In Beitostoelen (N) gewann Marit Bjoergen (N) zum Weltcup-Auftakt die 10 km Freistil vor den beiden Schwedinnen Charlotte Kalla (+ 29,7 s!) und Anna Haag. Auch auf den Plätzen 4 bis 6 kamen ausschließlich Skandinavierinnen ins Ziel:

4.  Kristin Stoermer Steira (N)

5. Vibeke W Skofterud (N)

6. Riitta-Liisa Roponen (FIN)

Die deutschen Damen enttäuschten. Katrin Zeller wurde mit über 2 Minuten Rückstande auf die Siegerin 26., Evi Sachenbacher-Stehle 27. und Claudia Nystad 29.

Jag kan inte komma på senast två svenskor slutade pallen i världscuplopp i längdskidor. Idag slutade Kalla tvåa och Haag trea. Det är superbra! Åt Björgen som vann fanns inget att göra. Hon vara 29,7 sekunder före Kalla och 37,2 före Haag. Det finns dock ingen anledning till oro för fortsättning. Vi fick ett bra kvitto på att svenskorna är med där. Både Olsson och Lindborg, som egentligen är bättre i klassiskt, gjorde också bra lopp med en 14:e respektive 25:e plats. Det bådar gott inför morgondagens stafett. Norge är favoriter men Sverige bör inte vara så långt efter.

/Henrik

Jag tänkte börja med en krönika en gång i veckan med att reflektera lite över sportveckan som har gått eller titta lite framåt.

Vinter-OS i Vancouver
Det har börjat dyka upp införartiklar om skidsäsongen. Det är några månader kvar men det kan vara intressant att titta lite framåt. Skidsäsongen tar över cyklingen som mitt stora sportintresse. SVT:s mycket eminenta Vinterstudion har gjort att kvalitén på sändningarna och bevakningen av de stora vintersporterna har blivit mycket bättre och bredare. Årets skidsäsong har ett enda stort mål i sikte och det är OS i Vancouver i februari. Återigen blir det nattsittningar. Vancouver befinner sig nio timmar efter oss vilket innebär att vi får skidlopp sent på kvällarna och hockeymatcher tidiga morgnar. Det kommer att bli två jobbiga veckor. Kl. 18 svensk tid startar dagens tävlingar för att sluta vid åttatiden på morgonen. Det blir till att välja sina nätter.

Fram tills dess kommer vi (läs okunniga sportjournalister) bygga upp förväntningar och sortera ut medaljchanser. De kommer att tro att Kalla, som egentligen är en rätt begränsad skidåkerska, ska bli OS-drottning. Helena Jonsson ska så klart skjuta hem guld efter guld och Tre Kronor kommer att försvara sitt guld. Vi hade ett fantastiskt OS i Turin. Sverige hade verkligen stolpe in i det mesta. Vi kan inte räkna med samma flyt en gång till. I curling har vi tappat. Jag har svårt att tro på samma succé bland skidsprintarna. Kanada kommer att spela hem hockeyguldet på hemmaplan. Vi tog sex guld i Turin. I Vancouver ska vi vara glada om vi tar hem två stycken. Med lite mer än ett halvår kvar ser jag endast två stycken som har givna guldchanser och det är Kalla på 10 km fristil och Helena Jonsson. Anja Pärsson måste lyfta sig ett par steg från förra året om det ska gå vägen. Den största chansen tror jag hon har i Super-G, men den är långt från given. I teknikgrenarna har hon halkat efter rejält. Hockeylagen, Maria Pietilä-Holmner. Mattias Hargin, Jens Byggmark, Anders Södergren, stafettlagen i både skidskytte och längd, Johan Olsson, Anna-Carin Olofsson, Björn Ferry och Carl-Johan Bergman har alla möjligheter att vara med och slåss om medaljer men då måste de göra sina bästa insatser för säsongen.

Men så klart kommer tidningarna slåss om att bygga upp förväntningar. Ett resultat tidigt på säsongen behöver inte ha någon som helst betydelse för hur det kommer att gå i OS. En pallplats i december är inte lika med medalj i Vancouver men det kommer ingen att fatta.

/Henrik

Idag så slog allas vår Charlotte äntligen till och fixade helt på egen hand en fin svensk bronspeng till Sverige i VM-staffetten. Och det var en bronsmedalj med ordentligt silverstänk på, för svenskan ledde in på upploppet. Men tyvärr så tröt krafterna de sista sekunderna vilket medförde att hon knappt blev slagen av tyskan Claudia Nystad. Men med tanke på att ingen av de svenska kommentatorerna ens trodde på medalj när Kalla gick ut på sista sträcken, eftersom hon var alltför långt efter, så måste man ändå kalla svenskans åkning för sensationell.

Och i slutändan så är det väl inte så himla stor skillnad på silver och brons, för det är ju bara den som tar guldet som kan kalla sig för världsmästare? Huvudsaken är istället att man tar en medalj och får ett minne för livet med sig hem? På tal om guldmedaljer förresten, så är nu frågan om vi får en sådan i tremilen? Charlotte är en av favoriterna på distansen, och med tanke på den fina form hon är i … Vem vet hur det kommer att gå? Radiosportens expertkommentatorer var i alla fall på det klara med att det luktar medalj – kanske tom guld?

Idag fick vi en ny fin medalj vid Skid-VM. Anna Olsson och Lina Andersson lyckades leva upp till förväntningarna när man knep silvret i damernas lag-sprint bakom de omöjliga storfavoriterna från Finland. Och med Finlands skamfilade rykte så kanske silvret blir till guld framöver? Men det får vi naturligtvis inte hoppas. Alla dopinghistorier när det gäller skidåkning har dock för alltid skadat sporten, något vi nu får leva med: vi ärliga svenskar? Tyvärr. Av den anledningen så kändes det uppfriskande när Britta Nordgren, pga för höga blodvärden, plockades bort från VM-starten förra veckan. För är det något vi här i Sverige inte klarar av att höra så är det att våra egna skidstjärnor är dopade. Frågan är om vi hade klarat av att titta på sporten igen ifall en av de våra åkt dit? Ställer mig själv tveksam till saken.

För att nu återgå till ämnet, dagens silvermedalj, så bådar medaljen som vi alla inser gott inför morgondagens stafett, speciellt som vi även då har reella chanser att hoppas på någonting stort från våra flickor. För i morgon så har vi ju allas vår Charlotte med i startfältet, revanschsugen som aldrig förr? Mitt tips: nytt silver – minst. Och, höll så när på att glömma, vid sidan om flickornas finfina prestation så hade även våra pojkar idag höga förväntningar ställda på sig. Hur det gick? Fiasko. Som vanligt?

Idag när vi alla förväntade oss ett par medaljer i VM-sprinten så gick det käpprätt åt pipan. Vi hade reella medaljchanser på både dam och herrsidan, men som så ofta i vinterns skidtävlingar så blev det inget att glädjas åt idag heller. Först så föll Björn Lind, och försvann från handlingarna. Och sedan var det dags för guldaspiranten Emil Jönsson. Hans mystiska “kollaps” var minst sagt underlig? Exakt vad som hände när han plötsligt tappade mark gentemot de övriga i fältet lär vi aldrig få veta. Att Emil sedan jobbade ikapp såpass att han nästan lyckades knipa andraplatsen, bakom norske storfavoriten Hattestad, gör nästan saken än värre. För vad tusan var det som gick fel INNAN det började gå rätt? Koncentrations problem, eller något annat? Vem vet?

För mig personligen så var dock besvikelsen över Charlotte Kallas misslyckande långt värre, än Jönssons. Flickan är ju Jerringprisvinnare och det var idag det skulle visas för hela svenska folket att den medaljen delats ut till rätt person. Så vad händer då? Jo, Kalla faller, och inte bara en gång … utan … två! Fiaskot är totalt. Och inte ens de fina finalplatserna som Ida Ingemarsdotter och Anna Olsson lyckades ta kunde få oss skidälskare på gott humör igen. För det var ju medaljer vi ville ha idag, medaljer och inget annat.  Och i Charlotte Kallas fall så var det ju guld vi hade hoppats på, och längtat efter. Så det kan gå. Förhoppningsvis så kan flickan dra några viktiga lärdomar från dagens övningar.

Det är inte lätt att ha en hel nations förväntningar vilandes på sina axlar. Ingemar Stenmark misslyckades som bekant med saken 1976, när han som storfavorit till att ta guld i såväl slalom som storslalom endast fick en bronspeng med sig hem (han föll i slalom), något som nästan ledde till landssorg. Han tog dock sedan en gruvlig revansch 4 år senare när han blev dubbel olympiskmästare. Så den som väntar på något gott… Vi ger därför så klart Charlotte en chans till. Det förtjänar hon. Vi vet vad hon kan. Det gäller bara att ta det lite lugnare och hålla huvudet kallt, för då kan ingen stoppa henne.

Idag slutade Charlotte Kalla på en blygsam 8:e plats i skid-VM. Alla de högt ställda förväntningarna på den unga svenskan kan nu komma att leda till … besvikelser för oss alla?  Att hon vann pajaspriset till Sven Jerrings minne har säkert inte gjort henne något gott, eftersom det svenska folkets populärhets-pris för länge sedan förlorat all kredibilitet. Jerringpriset är numera enbart ett stort TV och telefon-jippo, och borde - om det inte går att få ordning på det igen - antagligen läggas ner. Det är ju inte den bästa idrottspersonligheten som vinner längre, utan den sötaste och charmigaste (Susanna Kallur, Charlotte Kalla). Att ingen av dessa fröknar borde ha en vinnarskål hemma i bokhyllan inser vi väl alla? I Kallurs fall så borde hon inte ens ha varit nominerad. Bedrövligt att så skedde.

För att nu återgå till Charlotte Kalla igen så har hon ännu, som 22 åring, framtiden framför sig i allra högsta grad, och det är ju inte förrän i Vancouver nästa år som vi riktigt hoppas att hon får till det, eftersom OS numera är det enda som egentligen gäller: pga hur urvattnade våra fina gamla världsmästerskap har blivit. Men nog hade det suttit fint med en guldpeng för vår mest populära sportstjärna, och någon som jag själv gillar skarpt. Den hade i så fall gett hennes pajaspris lite mer värde.

Januari är galornas månad. Slag i slag presenteras förra årets prestationer vid tillställningar där svenska folket erbjuds titta på celebriteter som sitter och äter middag. Själv gläder jag mig över att Charlotte Kalla åkte in i svenska folkets hjärta och tilldelades Jerringpriset samt Årets prestation. Samtidigt sörjer jag också med de som inte fick priset.

Det jag också tar med mig från denna vecka är installationen av Barack Obama, jag blev verkligen rörd av det historiska ögonblicket. Hans tal andades hopp om framtiden där rättvisa, ödmjukhet och respekt är viktiga ingredienser. Som punkt på denna veckas första och enda blogginlägg, en vardagshändelse på temat ”vad-händer-med-en-frustrerad-småbarnsförälder-när-barnen-är-vildare-än-vildast”.

Väninna: Du får dem billigt, annars sätter jag dem på Blocket. I köpet av den lilla ingår kläder upp till tolv år.

Jag: Ingår även alla Hello Kitty-grejer?

Väninna: Ja…

Från köket hör jag en klar röst från tjejen som var till salu:

Jag gillar också Hello Kitty-grejer.

After a couple days off, there has been enough news now to muster a blog.

Norway’s sprint coach, Ulf Morten Aune is angry at all the speculation that the Finnish ladies (primarily Kuitunen and Saarinen) are doping. Aune believes that Norwegians and others should be looking at how Saarinen and Kuitunen have become the world’s best classical skiers with such “limited resources”.

Robin Bryntesson will not be joining the rest of the Swedish team for reasons I’m unaware of. On the other hand, both Kalla and Södergren will be back in the Swedish suit for the upcoming World Cup.

Jean-Marc Gaillard will be resting the weekend and not racing in Otepää after a successful TdS and a 2nd place in the pursuit at Callaghan Valley.
He said he will be in Rybinsk before his final preparations for the World Champs. We must remember that he won the 15km warm-up race last year in Liberec, so I expect him to come out with all guns blazing for that race in a couple weeks time.
He said that part of his success is due to him switching ski manufacturers after Gällivare. Gaillard now races on Fischer with Fischer boots, I believe last year he was racing on Salomon. Another skier that switched to Fischer at the end of last season and is having a career year too is Devon Kershaw. Another athlete that switched brands recently was Tobi Angerer, who after promoting the Atomic “Red Cheetah” like mad is now a Rossignol man. If you know of any others that switched manufacturers recently please drop me a line, I’m rather interested but my Google searched was unsuccessful.

In anticipation of the World Champs, one of Norway’s big newspapers, Aftenposten, has posted their medal hopefuls for cross-country, biathlon, nordic combined, and alpine. You can find their “gold hopefuls” here.

To end off today’s post, here is a great article on Frode Andresen, the Norwegian biathlete, on how sickness has cause him to not be selected for the team that will travel to Pyeongchang, Korea for the World Biathlon Championship. Even though he has been a medalist at the World Champs, nothing is guaranteed in Norway’s cross-country and biathlon teams. Now that he is not going to to Asia he is planning on being Petter Northug’s pace bunny for the 50km in Liberec. Andresen believes that if Northug is in the pack with 2kms left, he can win it. I’d strongly recommend throwing it into a translator if your Norwegian is lacking.

I’ll be back tomorrow with a preview of the first race in Otepää.

Til Tomorrow.

After three consecutive days of racing, the races are over and the organizers now go over what they have learned over the past weekend to iron out any wrinkles in anticipation of the Olympics in just 13 months. There hasn’t been much news to speak of today except for every major paper in western Canada having a feature article on either Alex Harvey or the bronze medal that George Grey and him won.

One of the objectives of this weekend was to get feedback from the athletes about what could be done better in terms of how the race was run or even the courses themselves. After winning the 30km pursuit on Saturday Piller-Cottrer had some criticisms of the courses saying, “It’s easy, and there are too many curves, and most of them are like ‘U’ curves. It’s a shame. You can do it better. It’s so narrow. It’s a shame.” Kowalcyzk was another athlete that thought the downhills were “too dangerous”. I’d have to somewhat agree with them with the thought that some of those downhills are technically challenging, but I don’t think they should be changing the course on that basis. That’s skiing for you, some downhills are easy and you can rest, and the others are… well Callaghan downhills.

In news over in Europe, Charlotte Kalla has won the Jerring Prize. This honour is given out for best sport performance of the year in Sweden. Kalla won it for her performance on the final climb on the Tour de Ski last year. Before Kalla it was football (soccer) star Zlatan Ibrahimović.

That’s all the news I have today.

Til Next Time.

The decision to race today for me was in hindsight, a good one, but while I was on the trails I felt like a bucket of dog crap, and that’s to keep things polite. I’ll keep it short as there was not much news this weekend as everybody preps for the World Cup next weekend.

Babikov’s win managed to get into the same press release as the Canadian’s winning gold at the World Junior Hockey Championship in Ottawa!

Kalla will be picking and choosing her races at the World Champs as she has already decided not to go in the team sprint in Liberec. She (her coaches) wants to save her for the double pursuit, 30km, and the relay. This weekend she also won a warm up race in Ostersund, beating out Anna Haag. Good to see her returning to form after contracting a cold just a couple days before the Tour de Ski started.

A surprising distance win for Øystein Pettersen in the Norwegian Cup in Granåsen today, edging out fellow sprinter Johan Kjølstad by 0.7 seconds in the 15km classic mas start. Tore Ruud Hofstad was third only 2.7 second back.

Petter Northug’s little brother, Thomas is quite that talent himself. Four years younger than his older brother, Thomas won a race in the 19/20 year old class in Granåsen. Can he follow in his brothers footsteps? A big congrats to the young British skier Andrew Musgrave who came 3rd in the same race!

That’s all for me, I’m gonna hit the bath tub and fill it with epsom salts.

Til Next Time.

hemma från balkongen.

Sitter och väntar på Kalla och övriga gänget strax start …

Margareta G som precis nu väntar på startskottet. Nu gick det …

hur ska dagen sluta?  Egentligen gjorde jag det lite smått redan igår kväll när jag läste på svenska dagbladets hemsida att Jonas Jakobsson fått bragdguldet och fick se att 66 % av de som röstat tyckte att det var fel att ge honom det. Redan på sidan tre i morgontidningen var frågan “Var det ett riktigt val? De fem som svarade var alla positiva, men en av de tillfrågade svarade så här, -roligt att paraolympierna uppmärksammas och att man vågar välja en handikappidrottare. Vågar, vadå vågar?  Är de modiga av någon anledning, vad är det som är farligt? Jag tror inte att någon behöver vara rädd, skyttar inom sportens värld brukar inte åka runt och skjuta folk, eller syftade hon på något annat?

Jag trodde att bragdguldet handlade om en idrottslig prestation under året, men det verkar som att jag missförstått det. Ingen i Sverige tog mer än tre guld i liknande sammanhang under året.  

Ska jag gå in på vad ordet bragd betyder så innebär det ett hjältedåd, men ordet står också för en prestation och mycket av det vi gör är en prestation.  Inte någon idrottslig prestation är en bragd om jag tänker på det förstnämnda, förutom vissa “osannolika” historier runt en idrottare som är funktionshindrad. I och för sig handlar det då inte om den idrottsliga delen, utan hur någon tagit sig tillbaka efter en olycka eller sjukdom.

I idrottens värld är det resultat som räknas, i guldmedaljer. Det är en tävling mellan människor inom samma tävlingsgren, att sedan jämföra olika idrottsgrenar mellan varandra är upp till var och en, det handlar om eget intresse eller ointresse. I utdelningen av ovanstående och andra jämförliga idrottspriser är varje gren likvärdig, så länge det är en godkänd idrottsgren sedan kan vi ha olika åsikter. Hade Jonas Jakobsson fått ett hockeypris, pga avsaknad av kandidater i Sverige, hade vi med all rätt kunnat protestera.

Visst har han gjort bättre resultat tidigare och det kanske kan ifrågasättas varför han inte fått det tidigare.  Jag tror inte heller att diskussionerna gått lika höga om det varit en skytt i “vanliga” OS som fått bragdguldet. Nu ska det analyseras och funderas om det var rätt eller fel. Hade han fått det om någon annan svensk visat framfötterna eller händerna? Det diskuteras om de fattiga prestationerna under året.

Sverige är ett litet land i världen och vi ska nog inte räkna med att det regnar guldmedaljer över oss så ofta. Media har en förmåga att ge oss det där regnet inför varje stor idrottshändelse, när det sedan är över kom det inte ens ett duggregn. Då börjar diskussionerna och alla analyser som ältas fram och tillbaka i all oändlighet.

Ska vi fortsättningsvis titta och tänka i prestationer så bör det regna fler bragdguld till alla handikappidrottare som verkligen presterar något för att överhuvudtaget ta sig fram i den idrottsliga världen.  Att bara ta sig till träningen och leva utan obefintliga sponsorer är en prestation i sig. Svenska handikappidrottare har till och med svårare än övriga världen att få sponsorer, inom exempelvis tennisen satsas det betydligt mer i många andra länder än i Sverige, på rullstolstennis.

Margareta G som bara behöver gå till sig själv och förstå lite av prestationen. Jag utför en egen bragd varje gång jag knyter på mig pjäxorna och far upp till närmaste elljusspår. För visst är det besvärligt och mycket enklare att sitta hemma och kura i värmen.

Trots att jag är en stor “fan” av Charlotte Kalla så tycker jag att det var ett bra val av Jonas Jakobsson, det tror jag även att Charlotte Kalla tycker.

Ps. Vi måste se bortanför horisonten och inse att vägen dit inte alltid är så rak och jämn.

VIlken helg för svensk skidåkning, medalj i stafetten för både damer och herrar! Är det Gunde Svan-effekten? Det vill vi ju förstås gärna tro, vi som kommer från Gundes hemkommun. Oavsett vad det beror på så är det riktigt, riktigt kul. Så härligt att få vara med om den här stunden, även om det är via tv-rutan. Charlotte Kalla och Marcus Hellner är helt outstanding just nu!

Hos mig infinner sig en känsla av något välbekant när det är skidåkning på tv, det påminner om min barndom. Pappa, som själv varit elitskidåkare, satt alltid med pennan i högsta hugg och antecknade mellantider osv. Stämningen kan vara rätt hög, men det finns ändå inget av stress, utan är bara hemtrevligt och förtroende ingivande. Jag ser fram emot många fina stunder “i skidspåret” tillsammans med våra duktiga skidungdomar.

Grattis Charlotte Kalla och Marcus Hellner!

Tack för att ni förgyllt vår dag – vilka prestationer!

Det blir spännande att följa er framfart i skidspåren framöver. 

I mina ögon är KFF-spelarna hjältar. Men de har de å andra sidan alltid varit.

Nu är de enligt Aftonbladets läsare favoriter till att få SvD:s bragdguld.

Det tyder på ganska dålig konkurrens om den utmärkelsen. Visst finns det många andra småstadsbor som gillar att Kalmar gjort processen kort med storstadslagen. Men också tillräckligt många som bryr sig mer om “bäst i stan” och då tror jag att de syftar på Stockholm.

Och min första reaktion var att det hela var helt galet tänkt. Jag hade fått för mig att man måste ha varit nån slags underdog för att få bragdmedaljen. Vilket knappast Kalmar FF har varit, efter de senaste fem årens topplaceringar. De allra flesta tippade ju också KFF i toppen (utom Olof Lundh och AB:s Jennifer Wegerup, men de brukar ju ha fel).

Så nej, ingen bragdmedalj. Charlotte Kallas vinst i Tour de Ski rimmar trots allt bättre med statuterna, tänkte jag.

Tills jag kollade.

“Med bragd förstås i detta sammanhang ett avgörande av hög rang, vunnet genom ett exceptionellt uppbåd av tekniskt och taktiskt kunnande, segervilja och energi i förening med idrottslig ambition.
Bragdens värde skall anses förhöjt i ett fall där avgörandet skett i ett svårt och vanskligt läge.
En serie bragder innebär ytterligare kvalificering för utmärkelsen. Föredömligt sportsmanship krävs av den som skall belönas.”

Avgörande av hög rang: ja.

Exceptionellt uppbåd av tekniskt och taktiskt kunnande, segervilja och energi i förening med idrottslig ambition: ja.

Avgörandet skett i ett svårt och vanskligt läge: Ja. Kalmar är ett vanskligt läge. Fast fint. Och ekonomiskt kan Kalmar FF aldrig komma i närheten av storstadsklubbarnas förutsättningar.

Serie bragder: ja. Fem topplaceringar.

Föredömligt sportsmanship: ja. Lasse Johansson.

Så ge Kalmar FF bragdguldet, för jäsiken!

 Jag gillar lördagar! Tidigare jobbade jag var tredje helg, men sen jag bytte arbetsplats är det historia. Jag gillade för all del mitt arbete och mina arbetskamrater också, så problemet var ett annat. Jag har nämligen en passion som bryter ut lite extra på lördagar och det var lite svårt att få till det samtidigt som man skulle jobba. Melodikrysset!  

När klockan närmar sig 10 på lördagsförmiddagen är det som ett klimax. Då gäller det att ha hunnit med utfodring av djur och allt annat som hör vardagen till, letat fram penna, papper och aktuell kryssplan. Oftast blir det precis när signaturmelodin strömmar ut i etern som jag andäktigt slår mig ner framför radion. Antingen är det här hemma eller hos någon av mina melodikrysskompisar.

Vi brukar för det mesta lösa tillsammans, samtidigt som vi äter frukost och pratar om vad som hänt sen sist. Ibland ringer eller smsar någon annan kompis som också lyssnar och får problem. Vi hjälps åt. Som sista utväg får det bli någon av sökmotorerna på Internet som får bistå. Det finns inget så retligt som när man får ett ynka ord kvar, men det händer faktiskt inte ofta. Ja, melodikrysset är lite av veckans höjdpunkt som jag inte gärna missar.

Idag var det lätt, inga problem att fylla rutnätet. Eldeman var ute på kryssning och hade direktsändning ifrån båten som var fylld med motorcyklister. Om jag inte varit upptagen av annat hade jag hängt med, absolut.  När han besökte Leksand var jag självklart på plats. Det var lite extra kul att vara på plats. Då var det Dalaradion som hade jubileum och för att få komma in måste man ha biljett. Gissa om jag kämpade i alla tävlingar för att vinna min biljett. När jag upptäckte att jag vunnit tjoade jag och skrek så husets alla innevånare kom rusande för att se vad som hänt.

Har just sett Anders Södergren gå i mål som överlägsen segrare i Holmenkollens fem mil och Charlotte Kalla gjorde också ett storartat lopp och blev 2:a. Härligt med lite svenska framgångar och mera kan det bli innan kvällen är slut. Såna här dagar skulle man inte ha något inplanerat utan bara få sitta och njuta framför tvn hela dagen.

Skulle gärna vilja se på Sanna Kallur i kväll, men vi ska bort på 40 års uppvaktning. Vi får se om jag lyckas övertala övriga i gänget att sätta på tvn, i annat fall får jag väl smussla fram mitt headset och tjuvlyssna på radion.

Annars är den största händelsen för mig just nu att jag fått ett nytt barnbarn. Visserligen ytterligare ett som går på fyra ben, men så söt, så söt. En liten siamesflicka är det sista tillskottet i vår släkt.

Övriga ”fyrbeningar” tog emot henne med lite blandade känslor. Coolast var snart 17-åriga perserkatten, han hetsar inte upp sig i onödan. Mest förtjust var nog lilla chokladfröken och minst förtjust var herr oriental som ska agera storebror och vara sambo med fröken siames. I natt hade hon krupit tätt intill honom och lagt sig och det var helt ok, men så fort han var riktigt vaken igen kom han väl ihåg sin image och protesterade högljutt. Det kommer säkert att gå bra bara de får bekanta sig med varandra lite mer. Men det är klart att det blir en stor omställning när man är van att vara huvudperson och så kommer helt plötsligt ett sånt där litet charmtroll och konkurrerar om uppmärksamheten.

Måste väl också kommentera att det är internationella kvinnodagen idag. Tidigare var jag engagerad i ett kvinnligt nätverk och vi hade alltid något arrangemang den här dagen. Numera gör jag inget särskilt men jag kan ju i alla fall drömma om att det en dag blir så jämställt att vi inte behöver ha någon särskild kvinnodag, även om det är ganska långt dit. Att tänka på hur vi uppfostrar våra barn är nog en bra början och jag tror faktiskt att nästa generation är bättre på att hjälpas åt med barn och hem. Ett litet steg är också en bit på väg!

Söndag den 3 Februari 2008

Idag ringde svärmor och ville ha barnen, så skulle jag få göra något själv. Det lät ju lockande. Men jag bestämde mig för att bara lämna iväg Max ett par timmar. Jag kände för att få spendera en dag med min dotter.

För även om man gör mycket med henne, så är ju alltid Max med. Så då är det ju ofta att det blir avbrott med mat, blöjbyte eller sovstund. Dessutom börrjara ju han oxå nu vilja ha full uppmärksamhet. Så jag kände för att ge Fanny 100 % uppmärksamhet.

Så jag och Fanny har haft en härlig dag tillsammans. Kanonväder med 6 minusgrader och sol. Fanny började med att spåra upp ett skidspår runt tomten. Sedan blev det där några varv med “morsan” hejande på olika positioner efter spåret. Det var både hejarrop och busvisslingar. Man fick även agera kommentator och refererade loppet, till Fannys stora förtjusning. Det har hon gillat ända sedan hon var liten.
Fanny såg verkligen ut som en liten Charlotte Kalla och när man påtala detta, växte hon nog flera hela centimeter

Jag har tidigare under vintern, sagt till Fanny, att då det blir vårvinter, med härliga soliga dagar, då ska vi ha picknick och fara ut med skoter och grilla korv. Den här dagen påminde ju om vårvintern, så tösen tyckte, att vi kunde väl ha en picknick idag. Så sagt och gjort. Vi tog ut ett par sittunderlägg och satt oss på farstubron, med saft och kakor.
När vi sitter där och mumsar, säger bara Fanny:
” Mamma, det här är livet!”
Ja, hon är för gullig. Hon har inte höga krav på livet
Sedan tog vi sparkarna och for och hälsade på min broder Johan och Erika. Så där blev fika igen, till Fannys stora förtjusning. Efter ett besök hos grabbarna med bussbygget, så for vi sedan hem. Väl hemma fick Fanny bestämma vad vi skulle göra. Så jag fick agera provdocka. Hon ville nämligen ta fram lådan med mina gamla örhängen och smycken. Hon älskar att få sticka in örhängen i mina öron.
Idag är man glad, att man sparat alla örhängen och dylikt från mellanstadiet och uppåt. Det kanske kommer till användning igen?! Men enligt Fanny, ska hon INTE ta hål i öronen. Hon är livrädd att de ska “skjuta hål” i öronen. Hon hade sett detta på TV. Så jag lugnar henne att säga att man behöver inte göra hål i öronen. Det finns ju clips.

Max återkom till middagen. Allt hade gått bra förutom tjorv med maten. Har en dålig ovana vissa dar att “prutta ut” maten.
När jag sedan nattade barnen. Så säger Fanny ” en sån här dag mamma, vill jag ha igen”. Så det kändes som ett bra betyg på dagen.

Idag pratade jag med Pajala, där är det Charlotte Kalla-feber utan dess like. Dagens snackis på fikarasterna. Precis som det säkert varit de senaste dagarna i Sverige och världen. Hatten av för denna underbara tjej, tornedalsk sisu i världsklass! Att kommunalrådet åkte ner tillsammans med hennes pappa tyckte jag var coolt. Allt annat hade varit tjänstefel menade kommunalrådet och det är sant. Bragdguldet till Kalla, tack! Tjänstefel om hon inte får det.

Kalla, Tärendö och Tornedalen behöver det.