Ett till inlägg att läsa. Det handlar om det byråkratiska tröga Sverige, där ingenting händer , där man måste slå sig blodig för att få den hjälp man enligt lag har rätt till, där tid är viktigare än liv, där en alkis inte är värd ett skit. Ja vad ska man säga? Varför är alltid människor någon annans problem, varför försöker man lassa över problemen på någon annan instans, varför är det så svårt att se människan bakom problemet?

-

- Dreads. Vet ni hur ofta jag vaknar på morgonen och tänker “Fan, mössa hela dagen idag igen..”? Aldrig Jag behöver aldrig noja över dåliga hårdagar eller att håret ska se platt eller livlöst ut, behöver aldrig oroa mig för att det ska ta stryk av alla stylingprodukter jag använder. Det är helt enkelt snyggt 24/7. Det är väl en smaksak men min åsikt är och förblir – mer dreads åt folket all hail!

- Brädor. Saknar sommaren och longboard! På vintern åker jag i vanliga fall skidor. Har provat bräda tidigare men min intelligenta far tvingade mig att åka med fel fot fram, haha! “Nej men du är högerfotad, du SKA åka med vänster fram!” – Säkert! Kan inte åka longboard med vänster fram för fem öre, inte undra på att jag aldrig kunnat åka snowboard då…

- Snygga tjejer. Jag har helt olika preferenser för vad som är snyggt för tjejer och killar, förutom dreadheadstilen som gäller för båda. Girly girls är inte riktigt min grej sådär, rent stilmässigt, underliga syntetmaterial och Gina Tricot-modet går bort. Långa tjejer, baggy- eller slitna jeans, linnen och hoodies, kort hår, välplacerade piercingar och tatueringar = hett.

- Vibram FiveFingers. Världens bästa skor i alla kategorier, mitt bästa köp någonsin. Som att gå barfota men med bättre grepp och skydd mot grus och skräp. Grymma till både random promenader och Le Parkour men framför allt longboard! Grepp och känsla är helt beyond vanliga skor. Barfota och tåskor for life. ♥

-

-

- Fördomar mot dreads. Heard’em all.
“Det bor ohyra i dreads!” – de som har dreads aktar sig generellt sett jävligt noga för att få t.ex. löss eftersom det är ett helvete att få bort.
“Dreads är mögliga inuti!” – nej, men de kan mögla om de är fuktiga länge.
“Dreads är smutsigt!” – dreads går att tvätta som vilket hår som helst.
“Undra hur många insektsfamiljer som bor i det där HEHE ser ut som korvar HEHEHE äckligt fult omoget klipp av’rom HEH!” – Why hello there, my name is Sir Räven CARES-A-FUCKING-LOT!

- Shakira. Texten till She Wolf är grym men alla hennes låtar slash videos går ut på en och samma sak – vicka, skaka och slingra med höfterna. Hon kanske har ett hemligt girlpower-budskap med sin musik men det enda jag hör och ser är “knulla knulla knulla knulla sätt på mig knulla knulla seksi knulla sex säljer jäähh!”. Sen tycker jag hennes röst är nasal på ett obehagligt sätt så då är det pretty much kört. No can do, shakehhra.

- Byråkrati och fanskap. Konsumtionssamhälle, pengar, handlingstid, alliansen, regler, lagar, all världens fanskap och djävulen bor i Alfa-kassan. Pengar till de rika och skatter till de fattiga, vilken bra idé. Heja Sverige I-land deluxe, “här tar vi hand om alla våra invånare!” my fat fucking ass. Suck, stön och misär. Fuck the systsem – cus the systsem just fucked you.

- Foki. Fan om inte kändisskapet har stigit henne åt huvudet ändå. Jag känner henne inte och har inget emot henne men hon känns sjukt dryg i bloggen. Till exempel “Hur har du fått din blogg så känd?” – “Vet inte!” i senaste frågestunden. Hon kanske kunde ha svarat som det var – att Blondinbella länkade henne. Fokis.se gick från halvmysig (när det faktiskt handlade om Foki själv) till prylhets, prylhets, restaurangmiddagar och prylhets. Kawaii desu opersonligt snark.

Found Magazine

…har det varit i bloggen idag. Har bara lallat runt och gjort det vanliga – städa, promenera, sova och så vidare. Jag skrev ett lite argt inlägg tidigare men postade det inte. Handlar inte om något i bloggvärlden utan om en personlig grudge, så att säga. En liten hemlis.

Dagens roliga händelse: Jag blev leggad när jag skulle köpa en energidryck till Robin på Konsum. Söta farbrorn i kassan berättade att det har införts en 18-gräns på alla energidrycker. Jag tycker (som kassören) att 15 hade räckt som gräns. Fast det är klart, de kan ju hinka jolt i alla fall.

______________________

Nu blir det chips, dipp och blodgrape. Måste ju passa på medan det fortfarande är helg. Plus i kanten till mig som är synsk och randomly valde Robins 2 favoritdippar, haha! Det är ju söndag så den sedvanliga ångesten är på besök, förmodligen mest för att ett jävligt viktigt samtal ska ringas imorgon. Då är det berättigat med onyttiga saker. Ja, chips och grapefrukt hjälper bra mot byråkratiångest vill jag mena.

Ha en bra kväll nu alla! Eftersom det är söndag sitter många säkert med läxor, men läxor suger och bör aktivt ignoreras och ersättas med kommentarer i min blogg. Då har jag, som inte har några läxor och gärna vill ha en anledning att slippa städa, också något att göra. Win – win!

Om inte annat kan väl några av ni som hänger här säga hej? Speciellt ni som inte kommenterat tidigare, ge mig kommentarer – och bloggar – att läsa! ♥

Och så kom beskedet. Herman van Rompuy och baronessa Catherine Ashton blir EU:s ständiga ordförande respektive höga representant (se: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17). Det är givetvis inte möjligt att förutspå exakt hur de kommer sköta sina arbeten och hur EU:s utveckling kommer att se ut under de närmaste åren. Ser man emellertid till utnämningarna på pappret är de två olyckliga val av kandidater som dessvärre flyttar ännu mer makt till Bryssel och ännu längre bort från medborgarna, i synnerhet i de små länderna.

Frågan är hur det har kunnat bli såhär när det är de små länderna och de nationella intressena man ytterst, och egentligen enbart, har velat se till när man försökt enas om en ordförande och en hög representant. Svaret är mycket enkelt. Det handlar om populism och ett stort feltänk från politiskt håll. Som varm Europavän är jag djupt besviken.

Tony Blair ansågs vara för utmärkande som politiker. Med Blair som ordförande spådde man att EU skulle gå i alltför snabb takt mot en federal stat, vilket dessutom skulle underminera de mindre nationerna. Detta är en total feltolkning av verkligheten. Tvärtom talar det mesta för att om Blair hade utsetts till permanent ordförande hade EU kunnat tala utåt med en enad röst och inåt kunnat kompromissa om nationella intressen. En stark ledare hade kunnat minska byråkratin i Bryssel och stå för en bredare politisk förankring hos den europeiska befolkningen.

Och ni som tycker att jag har helt fel, tänk såhär: vem tror ni bäst kan se efter länders enskilda behov och intressen, samt stå som en motpol mot Bryssels byråkrater, en politiker med oerhörd erfarenhet som varit med i den världspolitiska toppen i tio år, eller en som inte ens har varit premiärminister i ett år och dessutom har varit det för Belgien?

Med Lissabonfördraget skulle makten decentraliseras och bygga på folkliga mandat i respektive hemländer. Insynen skulle växa, folket skulle få mer att säga till om, och de av folket direktvalda politikerna skulle få större inflytande. Allt detta hade varit möjligt med två starka ledare – som dessutom hade kunnat för EU:s viktigaste frågor på internationella toppmöten.

Nu har man istället valt två personer, som visserligen anses vara goda diplomater och förhandlare, men som är så dåliga på att kommunicera utåt att den lågmälde Fredrik Reinfeldt framstår som självaste F. Scott Fitzgeralds casanova Jay Gatsby.

Ni ville minska byråkratin i Bryssel, och ni valde en belgare till permanent ordförande. Duktigt.

Simon Hedlin Larsson

Noko av stillinga mi er sett av til undervisning. Eg er glad i å undervise, og synest at det å møte studentar er eitt av dei mange lyspunkta i kvardagen. Samstundes er undervisning sjølvsagt mykje meir enn det å stå i auditoriet og snakke med studentane, auditoriebiten utgjer berre ein mindre del av dei undervisningsrealterte aktivitetane.

På eit gjeve kurs med så og så mange studiepoeng er det sett av så og så mange timar til førelesing (etter fastsette normer). Med eit visst timetal til førelesingar fylgjer det med eit anna timetal (etter visse andre normer) til førebuingar og litt administrasjon av undervisninga. Dette femner m.a. om å snakke uformelt med studentane, kopiere papir til bruk i undervisninga, velje pensum, melde inn pensum til bokhandelen, setje seg inn i pensum og sjølvsagt skrive førelesingane.

Det samla normerte timetalet, undervisning med førebuingstid, ligg til grunn for arbeidsplanar, budsjett osb.

Så har det kome nokre reformer. Somme arbeidsoppgåver har alltid vore der, t.d. å lage eksamensoppgåver og å vere tilgjengeleg i eksamenslokalet. Andre oppgåver var friviljuge før men obligatoriske no, eller dei er heilt nye: møte referansegrupper og rapportere utførleg om det etterpå (slik at nestemann kan rapportere om motteken rapport), utarbeide evalueringsskjema og gjennomføre evaluering, utarbeide eit opplegg for øvingar (somme er obligatoriske for studentane, somme er friviljuge for dei), syte for at det vert gjeve tilbakemeldingar på obligatoriske øvingar, samordne og føre godkjenningslister, skrive sensurrettleiingar på ein måte som tek fleire juridiske omsyn enn faglege omsyn (under trugsmål frå fakultet og meir sentralt hald om at studentar kan saksøkje oss), osb.

Eigentleg bør ein vel også skrive ein rapport om evalueringsskjemaet for å presisere rammevilkår og forståingsmåtar som ikkje er openberre for dei overordna som les rådata frå skjemaet, men dette er ikkje obligatorisk, og kan sløyfast. Ein er nemleg ikkje pålagd å gjere skjemaet brukbart, ein er berre pålagd å bruke skjemaet.

Dei fleste av pliktene er velmeinte og nyttige, nokre er det også umogeleg å leve utan, men alt tek sjølvsagt tid. Då finst det eit vedtak om at alle undervisningsrealterte plikter, også reint administrative, er ein del av nettopp den tida som tidlegare vart kalla førebuingstid til undervisning. Dermed vil ikkje den auka tidsbruken der dukke opp i arbeidsplanane, budsjetta eller andre dokument, og formelt sett finst det ikkje noko problem med tidsbruken. Det er eins eige ansvar å ikkje bruke for mykje tid, ein må berre passe på å oppfylle alle pliktene sine.

Realitetane på det mest administrerte kurset mitt er likevel slik at når eg har gått på alle møte, fylt ut alle skjema, gjennomført alle evalueringar, svart på alle spørsmål, skrive alle obligatoriske dokument, kvalitetssikra alle godkjenningar, sjekka alle lister, gjeve rettleiing til læringsassistentane som skal avlaste meg slik at eg får meir tid til undervisning, og til slutt har sett av tid til å stille opp i eksamenslokalet, så er eg allereie på minussida i timetal, og har eigentleg ikkje tid att til å skrive førelesingane eller halde dei. (Men nettopp å skrive førelesingane og halde dei er jo også noko som ein ikkje akkurat kan hoppe bukk over utan å verte oppdaga.)

Det er altså mange fleire oppgåver som i dag formelt sett (og reelt nok i budsjett og arbeidsplanar) skal inn i dei timane som tidlegare var førebuingstid, men normene for utrekning av samla timetal pr. undervisningstime er uendra. Giss korleis ein då i realiteten får tid til alt.

Eg har difor to ynske: ein auka timefaktor for å gjenspegle realitetane både i arbeidsplanar og budsjett, og fleire tilsette i kvar fagdisiplin å fordele oppgåvene på.

Ynska mine er neppe realistiske. Dei kostar nemleg pengar.

Från och med 1 december kommer det bli lättare att starta en restaurang i Landskrona. Det enda man kommer behöva göra är att registrera sig två veckor innan verksamheten börjar. Tidigare behövde restaurangägare få ett godkännande från miljöförvaltningen innan de kunde sätta igång. Detta kommer medföra mindre byråkrati och onödiga hinder för restaurangverksamhet. Kvalitetskontrollen kommer precis som tidigare att kontrolleras löpande genom inspektioner av stadens restauranger.

Hurra, mindre byråkrati och lika bra kontroll!

Veckans sista (betalda) arbetsdag, den ska väl hänga med av bara farten, kan jag tro. Har suttit och läst lite nyheter via webben nu på morgonen och fastnde lite extra för historien om de stackars flyktingbarnen från Somalia och Afghanistan som placerats i Hököpinge utanför Malmö, i Vellinge kommun. Hörde om det där redan igår när de på radion intervjuade en del människor som bodde på platsen. Stackars barn säger jag bara, det kan inte vara roligt att komma till en plats där man är så ovälkommen. En dam sa rakt ut i etern att hon tyckte de kunde skicka dem upp till Norrland, så långt bort som möjligt, för hos dem var de inte välkomna. Skrämmande att vuxna människor beter sig på ett sånt sätt.

I min tidigare “karriär” var jag med och arrangerade en “ut- och inställning”. Den här utställningen vandrade runt i Sverige och bl a lite äldre skolungdomar var en målgrupp. Det hela gick till så här: Man delades in i grupper, varje grupp var en familj och man fick komma överens om vad man hette och från vilket land man kom.

Utställningen var uppbyggd med olika stationer. Där jag hade den använde vi en villa och gick från rum till rum. I varje rum utspelades olika händelser, i ett var det bombanfall, i ett kom rätt som det var en polis och grep någon, helt utan förvarning och förklaring skildes den personen från sin familj utan att man visste vart han fördes och om de skulle ses igen, i ett annat rum var det flyktingläger och där kunde det dyka upp personer som för pengar kunde mutas, eller smuggla iväg en del familjer osv. Sen kom man så småningom till Sverige, genom att krypa genom en mörk och krånglig labyrint, där man samtidigt skulle försöka hålla ihop sin familj så ingen kom bort på vägen. Framme i Sverige börjar byråkratin mala och man mötte den ena myndighetspersonen efter den andra, alla talande på ett fullkomligt obegripligt språk. För att illustrera detta hade vi engagerat personer från andra länder som bara pratade på sitt språk. Hade man tur så dök väl så småningom en tolk upp som kunde hjälpa till. Sen ifrågasattes identiteten på en del och om man verkligen kom därifrån man sa och varför hade man flytt. Nästa instans var ju att placeras på någon flyktinganläggning och svenskundervisning som här också bestod i att någon person undervisade på sitt språk, konstiga bokstäver och konstiga uttal och man förstod ingenting och inte visste man var man var och hur länge man skulle stanna här och vad som skulle hända härnäst.

Ja, ni förstår säkert andemeningen i det hela. Det här var en otroligt stark utställning som också jobbade med var och ens inställning. Vi som levt i trygghet i lilla Sverige kan säkert aldrig helt förstå vad dessa flyktingar gått igenom, men genom att aktivt jobba sig igenom den här utställningen kom man till nya insikter, det kan jag lova. Den här utställningen skulle nog behövt hamna i Vellinge kommun tror jag. Men annars kommer man rätt långt med den gamla beprövade regeln: var mot andra som du vill att de ska vara mot dig och det är min uppmaning till er bloggläsare idag.

Tidningen The Economist publicerar här en ypperligt bra bild som säger allt som jag själv har på hjärtat om USA, politiken, byråkratin och sjukvårdsreformen (och som också ankyter till mitt förra inlägg och stärker ytterliggare argumenten för att den amerikanska kongressen och regeringen omöjligt skulle kunna [klara av att] lura oss):

A modest proposal

Jonathan Swift hade varit stolt.

Simon Hedlin Larsson

Som vi alla EU-kritiker varnat för lägger sig EU i allt mera. EU-kramarna sa att EU inte påverkar svensk skattestiftning, men som alla vet finns det inget som EU inte kan bestämma över (speciellt efter Lissabonfördraget).

Nu rapporterar SvD; Nytt skatteförslag slår hårt mot barn- och ungdomsidrotten

Drygt fem miljarder kronor per år.
Så stor kan notan för Sveriges idrottsföreningar bli om de nya skatteförslagen klubbas igenom.
–Det är ett hot mot svenskt föreningsliv och skulle slå mycket hårt mot barn- och ungdomsidrotten, säger Riksidrottsförbundets ordförande (RF) Karin Mattsson Weijber till SvD.

Fakta om utredningarna:

Momsutredningen: Presenteras på onsdagen. Utredningens uppdrag är bland annat att lägga förslag till EU-anpassning av den svenska momslagstiftningen.

För de 6 000 föreningar som berörs skulle kostnaderna i snitt att öka med runt 230 000 kronor per år.

Totalt per år: 1,380 miljarder kronor

Stiftelse-och föreningsskatteutredningen: Lämnade sitt betänkande i somras och i går gick remisstiden ut. Utredningen föreslår att endast intäkter som har en naturlig anknytning till den ideella verksamheten ska vara skattebefriade. Det innebär att föreningarna kan få betala inkomstskatt på bland annat lotterier, försäljning och insamlingar.

Runt 12 500 föreningar berörs och deras inkomstskatt skulle öka med i snitt 300 000 kronor.

Totalt: 3,750 miljarder kronor.

Sportkrönikören Jan Majlard skriver i EU-snyting genom garden:

Den som ger sig in i leken får leken tåla…

15 år efter att folkrörelsemannen Ingvar Carlsson baxade in Sverige i EU kommer snytingen mot den ideella föreningen.

Man har stirrat sig blind på det som är bra, men inte velat inse vilka eventuella inskränkningar ett medlemskap kräver. Man vill både äta kakan och behålla den.

Mattson, som ärvt kulturen, säger att Sverige skulle vara ett annat land utan sina ideella föreningar. Den identitetskrisen behöver inte EU-vägraren Norge frukta. Lusekoftan sitter bra

Ja, så kan det gå när man lämnar över makten till en byråkratisk koloss som inte har svenska intressen att bry sig om, utan på sin höjd franska eller tyska. Alla med lite sunt förnuft inser att Sverige sköter sig själv bäst, bl a vår modell för svensk idrott, men det struntar EU i. Allt ska de lägga sig i, allt ska likställas.

Ja, Sverige skulle vara ett annat land utan sina ideella föreningar – ett sämre land enligt mig. Tacka EU för det.

Läs en mycket intressant artikel i SvD om rullstolsburne Peter Cederholm och hans intressanta upplevelser av en resa Stockholm – Uppsala tur och retur.

Artikeln avslutas med:

“Enligt SJ:s pressjour beror händelsen på att så kallad ledsagning inte beställts.

– Det måste man göra när man har rullstol för att få hjälp med ombord- och avstigningen. När man försökt lösa det här i Uppsala så fanns inte personal på plats eftersom det var sent på kvällen och ledsagningen inte var beställd, säger Elina Yli-Torvi på SJ:s pressjour till SvD.se.

Men enligt Peter Cederholm uppgav han ju vid bokningen att han var rullstolsburen.

– Ja, men man måste själv beställa ledsagningen via vårt call center.”

Vill man inte hjälpa, då hjälper man inte, så enkelt är det SJ! Det var inte Peter Cederholm som gjorde fel. Det är SJ:s rutiner som är vidriga.

Andra bloggar om SJ, Stockholm, Uppsala, Funktionshinder, Byråkrati

Stockholms Handelskammare presenterade i dag en rapport om det omdiskuterade kommunala skatteutjämningssystemet. Den korta slutsatsen är att systemet i princip tar pengar från Stockholm och ger till övriga landet. 14 miljarder kronor per år eller strax över 7 000 kronor per invånare i Stockholms län.

Men det är egentligen inte det allvarliga i kritiken som framförs.

Problemet med systemet är att det inte är ett utjämningssystem, utan ett utraderingssystem.

Jag tror att Stockholmarna skulle kunna acceptera att om en ny miljon skapas i tillväxt kan vi skicka några hundra tusen, kanske till och med en halv miljon, till övriga landet. Men så funkar inte systemet. I princip alla nya pengar en enskild kommun tjänar stoppas in i systemet och kommer ut i andra änden till alla.

Handelskammaren beskriver det i rapporten:

Utjämningen är så långtgående att systemet motverkar tillväxt. Det  inbjuder kommuner att förlita sig på utjämningssystemet i stället för att  vidta åtgärder för att stärka sitt eget skattekraftsunderlag eller för att öka  produktiviteten och effektiviteten i den kommunala verksamheten.

Det gör att alla kan leva på alla andra och slipper ta eget ansvar.

Att satsa på tillväxt, till exempel i form av investeringar i infrastruktur, kostar pengar för kommunerna. Hur ska vi vänta oss att de gör det om de inte får del av tillväxten som skapas?

Det är lika dumt som att beskatta löneökningar med 100 procent. Ingen skulle vilja öka sin lön då. Men så ser det ut för landets kommuner. Rika som fattiga.

Fattiga kommuner har heller inget incitament att öka sina intäkter. Ökade intäkter leder till minskade bidrag.

Problemet med att ändra det kommunala skatteutjämningssystemet är att det, hur man än ändrar, kommer att finnas vinnare men också förlorare som skriker i högan sky. Därför har politikerna hittills valt ett system som alla förlorar på. Då finns det i alla fall inga vinnare att vara avundssjuk på.

———————————

Bloggat om rapporten: Malin Löfsjögård, HD, Edvin Alam och Arkelsten.

Det är lätt att fiffla med siffror, särskilt om man sprider ut dem över många år.Till slut orkar folk inte kontrollräkna.

Nu anklagar oppositionen regeringen för att inte redovisa intäkterna för trängselskatten korrekt. Totalt har Stockholmarna (och andra) betalat ca 2,4 miljarder kronor i trängselskatt (1,5 miljarder kronor netto). Men hittills har trängselskatten långt ifrån ens betalat sina kostnader.

Trängselskatten drar in ungefär 800 miljoner kronor per år, men kostar 300 miljoner att administrera. Netto ger alltså skatten 500 miljoner kronor per år i överskott.

Men vi ska inte glömma att skatten kostade 4 000 miljoner kronor att införa (kostnader för utredningar, teknisk utrustning, investeringar, propaganda för skatten mm). Med nuvarande intäkter och utgifter tar det alltså åtta år innan det egentligen finns något överskott från skatten. Nettointäkterna från år 2007-2014 kommer bara (om inte skatten höjs eller någon annan förändring sker) att täcka gamla hål i staten kassakista. Men så vill helst ingen redovisa, varken regeringen eller oppositionen.

De totala kostnaderna för trängselskatten hittills (tom år 2009) är 4,9 miljarder kronor och intäkterna 2,4 miljarder. Än så länge alltså ett minus på 2,5 miljarder kronor.

Detta talas det dock lite om – eftersom det är det största fifflet med siffror av alla.

Tredje försöket på Social Security kontoret. Nu har jag fått mitt arbetstillstånd (!!!) som vi vid förra besöket fick höra behövs för att få denna magiska sifferkombination. Så nu, rustad till tänderna med pass, körkort, arbetstillstånd, blanketter och TÅLAMOD satte jag mig bland arbetslösa, sjukpensionärer, rättshaverister och andra som av någon anledning uppsöker detta kontor.

Aha, I’m an alien...

Bemanningen var minst sagt sparsam. Det fanns fler säkerhetsvakter (2) än kundmottagare (1), men det tog ändå ”bara” 1 ½ timme plus restiden, alltså 2 ½ timmar.

Innan jag for dit sökte jag på Internet efter adressen för att kunna lägga in den i GPS:n. Visserligen har vi ju varit där två resultatlösa gånger förut, men det är ändå i andra änden av stan, så lite GPS-assistans skadar inte. Men nu var det en annan adress de länkade till. När jag försökte ringa för att kolla vad som egentligen gäller, hamnade jag i en Kafka-liknande diskussion med en automatisk telefonröst. Hur jag än navigerade med svarsalternativ slutade hon alltid med att kräva att jag skulle knappa in, eller tala in mitt social security number…

Det påminner mig om en sketch med Johan Glans där han förtvivlat försökte tala skånska med SJ:s automatiska telefonröst.

Jaja, nu är det bara att hålla tummarna! Kanske även jag ska kunna få tillgång till internetbank och andra attraktiva tjänster som endast innehavare av social security number är betrodda med.

Gjorde du det inte ovan, så missa inte att lyssna på Sting!

Jag blir så trött. Finns det nåt mer utmattande än att skrika sig hes på döv byråkrati?

Tydligen är personalen chockad på det statliga biståndsorganet Sida. Sida har spräckt sin budget och ledningen måste hantera det. Plus och minus måste gå ihop.

Knappast något unikt i tider av ekonomisk oro, kan tyckas. När jag läser om det blir jag lite förvånad över reaktionen. Ingen ska tydligen ens sägas upp.

Krisåtgärden består i anställningsstopp, stopp för kurser och stopp för tjänstreresor. Hur kan det räcka för att personalen ska bli “chockad”? Det är väl att klara krisen ganska milt – om alla får behålla jobbet.

Att Sida under resten av året inte kan åka på tjänsteresor får nog faktiskt priset: dagens i-landsproblem. Även om deras jobb är att lösa dagens u-landsproblem.

Det finnes et hav av eksempler på at Nav i mange tilfeller mangler vanlig anstendighet, men disse tragediene som rammer uskyldige mennesker, burde medføre uttalte konsekvenser for både ledelse og de ansvarlige ansatte for galskapen som tar plass i etaten. Nå kan man ikke lenger fortsette å lukke øynene og providere helseskadelige udugeligheter og farlig ledelse millionbeløp under en overflatisk “showoff”- kritikk som overhodet ikke avstedkommer merkbare endringer. Selv etter at Per Ludvigsen døde etter sin harde kamp mot systemet, fortsetter ormebolet å krenke ham og familien;

“(…) Navs ankeinstans skrev en instruksjon om at rehabiliteringspenger skulle ytes, også tilbake i tid. Likevel avslo Nav lokalt på nytt, og overså dermed sin egen klageinstans.

– Om det er prestisje eller dumskap som ligger bak, vet jeg ikke. Etter ytterligere åtte måneder ble saken omgjort av Navs klageinstans. Nav lokalt må da gi seg, men sier de vil ha krone for krone tilbake den sosialhjelpen han mottok i løpet av dette tidspunktet. Det betyr at den oppreisningen som ligger i dette skal staten ta tilbake store deler av. Nav gjorde ham til sosialklient. Det er en manglende anstendighet i forhold til avdøde og hans familie å skulle forsyne seg med det beløpet de har tvunget avdøde over på, sier advokat Joachim Stang (…)”.

“Døde i Nav-kø“;

http://www.dagsavisen.no/innenriks/article443794.ece

“Nav-muren”;

http://www.dagsavisen.no/meninger/article443981.ece

En reform som ville ha krevd uttalt kløkt og kompetanse både på det menneskelige og økonomiske plan, bygges og gjennomføres på en grunnmur av utbredt ukultur som splitter og hersker og som ties fullstendig i hjel da denne skal gjennomføres for en hver pris. For makttoppene, vil det være totalt og revnende likegyldig hvor mange menneskeliv som skal raseres på veien mot målet.

Roten til ondet skal med alle midler tilsløres, pressen vil som vanlig meske seg med å utgi stadig nye forskerrapporter, arbeidstilsynet vil fortsette å granske ”enkelte utilbørlige forhold”, det vil fremdeles være ”stor uklarhet” rundt hvorfor så mange ikke mottar den hjelp de spør etter og behøver for å kunne komme seg ut i arbeid, det vil stadig bli flere fattige, og enorme summer på tåkelegging av de faktiske årsaker til elendigheten vil bli ødslet ut i et stort og endeløst hav på sponsing av tom retorikk fra talspersoner som tjener til livets opphold ved å spille med i noe som vil være en eneste stor farse som de rammede, kneblede og rettsløse for lengst har gjennomskuet og lidd under, men som media i stor grad velger å hegne om.

Tittelen på dette evigvarende skuespillet vil mest sannsynlig være ”Utfordringer”, og en evig strøm av penger som kunne ha blitt anvendt på en forsvarlig og bærekraftig utvikling bygget på et solid fundament med anstendig menneskesyn og kompetente aktører, vil fortsatt provideres de ”ansvarlige” for at Nav har enorme problemer med å komme seg på fote, og for å rette opp alle de mange ”glipp” som har tatt plass under etatens ledelse.

Ingen konsekvenser vil ramme de ansvarlige for absurditetene, og menneskeliv har – og vil gå tapt under makten som sitter trygt i sine stillinger og mottar lønn i millionklassen for et stykke ”arbeid” som allerede har sendt, og vil sende titusener av mennesker ut i den ytterste elendighet. Politikerne vil fortsette å hevde at de har tiltro til etatens villmannskjøring som de så politisk korrekt omtaler på et ganske annet vis;

“(…) Fra Stortingets side skal vi uansett være meget forsiktig med å gå inn med sterke føringer om hvordan NAV organiserer seg. Ledelse av NAV som organisasjon gjennomføres helt sikkert mer effektivt fra arbeids – og velferdsetatens sentrale ledelse enn fra Stortinget (…)”.

http://www.dagsavisen.no/meninger/article399960.ece

Etaten har altså full støtte blant politikere i sine stadig eskalerende spinnville påfunn uten feste i vett og forstand, der flere aktører som overhodet ikke har med seg den nødvendige ballast i sitt virke, sitter og tvinger igjennom hårreisende og utenkelige krenkelser for deres kunder med jublende vilkårlighet. En vilkårlighet som det synes umulig å klare å komme til livs, som opp i dagen krenker mange av de rettigheter som står nedfelt i både menneskerettighetserklæring og grunnlov, og som i ytterste konsekvens tar livet av mennesker.

Vi må huske at forskere frarådet Nav- reformen på det sterkeste før marerittet startet, og de ansvarlige for å ikke ta dette til etterretning var så feige å sende ut sine talerør som indirekte fremsatte påstander om at forskerne løy, da skandalen var et faktum;

“Ble advart mot NAV-reformen”

http://www.nrk.no/nyheter/1.6472753

” Nav-reformen er fordømt umulig”

http://www.nrk.no/nyheter/1.6483476

Nå må menneskeverdet må settes i sentrum! Disse usannsynlig meningsløse “avgjørelser” som “fremmes” av uvettige aktører med fravær av påkrevd kunnskap og innsikt, kan ikke lenger få lov til å råde banen. Rettssikkerheten, grunnlovens garantier samt vanlig anstendighet tillit og respekt blir svinet til og ødelagt hinsides all gjenoppretting ved hjelp av deres gjerninger, i noe som ser ut til å være et gigantisk byråkratisk bøllevelde gjennomsyret av en himmelropende ukultur som lyser mot oss med ildskrift!

Journalist Kari Gåsvatn gir en særdeles god beskrivelse av noe som jeg håper at kan bli skrevet inn i ordbøkene som selve essensen av slue, beregnende og manipulerende udugeligheters vilkårlige virke, i sin kronikk “Borger, ikke bruker” – Utdrag;

Hersketeknikk.

“(…) En ting er at søknader blir avvist. I tillegg opplever jeg et annet fenomen: I sin saksfremstilling vrir og vrenger administrasjonen på det jeg har skrevet, fortier viktige momenter, og trekker samtidig inn forhold som er saken helt uvedkommende, eller tillegger meg meninger og uttalelser jeg aldri har kommet med. Ved hjelp av snedige formuleringer får fremstillingen en valør som bidrar til å frata meg troverdighet. Det er en form for hersketeknikk. Dilemmaet for meg er om jeg skal forbigå den i taushet, eller påpeke og forsøke å korrigere feilene, og dermed selv la meg dra inn i en banal argumentasjon. Oppmerksomheten trekkes uansett bort fra det saken handler om (…)”.

http://www.aftenposten.no/meninger/kronikker/article3289178.ece

Nå burde Nav “ansvarlige” i alle ledd der tragedien er – eller holder på å bli et faktum, trekkes frem med fullt navn og bilde. Det ser ut til at Ludvigsen døde som indirekte følge av deres illvilje, inkompetanse og derav maktmisbruk, og hans historie står å lese i artikkelen. Da skal man ikke lenger godta at ansvarlige for slike tragedier skal beskyttes bak anonymitet. Det gir ingen mening, og virker svært provoserende. Disse må identifiseres, avbildes, og deres “saksbehandling” må granskes utførlig.

På denne måten får vi kanskje endelig silt ut de udugelige. Vi får vite hvem de er, og kan slippe gjentakelser av meningsløse tragedier som her, hvor liv går tapt. Regelrette idioter kan ikke lenger få lov til å skjule seg bak sin meningsløse og ikke- etterprøvbare tolkning av regler og paragrafer. På NAV “lokal” vet jeg – i alle fall i mitt tilfelle – at det sitter et helt batteri av uegnede aktører som turer frem som småkonger godt beskyttet i kraft av sitt embete, der de bedriver bevisst mobbing, og utviser den ytterste vilkårlighet i et eneste stort unisont geip – “Hva kan DU gjøre med det liksom”?!

- Det ser ut til å være tilfellet også i denne saken, bare at her når ondskapen uante høyder når NAV- lokal etter et menneskes død, krever tilbake hver krone av den sosialstønad som NAV med sin absurde fremferd indirekte tvang Ludvigsen til å overleve på de siste månedene av hans liv.

- Uhyrligheten kommer til syne også i denne andre artikkelen;

“Ewa Ekstrand vet hun skal dø av beinmargskreften. Det holder, Nav trenger ikke å hjelpe meg med å ha det vondt, sier hun”;

http://www.dagsavisen.no/innenriks/article442280.ece

Men – så lenge man tier om de virkelige årsakene og mekanismene bak Nav-floppen og politikere og andre meningsbærere velger å bruke positivt ladede uttrykk som de har gått på kurs for å lære seg med oljeglatte smil som komplimenterer en falsk optimisme mot ”løsninger” de aldri vil finne fordi fundamentet aldri er lagt og fordi samme ledelse blir sittende – så vil det hele kanskje gå over av seg selv?

- BHH går av….

http://www.aftenposten.no/nyheter/iriks/article3308945.ece

- Og ledelsen i NAV må endelig gå!

Enligt en studie från 2005 grundad på en gedigen forskning i området om hur och varför människor blir och håller sig lyckliga framgår att 50 % av vår lycka är bestämd av en grundnivå, som vi inte kan påverka utan det handlar om våra gener och fysiska förutsättningar helt enkelt.

Endast 10 % beror på yttre omständigheter som pengar, framgång, materiella ting, utseende osv.  Så påståenden som: ”Bara jag får det där jobbet, så kommer det ordna sig.” ”Bara jag går ner 10 kg kommer mitt liv bli annorlunda och jag lyckligare.” är helt irrelevanta. Dessa saker kan göra oss lyckliga för stunden men sedan klingar lyckokänslan av och detta bidrar snarare till en ökad jakt efter att fylla det nya tomrummet man skapat i första vevan, vilket sätter många i större olycka i slutändan.

Hela 40 % av vår lycka kan vi påverka själva genom medvetna handlingar. Det är stort!

Det har också gjorts studier på av vilka tanke- och handlingsmönster som är typiska för de ”lyckligaste” människorna. Här är ett urval:

-       De ägnar mycket tid åt familj och vänner, de vårdar och njuter av dessa nära relationer.

-       De har lätt för att uttrycka tacksamhet över vad de har.

-       De är ofta först med att hjälpa medmänniskor.

-       De har en optimistisk syn på framtiden.

-       De njuter av livets glädjeämnen och försöker leva i nuet.

-       De motionerar varje vecka, ibland varje dag.

-       De är djupt engagerade i vissa livslånga mål och ambitioner (som att bekämpa fusk, snickra skåp eller lära ut värderingar de tror på till sina barn).

-       Sist men inte minst: även de lyckligaste människor drabbas av påfrestningar, kriser och till och med tragedier, precis som alla vi andra. De kan bli precis lika förtvivlade eller upprörda i dessa situationer som du eller jag, men deras hemliga vapen är deras balans och styrka som de ger prov på när de hamnar i knipa.

Listan ovan bygger inte på att de ”lyckligaste” människorna handlar efter varje punkt. Det skulle förmodligen ingen mänsklig människa klara av… Utan några stycken lite beroende på vad för liv de lever.

Vi lever mitt i ett kaos av information, människor i ”rika” länder blir allt fattigare på just lycka för varje år. De söker på fel ställen för att de helt enkelt är vilse i informationsröran mellan reklam, samhällsnormer och tvivelaktig press. Härligt att komma över tillförlitlig information och forskning på området… Hoppas det sprider sig.

adressa, kronikk av Per Morten Schiefloe

Mer tid brukes til å oppfylle byråkratenes krav, mens det blir tilsvarende mindre tid til verdiskapende aktiviteter.

Blant de mange temaene som kom opp i disse samtalene [undersøkelse på norsk sokkel], var det ett som gikk igjen, nemlig en utbredt bekymring for at de fikk stadig mindre anledning til å være “ledere”. Eller mer konkret; de opplevde at de fikk for lite tid til å se og å være synlige, til å kommunisere med de ansatte, og til å følge opp det daglige arbeidet slik som de ønsket, og syntes at de burde. [...] Med økende trykk og flere forventninger ovenfra, og en arbeidsdag som aldri strakk til, ble resultatet at de brukte den egentlige “lederfunksjonen” som salderingspost.

Dersom vi skal prøve oss på en forklaring på fenomenet, finner vi raskt flere kilder til det økende administrative suget. En av de viktigste er noe vi kan kalle datateknologiens forbannelse, nemlig at det er blitt uendelig mye enklere å samle inn, bearbeide og fremstille informasjon.

En konsekvens av denne teknologiske utviklingen er at terskelen for å sette i gang nye tiltak som fordrer informasjon kontinuerlig senkes. [...] En annen kilde er veksten i de store organisasjonenes stabsfunksjoner, der et økende antall velutdannede medarbeidere tar nye initiativer og lanserer nye tiltak. [...] En tredje kilde til elendigheten finner vi i mer detaljerte offentlige reguleringer og krav. Flere forhold skal overvåkes og formaliseres, og et voksende antall tilsynsmyndigheter utarbeider retningslinjer og stiller krav til formell kvalitetssikring og dokumentasjon.

Som alltid lyckas det bli evighetshistorier när vi ska försöka ordna något som involverar etiopisk byråkrati.

Grabben i Lighthouse som fortfarande inte fått någon plats på skola, ordnade ju ett intyg från skolmyndigheten att skolan skulle ge honom en plats.

När vi sedan visade det för rektorn igår så sa han bara att “den där personen har inte rätt position för att kunna skriva ett sånt där intyg”.

I ett sånt läge vill man gärna skrika åt rektorn väldigt högt, väldigt länge och väldigt icke-vackra ord. Det går naturligtvis inte utan det är bara att le och låtsas att det är han som bestämmer.

På måndag kommer dock rektorn att få ett nytt skriftligt, stämplad intyg från högsta hönset på skolmyndigheten.

I etiopisk byråkrati handlar det om bara om uthållighet, att tjata tills man får det svar man vill ha.

Sentralbanksjef Svein Gjedrem ber om økt boligskatt og får i følge E24 ‘unison støtte fra’landets ledende økonomer’:

–Empirien er krystallklar her. Det man taper etter en bolig- eller bankkrise får man aldri igjen. Man sitter igjen med varig lavere produksjon, sysselsetting og produktivitet. Derfor er det ekstremt viktig å unngå slike kriser.

Det er fristende å minne om at det økonomiske sammenbruddet som i dag har fått samtlige vestlige lands regjeringer til å spytte inn milliardbeløp i bank- og finansnæringen først og fremst er et resultat av manglende regulering av en bransje gjennomsyret av svært godt utdannede økonomer. Ironisk nok er det ‘folk flest’ som nå blør for denne systematiske megatabben.

Gjerdrems utspill – og støtten fra ‘landets ledende økonomer’ er et forsøk på å beskytte folk fra overinvestering i egen bolig:

Lav skattemessig verdi på boligen i tillegg til skattefradrag på renteutgiftene gjør at folk overinvesterer i bolig. Det liker ikke økonomene, både fordi det fører til større vekst i boligprisene og i gjeldsbyrden til husholdningene, og fordi det blir mindre penger igjen til produktive investeringer.

Tanken er god. Putter vi mindre penger i egen bolig, burde det være mer penger til å investere i små firmaer eller kanskje kjøpe noen bankaksjer – og på den måten skaffe kapital til økt verdiskapning i samfunnet.

Det som gjør meg urolig med hele denne debatten er ikke omsorgen for folk flest og deres privatøkonomi, men at kombinasjonen av velvillige økonomer og ivrige politikere skal øke beskatningen på bolig samtidig som de skal lette skattetrykket andre steder. Erfaringsmessig er finansdepartementet svært flinke til det første og tradisjonelt svært glemsomme når det kommer til det andre. Det virker som om det er systematisk umulig for departementene å lette det generelle skattetrykket i Norge – uavhengig av hva slags regjeringskonstellasjon vi har.

Veien til helvete er brolagt med gode intensjoner.

Les også: Hvorfor godtar vi det? – med en svært utfyllende diskusjon i bakkant

I bland undrar man hur folk tänker. I värsta fall om de tänker alls. Det tycks dock Försäkringskassan ha gjort när de betalar ut 50 öre (sic) i bidrag till en person varje månad. Enligt Aftonbladet förklarar sig Försäkringskassan med:

Regler är regler. Det ska inte finnas någon lägstanivå för äldreförsörjningsstödet, så om det bara rör sig om en krona ska pengarna betalas ut.

Man får nästan hoppas att det är ett felcitat, men det verkar det inte vara.

Jag jobbade för några år sedan med ett klokt kommunalråd som brukade (seriöst) argumentera för att varje kommunal handlingsplan eller policy skulle inledas med orden:

Observera att sunt förnuft får tillämpas inom denna plan.

Det vore nog inte fel att införa den policyn för Försäkringskassan.