Verje jul så brukar det blir lite trudilutter med Carola. Min pappa älskar hennes röst och musik och jag tycker med om hennes musik.

Läste Trebarnslandet.se om hennes nya låt. Fick lite rysningar där, hon sjunger den så fint! På aftonbladet kan man läsa om det.

Livets Ord, Uppsala

Ulf Ekman, ledare för församlingen Livets Ord, är kanske den mest kontroversiella personen i svensk kristenhet idag. Och det har han varit de senaste 20 åren. Det är förståeligt. Mycket har sagts om Livets Ord och dess ledare, och man undrar ju vad man ska tro om dem.

Ulf Ekman tar ton någon gång under 80-talet

Livets Ord startade i Uppsala 1983, och fick snart stor uppmärksamhet i massmedia. Förutom att de karismatiska mötena naturligtvis framstod som underliga, så utmålades även församlingen som på många vis sekteristisk. Det är svårt att skilja på vad i media som är fakta och vad som är fiktion. Men mycket av kritiken handlade om att Ulf Ekman framställdes som en auktoritär ledare som inte fick ifrågasättas. Man menade också att församlingen såg ekonomisk och fysisk svaghet som tecken på bristande tro. Kritik riktades mot det som kallades ”framgångsteologi”. Avhoppare rapporterade om sektbeteende och maktmissbruk.

Ett exempel på den hets mot Livets Ord som förekom i media på 80-talet. Pressens Opinionsnämnd fällde DN för att ha åsidosatt god publicistisk sed. DN dömdes också till böter.

Men är Livets Ord en sekt? Är Ulf Ekman en sektledare? Jag skulle bestämt vilja svara nej på båda frågorna. Det är en förlegad bild, som varken resten av svensk kristenhet eller ens media använder idag. Om jag skulle delta i t.ex. en gudstjänst hos församlingen, utan att känna till Livets Ords brokiga historia, så skulle jag aldrig ens tänka åt det hållet. Jag håller naturligtvis inte med i allt som Livets Ord står för, vi står långt ifrån varandra i vissa frågor, men församlingen skiljer sig faktiskt idag inte markant från resten av svensk kristenhet.

Ekman predikar inför en fullsatt gudstjänstlokal på Livets Ord i Uppsala

Idag har Livets Ord accepterats som vanlig frikyrka av så gott som alla kristna samfund i vårt land. Jag har sett flera gudstjänster från Livets Ord via internet, och faktiskt varit där en gång. Det enda jag då reagerade på var att lokalen var så stor, att bönen var lite högljud och att man i foajén gång på gång möttes av Ulf Ekmans leende från omslagen på ungefär 300 av hans böcker som såldes där!

Det är uppenbart att saker och ting inte gick rätt till i början av Livets Ords verksamhet. Brister i teologin, brister i bemötandet av människor och brister i ledarskapet. Ett antal människor tog uppenbarligen skada. Men Ekman har faktiskt tagit avstånd från sekteristiska tendenser som förekommit, från framgångsteologi och han har erkänt att man i vissa fall agerat fel.

Ekman (mitten) med representanter från bl.a. Svenska Kyrkan, Frälsningsarmén, Syriska (?) Ortodoxa Kyrkan, OAS-rörelsen mfl. Göran Skytte är också med, näst längst till höger.

Är man helt fördomsfri och lyssnar på en predikan av Ekman idag, tror jag man som kyrkvan inte skulle reagera särskilt negativt på något han sade. Och framför allt vittnar Ekmans och Livets Ords ekumeniska arbete om en ny öppenhet. Samarbeten och utbyten har de senaste åren ägt rum med, självklart andra frikyrkor, men även med Svenska Kyrkan och Katolska Kyrkan.

För något år sedan bjöds t.o.m. Förbundet Humanisternas ordförande, Christer Sturmark, in till Livets Ord för en TV-sänd debatt. Kanske var det en markering mot påståendena om att man inte tillät ifrågasättande?

Humanisternas Christer Sturmark med Ulf Ekman efter debatten.

Livets Ord har än idag dåligt rykte i det sekulära Sverige. Naturligtvis har de till stor del sin egen historia att skylla för detta. Och Carola gör ju inte saken bättre (”Det är underbaaart…”)! Men bilden av Livets Ord som sluten, fundamentalistisk sekt är idag missvisande. Jag skulle nog själv aldrig känna mig hemma i församlingen, men bl.a. uppskattar jag Ulf Ekmans samtalsprogram UlfEkman.nu, där han samtalar med människor från hela Sveriges kristenhet.

Ekman avslutar ett samtal med Anders Arborelius, Katolska Kyrkans biskop i Sverige

Marco Carola and Richie Hawtin close the Amnesia season with a set that is instantly classified as classic! Pure bang-out techno that will leave you itching for more, the only thing that is a bit of  letdown is the actual length of the recording (runs for only 47 minutes, however the audio quality is great so I suppose it makes up for it). This is a must download. Superb, superb set by the two veterans, enjoy folks!

http://www.amnesia.es/media/Amnesia%20Ibiza%20Closing%20Party%2009.mp3

Själv suckade bara när jag hörde att hon skulle ge ut en tredje jul i Betlehems CD. Men nu har jag hört “I will find my way to Bethlehem” ett par gånger och kan bara konstatera att den är så bra! Lite ovanlig julsång men så gripande. Kommer helt klart att införskaffa denna CD också.

Läs även andra bloggares åsikter om Carola, Christmas in Bethlehem

Nonii, lupasin raportoida tästä faijan mainitsemasta YLLÄRISTÄ ja isänpäivästä noin muuten. Eli aamupäivä meni tääl ihan mukavasti, Ansun kans herättiin aikasemmin viritteleen aamupalaa, joka sit kiikutettiin suoraan sänkyyn lahjojen (= Fazerin suklaamättöjen) kera. Faija on onneks huumorimiehiä ja repes ihan täysin lahjalle! Taustoja tuntemattomille siis tiedoks, et faija työskentelee aika korkeel paikal Fazerin ruotsalaisella (tai no nykyään norjalaisomisteisella) kilpailijalla…

No joo, siinä sit aamupalailtiin “uusioperheen” voimin, mukana mun ja Ansun lisäks siis tietty faija ja sit sen nainen ja naisen 14v tytär, Freja. Ihan kiva tyttö, mut eipä sen kans kauheesti oo puhuttavaa, paitsi se taitaa pitää jotain muotiblogia, täytyy udella siitä tarkemmin. Mut päällisin puolin se on vielä pahemmin hemmoteltu ku me. Meil sentää on mutsi aina pitäny jotain rotia täs touhus.

Faijan naisen, Carolan (ei se laulaja onneks) kans on muuten hieman kalseet välit, koska porukoiden eron jälkeen paljastu, et jotain säätöö faijalla oli Carolan kans jo joskus kauan sit. Turha sen on kuvitella, et kutsuttais sitä termillä styvmor kuten se haluais… Eikä siinä mitää, iha asiallisesti ainakin ite oon sitä kohtaan käyttäytyny ku en jaksa kehittää mitään ylimäärästä draamaa, tilanne on mikä on, eikä muutu millään raivareilla.

Mutta ny niihin ylläreihin – kyllä monikossa. P-man osu pelottavan lähelle arvauksineen… tosin ei oo tulos pikkusiskoo vaan veli!! Tää oli hyvä uutinen ja siis se faijan mainostama ylläri ja lopulta päivän ainoo hyvä juttu, koska sit ihan ohimennen tuli ilmi asioita. Esim ihan tälläne pieni juttu, et koska ollaan Ansun kans jo molemmat “isoja” lapsia, nii rahahanat tyrehtyy täysin, eikä meille heru enää mitään avustusta.. jumalauta! Ei siinä mitään, tavallaan ihan ymmärrettävää, mut ku tää oli ollu sen muijan idea, ei faijan. Vittuako se puuttuu meidän perheen asioihin, kun ei siihen kuulu!?! Eikä tuu kuuluunkaan, vaik pusertais tähän maailmaan 10 kersaa. Tää uus pikkunen tulee oleen mun perhettä, mut toi muija ei. Ja niin bisnespomoo ku faija onki, nii ihan tossun ja tussun allahan se on koko äijä. Ei pysty tajuaan miten hyvin Carola on sitä onnistunu manipuloimaan.

Eiks sen pitäis olla faijan itsensä päätettävis millä tavoin se on läsnä meidän elämässä? Rahan ohel ei oo kyl ollut juurikaan muuten (paitti jettikyyditysten muodos joskus, mut rahalla sekin) ja siis voin kertoo, et ottaisin sata kertaa mieluummin oikeesti läsnä olevan faijan ku sitä rahaa, mut tiiän et ensin mainittua ei oo herumas ennen ku helvetti jäätyy. Ja tää vaikuttais ny vähän siltä et se meinaa feidaa kokonaan. Vähän meinaa latistu isänpäiväfiilis… vituttaa vähä, lähin siitä aika pian sit jätkien kans skeittaan Bryggerietiin ja sulatteleen juttuja. Siel sentää oli kivaa.

No mut Ansu ei sit ollu yhtä zen vaan se veti ihan täydet kilarit, pakkas kimpsunsa ja lähti bussil kohti Uppsalaa… lähti fammulle, joka oli siis saanu kuulla faijalta tosta Carolan “takeoverista” eikä suostunu tuleen tänne etelään ees sen uhalla, et missaa meidän näkemisen ja tiiän, et se ottaa sil koville.. Mä päästin Ansun sit lähteen sillä ehdolla, et se sit on ajoissa venaamas Tukholmas ku mä ländään huomen päivällä vaihtaa konetta. Joopa joo, tämmöstä siis täl kertaa. En mä oikeen tiedä pitäiskö itkee vai nauraa, nyt just ainaki repeilen. Mun elämä on onneks kuitenki Suomessa, Manselassa ja TESTOKSESSA!! Nih, perkele!!

Mites isänpäivä on sujunu siel kotipuolessa? Toivottavasti seesteisemmin ku tääl. No mut huomen poijjaat nähään! Löysin muuten loistavan vempeleen teemaviikon analyysiin, saas nähä jaksanko tänää viel raapustaa aiheesta.

Morot ny ainaki tältä erää!

Det bloggas friskt här nu. Eller inte alls. Men jag har i alla fall en dålig ursäkt. När nyheten slog ner om att Carola ska göra en duett med Hank von Helvete från Turbonegro blev jag nämligen helt förvirrad, yr och matt.
Silent night med Carola känns, inte alls.
Silent night med Carola och Hank känns som allt annat än stilla.

Kris i Volvo, Huskvarna, SAAB och alla andra. Men det är först nu den
verkliga krisen visar sig. Carola gör sig av med hela sin personal.
Skakande! Tydligen får alla tre gå.

Leif

Carola och Hank von Helvete alias Hans Erik Dyvik Husby sjunger in julen, de har spelar in låten «Silent Night» tillsammans.
Carola som tycker att hon inte får den respekt hon förtjänar i Sverige.
“Det sägs ju att man aldrig blir profet i sitt eget land. Det räcker att jag kommer till Norge så möts jag av en annan respekt.” Jaha så du vill bli profet? Fodrar du respekt gör gamla meriter? Det har du nog fått men det finns ingen livstids garanti och du liksom andra förlorar sin glans. Divor har svårt när de kommer tillbaka till den kranka verkligheten.

Lyssnade på radion.. och då kommer Sonja Aldén med en låt som heter “En del är vackra när dom dör“..
Hur fan kan man bara skriva och sjunga en sån låt…???

Vadå en del??
Man kan vara väldigt vacker.. men så dör man i en bilolycka och man är i princip oidentifierbara… eller en drunkningsolycka.. då är man inte heller vacker som lik.. en bara skriva en sån text… jag förstår inte..

Nä.. nu har jag en till som jag inte tål att höra på radio… förutom Sonja så är det också Lisa Nilsson och Carola… och sen finns det en del till som jag har fruktansvärt svårt för…

Jag sjunger hellre än bra…

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, död, vacker, låt, radio, Sonja Aldén, Carola, Lisa Nilsson

En kollega berättade att hon häromkvällen vaknade till framför tv:n och fick se mig där..

Hon utropade till och med” men det är ju Sus”, tills hon insåg att näe, det var det ju inte.. det var Gunilla Röör!! 

Så, min nya look alike är numera Gunilla Röör. en fantastisk svensk skådespelerska. Född 1959…

Fräsiga Lena Ph är alltså borta liksom Carola.

Solen visar sin styrka idag, visar att ljus finns precis här, för vem som helst att ta för sig av.

Edith och jag ska ut på långtur för att hämta Moa, hon har spenderat kvalitetstid hos sin kusin, vilken glädje det var att se de två komma samman och finna varandra

Glädjeämnen som berör och lyfter upp

vardagen

som är lite tung

..

Det är inte svårare att vara glad, än vad det är att vara ledsen, det är endast ett beslut. Inget annat.

Jag är lite känslig för hårda, för mig orättvisa ord och handlingar.

Jag vet genom mitt arbete med mig och min terapi att jag behöver bara välja historia som jag vill tro på, det någon öser över mig eller min egen historia om mig.

Det vet jag och det fungerar för det mesta dessutom bättre och bättre för varje dag.

I det känner jag mig fruktansvärt ensam. Som ensam mamma, utan någon som helst vuxen kvalitetstid, bara för mig, gå ut o ha kul, träffa kompisar, göra något helt utan barn, det existerar ej. Inte om inte jobb är inblandat. Då har jag varit barnledig ett par gånger. Men då är det dock jobb som gäller.

Jag är trött. sliten. less. ledsen ensam och en aning konfunderad.

Hur orkar någon vara så elak mot en annan person?

Hur kan man hålla på, gång efter gång, kräka över en annan människa?

Jag har så länge nu hållt så god min och verkligen sett mina läxor, sett allt det bra trots situationer, sett och vetat att det kommer något gott ur allt, men jag är..SLUT nu.

Slut på hopp, slut på mig, slut på jag.

Jag behöver inte tro på någon annans historia om vilken hemsk person jag är, hur dålig mamma jag är, etc etc.

Jag behöver bara vara jag och tro på mig.

Och ur det kanske jag en dag finner någon likasinnad som precis som jag vill ha någon att hålla i handen framför brasan i höst och i vinter och resten av livet.

Jag misströstar ej, men i min ledsenhet över hårda ord som känns så förbittrat onödiga vet jag, att det jag är i nu, var i nu var ej för mig att ta del av igen, nej, endast en hint om att jag, Carola är värd att ha det bra, att må bra och att vara den glada person som är jag som jag är.

Jag vet att det finns någon som jag kan slösa all min kärlek på, någon som är för mig.

Jag behöver bara stanna upp, sätta mig ner, tro på min egen historia och utesluta allt annat, gilla läget, vara närvarande i allt jag gör och är, och önska att jag också kan få känna lite frihet någon gång, få chansen att känna mig lite fri utan snor blöjor välling och dagistider.

Det är snart Jul.

Jul är för mig viktigt.

Efter ett beslut som nu tagits har jag ingen aning om vad Julen för med sig med och till mig.

Jag vet att jag måste vara hemma, hästar hundar katter och barn..håller mig här.

Det blir en kall Jul.

På alla vis.

/Carola

Are you ready for 5 straight hours of techno that will blow your fucking head off? Fans have long asked for it, and Mauro Picotto, Marco Carola and Polder deliver one of the baddest sets Meganite at Privilege (Ibiza) have seen! The beauty of it is that if you know all three artists and what their individual style is all about, you can exactly tell when each of them contribute their share of madness.

http://hotfile.com/dl/11384395/61dab7e/Mauro_Picotto_Marco_Carola_Polder_-_Live__Meganite_Privilege_Ibiza_-_02-Sept-2009_mixing.dj.mp3.html

Dagen var verkligen givande och kul! Tack för det!

Jag kan avslöja att jag är duktigt förälskad och kan inte smälta ögonen…

*s*

Idag tog jag ett stort steg, för mig och släppte efter, släppte och kände att det var ok.

Tyvärr synkroniseras ej allt och när något känns bra för mig behöver det ej betyda att det känns bra för någon annan.

Ibland bara ogillar jag ord, eller ja, den ordningen de sätts i. Less blir jag då.

Dax för ett bad, eftertanke och en god natts sömn.

Hej hopp.

Ja men jag är likadan! Jag dricker mitt kaffe o kollar lite snabbt de bloggar jag brukar följa, det har blivit som en morgonrutin, istället för att läsa tidningen.

Varför?

Tja, det i tidningen berör mig noll.

Information på diverse bloggar berör mig förvisso också noll, men det handlar ju för det mesta om grejer som händer någonstans i min periferi.

Jahapp.

Jag skulle sluta resa.

Jag skulle inte ge ut boken på Tyska after all.

Jag skulle hålla mig här och bygga upp min ålderdom (Skratta inte, det var min plan) Här, hemma, Sverige.

Jag hade tydligen planerat något annat.

Och det blir tydligen större än jag visste.

Det visar om igen för mig

Att det man släpper, och kvaliten på själva släppandet avgör hur mkt man får tillbaka.

Jag hade släppt Österrike, Bom..erang…så kom det tillbaka.

Tjoff, Så var beslut redan tagna.

Utan min vetskap.

Och detta ser jag som en tioårsplan, minst, innan det är etablerat i alla de länder som den här processen ska till.

Så min plan att jag skulle dra mig tillbaka

Var tydligen fullkomligt…fel!

Men det var skönt att få vila i den känslan, att i alla fall för en stund tro att pensionärslivet hade börjat.

Det var inte så.

Det är nu …ett annat liv börjar.

För det är nu min kunskap är etablerad.

Och det är nu världen är redo för det.

Coolt!

Ibland känner jag mig som en statist i mitt eget liv, studerandes vad som händer där inne hos huvudrollsinnehavaren.

Spännande?

Nja.

Jag behöver akut lära mig att behålla energi, samla den kan jag men den läcker lika snabbt ut igen.

God Tisdag alla!

/Carola

Jag studerar fullmånen, den pryder sin plats, mitt där på himlavalvet som en stor rund klok tingest, bara hänger den där.

Jag känner mig, trots att jag oftast känner mig vuxen, idag liten. Kanske lika liten som min minsta lilla. Bara helt enkelt. Liten.

Som om något mäktigare än mina val styr över mig och mitt varande.

Och i den tanken stannar jag upp och känner efter, vågar ta in känslan, låter den övergripa mitt Jag, mitt lilla jag som jag ju är, den på min insida som lyser mitt namn.

Tar in, vågar känna, känner att jag får lov att känna.

Efter det sista mötet häromdagen fanns en bekräftelse på en acceptans, det enda jag utifrån kände att jag behövde ha klartecken ifrån, Ja eller nej från alla andra håll har i det långa loppet slutat betyda något. Nu var det en annan sak, en annan energi, en annan kraft bakom.

Att jobba som vi gjort, så medvetet, så noga, så närvarande och i den respekt och ödmjukhet som skalats fram och visats upp i ljuset. Nu betraktat av fullmånen, det måste kännas på något sätt, responsen måste infinna sig och den infann sig och den var fin.

Ärlig. Som ett litet barns trevande hand, sökte och fann. en annan hand.

Hårt arbete, hjärteslitande arbete brutalt ärligt och förbannat skit mellan varven. Har fram till nu gett resultat.

Den som vill kan.

Den som vill kan sitta här och betrakta månen och faktiskt veta att det finns en hand som väntar.

Ha en fin Fredagkväll alla, själv är jag på väg till Tjörn, en helt underbar helg ska avklaras dokumenteras och bli historia.

Here I come

/Carola

Jag brukar inte, inte vilja gå upp på morgonen, morgonen är min tid på dygnet.

Även under årets kallaste dagar, då mörkret är massivt och knappt vill ge med sig.

Nu är det en övergång, från den ena fasen till en annan, ett mellanrum, en transportsträcka.

Klockan 5 är det fullkomligt svart ute och knappt hunden vill gå ut och kissa, nu är det, äntligen, Höst.

Hösten är min tid. Så höstmorgon är, för mig, något jag älskar, mår bra i och finner en sällsam ro i.

Hösten är förnyelse för alla, och denna genomgång, transformation som sker i allt levande, förunderligt.

Livets andetag går inåt, även om vi själva andas utåt och får en massa bra saker till oss, så städar, rensar och omorganiserar vi i vårt mentala jag.

Hösten är den mentala sidan, det är nu all planering sker för hur vi kommer att må nästa år. eller redan i morgon.

Min nya bok, Lindmetoden “Höst” Är så gott som klar. Jag håller den nästan i min hand, men jag kan knappt bli nog så nöjd.

Jag pillar och donar och fixar med texten, vill att det ska vara så perfekt det går.

Men sen slår det mig.

Det spelar ingen roll.

Alla kommer att läsa den på sitt sätt, med sina ögon, med sin individuella touch ändå, och det är ju egentligen det som är magin med ord.

Inte jag som skriver dem, nej

Ni som läser mina ord som jag lånat och kombinerat i en särskild rad eller text,

Ni som tar in dem, smakar av dem, känner efter och behåller det som känns bra, det är Ni läsare som gör boken.
…
…Fullständig.

Idag är andra dagen på Ediths inskolning, hon skiner som en sol och är lika nära sitt skratt som alltid.

Idag är ännu en bra dag och här med ljusen tända, en god kopp kaffe och filten virad runt min frusna kropp, så är det så, att dagen kunde inte börja mycket bättre än såhär.

/Carola

Godmorgon! Tänkte dela med mig av lite småstörningar såhär på morgonkvisten, mest eftersom jag inte har något bättre för mig här på businessmannamorgontåget Arvika-Stockholm 05.53.

• Min ex-granne har inte klippt av den enormt störande ‘växt-tråden’ som hänger ner från hans balkong. Tur man flyttat därifrån…
• Presentationen i högerspalten på gynning.net/blogg. Eller ja, hela bloggen som sådan iochförsig, men kom igen. “Carolina Gynning is a spectacular media sensation, the hottest and most exciting it-girl to appear in Sweden for many decades.” säger väl allt?
• Adressändring skickar inga påminnelser på min eftersändningsfaktura. Eftersom jag tappat bort den förra måste jag nu alltså ringa dem och erkänna detta. Störigt.
• När man postar Spotify-länkar på facebook heter de alltid bara ‘Spotify Resource’ och inte tex ‘Artistnamn – Albumtitel’ eller något annat smart. Koda in lite kompatibilitet Spotify-people!
• Montagebilden föreställande Carola Häggkvist och en suddig Michael Jackson, som Aftonbladet (vilka annars?) bjöd på idag, tillsammans med rubriken ‘Han vill Carola ge Polarpriset‘. Vem vill ge Polarpriset till vem? Ordvolten lämnar mig förvirrad.
• …mitt tåg gick 05.53. 05.53!! ‘Nuff said…

Jag vet inte var jag ska börja, för jag vet inte hur detta ska sluta.

Jag är som en åskådare, någon som står och skruvar på sig vid kanten av en livlig väg, med tummen upp, liftandes och väntar på att få haka på första bästa i det som rusar förbi.

Mitt eget liv.

Vad är det jag inte ser? För allt det jag ser känner märker hör och upplever är så stort, så mäktigt så överallt-täckande, hur skulle jag kunna ta in mer?

Är det verkligen så att jag ska dansa med ett leende, jag, som bara är jag, hur kan någon som inte känner mig veta det?

Hur kan en emailadress från någon jag inte känner leda mig till nyfikenhet som i sin tur leder till en sida som visar sig vara min..eh…systers?

Jag har alltså en..storasyster!

Hur kan ett leende några ord av vikt och en klapp på min kind beröra mig så?

Var i synkronisationen som sker just i detta nu finns jag?

Hur kunde jag lyssna, släppa, tro igen och till och med ha hopp när inget var förändrat inte ens lögnen? Hur kan något som är exakt detsamma ha så olika skepnader?

Och hur kan någon som bara ramlar in i ens liv veta precis exakt vad som ska skrivas och sägas för att jag ska puschas i en helt ny riktning och väl där, hitta en dröm?

Jag fattar nästan noll.

Jag är med på en del men livet är obarmhärtigt hurtigt just nu, det svänger och kränger, vickar och kastar sig, åt olika håll i olika roller, och jag står där, som en liftare men verkar ej få kontakt med allt det som rusar förbi, vad är det jag missar?

Jo.

Nu har jag det!

Det är bara frågan om ett val.

Ja eller nej.

Medverka eller var åskådare.

Seså, kom igen, hoppa på tåget för nu jävlar åker vi.

…………………..!

Fortsättning följer.

Jag sov till 8 idag. Det gör jag väldigt sällan.

Natten var märklig.

Jag separerade i natt.

Låt mig ta det från början.

Kvällen var otroligt trevlig, kul och fin! Flickorna och jag finklädda, utbjudna på middag och GUD vad jag åt!

Mysig stund med nattathé och mat av kisebebisarna och bara mys, prat och kloka ord, fram och åter, vänskap är ju så otroligt värdefullt, sällan man inser det.

När man hittar människor i livet som man kan tala i allt om och med, det är en gåva.

Natten var orolig, fast inte förrän fram på småtimmarna. Till och från vaknade och somnade jag igen med väldigt blandade känslor, dels lycka, den varmaste lycka, dels smärta och sorg, den värsta av alla.

Med det faktum av bilder jag såg, drömmar jag hade, tankar jag fick, så hände något avgörande inatt.

Jag separerade.

Inte bara på papper.

Utan även i själen finns det nu ett avtryck, en stämpel, väl utformat, “SEPARERAD”

Och i hjärtat känner jag hur en sträng av kärlek slitits mitt itu.

Vad som hänt i natt spelar ingen roll, kanske hade gjort det för en tid sedan men idag, Lördagen den 29 Augusti år 2009 har det hänt så mycket på mitt livs väg, sagts så mycket till mig att den enda som finns kvar i mitt liv för mig, är JAG. Och ingen annan.

Jag vet att det är en särskild dag idag, på mer än flera sätt. för exakt ett år sedan var jag en sönderstressad själ som inte dög till mkt, inte ens att ge, ge och åter ge och vad jag gav dög inte det heller.

Idag behöver jag inte ge, för att jag förväntas ge, idag behöver jag bara vara i solen med de mina, de som finns kvar runt mig, och njuta av solen som skiner för oss.

Natten var jobbig, det ska erkännas, smärtan i bröstet håller på att lägga sig. En ny tid, en ny fas, ett nytt andetag i mitt liv påbörjas idag.

Precis som alla andra dagar, ingen märkvärdigt egentligen, men högst så viktigt vad det gäller val.

I dag är första dagen på resten av mitt liv.

Och jag har separerat.

/Carola

Hösten är här, på riktigt!

Löven yr och vinden tar i, på stranden igår var det endast Edith, Jag och Måsarna som tuktade sina Måsungar att flyga rätt.

I livets skede finns ups and downs, likt andetag.

Livet expanderar och kontraherar.

Fram

och

Tillbaka

In

och

ut

I varje andetag, på resan ut och på resan in så har syret olika funktioner. Likaså är det med livet och händelserna samt du som ett Jag i centrum av ditt liv.

När livet expanderar så tar du till dig saker, händelser, situationer, människor, sen kommer det alltid en big bang, antingen i stort eller litet format. Ibland knappt märkbart, ibland så att tygen ryker öronen smäller och ytan blir sårad, krasad, tilltufsad..

Och på tillbakavägen in i kontraktionen så läker man sina sår, slickar dem rena från orättvisor elakheter lögner och besvär.

Det är vad som är kvar i en kontraktion, vad som är stilla där, orubbligt, som också kommer att vara där för dig i ditt liv, som en sanning för dig att leva i eller utav.

Livets andetag tar aldrig slut. Upphör aldrig att gälla, stillnar aldrig oavsett vad som händer runtom i världen eller livet.

Det är helt upp till oss själva vad vi vill fylla på i expansionen och städa bort i kontraktionen, då vi i kontraktionen tar nya beslut för nästa expansion samt i expansionen tar nya beslut för nästa kontraktion.

När allt flyter, allt bara går bra och allt bara kommer till en, då är man där, på topp och livet leker, detta kan , aldrig vara för evigt, då andetagen kommer och går, dock, och detta är viktigt att ta in, dock, kan det vara mer eller mindre märkbart på olika individer beroende på egot, storleken på egot, som ju spelar sin stora roll i hur märkbart big bang blir.

Mitt jobb med mitt ego är säkert inte mer betydelsefullt än någon annans arbete men eftersom jag skyltar öppet med mitt fysiska och mentala arbete till exempel här på bloggen så syns det ju vara gigantiskt.

Dock kan jag, även jag såklart, som igår efter en big bang, också vara världens minsta, bli ledsen sårad och känna mig fruktansvärt orättvist behandlad, vilket jag definitivt gör om någon ljuger om eller för mig. Lögner är fullkomligt oacceptabelt för mig.

I den då, nuvarande kontraktionen blir tystnaden fullkomlig, introvert som jag i alla fall blir i mitt fysiska jag, tar jag time out från det mesta och bara stilla överskådar skadorna som blev denna gången och lagar det som lagas bör, vilket denna gång är en hel del.

Samt konstaterar att än en gång överlevde jag och än en gång är jag i min sårbarhet öppen nog att gå ut och erkänna att livet, som ju är i sig fantastiskt, just nu endast är fullkomligt skit för separationer är inget jag är bra på. Även om jag övat så många gånger på det i mitt liv så är separation, något utav det värsta som kan infinna sig i mitt liv.

Just det och endast det är vad som ligger i min hand just nu.

Att förstå.

Ta in.

Och släppa taget. Även om det.

Bara att skriva orden som i sig är en terapi för mig, gör att det blir lättare att andas. Och i det ser jag ju, min tokskalle, sanningen som den är, illusionen om separation, är som skrivet inget annat än en stor illusion för separation existerar ej, allt och alla sitter ihop, Livets andetag tar oss med ut och in, in och ut konstant och ingen, kommer undan, livet.

Ny dag.

Nya tankar.

/Carola

Bra och mindre bra.

Att vara medveten om fel och brister.

Att jobba varje dag för nya insikter personlig utveckling samt för att leva det liv som jag själv bestämt mig för att leva betyder en del olika saker.

Det betyder att jag realistiskt ska ta ansvar för de mina, alltså mina barn, men först och främst mig själv. Utan mig har de inte det bra, det säger sig själv.

Det betyder att jag ska ta ansvar för djuren och för hem och hus gård och tomt.

Många är tungorna som talar sitt tydliga språk om vad jag borde och inte borde göra.

Som ensam mamma vill jag vare sig döma eller rikta tråkiga kommentarer tillbaka, men få är de som med hjärtat säger yes! Du gör helt rätt!

För vad är fel och vad är rätt? Vad är bra och vad är dåligt?

Är det bra att utsätta sina barn för en otrygg uppväxt?

Är det dåligt att ge dem en värld av bomull?

Är det fel att låta dem ta del av livet som det är och visa att såhär är det!

Liv och död och existerar.

Inget är perfekt om man inte väljer att gilla läget o acceptera fakta att du har vad du har o va glad för det så kommer det mer!

Ska vi ljuga för våra barn o bädda in dem i ludd för att skydda ihjäl dom så dom skräms till döds när dom väl växer upp som 50 åriga vilsna sökare?

Vad är bra och vad är dåligt?

Är det fel att visa barnen att livet går vidare oavsett vad som händer?

Som ensam mamma är man redan där, en hårsmån från tvivlet, konstant, med näsan över vattenytan och det behöver inte betyda att man kämpar för det, för nej, det är så att man kan gilla läget även där men vet ni hur det är att hela tiden sköta sig själv för att må bra för att kunna sköta barnen så att de mår bra? Och nej nej nej, jag klagar inte!

Jag vill kunna belysa en situation utan att behöva försvara att jag gnäller eller beklagar mig eller är dramatisk.

Jag vädrar! Det kan väl vara ok va?

För jag kan inte tro att jag är ensam med dessa funderingarna, jag är knappast ensam om att vara ensam mamma.

Jag tycker det är intressant!

Av rent intresse att vädra mina funderingar.

Jag är ganska ensam, pratar inte med så många och om de få jag pratar med är upptagna på sina håll vilket de ofta är precis som jag, så går det ibland dygn innan jag talar med någon annan vuxen.

Det är i sig ganska jobbigt då jag älskar att kommunicera och dryfta intressanta saker, det är för mig utvecklande!

Så när jag vädrar mina funderingar ibland kan det kanske höras som om jag beklagar mig eller är gnällig. Så är ej fallet.

Alla människor drömmer om något, säger Ni tvärtom tror jag er ej. Tankar virvlar konstant och det finns alltid något nytt man vill nå, ha, få, ta.

Det är ju en strävan att allt ska vara perfekt i balans gnäller jag för att jag vädrar de tankarna som virvlar i mig?

”Jag drömmer om”

Betyder ju inte att jag mår dåligt utan det eller ens har en tanke på att förverkliga det, endast att jag snuddar vid tanken, rör vid det, smakar på konceptet och kanske till och med släpper det så småningom ifall det inte skulle passa.

Vad vill jag då med dessa svammliga rader?

Jo jag pratar med mig själv. I text. Så kan det låta då.

Jag är inte knäppare än någon annan, inte sämre mamma än vem som helst och jag är fullt normal som har drömmar i livet, det är ju tanken som skapar framtiden.

Jag är bara jag.

Ibland känns det dock som om jag målar in mig i ett hörn när jag står där o filosoferar om det balanserade perfekta livet som är vår allas strävan men var det någon som tänkte på att det är min yrkesroll och att jag i det också är en elev precis som eleven själv?

Att jag som privatperson är vem som helst och som vem som helst som alla andra?

Att jag i min yrkesroll är säker och bra men som privatperson bara är jag som också blir ledsen och som snubblar på livets stig ibland men i det har god hjälp av min yrkesroll och kan i det hjälpa mig själv och vägleda mig själv ganska bra.

Betyder det verkligen att jag är helt fel ute, på en vilsen turne när jag inte konstant är min yrkesroll och följer den perfekta linjen som jag själv satt upp?

Om jag hade jobbat på ICA då, hade det betytt att jag alltid hade en perfekt inhandlingslista??

Har vi inte alltid olika roller det viktiga är väl att medvetet kan man jobba med sina brister och medvetet plocka fram det i ljuset belysa det och förbättra det!

I det vill jag ej bli dömd, i det vill jag ha frihet, tomrum, svängrum och en massa luft att plaska runt i samt en rymd av evighet att släppa allting fritt i så att det kan växa föröka sig och återvända till mig på bästa vis.

Jag går upp 5, kör racet hela dagen, underhåller en ettåring konstant och fixar o trixar med elvaåringen, här är rent snyggt prydligt både inne och ute, kurser och resor och allt ordnas o donas med, nästan varje Måndag jobbar jag volontärt alltså kostnadsfritt med Måndagsgruppen och många är de Coachingar jag gör varje vecka till människor som behöver råd men ej har råd eller kan betala.

Dessutom jobbar jag med mental träning och min egen personliga utveckling upp till 4 timmar per dag. Varje dag.

Jag vill ha det så. Jag har skapat det så. Jag trivs. Men då kan jag inte lufta det?

Jag kan inte prata om det eller beskriva mina dagar utan att det hörs som om jag gnällde eller var missnöjd.

Så synd!

Jag har oftast superbra dagar!

Förutom att jag är en massa ensam och har jobbigt med det ibland så är mina dagar jättefina!

Jag älskar att vara världens bästa mamma för flickorna, jag gör det inte för att bevisa något!

Jag trivs ju här! Jag älskar vårt hem! Det är ju i sig en trygghet att få bo såhär fantastiskt.

Det är space utrymme luft, allt! Jag klagar inte för att jag säger att jahapp, nu har jag klippt gräs i 6 timmar. Jag säger det för att jag inte har något annat att säga. Är det så konstigt?

Så nu har jag rasat av mig en massa ord som tyngde mitt sinne, de har lättat min tanke och jag har bara ledsenhet kvar. Ja jag är ledsen.

En tung ledsenhet hänger över mig och det är varken egot eller egentligen så mycket mitt.

Det är en tyngd som jag känner, och jag tror, att den tillhör någon annan. Vem vet jag ej. Men någon är ledsen ikväll, någon mer än jag.

Livet är inte svårare än vad man gör det till. Vet ni det?

Bom. Bomerang.