A month or so ago, I read a book called Shaping Things by Bruce Sterling.  This book is very broad, and for the most part deals with easily-understood topics, though there is a definite point where it reaches into the imagination concerning the future of thought organization.  Shaping Things divides society into technological epochs, and explains how they mesh and where society is going and must go for the next evolution to happen.

The principle of Shaping Things is that the world is evolving.  Design is branching out significantly, and there are entire areas of study that no longer have a base in history.  Modern production is in a state of eventual exhaustion – there is very little truly sustainable manufacturing occurring.  Design must evolve in order to replace modern production methods with production methods of the future, utilizing truly sustainable design in order to produce truly sustainable products in truly sustainable ways.

Design has gone through four epochs of ‘technocultural’ development through history to this point, producing things which the author titles Artifacts, Machines, Products, Gizmos.  I’ll break down each of these epochs, one at a time, to explain the relationships between each and how society currently uses them.

Artifacts are hand-made and human-powered, utilized as a predominant by ‘hunters and farmers’.  The most basic tools – shovels, etc. – are Artifacts.  Artifacts are integral to the survival of society.  They are the penultimate fallback devices – when more advanced equipment can not be used, it is possible to fall back on available hand tools to get many jobs done.  There is an upper and lower scale boundary to Artifacts, and they are the basis of many other developments.  The conceptual Artifact has diffused to the entirety of society, and most people are raised to understand how to utilize Artifacts without significant formal training.  Society has passed beyond the point where it would be feasible to return to the Artifact stage.  Though the knowledge of how to use Artifact level tools is diffuse, it is not possible to sustain today’s society with Artifacts alone.  We have passed, as it has been termed by the author, the ‘Line of No Return’.

Machines are integrations of engineered parts that utilize a power source such as fossil fuel energy or the energy of moving water.  They do the same actions as Artifacts (for the most part), but on a separate scale.  In almost all cases, they are a larger scale.  Like the Artifact, humanity has progressed beyond the point where the Machine is a diffuse technology, and the vast majority of the members of society would be able to reproduce Machine technologies given the need and enough time.  Those societies that had not progressed to Machine status on pace with the rest of the world were marginalized, in a process that the author termed the crossing of the ‘Line of Empire’.  The Author defines the line between Artifact and Machine society as the advent of the Mongol empire in the 1500s, but I would point out that, prior to the dark ages, the Romans were well on their way to a Machine society.  Evidence has been found that water wheels used to drain mines were in fact mass produced – a kit including an instruction manual with numbered parts, similar to toys that children get for Christmas.  Though the Romans may have been in the budding stages of Machine society, the Mongols may very well have been the Tipping Point, where the technoculture became diffuse.  The Catholic Dark Ages set society back technologically by over a millennia, and it took a significant amount of time to recover to Roman levels.

Products, the third tier of design evolution, are mass-produced objects.  The majority of modern society is operated on the basis of Products.  The key to Products that is not necessary in a Machine society is the infrastructure – power systems, transportation, etc. are all required in order to have a proper Product society.  The Author attributes this to WWI, and I would tend to agree with this fact.  Edison was truly the Tipping Point of the Product society. However, I would say that Product was first developed during the Industrial Revolution.  I would say that we are strongly cemented in the Product society.  A global catastrophe could set us back to the Machine society, but no futher.  The understanding of Machine technology is far too diffuse for us to move back further.  Only if the power grids were entirely wiped out would any de-evolution from Product to Machine happen, however.

The most recent epoch of the evolution of design, budding in our modern society more quickly than ever before due to how quickly technology is diffused, is the Gizmo technoculture.  Gizmos are mass-produced, programmable, user-oriented and user-alterable technologies, such as the personal computer.  The Gizmo is an interface, and generally is connected to other Gizmos.  They are high-maintenance, and require a significant amount of knowledge and investment to utilize properly.  If an object is taken from Machine or Product technoculture, it can be Gizmo-ized by developing it into an information network of some sort.

The future holds an entirely new direction.  The author calls this evolution the ‘Spime’, a combination of the words ‘Space’ and ‘Time’.  A Spime is a collection of all possible knowledge of something, which is infinitely utilizable.  It is essentially the ‘cloud’, when you think of the term ‘cloud computing’, only more pervasive.  RFID in the military is the author’s example of a very basic form of this.  The amount of information that is collected into these Spimes will be staggering, because all of the possible properties will be accessible.  They are essentially infinite databanks.  I believe that Google Wave is a societal introduction to the Spime – it is a system that will collect large amounts of information and make collaboration absolute within groups.

Shaping Things is truly worth the read.  I can’t do it justice in the thousand words that I have limited my book posts to.  Read it, you will learn much.

Everyone knows that middle-aged sexual predators lurk in chatrooms, posing as insecure tweens looking for a friend; or friend other insecure tweens on MySpace; or that if you don’t lock up your wireless network tight, terrorists are going to tap into it and turn your naivete into massive-scale crime; or that that email with the suspicious subject line is a virus that’s going to delete all your files (even if you do have a Mac); and that if you don’t forward this message of holiday cheer to 42 people by midnight, an axe murderer will sneak into your room at 3 am and— ZZSWAR9ARG7Z

You get the point.  There are dangers hiding behind every hyperlink.

I don’t mean to be flippant (no, that’s a lie; I do, but it’s strictly rhetorical)—the Internet can be a scary place, and scary people use it.  I’m all for parental controls and spam queues.  What I’m not for is the underlying premise beneath Internet fear-mongering—because it’s not always just “Stranger Danger.”

Some of the outcry against danger (or obscenity, or perversion, etc, et al) comes with a call to action that frightens me more than any technological boogeyman—if the Internet is dangerous because it’s so open, because anyone can do, really, anything, why not regulate?

In 1993, SF author Bruce Sterling (“Junk DNA,” remember?) wrote an article called “A Short History of the Internet,” which you can find in its entirely online, and which I highly recommend.  For my part, I’ll focus on just a few key facts, some of the points from the reading assignment for today’s American Studies lecture on “The Internet Revolution.”  So:

1. The very openness and decentralization of the Internet that makes it “dangerous” was built into its most basic structure—from the perspective of a Cold War scientist, you see, a communication network would have to be as decentralized as possible in order to still function after a nuclear holocaust wiped out God-knew-where in the United States.  With this in mind, the less authority—the better (sounds strange for a military-government program, doesn’t it?).

2. And after decades of evolution, that’s what we still have: no authority.  Sterling asks:

Why do people want to be “on the Internet?”  One of the main reasons is  simple freedom.   The Internet is a rare example of a true, modern, functional  anarchy.   There is no “Internet Inc.”   There are no official censors, no bosses, no board of directors, no stockholders.  In principle, any node can speak as a peer to any other node, as long as it obeys the rules of the TCP/IP protocols, which are strictly technical, not social or political.

Sixteen years after those words hit shelves in The Magazine of Fantasy and Science Fiction, and that’s still true: it’s simple science fact, and no less amazing for it.

Online, you are what you type, upload, or post—identities are fluid.  It’s true that might mean a fifty-year-old man staring at a glowing screen in his basement could pretend to be a junior high girl on a some Edward Cullen fan site, but it also means that young Peter Wiggin can blog and be seen by the world as an elder statesman.

It’s freedom to be creative without the stigma of age, sex, race, or anything else that might lead someone to prejudge you before looking at your work or ideas: online, you are your ideas.

Blogger and SF writer Cory Doctorow’s name (which I feel I mention every other post) is almost synonymous with Internet freedom.  Publishing his novels under a Creative Commons license for free distribution online (DRM-free, I might add), Doctorow could almost be a character from one of his own books—Alan/Adam/Albert/Avi, for example, from Someone Comes to Town, Someone Leaves Town, spends the time he’s not brooding about his troubled childhood as the eldest son of a mountain and a washing machine, setting up a free, open, wireless network for the people of his local town.

(I did say almost a character.)  In any case, he practices what he preaches, and in all his books shows just how cool our world is.  I’m going to have to quote Makers again– we’re living in the “weirdest and best time” in the history of the world.  Witness the astonishing success of modern anarchy:

“No one needed to draw a map of the Web,” Kurt said, “It just grew and people found its weird corners on their own.  Networks don’t need centralized authority, that’s just the chains on your mind talking.”

I have to give my professor credit—revolution was a good title for the lecture.  Even after our first Revolution, observers (read: Alexis de Tocqueville) noticed a tension in American society between liberty and equality, freedom and democracy.  Oftentimes, they clash (see any debate on social welfare programs—the object is equality of outcome, but at the expense of freedom to use and dispose of one’s property, money).

But no political arguments in this post about liberty and equality: the anarchy of the Internet is one of the only places where you don’t really have to choose.

Somehow, without me noticing, the science fiction writers I remember from magazines of the early-2000s appeared on my bookshelf again.

For the last few weeks, I’ve been on a mission to find copies of the first SF stories I can remember reading—two of them I knew for sure came from an issue of Asimov’s Science Fiction magazine; two of them might be in one of a number of old anthologies of my grandfather’s; and one of them might just be from a dream I had years ago and inflated into a dystopian epic (it happens).

In any case, after diligent Google searching and telephone inquiries with a used bookstore in Oregon, I was able to get a listing of the titles and authors of short stories in Asimov’s from 2002 to 2005.  The problem was that it’s a monthly magazine, and I couldn’t remember if my subscription had begun when I was a freshman in high school, or when my older sister first brought back those QSP-issued order forms for the annual magazine drive.

So: after nearly 7 years, I couldn’t remember the authors, or the titles (shoot, I couldn’t even remember the year).  This may have something to do with the fact that back in those halcyon days of yore, I was a very sweet, very impressionable middle-school girl who found herself horrified by the lurid cover illustrations and pulp fiction content of the publication—a semi-nude, iridescent faerie was not, after all, what Dune and Contact had prepared me for.

I read no more than two or three issues, tossed the rest out, and did not renew my subscription.  I would stick to the classics, I decided.

But for 7 years I’ve managed to vividly remember two stories—or at least, bizarre details from two stories—from one of the few issues I’d read.

The first was about a woman with some sort of genetically-engineered pets franchise: they had a strange name (ploompies?  ploofties?) and were globular, translucent, pulsing masses of the buyer’s own DNA.  And somehow, these creatures were so appealing that the owner could hardly help but bite into them—and get a taste of something sharp and metallic (in my orthodontics-oriented middle-school mind, that jagged pain you get from biting down on a piece of tinfoil with a filled tooth).

The second story had something to do with a girl and her dog; they lived in the “real world,” or rather, the physical world, because when she grew up, she would have to abandon her body and lived in a completely virtual world, like the Internet.  Some accident happens to the girl, and her body is lost—she herself is just barely uploaded in time, but the dog can’t be saved.

This isn’t much to go on.  But paging through lists of titles online, I spotted one called “Junk DNA.”  Alarms went off in the brainpan.  I bought a used copy of the January 2003 issue of the magazine, and checked my PO Box daily until it arrived.

The first story, about the bizarre pets (Pumptis, as it turns out), was indeed “Junk DNA,” by Bruce Sterling and Rudy Rucker.  And here’s the passage that had so stuck with me:

In a dizzying moment of raw devotion, Janna suddenly found herself sinking her teeth into the unresisting flesh of the Pumpti.  Crisp, tasty, spun-cotton candy, deep-fried puffball dough, a sugared beignet.  And under that a salty, slightly painful flavor—bringing back the memory of being a kid and sucking on the root of a lost tooth.

Why that particular imagery was so memorable, I don’t know.  More interesting is the fact that the genre of the story is one I’ve been raving about for the past few months:

“Junk DNA” is science fiction story about a business venture and all the backroom politicking that goes along with economics, invention, and the market.  Sound a bit like…?

(My post on) Cory Doctorow and Makers, his very recent epic of robotics, business, and the “New Work” (like the New Deal, but way more free market);

(My post on) David Louis Edelman and his Jump 225 series, for which “cyberpunk” hardly does justice as a classification—the corporate intrigue behind Bio/Logic and MultiReal (and how could there not be corporate intrigue with sociopathic entrepreneur Natch at the helm?) is just as intense as the science;

Charles Stross and Glasshouse, which won the 2007 Prometheus Award for “libertarian SF” (This, friends, is my life goal), or The Atrocity Archives, which is something of a spy thriller with a science fiction element closer to Lovecraftian horror than anything else (take a look at the January 2003 cover illustration and you’ll see where I’ve found a connection with Lovecraft).

Even one of the authors, Bruce Sterling, will be appearing on my bookshelf when The Caryatids arrives in the mail in a couple weeks.  And the last page of the January 2003 issue is a sort of preview of coming attractions feature, listing authors and stories for the next issue—one of them, by the way, is Charlie Stross).

To think, I thought these were new discoveries.

Mystery Story #2 also happened to be in the Jan. 2003 issue—“Pick My Bones With Whispers,” by Sally McBride.  This was a major lucky break, as I would never have remembered that the second story imprinted on my malleable brain had been the winner of the Pretentious Title Award for 2003.  (Is McBride trying to be ironic?  I sincerely hope so…)

And once again, the topics that fascinate me today, I discover, are absolutely nothing new.  The research I recently did on the millennial generation’s changing conception of the Internet (or, for them/us, Cyberspace)—from a tool to a place that has been increasingly explored since childhood—is all there in the saga of Lizbeth and her faithful virtual pup, Fritz:

Though I’m twelve, there’s still a lot I can’t do in the children’s Net areas, even if Fritz was letting me in deeper and deeper all the time.  There were dark places I couldn’t go, forbidden subjects I couldn’t get data on, tantalizing things I couldn’t see or join or do.  Sometimes it was humiliating to be a flesh-and-blood person.

This sounds so much like one of the responses I got from an interviewee for my paper that it’s almost shocking.  She doesn’t use the Internet to the same extent of her peers—and so (like Lizbeth, albeit less dramtically) resists absorption into Cyberspace.  She told me:

“Everyone talks about how big the Internet is, and I know, because I can go on for hours and hours and still feel like I’ve never gotten into the core of it.  If the Internet was real life, I would be non-existent.”

This interviewee in particular doesn’t care for science fiction—she enjoys borrowing my DVDs of Firefly, but that’s about it.  No 2003 Asimov’s Science Fiction for her.  And still, she easily could have spoken those lines from McBride’s story.

This—like the theme and subject matter of recent novels by authors like Stross, Edelman, and Doctorow—tells me that there’s something in the culture today stories like “Junk DNA” and “Pick My Bones With Whispers” (I’m sorry, I still really can’t type that without cracking up) picked up on in 2003: the increasing interconnectedness of technology and economics, and the transformation of the Internet into an environment rather than just a tool.

Getting that old magazine in the mail today was like a wave of nostalgia, but after reading through those stories again, the sentimentality was gone—the things I missed and remembered for 7 years are mainstream now.

Bruce Sterling. Atemporality & The Passage of Time. 2009.

Critic, science fiction writer and noted Net theorist Bruce Sterling speaking on atemporality and the passage of time as reflected in images at the EGS in Saas-Fee, Switzerland in May 2009. Sterling spoke about computer security, post modernity, time, the digital frontier, the nature of the archive. Sterling attempts in his lecture to “get away from words” in order to focus on an atemporal sensibility in order to get the audience to see images in the way he sees them.  Using a different approach to a human standpoint of time, Sterling attempts to examine futurity, history and the present from the standpoint of “contemporary temporalism.” Looking at the archive and our relationship to objects from Leonardo Da Vinci to contemporary fetishes, Sterling examines each subject from the standpoint of atemporality. Public open lecture for the students and faculty of the European Graduate School EGS Media and Communication Studies department program Saas-Fee Switzerland.

As well as being a leading science fiction writer, Bruce Sterling has been involved with numerous projects and written several books of futurist theory. He was the founder of the Dead Media Project, an on-line reliquary, or archive, to forgotten, or dead, media technologies.  In this way, he looked to the past through the future, anticipating, almost, in the shininess of new media, its utter destruction.  He also founded the Viridian Design Movement, an environmental aesthetic movement founded on the ideas of global citizenship, environmental design and techno-progressiveness. His numerous book length essays both question and promote how the future is shaping our concepts of self, time and space. In “Shaping Things” (2005) offer a history of shaped objects, moving from the most rudimentary hand-made artifacts through to the complex machinery which defines our current existence. In “Tomorrow Now; Envisioning the Next Fifty Years” (2002), Sterling examines how today’s technologies will affect our future lives.  Written in a wry, intelligent style, Sterling’s book makes bold claims on the future, examining scientists use of medicine to extend our lives while examining at the same time our seemingless bottomless thirst for oil. Sterling’s most acclaimed book, “The Hacker Crackdown; Law and Order on the Electronic Frontier” (1993) is a deep history of the birth of cyberspace, following the periphery of the development of technology from the first telephone hackers to the government’s attack on several prominent hackers in 1990.

Bruce Sterling’s novels incluce Intuition Ocean (1977), The Artifical Kid (1980), Heavy Weather (1994), Zeitgiest (2000), and most recently The Caryatids (2009). His essay collection and non-fiction books include The Hacker Crackdown; Law and Order on the Electronic Frontier (1993), Tomorrow Now; Envisioning the Next Fifty Years (2002), and Shaping Things (2005). He currently blogs at Beyond the Beyond for Wired Magazine.

The Ashok Banker interview keeps picking up steam across the net. Bruce Sterling picked up the story on his Wired blog. More discussion ensued on Cheryl Morgan’s blog. Some thoughts from TOR UK author Mark Charan Newton. And a discussion on the Delux Vivens blog.

Monday we’ll have more of our original content, Wednesday we might have another editorial. In between, the usual news and links to items of interest.

And an unrelated plug: Lavie Tidhar’s new website/blog.

As of this moment, the wonderful electric grandmother moved into the lives of children and father. She became integral and important. She became the essence. As of this moment, they would never see lightning, never hear poetry read, never listen to foreign tongues without thinking of her. Everything they would ever see, hear, taste, feel would remind them of her. She was all life, and all life was wondrous, quick, electrical — like Grandma.

I Sing the Body Electric, Ray Bradbury

My own Line Of No Return occurred in 1995. It happened very fast, right after I accessed my first, big and awkward looking, cell phone. I still remember that moment of liberation that this technology created for me. It was a moment of freedom and excitement, but slowly, my freedom evolved into a sweet dependency. Every broken, lost or drowned phone, resulted in a detachment from society and a major disappointment in the technology. Somehow a cell phone became a constant part of my daily life. Mentally, this device became a physical extension of my body, and it still is to this day.

The modern-day Smart Phone has become a reflection of who we are. It reflects our political, religious and humanist views. It showcases our habitual behavior. By picking up someone’s cell phone and briefly exploring it, we are capable of constructing certain opinions on a person’s life interests, technological knowledge, education, style and
communal belonging.

The modern cell phone bears a special place in our society. It’s not a simple Gizmo. Cell phones, in fact, create a particular sub-culture within our overall culture itself. The culture of cell phones shape users into loyal consumers, that pretty much guarantee more or less constant profit for the companies that provide them. They have helped to create commonness and give a sense, although perhaps a false sense, of order. It is a culture with its own set of rules and guides. Not being part of this culture evolves into difficulty relating to others, who are in this cultural framework. Our life is a complex environment managed by our smartphones. Modern cell phones connect, search, plan, show, talk, and sing…  It is a very clever Gizmo, one that provides a sense of a digital creation of our own individual worlds. We, as people, are also much more knowledgeable, since our knowledge always travels with us. Scary but convenient.

Scott Klinker, a 3-D designer from Cranbrook Academy of Art showcased some of his students’ designs, which mainly were oriented on digital customization of industrial shifts from mass production toward personal production in a society of networking. All the works demonstrated strong concepts and interesting experimental visual solutions. But a couple of designs that caught my attention, brought my general concept of a smart phone to a slightly different level. The designs that I am describing, were presented in a form of technological devices that were integrated into either internal or external parts of the human body. Some of these devices were smaller, some were bigger; colorful and funky, as well as industrial or “Martix-like” looking ones. Despite their diverse look, they all carried the same ambiguity to be organically  integrated in human society. Also, all the designs concentrated on delivering knowledge and information fast, conveniently and natural. Students looked into sustainability and attempted to create a concept of  Spime as opposed to Gizmo.

Klinker’s students successfully communicated the idea of Design Thinking into creating something intelligent, and culture appropriate. They also showcased technology as an art of experimental thinking (as per Dewey), which resulted in creating new types of technological products, promoted by Bruce Sterling, which follows both logic and creativity aspects, despite the linear model  of “logical” understanding of design process (as per R.Buchanan. After reading Wicked Problems, I personally don’t think there is any other understanding of design process but understanding of design process as problem definition and problem solution). It was interesting to see the designers’ individual intellectual perspectives, their cultural influences and previous art and design related knowledge, in their designs.

To conclude my demagoguery, I would like to note, that since the cell phone has, mentally, already become an integral part of my body and the “essence” of my daily life, seeing these designs was a pure enlightenment for me. It helped me to understand the whole concepts of Spines (if I understand it correctly) in conjunction with  Design Thinking. After searching for some more information online about Spimes, I came across a video of  Bruce Sterling giving a lecture in the Google Campus, from which I learned that Scott Klinker, has in fact, made a collaborational attempt with Sterling, to visually communicate Sterling’s ideas of Spimes.

P.S. In my attempt to find something that would fall into Design Thinking activity, I found this:  a Self-defense Unbreakable Umbrella. It made me laugh. Here is the link  http://www.youtube.com/watch?v=bO8G5zsQohg

Ausalt öeldes olen pea kõik, mida mul Bruce Sterlingi autorikogu “Skismaatriks +” kohta arvata on juba eelnevates postitustes kirja pannud. Aga teeme siiski kokkuvõtte.

Kogumik koondab endasse ühes ja samas tulevikumaailmas toimuvad sündmused ning sisaldab romaani ja viis lühijuttu. Kahtlemata on kirjaniku poolt loodud fantastiline universum imetlusväärne ning seal seiklevate kangelaste toimetamised (enamasti) kaasakiskuvad. Paraku ei peitu kirka fasaadi taga muud — “Skismaatriks +” on valdavas enamuses õõnsalt sisutühi.

Eelkõige tekkis selline emotsioon romaani lugedes. Peategelane seikleb seal lihtsalt seiklemise pärast, tegutseb vaid seetõttu, et autor on asjad niimoodi kirja pannud. Ei mingit (ülevamat?) eesmärki, ei mingit suuremat mõtet.

See-eest mõned lühijutud üllatasid meeldivalt. Juba ainuüksi “Sülem” on lugu, mille pärast tasub seda raamatut raamaturiiulis omada. Ka “Roosämblik” oli ühe hingetõmbega läbi loetav, kuigi kõvasti kesisem. Ning “Süvaaiad” sellest veel nõksu kehvem, aga siiski kogumiku positiivsel poolel.

Absoluutselt mõistetamatuks jäi mulle aga see, mida autor tahtis öelda lugudega “Tsikaadikuninganna” ja “Kakskümmend meeldetuletust”. Nende juttude lugemisele kulutatud aeg oleks võinud küll olemata olla…

Lõpetuseks siiski tänusõnad romaani tõlkijatele ja kirjastajatele Eesti ulmemaastiku rikastamise eest. Pole tähtis, kas “Skismaatriks +” on hea või halb, tähtis on Bruce Sterlingu loomingu tutvustamine. See, et raamat mulle eriti ei meeldinud — Ulmekirjanduse BAAS-i sai kirja hinne “kolm” — ei tähenda, et teised sest midagi leidnud poleks. Lisangi lõpetuseks lingid kahele teistsugusele arvamusele:

loterii: Bruce Sterling — Skismaatriks + (2008)
edasi: Skismaatriks +

Bruce Sterlingi autorikogu “Skismaatriks +” lõpetab lühike seitsmeleheküljeline laast. Ning see on, nagu ehk pealkirjast aimata võib, omakorda kahekümneks tükiks hakitud.

Ühesõnaga, tegemist on ühe mehe elulooga.

See on ka kõik, mida ma selle teksti sisu kohta öelda oskan. Kakskümmend pildikest. Mõttetut pildikest. Seosetut pildikest. Kui mul peale nii halva jutu lugemist veel energiat jätkuks, siis parafraseeriksin need kahekümneks põhjuseks, miks mitte “Skismaatriks +”-i lugeda.

Üllatavalt on see jutt Ulmekirjanduse BAAS-is vaid “neljasid” ja “viisi” saanud. Naljad, mis südamest naerma ajavad?! Parem, kui suurem osa ülejäänud tekste?! Käsitlematu… Riskin kurje vaime välja kutsuda, aga minu poolt igatahes “kaks”. Ja madalamat hinnet ei saanud see tekst vaid oma lühiduse tõttu — autor ei tapnud mind oma mulinaga, olen õnneks veel elus!

Thomas fra tegnestuen FLUSH gjorde mig opmærksom på en video fra Georgia Institute of Technology i USA. En gruppe har her arbejdet med at indarbejde data vi allerede opsamler. Data der kan forbindes og indsættes i Google Earth med Realtime opdaterede mennesker, biler eller skyer på himlen. Læs mere på www.cc.gatech.edu

Som Thomas L. Friedman siger i sin forelæsning The World is Flat: “Everything that can be imagined will be done”. Det er smukt nok, men i forhold til teknologien, samtidigt af så uhørte proportioner at vi ikke helt forstår hvad det vil betyde for den måde vi lever på.

Forfatteren Bruce Sterling, Wired- Beyond The Beyond,  er en af de vigtigste nulevende tænkere. Han fremhæver i sin super forelæsning begrebet EVERYWARE, og alarmerer for en fremtid der kommer med os med 666 km/t og vil ramme os uendeligt hårdt. Bag dette begreb står Adam Greenfield. Og i en guldkorns forelæsning definerer han EVERYWARE som udtryk for en indarbejdelse af computerteknologi overalt i vores dagligdagsting, hvilket gør alle elementer i vores omgivelse i stand til at indeholde, behandle og udveksle digital information.

En problematik som ingen har diskutteret konsekvensen af!!

Augmented reality apps on mobile devices are all the rage these days. And they will probably remain so for a couple of years.

But -

Augmented Reality Glasses are around the corner

When using the iPhone (or similar mobile device) for an augmented reality experience, the interaction is pretty straight forward – hold your hands up with your iPhone pointing to your target. Want more options? Touch the screen. Had enough – tuck it back in your pocket.

How do you interact with augmented reality (AR) when it’s constantly in your field of view – overlaid on your glasses?

Interacting with Augmented reality

Are we going to operate knobs on the glasses?

Pete touched a stud on his spex, pulled down a glowing menu,and adjusted his visual take on the outside world. (Taklamakan, short story by Bruce Sterling)

-probably not beyond pressing the “on” button…

Are we going to be surrounded by rings?

-Ringo looks cool, but we’re looking for a new metaphor. The traditional keyboard (albeit arched and projected on the ground) might not the most intuitive way.

Tinmith?

-Visionary, but touching thumbs instead of using a mouse? (oh, and can I lose the backpack?)

Eye gaze tracking

- that’s pretty good for point and click. But what about more complex gestures?

(by the way, this could be great for Tennis)

Interactive clothing?

-Absolutely. This will probably be available to the public as an intuitive interaction with AR displays in 5-10 years

So is there anything that could be used for an intuitive interaction with augmented reality Today?

Are there any contemporary options?

Logitech Glove Controller (P5)

The P5 was an inexpensive, good looking glove-like, that tracks finger movement – so why did it flop?

Probably because of accuracy (or lack thereof) and that fact it requires an external reference (IR base similar to the Wii.) Others may contend it never found a really good use. You can still try it for yourself for under $75!

Accelaglove

The Accelaglove has the right price (<$500) and the technology is promising – but currently focusing on translating hand movements of sign language.

Peregrine Power Glove

The Peregrine Power Glove was a huge promise at E3 2009. It was also my biggest disappointment: Using your thumb to touch your fingers to feed the computer with various commands…on a good day it could replace the keyboard when playing a real-time strategy game.

There is a bunch of other gloves that may be good at certain tasks – but not suited for intuitive-affordable AR.

Introducing the Zerkin Glove

The Zerkin Glove is a new invention by Noah Zerkin.

It’s a low-cost, motion and position capturing, data glove for 3D interaction with virtual objects in augmented reality (AR) environments.

Watch the latest iteration of the prototype in this video.

It won’t replace computers and mouses as 3D designer tool anytime soon, but for scenarios where there is no access to mouse or PC it could offer a truly intuitive interaction – at an affordable price. One glaring example is the following: architect and client on location discussing interior design plan. This scenario is about conveying impressions and enabling rough changes (what if scenarios) -  which do not require high accuracy. There are other interfaces probably more suited for VR. But when it comes to AR – this is as good as it gets.

For more info see the Zerkin Glove website.

Want to see a live demo? Come to ISMAR 2009.

Noah is looking for investors, developers, and fans.

Show some love for the Zerkin Glove!

***

For full disclosure, the author of this post is the business adviser for the Zerkin Glove.

Bruce Sterlingi lühilugu “Süvaaiad” (kogumikus “Skismaatriks +”) toob lugejani pildikese 26. sajandi Marsilt. Jutt on loetav ka kogumiku kontekstist väljavõetuna, mingid seosed on vaid eelmise looga.

Punase planeedi maasarnastamine käib juba mõnda aega. Terraformijateks on Marsile pagendusse — või sisuliselt võlavanglasse sunnitööle — saadetud killustunud inimkonna grupeeringud.

Peategelane on ühe vormijate (end geenmuundavad inimesed) kildkonna liige, kes osaleb Ibise kraatri ümberkujundamise võistlusel, mille peaauhinnaks on — nii irooniline kui see ka pole — pääs kosmosesse, Marsi orbiidil tiirlevasse Terraform-Klastri orbitaaljaama. Irooniline seepärast, et nende tulevikuinimeste posthumanistliku filosoofia seisukohalt peaks terraformimine olema iga intelligentse rassi ülim siht. Aga kuna elu planeedi pinnal on kaugel elust paradiisiaias, siis elavad ülemkihid endiselt orbitaalkolooniates.

Lugu ongi sisuliselt võistluse kirjeldus, kus kõik ei lähe sugugi mitte nii nagu plaanitud…

Lõpp jäi mulle veidi segaseks — kes nood mässulised pärismaalased siis olid, Marsi põliselanikud või ärakaranud pagendatud? Või koguni Maale jäänud ja barbaarsusesse langenud inimkonna järeltulijad? Mine võta kinni… Ja vahet pole, sest minu jaoks peitus selle teksti peamine iva vanas tõdemuses: kui kellelgi on kinnisidee (antud juhul terraformimine), siis ei kõhkle ta selle elluviimise nimel konkureerivaid ideid (kosmoserändude tehnoloogia) põrmu paiskamast.

Paraku pole selles tõdemuses midagi uut ja seetõttu ma seda teksti ilmselt teist korda ei loe. Mõned huvitavad ideed nagu näiteks Marsi pommitamine hiidplaneetide rõngastelt pärit jäämeteoriitidega, kuid ei midagi erilist. Hinne Ulmekirjanduse BAAS-is peegeldab minu meeleseisundit peale loo lõpetamist: kolm. Plussiga, aga siiski kolm.

Loen ikka veel Bruce Sterlingi kogumikku “Skismaatriks +” ja ei saa ega saa sellega ühele poole. Miks? Sest mind lihtsalt ei köida valdav enamus neist juttudest. Kui eelmised kaks olid head, siis “Tsikaadikuninganna” kohta ei ole mul ühtki sooja sõna öelda. Kui üldse midagi…

Minu meelest on tegu niivõrd sisutühja tekstiga, et raske on üldse midagi iseloomustavat kirja panna. See lugu on lihtsalt romaani ühe igavaima osa veelgi detailsem lahtikirjutus. Samad tüütud mehhanistide ja vormijate poliitilised intriigid, kuid lihtsalt peategelane on teine. Kui kedagi peaks mingil imelikul põhjusel täpsem sisukirjeldus huvitama, siis võib Ulmekirjanduse BAAS-ist esimest arvustust lugeda.

Eriline tänu vaid mingi haige sõnavärdja eest: prospektor. Et siis kaevur, jah? Nunuh…

Minu poolt läks kirja “kaks” — lugu, mis juba lugemise ajal ununeb. Halb, kuid on ka hullemaid.

Aurora Alicino, editor in chief di Message in a Book, interessantissimo sito che ospita recensioni di  libri, interviste, notizie e articoli sul mondo della editoria italiana medio-piccola, recencisce un libro cui tengo molto, Nefertiti – L’amore di una regina eretica nell’antico Egitto di Jasmina Tesanovic, un’autrice il cui nome ricorre spesso sulle pagine di FP.

Scrive la Alicino:

Nefertiti è un alternarsi di prosa e poesia, presente e passato che si intrecciano e rispecchiano l’uno nell’altro, un libro molto particolare che, come afferma Bruce Sterling nella prefazione, “è chiaramente una litania intesa a risvegliare i morti”.
Un viaggio nel suggestivo mondo dell’antico Egitto, attraverso passioni e tormenti di una regina che è, prima di tutto, una donna.

Jag har ett tämligen komplicerat förhållande till cyberpunkgenren. Å ena sidan känns den hopplöst daterad och bara väldigt 80-tal, precis på tröskeln för att bli retrofuturistiskt häftig, å andra sidan känns den, fortfarande, aktuell och dagsfärsk. För mig ÄR cyberpunk William Gibsons författarskap (om man bortser från the difference engine, där prefixet “cyber” bör ersättas med “steam”). Även om exempelvis Bruce Sterling och Neal Stephenson med flera gjort sig namn inom genren är ändå Gibsons debutroman Neuromancer från 1984 för cyberpunksubgenren vad Sagan om Ringen är för fantasylitteraturen. Och trots att Gibsons två senaste böcker utspelar sig i en förhållandevis verklighetstrogen nutid, har jag svårt att se honom som någonting annat än just cyberpunk av en enkel anledning: det som på åttiotalet var fräscht nytänk är nu vardagsmat – det är i viss mån omöjligt att skriva om nutiden utan att influeras av cyberpunkarna på ett eller annat sätt. Vår värld har nämligen kommit ikapp dessa framtidsvisioner, vår värld har nämligen blivit cyberpunk i sig. Verkligheten har kommit att imitera konsten.

För den oinvigde ska jag försöka definiera subgenren. Cyberpunk som litterärgenre kan ses som såväl  fortsättning på, och reaktion mot science fiction-litteraturens “nya våg” som kom att dominera fältet under 1960- och 70-talet. Dessa så kallade ”new wave”-författare bröt mot föregående årtiondens stelt konservativa, teoretiskt trovärdiga och vuxet rationella framtidsutopier – hård SF ersattes av en mjukare variant och man lät gladeligen 60-talets zeitgeist spilla över i fantastikens prosa. In kom helt plötsligt stilistisk experimentlusta och ett nytt sätt att betrakta SF-litteraturen (många new wave:are såg sig som en naturlig del av mainstreamlitteraturens varierande flora, inte några exkluderade genreförfattare); in kom detaljerade samlagsscener, homosexualitet, droger, anti-auktoritärism och humaniora. De torra skildringarna av framtida rymdstifelser och positronhjärnor fick lämna plats för dekonstruktioner av kön, anti-imperialism och pseudo-religiös myticism.  
   Men det som börjat som ett uppbrott och ett revolutionerande nytänk i form av avandt-gardistiska utsvävningar hade lagom till 1970-talets slutspurt blivit norm och uttjatade upprepningar. Leklustan och upproret hade muterats till ett sorts självförverkligande, onanistiskt flum och det progressiva tycktes förlorat. 1977 kom den anarkistiska punkrocken, och gick tillbaka till rockmusikens treackordssimplicitet. 1979 kom filmen Alien, snart följd av Blade Runner, båda filmerna regisserade av Ridley Scott. Även George Lucas första Star Wars-film kan vara värd att nämna i sammanhanget, då denna enorma kassasuccé såg till att flytta fram sicence fiction-genrens positioner och visade att det här minsann fanns stora pengar att tjäna. SF var vid det här laget inte kittlande undergroundkultur, utan urvattnad semi-mainstream.
   Cyberpunk var en sorts återgång till femtiotalets hårda SF, men tog samtidigt också till vara på nya vågens gränsöverskridanden och ursprungliga vitalitet. Precis som ovan nämnda musikgenre omfamnade man det nihilistiska, framtidspessimistiska, slet högteknologin ur vetenskapsmännens händer och gav den till laglösa hackers, ungdomsgäng och rovgiriga, multinationella företag. Estetiken lånades från 40-talets nattsvarta film noir och författare som Raymond Chandler, JG Ballard och William S Burroughs. Framförallt började man spekulera i informationsteknologins och datorers roll i samhället, något nya vågen-författare mer eller mindre struntat helt och hållet i (därav prefixet “cyber”).

Cyberpunkarna definierade om science fiction-genren och gav ett halvt förmultnat kadaver elstötar under regnvåta neonljus. Cyberspace, virtual reality, hacking, cybernetiska implantat och globalisering kom, tack vare denna subgere att bli fraser på var medelsvenssons läppar inom en tioårsperiod. Vi minns väl alla hur jargongen gick på nittiotalet?

Nu har det gått så långt att vi inte ens tänker på det. I dokumentären No maps for these territories (ja, det var härifrån jag snodde bloggens förra namn) jämför Gibson prefixen “cyber” med det ännu äldre ”elektro” och kommer fram till att det inte längre finns användning för någon av dessa. Efter några årtionden in på nittonhundratalet var det inte längre exotiskt med elektricitet – på samma sätt iakttar vi inte någonting uppkopplat ellet internetkompatibelt med häpnad idag.
   Men världen ser som bekant inte ut som den gjorde under 80-talets första hälft längre. Mycket har därför en omisstaglig känsla av ostighet över sig: i Neuromancer känns ett gig nästan ogreppart stort (och futuristiska begrepp som ROM och RAM duggar tätt) - min minnessticka här bredvid mig innehåller fyra gånger så mycket och kostade hundra spänn på webhallen: här är det inte direkt tal om att bemöda sig med att radera minnet av hela barndomen som i filmen Johnny Mnemonic. Varför släpa runt på kilotunga VR-deck man pluggar in i uttag i bakhuvudet när det finns Wi-Fi? Gemene WoW-fantast eller Second Life-användare skulle väl heller aldrig banga på att byta plats med Neo i The Matrix – varför göra uppror mot simulationen är det är typ som en patchad version av verkligheten, dessutom utan leveltak? För att inte tala om dessa stora, onda, multinationella företag som inte bara förstör utan titt som tätt också tycks styra hela världen i den generiska cyberpunberättelsen – dagens ekonomiska kris visar på en annan verklighet, där bail-outs och statliga lån känns viktigare för företagen är genetiskt förbättrade nano-samurajer. Tuffa, gatsmarta cyberpunknamn som typ Ryker, C-girl eller Yonderboy känns bara…fula.
   Som jag inledningsvis nämnde är detta snart i klass med strålpistoler, flygande bilar, robotbetjänter och sommarhus på månen. Jag tippar på att de som är födda efter millennieskiftet i vuxen ålder kommer att skratta lika högt åt Sterlings antalogi Mirrorshades (det är tufft med uppkavlade ärmar och pilotglasögon med spegelglas) som folk gör åt Flash Gordon, Buck Rogers eller femtiotalets pulp-tidningar idag.

Däremot är genren fortfarande väldigt relevant: även om surfande på nätet i form av tredimensionella VR-världar känns hopplöst förlegade får vi alla ändå förhålla oss till internet på ett eller annat sätt idag, och kommer förmodligen fortsätta med detta under vår resterande livstid. Det kanske inte längre är hackers som är den uppkopplade anarkismens spjutspets, men väl upphovsrättsbrottslingar, fildelare och andra sorters pirater. Och även om storföretagen inte är odödliga är de ändå nog så seglivade. Globaliseringen tycks ju utgöra någon sorts världsomspännande överideologi: reklamen tar allt större plats i vår tillvaro och många av Asiens större urbana centran verkar mer eller mindre omöjliga att urskilja från t.ex. Los Angeles i Blade Runner. Jämför själva.

Summa summarum: Det är svårt att förhålla sig till cyberpunk, till hälften hipp och i tiden, till hälften lika död som en himmel i samma nyans som myrornas krig. Den är typ zombie och livs levande på en och samma gång.

In his recent sermon to the augmented reality community, Bruce Sterling, envisaged the dawn of the AR industry.

He talked about things to avoid (magic) and things to embrace (style). He projected the inevitable: as multiple new AR companies give birth and mature – there will come a time of consolidation. We have seen this phenomenon  occurring in many industries before: after going through excruciating pain of the early stage, some companies survive and others go belly up. Among the surviving companies we typically see a consolidation process including mergers and acquisitions.

It is called Natural Evolution, and is viewed by many as a healthy process. Weeding out the weak and letting the strong survive. Hey, after all it turned out well for humans (that’s what some of us think).

On the flip side, that process is far from being the most effective. Significant amounts of investment go to waste, great talent get burned out, and many truly useful products get buried along the path.

So, yes, we could put our blood and sweat, grind through the early stage pain or…we could consider an alternative approach. Dare I say Intelligent Design?

Don’t get alarmed, I am not thinking about a divine intervention…

I am talking about Collaboration.

I should have called it Collaborative Design but that would have taken the punch out of the title, right?

Humor me for a moment and imagine the following scenario (you may close your eyes if it helps…):

A dozen young and ambitious pre-funded AR start ups meet to discuss how to join forces. They devise a collaborative plan that embraces an unmatched pool of talent covering all aspects of a successful company; they create an invincible business plan; they land a significant investment that offers the investing entities a much lower risk. They accelerate the delivery of products and services that work and delight users.

The biggest winners of this approach are naturally – the users.

They get what they want sooner, better, probably cheaper, and with a long term assurance for continuity.

How would this work?

Focus is probably the #1 trait entrepreneurs tend to attribute to the success of all – but especially young – companies. How do you maintain focus when you glue together different entities with different goals?

Definitely not an easy task. Especially when PEOPLE are involved (people tend to have issues and egos).

Federation is an approach that has proven to work in other domains. Each entity has its own leadership, goals, expertise and dedicated funds – and they all share a greater set of leadership, goals, expertise…and funds.

Many other difficulties and concerns will arise: How do you make decisions in such an organization? How do you know who to include prior to proven success? How do you avoid becoming an evil monopoly?

Smarter people than yours truly will have to take a stab at answering these questions. But once we can agree on the following guiding principle I think we’ll be well on our way. The principle is simply sharing a true passion for bringing augmented reality to the world while focusing on the user.

This is simple but powerful.

As Bernard Baruch, a leading banker and financier for much of this century said:

You don’t have to blow out the other fellow’s light to let your own shine.

Some will say it’s naive thinking. Others will say it’s revolutionary.
My friend Robert Rice joked that one day, in 10 years, MBA students will investigate this seemingly crazy initiative as a case study for alternative approaches to nurturing a successful industry…

Is it possible at all?

I truly believe it is. Every day I make an effort to walk the talk.

Robert and I – along with 8 AR companies – have founded The AR consortium as a step towards collaboration.

The timing is critical, though. This scenario is only plausible as long as the AR industry is still small as it is today (to my opinion it hasn’t even given birth yet.)

If you do believe in this approach, now is the time to act.

What will YOU do next?

***

This post is largely inspired by the book Coopetition which changed my view of business.

I took the Transported SF bus up to Stafford Lake for the first time and it turned out to be a fabulous experience.

Even before they had the online presence and it was all just phone numbers and flyers, hundreds, on some days thousands, of Bay Area kids would pilgrimage up to this sleepy suburb just north of San Francisco and transform its park by the lake into an amazing and wonderful experience.

Bruce Sterling once wrote that Burning Man is the New American Holiday.

To go with that theme, Sunset has very much become one of my favorite San Francisco Holidays.

It can be kind of difficult to put into words, but it’s a ritual that transcends a party. It’s something that we’ve all created, kept alive all these years, and means something to us… if for no other reason than it’s a celebration of the fact that you made it to see another year. Even if you lost your job and have no idea what the fuck you’re going to do with your life, you made it. I consider myself very lucky to have been a part of that constantly evolving tribe over the last 14 years.

My good friend Doug Zimmerman took some great pictures over HERE

He’s been doing an amazing job of documenting the scene over the years, which will make for one hell of a coffee table book one of these days.

***

Related posts -

Sunset. FREE Party on Treasure Island.

Atompunk was het thema van het Gogbot 2009 festival. Het concept werd ontwikkeld samen met Bruce Sterling, die er een manifest voor schreef.

Waarom Atompunk?
door Bruce Sterling

Waarom ‘punk’? Omdat iedereen kan punken, je kan punk zelf en autonoom doen..
Alle benodigdheden zijn er: om te zoeken, te vinden, om te knippen, te plakken, te proeven, te remixen, om er een kunst uiting van te maken, om hightech en low-life te verbinden. Het kost ons niets, slechts de inspanning en het vereist geen officiële toestemming.
Waarom “atoom”? Atoom is een wereld: de fantastische wereld van de Atomic Age. Hectiek en koortsachtig, Space en radioactief, was het een “tijdperk”, die leefde en stierf als een verdoemde punk dichter, in slechts twintig jaar tijd.

In het rustige tikken van de atoomklok, ligt de Atomic Age dichtbij ons. Maar in de culturele tijd, in de veronderstellingen van wat mogelijk is, in wat het leven betekent, in wat onze werkelijkheid betekent, is de Atomic Age pre-postmodern. Het is archaeo-futuristisch.
Zij heeft de ketting-reactie verbroken van historische verband.. Het is als the Darkside of the Moon.

Het verleden is een onbekende, vervreemdende wereld, maar Atompunk is slechts op een jet-trip afstand. Er is geen computer, geen mobiel te zien, en toch is er Spoetnik. Dayglo.

De nucleaire wapenwedloop. De donkere kolos van de Sovjet-Unie, van de totalitaire megaprojecten in een baan om de aarde, de helft van de wereld omvattend. Wederzijdse Gegarandeerde Vernietiging: de technologie gebruiken om een einde te maken aan alle geschiedenis,
de vurige consumptie van dit alles, binnen 1 verhitte oogwenk!

De tijd eindigde de Atomic Age: de tijd verbrak het en maakte deze dan los van de geschiedenis, als een zeepbel van kitsch en half verboden geheugen, zoals het glazen presse-papier in Orwell’s atom-age boek van 1948, het futuristische “1984.” Atompunk is niet bang voor het verleden of de toekomst, want het is cosmotemporaal: atompunk kan vrolijk leven in twee, drie, vijf keer tegelijk. En Atompunk doet het met stijl.

Voor een paar korte dagen van carnaval, in de oude Nederlandse stad Enschede, kan Atompunk ons meevoeren tot buiten de normale tijdstroom. Geschiedenis overstijgend, wrikt het een hooivork in de mesthoop van het werelderfgoed. Zonlicht raakt iets verborgens, en de zorgen van het moment rotten weg.

Atompunk. Zie ons staren in de afgrond, we maken het onze lachspiegel!

Kui eelmine arvustatud lühijutt Bruce Sterlingi 2008 aastal eesti keeles ilmunud autorikogumikust “Skismaatriks +” kirjeldas lõhenenud inimkonna vormijate kildkonna liikmete tegemisi, siis “Roosämbliku” peategelaseks on mehhanistide fraktsiooni liige. Aeg, millal juttude sündmused toimuvad, on enam-vähem sama — mitte nii väga kauge tulevik, 23 sajandi teine pool.

Kuid jällegi, need faktid ütlevad midagi vaid inimesele, kes on juttudele taustaks olevat romaani lugenud. Samas pole need enamaltjaoult vajalikud, sest nagu “Sülem”, on ka “Roosämblik” täiesti iseseisev jutt.

Aga sisust. Tegevuskohaks on Päikesesüsteemi ääreala, Uraani rõngaste piirkond. Seal elab oma orbitaaljaamas erakuelu 200-aastane naismehhanist. Hoiab endal hinge sees, korjab rõngaste tolmust vajalikke tooraineid ja võitleb piraatidega. Muu hulgas on ta leidnud ühe bussisuuruse (iseenesest tobe võrdlus, sest vaevalt need Maast lahku löönud tulevikuinimesed teaksid, mis buss on…) toorjuveeli, mida ta üritab inimkonnaga kaubitsevale tulnukrassile maha parseldada. Tulnukad pakuvad talle enneolematuid koguseid energiat, seda universaalset intergalaktilist valuutat, kuid Roosämblik keeldub — tal pole vaja midagi, mida tal vaja pole.

Kauplemise käigus ronib Roosämbliku pähe üks neist elusolenditest, kes lisaks temale orbitaaljaamas pesitsevad — hiigelsuur värviline prussakas. Ja investorid saavad idee vahetuskauba osas. Nad pakuvad mehhanistile üht lemmiklooma, oma kapteni maskotti nagu nad seda kutsuvad. Ning lugeja imestuseks tehing sünnibki. Tõsi, klausliga, et kui kaup ei meeldi, saab selle mõne aja pärast tagastada. Siiski, mõnes mõttes oli selline lahendus ka ootuspärane, sest eelnevalt kirjeldas autor üsnagi värvikalt, kuidas erak oma emotsioone ja üksindust rahustitega leevendab.

Tulnukad lahkuvad ja Roosämblik jääb oma uue lemmikloomaga kahekesi. Kui prussakad välja arvata, muidugi. Mõne aja pärast selgub, et lemmikloom pole sugugi tavaline elukas, vaid on ilmselt vanem, kui selle kinkinud tulnukrass ise…

Ühesõnaga, lugu tõotab huvitavaks pöörata. Paraku seda siiski ei juhtu, sest lõpplahendus on minu meelest üsnagi banaalne. Mis on tõrvatilgaks meepotis, kuid ei riku seda head, ühe hingetõmbega läbi loetud juttu siiski. Nii, et Ulmekirjanduse BAAS-i hindeks “neli”.

Nagu eelmises postituses kirjutasin, võttis romaan “Skismaatriks” (kogumikus “Skismaatriks +”) mu lugemisisu nii palju vähemaks, et järgnevate lühijuttude kallale läksin alles hiljem.

Aga ühel õhtul vanni minnes võtsin raamatu siiski kaasa ning võtsin ette “Sülemi” loo. Ja uskumatu, aga tõsi — sellesama vanniskäigu jooksul sai jutt läbi, ilma et vesigi oleks jõudnud ära jahtuda!

“Sülemi” tegevuspaigaks on sama Skismaatriksi-universum, ajaliselt toimub jutu tegevus Inverstorite rahu ajal. Ja peategelane vilksatas vist ka romaanist läbi. Aga tegelikult pole see kõik üldse tähtis, sest tekst on loetav ka ilma tausta teadmata, mis on suur pluss!

Sisu on lühidalt järgmine. Killustunud inimkonna vormijate klanni esindajad lähevad uurima üht omapärast võõrtsivilisatsiooni, mis on vallutanud küll kosmose, kuid millel puudub intellekt. Vähemalt humanoididele tuntud mõistes — tegemist on mingite putukataoliste olevustega, kes isegi mitte ei räägi. Uurimise eesmärk on otse loomulikult omakasu: vormijad loodavad putukate geene varastades endale samasuguse “orjarassi” toota — odavaks tööjõuks, mis asteroididelt maaki kaevandaks. Aga paraku osutab Sülem ootamatut vastupanu…

Millist täpselt ja mis on selles jutus peituv tarkusetera, sellest ei saa ma kahjuks rääkida, sest see rikuks lugemise rõõmu. Küll aga võin ma seda juttu (erinevalt eelnenud romaanist) julgelt soovitada, tegemist on tõelise meistriteosega!

“Labor Day differs in every essential from other holidays of the year in any country. All other holidays are in a more or less degree connected with conflict and battles of man’s prowess over man, of strife and discord for greed and power, of glories achieved by one nation over another. Labor Day is devoted to no man, living or dead, to no sect, race or nation.”
–Samuel Gompers, President of the American Federation of Labor; “THE SIGNIFICANCE OF LABOR DAY” , September 4, 1910

“If all the cars in the United States were placed end to end, it would probably be Labor Day Weekend.”    –Doug Larson, daily columnist for the Green Bay Press-Gazette and weekly columnist for the Door County Advocate

“Labor Day is a glorious holiday because your child will be going back to school the next day.  It would have been called Independence Day, but that name was already taken.”
–Bill Dodds, author and poet

“Burning Man is a standard hippie tribal thing, except for the highly nonstandard fact that it is not kitschy ’60s nostalgia. This event is very ’90s, very big, and very much alive. It’s a Tim Leary, Wavy Gravy, Deadhead caravan, grab-the-mike-at-Woodstock kind of event. Feels lovely and enormously persuasive. Nonbureaucratic, participative, solidarity-driven, noncommercial, arty. With all those manifest virtues, you have to wonder why a setup like this can’t seem to last any longer than a Labor Day weekend.”
–Bruce Sterling, science fiction writer; “Greetings from Burning Man!”

Bruce Sterling has written a wonderful essay on how normal the future might be.

http://www.webstock.org.nz/blog/2009/words-for-webstock-bruce-sterling/

Actually, we should be excited about reality. I mean, it surely wasn’t planned like that, but my last year was one huge trip into real-life sci-fi, including all the big machines and stuff.  Of course, the whole thing sucked – but the geek-girl was morbidly fascinated and happy.

(Ha – and see: my exposé with the “normal-looking” sci-fi plot was just ahead of its time. Should I give it another try in November?)

Bruce Sterlingu autorikogu “Skismaatriks +” oli üks nendest raamatutest, mille planeerisin kindlalt enne käesoleva aasta kohaliku ulmeauhinna hääletuse lõppemist läbi lugeda, et oma sõna (hääl) sekka öelda. Paraku aga läks teisiti…

Kogumikku on koondatud nimiromaan “Skismaatriks” ning lisaks sellele veel näpuotsatäis samas maailmas ning samade tegelastega seotud jutte.

Bruce Sterlingu Skismaatriksi-universumi tegevus toimub lähitulevikus (2045-2554) ning tegevuspaigaks on meie oma Päikesesüsteem. Maa on langenud barbaarsusesse ja planeetide kaaslastele ning asteroididele pagenud inimkond on jagunenud kahte leeri: mehhanistideks ja vormijateks. Esimesed on jõudnud järgmisele arengutasemele igasugu küberneetiliste implantaatide kasutamise kaudu ming teised on kasutanud keha muundamiseks geenitehnoloogiat.

Teost liigitatakse ka küberpungiks (sest autor on tuntud, kui üks põhilisi küberpungi ideolooge), aga mina selle liigitusega nõus pole. Kasvõi selle sama kogumiku järelsõnas ära trükitud definitsiooni aluseks võttes väidan, et romaanil puuduvad küberpungi tunnused peaaegu täielikult või on need väga nõrgad.

Romaani algus tundus põnev ja paljutõotav: peategelane Lindsay (perekonnanimi, mitte segi ajada ameerika naissoost popikooniga!) saadetakse oma riigikesest, mingist Kuu orbiidil tiirlevat kolooniast, asumisele. Teise samasugusesse kuukolooniasse, Kuu Orbiidi Vaikuse Mere Rahva Zaibatsusse. Eriti meeldejääv oli koht, kus uue riigi kodanikule loeti ette tema õigused:

Zaibatsu tunnustab üht kodanikuõigust: õigust surmale. Te võite oma õigust nõuda igal ajal ja igas olukorras. Teil tuleb seda lihtsalt nõuda, see on kõik. Meie helimonitorid on üle terve zaibatsu laiali. Kui te oma õigust nõuate, lõpetatakse teid viivitamatult ja valutult. Kas saate aru?

Loomulikult sai Lindsay aru ja asus tegutsema selle nimel, et sellest haigest kohast jalga lasta. Peatselt see tal ka õnnestub ning ta liitub mingi kamba piraatidega, kes triiviad ringi ühel kahtlasel Nõukogude päritolu alusel, mis meenutas mulle hirmasti kallist kadunud MIR-i. Piraadid vallutavad ühe vormijate tugipunkti, keset kõige tulisemat madinat saabuvad tulnukad, kes loovad inimkonnaga kontakti ja toovad paljuoodatud rahu ja…

Tegelikult pole mul mõtet veel üht ümberjutustust kirja panna, sest romaani sisust on Ulmekirjanduse BAAS-is andnud suurepärase ülevaate Ulmeguru Jüri Kallas.

Veelkord: loo algus on kirja pandud väga kaasahaaravalt, kuigi veidi segaselt. Mingil hetkel aga tegevus vaibub ning autor sukeldub vormijate ning mehhanistide omavaheliste intriigide rägastikku. Lisaks Lindsayle astub minategelasena üles ka tema kunagine südamesõber, nüüdne verivaenlane, mis üldpildi selginemisele sugugi kaasa ei aita.

Ja aastad mööduvad ning tegevus muudkui kulgeb. Lindsay vanust võib mõõta juba sajanditega.

Kui mitte varem, siis just siis hakkas see romaan mulle tõsiselt närvidele käima. Sain aru, et peategelasel polegi mingit eesmärki, mingit mõtet. Ta lihtsalt on seal, kus autor laseb tal olla. Ta lihtsalt on. Mõttetult. Korra, päris lõpus, kui külastati Maad, hakkas nagu korraks koitma lootus, et ehk siiski autor päästab päeva, aga ei…

“Mis selles kõiges siis halba on?”, küsiti mult, kui ma seda eesmärgitust lugemise vahel kurtsin. “Ka sinu elul pole ju mõtet.” Täpselt! Aga minu elust ei kirjutata romaani, sest seda olekski igav lugeda!

See ongi mu suurim etteheide sellele romaanile — kogu muidu huvitavas keskkonnas toimuv lugu on täiesti sisutühi, pointless.

Kokkuvõtteks, romaan oli väga halvaks sissejuhatuseks muidu ilmselt üsna huvitavaid lühijutte koondavale kogumikule ning võttis vähemalt mul terve raamatu ühe ropsuga läbilugemiseks vajalikku hoogu kõvasti maha. Samas ei ole teos üdini halb — BAAS-i läks minu poolt kirja “kolm”. Ja ma ei välista, et võib-olla loen ”Skismaatriksi” kunagi isegi uuesti läbi ning muudan oma hinnanguid. Aga seniks jääb kehtima praegune hinnang: ma pigem ei soovita seda romaani lugeda — kui see raamat pihku juhtub, lugege sealt parem lühijutte.

Tomas i Paestum

Eftersom vi nu är många inom svensk fandom som tycker att det är dags för en svensk Eurocon så var det självklart att jag åkte till Fiuggi där omröstningen om Eurocon 2011 skulle ske. Dessutom längtar man ju till Italien, inte minst i mars när man vill ha lite värme. Det var förstås inte det man fick; vi t o m bilade i snö, och det blåste och var rejält kallt ibland. Jag och Margareta bilade i alla fall runt i syditalien under en vecka, och såg bl a Ostia Antica, Pompeji och Paestum, något jag verkligen sett fram emot.

Kongressen

Sten och Dessi vid middag

Vi bodde på kongresshotellet där allting försiggick. Där åt vi frukost, lunch och middag tillsammans med alla andra kongress-deltagare, och hade mycket trevligt. Måltiderna tog upp en stor del av kongresstiden.

Kongressen inleddes med en måttligt intressant programpunkt, The American writer’s strike repercussion on USA television Sci-Fi med tre personer som på olika sätt arbetar med Star Trek, Lolita Fatjo och Larry och Janet Nemecek. Vi fick se mängder av bilder av författare och skådespelare från Star Trek när dessa demonstrerade våren 2008 under strejken. Vi fick veta att strejken gav ungefär hälften av vad de ville. En effekt var en ökning av reality tv, vilket kan sänka ackordet för de ordinarie skådespelarna. Strejken ledde också till att den nya Star Trek-filmen blev försenad. 

Thomas Mielke med fru vid middag

Den tyske författaren Thomas Mielke talade om The Legend of Varus: ”Arminus (Hermann the German) meets Orlando furioso, men först berättade han att han gick på sin första sf-kongress 1957. Han har skrivit en hel del sf men konstaterat att han inte kan leva på det även om han fått priser som t ex Robert Sheckley Award på 20 000 euro. Han skriver i stället historiska romaner, gärna med gamla hjältar som Gilgamesh och Attila. Han har nu översatt eller snarare skrivit om Ludovico Ariostos Orlando furioso vilket kräver att man är väl insatt i den aktuella historien och förstår skämten. Berättelsen är en samling medeltida äventyrshistorier utan moral. Hur ska man förklara medeltida hedersbegrepp?

Boken Die Varus-Legende handlar om slaget i Teutoburgerskogen, som år 9 avbröt romarnas frammarsch norrut. På den ”tyska” sidan stod Arminius (Hermann) med sin gerilla, och romarna leddes av Varus som varit kansler hos Herodes och tidigare stoppat ett uppror i Judéen. Slaget har senast utnyttjats för propagandasyften av Hitler, men redan Luther använde Arminius i sin propaganda mot påven i Rom och gav honom namnet Hermann. Enligt Mielke har Angela Merkel planer på att fira 2000-årsminnet av slaget vid ett monument i Teutoburgerskogen men han anser att det är alltför förknippat med Hitler.

Thomas Mielke var en trevlig person som vi träffade en hel del under kongressen. Med i bagaget hem följde också hans tyskspråkiga 500 sidor tjocka Orlando furioso men den har vi än så länge inte läst.

Ian Watson

Ian Watson hör till mina favoritförfattare och självklart lyssnade jag därför på hans Artificial Intelligence and Story Telling, även om jag hört honom berätta en del om detta tidigare. Han inledde med en exposé över AI i litteratur och film, och drog en parallell till Fermis paradox: Var finns de artificiella intelligenserna? Watson hade talat med den svenskfödde filosofen Nick Boström om huruvida AI har medvetande och uppfattar sig själva. Kanske språk krävs för att man ska få en uppfattning om kontinuitet och därmed medvetande, och då blir historieberättandet fundamentalt. Medvetande krävs dock inte för utveckling – när mänskligheten gick från jaga/samla-kultur till agrikultur var det knappast ett medvetet val utan det var snarare en idé, en ”meme” som lyckades överleva. Om medvetande bara är en vanföreställning – varför skulle det då uppstå i en maskin? Det kan ju också, som Boström spekulerar om, vara så att vi faktiskt redan ”lever” i en datorsimulering.

Watson är skeptisk till förekomst av extraterrestriellt liv – vårt solsystem är tämligen unikt med t ex den stora månen. Det innebär att det knappast finns något som försöker förgöra oss, och vi kan nog klara av att styra bort kometer som hotar!

Bridget Wilkinson, Ian Watson, Carolina Gómez Lagerlöf

Efter en rejäl middag vidtog Eatcon, en buffet med delikatesser från olika ställen i Italien och oss ”foreign guests”. Vi passade på och bjöd på diverse svenskt bröd, kaviar, ost och lingondricka. Vin fanns i stora mängder i alla fall.

På fredagmorgonen stod Dave Lally för programpunkten UK TV SCI-FI: The current Sci-Fi situation in UK television, men särskilt ”current” var det ju inte att visa delar av TV-shower från 50- och 60-talet, som Quatermass, Skydiver, The Avengers, Danger Man och The Prisoner. Programpunkten fortsatte på lördagmorgonen med Patrick McGoohan Tribute där vi fick se det inledande avsnittet av The Prisoner samt bekanta oss med inspelningsplatsen och förlagan, den avskilda och märkligt konstlade semesterorten Portmeirion i Wales. McGoohan spelade i Danger Man samtidigt som The Saint spelades in, men han vägrade vapen och kärleksrelationer och nobbade därför att spela James Bond.

Geoffrey Landis är inte bara sf-författare utan också forskare som studerar Mars, och det var det han berättade om (för ca 15 personer) i Mars exploration and the Mars exploration Rover mission. Mariner 4 visade inte (1965) några tecken på vatten på Mars, men Viking-sonden 1976 gav bilder som tydde på att det tidigare kunde ha funnits vatten. Landningsplatsen för Rover bestämdes till vad som kunde vara en gammal flodbädd. Det fanns höga halter av svavelsyra, och pH i tidigare oceaner borde legat på 1-2, men de kan ha varit neutrala tidigare. Kiseldioxid tydde på att det tidigare kan ha funnits varmt vatten. Ett tekniskt problem är att solpanelerna dammar igen, mest beroende på små sandstormar, ”dust devils”. Den kommande Mars-sonden kommer därför att vara isotopdriven i stället för att ha solceller. Den kommer också att ha laser för att kunna förånga sten så att dessa kan undersökas spektrometriskt.

Ännu färre, kanske tio, lyssnade på en bisarr ryss som pratade om andligt inflytande på sf, samtidigt som ett bildspel med helgonbilder rullade på duken. Tyvärr vet jag inte vad han eller programpunkten hette eftersom det kommit in genom en programändring. Ikoner har så stark utstrålning att de måste täckas med silver, sol och måne påverkar olika kulturer, UV-strålar joniserar luften och hjärtat har en egen frekvens (inte pulsen!) som är individuell. Han beklagade att han inte hade mer tid att förklara detta och reinkarnation…

Eftermiddagen fylldes av programpunkter på italienska men till slut kom Eurocon 2010 presentation. Den äger rum 26-29 augusti i Cieszyn på gränsen mellan Polen och Tjeckien och nära Slovakien, därför också kallad Tricon. Staden och lokalen, universitetet, visades upp i PowerPoint, och det verkade som om man hade storslagna planer med minst 1000 deltagare. Det finns ca 2000 sängar tillgängliga. Orten fyller 1200 år samma år, och det kommer att firas. Det kommer alltid att finnas program på engelska (vilket inte var fallet i Italien…). Programmet kommer att innehålla litterära, akademiska, rollspels-, Tolkien-, Star Wars-punkter och filmer, konserter, utställningar mm.

Bruce Sterling

Meeting with Bruce Sterling innebar att denne amerikan som nu är bosatt i Turin berättade om utmaningar och möjligheter för sf. Amerikaner och britter är sf:s romare och greker. Amerikansk sf hade en nedgångsperiod under Bushadministrationen, liksom all annan kultur. Det är kris i publiceringsindustrin genom de elektroniska texterna, men fiktion behövs för att ställa moraliska frågor och ge moraliska svar. Den paranormala romansen Twilight representerar USA av idag, med den döda pojkvännen och nedbrunnen kyrka. Han kan inte bry sig om marknaden. Drivkraften är i stället sf:s möjlighet att ge ”cognitive estrangement” som kan förändra läsarens tankesätt. Det sker i subliminala budskap som hos Lovecraft, men det saknas hos E R Burroughs.

Sterling bor som sagt i Turin. ”Nietsche blev galen där men är man redan galen kanske det botar.” Han skriver italiensk sf genom att använda namnet Bruno Argento; det förändrade hans sätt att skriva. Han har lärt sig av Italo Calvino, vars bästa bok är den kompakta Invisible Cities.

I Meeting with Ian Watson and Roberto Quaglia berättade dessa om den gemensamma novellsamlingen The Beloved of My Beloved som på utsidan försetts med den säljande varningen ”Contains material which some may find offensive”, och de hade så roligt själva när de berättade om boken så jag var tvungen att införskaffa den. Till beslutet bidrog naturligtvis inte det medföljande kortet med naken blondin. Läst boken har jag dock ännu inte.

Geoffrey Landis, Mary Turzillo

På söndagen lyssnade vi bara på en programpunkt, Meeting with Geoffrey Landis and Mary Turzillo. Eftersom det bara var jag och Margareta samt en italienare som lyssnade så fick vi vara ovanligt aktiva med frågor. Detta författarpar har varit på en Clarion workshop, och de diskuterar sina berättelser med varandra och i skrivar-workshop. Deras uppfattning var att sf ska handla om hur vetenskap och teknik påverkar människors liv.

ESFS: Bridget Wilkinson, Piotr Cholewa, Roberto Quaglio, David Lally

Ett sidoprogram som pågick då och då under kongressdagarna var ESFSs allmänna möte, och det framkom där att Spanien hade visat intresse för Eurocon 2012 samt att 2014 kan bli året för nästa europeiska Worldcon, då i London. Röstningen om Eurocon 2011 hölls på lördagen kl 12.00, och ledde som bekant till att Sverige fick sin första Eurocon. Att Nova SF vann omröstningen om bästa magasin är ju också historia, men BEM passar på att gratulera! Synnerligen välförtjänt!

Totalt sett var den italienska Eurocon en intressant upplevelse. Uppenbarligen har man uppfattningen att alla kan italienska – beskrivningen i programboken av gäster, kartan över kongresshotellet och de flesta programpunkter var på italienska. När dessutom något program var på engelska satt de italienska kongressdeltagarna och pratade med varandra, eller kom helt enkelt inte. Många programpunkter hade pinsamt få lyssnare, och alltför många var ointressanta för mig – jag har inget intresse av att lyssna på Star Trek-skådespelare. Rent kulinariskt var kongressen dock utmärkt, med mycket stora och varierade luncher och middagar. Och genom att vi var relativt få som inte var italienare fick man möjlighet att umgås med dem, så jag samtalade en hel del med både Thomas Mielke och Ian Watson.

Vi svenskar utnyttjade förstås också kongressen till att göra reklam för Eurocon 2011 och Stockholm, och förutom vid ”Eatcon” så bjöd vi på lingondricka, snacks och godis på lördagskvällen när vi vunnit omröstningen. Fem medlemmar fick vi på så sätt i alla fall, och fler verkade intresserade.