I reklambranschen är vi inte så duktiga på att fimpa kunder. Vi brukar mest vara glada över att få jobba med vem som helst. Att få kränga vilken skit som helst. Till vilket pris som helst. Och tycka att detta synnerligen kontraproduktiva förhållande är det naturligaste i världen. Hur hamnade vi här? Kunderna är ju mycket bättre på att fimpa oss när det inte längre passar.

En gång i tiden hade reklambranschen integritet. Och kreatörer stake. Det var tiden efter annonsförmedlandets dagar och gryningen för den så kallade kreativa revolutionen, 60- och 70-talet kan räknas hit. Man jobbade inte för tvivelaktiga uppdragsgivare om det gick att undvika. Man valde bort dåliga produkter, till en viss del i alla fall. Leon Nordin lär ha bullrat till Gulfchefen: Ni har samma soppa som alla andra, varför skulle vi vilja jobba för er? Så stöddiga är inte många byråledare idag.

Kanske var det lättare då. Desktop publishing hade inte slagit igenom och man behövde sin byrå även till det hantverksmässiga, att klistra originalen exempelvis. Det fanns inga duktiga kunder som satt med sin PC och gjorde finfina annonser själv. VD:n hade ingen son som var en fena på HTML. Man utlämnad till sin reklambyrå och beroende av kreatörernas yrkesskicklighet.   

Idag är konkurrensen annorlunda. Byråtätheten är större. Köparnas kunskaper ofta sämre. Fler vargar på färre köttbitar. Och en helt annan fragmentering av branschen som leder till disciplinglidning, att nischbyråer försöker att bemästra områden de uppenbarligen inte klarar. Fullservicebyråerna har å sin sida blivit så stora att endast de största fiskarna duger för att hålla hangarfartyget flytande. Vem har råd att tacka nej till ett kvartsmiljardkonto idag?

Handen på stället där du en gång hade ett hjärta, när tackade du nej till en kund senast?