Det är lustigt egentligen hur få böcker som motsvarar de förväntningar man ställer på dem. Kanske inte lika sällan vad gäller kvalitet, men kanske desto mer sällan när det kommer till stil, känsla och stämning i boken. Grå själar av Philippe Claudel är nog en av de få böcker som motsvarat mina förväntningar väl.

Vad jag förväntade mig och fick var en långsam och snårig berättelse, känslan lite dyig och grå, personerna från en annan tid. Inte någon klassisk deckare precis, men inte heller någon vanlig roman. Men innan jag säger så mycket mer ska jag berätta om handlingen.

Det är 1937 och en landsortspolis ser tillbaka på 1917 och det som hände då. Första världskriget var i full blom och fronten låg bara någon kilometer från den ort där han bor och arbetar. De märker egentligen inte så mycket av kriget, förutom att vägarna ibland ockuperas av framdragande trupper, och att samma soldater sedan kommer tillbaka i mindre gott skick än när de skickades ut.

Men plötsligt händer något som berör den lilla orten så mycket mer. Krögarens 9-åriga dotter, med en uppenbar strålande skönhet framför sig, hittas död i vattnet i ån. Någon har uppenbarligen tagit livet av henne, men ortens domare och åklagare verkar föga intresserade av att ta reda på sanningen om hur det ligger till. Vittnen som träder fram hånas och nästan hotas till tystnad. Vår polis tiger och håller öronen öppna. Det finns saker som sägs men som ingen lyssnar till. Han lyssnar.

Jag tyckte om den. Kanske egentligen mest för att det var något annorlunda och för att det trots allt var en rätt mysig värld att kliva in i. Inte den vanliga. Och kanske beror det på att ingen av berättelsens två tider är nutid.

Däremot hade jag ibland svårt att hålla isär människorna. Jag tycker inte att det kan bero på att det är franska namn, för så ovan är jag inte vid franska. Kanske var det något i berättartekniken som brast lite.

Men på det hela tagen en god annorlunda liten bok som bryter mot mycket av det andra som finns att tillgå. Och den finns i pocket. Perfekt!

222 sidor
Utgivningsår original: 2003
Originaltitel: Les âmes grises
Översättning: Lisa Andersson Lindberg

Viens donc Jules, disait au bout d’un moment un buveur raisonnable, ne réveille pas les morts, ils ont bien trop de choses à faire, sers-nous donc une tournée…

Et Grand-père quittait son piédestal, un peu tremblant, emporté sans doute par le souvenir de cette femme qu’il avait si peu connue, si peu étreinte, et dont la photographie jaunissait au-dessus d’un globe de verre enfermant une natte de cheveux tressés qui avaient été les siens, et quelques pétales de roses à demi tombés en poussière. Il saisissait une bouteille, prenait son vieux torchon à carreaux écossais et, lent comme une peine jamais surmontée, allait remplir les verres des clients.

Un homme revient avec nostalgie sur ses trois années de doux bonheur passées auprès de son Grand-père, tenancier d’un café de village. Un bonheur simple, au milieu de gens simples. Ces hommes, qui se fréquentaient depuis l’enfance, n’avaient plus guère besoin des mots pour se parler, ni pour se comprendre, et en se regardant les uns les autres, par-dessus les tapis de velours vert et les jeux de cartes graisseux, c’est comme s’ils voyaient au fond d’eux-mêmes, dans une transparence que les langages, fussent-ils maniés par les plus habiles littérateurs, ne parviennent jamais à sufiler.

80 pages à peine réussissent à émouvoir, à nous faire sentir l’odeur de ces lieux poussiéreux et enfumés, saisir la chaleur et l’humanité de ce petit monde clos, ses douleurs et ses joies simples. A travers l’écriture magnifique de Claudel, on s’imagine confortablement installé près du comptoir de zinc, observant ces personnages hauts en couleurs, et portant le fardeau de la vie que les vapeurs d’alcool tentent d’atténuer, comme ce grand-père un peu rustre mais empli de tendresse.

Un très joli moment, petit concentré d’émotion et de poésie.

Mais le dimanche, on s’habillait tout de même : les costumes remplaçaient les bleus. La plupart de ces hommes n’en possédaient d’ailleurs qu’un, le plus souvent celui de leur mariage, qui avait traversé les modes, quelques enterrements, ainsi qu’un demi-siècle dans l’entêtante compagnie de la naphtaline. Si certains corps avaient grossi, le costume s’était adapté, et saucissonnait désormais l’individu que jadis il servait galamment. Les gestes dominicaux en subissaient une majesté guindée, une sorte de lenteur et de gêne protocolaire qui finissaient par déteindre sur les conversations, un semblant plus sérieuses.

Même les alcools ingurgités se distinguaient des communs liquides de la semaine : On aimait ce jour-là les pétillants de toutes sortes, et lorsque je rentrais de la messe sous le regard désolé de certains, il régnait dans l’établissement une légèreté électrique qui faisait luire les regards plus que de coutume, comme si tous ces hommes soudain ragaillardis s’apprêtaient à courir au plus proche bal ouvert pour y lever leur première danse.

Le café de l’Excelsior, de P. Claudel (1999)

Disponible en poche chez LGF (4.50€)

Claro que o romance não acabou. Reelabora-se e torna-se tanto mais atractivo quanto mais a modernidade retoma, transforma e devolve a sua estrutura tradicional. Este, é um bom exemplo: «La Petite Fille de Monsieur Linh» de Philippe Claudel