Jag har på sistone märkt hur slarvig jag har varit med det här bloggandet. Tid eller lust har jag dessvärre inte haft för att sätta mig ned vid datorn. Men men, det kanske är dags att vända på det igen?

Have a good one.

Kom hem för inte allt för länge sen från fotbollsträningen och har inte precis varit aktiv på bloggen, så tänkte att det kunde bli ett kort inlägg.

Sitter just nu och färdigställer min ”portfolio” eller snarare personliga hemsida, där man kan ha information om sig själv, sina arbeten, cv m.m… Har känt mig väldigt stressad på sistone, antagligen för att man har mycket arbete just innan jullovet. Fast aldrig förstått mig på det där att skynda på sig med alla uppgifter just innan lovet. Vet inte hur det är med er men lär man inte sig om man tar en sak i taget istället för att smacka in allting i sista minuten? Man går ju i skolan för att lära sig saker inte för att göra allt i full stress och sedan glömma allt.

Aja, har nog inget mer att säga just nu. Ska nog lägga mig nu.

Hare gött, bye.

Älskar känslan när man spelar fotboll. Då man verkligen lever i nuet och inte annat. Man släpper all stress, och man vill bara att känslan ska vara för evigt

Eftersom jag inte vill låta inträngande, som en stalker eller nämna några personer som jag kanske inte får nämna så kommer jag ge personerna ett namn med fet stil.

Fan vad verkligt, fan vad jag vill ha det där, fan vad jag längtar..

Läraren tar en titt omkring sig, hon vet att alla är okoncentrerade men börjar ändå gå igenom sin presentation. Rösten ifrån klasskamrater magnifieras till mina öron, jag hör inte läraren längre, jag hör ett par omogna 17 åringar som bestämmer sig att prata om hur en annan individ äter samt kastar sitt mandarinskal. Fan vad patetiskt, i en presentation som alla betyg kommer att baseras på ignorerar de fortfarande.

En våg av irritation utsöndras i min kropp, flytta närmare till projektorn samt läraren verkar en smart tanke, som jag sedan utför. Jag drar fram stolen så nära projektorn att jag knappast kan se hela bilden, är det värt det tro? Jag inväntar några sekunder av prat ifrån läraren, märker att det inte finns några ljud som stör mig längre, fy fan vad skönt. Jag lutar mig tillbaka på stolen, läser texten på bilden och lyssnar noggrant på lärarens välformulerade ord.

Det går tre minuter innan fler personer börjar prata, ett par till minuter så börjar fler, och till slut är hela klassen i kaos, finns inte en stund där man enbart hör lärarens ord ifrån redovisningen. Jag sluter ögonen, lägger handflatorna emot ansiktet, böjer mig fram på stolen och bara vill strypa alla närvarande i rummet som stör mig. Detta är en av anledningarna jag hatar min skola, min “arbetsmiljö” – min dag med andra ord. Detta är en av anledningarna jag brukar vakna på mornarna och bara tänka; “Det är inte värt det“.

Såklart anstränger jag mitt yttersta till att prestera bra i skolan, det är en självklar sak enligt mig, ett faktum. Men när man inte kan höra instruktionerna, veta vad fan man ska göra och inte kan koncentrera sig – hur i helvete ska man ta sig till väga? Atmosfären är vrång, om det var ett papper så skulle jag knöggla ihop det till en boll, sedan äta den. Varför? För att då vet jag att den fräter till döds och jag är anledningen till det.

Vi har en genomgång på Litteraturhistoria, som jag då är intresserad i, väldigt intresserad – däremot ser det ut som att klassen kommer att förstöra den glädjen också. Inte nog med att det var en person som sov, då menar jag verkligen sov sittandes på stolen, mitt i genomgången(!).

Jag spelar upp Viva la vida i skallen, tänker mig bort och visualiserar en perfekt klass, fan ta er.

Handen ser så liten och obetydlig ut desto länge jag håller den ifrån ansiktet, med desto närmare jag håller  den så känns det som att den är för stor och utger ett hot mig själv; som att den på något sätt ska strypa mig. Ederar jag ett hot för mig själv?

Ett ganska så sent inlägg, men jag har inte haft lust att skriva här, kändes inte som att jag behövde skriva av mig. Men hur som helst, bättre sent än aldrig.

I fredags så var det filmkväll hos Johanna, som har typ världens finaste hus, kändes fel att gå på toaletten för att enbart tvätta händerna, kändes som att jag skulle förstöra det snygga. I alla fall så var det jag, Max, Johanna, Caroline, Sofia och Karin där, fett nice må jag säga – däremot tycker jag att filmen kunde vara mycket läskigare som vi kollade på, The hills have eyes var inte riktigt läskig, mer äcklig vid en del scener. Otur att min dator vägrade bränna min film, de skulle ha bajsat på sig av rädsla. Hur som helst så var det mys, ända tills tjejerna bestämde sig att vräcka i sig kaka med 100 ton grädde, snacka om att jag förlorade apptiten. De var som en gamar, sjukt, sött dock.

Det roligaste i hela kvällen var nog Karins mobilsamtal när vi alla satt i köket. Mitt i allt så hör man en mobil ringa och man ser Karin gräva i fickan, tar upp mobilen och svarar. Det som var roligt var hennes sätt att svara; Ooooh, nu ska du få veta – sa hon samtidigt med världens inlevelse, som att det vore top secret information och såklart hennes vidgade ögon. Snacka om att jag la huvudet på armen och bara dog av garv, som tur är hör man inte mitt garv, oftast, denna gång var den tyst – annars skulle nog alla tro att jag var sinnessjuk.

En annan rolig sak var nog deras berättelser om hur de kommit in i rummet medan deras föräldrar, aa, du kan nog gissa dig fram – sådana liknande historier. Däremot kände jag mig lite dålig eftersom jag hade mycket värre och pinsammare situationer jag hade befunnit mig i, ville inte berätta, kändes som att jag skulle höja ribban ifrån “skoj händelse” till “Vad i helvete..?”.

Sedan; NI HADE FEL, JÄTTEFEL.

SÅ SÖÖÖÖT <3

Jag började ta Prozac idag, för er som inte vet vad det är; Anti-depp medicin. Fungerar faktiskt, till en viss grad, den fungerar som en sockerkick – med samma biverkningar. Då menar jag att man blir jätteglad, sen blir man ledsen, sur etc, som sockerkicken som gör en full av energi och sedan slö. Men vad ska man göra, det finns ingenting i världen som inte har biverkningar av olika slag.

Kärlek
Vilja
Ambitioner
Glädje

Allt kan brytas ned till miljoner biverkningar, effekter etc.
Svartsjuka, misslycka, missbruk, oåtkomlig, fake, längtan, långsökta drömmar – kan fortsätta med listan i decennier, men du förstår säkert min poäng.

Antingen är det medicinen som når sitt slut och talar för mig, eller så är det rent ifrån hjärtat – jag mår inte bra, jag får ingenting jag vill ha, jag duger inte till och jag är oviktig. Ännu en gång kommer det ord samt tecken som man alltid kan säga; Varför?

Vad hände med mig?
Vad hände hur mår du Sam..?
Fråga som att du bryr dig..

Mina fingrar och tår fryser, likt isbitar känner jag varje steg eller rörelse med fötterna och varje tangent, jag tycker på med fingrarna. Tåget har svept förbi ett antal gånger, ljusen har jag byt ut x antal gånger, solen skiner och jag har en filt inlindat runtom mig. Även i detta skal av skydd, ljus ifrån en stjärna och vinterkyla så tänker jag fortfarande bara på henne..

Wish me luck..

Ljudet ifrån datorns fläkt svämmar in i mina öron.
Varför är min kropp så tung?
Det så tyst att jag hör vattnet koka på spisen, jag brukar älska det här – varför utsänder min kropp känslan av att jag är instängd?
Mina öron verkar höra vibrationerna ifrån väggen näst intill.
Varje fotsteg grannen tar vill jag kolla upp på taket, som att jag skulle på något sätt se personen gå omkring åvan mig, på mitt huvud.
Jag börjar massera mina tinningar, varje varv som cirkuleras av mina fingrar skickar blod forsandes mot mina ögon.
Jag stänger ögonen, fortsätter att massera tills det känns som att ögonen när som helst ska fly ifrån ögongloben.
Karin skriver på MSN, ljudet sänder en våg av irritation från trumhinnan till botten av min själ.
Varför har jag inte ändrat min status till “upptagen”?
Jag sätter båda handflatorna emot ansiktet, reser mig upp och går emot köket.
Nudlar, mina älskade nudlar.

Jag hatar huvudvärk.

Ska jag?

eller..?

Jag känner hur den varma, fuktiga andedräkten smeker min kind. Den verkar så kärleksfull, så jag drar in ett djupt andetag igenom näsan. Luften har ingen lukt – jag stannar till, drar in ännu ett andetag. Varför känner jag ingen lukt? Drar in ett sista innan luften förvandlas till eld i mina lungor, smärtar skjuts igenom hela kroppen och jag öppnar mina ögon för att se vem det är som hela tiden andats på mig – långt ifrån en vacker syn.

Stora vita ögon med små svarta pupiller, uppspända som att han själv sett ett spöke. Munnen verkar luta sig emot ilska innan han, hon eller DEN, lägger på ett stort leende på läpparna. Den är så nära mig att vi nästan nuddar varandras näsor, rädslan och smärtan blandas, till slut kan jag själv höra hur botten av min själ spricker av dess utstrålning.

En våg ifrån dess fast beslutna vilja att ta mitt liv liggandes säng spiller ut som radiovågor till mina öron. Allt blir förvrängt, världen börjar snurra, den backar, jag sträcker mig efter något att försvara mig med, han tar min arm och lyfter mig som en fjäder.

Jag får inte fram ett ord, mitt hjärtslag är det ända ljud som hörs innan den övergår från den ondskefulla leendet till ett rent fictionellt monster. Den har ådror som pumpar i all sin fart, tänderna stora och vita, håret är vått och armarna är smala, för smala för att vara så stark. Detta har ingen logik, jag förstår ingenting när den plötsligt bestämmer sig för att dela med sig ett par ord.

För kommer det bara brus.
Då uppfattar jag att den kommunicerar med mig.
Jag anstränger mig lite mer för att lyssna.
Bruset börjar klarna – jag känner igen den där rösten.. Men vem är det?
Jag anstränger mig ännu mer innan den höjer rösten och säger; Vadå, känner du inte igen mig?
- Pappa?
Han drar på världens leende av hämnd, drar ett sving och slänger mig ut igenom fönstret, jag kunde känna kollisionen med glaset, hur den splittrades och skar upp delar av min kropp – på vägen ner i mitt fall kunde jag höra hans ondskefulla skratt allt bli högre innan jag föll till marken. Nu vaknar jag..

Mina drömmar är i världsklass, sjuka är bara början till definitionen.

Du é inte fin enligt längre.
Jag tål dig inte längre.
Vi fungerade aldrig till en start och kommer aldrig göra det.
Alla andra hade rätt om dig och mig.
Låt mig vara..

Mediekommunikation - VG
Medieproduktion - VG
Engelska - VG
Svenska - G
Matte - G*, eftersom jag har B/C så har vi inte haft ett prov, alltså kan han inte sätta ett betyg på mig.
Språk *Japanska - VG
Projekt och Företagande - VG
Idrott - VG
Multmedia - VG

Igår fick jag mitt bankkort. Nu känns det verkligen som att jag har en anledning till att införskaffa en plånbok! Men inte nog med att jag fick bankkort; jag kollade på hur mycket pengar jag hade i konton och blev ganska så chockad. Med tanke på att hälften av mitt barnbidrag och nu hela mitt CSN bidrag går i min konto så har jag ganska mycket pengar. 23 511:- kronor, inte dåligt må jag säga, kanske lite överdrivet mycket, eftersom min mamma redan är skyldig mig 4000:- så känns det lite taskigt att nu ta emot de pengarna. Men vad ska man göra med pengarna? Jag vet en sak jag skall göra i alla fall, och det är idag – bortsett att raka bort skägget som börjar bli skrämmande för barn och allmänheten; ska fixa min gitarr. Samma sträng, G-strängen, gick av när jag spelade/sjung sönder hemma hos min farmor med kusinen, så det vore smart. Sedan- vet jag inte..

Har inget annat att spendera det på, tänker fortsätta spara skiten, tycker inte att det är värt att bli galen och tokspendera pengarna, likt tjejer.

Helgen är lika tom som alltid, inga planer, inte bjuden någonstans alls. Troligen blir det en helg tillsammans med Chrille, som vanligt. Inte för att jag klagar på det, men det vore nice med en liten omväxling.
Got plans? SMS DIRR.

Nuvarande sitter jag i skolan, jag har missat de två två andra lektionerna för att jag var hemma. Brottades med kudden och den jäveln vann, två gånger, två fredagar, otur va? Jag trodde att jag äntligen fick tillräckligt arbete för att sysselsätta mig för en hel lektion! Men jag hade helt fel.

Jag hade två uppgifter att göra, att designa en logo som utspelar mig och min personlighet, en logotyp med andra ord. Sedan att granska en hemsida, om det “globala torget” lättare sagt. En logo med en A4 information om hur jag gjorde loggan, varför jag valde det jag valde, vad den utspelar sig etc. Sedan Globala torget saken, som kräver granskning och ännu en A4.
MELLANSLAG Hur lång tid tror du att det tog? 30 minuter, inge mer. Kompisarna sitter fortfarande och förstår ingenting, hälften är inte ens klara med den första uppgiften som de har fått två lektioner på sig att avsluta.

Hur korkade och senila kan man vara..?
Hur annorlunda är inte jag ifrån klassen..?
Hur tråkig är inte uppgiften..?

Jag får surfa, kolla på filmen och chilla. Nej, det är inte skönt, inte när man sitter i skolan och förväntar sig utmanande uppgifter, annars kunde jag lika gärna sitta hemma och försöka fånga bananflugor med två Kina pinnar – vilket vore tre gånger så mycket mer utmanande.

Nu ska jag hur som helst gå och lägga mig i soffan, skicka sms till random personer och dö intert.
Have a good one.

Spenderade min första heldag i skolan idag. Det var faktiskt roligt, men det var allt eftersom vi hade idrott på morgonen. Brukar normalvis inte vara så taggad på att ha idrott, men korskyrkan en asschysst lokal att vara i. Inte nog med att det är vi elever som ska leda idrotten nu, alla som klarade leda en lektion till en VG nivå får nu leda en helt egen lektion. Från början till start, annars delade man in det i en grupp av ungefär 4 – 6 pers.
MELLANSLAGJag kommer att klara mig. Nuvarande tänker jag på att hålla i lektionen med enbart lekar. Vilket alla tycker om, kanske inte Emil, men man kan inte alltid göra alla glada. Såklart börjar jag med “alla bränner alla”, eller, en del kanske kallar det för “killer-ball”?

Lika tråkigt i skolan. Om inte, ännu tråkigare. Allt jag kan göra nu för tiden är att klaga. Jag är inte ens rolig längre, jag svabblar som ett fån också när jag pratar, eftersom jag inte pratar SÅ mycket längre – till skillnad med förut. Jag orkar inte en vara social med folk, så lite som jag brukade vara. Jag tycker bokstavligen det är roligt att sitta och trixa med pennan istället för att göra något under lektionen.
MELLANSLAGDenna lektion, alltså efter idrotten, Svenskan med andra ord, var ganska intressant. Ok, jag ljuger, lika tråkigt som vanligt. Jag säger ifrån om jag inte är beredd på att redovisa något, men vad gjorde jag idag? Läste texten och bara improviserade, jag brydde mig inte ett skvatt om vad läraren skulle stämpla för betyg i pannan på mig. Jag bara formulerade det som att det vore roligt, fick Britt, vår lärare, samt alla i klassen att skratta. Då vet man att det gick signifikt bra i alla fall.

Nu ska jag klaga på hemmet också.
Jag sover fyra timmar per kväll, vilket innebär att jag är ganska så trött när jag kommer hem ifrån skolan. Men mamma vill inte ge upp med hennes konstanta “Ta bort den här/gör det där för den saken gör mig irriterad”. Världen snurrar verkligen bara runt henne, omöjligt att bemötta henne i någon nivå när det gäller att vara nöjd. Alltid så får man gnäll, göra om det och sedan “du kan göra bättre”.
MELLANSLAGJag kom hem idag, som vanligt, otroligt trött, så jag går och lägger mig. Blir väckt av Emma klockan 19.10 genom ett sms, hon behövde hjälp att förstå sig på en text, på sin engelska uppgift. Jag hjälpte henne, sedan gick jag upp, jag tänkte duscha, med tanke på att vi hade idrott i skolan och jag duschar inte i skolan. Har inte gjort det sen trean, tänker inte börja göra det nu. Antar att jag inte gillar att alla ska hålla på och mäta storlek etc. ingen som man kan neka det, alla killar gör det. Vill inte vara delaktig i den leken. (Tro inte att jag menar att jag har en liten nu, jag tycker bara inte om fördomar.)

Så jag orkade inte diska eller följa mammas urfåniga schema av saker som jag och min lillebror ska utföra varje dag, tycker det bara är slöseri med tid. Hon vill bara att saker och ting ska bli enklare samt att hon skall få göra så mycket mindre hemma. Sedan bestämmer hon sig såklart att klaga på oss som in i helvete också, vilket är välidigt trevligt. (Varning för hög belastning av sarkasm.)

Klockan var 23.00~ senare till och med. Då säger hon till mig att diska. Jag kan ju inte säga nej, jag är trött så att jag håller på att dö, nyduschad också, därför känner jag inte för att bli blöt precis, igen. Men nej nej, hon drar ur internet och går beserk. Till slut stod jag bara och stirrade på henne i 10 sekunder, drog på mig Mp3:n och diskade. Tog sönder två glas också, av ilska kanske? Vet inte, jag hade en blackout.

Hur som helst så sitter jag just nu i mitt vardagsrum, alla lampor är släckta, TV:en är på, för att jag sitter och kollar – men det finns inget ljud. Vet du varför? För att någon plötsligt bestämde sig för att sova på soffan, då måste ju allt vara tyst, inget ljus etc.
MELLANSLAG Nu stängde hon också av TV:en och bad mig att gå in i mitt rum. Tydligen så är hon mycket viktigare på alla sätt än mig. Väldigt trevligt. Nu börjar hon också ryta åt mig, som att det var hon som satt här från början och jag som invaderade på något sätt. Kan man vara mer ego? Om inte hon var min mamma och någon annan, t.ex. min flickvän – så skulle jag troligen ha dödat henne vid det här laget, eller, länge sen. Nu låter jag som en seriemördare, men det är sant. Ingen kan gå mig lika mycket på nerverna som min mamma.

Hi my name is Sam, I love my life. :D:D:D:D:D:D:DD:D.d.d.d….

Jag orkar inte. Min ork för skolan och dess oviktiga och fördummande uppgifter har nått sin gräns. En vanlig dag skulle det vara helt ok att vakna upp klockan 08.00, ta på sig kläderna sen rusha till skolan. Men vad hände idag på morgonen? Jag ställde mig upp och bara kollade mig omkring, det fanns ingen stress, varför? Det kändes som att även om jag stannade hemma så skulle jag inte missa något speciellt, stannade jag hemma så skulle jag få sova, slippa skolan och ta igen sömnen – som jag inte får alls.

Ju mer jag går i skolan, ju mindre ork, vilja och sömn får jag. Jag sover, bokstavligen, bara tre timmar per kväll. Jag äter knappast någonting eftersom jag har ingenting att lägga ner tid, energi och vilja på. Jag räknar matte i tvångst, bara för att precis klara mig till en G nivå, jag orkar inte sträva mot något mer. Inte nog med att alla andra i klassen, taskigt sagt, inte alls i min nivå av att vara smart – eller dum, inte i min nivå i tänkande i alla fall.

Matte lektionerna spenderar jag nu ensam, eftersom Rasmus, Manne och Emil bestämde sig för att hoppa av, ingen tyckte av de skulle klara det. “Det var för svårt”, var deras ursäkt. Lamaste jag hört på väldigt länge. Själv är jag sämst, angående matte, men hur kommer det sig att jag klarar mig? Finns det ingen som tänker på framtiden som jag gör? Att man måste göra saker man hatar för att komma till en punkt där man får det man älskar att göra? Tydligen inte i min klass i alla fall.

Snacka om ett tråkigt blogginlägg, bara klaga på allt, men det känns om att det är det ända jag kan göra. Till och med mig gitarr är trasig. Jag vaknade också idag och gäspade, så gjorde att jag typ “slet” up läppen och fick munsår, bra va? Det här kan inte bli bättre, fan ta allt, fuck this and fuck you.

Jag har inte skrivit här på ett tag, kan bero på att jag inte orkat, kan inte riktigt säga att jag har haft bättre saker för mig – då skulle jag ha ljugit för er. Hur som helst så har jag kommit på massvis med saker jag skulle vilja skriva ner, men för någon anledning så verkar inte mina tankar vara riktigt vakna en.
MELLANSLAG Det var ju lan igår trots allt, som var faktiskt ganska roligt. Nu när jag sa det så kom jag på en sak – jag var på Thaimassage. Låt mig bara säga att det gör ont, inte nog med att det var min första gång jag blivit masserad av någon professionell, eller huvudtaget masserad, men wow vad för muskelknölar jag hade. Den försiggick i en timme, snacka om jag hade verk efteråt, i ett litet tag dock, efter en längre tid så blev man bara lätt, som en fjäder, konstigt men inte allt för bekant skönt.

Jo, vi “skrev en låt” också, eftersom klockan var runt två på morgonen, alla hade sockerkick, jag hade en gitarr och alla ville sjunga. Det började med en vacker låt om Sastre, även kallad för Rtard, sedan ändrades det till en förtröstansfull låt om Johnbauers IT-Media våning. Den blev en minut lång, sjungen i kör av alla, oredigerad och bäst. Visst, jag skulle ladda upp den just nu för er, men tyvärr så skickade jag aldrig låten till mig själv, spelade in den på Filips dator, oturligt nog så är inte han eller Rtard online. Det får bli en senare uppdatering.

Bortsett från det så kom jag och tänka på en grej, när jag kollade på The Incredible Hulk. Jag tror jag har kommit på anledning bakom all hans ilska, bortsett från hans gener som har blivit manipulerade etc – han kan inte bli upphetsad! Fatta hur livet vore för en kille som inte ens kunde smeka sin egen slang utan bli en stor grön muskelknutte som förstör allting. Aldrig kunna ha sex, kolla på porr, arg, motionera och massvis med andra saker. Räker med att tänka på att jag inte skulle kunna ha sex/dra en jäg, för att bli Hulken. Vad skulle livet gå ut på? Stackars Hulken.

UPDATE: Här är låten, TRYCK.

Text.

Johnbauer It media
Befinner vi oss måndag till fredag
Foto, tidning och mycket mera
Det sysslar vi med på It media, på It media.
Vi sitter och redigerar medans adobe renderar.
Photoshop hänger sig och Björn skriker nej.
Daniel Ahlm vi saknar dig, utan dig så är det lame.
Akta dig, för nu kommer Eric Candray!

And I would answer all you’re wishes, if you asked me to.
But if you deny me one of your kisses, don’t know what I’d do.
So hold me close and say three words, like you used to do.
Dancing on the kitchen tiles, it’s all about you.
Yeah..

It’s all about you
(It’s about you)
It’s all about you, baby
(It’s all about you)
It’s all about you
(It’s about you)
It’s all about you

You know who, my new favorite song to sing ‘cuzz it’s about you~

Why is it that i help, mend, aid even reconstruct and get nothing back?
This time, I didn’t even get a “thank you” – thank you.

I’m dreamin out loud, dreaming out loud.
Can’t find a puzzle to fit into piece, a part of me.

I’m dreamin out loud..

Min förkylning är över och K-natten dras allt närmare. Rösten sitter fortfarande inte där jag vill, så sjungande blev det inget av idag – däremot fick jag goda nyheter idag! Jag kom inte in på mönstringen, yes! Otroligt glad är jag. Varför? Alla vet att jag knappast skulle klara av något jobb alls där borta, men det roliga var att jag tänkte såhär, när jag fyllde in frågorna alltså; “Jag är fullt ut ärligt, då vill de fan inte ha mig!”. Det verkade fungera, tydligen.

Bortsett från det så kan jag dela med mig att Matte C kursen går bättre nu, även fast vi fortfarande är på B kursen. Vi rushar som få, det är inte speciellt enkelt att hinna med allt, därför får jag ofta sitta hemma och räkna. Men, vid denna lektion så flög bara uppgifterna förbi, jag bokstavligen räknade 4 sidor, 4! Det inte dåligt precis med tanke på att vi ska ha räknat klar 6 på nästa lektionen, som är nästa vecka. Så nu har jag tid att repetera som fan, hoppas jag i alla fall.

Vad ska jag göra inför K-natten? Det är bestämt att jag ska med Chrille och kolla på hans utställning @ vox, men sedan har jag ingen aning. Alla verkar ha “a piece of Sam”, för många. Vet inte var jag ska, kommer troligen sluta med att jag sitter hemma och gör ingenting i alla fall, som vanligt.

Is it wrong for me to just wanna do her, nothing more?

I min eviga väntan på att bli frisk började jag lyssna på One Republic’s album. Jag har något stort att erkänna – jag är kär. Inte i en person, bli inte nyfiken för inget, jag menar såklart låtarna. Aldrig sett så bra skriva låtar i hela mitt liv, ingen överdrift, helt seriöst. Inte nog med att texterna och hans röst är himmelsk, den passar min diffusa röst också! Sedan spelar han gitarr i de flesta låtarna, hur grymt som helst! Efter att ha suttit och lyssnat så länge så drog jag fram gitarren och började spela samt sjunga, fast jag är förkyld.

Jag blev förälskad i just denna låt, som jag nu tänker skriva ned. Låten heter All fall down.

Om du vill ladda ner låten: HÄR
Step out the door and it feels like rain
That’s the sound (that’s the sound) on your window pane
Take to the streets but you can’t ignore
That’s the sound (that’s the sound) you’re waiting for

You feel that your will starts crashing down
Whenever you’re will starts crashing down
Whenver your will starts crashing down
That’s when you find me.

(Yeah) God love your soul and your aching bones
Take a breath, take a step, maybe down below
Everyone’s the same
My fingers to my toes
We just can’t get a ride
But we’re on the road

If ever your will starts crashing down
Whenever your will starts crashing down
Whenever your will starts crashing down
That’s when you find me.

(Yeah) Lost til you’re found
Swim til you drown

Know that we all fall down
Love til you hate
Jump til you break
Know that we all fall down

If ever your will starts crashing down
Whenever your will starts crashing down
If ever your will starts crashing down
That’s when you’ll find (find) me

Lost til you’re found
Swim til you drown
Know that we all fall down
Love til you hate
Jump til you break
Know that we all fall down

All fall down, we all fall down, all fall down
We all fall down, all fall down, all fall down

Lost til you’re found
Swim til you drown
Know that we all fall down
Love til you hate
Jump til you break
Know that we all fall down

Jag är en hel del personers “go-to-guy”. Vilket då kanske låter schysst, att vara den personen – men det är det inte. Verkligen inte, kan jag säga.

Varför bestämmer sig personerna att prata med mig om kärlek?
Förhållanden?
Tips?
Om mina åsikter?

Jag förstår inte. Med tanke på att jag saknar erfaranhet i _ALLT_. Inte nog med att jag hjälper personerna så gott jag kan, jag lyckas, på något sjukt och underligt sätt. Jag gissar rätt, genom att tänka logiskt(?)
Jag vet, doesn’t make any sense.

Hur som helst, när jag väl har hjälp personen och han eller hos lyckas få sin så kallade “kärlek” eller blir extremt glad för andra anledningar. Kan jag inte sluta känna mig värdelös. Varför kan alla lyckas och inte jag? Varför kan inte jag ha en “Go To Guy”?

Why do i fail?

Tjenare, jag har inte varit inne och skrivit så mycket här på sistone. Vet inte varför, kan bero på att jag känner mig nere. Inte nog med att jag har världens förkylning, men jag vet inte vart jag ska med livet längre. Psykologi, som är mitt stora intresse för en framtid känns så långt borta, utom räckhåll, vilket inte alls känns bra.

Mattematiken är det inte speciellt imponerande heller, med tanke på att jag måste räkna minst 30~ sidor ungefär, tills Torsdag. Vilket jag inte orkar för att jag sjuk!

Snacka om världens timing att vara sjuk va? Vi har skolfotografering imorgon också, skabb-bild here i come! Jag vill gräva mig under marken och försvinna tills jag blir frisk..

Men, tänkte dela med mig en text jag skrev länge sedan, gillar att spela den med en raggea ton, likt Jason Mraz – I’m Yours.

What’cha gonna do
There’s no one there for you.
Sit home lonely at nights’ n’
Sing yourself a lullaby
He left you~
Without a clue~
As again
You’re still into pretend.

He said everything you wanted to hear.
He said it all, then he let you take the blame
He walked away~
Away, Away~

Pick yourself up from the ground n’
Put your mind at eaze
I can tell you something that will feel like a breez.
Don’t let go – the tide are shifting now.
Away~
Away~

Never look over your shoulder
Never look to the ground
There’s a reason that he left n’
Not comin’ back.
The future may seem blurry
This is and untold story
You’re the leading part
You’re in charge

Texten är inte färdigskriven som ni kanske märker, men jag kan inte pröva mig fram när jag låter som en instängd smurf med min nuvarande röst.