Efter lite bad så gick jag och en av tjejerna till ett kort “prova på” pass av pilates. Det var likt de corepass jag gått på tidigare, där man blir lite skönt varm och ganska ordentligt trött i bålen om man väl orkar ha på spänningen hela tiden. Ledaren målade upp en bra bild av hur vi skulle koppla på bålen. Inte det gamla vanliga med att “dra i naveln”, ”på med korsetten”. Utan hon beskrev hur vi drog på oss supertajta jeans och för att få igen knappen var vi tvungna att hålla in magen. Säg den tjej som inte känner igen den liknelsen! Så lite då och då påminde hon oss om att knäppa knappen.

Nöjda efter en suverän brunch tog vi det obligatoriska gruppfotot. I bakgrunden syns inte skärgården, men en lite vacker sjö som låg på andra sidan sett.

Väl hemma igen så möttes jag av ett tomt hus. Med en pigg kropp som dock var alldeles för mätt fortfarande för att klara jogging, så hoppade jag upp på cykeln och tog ett kort pass hem till coachen, för att plocka upp nya skorna. Kroppen kändes tung efter påtvingad långvarig vila samt ett enormt intag av mat denna helg… Men näring är väl bra för tillfrisknande och återhämtning! Annars kände jag mig pigg och glad och halsen spökar inte alls. Ta i trä!

Nu gäller det att hitta ett bra upplägg för resten av veckan. Jag försöker verkligen tänka att Knivsta duathlon bara ska vara på skoj och som övning. Men det kommer bli blodigt allvar när jag väl är där och jag har redan lite ångest över besvikelsen jag förmodligen kommer få känna på efteråt. Ska försöka omprogrammera mig till en “nöjd med det lilla”-person under kommande dagar. Blir intressant att se hur det går.. Dagens “lugna” pass slutade med att jag jagade alla bilar jag hade framför mig genom stan. En bil med “övningskörnings”-skylt hängde jag på rätt länge. Det var väl någon osäker stackare som skulle öva stadskörning. Bra teknikträning för mig i alla fall med alla kurvor och start och stopp.

Ska försöka få till ett upplägg i veckan där jag testar ett pass lugn löpning 5km, eftersom lördagens längsta löpning är 5km, så kan det vara skönt att ha nåt sånt pass bakom sig. Kändes länge sedan som jag sprang så “långt”. Tror nog foten håller för det. Sen blir det kanske ett ännu kortare löppass med lite intervallkänsla, för att få smygtesta lite fart. Vet inte om jag ska fråga coachen om lov eller bara köra på;-) Nåt cykelpass, men annars inget mer denna vecka. Hoppas på att kroppen svarar bra och att det kan kännas kul inför lördag.

Ska också kolla imorgon om jag kan hitta någon bra massör att boka in lite tider hos. Om det är någon som har något bra tips där så vill jag gärna veta det!

Att det skulle vara jobbigt och tungt att cykla i motvind, det var inte speciellt svårt att föreställa sig. Det är bara att bita ihop och krypa ihop och tugga sig framåt. Däremot är jag efter ett par cykelturer i platt landskap nära havet fortfarande överraskad hur mycket vind jag och cykeln tar vid sidvind. Rätt läskigt faktiskt. Förmodligen går det att bli rutinerad på att burka i sidled (på galant segelmanér) för att kompensera för kastvindarna, men jag undrar hur mycket ytterligare vindfång ekipaget utgör om jag får för mig att gå upp från 40mm:s hjul till drygt det dubbla?

Mer behagligt är att vitsipporna börjat blomma.

Nu ska jag passa på att uttyttja min lunch till något mer än att blogga. Jag ska äta en god matlåda, för jag är superhungrig!

Att köra av ett cykelpass och sen snabbt gå över till löpning simulerar situationen kring den andra växlingen i ett triathlon. När benen legat och pressat fram en cykel ett tag och sedan går över till att springa känns de märkligt, för att inte säga obehagligt. Tydligen ska detta obehag ”lindras” genom att köra ett antal Brick-pass. Förmodligen vänjer sig man vid detta också.

Den mest hållbara teorin är förmodligen att bli en ordentligt duktig cyklist så man inte är helt slut vid växlingen till löpning, men om det inte ligger inom rimlighetens gräns att bli det blir det brick-pass istället.

I veckan testade jag mitt livs första Bike-Run-pass. Jag var beredd på att det skulle kännas märkligt, vilket det också gjorde. Drygt fyra mils cykling följdes upp av en åttakilometersrunda till fots. I ärlighetens namn var det största problemet att det regnat och blåst ordentligt under cykelrundan och jag därför blivit så kall att jag tappat känseln i tårna. Då blir det märkligt att springa. Cykellåren gör i och för sig sitt till. Efter två-tre kilometer blir jag i alla fall varm och låren går rätt bra att springa med. Det är dock svårt att säga hur de skulle kännas under ett lite längre löppass, det får jag upptäcka en annan gång.

Smart att ta det beslutet fem minuter innan man skulle sova… Pirrig som jag var sov jag dåligt, så det var skönt när klockan väl ringde. Inte gjordes nattsömnen bättre av att minstingen valde att tappa nappen ett par gånger och inte kunde hitta på den själv. Så det var med upphackad sömn jag tog mig an morgonens utmaning. En halvtimme innan jag skulle iväg kom nervositeten, tänk om jag är enda tjejen, tänk om jag gör bort mig, jag känner ju ingen, tänk om jag får punka, tänk om jag inte orkar hålla farten….. Men där är det bra att vara gift med en säljare, så Martin sålde snyggt in det och peppade mig. Ett litet sms från kompisen, att hon skulle dit oxå, lugnade lite.

Å vilken härlig tur det blev!! Så småningom kom jag över behovet att själv se vägen, och våga ligga lite närmare framförvarande cykel, och då märktes den härliga skillnaden av att cykla själv resp ligga på rulle. Efter lite tips från vice coach (coachen är i Holland och laddar för EM i duathlon som går imorgon), höll jag mig på rulle hela rundan, och skippade att gå upp och dra. Hoppas ingen tittar snett på mig för det! Emellanåt gjorde vinden sig påmind ändå, och med den trevliga situationen att man pratar med den som är bredvid, så blev det tillräckligt flåsigt ibland ändå. Snittpulsen hamnade på 134 under de dryga 7 milen så det kändes klart godkänt.

Två timmar flög förbi och jag hann prata en hel del med de andra. Bland annat fick jag en inbjudan till att komma och testa crossfit nästa lördag med paret Ek, som bloggar om sitt livspussel här. Tänkte först att det inte skulle gå, för jag är hemma själv med barnen. Men “Järnekarna” skulle ha med sina barn också, som dessutom var hyfsat jämngamla med mina, så det blir nog en tur dit iallafall.

Jag bröt av lite tidigare än de andra, och begav mig hemåt, ensam sista milen. Fick ännu mer bekräftelse på den stora skillnaden, både mentalt och fysiskt, i att cykla själv vs i grupp.

Väl hemma nu har jag hunnit varva ned, och medan grabbarna i familjen är på kalas, så passar jag på att slappa lite medan minstingen sover. Tror jag ska ta igen den bristande nattsömnen och sova en stund jag med. Den här gången behöver jag inte somna pirrig, jag ser redan fram emot nästa gång jag kan ge mig iväg med det här härliga gänget!

Nervös innan jag gav mig av. 95 i puls!

Mina nya handskar som jag fick i vintras vid skidträningen med Formtopp, fungerade superbra idag!

Nu har jag iaf tagit den där lilla förhatliga tabletten och fortsätter pumpa i mig vatten, med förhoppning om att den är putsväck till eftermiddagens utbildning i mödrahälsovård. Sen blir det hemåt och köra ett distanspass på trainern.

Igår pratade jag med min superba coach, och fick lite input i hur jag ska lägga upp veckans träning. Inga stora skillnader mot hur jag redan tänkt, men det känns bra att få feedback på att man inte är helt ute och cyklar;-) Eftersom det går så bra med foten nu och fotstyrkeövningarna, så kommer jag nog kunna få testa lite lätt jogg i början av nästa vecka. Jag försökte köra en fuling och smyga in en fråga om att köra löpningen i slutet av denna vecka, men han är lite för smart för att gå på det. Så nästa vecka gäller. Måndag morgon då kanske:-)

Det blev en utmaning dock, i form av hagel?! Vi körde en vända fram och tillbaka på björklingevägen och först körde vi igenom ett kort parti med lite hagel, ingen fara där och det försvann snart och byttes mot åtminstone fem minuters värmande solsken. Trampade på och turades om att dra, benen kändes starka och det kändes som att jag kunde matcha maken ganska bra. När vi sen vände tillbaka och fick motvinden som en smäll på käften, var det ganska skönt att ligga på rulle.. När vi hade åkt ca 3mil kom vi tillbaka till området med hagel. Nu var det inte längre lite små mjuka korn utan det kändes som småspik som kom horisontalt. Vi stannade till och stuvade om mössor och buffar precis som jag brukade göra under de kallaste längdskid-passen. Vi fortsatte “hemåt” och jag fick testa på att dra i motvinden oxå, det som inte dödar-det härdar;-) Kändes ändå grymt kul, och det kan ju bara bli bättre med våren som är i antågande.

Benen är härligt trötta och huvudet längtar redan till nästa pass. Hoppas jag får till fler träningsdejter med Martin eller andra, även om man inte pratar så mkt är det skönt att hjälpas åt att dra, samt att dela upplevelsen med varandra.

Äntligen premiär!

Annorlunda skosnörning

Efter att ha insett då att det inte skulle funka med löpningen idag, bytte jag om till cykelkläder, ställde in stereon på härlig musik på hög volym, och körde igång med ett intervallpass. Perfekt för att jobba bort lite frustration i kroppen! Om jag inte kan springa (just nu) så kan jag ju ändå bli bäst (mitt bästa jag) på att cykla:-) Så det blev powerintervaller, tungt för benen, på gränsen till mjölksyra-men det jobbades bort med hjälp av lång vila mellan. Totalt en timme på cykeln blev det med upp- och nedvärmning. Effektivt pass, med skön känsla efteråt. Tackar coachen för bra upplägg:-)

Innan dagen började ringde dock klockan halv sju. Ovanligt seg, förmodligen på grund av att klockan “egentligen” bara var halv sex, gick jag upp och svidande om till cykelkläder. Som planerat blev det ett distanspass på trainern, 85min. Hann precis med två avsnitt på datorn, en lagom lätt serie med lite vampyrer och sånt. Ja, jag är en drygt 30årig tvåbarnsmamma som tittar på fantasy/tonårs-serier. Någon last ska man väl ha? Eftersom trainern låter en del satt jag med hörlurar och med ryggen mot dörren… Och mitt i en scen när någon stackars oskyldig skulle få sätta livet till, kommer maken och kollar läget genom att lägga en hand på axeln. Jag fick ett hyfsat påslag av adrenalin, blev en liten peak i pulskurvan där!

Efter passet blev det en god frukost när även minstingen vaknat, som blev “andasbajen” idag. Hon har även lyckats bli “långlat” och “skärkorv” på långfredagen respektive skärtorsdagen, men det är en helt annan historia.

Nu vankas det lunch och lite släktträff, sen ikväll medan grabbarna är på innebandymatch, och lilltjejen sover, blir det styrkepass. Sista dagen på mitt egna träningsläger!

Efter lite sen middag blev det nu lite akupunktur framför tvn i förhoppning om smärtlindring och påskyndande av förbättring. Så mkt lättare att sätta akupunktur på andra, det tar emot att plåga sig själv..

Idag är det för övrigt vilodag. Passar bra att vila fötter och ben efter gårdagens pass. Lite känning i mellanfoten efter löpningen, något som jag hoppas trolla bort med vila och flitig massage med tennisboll. Att barfota springa på vårt stenhårda köksgolv och leka innebandy och basket verkar inte hjälpa tyvärr.

Vilan känns läglig även inför ledigheten. Inspirerad av rykten och tweets om diverse träningsläger får jag leka träningsläger på hemmaplan. En anledning till lite depp sista tiden kan nog vara för att det för första gången på 14år ska tillbringas påsk i Uppsala istället för i Heestrand på västkusten. Förutom att det är härligt med miljöombyte, träffa gamla vänner, äta skaldjur, bada bastu+hav, så har jag även förra årets påskcykling i minnet. Faktum är att för precis ett år och en dag sedan så tog jag mina första tramptag på en racer. Tänk att jag skulle falla så pladask för det! Därav lite anledningen till depp, möljigheterna till cykling utomhus denna påsk känns avlägsna.

Men då passade det utmärkt med lite pepp idag! Jag fick ikväll nys om att trainern är på G! Med lite tur har jag den på plats inom ett dygn. Planen är att våra middagsgäster imorgon ska ta med sig den hit, undrar om de tänker stanna kvar länge sen… Helgens pusslande med ett begränsat utbud av spinningmöjligheter är således löst! Blir förhoppningsvis så mycket enklare att lägga resterande bitar då.

”A car runs on money and makes you fat. A bicycle runs on fat and saves you money” skriver det brittiska klädföretaget Howies på sin blogg. Det ligger självklart något i det. Dessutom är den frihetskänsla som infinner sig när man cyklar svårslagen. Och när den autentiska, resurseffektiva och samtidigt hyperaktiva Stockholmslivsstilen gör sig påmind kan jag inte hjälpa att förundras över varför inte fler Stockholmare cyklar? Morgonträngseln i tunnelbanan, kaoset i pendeltågstrafiken och bilköerna som ringlar tätt genom hela Storstockholm där det ena vägarbetet avlöser det andra känns som anledningar nog att ta cykeln till jobbet.

Cykelresorna i Stockholm har ökat, ändå genomförs bara ca 8 % av alla resor i Stockholms innerstad på cykel och vi är långt ifrån Köpenhamn där hela 30 % av alla resor till och från skola och arbete sker via cykeln. På Virgin Vacations rankningslista av världens bästa cykelstäder fanns inte någon svensk stad med, däremot två norska och såklart världens tredje bästa cykelstad- Köpenhamn. Frågan är varför Stockholm har så svårt att bli en cykelstad?

Medan andra städer i Europa satsar på cyklisterna känns det som att Stockholms makthavare inte har hängt med. I Köpenhamn äger alla en cykel, cykelnätet är dessutom utbrett och sammanhängande. I Köpenhamn kan man, till skillnad från Stockholm, ta med cykeln på alla pendeltåg och man har till och med installerat cykelpumpar och cykelställ på vissa pendeltåg. I Amsterdam utgör cyklingen hjärtat i stadens infrastruktur. Förutom världens bästa cykelnät finns här cykelgarage och cykeluthyrningar i varje gatuhörn. I London har man satsat på 6-filiga ”Cycle Superhighways” för att underlätta cykeltrafiken och i bergiga Trondheim har man installerat världens första cykellift.

Visst satsas det på cyklisterna även i Stockholm men det är satsningar initierade av cykelentusiasterna själva. På till exempel Bikertize kan du få betalt för reklam på din cykel. I Stockholm och Uppsala finns numera Cykelbyrån som förser kontor med cykelabonnemang- för ett par hundralappar i månaden kan företag få en stadscykel med sitt företags logga på och Cykelbyrån står för all cykelservice. Idag finns också Stockholm City Bikes på 94 ställen i Stockholm. När man lånar en Stockholm City Bike finns det möjlighet att använda sitt SL Access-kort som cykelkort- smidigt och enkelt. Cykelapparna och cykelbloggarna ökar, cykeln som modeaccessoar syns flitigt och på Norrlandsgatan i Stockholm ligger Bianchi Café and Cycles; en kombination av café och cykelbutik där människor möts för att äta och kanske för att diskutera cyklar. Stockholmarna verkar uppenbarligen älska cykeln men staden är långt ifrån “cykelvänlig”, i alla fall om den svenska “trygghetsnarkomanen” får säga sitt. 

Trots att Stockholm är långt ifrån övriga Europa vad det gäller satsning på cykelfrämjande infrastruktur verkar ändå Stockholmarna ha insett att framtidens enkla och smarta pendlande sker på cykeln- inte genom bilen. Regeringen har klubbat igenom att det ska byggas nya cykelbanor, cykelparkeringar och säkrare korsningar för cyklister i slutet av 2012. Om detta nu blir verklighet är det minst sagt på tiden.

Foto: Elin Bandmann

För härlig cykelinspiration av riktiga cykelentusiaster kolla in: Put the fun between your legs och Copenhagen Cycle Chic