det var bara en av många anledningar till varför jag inte kände igen mig helt i de berättelser som fanns om hur det var att vara transsexuell: Mitt främsta mål var inte att passera som kille inför främlingar, utan att kunna känna mig hel.

Som jag berättat tidigare hände det saker som fick mig att kliva in i garderoben vid tjugotre års ålder. Jag bestämde mig för att försöka leva som tjej, och förtränga allt som pekade på något annat. Det gick inte så bra. Rättare sagt: Det gick uruselt. De tre åren i garderoben var de värsta i mitt liv – men de tre åren som har gått sedan dess har blivit de bästa någonsin. Den stora skillnaden är att jag då, för sex år sedan, fortfarande var väldigt omedveten om vad det innebar att ha en könsidentitet och att spela en könsroll. Jag ska inte påstå att jag har särskilt bra koll på det idag, men jag har insett att jag måste lära mig att hantera det. Jag började prova att leva som kille, och upptäckte att jag trivdes hur bra som helst med det när jag väl fick definiera min egen könsidentitet – men minst lika mycket för att jag också fick bestämma själv vad jag lägger för betydelse i den.

Jag vägrar nämligen att gå med på att jag måste leva upp till högre krav än någon kukfödd kille för att bevisa min manlighet. Jag lägger inte mitt kön i någon annans händer. Jag vet vilka kroppsliga egenskaper jag vill ha, vilket namn och vilka pronomen jag föredrar att bli kallad, vilka kläder jag gillar och hur jag vill bli bemött. Jag vet vilken sorts relationer jag vill ha, och hur jag skulle vilja ha sex. Jag trivs bättre och bättre med mig själv ju mer jag tillåter mig att vara den jag är och ju längre jag kommer med den medicinska behandlingen. Allt detta pekar på diagnosen transsexualism, och talar för en manlig könsidentitet – om än med ett androgynt könsuttryck.

Jag har redan en identitet fullspäckad med egenskaper och ideal som anses vara manliga, och jag mår bra av det. Kanske är det därför jag har börjat säga att jag har en manlig könsidentitet. Jag har gett upp med att försöka ta reda på hur man gör för att känna sig som en kille, och hur det känns att känna sig som ett visst kön. Istället har jag börjat säga att jag ÄR kille – och det känns inte som någon alltför stor lögn.

Läs de andra delarna:

• Del I
• Del II: Jag lärde mig att jag fanns, men också att jag inte syntes
• Del III: Penisavund

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsidentitet, könsroller, transsexualism, transpersoner, HBTQ, manlighet, androgynitet, psykologi, identitet, relationer, könskorrigering, vård

Det här är tredje delen i berättelsen om hur jag kom fram till att jag är transsexuell. Läs del I och del II här.

Jag var ingen pojkflicka när jag var liten; jag kan inte säga det tillräckligt många gånger. Jag var inte särskilt grabbig vare sig till utseendet eller till beteendet, men jag var inte heller särskilt tjejig. Det är viktigt att lyfta fram det, eftersom det är många som tror att om man är transsexuell så måste man ha varit en pojkflicka eller en flickpojke redan som barn.

Just detta var en av de sakerna som senare fick mig att tvivla på att jag verkligen var transsexuell, eftersom jag inte hade den obligatoriska transbarnsberättelsen. Jag lekte med Barbie, jag hade en rosa baddräkt, jag klättrade inte i träd och jag hatade att spela fotboll; sånt passar inte in i sagan om barnet som fötts i fel kropp – i alla fall inte i sagan om killen som föddes med tjejkropp. Ändå hade jag alltså en tydlig uppfattning om att jag inte var tjej, och när jag fantiserade om min framtid såg jag framför mig hur jag levde jag som man. Allt detta var ändå mest teoretiskt, tills jag började närma mig puberteten. Det var då problemen började på allvar – fast just när jag var mitt uppe i det förstod jag inte att det kunde hänga ihop. Jag var nog lite för könsblind för att se sambandet då.

Min kropp utvecklades i en riktning som jag absolut inte kunde förlika mig med. Jag fick bröst och höfter och mens, men varken målbrott eller skäggväxt. Det blev mer och mer tydligt att jag inte kunde gå runt och hoppas på att det en dag skulle växa ut en kuk, och insikten gjorde mig väldigt deprimerad. Jag hade ett enormt penisavund, och kände samtidigt ett extremt förakt och äckel inför de förändringar jag upptäckte.

På den tiden fick jag ofta höra att det var helt normalt att vara orolig för puberteten, för det var en rädsla för det okända vuxenlivet. Det ansågs också vara helt normalt att som tjej tycka att det var fruktansvärt jobbigt att få bröst och mens, och det kändes nästan som det var mer regel än undantag att man skulle vara deprimerad. Det hörde till. Med andra ord var min kroppsliga längtan efter att bromsa tiden fullkomligt normal, med undantag för mitt penisavund. Det hörde till som tjej att hata sin kropp och föra ett ständigt krig mot den; att min drömbild sedan egentligen var en helt annan än vad som förväntades var en bagatell. Intalade jag mig.

Samtidigt började jag ändå att läsa på om “könsbyten”, när jag fick chansen. Det här var i början av 90-talet, och den största kunskapssamling som jag kände till var länsbiblioteket, så det var dit jag gick. Det fanns verkligen inte mycket information, men jag hittade någon enstaka tidningsartikel här och någon text i en bok där. Jag förstod inte mycket, men jag fick veta att man måste gå i utredning inom psykiatrin för att få “byta kön”. På den här tiden hade jag en så extremt svår rädsla för “psykologer” att det kändes nästintill omöjligt.

Vid det här laget visste jag redan att det var en könskorrigering jag ville ha, och att det var något jag behövde. Däremot satte jag det fortfarande inte i samband med min könsidentitet, eftersom jag var övertygad om att jag inte skulle kunna övertyga någon om att jag var kille. Jag kände mig nämligen inte som en kille, för jag visste inte hur en sådan sak var tänkt att kännas – och enligt intervjuerna med transsexuella som jag läste var det väldigt viktigt: Man måste känna sig som en kille eller tjej för att veta att man var transsexuell. Jag hade ingen sådan känsla, så jag drog slutsatsen att jag nog inte var transsexuell.

Det enda jag visste var att jag ville ha en platt bröstkorg, adamsäpple, skäggstubb, en mörkare röst, bredare axlar, tydligare muskler och framförallt: en kuk. Jag var beredd att göra nästan vadsomhelst för att få en sådan kropp, och jag visste också att jag inte kunde förlika mig med att leva som tjej socialt – men jag hade fortfarande inte vågat erkänna för mig själv att jag var transsexuell. Jag identifierade mig nämligen fortfarande inte riktigt som kille, utan som könlös.

Läs de andra delarna:

• Del I
• Del II: Jag lärde mig att jag fanns, men också att jag inte syntes
• Del IV: Leva som tjej vore okej, om jag bara fick ha kuk

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könskorrigering, könsidentitet, identitet, diagnoser, vård, kroppar, ideal, utseende, könsbyte, psykiatri, rädsla, känslor, förvirring, ångest, puberteten, minnen, barndom, manligt, kvinnligt, kroppar, komplex

Det hjälpte visst inte att helt utesluta min fasta tea-time på kvällarna… jag vaknar ändå vid 4 nestan varja natt/morgon – fit for fight! . Vilket oftast innebär tidiga morgonpass på gymmet, och en extra lååång dag på diet.

Småtrött och lite virrig som jag var presterade jag tyvärr att tappa mitt bästa kamera i golvet imorse … så jag testafilmade lika gärna lite med nya telefonkameran istället.. ok resultat, fast filkonverteringen sabbar ju kvaliteten en god del.

Några glimt från morgonpinglans bröst- och tricepspass:

Originalet finns på Vimeo

Dagens pass:

• 4 set lutande bänkpress
• 3 set bänkpress
• 3 set framåtböjda cable flies
• 3 set dips
• 3 set pushdown
• 4 set bröstmaskin
  

Idag har jag försökt att få ordning i badrummet, men det lyckades inte så bra. Däremot tog jag ännu ett symboliskt steg in i puberteten – och gjorde en spännande upptäckt.

Zinkhinken

Jag slet ett bra tag med att försöka komma på hur jag skulle få plats med allt, nu när jag har tvättpelaren på plats. När jag ändå höll på tömde jag zinkhinken i maskinen, och rengjorde hinken. Det är alltså en liten sophink, men jag förvarar inte sopor i den, utan använda tygbindor. Nu tvättade jag mina gamla bindor – förhoppningsvis för sista gången – och rengjorde hinken ordentligt så att jag kan använda den för att förvara tvättmedel i. Det får vara slut med detta eviga blödande nu. Jag tänker inte ha mens mer, punkt slut.

Mitt näshår

Medan jag stod där och pratade högt för mig själv och jämförde min förra pubertet med den här, så upptäckte jag en spännande sak när jag råkade se mig i spegeln. Om man tittar bortom de ljusa fjunen på nästippen, så ser man att det börjar leta sig mörka strån ut ur näsborrarna. Naturligtvis hade jag även näshår förut, men det brukade bara vara ett enda strå som ibland hängde ut och syntes. Nu börjar det ta sig i båda näsborrarna. Min päls börjar leta sig fram överallt -  tillochmed på bröstkorgen.

Bröstkorg med finnar och några små mörka fjun

Ja, det är sant. Jag har börjat få hår på bröstet. Det går i snigelfart, och det ser fortfarande mest ut som om armhålorna har börjat vandra neråt och in mot mitten av kroppen, men det går i alla fall framåt.

Bröstkorg med mörka fjun

Den första av bröstkorgsbilderna har jag förresten tagit medan jag pressade tuttarna åt sidan med armbågarna. En fördel med att ha väldigt hängiga fettveck är nämligen att de är väldigt rörliga. Däremot märkte jag av det även nu att de krympt lite, precis som jag gjort under de senaste månaderna. Det var inte många veckor sedan jag kunde trycka undan dem utan minsta problem, men nu var jag tvungen att trixa lite för att hålla dem kvar.

Fettpåsarna blir mindre och mindre, och de synliga håren blir fler och fler. Jag har fortfarande problem med min hals, men målbrottet är utan tvekan här. Nästa punkt på önskelistan är att slippa mens, och nästnästa är att få operera bröstkorgen. Jag är trött på att bära binder – men jag tänker inte gå genom livet med brösten uppstoppade i armhålorna. Det skulle inskränka min rörelsefrihet litegrann.

Läs även andra bloggares åsikter om könskorrigering, trasition, transsexualism, könsbyte, hormoner, testosteron, puberteten, mens, hår, kroppshår, bröst, bilder

För några timmar sedan läste jag mina journaler från utredaren, psykologen och gynekologen; det som skrivits om min könskorrigering de senaste 19 månaderna. Sedan la jag ifrån mig bunten med papper och försökte sova lite. Det gick inte så bra, så jag började fundera över innehållet.

Skillnaden gentemot mina gamla journaler från psykiatrin är slående. Visserligen kallas jag för “hon” hela journalen igenom, men det är en tydlig skillnad. Det står mycket, mycket märkliga saker i den här – för jag kan nämligen relatera till det som står där. När jag läser den här journalen känner jag igen mig. Jag tycker att de har begripit vad jag försökt att säga, åtminstone i stora drag. Jag kan känna igen deras version av det som hände och vad vi kom överrens om, som någonting som inte ligger alltför långt från min egen uppfattning.

Immanuel

De där känslorna jag fått varje gång tidigare som jag läst en journal – förvirringen över hur någon kunde ha uppfattat situationen så totalt annorlunda, och förtvivlan över att inte kunna kommunicera ens de mest basala sakerna – är helt borta. Jag blir inte ens putt över att de beskriver mig med ord som “kvinnlig framtoning” och “ger inte särskilt manligt intryck”. Det stämmer ju, faktiskt. Och ändå bedöms jag som “trovärdig”.

Kanske är det för att jag har lärt mig mer om hur man kommunicerar under de här åren; kanske är det för att jag äntligen har hittat någon som faktiskt vet vad jag pratar om. Förmodligen är det båda två. Jag visste nog inte hur viktigt det är att bli utredd av någon som kan sin sak förrän jag faktiskt träffade någon som gjorde det.

Hade jag haft den självkänsla jag har idag hade jag aldrig godtagit att någon som inte visste vad det är för skillnad på transsexuell och intersexuell skulle få bestämma min framtid, och jag skulle aldrig ha tillåtit mig att känna att mina stora bröst var något som stod i vägen för vård, som något slags bevis på att jag inte var född androgyn. Manlighet sitter inte i hur stora tuttar man har.

Läs även andra bloggares åsikter om kön, könskorrigering, transsexualism, vård, könsidentitet, manlighet, androgynitet, utseende, intersexualism, psykiatri, könsroller, könsuttryck, kropp, bröst, hormoner, skuld, skam

Hade min kvälls-koll på tuttarna framför spegeln och när jag klämmer lätt så kommer det gegga ur tuttsen!
Snacka om att jag blev skraj!

Ni som vet, hur lång tid innan förlossningen ska de dära komma igång???

Ikväll har det vart mys med älsklingen och en massa frukt och till och med lite godis
Imorrn ska vi åka till mamma och kela o snacka lite skit, busa med min ljuvliga lilla brorson, Lucas, och förberreda oss inför The Ultimate Söndagstripp; IKEA!

Måste inhandla allt till bebis nu, madrass,skötbord,balja, en ful morotsskallra (Micke blev kär, okey?…) o lite annat smått o gott.

Idag har jag tagit mig i kragen och vaccinerat mig.
Ska tydligen få en omgång till inom fyra veckor.
Jag hade samlat mod till mig efter allt snack om experternas osämja om huruvuda vaccinet kunde vara farligt eller ej.
Så jag tänkte att jag kunde gå dit o prata med sköterskorna som vaccinerar?
De var inte speciellt pratglada…

ÅNGEsT!Ringer mamma direkt efter, tänk om de e farligt för bebis?

Vad har jag gjort?? Vad hade hänt om jag inte gjort det? etc etc…

Ja, jag kommer bli en otroligt överbeskyddande mamma, stackars barn…

En viss kvinnlig journalist förfasar sig över reklamfilmen som Rethink Breast Cancer just under oktober visar i USA.. och meningarna är delade.. Save the Boobs..

Jag ser inte en enda man som dreglar.. men däremot en massa män som tittar och förundras över en vacker kvinna…

Det jag undrar är om man verkligen kan skriva så här:

Får man säga vad som helst i kampen mot bröstcancer?

För jag tycker att filmen är rätt så oskyldig.. för det är inte bara män som reagerar.. det är också ett gäng kvinnor som gör det.. och kameran zoomar ibland in just tuttarna.. för det är för bröstcancer.. och då ska ju brösten stå i centrum..
Den kvinnliga journalisten skriver så här:

Bilden som ges är att brösten ska räddas för den manliga blickens skull, inte för kvinnans egen hälsa.

Detta kan jag absolut inte se i filmen… hur man kan läsa in detta förstår jag inte.. För texten som kommer lite då och då i filmen anspelar just på bröstcancer och kvinnans hälsa… att man ska kolla sina bröst så man kan rädda liv..

Allt är tillåtet att göra för att fokusera på att bröstcancer för det första går ner i åldrarna (som filmen gör).. och alla medel som inte skadar någon personligen får man använda… allt för att människor ska bli medvetna att alla kvinnor, ung som gammal kan drabbas… och inte bara äldre kvinnor som många tror.. och information måste fram..

Sen att hon går från bröst till det kommersiella i samma korta artikel är för mig en gåta.. för det verkar som att hon vill säga betydligt mer när det gäller filmen.. och så även när det gäller de saker som säljs till förmån för rosa bandet..

Hon glömmer en hel del.. den kära Albertsdóttir… För jag har alltid förstått att Clas Ohlsson är en typiskt “manlig” affär.. kvinnorna är inte lika trakterade av att traska runt där.. men se.. vad jag hittade där… det är annat det är skurmoppen från Vileda.. och disktrasan.. och vad var det för tekniska prylar du hittade.. en mobil och en kamera.. jag hittade: hörlurar, ficklampa, kulspetspennor, optiskt trådlös mus.. och en hel del annat.. på just den manliga dregelbutiken Clas Ohlsson.. Men det förstå.. det är inte en affär som tilltalar dig kära Ellen.. eftersom du kanske springer in i en stor skogshuggare som är där och letar nya kedjor till sin motorsåg… eller en ny yxa…

Guldfynd är ju för det där smycke intresserade.. och de har både Rosa bandet grejer.. och för honom..

Apoteket har gett ut försvarets hudsalva i rosa förpackning.. och om inte det är manligt.. vad är det då som gör en man???

Ska man skriva om det så behövs det lite research.. fast det är ju lättare att sitta och gnälla över män som dreglar och skriva om detta än att gå ut på Google och leta efter Rosa bandet prylar som män kan använda… jag har hittat osthyvlar, potatisskalare och en hel del annat som även män kan använda..

Själv skulle jag vilja ha det där mocka armbandet som finns på Guldfynd.. men det är slut i min Guldfyndsaffär.. så snälla.. finns det någon därute i vårt avlånga land som kan få tag på armbandet.. så kan ni maila mig på vem_e_vimsig@yahoo.com.. för jag vill så gärna ha det.. och jag är så ledsen att det är slut.. och de visste inte om de skulle få in fler…

Här finns min insamling.. om man inte vill köpa något!!

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, boobs, bröst, dregla, förfasar, vacker, kvinna, kamp, hälsa, liv, läsa, bröst, medvetna, kommersiella, Clas Ohlsson, motorsåg, smycken, Guldfynd, Apoteket, hudsalva, gnälla, män, söka, insamling, manligt

Jag var lite avundsjuk på Sara som fick så många kommentarer på sitt inlägg om vem som läste hennes blogg och undrade stilla vem som hittar till min. Men sen kollade jag statistiken och sanningen stod skriven som en eldskrift i pannan…eller snarare i bh:n. Vanligaste sökordet för att hitta till Livet runt 30…5 är – stora bröst!

Förlåt alla ni män – och kanske kvinnor – som med spänd förväntan klickat er hit. Ni måste ha blivit så besvikna; bara en massa mammasnack, dietnojja och tråkiga heminredningsbilder. Men jag lovar, skulle jag någon gång behöva ge mig ut på jakt efter en karl så ska jag radera vartenda verklighetstroget inlägg om mitt pedanteri och hysteriska fascistmetoder och tagga allt med ord som ‘bröst’ och ’sexig’ och sno ‘dagens outfit’ från Playboy. Nu får ni dessvärre hålla tillgodo med den bistra sanningen.

Gravitationen tar ut sin kraft efter 30…5