Fröken ljög när hon sa att barnen skulle vara dödströtta efter dagens dryga två timmar på dagis utan föräldrarna. Eller så fick jag fel modell vid hemleveransen.

Han flög omkring som ett fnöske, spelade allan och hoppade i sängarna. Herregud, kan inte ungen förstå att mamman är dödstrött efter dagens anspänning; först att lämna honom själv på dagis och sedan behöva tröstshoppa?!

Mina sista krafter gick åt till en heroisk kamp värdig Frank Andersson för att brotta ner honom. Nu behöver jag choklad och kafffe för att komma i kapp.

Veckans sista pass på handbollsplanen är gjord. Vi började med att springa en runda ute. Inne blev det styrkeprogrammet. Fortsatte med lite tävling sedan. Körde “mattan”. Det innebär att man två och två ska springa fram och hoppa på en tjockmatta. Syftet är att den ska förflytta sig framåt så mycket som möjligt sedan växlar man till två nya personer som hoppar. Den som får sin matta först över planen vinner. Denna gång vann lagen varsin gång.
Fortsatte med en styrkeövning där vi skulle försöka brottas stående mot varandra och fösa den andra framåt, vilket den person man körde mot försökte göra likadant.
Målvaktsuppvärmning byttes mot helkontringar med en person som jagade. Delade sedan på två sidor. SM-laget på ena och resten på andra sidan. Tränade på isärdrag och växlingar. Sista 20 minuterna ägnades åt spel.

Idag så fick vi en ny fin svensk framgång på brottningsmattan när blott 19 åriga Sofia Mattsson från Gällivare vann VM-guld i 51 kilosklassen i danska Herning. I finalen så besegrade Sofia en koreanska vid namn Kum-Ok Han. Men tydligen så var semifinalen mot japanskan Yun Kai en svårare match. I vilket fall som helst så är det en strålande prestation av svenskan, som nu garanterat kommer att ge oss alla många glada stunder framöver, eftersom hon nu levt upptill sin potential. Vi inser hur stort det här är när vi inser att Sofias guld var det första svenska VM-guldet på damsidan på tretton år. Kolla SVTs klipp från guldmatchen här.

In Stockholm finden auch in diesem Jahr wieder die Summer Games statt, wenn auch in etwas abgespeckter Form. Mit Schwimmen, Fußball und Ringen sind die bestfrequentiertesten Disziplinen der vergangenen Jahre vertreten, darüber hinaus gibt’s noch Tauziehen. Zwischen dem 26. Juni und dem 5. Juli geht’s in der schwedischen Hauptstadt sportlich zu. Für Bildeindrücke aus den Jahren 2005 und 2006 einfach auf die Jahreszahl klicken.

Allen Besucherinnen und Besuchern des Blogs wünsche ich bereits heute ein schönes Wochenende. Bis Montag!

De är inte många, men de finns där ute. Människor som väljer att leva sina liv upp och ner.

En ny brottningsstjärna tändes när den blott 20 åriga Johanna Mattsson vann EM-Guld i 59 kilosklassen. I finalen besegrade hon ukrainskan Irina Chariv med 2-0. En helt makalös prestation. Att vi på senare år fått fram så många duktiga brottare på damsidan är fantastiskt, speciellt med tanke på alla de interna problem som varit. Brottningsförbundet mobbade ju som bekant Helena Allandi och Ida-Therese Nerell å det grövsta, när flickorna ställde lite krav, något som fick stor uppmärksamhet i media.

Och att allt ännu inte står rätt till insåg vi ju när Helena inte fick åka till EM, trots att hon var svensk mästarinna. I vilket fall som helst så var det skitkul med en ny fin brottningsmedalj. Låt mig avslutningsvis säga att lika mycket som jag avskyr boxning, och då speciellt damboxning, så gillar jag brottning. Det är en gammal svensk paradgren, och den sport som gett oss flest OS-Guld genom åren, och tack vare alla våra fina tjejer så ser framtiden mycket ljus ut. Se SVTs sammandrag här.

Jag tittade precis (16/4) på sammandraget igen, och man kan inte annat än bli imponerad av dessa tjejers fantastiska styrka, teknik och snabbhet. Det är någonting estestiskt njutbart över dambrottning som nästan påminner lite om ballet. Och detta borde man uttnyttja i PR-syfte. Brottningen har ju som bekant problem nuförtiden, och det är tom tal om att ta bort den från OS. Kanske är dambrottningen sportens räddning? Låt oss hoppas så?

Det var länge sedan jag hade en rikigt hård träningsvärk. Det har jag nu (tack Eddy, dina kilon hjälpte till). I helgen var jag på brottningsläger för att slipa lite på den stående brottningen. Kursledare var brottaren och MMA-fightern Eddy Bengtsson. Till och börja med kan jag säga att lägert var fantastiskt bra i upplägg, man fick inte chansen att vila sig kall direkt. Det var teknikdrillar följt av fysövningar och sparring non-stop från 10-15:30 med bara ett stopp för lunch. Som de flesta vet har Eddy ett nytt smeknamn “Gullet”, och eftersom han visste vem jag är såg han till att hämnas rejält under lägert genom att använda mig ofta som kastdocka. Jag kan inte nog betona att han väger en hel del numer. Jag kan heller inte nog betona vikten av att alla ni som ska på The Zone – Dynamite den 24 april BÖR heja på honom med smeknamnet Gullet!!!

Lördagens brottning var relativt lugn fram till lunch sen trappades tempot upp. Väl hemma i lyan somnade jag som en liten gris och vaknade i princip inte förrän kl 8 på söndagen. Kroppen ville ligga kvar i sängen men fighter-andan tvingade upp den gamle kroppen till söndagspasset, som av en händelse också var 10-15:30. Söndagens pass var mycket tuffare, inte bara pga träningsvärk och trötta muskler utan även för att Eddy ville köra skiten ur oss. Under söndagens sista pass var det matchliknande sparring. 3 gånger fick man köra och glädjande nog vann jag alla mina och slapp straff.

Idag har jag ont precis överallt utom i pannbenet så jag får se hur dagens elit-pass går. Jag fasar för Isaks cross-fit även om Jesper ofta kör hårdare sådan. Jag kanske orkar göra en uppdatering senare ikväll med lite roliga bilder…

Jesus didn´t tap!

I går var det dags för Flash mob igen. Denna gången var det “brottning med en jämnstark” på Järntorget. Jag brottades med min kompis Peter Edgar. Vi är väll inte direkt jämnstarka någonstans egentligen men jag tränar kampsport så jag tyckte inte det gör något. Det var roligt och blev en lyckad mob även om jag förlorade i brottningen.

Film kan ses på GTs hemsida.

Därefter fortsatte jag till Navids invigning av 365 saker.se. Var en trevlig tillställning med en hel del folk. Man kunde bland annat lära sig jonglera, ta reda på vilken blodgrupp man har och göra strumpgrafitti.

Hittade en söt liten sång som jag tycker är tänkvärd om att dela med sig. Så nu delar jag med mig till er:

Idrottens skiljedomstol CAS har nu hävt den orättfärdiga avstängningen som drabbade Ara Abrahamian på två år som skojarna i FILA (internationella brottningsförbundet) beslutade i samband med OS i Peking 2008.

Det mest glädjande med detta är att den forne mästerbrottaren inte helt har stängt dörren för en comeback till OS i London 2012.

Ara är då visserligen 37 år, men jag tror att bestämmer han sig för att satsa, då har han pajaserna i FILA som bra bränsle för att nå den efterlängtade guldmedaljen.

Mina tidigare poster om Ara Abrahamian

Läs även andra bloggares åsikter om Ara Abrahamian, brottning, sport, CAS, FILA, intressant?

Ara Abrahamians protest under OS lönade sig. Nu har Fila tvingats göra flera förändringar, bland annat ska brottaren under matchen kunna vända sig till en jury för att få ett felaktigt domslut ändrat, och tränaren ska kunna vifta med ett vitt kort för att stoppa matchen i neutral position och titta på en händelse i slow motion upptagning. Publiken ska också kunna se detta . Så där fick ni på näbben alla som tyckt att Ara var en skam för Sverige som kastade medaljen,  det var det bästa han kunnat göra och det resulterade i att reglerna görs om.

Jag skrev ju också om Jerring-priset och att Ara inte var nominerad. Janne Svensson på radiosporten menade att priset inte var ett popularitetspris utan ett prestationspris, och därför var inte Ara nominerad. Men han har ju verkligen genom sitt medaljkastande presterat något inom brottningen, regeländringar som så många efterfrågat under flera år. Läs om de nya reglerna här.

Läs även andra bloggares åsikter om Ara Abrahamian, Brottning, Fila, Os, Medalj, Protest, Jerringpriset

Äntligen har Ara Abrahamian fått sin upprättelse. Fast egentligen så tycker jag att han borde få tvåla dit både italienaren Andrea Minguzzi och alla FILA-delegater innan han får upprättelse plus att han borde få en chans att vinna det eftertraktade OS-guldet. Speciellt borde den flinande domaren som tyckte att Ara var en idiot som reagerade och tyckte som han gjorde få åka på ett par omvända livtag. Skrattar bäst som skrattar sist. Det samma gäller alla andra som uttryckt sig negativt om Aras agerande kring tumultet i OS. Det han gjorde var tydligen inte så dumt i alla fall. 

Jag tycker att det blir bra med nya regler också, alla olika lottningar tar tyvärr död på brottningen och sporten har inte precis några glansdagar nu så all förändring mottages tacksamt. Bra även med videogranskning men man kan ju alltid hoppas att den inte kommer att missbrukas utan användas bara när den verkligen behövs. Samma system finns i andra sporter, tex amerikansk fotboll, och där verkar ju systemet med begäran av granskning fungera bra. 

Grattis Ara!

TP-kvällen urartade ganska snart efter att jag och David bärgat hem segern.
Vi började smutta vin samtidigt som Philip och Anna fuskade i Melodifestivalen-spelet.
Sen gick det bara utför.

Solglasögon-fest, brottning, Mun mot mun-metoden, cider, mer brottning, ett tetra vin till, hångel med porslinstigrar, tequila, sms-roulette, ännu mer brottning…
På vägen hem skedde en liten olycka och jag tror att min fot är trasig. Riktigt kasst gjort.

Jaha, nu är det alltså dags att summera ännu ett år, för min del det 35e, med lite tur har jag alltså kanske lika många kvar. Jag sätter alltid ett frågetecken i almanackan på min födelsedag och nyår, för livet ska man inte ta för givet. Ars moriendi, konsten att dö, är för mig konsten att leva. Ska man våga dö så lär känslan av att ha sagt och gjort det man velat i livet underlätta. Därför är det trots allt med glädje jag ser tillbaka på ett händelserikt, men också ganska omtumlande och smärtsamt 2008. För det känns som att året varit riktigt långt.

Jag tänkte här göra en sammanfattande lista av stort och smått som just jag minns av 2008. Det är knappast en lista som täcker allt av nyhetsvärde, den tar upp just det jag minns speciellt. Dessutom tar jag mig friheten att smyga in mina högst personliga minnen från året på listan. Min lista, mina regler. Men jag hoppas att ni bloggläsare lägger till minnen och händelser i kommentarsfältet. Ni får gärna också länka där om ni har egna roliga årslistor på era bloggar.

Nåja, 2008 i osorterad ordning:

Årets bästa beslut. Att flytta ihop med min otroligt smarta, snygga, roliga och alltid lika gentlemannamässiga karl. Jag njöt att den fria kärleken i min ungdom, och var ärligt talat rädd för familjelivet. Men till min förvåning är min nya livsstil inte bara i stort sett problemfri, utan har förhöjt livet på alla plan. Flytten såg dock aldrig ut att ta slut. Tack ni tappra kamrater som hjälpte oss i våras, med inget annat än en pizza och öl som utbyte!

Årets polistrend. Polisinflationen fortsatte även i år. Med olika specialstyrkor, piketpoliser, beredskapspoliser, dialogpoliser, polisstudenter i halvtjänst, någon sorts medborgargarden i snutvästar, väktargrupper och diverse varianter på tomtar-på-stan, kan de flesta nu leva ut sin hemliga dröm att få vara snut. Plötsligt överraskas man en lördagskväll av att någon sorts låtsaspoliser stannar t-banan och utan direkt anledning gör en rondering “för er egen säkerhets skull”. Chefer leker för övrigt både polisutredare och domstol nu. Och snart är det fritt fram för näringslivet och diverse skojare som vill upprätta register över meningsmotståndare att agera polis via den nya ipred-lagen.

Årets ateistiska statement. Någon slyngel i Jönköping snodde jesusbarnet i naturlig storlek från den jättelika krubba som satts ut där inför julen. Bara örat lämnades kvar.

Årets polisstat. Ett år när ovanligt många ville åka ut till Salem för att helt fredligt med sin närvaro markera mot den makabra naziströrelsen och deras mordbränder mot kulturhus och småbarnsfamiljer slår polisen till med sin hittills märkligaste taktik. Att först officiellt godkänna demonstrationen och sen hindra demonstranterna att ta sig till den. Rullande arrester för alla utan urskiljning och media som megafon: polisens taktik var framgångsrik. Javisst. Ur strikt polisiär synvinkel självklart. Och det verkar vara den enda synvinkel som yppas i debatten.

Årets skitstövel. Securitasväktaren i Jönköping som inte tålde att jag ville diskutera hans agerande. Utan var tvungen att bryta av min överarm för att markera sin makt. Nu vet jag vad smärta verkligen kan vara, tack för det. Och nej. Jag var inte fysiskt eller verbalt hotfull och använde inget som helst våld. I retrospektiv kunde jag ju lika gärna ha försökt med det. Då hade i alla fall en avbruten arm ha varit att vänta. Nu var det ett obegripligt övervåld som formade större delen av mitt år. Det gjorde att jag fick prova nya spännande saker som morfin, sjukgymnastik och att sova sittande med soffkuddar bakom ryggen.

Årets mest svårsmälta. Märkligt nog är jag inte alls lika arg på securitasidioten efteråt som på personalen vid Danderyds akut. En liten uppdatering av fördomsprofilen vore på plats. 1. Att en person inte tycker det är självklart att att polisanmäla en våldshandling betyder inte automatiskt att hon förtjänat stryk. Det behöver inte heller automatiskt betyda att historien är osann eller att hon skulle dölja något annat. 2. Att en kille har på sig en Stone Islandtröja och har tatuerade armar beyder inte automatiskt att han skulle vara kvinnomisshandlare. Inte ens om han har en flickvän som ogillar poliser och väktare. 3. Att en person vet att det är mer morfin, inte bara “något smärtlindrande” hon behöver, betyder inte med automatik att hon är pundare. Moderna människor kan veta sådant. Att hon säger att hon inte klarar att gå upp och kissa utan mer smärtlindring kan betyda just detta. Att försöka tvinga någon som har så ont att röra sig utan smärtlindring går att jämföra med tortyr. Men jag vill också passa på att tacka den fördomsfria och trevliga kåren av ortopeder, gipstekniker, sjukgymnaster och arbetsterapeuter vid samma sjukhus, akutpersonalen i Jönköping. Och SATS sjukgymnast. Ni var ovärderliga!

Årets pizzeria+krog. Golden Dolphin på Söderhöjden i Jakobsberg. Trevlig personal, språksamma stammisar, världens godaste pizza (Washington, med köttfärssås och en generös tilldelning av fårost), och en väggmålning av en gyllene delfin som dyker mot en bakgrund av ett skepp på havet. Extra plus för namnet.

Årets time-to-leave-the-ghetto-upplevelse. Att utsättas för ett rånförsök av en liten unge i förorten jag bodde i våras. Efter att ha jiddrat med ungen om att jag inte tyckte det var ok att han gick förbi mig i busskön kunde jag ha anat vad som skulle komma. Som tur var använde han väl en pistolattrapp, för annars kanske frågetecknet efter min 35-årsdag skulle ha fått stå kvar i almanackan för tid och evighet. “Har du några pengar?” frågade ungen. “Vad tror du själv?” frågade jag, som tur var lika arg som jag var rädd. “Jag bor här. Så har jag några pengar tror du? Du bor väl själv här? Har du några pengar?” Detta fick honom att besinna sig. Han såg faktiskt till och med en smula skamsen ut när vi skildes åt. Jag kunde ha varit hans morsa. Bubblare är när det tomma dagiset brann ner en helgkväll och många av oss boende fascinerat stannade till för att beskåda de höga lågorna och brandmännens slit. En del sprang till och med hem och hämtade kameror och smörgåsar att äta under tittandet. En surrealistisk kväll.

Årets mest ineffektiva. Försäkringskassan. Kommentar överflödig.

Att vara stolt över i år. Min medverkan i boken Ekot från Amalthea. 1908 och 2008. Före och efter den sociala kompromissen. Nu är konflikterna öppna igen. Detta kommenteras av olika författare i antologin.

Årets sociala höjdpunkt. Syndikalistiska sommarlägret i Jönköping, där jag höll föredrag om antifascistisk historia. Fin natur, sol, intressanta föredrag om viktiga saker och socialt gemenskap i lagom dos. Jag har inte varit på liknande sommarläger sedan ungdomen. Men blev angenämt överraskad.

Årets sommarstad. Visby under Alternativa Politikerveckan.

Årets avhopp. Horace hoppar av Svenska Akademien för att kunna “sitta på tyska kaféer”. Istället kommer Peter Englund in. Vad man nu än ska tycka om Svenska Akademien så känns det bytet välkommet.

Årets lyft. Åsa Linderborg blir biträdande redaktör för Aftonbladets kultursida.

Årets 90-talsrevival. Fria Nationalister Skåne, och nygamla Folkfronten i Stockholm, försöker återuppliva ett lik: de fascistiska marscher som dog i Lund 30e november 1991. Med ett pinsamt litet antal nassar lyckades man snarast återuppliva en annan tradition: den av massivt motstånd mot nassarna. För övrigt måste jag bara kommentera Folkfrontens nya fula symbol: ett samiskt kors mot en gul bakgrund. Gula kors varnar för pest, som pestsmittade fartyg. Att pestmärka sig själv genom gula kors (som fångorganisationen Gula Korset) eller kors mot gul bakgrund, är märkligt uppriktigt.

Årets intellektuella stimulans. Litteraturdagarna med tillhörande seminarium i Mariehamn i våras. Grymt intressanta och varierade föredrag på ett evenemang jag inte kände till dessförinnan men som är värt all reklam.

Årets västgötaklimax. ESF i Malmö. Jag är nog bara avundsjuk för att jag inte var där. Men borde inte ett sådant jättearrangemang ha satt spår på något sätt? Någonstans? Det den som inte var där minns mest är den märkliga minidebatten om att polisen var framgångsrik. Vilket tydligen inte var bra eftersom de bara får vara framgångsrika genom att använda för mycket våld, inte “för lite”.

Årets bästa trend. Barn fortsätter att vara trenden i min bekanstskapskrets. Magar, ultraljud, namngivningsfester, utflykter till lekplatsen, köpa leksaker, pekböcker och sparkdräkter, men framförallt att se sina bästa vänners attityder, livshållning och anletsdrag återkomma på nytt sätt i nya små individer, det har verkligen förgyllt mitt 2008. Jag uppdaterar min fördomskatalog. Barn är inte längre skrikmaskiner som borde ha körkort innan de släpps in på varuhus och restauranger. De är numera underbara små personer värda att ta plats i världen. Jag blir däremot allt mer en sentimental och gråtmild tant. Oroand? Nä, tanten har ändå alltid varit mitt sanna jag.

Årets biografi. Ulrike Meinhof, en biografi, av Jutta Ditfurth. Ett mycket ambitiöst arbete om Ulrikes familjebakgrund, liv och tidsandan i Tyskland under hennes korta dramatiska liv. Spännande både för den som vill lära känna personen Ulrike, och den som vill förstå vilken anda som födde fram nazismen och vad förnekandet av den egna historien, respektive uppgörelsen med den, verkligen innebar i dåtidens Tyskland.

Årets klassjustis. Malmö 26. 2008 var året det stod klart att polisen kan ingripa i en varslad arbetsmarknadskonflikt på arbetköparens sida, och en fackförening kan fällas i domstol efter allmänt åtal, för att ha hållit en blockad. 2008 är det nya 1908.

Årets regnade bort. Europride. Gästerna från Europa fick en tråkig demonstration av vad svensk sommar kan innebära.

Årets gala. För min del helt klart Artister mot nazister, där jag fick ett stipendium på 50 000 kronor för min bok Deltagänget. Ett modigt beslut av juryn tycker jag, eftersom min bok beskriver den antifascistiska praktiken på gatan. Personligen hade jag mycket stor glädje av stipendiet, eftersom jag fram till den dagen var evighetsgäldenär. Nu har jag genom min bok, och det stipendium och royalty den gav mig, kunnat klippa av min skuldboja helt. Det var en otrolig och osannolik dag jag blev skuldfri.

Årets black president. Obama. Slog vad med en bekant att Obama skulle vinna, han trodde inte en svart president var möjlig än idag. Men jag såg Obama som en Kennedyfigur, och hans ledord “change” var smart. Amerikanerna visade med valresultatet att de är trötta på Bush, aggressiv utrikespolitik, inskränkningar i fri- och rättigheter för medborgarna, negligeringen av de fattiga i New Orleans under naturkatastrofen och mycket annat. Nu är krigsförbrytarregimen utbytt mot en ännu inte så besudlad regim. Jag har inga illusioner om att världen blir bättre med Obama vid rodret, men det känns ändå som en lättnad att vara av med Bush och hans anhang.

Årets OS-hjälte. Det var roligt att kika på OS, trots minimala svenska framgångar. Men att se atleter som de från Jamaica som triumferade i sprintgrenarna är alltid kul. Årets hjälte blev för mig ändå svensken Ara Abrahamian. Han fick betala ett väldigt högt pris för att han öppet protesterade mot den orättvisa brottningsdomen, och därmed satte fingret på en rad ömma punkter för sportens potentater.

Årets bok. Tortyrens återkomst, av Mattias Gardell. En lättläst bok om ett av de allra viktigaste, och samtidigt mest obehagliga skeendena i samtiden.

Årets film. Baader-Meinhof komplex. Oavsett historieskrivningen var det uppiggandnde att se de mytiska personerna i första generationes RAF stiga fram på bioduken i en actionfylld film om gerillakrig mot polis och borgare.

Årets fotboll. Allsvenskan var lite småkul att hänga med i. IFK började lite blekt, men i slutet av säsongen blev det några riktigt sevärda matcher med blåvitt. Och visst, SM-guld förra året, men som resultaten sett ut i övrigt på senare år kändes trean i tabellen helt ok. Ambitionen att komma i topp finns där och ger nog utdelning 2009. Däremot är jag otroligt trött på såväl Elfsborg som alla klonerna i Kalmar. Om de ska komma topp-tre nästa år igen blir jag riktigt less.

Årets slöaste kniv i stället. Lagerbäck. Den bästa egenskapen hos varje gäst är att kunna inse när festen är slut och det är dags att gå. Att sitta där varje år med samma gamla sega gäng och upprepa “jag tyckte det gick bra” mot allt bättre vetande funkar inte. Varför säger ingen till karln? Ute i allsvenskan spelar en massa unga talanger. Att sätta ihop ett ungt lag kanske inte betalar sig första året, men är nödvändigt i det långa loppet. Snälla, ta lärdom av den imponerande, snabba och unga fotboll de holländska och ryska lagen stod för. Sådan fotboll vill jag se mer.

Årets ny era. Lågkonjunkturens återkomst är det enskilt viktigaste som hänt i år. Nu kommer en ny tid med sociala strider på en helt annan nivå. Själv hade jag gått och väntat på att krisen skulle bryta ut, medan många i de borgerliga leden verkade märkligt överraskade att det “kunde bli kris”. Alliansregeringens antifackliga angrepp på a-kassorna är en skandal av enorma proportioner. Nu när varslen duggar tätt har man fått folk att gå ur kassorna. Samtidigt har man gjort ett sjukkassesystem som stämplar ut folk som inte kan arbeta efter en tid. Alla dessa arbetslösa och sjuka utan socialt skydd ska nu alltså hänvisas till socialen. Det är inte socialen dimensionerad för. Kaos ser ut att bli följden. Kravallerna i Aten och Rosengård samt ockupationsvågen under året är några tidiga tecken på att vi med krisen går in i en ny tidsera.

Årets debatt. FRA. Välkommet att folk äntligen reste sig i en fråga kring kontrollsamhället och övervakningen. Märkligt hur denna fråga kunde diskuteras så helt frånkopplad från sitt sammanhang. Med FRA totalitarism. Utan FRA ett fritt samhälle. Tydligen. Den övervakning som drabbar arbetarklassen i vardagen, eller vänsteraktivtiva i vardagen behövde inte ifrågasättas.

Årets privatisering. Ipred. Aningslösa artister, konstnärer och författare gjorde bort sig offentligt genom att stödja en ny lag som blir banbrytande genom att privatisera polisiära funktioner. Genom att låta privata företag agera polis i egen sak öppnas för en hittills oanad rättsröta. Vem har råd att hävda sin sak mot ett stort företags svepande anklagelser? Bättre att tiga och betala. Och hur blir det om jag vill ha tillgång till mina personliga fienders uppgifter? Är det inte bara att starta ett litet musikbolag (musik gör ju alla nuförtiden) och börja håva in? Ipred är en logisk fortsättning på snutinflationen och ett svenskt svar på privatiserandet av “säkerhet”, fängelser, krig och tortyr med företag som Blackwater med flera.

Årets hjältar. Alla fackligt aktiva som fortsatte att ta striden på en allt brutalare arbetsmarknad. Inte minst Papperslösagruppen som har fortsatt att vara framgångsrika under året. Registret,som fortsatt att höja lönerna och förbättra villkoren för lokalvårdare, kökspersonal och många andra låglönegrupper. Och Handels som tagit initiativ till att öppna ett Center för papperslösa under året. Det är glädjande hur tanken att alla arbetare är potentiella kamrater vinner mark. Med eller utan papper, tillfälligt eller fast arbetande, gammal eller ung, privat eller offentlig arbetsköpare. Det ska inte splittra oss. Alla tjänar på allas organisering, och att se på papperslösa som ett hot, när de är potentiella kamrater och förnyare av arbetarrörelsen är mer än korkat.

Årets debattör. Olle Sahlström fortsätter att kritisera facken från vänster, och mana till förnyelse, radikalitet och modernitet. Också Åsa Linderborg har utnyttjat sin plats i offentligheten till att säga vettiga saker. Kajsa Ekis Ekman får mig att tänka, och skriver bra både när jag tycker att hon har helt fel och när jag tycker att hon har helt rätt.

Årets waste of space. De som står i offentligheten och svamlar en massa om saker de inte har någon insikt i fortsätter att dominera stort. Allra dummast i år var Dilsa Dermibag-Sten, Magnus Sandelin, Emma Hamberg med sin krönika om att “bra tv-bild har blivit en klassfråga” (och jag som trodde att kackerlackor, arbetslöshet i flera generationer, att inte ha råd med gymnastiskskor till ungarna, vräkningar, arbetsplatsolyckor, belastningsskador, permanent stress, hemlöshet, ohälsa och för tidig död var klassfrågor). Och som vanligt Stael von Holstein. Loser i 90-talskrisen med sitt uppe-i-det-blå-it-projekt. Nu i nästa kris åter loser med ett uppe-i-det-blå-it-projekt. Andra storsvamlare var allas vår driftkucku Federley och Nina Jansdotter (som efter att ha varit partyknarkare i tonåren nu vet allt om hur osäkra företagsmänniskor bör handla i alla situationer i livet). Tack! Ett gott skratt förgyller livet, och är inte minst viktigt i tuffa tider.

Årets uppror. I Grekland har folk tagit till såväl gatorna som strejkvapnet under hösten för att protestera mot högerpolitiken och mot polisens våld. Kanske början på en trend vi får se mer av i Europa nästa år?

Årets nytändning. BZ-rörelsen har vaknat upp igen efter att länge ha varit insomnad i Sverige. Under året har en våg av fredliga, kreativa, sociala och öppna ockupationer startats. Dessa har startat lokal och landsomfattande debatt om bostadsbristen och om ungdomars levnadsvillkor överhuvudtaget. Dessutom har riktigt bra initiativ alltid som konsekvens att de sprider sig. Under hösten provades ockupationsmetoden av nya grupper. Dels ett gäng byggnadsarbetare i Stockholm som inte fått betalt för sitt arbete. Dels en moské i Rosengård. Det är värt att notera att dagens ockupationsrörelse har samma nav som det sena 80-talets: Göteborgs och Malmötrakterna.

Årets nu jävlar smäller det. Rosengård ja. Ingen lär ha undgått hur året avslutades i Rosengård. Ockupationen av moskén blev den konflikt som utlöste så mycket uppdämd vrede och sorg i området att det räckte till flera dagars gatustrider. Alla hade en åsikt om det som hände, många åsikter både korttänkta och rasistiska. Att en del gör allt för att blunda för att det är djupa klassklyftor och fattigdom som eldar under vreden blev uppenbart när sorglustiga teorier om att “det var autonoma som planerade kravallerna i Rosengård” började florera. Jag minns det där från min ungdomstid i AFA. Allt som hände då tillskrevs förr eller senare oss. “De autonoma” kommer väl framöver att avkrävas ansvar för såväl naturkatastrofer som inställda tåg. Och det gör väl inte så mycket i och för sig. Värre är att man på det sättet fortsätter att ignorera sakfrågan, att det inte finns mycket till fritidsverksamhet i Rosengård, att bostäderna är slum, arbetslösheten hög och maktlösheten och inflytandet över det egna livet lika med noll.

Årets religion. Klimatalarmism. Jo visst inser jag att vi människor spär på den naturliga klimatvariationen med vår livsstil. Jag inser också att detta riskerar att få konsekvenser som är nog så allvarliga. Jag köper bara inte den här detta-är-den-enda-avgörande-ödesfrågan stilen. Det är religion. Världen fortsätter att vara komplex trots att vi har miljöproblem att deala med. Och nej, det är inte med den enskilde “syndaren” det står och faller. När de stora företagens marknadsavdelningar skickar sitt folk med flyg kors och tvärs över jorden flera resor varje enskild vecka, varför ska då en jobbare som jag skämmas över att jag arbetat ihop till en flygresa någon gång per år? Jag vägrar! Inte heller tänker jag köpa något löjligt avlatsbrev (“klimatkompensera”). Nej satsa på en modern miljövänlig teknik och infrastruktur istället. Ett bra tips under lågkonjunkturen: Bygg billiga hyresrätter och bygg bort getingmidjan i Stockholm som påverkar all tågtrafik i Sverige. Sätt in de helt miljövänliga hypersnabba magnettågen. Tänk att kunna åka på morgonen och äta lunchen i Wien, eller ta sig till Rom med tåg på fem timmar. Det skulle göra Europa mindre och vara ett verkligt alternativ till flyg och bilar. Ett tips generellt: Att hitta strukturella lösningar är effektivt, att skuldbelägga individerna för strukturella fel är ineffektivt.

Årets tidning. Ockupantnytt. Alltid kul att se de gamla BZ-bladen få en revival.

Årets sommarprogram. Lena Andersson. Lika skärpt oavsett om hon diskuterar förortslivet, Jesus, eller att våga skriva och läsa det man vill. Annars tröttsamt med sommarprogrammen i år att mer än hälften av programledarna var självutnämnda gurus. De visste en teknik för hur man ska leva som de skulle lära ut till oss andra som fortsätter att ignorant leva lite som andan faller på. Det fick de få sommarpratare som bara pratade rakt av om sitt liv och sina erfarenheter att förefalla extremt sympatiska.

Årets vill jag inte veta. Förefaller som att det varit extra mycket otäcka flygplansolyckor i år? Det spär på min potentiella men underkuvade flygskräck. Det fick mig att tänka den politiskt inkorrekta tanken att “nu har klimathetsen fått folk att minska flygandet, och då blir flygbolagens marginaler mindre och dödsolyckorna fler”.

Årets fascism. Den svenska nazirörelsen har fört en tynande tillvaro under året. Med interna stridigheter och låg närvaro vid de obligatoriska nassepromenaderna. Därför var det kanske inte så förvånande ändå med det brutala mordförsök mot en fackligt aktiv barnfamilj och nedbrännandet av ett självstyrande kulturhus som hände veckan innan Salem, och där de flesta indicier pekar rakt mot nazirörelsen. Otäckt men knappast oväntat att frustrationen kunde ta sig dessa uttryck. Det blir en påminnelse om varför antifascism är nödvändig, varför nazirörelsen även när den är svag är ett problem. Och förhoppningsvis (hoppet är det sista som överger människan) fick en del av nazisterna själva en tankeställare kring poängen med deras “kamp”.

Årets trend. Tokliberalismen ut. Konservatismen, och dess lillebror kulturkonservatismen, in. Samt fortsatt medvind för religion i alla dess former. Så ömsar borgarormen skinn i takt med konjunkturen.

Årets tv-kanal. Axess. Tack Antonia för att du är mecenat åt denna irrellevanta kanal, med så stort bizarrovärde, som annars aldrig skulle ha överlevt. Under kulturkonservativt flagg visas gamla mossiga musikstycken mot bakgrund av en stillbilld, operor, operetter och riktigt mossig gammal kostymteater. Så kallade debatter där en öppet partisk programledare har bjudit in folk han uppfattar som dåliga på att försvara sin sak för att sågas av honom och hans meningsfränder, men ändå oftast lyckas dåligt med sågningen. De åsikter som torgförs är till exempel “Israel är en felfri stat och att nämna att den bygger på en ockupation är att vara antisemit”, “vi i Europa har en uppsättning kristna, konservativa värderingar som är objektivt överlägsna och i grunden annorlunda än de värderingar som kan återfinnas i resten av världen”, “marknadsliberalism är alltid samma sak som demokrati” och så vidare. Då och då får vi höra doserande föredrag av en mossig engelsman, inspelade på 60-talet vad det verkar, över fina gamla konstverk och vad de har att säga oss stofiler. I övrigt uppvisar kanalen en helt egen och annorlunda estetik när det gäller inredning och grafisk design.

Årets reklam. Reklamen SD får genom alla orakel som spår deras snara parlamentariska framgång. Det låter som att de viskar “äntligen” mellan raderna. Detta mycket lilla parti får fungera som ursäkt för mer respekterade partiers populistiska utspel för hårdare tag, inte minst mot invandrare och flyktingar. Så bekvämt: det är inte vi som röstfiskar på detta kontroversiella sätt, nej det är ett bakvänt motstånd mot SD! Ett pinsamt hyckleri.

Årets tandlösaste. Partiledaren Mona Sahlin. Precis vad vänsterblocket inte behöver just nu. Egentligen skiter jag i både sossarna och vänsterpartiet. Men det känns faktiskt angeläget med valet denna gång, för att få bort galenpannorna i alliansen. Då är det tråkigt att sossarnas alternativ är… ingenting.

Årets beroende. Sent om sider har jag upptäckt bloggberoendet. Jag tyckte det lät fånigt innan, men nu vet jag. Bloggen har blivit en del av mitt liv. Tack ni lilla trogna läsarskara här. Får jag önska något i juletider är det mer kommentarer. Inte bara beröm eller mothugg, egna tankar, reflektioner och tips är allra roligast!

Årets hemskaste trend. Dödsolyckorna på arbetsplatserna har ökat på ett oroväckande sätt under första halvan av året. Framförallt har manliga arbetare drabbats, ofta i unga år. Inte minst byggbranchen har varit en bov, där underentreprenörer köpta till underpris ruckar på säkerheten för att ro i land kontrakten. Sven-Otto Littorin stod för årets cynism när han skyllde olyckorna på arbetarna själva och deras påstådda “tarzanmentalitet”. Under andra halvan av 2008 bröts denna trend oväntat men glädjande, och dödsolyckorna började istället minska. Arbetsmiljöverket tror att detta kan bero på att frågan kommit upp i ljuset och medvetenheten ökat, och jag hoppas verkligen att det ligger något i det. En annan förklaring jag själv funderar på är om inte siffrorna har en smula att göra med krisen, och inbromsningen av inte minst byggindustrin, där dödligheten tidigare var som störst.

Årets kovändning. I årets sista skälvande tid har även praktborgare fått stå och försvara statliga ingripanden, hyresrätten som boendeform och annan “socialism”. “Hyresrätter är en attraktiv boendeform som marknaden efterfrågar” hette det plötsligt. Jag var nog inte ensam om att undslippa mig ett skratt.

Årets utställning. Moderna Museet brukar ha bra utställningar. Så också i år med den livsbejakande Max Ernst som med sin Entartete Kunst blev en kommentar till den kulturkonservativa rörelsen i nutiden.

Årets mot bättre vetande. Galleriatrenden i Stockholm. I rasande fart, ända in i den öppna krisen, prospekterades för och byggdes gallerior trots att det stod klart för alla att det var överetablering och många skulle slås ut. Så nu står vi där med precis vad vi behövde, en mängd halvfärdiga gallerior. Hyresrätter som vanligt folk har råd att bo i lyser däremot fortfarande med sin frånvaro.

Årets idiotförslag. Svenskkontraktet. Invandrare ska skriva på ett kontrakt där de förbinder sig att följa en rad “svenska värderingar”. Förutom förolämpningen i antagandet bakom kontraktet, är det märkligt på så många sätt. Det finns redan ett kontrakt. Det heter Svea Rikes Lag. Med eller mot vår vilja är alla vi medborgare förpliktigade att känna till och lyda den. Sen är det säkert många av oss som vid sidan av det kontraktet håller oss med diverse värderingar som makten anser suspekta. Hur länge dröjer det innan makten får rätt att godkänna eller förkasta också mina privata värderingar? Vad är Svenska Värderingar? Om mina värderingar inte till punkt och pricka stämmer med dem vad är jag då? Osvensk? Statslös? Satan själv? Vi bör nog tänka efter lite mer innan vi accepterar att staten börjar gå in och godkänna eller underkänna våra privata tankar och känslor…

Årets låt. Jag har ingen aning om ifall den kom i år. Men min syrra, som bor i Dublin, tipsade om den i år i alla fall. You must forgive the cunts med Jinx Lennon, en låt att motvilligt känna igen sig i.

Årets hjälte. Den irakiske journalisten som kastade en sko på Bush. Han uttryckte vad inte så få runt om på jorden tycker om den gubben. Sen var det naturligtvis inte värt att riskera 15 år i fängelse för, hoppas att det inte blir så.

Årets bakläxa. Danmark kritiseras av EU för sina raslagar (som avgör vilka medborgare i landet som har “rätt” att gifta sig med varandra och inte). Visst kan man ifrågasätta EUs flyktingpolitik, men att stifta raslagar som styr medborgares kärleksliv är för mycket också för EU.

Årets rumpan bar. Christer van der Kwast, också känd från sin insats som åklagare i Eu-toppmötesmålen, får skämmas rejält efter att Tomas Quick nu själv sagt det som länge varit uppenbart. Han är ingen massmördare, bara mytoman i stor skala, och en av dem som mest låtit sig duperas och byggt en karriär på det är van der Kwast.

Årets blogg. Visar att jag inte uppdaterat min länklista som jag borde. I alla fall. Några jag läst mycket under året är AndreaDoria, AcidTrunk, DagensKonflikt där jag själv fått möjlighet att skriva, Avgrunden kunde blivit bra men kom och försvann lika snabbt. Annars Kåkbladet som alltid, av det enkla skälet att den finns överhuvudtaget.

Årets RIP. Bland alla konkurser andra halvan av året noterar jag min favoritglass, Lejonet och Björnen, som jag nu alltså aldrig mer ska äta. Ni var godast rovdjuren, tusen förlåt för alla förrädiska Ben and Jerrys jag stoppat i mig.

Årets storpolitik. Den fläkt av kalla kriget som kunde kännas i samband med konflikten mellan Georgien och Ryssland. Alla vill ha oljan. Oljan tar slut. Nationalismen är som vanligt makthavarnas enklaste trick för att få folk att ställa sig bakom deras egenintressen.

Årets slut. Så slutar då 2008 med att den ärkekonservative påven, vars privata namn påminner om ett visst skadedjur och med ett förflutet inom inkvisitionen, hetsar lite modernt mot de homosexuella i sitt jultal.

Det var 2008. Nu tror jag inte att jag är den djärvaste spåkärringen om jag säger att vi nog kan räkna med att gå in i ett ännu mer dramatiskt 2009. Gott Nytt önskar jag alla läsare här!

Ja, är det inte så?

Var tvungen att klippa klorna på Årvar ikväll, det är inte direkt hans favoritsyssla om man säger så. Det är faktiskt en ren brottningsmatch och han är faktiskt rätt smidig när han sätter den sidan till och gör allt för att undkomma klotången.

Tyvärr så vinner jag alltid matchen, men jag får faktiskt erkänna att det oftast är en brottningsmatch. Även fast jag alltid vinner det.

Men för att vara katt, tycker jag ändå att han är duktig. Att klippa hans klor är ungefär som när du klipper en valps klor för första gången…..

Den 19 Januari är det dags för idrottsgalan och då ska Jerring-priset delas ut också.  Aftonbladet skriver om att Ara Abrahamian inte är nominerad . Janne Svensson, redaktionschef på radiosporten säger att Jerring-priset inte är ett popularitets-pris, utan prestationspris, och menar att Ara inte presterat så enormt mycket rent idrottsmässigt sett. Jag tycker det är helt tvärtom jag. Han om någon har väl presterat !
Ja han kanske inte vann OS-guld, men det är en jävla prestation att lämna bronset på mattan, jag vet inte om någon idrottsman/kvinna gjort det förut inom idrotten ? Det var väl någon som gav bort sin medalj till någon annan, var det Tomas Wassberg kanske. Men Ara har ju verkligen uppmärksammat problemen i brottningsvärlden, och fullkomligt struntat i alla hot om repressalier och annat. Han har verkligen satt ner foten och det är en prestation, ja faktiskt en idrottsprestation. Men eftersom han inte är nominerad så blir det ju svårt att få ett pris förstås, så jag tycker gott dom kan dela ut dubbla priser!

Läs även andra bloggares åsikter om Ara Abrahamian, Jerring-priset, Sport, Brottning, Pris, Prestation, OS

Orsaken till allt bråk…

Brottaren Ara Abrahamian och förbundskaptenen Leo Mylläri har dömts till två års avstängning av internationella brottningsförbundet (Fila). Dessutom drabbas de och svenska förbundet av böter på närmare en halv miljon kronor.

Det svenska förbundet får heller inte arrangera internationella tävlingar under en tvåårsperiod. Straffen gäller från 3 november och överklagan måste ske inom 21 dagar. Sen kan ärendet gå vidare till idrottens skiljedomstol CAS.

Att svenskarna skall överklaga är självklart och sen är det bara att hoppas på att Filas president Raphael Martinetti får sig en riktig näsbränna av CAS och får stå där med skammen.

Fila, vilka skojare! Straffen är ju så överdrivna och jag kan bara konstatera återigen att myglet inom den internationella brottningen är kompakt. De som skulle straffas är ju Fila och på det sätt som de från början behandlade Ara Abrahamian.

Fortsättning lär följa…

Sitter på joppet och har eftermiddagsrast. Jag fick precis ett kryptiskt sms från fästmön om att det fanns en liten hemlig present där hemma som ligger och väntar på mig. Min första tanke var “-Åh Nej, någon av hundarna har bajat i min sko”. Sen kom jag på att det måste vara min nya stylade iPod som dumpit ner i brevlådan. Tjohoooo! Jag hoppas verkligen att jag får iPod istället för hundbajs i dojan. Medan jag ändå är igång och skriver tänkte jag uppdatera er om min vecka.

I måndags var det dags att träna dubbelpass igen, vilket innebär dubbelväskan. I måndags lyckades jag packa dubbelväskan exemplariskt. Allt fick plats och jag gick jublande glad ner till klubben. När jag kom till klubben upptäckte jag anledningen till att jag fick plats med alla träningsgrejer. Jag hade glömt att packa ner boxhandskarna. Skit! Vad ska jag göra nu? tänker jag. Sen kom jag på att mina boxhandskar luktar grisarsle och är helt bortom räddning. Jag köpte helt enkelt nya, bättre och snabbare boxhandskar (det stod så på förpackningen) i fighter-shopen. Problem är till för att lösas . När jag väl hade kommit så pass långt som till omklädningsrummet möte jag Eddy. Eddy hade fått ett anonymt tips om att jag skrivit om honom i min blogg. Någon har tjallat men Eddy lovade att inte brotta ner mig. Han skulle bara sätta sig på mig tills jag blev malet kött (eller något i den stilen). så nu springer jag så fort Eddy ser mig (nåja, han verkar ändå ha lite roligt åt det hela).

Måndagsträningen var oerhört tung med tanke på att jag körde 2 timmar SW dagen innan. BJJ-passet var hårt upplagt och vi tränade på submissions ifrån guard. För er som inte vet vad det är:

Submission: Olika lås, strypningar osv

Guard: När man ligger på rygg med motståndaren över sitt och har benen runt om dennes midja/mage.

Självklart körde vi en hel del sparring. På MMA-passet visade det sig att Besam (en av mina tränare) fått för sig att köra brottning hela träningen så jag fick totalt 3 timmars brottning och markkamp. Fy fan vad tungt!

I tisdags vaknade jag med träningsvärk och fick möjligheten att vila upp mig hela dagen pga extrajobb, vilket innebar att jag inte kunde åka till dojon för Bujinkanträningen.

Helt rätt Frank, reglerna måste ändras om brottningen ska överleva. Satt och såg på OS-brottningen från Peking. Gäsp och snark!!! 

När Frank Andersson och grabbarna var i farten talade man om Smidjebälte domarna låg på golvet för att kolla om axlarna var i mattan. Folk flög som vantar i brottningsringen. Brottning var kul att se på och antagligen lika kul att utöva. 

Men detta kineskiska sömnpiller! -Döh höh knö och kläm -ner i parterr – Du är utanför linjen! Två svettiga gubbar eller gummor som står och knör i 6 minuter- Nä fy vad trist! -Sätt fart på brottningen igen annars kan den lika gott mista sin OS-status

Träningen igår var fantastiskt hård för min del. Första bjj-passet började bra. Jag upptäckte att min kondition var superkass sen förra förkyldningen och uppvärmningen kändes seg som snor. Efter uppvärmningen drog Judo-Kalle igång oss med en massa skojsiga Judo kast. Vi kastade varandra till höger och vänster. Jag har ett favoritkast (jag tänker inte berätta vilket) som vi övade på och senare under andra passet (MMA-passet) efteråt kunde jag med glädje upptäcka att jag fick in kastet superbra 1 gång under sparringen. nå väl, efter 1 timmes hemska kast sparrades vi i 30 minuter. Jag var mycket seg efteråt men efter en powerdrink var jag redo för nästa pass.

MMA-passet visade sig också vara tungt som fasen. Efter lite mitsträning körde vi boxningssparring och sedan en massa nedtagningar. Vi fick köra stående brottning (dvs clinch och kast/nedtagningar) och det var halt på mattan så man halkade runt en del. Efter brottningen körde vi fri boxningssparring och sedan submission wrestling. Sista 5 minutrarna körde vi crossfit (som cirkelträning fast mycket mer intensivt) och sen grät min muskler hela vägen hem.

Just det! I omklädningsrummet möte jag den förre OS-brottaren Eddy Bengtsson. Eddy har sadlat om till MMA och ska göra sin proffsdebut på The Zone – Shockwave i november. Hur som helst stod vi och tjötade lite när en träningskompis kom in och sade lite käckt till mig -”Hallå gullet”, varpå Eddy replikerade -”Hallåj, jaså du menade kanske inte mig?”. Efter detta diskuterade vi hur kul det skulle vara om man på The Zone introducerade Eddy med fighternamnet “gullet”. -”Det här är THE ZONE och fighter i den blåa hörnan är Eeeeeeeeeddy “Guuuuuuullet” Beeeeeeengtssooooon”. Jag berättade ju för “gullet” att detta kommer att komma upp på min blogg å det snaraste (sorry Eddy men du protesterade inte när jag sade det). Hmmmm, jag får kanske passa mig de närmsta dagarna så att jag inte åker på ett ninja-brottarkast

    Gullig?

Jaha, nu gick jag naturligtvis och tränade igår trots seghet. Det visade sig dock vara en succé för både kropp och sinne. Träningen i sig gick över förväntan bra. Jag var avslappnad och eftersom förkyldningen försvagat mig fick jag förlita mig på enbart teknik, flöde och tajming. Styrka använde jag mig ytterst sparsamt av. En härlig känsla efter träningen spred sig inom mig då jag upptäckte att min teknik inte var så beroende av styrka som jag trott, vilket innebär att jag någonstans på vägen har utvecklats.

Måndagens MMA-träning började med en lätt uppvärmning och sedan stående brottningssparring (sparring = kamp). Stående brottning innebär att man försöker hitta ingångar till kast, svep och andra nedtagningar samt hindrar sin motståndare att göra det samma. Man får lov att ta ner motståndaren men inte fortsätta på marken. Jag lyckades ganska bra med tanke på att jag inte var helt på topp fysiskt. Jag blev bara neddragen en gång på 5-6 motståndare. Själv lyckades jag få ner mina motståndare ett antal gånger med varierande tekniker vilket kändes superduperdunderbra!

Träningen fortsatte sedan stående fast nu var det dags att dra på sig boxhandskarna och sparras. Normalt sätt sparras man 1 minut och sedan byter man motståndare. Man brukar hinna med mellan 10-20 motståndare. Jag lyckas oftast väldigt bra i det stående och så även denna gång. Det var egentligen bara en person som jag kände press ifrån och vi var hyfsat jämna. Denna person är precis som jag, glad i att ta i lite och ösa på, vilket vi gjorde.

Markbrottning och grappling körde vi också och där låg jag mest och tog det lugnt och letade positioner.

Som en parantes kom Musse Hasselvall ner på träningen (han var i göteborg av någon konstig anledning) och sparrades lite med oss. Sådant är ju lite kul.

Tap out för denna gång

De senaste åren har vi vant oss vid att supertalangen Oskar Eriksson oftast vinner eller gör bra resultat i de tävlingarna han ställer upp i. Men vi i Lag Stenberg har inte glömt att det fanns en tid eller snarare en gång när Oskar Eriksson missade sista stenen och fick se sig som silvermedaljör på YJSM. Det var när YJSM spelades i Göteborg en varm marshelg, 2006. Dessutom fick han då tjejdäng av Sveg/Ica Supermarket vilket sved ordentligt. Oskar Eriksson kastade sin medalj i marken något som OS bronsmedaljören Ara Abrahamian sedan kom att ta efter…

Slutsats: Det är alltså inte Ara utan Oskar som har sätt till att brottningen nu kanske äntligen slänger ut sina korrupta domare och gör om de knäppa reglerna.

“Tack Oskar, Tusen tack” hälsar brottningsförbundets ordförande.