Ofta vill jag ligga.

Andra gånger är det bara så himla skönt att krypa ner ensam i sin egen säng. Borra ner sig i kudden och vältra sig med täcket. Breda ut sig utan att någon annans hud tar emot.

Idag är en sådan dag.

Att brusa, lite lagom. Vid sidan av mitt liv. Inte för nära.

Det är när det kommer tätt inpå, när jag inte har filter eller ensamma rum att vila i som jag måste stänga in mig. Få pansar och ont, i själen.

Männen som finns vid sidan av mitt liv kan jag älska länge.

Jag skulle vilja bli lite småförälskad.

Förtjust och kåt på samma gång.

Det är så mycket mer nice att dela sängen med någon som man också vill prata med. Förundrat följa ansiktets linjer.

Mr Niceguy kommer aldrig få det brusa i mig på det sättet. Det är bara skönt att få luta kroppen mot honom.

Jag har så fantastiska girls. Tjejkompisar. Andra kvinnor som är the best på alla sätt.

Roliga, självständiga, smarta, kloka, udda, varma och ärliga. Vänner som har många intressen och som gärna ses på ett glas vin och långprat i en soffa eller en buskul kväll på krogen. Intressanta brudar som gillar att ha kul.

Samtidigt vänner som finns där när man verkligen behöver. Wingmates. Människor jag skulle vilja vaktade min rygg i lägen ens rygg behöver vaktas. Som hellre skulle greppa kulsprutor och knivar än springa skrikande från kaos eller fara. Kvinnor som inte snackar skit om andra kvinnor, vänner som blir glada för varandras framgångar och peppar varandra i motgångar.

Dom som säger att kvinnor är svekfulla vet fasen inte vad dom pratar om. Min erfarenhet är lojalitet stark som inget annat.

Fan, är jag knäpp på riktigt när det gäller honom?

Han kan ju fortfarande knalla runt i skallen på mig! Som om all den här tiden inte har gått. Helt utan förvarning.

Fan! Fan! Fan! Vad håller han på med?

Förutom det synliga, så finns det något märkligt osynligt band. Jag har verkligen inte bett om det och jag tror inte att han heller vill ha det. Ändå. Det finns där.

Hjärnspöken.

Det finns ju några män som tagit sig under skinnet på mig. Ett par dog kärleken till, andra har jag fått processa mig igenom saknaden efter lager för lager. Som man ska för att till slut kunna lämna det bakom och gå vidare.

Alla. Utom en.

Hans plats i mig stängde jag bara rummet till. Vägrade tänka, känna eller processa över huvudtaget. Det finns ett före och ett efter. Ingen gråzoon. Jag hade inget annat val.

Ibland skramlar det där inifrån. Som att jag fortfarande kan höra hans tankar. Som att en bit av honom sitter kvar, fängslad. Trots all tid som gått så vågar jag inte riktigt peta i det. Som att jag tror att allt skulle finnas kvar, börja om, större och mer och utan kontroll.

Så jag går fort förbi, blundar med öronen. Men ibland, i landet mellan vakenhet och sömn, mellan två sekunder, hör jag det dolda i oss prata med varandra.

Om jag vågade möta det i mig själv skulle jag kanske säga att jag saknar känslan. Att jag varken tidigare eller senare varit med om så öppna kanaler mellan två sinnen. Att frågan om det verkligen fanns eller skulle kunna finnas igen klistrar fast långt bakom tankarna.

Istället tänker jag att jag måste vara galen.

Är egentligen helt utslagen och borde känna mig låg och tröstlöst grå.

Istället är jag fylld av så mycket kärlek och värme. Det brusar av stilla förväntan och jag kommer på mig med att le stort för mig själv.

Det är först nu som jag på allvar hittat tillbaks till mig själv efter att jag började vicka liv i mig för drygt ett år sedan.

Hur kan ett normalt äktenskap utan några större konstigheter nästan ta fullkomligt död på en? Seriöst.

Hur kan det ta många månader innan skrattet kommer tillbaks i magen och sedan ännu längre tid innan den maniska glädjen över att åter känna livsbrus lägger sig till normala nivåer?

Jag är lite skrämd. Det var likadant för femton år sedan när jag skilde mig första gången.

Båda gångerna efter fem års normala relationer. Ingen misshandel, övergrepp eller kaotisk vardag – bara vanlig vuxen tvåsamhet med någon som frågar om ens dag när man kommer hem och som vill veta planer i förväg. Kärleksfulla män som grejar med sitt och ibland lyser av energi och stolthet och ibland är gnällig och trött. Män jag älskade djupt i början och inte ville såra när jag visste att jag var på väg därifrån. Bra fäder men olika på alla andra sätt.

Jag tror faktiskt inte att jag kommer att ge mig på ett försök till.

Men vad är det som tar kål på mig? Som efter en tid dödar glädjen och livsbruset och kåtheten. Som gör mig stilla, deprimerad och fet. Som gör huden hård och ger nerverna knutor.

Handlar det om könsroller och förväntningar, om kärnfamiljens skeva normer? Att det blir så brutalt fel för mig som är uppvuxen i en klanfamilj.

Jag ser det ju i fler av mina syskon, svårigheterna med det tvåsamma men lättheten med andra relationer – öppna, nära och tillitsfulla där man får vara den man är utan någon annans pressande förväntningar och outtalade krav.

Min familj kommer alltid vara större än en enskild man. En enskild man kommer aldrig vara den viktigaste för mig eller den jag definierar mig själv och min vardag utifrån.

Jag har så mycket ord i mig. Bär andra på så mycket ord?

Har regelbundet formulerat mig själv i skrift sedan jag var barn. Har högar av fyllda dagböcker som inte är till för någon annan utan bara fyller behovet att få ur mig det där som är i huvudet och tar plats.

Som jag tror skulle spränga mig om jag inte satte det på pränt.

Men det funkar ju, jag släpar inte runt på så mycket bråte i mig. Det är min bikt, min terapi, ett sätt att få distans och min väg att förstå mig själv.

Det som är konstigt att jag inte har ambitioner att göra mer av orden. Att leka, skulptera och väva dom samman till saker som bekräftas och betyder något för andra.

Jag skriver, alltså är jag?

Eftersom dom bara är till för mig själv blir dom nakna och förvrängda på samma gång. Det är ju framför allt det där som jag inte delar med andra som får plats på pränt. Den som skulle lära känna mig enbart genom mina egna ord skulle få en väldigt skev bild av vem jag är. Hur jag lever mitt liv utanför min hjärna.

Speaking of disturbing art, let’s focus on some Wiener Aktionists and those influenced by them. Last year at the Incubate festival, Hermann Nitsch was the central guest so I learned about quite a lot artists that are all about crossing the edge seriously.

Günter Brus (Arnding, Austria, 1938) is considered today one of Austria’s leading artists. He established himself an international reputation as one of the most important taboo-violating artists of the postwar period. In the sixties he was one of the noted founders of the Wiener Aktionismus. In these turbulent years, his provocative and anarchistic performances offended the Viennese bourgeoisie to such an extent that he was forced to leave the country.

In the course of thirty years Brus has produced a solid oeuvre, consisting mainly of drawings and texts. These bizarre works illustrate the artist’s raw philosophy in which he examines the unconscious structures of human existence and demonstrate the everlasting urge to offend. [source.]

Trots att jag generellt har stora behov av förändring i alla delar av mitt liv och ofta går in och ut i relationer, utmaningar och jobb så har jag belönats med stort förtroende från många.

Jag har verkligen många intressanta och pålitliga vänner, ett generöst nätverk och stort förtroendekapital i yrkeslivet som innebär att jag regelbundet får erbjudanden om nya intressanta jobb eller utmaningar.

Jag känner ofta tacksam ödmjukhet inför det.

Vet att många inte har det så och undrar ibland vad som gör att jag haft turen. Jag känner inte alltid att jag förtjänat det jag har men jag försöker att ta vara på och inte slarva bort det jag haft förmånen att få.

Kanske handlar andras tillit till mig framför allt om att jag försöker leva ärligt och prestigelöst inför mig själv och andra. Att jag tar mig tid att lyssna på andra och faktiskt vill förstå och samtidigt formulerar min syn på saken. Att jag inte utnyttjar tidigare förtroenden eller min position för att kliva över andra eller kasta sårande ord tillbaks.

Samtidigt kan jag vara så jäkla egocentrerad. Uppslukad i min egen värld och vilja. Målfokuserad och lustorienterad. Och gör det mesta som faller mig in oavsett vad andra tycker om det. Lite som om jag ibland är mig själv nog och normlös.

Jag är inte normlös, inte alls. Jag funderar väldigt mycket på normer och värderingar men jag tar ställning till det utifrån min egen syn på saken, inte utifrån hur andra brukar göra. Och visst finns det en del som blir obekväma omkring mig på grund av det, som tycker att jag är lite oberäknelig och svår att få grepp om, men inte så många som det skulle kunna göra.

Kanske handlar andras attraktion gentemot mig om att jag för det mesta är glad och vill något. Att det händer saker om kring mig och att jag inte duckar för det som är svårt men visar att även svåra tider kan innehålla gott om magdjupa skratt.

Jag vet inte, och kanske kommer jag aldrig riktigt förstå det som gör att jag har så många fina, varma, sprudlande och unika människor omkring mig.

Men jag är väldigt glad för att jag har det.

En dag med glöden på plats igen trots att energin sviktar av andra skäl. Balansen på väg tillbaks, nu ska bara resten hinna ifatt också.

Det är som om kroppen slagit fullständigt bakut efter att det halvt maniska försvunnit.

Den suger åt sig varenda virus och bakterie som finns och vill sova i veckor. Överansträngd av högt tempo och få sovtimmar under mycket lång tid. Så det är väl inte så konstigt om motståndskraften är låg när jag börjar slappna av.

Det hade inte gått så länge till.

Nu längtar jag hem till soffa och ensamtid varenda dag. Att få skrota omkring i min egen takt utan någon annan i mitt synfält. Tänk att även jag kan vända så där.

Vill, vill, vill

Vill!

Vill?

Något annat.

Allt det där som tagit plats så länge och som inte händer. Som jag börjar släppa taget om men ändå inte. Som alltid funnits där, men mer intensivt och tydligt i över ett år.

Som jag trodde skulle varit här nu.

Trött för dagen men nöjd. Tillfreds på ett sätt som jag inte varit på länge. När hetsen försvinner finns det plats för annat.

Vill ändå vidare. Har snart gjort mitt där jag är. Har aldrig tidigare varit så många år på en och samma plats. Brinner inte som jag vill och blir därför sällan briljant längre. Och jag tycker bättre om att glöda och spraka.

Hur fungerar dom som inte behöver nya utmaningar för att bidra? Jag vet inte. Vet bara att självspäkning aldrig varit ett mål för mig.

Jag tror att det bästa man kan göra för sig själv och andra är att vara på rätt ställe i livet så ofta som möjligt. Att ta tillvara sina drivkrafter och söka miljöer som man mår bra och utvecklas i. Att se utanför färdigpaketerade lösningar.

Att lyssna inåt och ta ansvar för sina val. Göra något åt det man inte vill ha i sitt liv och jobba för att få det man vill ha.

Varför är inte tvåsamhetens kärlek mellan man och kvinna ett av mina val?

Jag vet inte. Det har i kärlek till någon annan flera gånger varit mitt val och sedan i kärlek till mig själv varit mitt frånval. Har aldrig upplevt det större och bättre än att vara utan tvåsamheten. Har varje gång blivit mindre, insnörd och trängd. Tappat färg och glädje.

Jag ser det hända många andra som ändå fortsätter samman av skäl som är deras egna att förstå. Men jag ser ju också relationer som lyfter, där det blir något mer färgstarkt, kärleksfullt och öppet än det var innan.

Jag är inte alls fokuserad på den där generella bilden av kärlek. Det är väl jag som är konstig.

Tror verkligen att jag värkt klart sorgen. Att jag lämnat det jobbiga bakom mig. Ett stopp på väg hem en sen kväll. En cigg i lilla vackras fönster med benen dinglande utanför och allt känns helt okej.

Genuint glad för honom när han gnistrande kär pratar om hon som snart kommer igen och alla planer dom vävt. Planer som minskar vår ensamtid länge framöver. Jag har slutat räkna in honom i min vardag och är fri.

Bubblande fri. På ett skönt sätt. Tillbaks i mig själv.

Är nog inte så att Mr Nice är på väg att dra sig ur. Efter kvällens dejt misstänker jag snarare att han håller på att bli lite kär. Dumt.

Eller så har han bara svårt att förhålla sig till mig. Som egentligen bara vill ligga och önskar att han inte skulle prata så mycket. Prat är inte till hans fördel om man säger så.

Jag är så B. Jag vill bara att han ska vara snyggt rockig och kåt och tillgänglig. Killar som är som jag får jäkla mycket skit när dom är det.

Och han är ju fin. En schysst kille som spelat i halvkända band sedan tidiga tonår. Som varit förband till dom lite större vid ett flertal tillfällen. Som jag i efterhand inser att jag sett några gånger på olika spelningar fast jag inte visste det innan. Som är van vid yngre stjärnögda tjejer vid spelningar, replokaler och efterfester. Som nog aldrig förut haft ihop det med en äldre kvinna som bara vill få ligga utan massa krusiduller.

Som ber mig stanna över natten varje gång jag klär på mig och går hem. Och jag som känner mig som ett odjur för att jag vill därifrån när jag är klar. Vaffan.

Fick nästan hjärtstopp. Det där som hickar till och ger brus i hela kroppen. Det var väääldigt länge sedan som jag reagerade så på att se någon.

Han den upptagna som jag hade fantastisk sex med. Jag har inte sett honom på flera flera veckor. Inte haft så mycket utrymme i tankarna för honom heller. Så dyker han upp på en bild, rätt upp i ansiktet på mig.

Oförberedd. På att se honom. Men framför allt på att reagera. My God. Ska det bli något av det där? Eller är jag bara på ett svajigt ställe där jag överreagerar på det mesta.

Fast det var något märkligt med honom. Igenkänningen. Den otroligt starka attraktionen. Bara av ett ögonkast med en man jag inte alls känner. Vi stod till och med för långt ifrån varandra för att förklara det med kroppsdofter.

Ögonen. Genomträngande. Mörkblå. Och så vargflinet. Brutalt och road på samma gång. Klart jag jag reagerade. Hela han utstrålar ju rovdjur, jägare. Och vi visste ju precis vart vi hade varandra och vad som skulle hända, ordlöst.

Han har tjej, hus och små barn. Objektivt snygg med en lätt touch av den kriminella looken. Och brukar inte dejta bredvid. Just den delen verkar osannolik. Men hans reaktion efter kändes jäkligt genuin trots allt. Förundran över hur jävla skönt det var att knulla. Och det där höga småpratet med sig själv om att han faktiskt varit otrogen. Som att han inte fattade det riktigt själv. Och lätt ångest när det började dimpa ner, blandat med fnissigt glad lycka.

Fan vad jag vill ha honom igen.

Skit, varför kan jag inte bara tända till ordentligt på någon av dom där som finns omkring mig och som är bra, lediga och där det inte behöver bli massa krångel?

Men om han är den jag såg honom som, så borde han vilja igen. Ta reda på om det var så jäkla bra. Fundera på om det spelar någon roll. Vad han är beredd att göra. Hoppas vi springer på varandra snart.

Kanske har jag större behov av sex än dom flesta. Jag vet inte hur andra fungerar innanför pratet.

Men jag funderar ofta på hur jag ska få det när jag vill ha det. Planerar för det.

Dom bästa förhållanden jag haft är med män som vill jämt och kan ofta. Män som gillar att testa och leka och som kan växla mellan sprängkåta darrningar och utmanande skratt. Men dom har inte varit så många i mitt liv.

Det är ju det där jag verkligen behöver män till. Inte så mycket annat. Jag har provat med tjejer, och jag kan absolut tänka mig fler men det ger mig inte samma sak.

Jag gillar kuk helt enkelt.

Hård. Pigg. Längtande kuk som kan komma om och om igen.

Händer som håller hårt i min rumpa och fingrar som söker sig in där de kommer åt. Tunga som leker mot min, in i min gom och trevande bakom mina tänder. Munnar som suger mina bröst och en lem som pumpar ner i halsen. En kuk som efter att ha sprutat mig full i mun, en kort stund senare kan tränga in i mig bakifrån hård och kåt igen.

Någon gång ska jag göra det med flera män samtidigt. Det som har hindrat är bristen på tillit och kontroll. Litar inte på att män i pluralis lyssnar om man säger stopp.

Så himla skönt att åter igen njuta av mitt eget sällskap. Av att umgås med mina egna tankar och göra saker i min egen takt.

Att vara fri och bubblig och lugn på samma gång.

Har det viktigaste omkring mig.

Det som behöver tillföras då och då är roliga utmaningar och udda människor i olika former.

Och sex. Män med varma händer och blickar som fastnar i varandra. Kroppar som möts om och om igen. Glitter och skratt och sköna stunder. Lite brus och rus. Gärna i generösare volymer än jag riktigt kan ta reda på.

Sen är jag ganska nöjd. Jag behöver inte så mycket. *L

Misstänker att Mr Niceguy är på väg att dra sig ur.

Inget att ta på, bara en känsla. Synd. Jag gillar hans händer och hans gigantiska lem. Gillar att ligga på hans arm. Framför allt gillar jag om han försöker göra sig ledig när jag ringer. Gillar inte lika mycket om det ska behöva trixas och smörjas.

Jag hoppas att han fortsätter att vara tillgänglig då och då och på samma plan som mig ett tag. Please. Jag behöver det.

Jag är bra på att processa. Att ärligt se in i mig själv och ta mig igenom lager efter lager. Hänge mig utan att vältra och hålla kvar. Går vidare ganska snart.

Idag känns det lätt. Utan spår. Som om sorgen fått värka klart och jag är fri. Redo att dansa vidare.

Med glädjen över ensamheten tillbaks i min hand och förväntansfullt sprittande bubbel i mitt blod.

Upp och ner, ner och upp, grisen gal i granens topp.

Så ringer han en natt. Efter en bra kväll och med ett glatt jag svarar jag oförberedd och utan filter. Igenkänbart långprat med många skratt på väg in till sömn.

Ändå känns det beskt efteråt. Jag vill inte vara tillgänglig på det där öppet varma sättet varje gång som det passar honom.

Jag har aldrig kunnat gå och bära på ilska eller oförätter i mig så att jag minns dom hela tiden. Går sällan omkring och är sur eller svår. Även inför människor som gjort mig illa eller förbannad kan jag en stund senare glittra och skratta.

Det ska man väl vara väldigt glad för, att det hårda inte på allvar tar plats och att bitterhet aldrig får fäste. Men ibland ger det fel signaler.

Som att jag är beredd att acceptera vad som helst. Som att det som sårat eller sagts egentligen inte betyder något. Som tonåring efter bråk med föräldrarna var det extra svårt att komma på sig själv skrattandes i soffan en stund senare.

Precis så kändes det efter samtalet med den lilla vackra. Beskt och som att jag förrått något i mig själv.

Jag glittrar och skrattar precis som vanligt. Ändå vet jag att jag inom mig förändras i relation till honom. Att han utesluts från mitt jag och min vardag bit för bit. Som det skett förr när jag slutat älska.

En kväll med underbara girls och skratt så magen värker. Livet är rätt gott, det viktigaste har jag i överflöd.

Det som är på riktigt och som alltid finns. Jag har vett nog att vara tacksam.

När jag säger att vi förändras slår han det helt ifrån sig. När jag säger att jag måste få anpassa mig och sörja det säger han att jag tar ut saker i förskott.

Men det är annorlunda NU. Det är inte med varandra vi ventilerar allt som finns där. Det är inte varandra vi pratar med det sista vi gör innan vi somnar. Det är inte kring mig hans planer cirkulerar.

När min bästa vän flyttade för några år sedan grät vi två tillsammans. Glada för henne och det nya livet, ledsna för oss och för att vi visste att vi skulle komma längre ifrån varandra. Att det skulle betyda något att vi inte bara kunde smita förbi varandra på väg hem från jobbet eller mitt i natten efter krogen.

När jag skulle gifta mig var det många tårar bland väninnorna, av samma skäl. Glädjas och sörja ihop. Relationer som förändras. Se det som sker och bekräfta det.

Att som vänner ta sig igenom det tillsammans. Nu får jag sörja på egen hand. Eller tillsammans med mina andra vänner. Att han vägrar ta i det betyder något även för sedan.

Han hör av sig i stort sätt varje dag, som om han vill kunna säga inför sig själv och andra att vi visst hörs, att vi är vänner och pratar.

Och jag pratar men säger egentligen inget. Inget om det jag tänker eller känner. Inget om det som berör. Förut visste han allt om mig.

Jag frågar inte honom om något annat än jobb och ytligheter. Håller honom ifrån mig. Ber honom fara och flyga på det civiliserade passive aggressive sättet.

Han vill inte låtsas om som att vi förändras. Han tycker inte att det finns något att sörja. Att jag tar ut saker i förskott. Fine, lek din lek så hanterar jag min.

Men jag hör ju även på hans prat att det inte är äkta och undrar hur länge han ska blunda. Korta samtal som han avslutar när det blir uppenbart att vi inte pratar om sådant som finns där under.

Up yours säger jag. Han var min bästa vän, jag borde få sörja tillsammans med honom. Istället förnekar han att det händer.

Om jag känner honom rätt kommer han fronta mig med det om ett tag. När han ser att mitt liv rullar på tillsammans med alla andra och att han inte längre är en självklar del av det. När han inser att han håller på att förlora något. Då kommer han vilja att vi reder ut, sätter ord, tar nästa steg.

Då när jag antagligen har processat mig igenom det mesta redan.

Jag kan se mig själv i ögonen.

Jag har varit öppen med vad jag känner, hur jag fungerar och vad det innebär. Inte bara nu utan egentligen hela tiden. Den här gången är det inte jag som slarvar bort något bra, det är han.

Om han hade varit en tjejkompis hade ilskan och besvikelsen varit mer osminkad. Mer direkt och utan alla funderingar om vad som ligger bakom.

Jag tror att det räcker nu. Det är dags att släppa taget om honom. Ta det onda i handen och gå vidare. Jag har lärt mig bra saker. Jag kan vara naken och sårbar, jag kan släppa någon ända in och bli bortvald utan att gå sönder. Jag kan sörja och vara stark på samma gång.

Jag kan vara rak med min sårbarhet och min sorg utan att skämmas för den. Men jag vet ju också när jag inte behöver ge mer. Att det finns en gräns för vad som är okej.

Nu handlar det inte längre om borderline, varken de lux eller light. Det handlar om relationer på hyfsat jämlika villkor.

Och ja, jag kan säga honom det om han vill lyssna – han har fladdrat vidare och tar vår vänskap för given, men den slags nära vänskap som vi haft kräver tillit och omsorg. Och tid för att ställa om. Det är inget som bara finns där oavsett vad.

Jag är inte den som på egen hand bara finns där oavsett vad. Turtagning gäller även i vänskap och så mycket konto har vi inte att ösa ur.