Illustrations for magazines

when you got time a lil spare time on your hands it can go towards a number of different things… this is just the way i chose to spend my free time, hahhahahahahaha.

Photo by Allison Ess

Hello dear reader! This blog has been happening for about a year and a half and so we thought it would be neat to review some of the entries of yore. Here’s a list to start with…there will be a part two in the near future. Feel free to listen to Cypress Hill while clicking your way through!

• See Monster Nerds (sea monsters, Oscar dresses, sturgeons)
• Knees are sexy; wear shorter shorts (a plea to male-identified peeps to give it up)
• Out of this world (Jordan Belson, Tilda Swinton and the Siberian asteroid crash of 1908)
• Hot Tips! (home manicures & pedal boards) (exactly what it sounds like!)
• How to end songs (ditto)
• In praise of Nicolas Cage (he is so deserving)
• Avast! Scurvy be gone! (how to keep healthy and get wasted at the same time)
• Fish with human teeth (you gotta see this)
• Dancing about architecture, that sort of thing (on cutting songs from the record)
• KNUC KLES (tattoos! Stuff like that)
• Silly, self-indulgent sing-a-longs (road tripppp video!)
• Rock n roll ridiculousness (Erin’s gams all black and blue

>>>>><<<<<

Arcade Choir

• Erin and Amber are singing in the Arcade Choir this Sunday! Here’s what it’s all about:

“It’s kind of like an Arcade Fire cover band. Only it’s a choir.” – Sherwin Tjia

Forty singers stand in the middle of a room. They are not professional singers, though some of them might be. They all have iPods, and on every single one of those iPods is the Arcade Fire album “Funeral”. At a signal, they all press play and, the album loud in their ears, start to sing the opening strains of the first song of the album.

Now this singing won’t be very pretty. They’re singing not only the words, but the instruments as well. People are encouraged to hum, howl, beatbox, make any noise that will translate the songs to the audience better.

Not everyone will know all the words. The people in the choir will have listened to the album plenty of times, but not very carefully. They know how the song goes, but won’t necessarily know the lyrics. Or know them correctly.

Because the music in their ears is so loud, they won’t be able to hear themselves, their neighbours, or the sound of all of them collectively. This might result in some very bad singing, but the choir is encouraged to sing their hearts out, the way one does when you’re in the shower and only singing for the joy of it.

They sing the first five songs, then break for an intermission. (Singing is sweaty, thirsty work.) Then they come back and finish the album off.

It could be beautiful, or it could be a disaster. Or it could be a beautiful disaster.

• Sunday, December 6, 2009
• 9:00pm – 11:00pm
• The Mainline Theatre
• 3997 St-Laurent Blvd. (just south of Duluth, it’s the black door with the flames painted on it)
• $5
  
• Facebook event right here!

PLEASE NOTE: This event is an independent event and is NOT affiliated with, NOR has it been authorized, sponsored, or otherwise approved by the Arcade Fire, nor any of its labels. This event doesn’t want to lead consumers to believe that there is an association with the Arcade Fire nor that this crazy event is approved or endorsed by the Arcade Fire, in any fashion whatsoever. WE ARE NOT ASSOCIATED WITH THE ARCADE FIRE! WE ARE NOT ASSOCIATED WITH THE ARCADE FIRE! WE ARE NOT ASSOCIATED WITH THE ARCADE FIRE! (THOUGH WE FIND THEIR MUSIC CHARMING.)

Hopefully, this will take care of my Shiny Suds jones.

CYPRESS HILL — marijuanaförespråkare och världens bästa hip hop-grupp — kopplade av vid poolen när Jan Gradvall tittade förbi huset i West Hollywood för att prata om deras nya album. DJ Muggs, Sen Dog och B-Real plockade fram pistolerna. De menar ingenting annat än allvar.

TRAKTEN KRING Nicholson Canyon ovanför West Hollywood. Smala serpentinvägar slingrar sig uppför berget. Grönskan är intensiv, trädgrenar och buskar slickar taxifönstret när vi glider förbi. Husen här ligger idylliskt, på precis lagom avstånd från varandra för att garantera anonymitet; elegant utspridda vita klossar, likt bitar av fetaost i en grönsallad. Det är långt ifrån hettan och avgaserna i centrala Los Angeles, men ändå nära händelsernas centrum; det tar bara en kvart till Tower Records på Sunset Strip.

På en av gatorna här uppe bor Lawrence Muggerud, mer känd som DJ Muggs i trion Cypress Hill. Muggs är gruppens musikaliska motor, producent och låtskrivare; B-Real och Sen Dog är gruppens rappare. Att kunna flytta upp i bergen är i Los Angeles det främsta tecknet på framgång. Ett annat framgångstecken är ens bilmodell, och Cypress Hills manager har instruerat mig att leta efter huset med en eller två svarta Lexus parkerade utanför. När jag kommer dit syns bara en Lexus utanför huset, en exklusiv, ilsken sportbil i mattsvart lack.

Det finns ingen namnskylt, bara en liten ringklocka nere vid grinden. En mexikansk städerska kommer ned och öppnar. Muggs not home. Efter en stunds förvirring — hon kan lika lite engelska som jag kan spanska — blir jag insläppt och städerskan leder mig förbi en porlande fontän i tamburen till en gigantisk, brun soffgrupp i husets vardagsrum, där jag blir tillsagd att vänta.

Inredningen bekräftar att jag kommit till rätt adress. Den ena kortväggen är täckt av guldskivor. Cypress Hills debutalbum, »Cypress Hill« från 1991, som sålt i 1,6 miljoner exemplar. Uppföljaren »Black Sunday« från 1993 som sålt 3 miljoner. På väggen hänger även en inramad guldskiva och guldkassett för »Judgement Night«, det banbrytande soundtrack där Cypress Hill bidrog med två olika låtar; en tillsammans med Sonic Youth och en tillsammans med Pearl Jam.

Soffbordet är stort, fyrkantigt, med ett undre hyllplan där det ligger kassetter, faxpapper, några hip hop-tidningar och diverse olika kartonger. Ovanpå bordet ligger tre fjärrkontroller. Mitt på bordet står också ett litet snidat riddartorn i elfenben, med olika ödlor som dekorationer vid sidorna. Tornet är fyllt av cigarettpapper. Bredvid tornet står en immig, väl använd bong; ett slags glaspipa av opiummodell avsedd för marijuanarökning. »Hits From the Bong« från gruppens andra album dyker upp i tankarna.

Persiennerna är fördragna i huset, men altandörrarna står på glänt och solstrålar letar sig in över biljardbordets tomma yta. Utanför ligger en soldränkt altan med en glittrande, azurblå swimmingpool. En stor hund vankar dåsigt omkring längs poolkanten. När gruppmedlemmarna senare på eftermiddagen enas om sin favoritfilm överensstämmer valet rätt väl med inredningen i huset — »Scarface«.

I bortre änden av vardagsrummet, vilket breder ut sig över nästan hela våningsplanet, finns Muggs hemmastudio. Flera olika mixerbord, ett virrvarr av sladdar, tre olika Technics 1200-skivspelare — standardskivspelaren bland scratchande diskjockeys — samplers, ett bås för sångpålägg och en mängd olika skivbackar. Vinylskivor ligger utspridda överallt. Ovanpå en bunt skivor blänker något svart som liknar en pistol.

* * * * *

Ytterdörren öppnas och Muggs vankar in med en piratscarf runt huvudet och senaste numret av The Source i ena handen. »Hoppas du inte behövt vänta alltför länge«, säger han och kastar bilnycklarna på bordet. »Vi har varit uppe i bergen och ridit.» Eftersom jag utgår från att jag hört fel, ursäktar jag mig och ber honom upprepa. Ridit? »Javisst, ridit på hästar«, säger Muggs. »Det är jävligt kul faktiskt. Jag gör det minst ett par gånger i veckan. Det finns ett par bra stigar här uppe i bergen.«

Muggs kliar sig på hakan, vankar otåligt omkring ett tag och sätter sig sedan i den bortre soffan. Hans officiella image som ledare för världens ledande flumgrupp, stämmer inte överens med hans hyperaktiva utstrålning. De skivor han producerat under de fyra senaste åren vittnar också om en sällsynt produktivitet. Förutom två album med Cypress Hill har Muggs under denna tid även varit den drivande kraften bakom ytterligare fyra och ett halvt album; två album med House Of Pain, två album med Funkdoobiest samt det nämnda »Judgement Night«-ljudspåret.

Muggs har både varit producent och medkompositör till House Of Pains och Funkdoobiest alla bästa låtar. House Of Pains miljonsäljande debutalbum från 1992 innehöll till exempel monsterhiten »Jump Around« och var stilbildande med sina bluessamplingar, från Albert King till John Lee Hooker; båda plockade från skivbackarna i bortre ändan av rummet. Funkdoobiest har med sina album »Which Doobie U B?« från 1993 och det färska »Brothas Doobie« vitaminberikat hela funkgenren; allt till stor del tack vare Muggs.

Som singelproducent har Lawrence Muggerud få konkurrenter, varken inom hip hop- eller rockvärlden. Hans förödande effektiva svit med adrenalinstinna hitsinglar tål att jämföras med Jagger/Richards dito i mitten av sextiotalet: »How I Could Just Kill a Man« med Cypress Hill, »Jump Around« med House Of Pain, »Shamrocks and Shenanigans« med House Of Pain, »Bow Wow Wow« med Funkdoobiest, »Insane in the Brain« med Cypress Hill. Boomboxar smälter. Och själva definitionen av rhythm’n'blues skärs ned till det allra mest fundamentala; det enda egentligen nödvändiga. Rytm. Och blues.

Muggs har även varit något av gudfar till den brittiska trip hop-scenen. Muggs kaotiska produktioner, med dissonans, lager-på-lager och cut up-collage, har inspirerat många, bland dem Bomb The Bass, till vilka han också gjorde en remix förra året. Den eftermiddag jag är där tittar den brittiska sångerskan Ingrid Schroeder förbi en stund. Muggs har lovat remixa en låt på hennes kommande skiva, musik som hon åtminstone själv säger vara besläktad med Tricky och Portishead.

Ett pärlband hitsinglar, flera banbrytande remixar samt sex och ett halvt album — eller sju och ett halvt om man räknar med det nya album som Cypress Hill just nu spelar in — allt detta på knappt fyra år. Hur hinner han? Muggs slår ut med armarna: »Det är allt jag gör. Gör musik. Det är det som har högst prioritet i mitt liv. Det är det första jag tänker på när jag vaknar på morgnarna. Först den senaste tiden, som till exempel den här veckan, har jag börjat ta pauser, men mest för att jag tvingas till det.«

Lawrence Muggerud föddes och växte upp i Jackson Heights i Queens, New York. Båda hans föräldrar var vita, av italiensk-amerikansk härkomst, men eftersom hans hemkvarter var puertoricanska, var det den kulturen som präglade honom. »Alla trodde jag var spansktalande.« På bilder av Cypress Hill är det inte lätt att se att Muggs faktiskt är vit. När man sitter mitt emot honom, är det först när han tar av sig solglasögonen och piratscarfen, som hans italiensk-amerikanska drag verkligen framträder.

Som liten bodde han länge med sin farbror, en farbror som tog LSD och hade sitt hem inrett med lavalampor och psykedeliska posters. Musik blev viktigt för Muggs mycket tidigt: »Vad jag lyssnade på i Queens? Jag lyssnade på hip hop, The Doors, Sade. Jag satte på en jazzstation ofta, 88.1 FM, den betydde mycket. Reggae upptäckte jag tidigt. Men det var olika varje dag, jag blev väldigt snabbt uttråkad och blir det fortfarande.«

I början av åttiotalet fick han flytta till sin mamma i Los Angeles, med förhoppningen om alt han skulle växa upp i bättre sällskap. Muggs hamnade i stället mitt i ett gränsland mellan spirande ungdomsgäng. South Gate i Los Angeles är ett arbetarklassområde beläget mitt emellan Watts och Compton till väster och East L.A. till öster. I Watts och Compton (även känt som South Central) bor nästan enbart svarta, i East L.A. bor nästan enbart mexikaner.

Trakten däremellan är ett slags ingenmansland, med både svarta, mexikaner, kubaner, indianer, vita; white trash. Det tidiga åttiotalet, Reagan-åren, var en katastrof för South Gate. Över 50.000 jobb försvann nästan över en natt; Firestones och GM:s jättelika, numera ödelagda bilfabriker blottar sig i dag som stora oläkta sår i stadslandskapet. Det var mitt i denna infekterade smältdegel som Cypress Hill bildades och gruppens säregna musik föddes.

Efter en stund kliver Cypress Hills båda rappare, Sen Dog och B-Real, in i Muggs hus, tätt följda av några vänner. Alla sjunker ned i olika delar av den bruna soffgruppen, och stirrar nyfiket på mig. Det blir lite komiskt när vi hälsar: »Jan from Sweden, Sen Dog from South Gate«. Både Sen Dog och B-Real har precis som Muggs — och alla andra hip hop-artister som lyckats — köpt hus långt ifrån den tjocka, bruna luften nere i södra Los Angeles, men ursprunget bär man alltid med sig; tydligt synligt likt en medalj på bröstet. Ice-T är för alltid talesman för South Central. Sen Dog och Cypress Hill är för alltid ambassadörer för South Gate.

Sen Dog heter egentligen Sen Reyes och är född på Kuba. Han minns att han brukade äta mangofrukter till lunch på Kuba, men hans familj flydde tidigt, undan Castro, och hamnade i Los Angeles. Sen Dogs äldre bror är Mellow Man Ace, som var en mycket framgångsrik rappare för några år sedan. När jag frågar vad Mellow Man Ace gör i dag blänker det till i Dogs annars pigga, pliriga ögon: »Min bror… vi kan säga att han lever i sin egen lilla värld numera.«

Bröderna Reyes pappa är jazzmusiker, om än endast på amatörbasis. »Det var alltid musik hemma när jag växte upp. Salsa, jazz hela tiden. Celia Cruz och sånt har jag här uppe«, säger Sen Dog och pekar på skallen. Hans nackmuskler sväller när han pratar. Sen Dog är gammal fotbollsspelare. Hundra kilo muskler gör hans kropp fyrkantig, med låg tyngdpunkt.

Sen Dog rappar på så kallad spanglish, en hybrid av engelska och latinoslang. Även om hans rötter är kubanska var hans uppväxt mexikanskt präglad; något som gjort Cypress Hills musikaliska rötter än mer intrikata och komplicerade att nysta ut.

B-Real (riktigt namn Louis Freeze), den tredje länken i Cypress Hill, har en kubansk mamma och en mexikansk pappa. Hans mamma lyckades fly från ett kubanskt fängelse 1968. Hon tillhörde den Castro-fientliga paramilitära organisationen Alpha 66 och blev tillfångatagen under en gerillaaktion. En kusin hjälpte henne att fly därifrån på en flotte. Till skillnad från tusentals andra kubaner, som drunknat under sina flyktförsök, hade B-Reals mamma tur och plockades upp av en fiskebåt. »Min mamma klarade att ta sig därifrån, men nästan hela min övriga släkt är fortfarande kvar på Kuba«, säger B-Real.

Samma dag som intervjun görs har alla nyhetsprogram i Los Angeles reportage från Guantanamo Bay på Kuba, där 21.000 kubanska flyktingar väntar i läger i förhoppning om att få amerikanskt uppehållstillstånd. Varken B-Real eller Sen Dog, vars pappa också suttit i fängelse på Kuba, är några Castro-vänner och tror att den nuvarande krisen bara kommer att bli värre. »Det finns knappt mat på Kuba längre«, säger Sen Dog. »Folk svälter. Mina släktingar berättar om att katter försvinner från gatorna. Allt som går att äta försvinner.« B-Real fylleri: »Problemet kommer att kvarstå tills Fidel försvinner. Antingen om han nu dör självmant — eller om någon gör sig av med honom.«

På ena handen, mellan tummen och pekfingret, har B-Real en tatuering med en NF-logotype, ett minne från hans tid som medlem i gänget Neighbourhood Family. I ett gäng med nästan enbart svarta medlemmar var sannolikt kraven på att visa sig tuff ännu högre för en kuban-mexikan. Hans tid som gängmedlem fick ett abrupt slut när han blev skjuten genom ena lungan, en händelse han sjunger om i låten »Lick a Shot« från andra albumet. »Jag blev skjuten 1986. Sången baseras på vad som hände då och de mardrömmar jag haft efter den händelsen. Jag åkte genom ett annat kvarter. Jag var helt enkelt på fel plats, de fick mig off-guard. Det fanns inget att göra«, säger han och låter varken lika macho eller glamoriserande som hans ord framstår i tryck. Han svarar bara på en fråga.

* * * * *

Musiken blev B-Reals biljett bort från gängkrigen, hans nödutgång. B-Real bildade gruppen DVX tillsammans med bröderna Reyes, Sen Dog och Mellow Man Ace (som hoppade av för att satsa på solokarriär). »Namnet betydde ingenting, vi tyckte bara det lät fränt.« DVX blev aldrig mycket mer än ett hobbyprojekt, men det var under denna tid de lärde känna Muggs och då grunden lades till det som senare kom att bli Cypress Hill.

Muggs var tidigare med i gruppen The 7A3 som 1988 gjorde ett album på Geffen med titeln »Coolin’ in Cali«. Albumet gavs ut i samma veva som N.W.A: s »Straight Outta Compton« och var en av de första skivor som placerade Los Angeles på hip hop-kartan; dessförinnan var hip hop till största del en östkustföreteelse. En rad olika producenter medverkade på skivan, bland dem Schoolly D, Cash Money, The Bomb Squad med bröderna Shocklee och Eric Sadler samt den bortglömde Joe »The Butcher« Nicolo.

»Jag lärde mig mycket under tiden med The 7A3«, säger Muggs. »Framför allt lärde jag mig mycket av The Butcher. Han var verkligen tung. Fast skivbolaget fattade ingenting. Skivan bombade helt och vi tvingades gå igenom en massa bullshit. Nu, när jag ser tillbaka på det, är jag nästan tacksam för allt det strulet. När vi startade Cypress Hill visste jag precis vad vi inte skulle göra. Vi tar ingen skit.«

Cypress Hill är namnet på det område i South Gate där bandet bildades, men någon Cypress Hill finns egentligen inte. Den som åker längs Cypress Avenue märker knappast någon kulle. Det är en tämligen horisontell gata med små radhus, precis som vilken gata som helst i centrala Los Angeles. »Vi laborerade länge med rätt fåniga namn, men till slut sade vi, äh, fuck, vi tar namnet efter vårt hemkvarter«, säger Sen Dog.

»Men vi bildade Cypress Hill innan vi gjort någon musik«, fortsätter han. »Det viktigaste för oss till en början var egentligen inte musiken, utan det viktiga var mer att hänga runt, vara en del av något, tillhöra något, ha en egen crew.« Muggs fyller i: »Många grupper bildas för att göra musik, men vi var, och är, i första hand vänner.«

Tillhörighet är ett nyckelord när det gäller Cypress Hill. Att markera sitt område, sin egen klan. Det är lika viktigt överallt i bostadsområden där minoriteter försöker hävda sig, från South Gate i Los Angeles till Norra Botkyrka i Sverige. Cypress Hill är i sin tur en del av klanen Soul Assasins, en grupp musiker som även innefattar House Of Pain och Funkdoobiest. Sammantaget är det en rätt osannolik blandning människor: En kuban, en kuban-mexican och en vit italienättling (Cypress Hill). En mexikan, en puertorican och en sioux-indian (Funkdoobiest). Två vita irlandsättlingar och en diskjockey från Lettland (House Of Pain). Stående på rad skulle Soul Assasins likna en annons från Benetton. Eller en postkö i vilken urban förort som helst.

Skillnaden är möjligen att i den här postkön är rökning tillåten. Att sitta i en soffgrupp och intervjua Cypress Hill är som att sitta inne i en wigwam och röka fredspipa. Rökmoln stiger med jämna mellanrum mot taket, till och med sikten blir disig och man förstår Muggs hund; när den sticker in huvudet genom altandörren för att kolla läget, vänder den snabbt tillbaka till poolaltanen.

När vi pratat en stund frågar Muggs artigt »Är det OK om vi röker?«, och alla tre gruppmedlemmarna halar sedan fram varsin stor plastpåse full av gräs. De är inte bara övertygade om att röka marijuana är ofarligt, de till och med propagerar för att det är nyttigt. Däremot säger de nej tack till tobakscigaretter. Som det står tryckt på innerkonvolutet till deras album »Black Sunday«: »Över 400.000 amerikaner dör varje år av sjukdomar relaterade till tobaksrökning. Ingen har någonsin dött av marijuana.«

Cypress Hill har mängder av ivriga argument, varav de flesta är plockade från boken »The Emperor Wears No Clothes« av Jack Herer, en mycket populär undergroundbok i USA. B-Real: »Vet alla att två amerikanska presidenter odlade cannabis: George Washington och Thomas Jefferson. Det känner inte folk till. Eller ta Thomas Edison [uppfinnaren av glödlampan]. Han brukade sitta naken i sitt rum, dricka vin och röka gräs.«

Det ihåligaste argument som Cypress Hill och andra marijuanaförespråkare använder är att det skulle finnas något subversivt och rebelliskt i att röka gräs. Tvärtom, marijuana är i första hand en lugnande, passiviserande drog. Såväl polis och CIA applåderar säkert inofficiellt att arbetarklassungar i sovstäder sitter hemma och röker på, i stället för att aktivera sig och kräva de rättigheter de har rätt till.

Det kanske bästa argumentet mot marijuanarökning kommer från Nasa som i våras publicerade resultatet av en undersökning gjord på spindlar. De spindlar som utsattes för marijuanarök började spinna sina nät precis som vanligt, men efter hand lämnade de plötsligt stora, oregelbunda luckor mitt i sina nät; det intresse och den koncentration som behövs för att skapa försvann.

Men Cypress Hill bolmar obekymrat vidare. Första albumet innehöll låtar som »Ultraviolet Dreams«, »Light Another« och »Something For the Blunted«. Andra albumet öppnade med »I Wanna Get High« och fortsatte med »Legalize It« och »Hits From the Bong«. När gruppen i våras släppte sin första nya låt på nästan två år, ett bidrag till soundtracket »Friday«, undrade man om de möjligen hittat något nytt ämne att sjunga om. När man vände på skivan för att läsa låtens titel kunde man läsa: »Roll It Up, Light It Up, Smoke It Up«.

Jag frågar om de inte blir trötta på att sjunga och prata om marijuana hela tiden. Alla tre stirrar förbluffat på mig: »Va? Om vi tröttnar? Skämtar du? Självklart inte. Det är ju det som är hela vår grej. Det är det som är Cypress Hill«, säger Sen Dog. »Cypress Hill och marijuana är ett«, säger B-Real.

Muggs, som sett dåsig ut ett tag, blir plötsligt rejält engagerad igen: »Och det var vi som var först. Först med att verkligen propagera för marijuana. Andra nämnde lite här och där, men vi var den första riktiga marijuanagruppen inom hip hop. Nu försöker alla andra följa efter oss, men de följer en annans skugga. Vi är ledarna. Vi är de officiella förespråkarna för marijuana. Vi är generalerna. De andra är bara korpraler och skit.«

Okej. När jag senare får höra en av låtarna till den nya skivan finns en låt som faktiskt kritiserar andra marijuanarökare, dock på ett sätt som är typiskt Cypress Hill. Texten går ungefär: »Ha, ni säger att ni röker mycket, men ni ljuger. Vi är Cypress Hill — och vi röker mer.«

* * * * *

Även Cypress Hills idéer om musik vänder upp och ned på gängse normer. Gruppens rapstil är helt egen. Sen Dog brummar på med massiv, nästan Darth Vader-lik basröst, medan leadrapparen B-Real bräker med nasal, ljus gnällig röst. »Egentligen började det där som ett skämt«, förklarar B-Real. »Jag själv gillade det inte alls när jag först hörde inspelningen, men det funkade; folk verkade gilla det. Nu har det blivit vårt varumärke.« Rötterna till B-Reals förvrängda, medvetet nasala röst finns hos afrokubanska salsacrooners som Hector Lavoe, vilka sjöng med »voz de vieja«, en gammal kvinnas röst. Den puertoricanske pionjärrapparen Ramellzee är en annan förebild.

Cypress Hills självmedvetet utstuderade image som tokar, galningar, bygger inte bara på rökpuffande utan har rötter i chicanokulturen. Att visa att man är galen, loco, är ett uråldrigt chicanosätt att varna fiender på gatan för att börja bråka. I introt till »Insane in the Brain« viskar s-Real: »Who you trying to get crazy with, ese [chicano för »dude«]? Don’t you know I’m loco?«.

Allra sist i samma låt dyker det upp en kort countrysnutt, »I think I’m going crazy…«, som är samplad från en gammal lät av sextiotalsartisten Bobby Goldsboro. »Nämn inte den jävelns namn«, säger Muggs. »Den jäveln ska dö«, säger B-Real. Det visar sig att samplingen inte var godkänd och att Goldsboro i efterhand stämt gruppen på miljonbelopp.

Cypress Hills samplingar vittnar om deras musikaliska bredd, allt från Black Sabbath (»I Ain’t Going Out Like That«) till Gene Chandler (»Hand on the Pump«) och Dusty Springfield (»Hits From the Bong«) används som kryddor. När jag frågar om favoritalbum genom tiderna svarar B-Real »It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back«, »Fear of a Black Planet«, båda Public Enemy, samt »varenda jävla album med Led Zeppelin«. Han gillar även reggae och The Who, mest för att de slog sönder instrument på scen. Sen Dog väljer »Yo! Bum Rush the Show« med Public Enemy.

Muggs blir helt tyst när han får frågan. Sedan blir han arg: »Vad är det för jävla fråga? Jag skulle kunna nämna »Criminal Minded« (med Boogie Down Productions), men det är inte möjligt att sitta här och utse några enstaka favoritalbum. Ta bara reggae. Hur gör man där? Vi lyssnar på allt, vi lyssnar alla på vår egen skit. När du hör vår skit, sipprar allt omedvetet ut. Så är det.«

När Muggs handlar skivor är han seriös: »Jag hinner tyvärr inte köpa skivor så ofta som jag har lust, men jag tar en sväng minst varannan vecka. Jag börjar tidigt, går upp ungefär nio, och håller sedan på hela dagen. Det brukar bli ungefär åtta affärer. Och när jag går in i en skivaffär kollar jag alla avdelningar. Jazz, gospel, blues, rhythm’n'blues, klassiskt.«

Vi går bort till Muggs hemmastudio för att lyssna på nya skivan. Nio låtar är klara och grovmixade och Muggs inser att han måste »jobba som en jävla dåre« för att hinna göra fem låtar till innan skivan ska släppas i augusti. »Men det är OK, vi kommer att hinna.«

Gruppen har bestämt sig för att inte göra om misstaget från andra albumet »Black Sunday«, som var en snygg och effektiv men tämligen förutsägbar urvattning av vinnarformeln från den briljanta debuten. »Andra albumet blev okej, men blev tyvärr inte alls lika varierat som det första«, säger B-Real. »Det blev bara hårda, hårda låtar, vi var väldigt stressade när det gjordes. Nya skivan blir därför mer i stil som den första.«

Medan vi lyssnar på de nya låtarna halvligger Muggs i sin stol med en blunt i munnen; stora rökmoln skickas lodrätt uppåt som från ett ånglok väntande på en perrong. »Vad vill du höra först, the hard shit eller the mellow shit?« Jag väljer att börja med the mellow shit. Det jag får höra låter mycket bra. Hypnotisk, suggestiv hip hop, med alla de sedvanliga Cypress Hill-ingredienserna.

Allra mest imponerar »Let It Rain«, intensiv som ett åskmoln, samt en långsam, tung hardcoreballad som för tankarna till The Last Poets mest bittra ögonblick eller till en förbannad Gil-Scott Heron. Titeln på låten vittnar om tonen i framförandet, »Fuck Off«. Det låter som gruppens argaste låt hittills, kanske även den mest centrala. B-Real säger: »Låten handlar om alla rappare som säger att de är hardcore, att de är på riktigt, men när du vänder dig om gör de läskreklam, ölreklam, medverkar på R&B-skivor, all möjlig dum skit som inte har med rap att göra. De motsäger sig själva. Stå för vad du predikar, det är vårt motto.«

Att vara på riktigt — och att kunna bevisa det — är livsviktigt i hip hop-världen, bokstavligen talat. Cypress Hill har länge bemötts med misstro av de egna leden; de är av fel hudfärg. Denna konstanta motvind ligger i botten till den ilska som briserar i »Fuck Off«. Den svarta rapparen DJ Quik har till exempel sjungit »You ain’t got no style/Your white is showing like Belinda Carlisle«. Den ultimata hip hop-förolämpningen.

Kanske är det därför Cypress Hill anstränger sig så intensivt för att bevisa att de är på riktigt. När jag ska fotografera gruppen föreslår jag att vi ska ta bilderna ute vid poolkanten. Muggs: »Visst, helt okej, vi ska bara hämta våra vapen först.« Vänta, jag vet inte om det är så… Ingen bryr sig om mitt mumlande. Sen Dog: »Är det okej om jag lånar maskingeväret?« B-Real: »Om han ska ha ett jävla gevär vill jag också ha det.« Muggs: »Kolla den här pistolen, den är en av mina senaste.«

Med svenska ögon mätt framstår Cypress Hill på de här bilderna som dagisungar med ärtbössor eller som dumma tonåringar. Blåögda, naiva. Men i deras ögon är det ett skämt — ett skämt som är på allvar. Handvapen är extremt vanligt i Los Angles; Muggs blir till och med förvånad när jag upplyser om att de vapen han visar upp är olagliga i Sverige. South Gate beväpnar sig, Beverly Hills beväpnar sig. När man besöker de flottaste kvarteren i Beverly Hills ser man små, blå skyltar på gräsmattorna med texten »Armed Response«. De rikaste nöjer sig inte med polisen utan har egna beväpnade vaktstyrkor.

Upptrappningen av våldet märks om man lyssnar på Cypress Hills skivor. På första albumet fanns låten »Hand on the Pump«. På andra albumet gjordes den om till »Hand on the Glock«. Framgång leder till dyrare och hippare vapen — Glock är alla gangsterrappares favorithandvapen.

Vi kommer från olika världar. Sen Dog frågar ut mig om jag inte blir extremt uttråkad på långa flygsträckor. Jag svarar, visst, det är trist, men det är okej om man har en walkman och en bra bok. Sen Dog: »So you do reading and shit?«

I sommar ska Cypress Hill turnera på Lollapalooza i USA tillsammans med Hole, Sinead O’Connor och Sonic Youth, något som ytterligare lär förstärka deras epitet som hip hopens svar på Grateful Dead. Själva älskar de det epitetet. De har varit med på den kringresande neohippiefestivalen Lollapalooza en gång förut, och prydligt inramade bilder från gruppens framträdande på leriga Woodstock hänger på en av väggarna i Muggs hus.

»Att bli jämförda med Grateful Dead är en stor ära för oss«, säger B-Real. »De har ju turnerat sedan slutet av femtiotalet (här är B-Real ute och reser lite; Dead bildades 1965, men okej) och är nu populärare än någonsin. Ingen tjänar mer pengar på turnéer än uråldriga Grateful Dead. Vi vill också nå så långt, få en egen trogen armé av fans. När vi reser oss från våra gungstolar när vi är 60, då vi kanske bor på en jävla ö någonstans, då vill vi veta att våra fans fortfarande finns där ute«.

Han puffar lite och tillägger sedan: »Det vore verkligen cool.«

DJ ROB SWIFT (X-Ecutioners, USA)

the Architect album release tour March 2010

The Architect Album
Release Tour 2010
March 2010: 19 – 28 2010

DJ ROB SWIFT (X-Ecutioners)
www.djrobswift.com
www.myspace.com/djrobswift
www.ipecac.com

New Album: The Architect
Rel. Date: February 23, 2010
Publisher: Ipecac Recordings

Interview:

Dear Music Fans,

One of the most famous and celebrated Djs and turntablists in the world is back with a slamming new album “The Architect”, this time blending Hip Hop, scratching and classical music.

DJ ROB SWIFT is part of the biggest Dj group “the X Ecutioners” on the planet and toured and worked with everyone: Red Hot Chili Peppers, Linkin Park, Fat Joe, Everlast, Mike Patton (Faith No More), Cypress Hill, Wu Tang Clan, Eminem, Good Charlotte, Xzibit, Dan The Automator and even truly forward-thinking Jazz legends such as Herbie Hancock and Bob James.

It’s ROB SWIFT’S debut release on Mike Patton’s (Faith No More) Ipecac Recordings label, a perfect fit as both men have been challenging the notion of music for years. They have previously toured together promoting Patton’s Peeping Tom project and their collaborative effort General Patton Vs. The X-excutioners.

Tour Facts, Dates, Videos, Infos … read more …

Lite hip-hop såhär på vinterkvisten. Cypress Hill är en gammal favorit och denna är väl en av deras mest kända:

Cronología esencial de la conocida como Golden Era del rap, tan añorada en estos two thousand and…

1990

• 2 pac participa como bailarín para Digital Underground.

• Se estrena en la emisora de radio WKCR de New York el “Strecht & Bobbito show”, programa dedicado a la música hip hop donde se hacían sonar demo-tapes (cintas de demostración) y freestyles (improvisaciones) en directo de rappers noveles que por aquel entonces no contaban con sello discográfico como Big L, Notorious B.I.G., Wu Tang Clan, Fugees o Fat Joe, todos ellos artistas reconocidos en la posteridad.

• Luther Campbell (2 Live Crew) y un propietario de una tienda de discos de Florida son arrestados por el polémico álbum de 2 Live Crew, “As Nasty as They Wanna Be” (Tan asquerosos como ellos quieran ser).

1991

• El álbum de N.W.A. “Niggaz 4 Life” vende alrededor de 954.000 copias en su primera semana, un trabajo que marcaría la ruta de muchos álbumes de rap hardcore en la posteridad.

• Cypress Hill lanza su primer disco e inician una campaña para legalizar el cáñamo.

• Notorious B.I.G. aparece en la sección “Unsigned hypes” (una sección de promoción para jóvenes sin sello descográfico) de la revista Source.

• Busta Rhymes aparece en el clásico de A Tribe Called Quest, “Scenario”.

1992

• Dr. Dre lanza “The Chronic”.

• Los Rock Steady DJ’s (DJ Qbert, DJ Apollo y Mix Master Mike) ganan el título mundial de la DMC (Disco Mix Club).

1993

• “The Chronic” alcanza el disco multiplatino.

• Wu Tang Clan lanza su álbum debut “Enter the Wu Tang (36 Chambers)” que se convertiría en disco de platino.

• Cypress Hill presenta su segundo disco, “Black Sunday”.

• Mobb Deep saca su disco début “Juvenile Hell”.

• DJ Qbert y Mix Master Mike (The Dream Team) ganan de nuevo el título mundial de la DMC, esta vez sin DJ Apollo.

• A Tribe Called Quest firma su tercer disco con “Midnight Marauders” con un Quién es Quién de la escena de por aquel entonces plasmado en la portada del LP.

1994

• La primera referencia de Nas, “Illmatic” , es calificada como uno de los mejores álbumes de Hip-Hop de la historia.

• Common presenta “Resurrection” y es aclamado como uno de los mejores liricistas de todos los tiempos.

• Warren G, hermanastro de Dr. Dre, consigue vender 4 millones de copias de su disco début “Regulate: The G Funk Era”.

• Tupac es asaltado y recibe cinco disparos en el vestíbulo de Quad Recording Studios en Manhattan, New York. Después de su recuperación acusaría a Puff Daddy, Notorious B.I.G. y Andre Harrell (mitad del dúo Dr. Jeckyll & Mr. Hyde) del ataque que sufrió.

• Notorious B.I.G. debuta con su LP “Ready to die” que se convertiría en disco multiplatino.

1995

• Queen Latifah gana un Grammy en la categoría “Best rap solo performance” por el tema “Unity”.

• Tupac firma por Death Row Records después de que Suge Knight pagase una fianza por él de 1,4 millones de dólares para sacarlo de la cárcel por una condena por supuestos abusos sexuales, Tupac siempre se declaró inocente.

• Eazy E muere de sida a los 31 años.

• Notorious B.I.G., apodado ya por aquel entonces por algunos como “King of New York”, es nombrado “Lyricist of the year” por la revista Source. Su single “One More Chance” fue directo al top de las listas.

1996

• “The Score”, una mezcla de letras conscientes y comprometidas con pinceladas de reggae, se convierte en el disco mas exitoso de The Fuggees. Debuta en el número uno y gana dos Grammys, aportando un respiro de aire distinto a la escena del Hip Hop.

• Los premios MOBO (Music Of Black Origin) celebrados en Reino Unido otorgan a The Fugees dos trofeos.

• Snoop Dogg y su guardaespaldas McKinley Lee son acusados de asesinar a Philip Woldemariam, un inmigrante etíope de 20 años de edad, tiroteado en agosto de 1993.

• Jay-Z lanza su después alabado debut, “Reasonable Doubt” (Duda razonable).

• Bone Thugs N Harmony en un tiempo récord pone en lo más alto su hit “Tha Crossroads”.

• El 7 de septiembre Tupac es tiroteado en Las Vegas después de asistir a una pelea de Mike Tyson. El día 13 de septiembre fallece a las 4:03 a.m.

1997

• Notorious B.I.G. es asesinado a golpe de bala el 9 de marzo en Los Ángeles a la salida de una fiesta que daba la revista Vibe en el Peterson Automotive Museum después de la gala de los premios Soul Train.

• Missy Elliott (Melissa Arnette Elliott) redefine el panorama con su primer álbum “Supa Dupa Fly”. Posteriormente se convertiría en líder de ventas como artista de rap femenino.

• Roc-A-Fella (disquera de Jay-Z) vende la mitad de sus acciones a Island Def Jam por millón y medio de dólares.

• Juice, MC de Chicago derrota a Eminem en la Scribble Jam, el mayor escaparate de Hip Hop underground en los Estados Unidos por aquel entonces.

• Interescope Records vende sus intereses en Death Row (disquera de Suge Knight, que contaba con Snoop Dog o Tupac entre otros).

1998

• Dr. Dre ficha a Eminem para su sello Aftermath después de escuchar un freestyle de este último en una emisora de radio de Los Ángeles.
• El debut en solitario de Lauryn Hill “The Miseducation of Lauryn Hill” es nominado diez veces a los premios Grammy y gana cinco de ellos incluidos Álbum del año y Mejor nuevo artista.

• Shyne (Jamal Barrow) firma un contrato discográfico con Bad Boy Entertainment, discográfica de P. Diddy.

1999

• Respaldado por Dr. Dre, Eminem vende 4 millones de copias de su debut, “The Slim Shady LP”.

• The Neptunes (Chad Hugo y Pharrell Williams) controlan las ondas con varios hits para la radio como “Got Your Money” de Ol’ Dirty Bastard o “Oh No” de Noreaga.

• Big L (Lamont Coleman) es asesinado el 15 de febrero cerca de su casa, en Harlem, New York.

• Dr Dre pone en el candelero de nuevo a la costa oeste estadounidense con su LP “2001”.

B-Real of infamous rap group Cypress Hill was spotted at the Lakers Vs. Oklahoma City game wearing a Bloodbath crewneck.

You’ve got to salute anyone taking the plunge into paper at a time when magazines meet their makers faster than the startling, saddening number of A, B and C-listers over the last five months. That’s not to say that just because you’re bloody minded enough to swim against the deadly swells of the magazine industry’s slow decline your publication will be any good, but it’s admirable nonetheless. With any luck, the new breed of editors and publishers will possess a single percent of the lunacy of Tom Forcade rather than sitting blandly in an office of vintage Eames pieces, stroking a vintage Woolrich coat.

For those of us a little bored of “you weren’t there maaaaaaaan” yippie types talking about dropping out and pranking folks, it’s nice to hear about something genuinely subersive, and the origins of High Times are just that. Tom started the magazine in 1974 with 12k and the proceeds of a drug deal and what could have been a burn-out fanzine, was a glossy creation, well-designed, hiring the best writers and at one point carrying over a hundred staffers. The professionalism of the Trans-High Corporation just made it all the more subversive.

Reading through Martin Torgoff’s excellent ‘Can’t Find My Way Home,’ his section on the magazine’s genesis with contributions from onetime High Times editor Glenn O’Brien who testifies as to just how manic the offices were and that the mysterious Mr. Forcade was very much the real deal, shifting and smoking a serious amount of dope, and suffering extreme mood swings that left him acting like a weed-addled Howard Hughes, even rocking a Fu Manchu ‘tache. How the hell did he get away with it all? Maybe the whole operation worked under the notion that authorities would never accept that the rag would be so closely affiliated with shifting weight, as that would be too obvious, and noone in their right mind would take a risk like that. Tom wasn’t in his right mind though, and reportedly attempted suicide a number of times, suffering depression over the death of his friend Jack Coombs in a plane crash during a smuggle gone wrong, and shooting himself on November the 19th 1978.

Tom was a product of the ’60s who left the army and became heavily politicised, before becoming THC’s own Hefner but rehashing (get it?) his life story here would be pointless, as friends and associates tell it a lot better in pieces like this George Petros piece, talking to cartoonist John Holstrom (‘Punk’ magazine and Ramones covers). The magazine industry needs mavericks, not business planners and reverential fanboys. Without Tom’s direction High Times entered an interesting phase – from 1979 to the mid ’80s, it added yayo to the table, (Holsteom cites the coke period as being 1981 to 1985, we’ll use the October 1979 issue’s freebase kit ads) with it superseding the weed focus; a sign of the times, think disco, Studio 54 and Hollywood’s blizzard, but it was Tom’s passing that opened these floodgates.

Perhaps for all his madness, he was keen to keep the class-As to the background. That’s not to say tooters, Triple-Beams and even Methaqualone-themed paperweight weren’t sold in the legendary ads section of the magazine, but cooking coke brought a certain darkness to the proceedings. For that half of the ’80s, writing for the magazine reportedly became an embarrassment to match Allan MacDonell’s Hustler tenure, as documented in ‘Prisoner Of X,’ (much to Larry Flynt’s displeasure) and removed the journalistic stepping stone it provided the previous decade. There was a LOT of cocaine coverage. Glenn hastily left. But here’s the thing – the content became even more morally murky, and with five years of great cover art under its leaf-buckled belt, High Times’s covers during the coke-era were pretty batshit crazy too, less subtle, but vastly superior to the current lurid look of the magazine, which seems to have stayed static since the ’90s. There’s a scattering of coked-out covers below.

The infamous Ohaus Triple-Beam

It doesn’t end there though. Journalist Steven Hager’s entry into High Times and as a documenter of subcultures is invaluable. You should know him as one of the first to get the term ‘hip-hop’ printed, and his fine 1984 book ‘Hip Hop’ remains hard to obtain. He also wrote the book ‘Art After Midnight,’ documenting NYC’s avant art scenes.You should probably give them a read, and help is at hand, as the very much in-print, ‘Adventures In The Counterculture’ incorporates both essays that made up the backbone of each book.

Hager is also quoted in ‘Samo Is Dead,’ Phoebe Hoban’s Basquiat story for New York magazine. Steven took over as editor of High Times in 1988 and his first editorial move was to focus on bud, and jettison opiates and cocaine from the magazine, taking it into the Cannabis Cup era. Steven’s hip-hop credentials, and the rise of blunted rap meant more rap talk in the magazine and a new audience of readers during the early ’90s willing to pay a Tower Records markup price because of a mention in The Source’s ‘Media Watch’ column.

Now High Times seems to be showcased locally in the racks outside gaudily decorated head shops, it’s great that it’s still going, but in 2009 a publication dedicated to weed feels like it page upon page of a stoner colleague crowing about how they hotboxed all weekend and were, like, stoned for three days solid and ate nine pizzas etc. etc. etc. Smoke the shit – don’t talk it. But High Times was the vessel that created that overfamiliarity with THC-babble, so their longevity is well-deserved. Long may it run three thousand word pieces on secret harvests, and break down lighting technology with alarming levels of detail.

There’s a great film to be made from Tom Forcade’s life story – aspiring publishers should be thinking in terms of their own biopics after they pass. Are your day-to-day antics maniacal enough to fuel a film? On a lighter note, there’s a great documentary in there too, charting the friendy softball tournament rivalry that High Times’s ‘Bonghitters’ squad maintains with fellow New York magazine Vanity Fair and their ‘Veefers’ who frequently marvel at the stoners’ sporting ability.

Slash has recently released a more up to date version of the Guns N’ Roses classic Paradise City, with the help of Fergie of The Black Eyed Peas and rock band Cypress Hill. It is an interesting take on the song with many different elements been incorporated into it. Fergie also does a very impressive job on the vocals and really should consider doing this style more often. It really shows her vocal range. Here’s the song anyway:

Já escutaram a nova versão de Paradise City, um dos melhores sons do Guns, gravada por Slash, Cypress Hill e Fergie? Se não tivesse tão envolvida em chacoalhar o moneymaker a Fergie daria uma grande vocalista. É a melhor contribuição nessa música, que ficou ridícula. Essa foi pra acabar com a expectativa sobre o novo disco do Slash.

So check this out.  Slash is coming out with a solo album featuring a slew of special guests including Dave Grohl, Flea from Red Hot Chili Peppers, all of Guns N’ Roses minus Axl, and many more.  The first song hit the internet and it is a cover of Paradise City featuring Cypress Hill & Fergie. 

What do you think of the song? 

This is a cover of Gunz and Roses classic Paradise city. This track owns. Both Fergie and Cyprus Hill take this hit and brings it to a whole new era. This is a b-side to the single Sahara which  featues Japanese singer Ksohi Inab. Slash’s album Slash and friends come oit in March. Guest on this album are Nicole Scherzinger, Meat Loaf, Dave Gorhl of the Foo Fighters, Alice Cooper and may more. ♣

WTF? não é q ficou bom!!

vc não sabe o q é? é isso mesmo. slash+cypress hill+fergie!

Slash + Cypress Hill + Fergie, do Black Eyed Peas cantam “Paradise City” e viram a piada do ano.

Hahaha!