QUER SABER QUANTO CUSTA ESTA SÉRIE, CLIQUE AQUI

1ª Temporada
(RMVB Legendado)
S01 E01 – Pilot .:Filefactory:. .:Megaupload:.
S01 E02 – Conference Call .:Filefactory:. .:Megaupload:.
S01 E03 – Dangerous Liaisons .:Filefactory:. .:Megaupload:.
S01 E04 – The Deciders .:Filefactory:. .:Megaupload:.
S01 E05 – Stay With Me .:Filefactory:. .:Megaupload:.
S01 E06 – Yours, Mine and Hers .:Filefactory:. .:Megaupload:.
S01 E07 – Dog Eat Dog .:Filefactory:. .:Megaupload:.
(Series Finale)

If you thought Val Emmich was adorable in 30 Rock, check him out on Cashmere Mafia. Screencaptures will be available at www.valemmichfans.com.

Trots att jag under resten av året brukar längta till sommaren just för att man får åka till sommarställena på Gotland och Roslagen så var det förvånansvärt skönt att komma hem till Stockholm förra onsdagen också! Kompisar, lägenhet och att äntligen få slippa leva ur en resväska var nog det som avgjorde det hela. Jag hann knappt landa hemma förrän det var dags att ge sig iväg till veckans upplaga av succén Onsdagsklubben: de som är kvar i Stockholm över sommaren och tycker att det är trevligt att socialisera sig med både nya och gamla bekantskaper träffas en gång i veckan på olika platser i stan för en after-work. Eftersom jag bara hann vara med på två innan jag åkte iväg till Gotland för över 3 (!) veckor sedan var humöret och förväntningarna på topp. Inte ens det faktum att jag och rumskompis JD fick gå ända från Söder till Sickla udde (vi hade lite otur när vi skulle hitta båten till sjöstaden…) kunde ändra på det. Och trots att nästan halva Cashmere Mafia saknades (vi är långt fler än de 4 i tv-serien…) blev det en väldig lyckad kväll!

”Vad gör du nu när Almedalsveckan är över” är det många som frågar. Tanken var att jag skulle hjälpa till att genomföra fotbollscuppen 24h cup, som tyvärr fick skjutas upp. Men det betyder inte ens nästan att jag går sysslolös, tvärtom hade jag nog fått jobba dygnet runt om jag hade kunnat. Det finns alltid ett projekt som behöver en hjälpande hand, en text som behöver korrekturläsas eller något område där det behövs lite mer research bland annat…

Hursomhelst, förutom att jobba på projektplanen för Almedalen 2010 så kommer det att bli stor fokus på att hitta deltagare till ett ledarskapsseminarium som Hungerprojektet arrangerar i Stockholm höst. Ämnet är hur man skapar hållbart ledarskap genom att väcka eldsjälar och eftersom talare redan är bokade så är det främst deltagarna som fattas. Så jag har satt på mig ”ledarskapsglasögonen” som Amanda (en av projektledarna till seminariet) tipsat mig om, som jag använder i sökandet efter ingångar till att hitta deltagare. Redan nu har jag hittat många, ibland lite långsökta, men ändå helt klart tänkbara ingångar, både i, utanför och helt bortkopplat från mitt Handelsnätverk. En av de nystiftade bekantskaperna från onsdagsklubben har ”no guts, no glory” som en av sina tre livsdeviser. Och det kommer nog att prägla min jakt på deltagare. För om det är något jag har lärt mig under planeringen inför Almedalsveckan så är det att man har ganska lite att förlora på att vända sig till andra när man behöver hjälp med något, och oändligt mycket mer att vinna!

*kunde inte motstå den här bilden när jag hittade den, jag hade två marsvin när jag var liten!

Ända sedan den 3e juli, då Almedalsveckan tog slut för Hungerprojektets del, har temat för min vistelse på Gotland varit nostalgi. Det blir lätt så när man träffar människor man inte sett på alldeles för länge och är på platser som man bara besöker några få gånger om året. Alltid när jag kommer till vår stuga utanför Burgsvik på södra Gotland, där jag spenderat varje sommar sedan jag var liten, blir jag lite smått nostalgisk…

Jag påminns exempelvis om hur jag, min syster och våra 5 kusiner var tvugna att springa så snabbt vi bara kunde när vi skulle från stugan till stranden för att undvika att bli sönderbitna av alla elaka pissmyror på stigen. Och den gången jag och min jämnåriga kusin Lina lånade mormors cykel utan att fråga, lyckades ha sönder pakethållaren (eftersom jag väjde för ett träd i ganska hög fart med kusin Lina bakpå, jag hade varnat henne om att jag inte kan skjutsa på cykel…), och sen ställde tillbaka cykeln igen och hoppades att mormor inte skulle märka något (vilka hemska barbarn vi var!). Jag och Lina hittade på många “hyss” och även om jag trivs bra med att vi numera är “vuxna” önskar jag att man kunde gå tillbaka i tiden ibland, bara för att återigen få uppleva allt roligt man har haft…

Ofta är det ju i efterhand som man inser hur rolig en viss period eller händelse i ens liv var. Det känns inte alls lika självklart när man är mitt uppe i den, man behöver lite perspektiv. Även om jag värdesätter att planera min framtid för att kunna göra “rätt” val nu, så kan jag känna att jag är alldeles för dålig på att tänka tillbaka på vad jag faktiskt har upplevt under mina 23 år. Om man inte då och då tänker tillbaka på allt man varit med om är det nog lätt att tappa bort sig själv lite grann. För jag känner iallafall att det är en konstig kombination av allt jag upplevt hitills som gjort mig till den jag är idag…

“Life is what happens when you’re busy making other plans” är något som jag ständigt försöker påminna mig om, planeringsnarkoman som jag är. Jag och Cashmere Mafia (som jag och mitt tjejgäng på Handels kallar oss internt, ambitionerna inför framtiden är bevisligen höga hos fler än mig..) har många gånger konstaterat att vi är alldeles för framtidsfokuserade. Så den senaste tiden har jag försökt tänka tillbaka mer på vad jag gjort hitills och framförallt leva mer i nuet. Inte alltid tänka flera steg framåt utan försöka ta vara på det steget jag är på just nu. Det kan tillämpas både stort och smått (eller, som jag som nördig ekonom egentligen vill skriva: “både i ett mikro- och ett makroperspektiv”, men med risk för att låta alltför torr så låter jag bli…): Att blunda och njuta av att solen skiner istället för att stå och känna sig irriterad och stressad över att bussen är sen. Att ta vara på tiden som student och utnyttja att man kan bestämma ganska mycket över sin tid, istället för att längta tills man tar examen, då man får ge sig ut och jobba och förhoppningsvis göra skillnad på riktigt. För risken är ju annars stor att man missar det man (läs: jag) försöker få ut det mesta av genom att planera: livet!

Igår kom jag hem från Gotland, mellanlandade hemma på Söder och tog första bästa buss ut till lantstället i Roslagen. Här sitter jag just nu och försöker leva mer i nuet genom att njuta av denna utsikt…

…och jag ska nog passa på att prata lite gamla minnen med farmor och farfar innan kvällen är slut!

Allekirjoittaneen täytyy tehdä tunnustus: Hänen elämässään on kaksi eri populaarikulttuurin haaraa, joita molempia hän rakastaa ja jotka eivät tunnu sopivan yhteen sitten mitenkään: hömpäksi mielletyt sinkkunaisille suunnatut tv-sarjat sekä black metal, metallimusiikin ideologisin ja rankin alalaji. Kontrasti on melkoinen, vai mitä sanotte?

(kuva nappaistu mediabistro.comista)
Sinkkuelämää

(kuva nappaistu Alex1349:n Photobucket-galleriasta)
Mayhem, norjalaisen black metal -skenen ytimessä operoinut ja operoiva metalliyhtye

Olen ollut molemmista ilmiöistä kiinnostunut niin kauan kuin kykenen muistamaan. Sinkkuelämää on ehdottomimpia suosikkisarjojani, voin sarjaa katsomalla käydä läpi lähes kaikki tunteet haikeudesta inhoreaktioon, ja rakastan sarjan vaatteita, kenkiä, laukkuja, miljöötä (Manhattan on kuvattu niin ihanana), hahmoja kaikessa överiydessään ja niin ja niin edelleen. Ihastelen Carrien ja kumppaneiden elämää, johon kuuluvat tosi siistit ammatit, himmeä palkka ja silti työtunteja viikossa ehkä hikiset kuusi! Ja aikaa ja rahaa on kenkien shoppailun ohessa myös kavereiden ja miesten näkemiselle ja erilaisten kahviloiden, kuppiloiden ja kutsuvierasbileiden läpi koluamiselle. Vaikka tietenkin tiedän, että sarja on yhtä realistinen kuin Paris Hiltonin kesämökki vantaalaisessa lähiössä, olen silti aivan koukussa ja jaksan sarjan johdosta inspiroitua vöiden lajitteluun tai spontaaniin kahvihetkeen kaupungilla ja saan siitä paljon riemua ja piristettä päiviini.

Toisaalta minussa elää vahvana kiinnostus ihmisen pimeään (ja samalla mielestäni kirkkaimpaan) puoleen. Esoteria, filosofia, aatteellinen misantropia, satanismi, okkultismi – kaikki lähellä sydäntäni. En lähde sen kummemmin tässä yhteydessä erittelemään, mitä näillä termeillä tarkoitan, sillä se menee jo liian henkilökohtaiseksi tämän bloginkin puitteissa. Sen voin kuitenkin mainita, että musiikki toimii hyvänä kanavana käsitellä tätäkin aihepiiriä. Paitsi omakohtaisista syistä, olen kiinnostunut black metalista yleisesti – sen historiasta ja nykytilasta paitsi osana populaarikulttuuria myös yhteiskunnallisena ilmiönä. Olenkin vuosien saatossa kolunnut läpi useita kymmeniä, ellen jopa satoja aiheesta kirjoitettuja kirjoja ja lehtiartikkeleita (mukaan lukien erilaiset bändihaastattelut). Olen arkistoinut niitä itselleni talteen valtavat määrät. Minua kiehtoo etenkin ilmiön ristiriitaisuus sekä se, millaiset ihmiset ja millä tavoin he kiinnostuvat ko. kulttuurin karsinasta. En väitä tietäväni asiasta juuri mitään, mutta olen valtavan kiinnostuksen vallassa ottanut asiasta selvää jo pidemmän aikaa.

Sinkkuelämää-sarjan lisäksi rakastan ns. chick-lit-kirjallisuutta, eli juuri sitä hömppää, joka saa silti liikuttumaan ja naurattamaan. Pidän höppänistä rakkausjuonista ajanvietteenä. Niistä tarinoista, joissa päähenkilö on juuri aloittanut uudessa työpaikassa ja oho hups, hän ihastuukin varattuun/maailman ärsyttävimpään/täysin erilaiseen pomoonsa, jota ei voi tietenkään saada – paitsi 400 sivun päästä. Tällainen hömppä on eskapismia parhaimmillaan ja pahimmillaan – eihän elämä näin koskaan mene, mutta on se silti niin kirpeän viihdyttävää kuvitella, että entäs jos menisikin. Söpöä ja ihanaa, ja heti kun kannet sulkeutuvat, juoni unohtuu. Oman elämän pystyy ainakin vartin ajan näkemään hattaralasien läpi.

Voisinkin tähän listata suosikkejani niin hömpän kuin synkänkin osalta.

IHANAT HÖMPÄT

Sarjat: Sinkkuelämää, Gossip Girl, Cashmere Mafia, Lipstick Jungle, Dirty Sexy Money.

Seuraavien kirjailijoiden tuotanto: Marian Keyes, Helen Fielding, Candace Bushnell, Lauren Weisberg, Sophie Kinsella, Cecelia Ahern, Jane Green.

Elokuvat (moni näistä perustuu kirjoihin): Sinkkuelämää-elokuva (bloggaukseni leffasta täällä), Paholainen pukeutuu Pradaan, Lainakengissä, Blondin kosto, Notting Hill, Uptown Girls.

PIMEÄN HEHKU

Musiikki (omia suosikkejani): Mayhem, Darkthrone, Carpathian Forest, Mercyful Fate, Anaal Nathrakh, Urfaust, Burzum, Ulverin bm-kausi; suomalaisista Horna, Woods of Belial, Alghazanth ja Enochian Crescent sekä Tapio Kotkavuoren ritual ambient ja Sunn O))). Näidenkin genremäärittelyistä voidaan olla montaa mieltä. Jos tunnet tarvetta päteä, voit toki tehdä sitä täällä, mutta suoraan sanottua minua ei kiinnosta lähteä mukaan juupas-eipäs-leikkiin yhtään kenenkään kanssa etenkään tästä aiheesta.

Dokumenteista kannattaa tarkistaa esimerkiksi Once Upon a Time in Norway.

Listaan lisäksi pari sellaista kirjaa, joiden avulla black metalia voi lähestyä “helposta”, populaarikulttuurillisesta näkökulmasta. Tällaisia kirjoja ovat esimerkiksi Gavin Baddeleyn Lucifer Rising – Sin, Devil Worship & Rock’n'roll (Plexus 1999) sekä Michael Moynihanin ja Didrik Søderlindin Kaaoksen ruhtinaat – mustan metallin messu (Johnny Kniga 2008). Itse en oikein lämmennyt jälkimmäisen vähän turhan sosiaalipornomaiselle otteelle, mutta – pienistä epätarkkuuksista ja suoranaisista asiavirheistä huolimatta – näistä kirjoista saavat varmaan jotain irti sekä aiheeseen perehtyneet että perehtymättömät seikkailijat.

Voisin vielä sen mainita koko lajista, että kannattaa pysyä poissa syvistä vesistä, jos ei osaa uida.

En itse koe, että nämä kaksi maailmaa olisivat ristiriidassa keskenään, vaan koen pikemminkin, että elämästä saa eniten irti, kun pystyy hyväksymään asiat asioina ja jaksaa olla avoin ja utelias monenlaisia asioita ja ilmiöitä kohtaan. Voin päiväni kuluttaa Sinkkuelämää-maratonien ja rantakirjallisuuden parissa välillä naistenlehtiä selaillen ja kynsiä lakkaillen ja yöt pyhittää aivan toisenlaiselle kulttuurin saralle usein eri tavoin. Seison aidosti molempien kiinnostuksenkohteideni takana ja rakastan niiden loppumatonta suota ja siinä samoamista.

Löytyykö lukijoiden joukosta ihmisiä, jotka niin ikään rakastavat ääripäitä?

Special Effects fans, one of the more exciting new TV shows out there is Fringe. The plot: The FBI teams up with a formerly-institutionalized scientist – who was performing experiments on the fringe of real science – and his son to investigate weird crimes that are seemingly part of a larger pattern, and may be connected with a global company called massive Dynamics.

  Lot’s of experience goes into what we’ll see on the small screen:

   Kymbra C. Kelley (The Sopranos, Cashmere Mafia) is the  makeup department head.

   Conrad V. Brink Jr.( I am Legend, Indiana Jones, Cloverfield) is the  special effects coordinator.

   Christopher Scollard (Sky Captain and the World of Tomorrow, Alien: Resurrection, Fight Club) is the visual effects supervisor for the New York crew.

   Jay Worth (Cloverfield, Lake Placid, Lost) is the  visual effects supervisor for the  Los Angeles crew.

…more like this at GoreMaster.com

Why is it that women are portrayed only as wives and mothers? Until recently, that was the only role appropriate for them. God forbid that a wife actually speaks her mind or anything! In the past, it’s the woman who is depicted as the “damsel in distress” who needs a man to come to her rescue every single time!

Case in point: Everybody Loves Raymond

Marie is the overbearing mother-in-law who always has something to say about housewife, Debra. Debra can never do anything right in Marie’s eyes. Her cooking abilities lack, she cannot keep a house clean or keep her kids under control. Their relationship is one that is stereotypically described as a mother-in-law and daughter-in-law bond. That mother-in-laws are evil and are only interested in their son and that no woman is ever good enough. What’s more, Ray never seems to do anything wrong and is constantly babied by his mom. Anything that goes wrong is always Debra’s fault (even if its something as uncontrollable as Ray getting sick). As funny as the show is, to analyze it in this light makes it disgusting that women are still subjected to these roles.

By having stuff like this on TV it makes it ok for this patriarchal dominance to occur in real life. It makes it seem like something “natural” that we all have to or SHOULD accept. But of course, most of the producers, writers, directors, media corporation owners are all men. It’s a patriarchal world out there and at this point it doesn’t look like it will be lightening up anytime soon

Case in point: Cashmere Mafia

They tried to make us believe that women can hold high-powered jobs and rule the world or whatever. But if we take a closer look, it seems almost like a comical poke at the female wish to have equality. One of the show’s characters portrayed by Lucy Liu receives a Presidential position at her magazine company. Sure she worked hard to get this position, but the reality of the situation comes out when the person she out-beats was a guy. This guy made sure it was difficult for her to run the show. He didn’t believe she could do it (or maybe he did but still wanted to get the position, even though he was less qualified). He made it very difficult for her to get idea’s passed, to get her work done etc all because of the mentality that most men grow up with that states “we are superior to women and we should not be answering to them”.

It’s sad really, that women are constantly just viewed as objects. But I’m sure we don’t make it easier on ourselves in the manner that we dress or the constant “damsel in distress” outlook that we grow up with. The belief that men like women who are stupid, who don’t speak their own mind or who are dependant on a man for their material needs to be satisfied. Sure we can talk about reform, but the reality is that until we start taking ourselves seriously and working together as a gender, men will not take us seriously and will continue to view us as objects to be controlled.

I had never thought about how older women were portrayed in the media before reading chapter 36 of the Media Literacy book. 

In Bewitched, Endora is the older woman of the series.  She is Samantha’s mother and is also a witch.  Her character does not approve of Samantha’s husband, Darrin, nor does she approve of the fact that Samantha is attempting to live a “mortal” life.   In the show Endora is portrayed as being ecce2ntric and her “grotesque by comparison” to her daughter.  Her clothing is strange, as well as her choice of makeup and especially her mannerisms.   A big thing that this section of the chapter examines is the fact that men are not supposed to be attracted to Endora, she is the mother figure, the older woman, the crazy uninhibited older woman.

Its remarkable how much women’s roles have changed throughout the past 50 years.  Women are now prominent figures in many previously male dominated careers.  Although we are continuously making huge strides in women’s rights throughout the world, television shows and movies continuously depict women in stereotypical “women’s roles”.  Family oriented TV shows and movies continuously show the mother in the kitchen, driving kids around, etc.  While it is up to the man to make the money and provide for the family.

When women are portrayed as career oriented and driven, they are often ostracized.  Shows like Lipstick Jungle and Cashmere Mafia are about women in business with strong and prosperous careers.  However, while they succeed in their careers, they are often depicted in dysfunctional relationships, or unable to have a relationship.  The reason for these dysfunctional relationships is often because the men (or women) in the relationship feel as though the career woman is too work oriented.  Women are not allowed to put their career’s first.  Women are expected to put their families and significant others before their careers.  When a woman does put her career first, she is seen as different and abnormal.

In chapter 36 the character of Samantha is examined in respect to her role as the lead of the show as well as a woman within the show.  For example, she is a witch and therefore could easily use her magical abilities to clean the house in a second.  Although she has this ability, Samantha decides to perform these household chores the “mortal way”, believing this is what the “typical mortal woman” would do.  Samantha also tries not to use her natural magical gifts, as Darrin, her husband, does not like it.  Darrin wants to be a normal family and for Samantha to perform her normal matronly duties.  She is prescribing to the ideal that the man is the head of the household, and he expects certain things. 

Bewitched allowed its female viewers to really think about their prescribed place within the family.  It allowed these women to, for 30 minutes a day, live outside of their typical life.  Thankfully women today no longer need this television escape, they can live independent lives.

http://www.serieina.com/

Así es, tras casi 9 meses publicando entradas en este humilde blog ha llegado el momento de dar un salto y comenzar una nueva época. Imagino que muchos de vosotros os preguntasteis estos días por qué no actualizábamos el blog con la cantidad de noticias que hay. No nos hemos olvidado ni mucho menos sino que decidimos mudarnos a un nuevo servidor (uno propio) y hacernos con un dominio propio y estas cosas llevan su tiempo, sobre todo con la cantidad de problemas que hemos tenido a la hora de pegar este pequeño gran salto.

El caso es que, después de meditar si dar el salto o no, estamos muy ilusionados con lo que hemos hecho y con el resultado final. Todo esto no sería posible sin la ayuda de alguién imprescindible: Harmony de One Hundred Tears Away con la que siempre estaremos en deuda y agradecemos enormemente su trabajo; el suyo y el de su novio, dos personas claves y vitales en esta nueva etapa que vamos a comenzar. Además de Harmony me gustaría hacer una especial mención a todos los bloggers que nos ofrecieron su ayuda: Kyra de Maybe Tomorrow, Thrusnext de Al final de la escapada, Sunne de El Blog de Sunne, y toda la pantilla de twitter. Es increible  la cantidad de buena gente que hemos conocido a través del mundillo de las series. ¡¡¡Gracias por todo!!!

A partir de ahora para visitar Serieína tienes que escribir la siguiente dirección:

http://www.serieina.com/

Una dirección facilita, ¿no? Como es lógico, desde hoy mismo, este blog va a permanecer inactivo ya que desde ahora vamos a escribir todas las entradas en nuestro nuevo blog; un blog con mucho más estilo y muchas más funciones que este que estais leyendo. ¿Quién nos iba a decir a nosotros en junio pasado que ibámos a tener un servidor y dominio propio? Muchisimas gracias por leernos día tras día. Sin vosotros no hubiese sido posible.

Por último, sólo me queda despedirme del verde y dar la bienvenida a…. (no voy a decir el color, tendreis que visitar el blog xD) y también comentaros que para celebrar esta nueva época de Serieína, tenemos preparado un concurso en el que sortearemos algo muy difícil de conseguir y que os va a gustar…

Os invitamos a pasaros por la nueva y defenitiva Serieína… ¿A qué estaís esperando?

http://www.serieina.com/

The Melody Bar. The Court Tavern. Plum Street Pub. My college years were filled with late nights and local rock. The Court Tavern was my favorite place in town, but I probably spent the most time watching bands at The Budapest Cocktail Lounge. At the end of school, my husband-to-be Jonathan Andrew played in a band called The Angry Monsters. The Monsters played with all the great bands in town and I had the opportunity to spend a lot of time immersed in New Brunswick rock.

Members of a few of these bands had a reunion show at Maxwell’s in Hoboken, NJ on Saturday night.

First up was the female-fronted quartet The Mellowtraumatics, a late-90s band which boasted two future Jersey rock powerhouses. Front-chick and rock vixen Christina Alessi would go on to greater success with Hoboken-based combo Hey Tiger, who self-released the successful debut September and subsequently opened for Bon Jovi at Giants Stadium (which I photographed – woo hoo!). After the break-up of The Mellowtraumatics, guitarist and riffmaster Pete Marceau went on to join Hero Pattern and prove to be the missing piece this promising band needed in order to take the next step – a number of well-received indie releases and a handful of get-in-the-van tours across the country. The reunited-for-one-night-only band closed their set of funky and atmospheric tunes with their classic “Stalker”, much to the delight of the Mellowtraumaniacs in attendance.

The second act of the night were Manalapan natives Ben Trovato, who formed in high school in the late 1990s aand hadn’t performed together for nearly a decade. On Saturday night, they were back to their old tricks- frequent tempo chances, spastic riffing, and heart-on-their-sleeves high school poetry. The band is fronted by the multi-talented Val Emmich, who is once again releasing music independently after Slow Down Kid, his major-label debut on Sony Records in 2004. Emmich can also be seen on the small screen on shows such as Ugly Betty, 30 Rock, and Cashmere Mafia. Ben’s set was the truest time capsule of the night; hearing them brought me back to late nights at the Budapest Lounge, when they played with such New Brunswick luminaries as The Angry Monsters, The Rosemary Pure, and frequent guests from DC, Anne Summers.

Third out of the gate was the band who organized the event, Small AM. Formed in Sparta, NJ in the late 1990s under the name Wisemaster Joshu, the band evolved from a jangly, rootsy quintet into a double-guitar rock powerhouse, taking equal doses from international supergroup Radiohead and local legends Prosolar Mechanics. After several years gigging on the local scene, Small AM released their self-titled full-length debut in 2002 on local label Childlike Records. Reuniting for the first time in 5+ years were vocalist/guitarists Jim Fitzgerald and Damien Musto, bassist Jim Lovegrove, and drummer Ralph Capasso. Opening the set with standout “Heather”, the band tore through the majority of their self-titled album, including a bruising rendition of “Anyway”, a few unreleased numbers from a never-completed follow up, and an outstanding new song entitled “The Starting Line”. They ended with the perennial set-closer “Perfect Day”, repeating the signature closing riff until band and crowd alike were sated.

Closing the night was the reunited original lineup of Jersey mainstays The Milwaukees. To celebrate the tenth anniversary of their classic breakthrough record Missile Command, Milwaukee-in-Chief Dylan Clark was joined by the original rhythm section of bassist Dave “Posty” Post and drummer Scott Pohlman. The band tore through songs from their early period with the energy and passion for which they’ve been known throughout the local scene for the last decade plus.

By Sarah & Jonathan Andrew

* O Wednesday está de volta. Dei uma parada porque fiz uma puta maratona de “One Tree Hill”. Durante menos de 1 mês vi em média 125 episódios da série, chegando assim na 6ª temporada – Episódio 6×16. Fodástico. Vi também a ÓTIMA “The Big Bang Theory”, “Secret Diary Of A Call Girl” e “How I Met You Mother”, que ainda estou terminando. As próximas serão: “October Road” e “Cashmere Mafia”. Ah, viram “Chuck”? Voltou, tá bem morno. Assim como “Gossip Girl” e “Ugly Betty” – dessas duas, não aguento mais ver um episódio inteiro! Triste.  Quero “Samantha Who?”, quero “Greek”, quero MAIS!

* Estou ouvindo bastante esses CDs aí:

Kings Of Leon – Only by the Night.
Keyshia Cole – A Different Me
Bethany Joy Lenz – The Collection
Kate Voegele – Don’t Look Away

E as trilhas de “One Tree Hill”, é claaaaaro!

My support of Lipstick Jungle came about in a very odd fashion. In the early months of 2008, when NBC debuted this show opposite ABC’s Cashmere Mafia, I thought for sure that Cashmere was going to come out on top.

Lipstick...?

Cashmere had Lucy Liu, Miranda Otto, and the characters and intial plot points seemed to be much more interesting and unique. In fact, I tuned into ABC to catch the pilot of the show. Cashmere also had a jump over Lipstick, by debuting in early January, while Lipstick did not start airing until February.

... or Cashmere? The two do NOT mix.

Of course, ABC’s version of the “powerful women in NYC having professional and romatic lives”-show was summarily cancelled after only seven episodes (episodes that weren’t incredibly engaging). Lipstick survived – sort of. It, like Cashmere Mafia, only got seven episodes during its first season.

Lipstick, however, came back for a second crack at bat. I happened upon the “season” 2 premiere, and was hooked. Interesting characters, solid performances, and despite the presence of fashion and money, not as self-interested as Sex and the City. These women seem relatively real. Which is bizarre. Because it’s American television. Moreover, the men in their lives are real too. That, in combination, is extremely bizarre.

Imagine my discontent last night, when at the end of another superb episode, I was greeted with a montage from the series, heralding potentially the series finale of the show. Of course, NBC had kind-of-sort-of announced its end in the fall, but the reality of it came as a shock to this freshly-minted Lipstick addict.

So, with a heavy heart, we must embrace the end. Or must we?

Brooke Shields had gone on record from the beginning of the “cancellation”, proclaiming that it wasn’t over yet. Of course, nobody really believed her. I, for one, despite my respect for Shields, thought her more than simply optimistic, like the final spasms of a headless chicken running about screaming, “I’m alive!” (Which is a feat for even a chicken with a head.)

But have the tables turned? At this month’s TCA (Television Critics’ Association) panel, NBC has said that it has not yet given Lipstick Jungle a death sentence.

NBC-Universal president Jeff Zucker and Entertainment co-chair Ben Silverman decided to wait in the wings, and send Angela Bromstad out to face the music of the ravenous reporters. Rather than announce the series’ end, Bromstad actually said that they had not yet reached a decision to cancel the show.

“There’s an affinity and appreciation for those shows and not something I would cavalierly toss aside even if they weren’t meeting expectations. We can’t stop striving for that but we won’t replace shows beloved by fans,” she said. Minutes earlier, however, she told journos gathered at TCA: “We live in a world we have to have both (quality and ratings). We have to have ratings.” -Bromstad

So what does this mean? On one hand, the season finale brought us a montage. That’s bad news. On the other hand, Bromstad has only recently been upped to head of the NBC scripted division. Before, as part of her previous duties, she had a role in developing Lipstick Jungle. Significant? Perhaps.

It seems to me that if Lipstick was axed, it would be definitely axed. The fact is, in its potentially final days, it’s picking up notice and viewers. (even if these viewers find the show online or on DVR or demand) It still may very well be cancelled. But let’s be honest:

NBC is historically the place for shows that do not get the ratings in the early years. Cheers? Seinfeld? Yeah… I thought so. 30 Rock, the celebrated show of the entire year, still isn’t getting the ratings it deserves.

Lipstick Jungle deserves a fair shot. Despite having an incredibly short first season, and being smack dab in the tumult of the writer’s strike, the show gathered an impressive amount of momentum and has inspired a small, but growing, loyal fan base. And who doesn’t enjoy brand loyalty? (Perhaps the networks, judging by some of the decisions.)

I get it. Ratings. n. That which keeps a television network afloat.

I can’t help but hope that Bromstad (and NBC) meant what she said about quality, not just for the sake of Lipstick Jungle or NBC, but for scripted television in general. We must find a better way.

Can’t help but think about that comment at the Globes last weekend – yes, ratings, box office numbers, MONEY is important, but there’s something to be said for doing something because there’s a good story to be told, and a group of people who want to tell it.

“I’ve bought the DVD of Kashmir Mafia,” Steven told me. I nodded vaguely. A film about separatist fighters in the disputed Himalayan region, by the sounds of it. An unusual choice, for sure, but possibly interesting.

“It’s by Darren Star,” he explained. That seemed a little odd. A bit of a departure for the Starmeister after Sex & The City.

My eyes fell on the box. It was spelt slightly differently to how I’d imagined.

“Cashmere Mafia” to be precise. A TV show about four women in New York. Not such a departure after all.