Efter freden i Veräla 1790 levde Sverige och Ryssland i fred med varandra i sjutton år, man hade också samma syn på de oroligheter som skedde i Europa på grund av den franska revolutionen. Sverige och Ryssland var förenade genom konventionerna om väpnad neutralitet dels från år 1780 och dels från år 1800. Även Danmark hade förbundit sig genom 1800 års konvention ”att hålla Östersjön stängd för varje fientligt försök af de främmande hofven, samt att använda alla möjliga medel till dess kusters försvar mot förtryck och våld”.

År 1807 var kriget i gång igen vid Sveriges gränser mot Pommern när Napoleon vann seger på seger i Europa. Sverige tvingades avstå från neutraliteten redan 1805 och hade då lierat sig med England och Ryssland, men efter ett franskt avgörande slag 1807 mot ryssarna tvangs dessa till fred med Frankrike. England var nu Sveriges ende kvarvarande bundsförvant, både Frankrike och Ryssland pressar Sverige att bryta sina förbindelser med England.

Läget i Sverige, som även omfattar bl a Finland, var att utöver landstridskrafterna hade Sverige en stark örlogsflotta med bas i Karlskrona och en skärgårdsflotta med huvudbas i Stockholm för den svenska eskadern samt fästningen Sveaborg som huvudbas för den finska eskadern. Till den finska eskadern rekryterades båtsmännen från Åbo och södra Finland. Skärgårdsflottan tillhörde från år 1777 och fram till år 1824 arméstridskrafterna och kallades då Arméns flotta, enligt Gustav III:s beslut. Därefter slogs den samman med Örlogsflottan igen.

Alla dessa krig krävde stora uppoffringar även av bönderna vad gällde utskrivning av unga män, tillhandahålla förläggning, proviant och andra förnödenheter till trupperna samt extra krigsskatt. Tillgången på mat i krig kunde vara mycket ojämn och många gånger levde soldaterna på svältgränsen, vilket också gemene man gjorde. Den än idag vanliga krigarsoppan, ärtor med fläsk, var ofta tillsammans med brödet en basföda i soldatens kost. Råa ärtor kunde utan ”besvär” tas med i trossen eller medföras i portioner av var man. Vatten uppbådades under vägen, likaså köttet från ett eller annat djur från någon gård eller jagat i skogen som komplement till ärtorna. Både till sjöss och på land ansågs brännvin i lagom mängd som hälsosamt och vid behov även uppmuntrande.

Rotebönder och soldater kontrakterades under en så kallad ”Generalmönstring”. För Västerbottens regemente började roteindelningen år 1695 vid Backens kyrka, några månader senare samma år kom generalmönstringen till Lövånger och Burträsk. Under åren 1772-1787 hade Västerbottens Regemente generalmönstring endast 3 gånger.

Vid generalmönstring skulle en kunglig eller en generalsperson närvara för att kontrollera och godkänna soldatens duglighet. Soldaterna genomförde en grundutbildning och inför en befordran till korpral kunde en gemensam utbildning genomföras för dessa uttagna. Det blev en extra skola i livet med även civila ämnen på schemat. Soldaterna skulle också delta i övningar, men många övningar blev inställda. Av Krigskollegiets arkiv framgår att under åren 1780-1787 ställdes 5 av 7 övningar in för Västerbottens Regemente på grund av bland annat missväxt.

En kugge i detta maskineri var fältjägaren i Lövångers Kompani, Erik Eriksson Redlig. Han var född den 25 januari 1780 i Björsbyn, Nederluleå i Västerbotten. Erik kom till Renbergsvattnet år 1796 och han gifter sig år 1800 med Catarina Ersdotter (Smålänning) som var född 1779 i Åbyn, Burträsk.

Eriks kompanichef år 1805 var ”Captiain” Claes Anders Ulfhjelm och kompaniet ingick i Livbataljonen tillsammans med Överstelöjtnantens Kompani, Second Majors Kompani och Bygdeå Kompani. Chef för Livbataljonen var överstelöjtnant Lars Jacob von Knorring. Regementet övades på Gumboda hed utanför Umeå. Fältjägare var förr den del av infanteriet som särskilt, utöver de vanliga soldatuppgifterna, utbildats för rekognosering och strid i ödemarksterräng. De uppträdde i glesare skyttelinjer än de vanliga soldaterna som gick fram i täta formeringar. Fältjägarna sattes upp som elitförband och hade även bättre skjutvapen än de gemena soldaterna. Regementets nummer var 332 och Eriks rotenummer var 99, som också fanns anslaget på det soldattorp som Erik, med hustru och fem barn, disponerade och brukade när det inte var dags för inställelse till övning eller krig.

När det gäller transporter fanns i grunden ett riksomfattande civilt transport­system av både post och människor i och mellan båda riksdelarna. Värds­husen hade skyldighet enligt sina privilegiebrev att tillhandahålla hästar och ibland även vagnar för skjutsar till nästa värdshus. Men vid större belastning som när militär träning eller krig var i görningen fick bönderna också bära en mycket stor del av bördan när deras djur och vagnar helt enkelt rekvirerades av kronan. Det var den regionala eller lokala stadsförvaltningen, landshövdingarna eller kronofogdarna, som ansvarade för att transporter rekvirerades för krigsmaktens behov.

Bild: Sveriges postturer 1698. Originalet finns på Dansk Post- och Telegrafmuseum.

Både sjövärnet och lantvärnet av Sverige byggde till mycket stor del under den här tiden på att inkallade båtsmän och soldater för egen kraft skulle inställa sig till samlingsplatserna som låg i kompaniområdena i närheten av byarna där de bodde. Efter samling och utrustning ur kompaniförråden anträdde de samlade förbanden sin i förhand fastställd marschväg till inställelseplatsen för Regementet, med fastställda dagsturer och fastställda uppehåll. Båtsmännen fick i början färdas långa vägen till sin örlogsstation, senare infördes systemet med transport sjövägen i så kallade lodjor.

Det var en större roddbåt som tillverkades inom bondekolletivet som båtsmännen tillhörde. På sjöspråk var en lodja en typ av ”åttahuggare”, det vill säga en 12 meter lång och 4 meter bred roddbåt med åtta par åror, som också kunde seglas. Denna farkost kunde transportera omkring 25 båtsmän (ett korpralskap; en korpral och 24 båtsmän) och får väl anses ha utgjort en bra träning både i rodd och både i segling på väg till deras inställelse, likväl som soldaternas marsch till inställelseplatser gav träning för deras kommande värv. Men tidpunkten för inställelsen kunde försenas väsentligt för båtsmännen på grund av väder och vind.

Den gemensamma utrustningen drogs med häst och vagn, den så kallade trossen, senare blev både soldater och båtsmän också skjutsade med häst och vagn till förbandens samlingsplats.

Även efter organiserandet av förbanden ålades civilbefolkningen ibland att genomföra transporter av förbanden till deras platser för strid. Väl i strid eller under de långa marscherna däremellan tvangs soldaterna normalt själva bära sina tillhörigheter och matransoner, för trossförbanden hade efterhand omorganiserats till ett minimum när Finska kriget började 1808. Villkoren för officerarna skiljde sig markant, även om de delade soldatens vedermödor och död hade officeren det mer förmånligt när det gällde kläder, mat och förläggning. Officerarna förde dessutom med sig sina tillhörigheter i trossen. Till del gällde samma system för transporter i skärgården när civila transporter av trupp och förnödenheter rekvirerades. Sammaledes var det naturligtvis åt andra hållet när officerare, soldater, båtsmän, hästar, kistor samt materiel skulle hem igen.

Den östra riksdelen hade tillhört Svenska riket i över 600 år men förlorades i freden med Ryssland i Fredrikshamn den 17 september 1809. Därmed hade Ryssland erövrat bl a det nuvarande egentliga Finland samt ögruppen Åland. Finland blev då ett ryskt storfurstendöme och blev fritt först 1917 då finländarna bildade en egen republik i skuggan av Ryssland.

Efter Finska kriget 1808-1809 erbjöds bl a finska soldater och båtsmän med sina familjer att flytta till Sverige. Även om det ändå var så att flertalet soldater återvände hem till sina familjer och att fler finska officerare än beräknat antog erbjudandet, så bidrog det säkert till en betydande finsk invandring i Sverige. Det fanns också påtvingad omflyttning under åren av svenska och finska båtsmän till södra Sverige, t ex omkring 500 finska båtsmän till Bohuslän för att möta det stigande behovet av båtsmän på svenska fartyg.

Flera ortsnamn i Finland har än idag kvar sitt svenska ursprung och är man finlandssvensk har man fortfarande rätt till det svenska språket som sitt modersmål. Eftersom finska språket och finlandssvenska språket är jämställda i Finland är rättigheter till svenska språket i utbildning samt skyldigheter för det administrativa Finland att kunna både tala och skriva på svenska fastställt i finsk lag. Åland fick en mer självständig förvaltning inom den nya republiken Finland.

Källor Finska kriget 1808-1809, utgiven 1898, Carl Otto Nordensvan.

Beskrifning öfver Finska kriget åren 1808 och 1809, utgiven hos G Nordenswan 1850. Generallöjtnaten Michailofski-Danilefski. (Översättning från ryska)

Vår Svenska Historia, ISBN 91-27-00783-9, utgiven av Bröderna Ekstrands tryckeri 1978. Alf Åberg 1978.

Svenska öden i ångans sekel, ISBN 91-574-5325-X utgiven 2000 hos Bilda Förlag. Karl-Olof Andersson.

Segelfartygens tid, ISBN 978-91-7329-013-5, utgiven av Medströms Bokförlag och författaren 2008.

1809, Rikssprängning och begynnelse 200-årsminnet av Finska kriget, ISBN 0024-5372, utgiven av Livrustkammaren och författarna 2008.

Militär ledning; från Napoleonkrigen till Bosnienkrisen. Marco Smedberg, utgiven 2001 av Historiska Media, Lund.

[Låter detta vackra foto från Burträsk illustrera inlägget]

Sitter som hypnotiserad framför högtalarna. Den där rösten. Den där kyrkoliknande akustiken. Den där mystiska stämningen, spänningen i musiken.

Lyssnar på Jocelyn Montgomery som sjunger till texter inspirerade av Hildegard von Bingen (1100-tal), till musik av mystikmästaren och filmregissören David Lynch. Skivan heter Lux Vivens (“Levande ljus”).

Det måste bara upplevas. Finns att provlyssna på denna sida med Real Player installerat.

“Jocelyn’s interpretation required a composer who could take you to different levels of consciousness. So in David (Lynch) I saw the most ideal artist to create this musical soundscape with a great sense of spirituality guided by Hildegard’s timeless, meaningful visions..”
(Heidrun Reosheft, co-producer)

“The experiences I’ve had singing Hildegard and performing it, is that it’s always been a very natural and instinctive thing. I’ve always deeply identified with it. It’s the most beautiful music I’ve ever come across … ever sung.”
(Jocelyn Montgomery)