Tidningen Dagens Industri har uppmärksammat att en annan tidning, Fastighetsvärlden har ett reportage om vem som är mäktigast i fastighets Sverige. I år är det Erik Paulssons tur att utses som den mäktigaste. Han har varit det tidigare. Senast 2007 men även 2006 fick han den äran.

Erik Paulsson har sin bror på behörigt avstånd. Först på 5:e plats ser man hans namn. Det är svårt att inte bli imponerad när man ser och läser om vad bröderna Paulsson har byggt upp de senaste 50 åren. De började med att tömma latrintunnor på “Åsen”. Bjärehalvön är “Paulsson” land. Ursprunget till den löst sammansatta grupp av bolag som sysslar med bygg och fastigheter. De största bolagen är Peab, Fabege och Wihlborgs.

Jag har själv haft nöjet att se Erik Paulsson svinga ordförande klubban. Helt klart imponerande.

Idag fick jag inbjudan från Skistar att deltaga i deras bolagstämma. Erik Paulsson är ordförande även i detta bolag.

(Uppdatering sist i inlägget, med blogglänk, lättare redaktionella ändringar i texten)

Så har då juryn för Stora journalistpriset sagt sitt och nominerat årets bidrag.  MoM har tidigare funderat kring vad resultatet kan bli av en så helvit jury som den som utser det så kallade Stora journalistpriset.

Vi har sagt det förr och säger det igen: självklart avgör inte etnicitet hur bra en reporter är, eller hur bra den är på att bevaka frågor som berör de etniska minoriteterna i Sverige. Men när en enda(?) av de nominerade har ett namn som inte framstår som etniskt svenskt och när få eller inga av bidragen är sådana som berör etniska minoriteter i Sverige är det dags att börja undra – särskilt som det fanns gott om alternativa bidrag och flera av de utvalda bidragen är högst diskutabla.

Bloggen Vassa Eggen slår fast att fyra av tolv nomineringar för Bonnier-koncernen är “väldigt lite“. Det är till att börja med lite oklart hur han räknar. För oss är det fem av tolv:

Fyra Bonnierägda:

1) TV4:s Kalla Fakta (för de plockade gässen)

2) Dagens industri (För Christer Elmehagens och andras bonusar som startade drevet på Wanja Lundby Wedin)

3) Sydsvenskan (redaktören Kinga Sandén, för twitterbevakningen av bland annat Iran)

4) Newsmill (för att de “vitaliserat opinionsjournalistiken”). Startat av två Expressenredaktörer som har publiceringsavtal med DN:s nätupplaga.

…men även

5) Dokumentären Ebbe – the movie, som visserligen sändes i SVT men som DN:s mycket uppmärksammade skribent Jane Magnusson är medupphovsmakare till.

Det är även oklart vad Vassa eggen åsyftar med “väldigt lite” men det skulle kunna förstås som att med tanke på hur dominerande Bonnierkoncernen är på medieområdet så borde det vara mer. Problemet är att det antagandet bygger på någon form av bild av att alla medier är lika bra, vilket knappast gäller för exempelvis DN kontra SvD. (Sydsvenskan är en helt annan femma).

Det är för mig obegripligt hur Aftonbladets serie om 153 mördade kvinnor (på ett decennium) kunde nomineras i kategorin årets avslöjande. Det var absolut rörande att läsa livsödena för dessa modiga levande kvinnor som mördats av svartsjuka ynkryggar med dålig självkänsla – men avslöjande?

På vilket sätt är det ett avslöjande att kvinnor oftast mördas av en närstående man som de försökt lämna? Visst kunde artiklarna ha nominerats i berättarkategorin men ett avslöjande var det inte frågan om. Att Kerstin Weigl dessutom varit spökskrivare åt två(?) av “Mia Erikssons” böcker, dem som utmålar araber som galna hustrumisshandlare, gör det hela dessutom beskare.

Det är svårt att inte slås av det “vit övre medelklass-perspektiv” som hänger över nomineringarna: kvinnomisshandel, djurplågeri, privata pensionsförsäkringar, språkintresse…

Expressens opinionsblogg är inne och nosar på samma område som MoM, och noterar det som lite osmakligt att man premierar plockade gäss framför ett åklagarväsende som försökte mörka polisbrutalitet och maska obduktionsprotokoll. Att “ ‘Fallet Johan’ befinner sig i en annan journalistisk stratosfär”.

Med något möjliigt undantag (SR:s reportage om Kartellen) saknas frågor som specifikt berör just människor ur – inte om – etniska minoriteter. (Dessa kan självklart även vara pensionssparare eller djurvänner). En enda av de nominerade (Kinga Sandén) hör av namnet att döma själv till någon av Sveriges etniska minoriteter.

Medier och mångfald listar härmed ett antal avslöjanden som bättre hade förtjänat att nomineras till priset som årets avslöjande än Aftonbladets reportage som ju inte ens är ett avslöjande:

• Sydsvenskans numera riksbekanta avslöjande om poliserna i Rosengård som kallade ungdomar för “apejävlar” och “blattajävlar” samt pratade om att “sparka han steril”. Mångamånga journalister närvarade vid rättegången där bandet spelades upp apropå ett helt annat sammanhang. Sydsvenskans reporter Tobias Barkman var den enda som valde att skriva om det och begära ut banden ur förundersökningen. Sedan hakade alla andra medier på, även på uppföljningarna om polisutbildningen med namn som “Oskar Neger” och “Nigger Niggersson”. Reportaget berör alla dem i Sverige som oavsett om de är laglydiga eller ej har stoppats, förhörts eller gripits av polisen för att de har mörkt hår. Och tro oss, de är är tillräckligt många för att någon ska känna någon som… Detta satte fingret på varför många inte känenr förtroende för polisen. Till Guldspaden blev artikeln aldrig aktuell eftersom det inte var ett gräv men här handlar om att premiera ett avslöjande, på samma sätt som när Riksdag och departement fick priset för att de gjorde sitt anliga jobb med att lusläsa alla nya riksdagsdokument och där hittade uppgiften om Laila Freivalds ministerstyre.
• Uppdrag gransknings reporter Ali Fegan avslöjade att den högt uppsatte biskopen Williamson var förintelseförnekare, tre dagar innan Vatikanstaten upphävde hans bannlysning. Detta blev en världsnyhet som engagerade miljontals judar och katoliker världen över, fick påvedömet att anklaga SVT för att ha gillrat en fälla för påven och gav eko innan programmet ens sänts i bland andra tyska Der Spiegel. Tyskland som land kallade in reportern för att vittna eftersom förintelseförnekelse är ett brott. Det finns 100.000 katoliker i Sverige, varav många tillhör en etnisk minoritet. Denna nyhet har berört många av dem. Men det förstår uppenbarligen inte juryn för Stora journalistpriset som samtliga tycks ha samma glasögon på – de glasögon som tillhör den lagom politiskt korrekta lattemammaintelligentian på Södermalm. Det konstaterar Ali Fegan själv krasst.
• Mia – sanningen om Gömda. Monica Antonsson nominerades rättmätigt för sitt grävjobb till Guldspaden men fick ingen nominering till Stora journalistpriset. Bloggaren Ann Helena Rudberg som nominerade Monica Antonsson har en del konspirationsteorier men det kan också vara så enkelt som Vassa eggen skriver: att böcker inte kan nomineras till Stora journalistpriset. Om det är så undermineras bara prisets legitimitet ännu mer, när det tyngsta journalistjobbet inte kan belönas. Å andra sidan belönades Isabella Lövins bok Tyst hav för några år sedan… Många vägrar förstå vidden av Antonssons scoop – att boken Gömda inte var sann, utan en mytomanhistoria med förvrängda påståenden om verkliga personer. Då gäller det att komma ihåg att det här är en av Sveriges mest lästa böcker. Hundratusentals hårfrisörskor, snabbköpskassörskor, förskollärare, gymnasieelever och andra har läst, förfärats och trott på historien om Den Onde Araben och Den Goda Blondinen som faller offer för honom – och många har i brist på andra referenser grundat sina uppfattningar om araber och muslimer på detta.
• De apatiska. Gellert Tamas bok som fick utstå den sedvanliga initiala kontringen hade den enorma turen att komma ut samtidigt med en stor studie av de allvarligast sjuka barnen, som visade att dessa INTE simulerade. Tamas blottlägger det främlingsfientliga spelet bakom kulisserna. Åratal av arbete ligger bakom. Men något stort journalistpris blir det inte. (Däremot blir nog en nominering till Guldspaden lägstanivån). Tamas har vi skrivit om här.
• Kalla Faktas Lennart Peterson och SvD:s Josef El Mahdi och Mathilda E Hanson nominerades till Guldspaden för sitt avslöjande om stiftelsen Kvinnoforum och hur etablissemangets älskling Bam Björling slussade vidare sin stiftelses medel till maken, exploaterade de utsatta flickor hon skulle beskydda och pumpade Sida och andra på pengar till fuskprojekt. Någon Stora journalistprisetnominering blev det däremot inte. Inte så heller för SvD-parets avslöjande av papperslösa som exploateras.

Detta är bara några exempel. Det finns fler.

Vår analys är att om man vill göra något mångfaldsrelaterat ska det i första hand handla OM “invandrarna”, inte vara för dem. Exempelvis gick Stora Journalistprisjuryn berserk för några år sedan och utsåg Gringo och Zanyar Adami till Årets förnyare. Var det för att Gringo passade in i den stereotypa bild som finns hos Södermalmsintelligentian som aldrig åkt tunnelbana söder om Aspudden? Quick response skrev en upplysande artikel om det priset som fortfarande ligger uppe på hemsidan (“Gammal skåpmat från årets förnyare“).

Det skulle förklara varför just SR:s reportage om gangsterrapgruppen Kartellen belönas, för att det svarar mot den bild som innerstadsmedelklassen redan har av Förorten. Reportaget är bra men inte problemfritt. Reportern har exempelvis en förkärlek för att använda uttrycket “invandrartätt och fattigt område” trots att det inte är någon form av kulturkrockar som det handlar om utan sociala problem. Mamman som intervjuas i programmet är etnisk svensk.

“Gangsterkillarna” får också orera oemotsagda om hur synd det är om dem och hur hopplös situationen är för blattar trots att Bagarmossen knappast är ett av de mest utsatta områdena i Stockholm och trots att  SCB:s senaste siffror visar att situationen i Sveriges problemområden ser ljusare ut än på länge vilket vi skrivit om tidigare.

Läs mer:

Medievärlden, Resumé, Dagens media, SR Kulturnytt, SR, Journalisten (vars chefredaktör skriver att “tekniken inte dominerade” kategorin Årets förnyare trots att den omfattade nomineringar relaterade till Newsmill och Twitter…)

Pingat på intressant.

KM

Uppdatering: Även bloggen Medborgarperspektiv påpekar ironin i att Kerstin Weigl och inte Monica Antonsson nominerades, med tillägget att även den andra Aftonbladetreportern Kristina Edblom har fingrarna i Liza Marklund-syltburken.

Det var nämligen Edblom som gjorde den sanslöst illa pålästa intervjun med verklighetens Mia som resulterade i att denna fick löpet på Aftonbladet och ett tiotal sidor för att presentera dokument som enligt reportern och Mia själv bevisade hennes oskuld. Problemet är att dessa dokument enbart var referat av saker som Mia berättat för socialtjänsten, något en duktig reporter borde ha förstått eftersom en sådan kan värdera skriftliga källor…

Uppdatering 2: Vassa Eggen ger Medier och mångfald medhåll och uttrycker också viss kritik mot nomineringarna. Aftonbladets jobb är dessutom en ripoff av ett norskt jobb för två år sedan. Vassa Eggen länkar också till Expressens kulturchef Björn Wimans blogg, där denne skriver att han tyckte att det var fel att utelämna Ali Fegans katolikscoop. Eftersom knäcket dessutom inte är så mycket grävjobb som avslöjande, är utsikterna för att han ska ha chans på Guldspaden tämligen små. Läs mer här.

Uppdatering 3: Monica Antonsson kommenterar vad hon upplever som varandra-om-ryggen-hållande från etablissemanget i ett argt inlägg på sin blogg.

I veckan hade jag ett intressant möte med Julia Norinder, vd på managementföretaget Preera. Hon är en stark ledare som har hamnat högt upp vid olika utmärkelser för framtida ledare den senaste tiden. Hon har utvecklat företaget positivt genom att fördubbla omsättningen och utmanar de etablerade managementföretagen genom sin sunda syn på ledarskap, lärande och mångfald. Hon arbetar även med Cocreation, dvs delaktighet som en viktig del i ledarskapet. Dags för en förändring i en konservativ bransch och det ska vara en ung kvinna till att göra det! Lägg därtill att hon har Göran Carstedt som styrelseordförande, så inser alla, att denna konstellation gör att vi kommer höra talas om Preera i framtiden. Kul med förändring och utveckling inom företag och branscher.

Idag fick vi in en debattartikel i Dagens Industri. Ett upprop för en positivare syn på industrin generellt och för fordonsindustrin speciellt. Borde för övrigt vara en intressant fråga för den nyss nämnda tidningen…..Idag kommer det ut intressanta framtidsplaner för Saab, med bl a en modellsatsning inom miljöbilsområdet så ser det ljusare ut för var dag som går. Om Saab lyckas med sin affärsplan och finansiering så hoppas jag att de som ropat på nedläggning och att de är dömda för evigt, kommer vara något ödmjukare i framtiden.

Idag kom Dagens Industris nya magasin Dimension. Mitt första intryck är att det har potential att bli en ny favorit bland de svenska affärsmagasinen. Fördjupning och analys i en snygg och ändamålsenlig layout.

Det enda negativa var att de återanvände ett antal aktieanalyser från papperstidningen. Varför det? Som prenumerant har man ju redan läst dem. Atienestorn Björn Wilke bjöd dock på en nyskriven och utförlig analys av Elekta. Rådet blev köp om du är långsiktig.

Dagens Industri kertoo, että jopa tuhatkunta ruotsalaista on sijoittanut satoja miljoonia kruunuja palveluun, josta saa odottaa rahojaan epäilyttävän kauan, varoitetaan nettiuutisissa. Lehden mukaan ongelmat keskittyvät nettisivustoon Zierra.net. Ainakin tällä hetkellä näyttää zierra.net- osoite olevan kokonaan saavuttamattomissa.  Lue uutisista lisää.

Idag skriver Dagens Industri (DI) “Efter att ha bottnat under fjolårets avslutning har efterfrågan i Sverige, mätt i antalet sålda bostäder, kommit tillbaka på rätt spår. Under det andra kvartalet motsvarade försäljningssiffran byggbolagens pågående, osålda, produktion.”  Samtidigt skriver Dagens Nyheter (DN) “Förra hösten var det tvärstopp. Men nu drar byggbolagen återigen i gång nya bostadsprojekt.”. När byggandet ökar, så blir det också fler jobb, och mer fart i landets ekonomi. En glad nyhet för oss som befinner oss i den del av näringlivet som är nära byggbranschen. / Red.

Kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell svarar i onsdagens upplaga av Dagens Industri på min och Charlie Weimers debattartikel som återfanns i samma tidning för någon vecka sedan. Detta är texten i sin helhet:

Fler regler utan etik
Den internationella finanskrisen har blottlagt brister i både regelsystem och tillsyn på de finansiella marknaderna. Att hitta lösningar på dessa områden är min främsta prioritering under EU-ordförandeskapet.

Charlie Weimers och Aron Modig (KDU) ställer ett antal frågor om min syn på finansmarknadens reglering på EU-nivå men vidgar också frågeställningen till principiell nivå (DI Debatt 27/8).

I den senare delen frågar de vilken omfattning som är lämplig på regelverket för att uppnå en väl fungerande finanssektor. Vi kristdemokrater har länge haft insikten att regelverket kan vara mindre finmaskigt om etiken i finansbranschen är hög. De behov vi nu ser av en striktare tillsyn har att göra med att etiken på många håll är undergrävd.

Samtidigt som vi vill förmå marknadens aktörer att följa den etiska kurs som deras branschorgan och företag oftast har som ledstjärna inser vi att detta är otillräckligt. Vi måste begränsa möjligheterna till övertramp och hjälpa till att återupprätta allmänhetens förtroende för finansmarknaderna både här och inom EU – som i sin tur måste påverka det internationella regelverket. Lärdomarna från krisen är att vi behöver en ökad tillsyn av övergripande systemrisker och av gränsöverskridande aktörer.

Vi behöver se över bankernas kapitalkrav och se till att bonusar och ersättningssystem inte premierar osunt risk tagande. Det behövs också ny reglering för tidigare oreglerade finansiella produkter och aktörer. Ändå är jag övertygad om att det går att förenkla de befintliga regelverken och slå vakt om att nya regler inte blir oskäligt betungande för aktörerna.

Att vi måste sträva efter att reglerna blir lika i alla medlemsstater är för mig en självklarhet. Finansmarknadens aktörer och deras ägare ska hållas ansvariga för de överträdelser de är skyldiga till.

När det gäller direktivet om alternativa investeringsfonder har jag tydligt betonat vikten av att vi får ett regelverk som gör att vi kan motverka system risker samtidigt som vi slår vakt om branschens fortsatta bidrag till väl ståndsutvecklingen. Med rätt regler är jag övertygad om att även hedge- och risk kapitalfonder kommer att gynnas av en sådan lagstiftning, eftersom det ger dem en legitimitet som de i dag saknar.

Det svenska ordförandeskapets roll är nu att vara lyhörd inför medlemsstaterna, parlamentet och kommissionen, liksom för olika privata aktörers intressen. Vi kommer att arbeta målmedvetet för att uppnå resultat som är bra för medlemsstaterna, som löser de faktiska problemen och ser bortom principer och särintressen. Men vi vill också betona etikens betydelse i sammanhanget.

Mats Odell
Kommun- och finansmarknadsminister (KD)

Företagarnas VD Anna-Stina Nordmark Nilsson, som ofta gör sin röst hörd i media, skriver idag på DI Debatt om Las. Hon lyfter på ett bra sätt fram den främsta anledningen till att det behövs en förändring av lagen: för småföretagarnas skull. Följande passus är en av många bra formuleringar:

LAS ger möjligen trygghet för facken. LAS kan hanteras av storföretagen, men för alla andra och för samhällsekonomin totalt skapar LAS otrygghet, färre jobb och lägre tillväxt.

För några månader sedan skrev jag själv en debattartikel på ämnet.

Dagens Industris ledarsida hör till Sveriges mest läsvärda, eftersom den erbjuder en mycket intressant blandning av företagsspecifika texter och ledare av mer politisk natur. Igår ägnade ledarredaktionen en knapp helsida åt utbildningspolitik. Detta är några intressanta passager:

Rätt sällan gäller frågan hur man skapar världens bästa universitet. Det är synd – för universitet är verkligen viktiga. Allt viktigare i en värld där Sverige och Europas konkurrenskraft i mindre grad är råvaror och arbetskraft, och i allt högre grad är kunskap.

På de årliga listor som rankar världens bästa universitet, är den amerikanska dominansen fortfarande överväldigande – även om Japan, Kina och Sydkorea kommer starkt (tre länder vars studenter tillsammans med indier tillhör de största studentgrupperna på amerikanska universitet).

I USA sköter universiteten sig själva. I Europa är det politiker som försöker planera fram allmännyttiga institutioner. En alltför instrumentell syn på kunskap påminner om den bland politiker ofta instrumentella synen på kultur. Men i verkligheten är det lika omöjligt att veta hur, och om, mynt ska kunna slås av naturvetenskaplig grundforskning, som hur en statlig konstutbildning ska bidra till BNP-tillväxten. Inte desto mindre fyller båda en viktig funktion i ett samhälle.

Ledaren fortsätter med att kommentera betydelsen av att Sverige prioriterar när forskningsresurserna fördelas:

När Sverige nu lägger 1 procent av BNP på forskning är det bra, men får inte leda till en övertro på att pengar löser allt – ett litet land som Sverige måste ändå prioritera. Men sådant svider, inte minst för en politiker. Den som borde ha bäst överblick, universitetskansler Anders Flodström, gjorde sig impopulär redan när han tillträdde för två år sedan genom att säga att dagens 14 universitet borde bli fem. Förnuftigt, men politiskt omöjligt av rent regionalpolitiska skäl.

Med dagens ordning har de rättviseaspekter som Socialdemokraterna en gång använde för att motivera den starka utbyggnaden av högskolesystemet i Sverige blivit orättvisa: en utbildning vid Lunds universitet är bättre än en vid Högskolan i Skövde. Den som studerar i Karlstad får mindre för sitt studielån än studenten i Uppsala.

Också en kommentar kring resurstilldelningssystemet:

I september ska högskoleverket redovisa ett förslag till kvalitetsutvärdering för regeringen, där utbildningar med hög kvalitet också ska få höjt anslag. Det talas om en kvalitetsbonus på 3 procent. Är kvalitet inte mer värt än så kan man undra vart högskolan är på väg.

Som om det kommit från min egen penna. Kan inte Sverige sluta vara så sossigt?

Fick idag sammanställningen av över hundra nya idéer som mina kollegor på handelskammaren hade om hur vi kan utveckla vår verksamhet och generera mer medlems- och kundnytta. Vi hade en stund på personaldagen i fredags då alla ombads skriva ner minst två idéer. Tänk vad tydligt att många hjärnor tänker bättre en få…. Vi kommer att arbeta hårt med att uppnå våra mål, bl a fler medlemmar. Med tanke på att det enbart kostar 3 500 kr per år för företag upp till 50 anställda så är jag lite förvånad att vi inte har fler små och medelstora företag som vill vara med. Dels för att stödja vår politiska påverkansarbete och dels för att dra nytta av den information, nätverk och möten som vi erbjuder.

Jag träffade även två personer idag, som har en idé, hur man kan effektivisera skogsbranschen. En traditionellt konservativ bransch. Om man sköter det hela rätt så skulle deras idé platsa som ett nytt “pilotprojekt” i Västsverige. Vore kul om handelskammaren kan genom sitt nätverk och kontakter vara delaktig i att ett antal nya pilotprojekt startar varje månad.

Idag blev det träning av hjärnan, dvs bridgespel. Vi valde att spela den dagen då det deltager proffs, dvs spelare som har varit med i SM. Då märks det att vi är “nybörjare”, men det är lärorikt att möta de som är bättre. Det är även den utveckling som jag får varje dag i jobbet, att möta intressanta duktiga människor! Imorgon har vi en debattartikel i DI, mycket roligt och spännande vilket gensvar vi får på den idé som vi lanserar.

Allianspartierna uppges vara överens om att sänka inkomstskatten med tio miljarder kronor nästa år genom ett fjärde jobbskatteavdrag. Tror att regeringen gör mycket klokt i att prioritera detta i budgeten. På allt annat än tokkort sikt är det garanterat ett betydligt mera effektivt sätt att stimulera ekonomin än de arbetsmarknadsåtgärder, till priset av 8,4 miljarder kronor, som regeringen presenterade i onsdags.

Noterar att Dagens Industris ledarsida igår hade en intressant ledare om Fredrik Reinfeldts tal på Moderaternas arbetsstämma. Denna innehöll bland annat nedanstående passus:

Insikten om att inte bara höga skatter på låga inkomster är kontraproduktiva, utan att också höga marginalskatter är det, har Moderatledaren valt att förtränga. Åtminstone just nu. Man får hoppas att ett ljusare ekonomiskt läge kan ändra politiken åtminstone beträffande värnskatten, som ingen rimligtvis kan försvara.

Skön inställning! Läsvärda är också SvD: s ledare från i torsdags och Expressens ledare från igår.

Idag skriver jag tillsammans med Charlie Weimers på Dagens Industris debattsida. Vi ställer ett antal relevanta frågor till finansmarknadsminister Mats Odell. Läs nedan:

Sedan finanskrisen brakade lös under hösten 2008 har det pågått en intensiv diskussion, runtom i Europa och globalt, kring hur tillsyn, informationsutbyte och reglering av banker och andra finansiella företag ska se ut. Inom EU tillsattes den så kallade Larosièregruppen för att utvärdera dessa frågor och i Sverige fick Finansinspektionen motsvarande uppdrag.

En regel- och tillsynsharmonisering inom EU kan av framförallt två skäl betraktas som önskvärd. Dels handlar det om marknadseffektivitet; att med hjälp av gemensamma spelregler stärka konkurrensen på den europeiska finansmarknaden. Dels finns ett behov av att på ett effektivt sätt förebygga och hantera finansiella kriser. De flesta är överens om att det behövs en mer enhetlig reglering och tillsyn i Europa, men samtidigt måste man vara klar över att det finns viktiga avvägningar som behöver göras.

Det är viktigt att man inte går för långt i regleringsivern. Det faktum att en viss finansiell aktivitet inte är föremål för särskild reglering och tillsyn får exempelvis inte per automatik utgöra ett argument för att ändra den situationen. Bättre reglering behöver helt enkelt inte vara synonymt med mera reglering.

Sverige har ett gott internationellt anseende när det gäller att hantera finansiella kriser, inte minst efter framgångarna i samband med turbulensen inom den svenska finansbranschen i början av 1990-talet. Därför passar det mycket bra att dessa frågor kommer att finnas på EU-agendan under hösten då Sverige är unionens ordförande.

Ärendets aktualitet lär alltså intensifieras framöver, men vi unga kristdemokrater är redan idag mycket intresserade av hur regeringen, och då framförallt finansmarknadsminister Mats Odell, tänker kring de här frågorna. Hur diskuterar regeringen kring att en vidgad omfattning av finansiella regleringar riskerar att minska finansbranschens aktörers eget ansvar och vidga statens?

Är det önskvärt att ha lika regler, lika tillämpning och lika tillsynsmetodik i alla EU-länder? Hur stor är risken att strävan efter en perfekt utjämnad spelplan inom den europeiska finansbranschen leder till alltför detaljerade regelverk och en strikt uniform övervakning och tillsyn?

Kritik har från både Londons borgmästare Boris Johnson och den ansedda tidsskriften The Economist framförts mot framförallt de regleringar som förelås gälla europeiska hedgefonder och private equitybolag. Även den brittiska regeringen lär ha varit inne på samma spår. Hur resonerar den svenska regeringen kring det? Är tunga regleringspålagor nödvändiga också inom dessa finansiella områden?

Frågorna är många samtidigt som det är lite för tyst kring vad som är den svenska regeringens inställning. Att transparensen inom finansvärlden behöver öka är väsentligt, men samtidigt behövs nog en motvikt mot de ofta alltför protektionistiska tyska och franska lägren. Vi i KDU ser det som viktigt att man inte i irritationens hetta av hämndbegär går omotiverat hårt fram mot finansbranschen. Men vad tycker du, Mats Odell?

Aron Modig
Ekonomisk-politisk talesman KDU

Charlie Weimers
Förbundsordförande KDU

"Cocain in my brain.."- via dollarsedlar

Kokain – nu på en sedel nära dig

Forskare från University of Massachusetts i USA har med hjälp av en teknik som heter gaskromatografi letat efter spår av kokain på över 200 dollarsedlar. Och de hittade spår!
Värst utsatta var dollarsedlarna i den amerikanska huvudstaden Washington DC, där 95% av alla undersökta sedlar bar spår av kokain. Vore det helt fel att dra slutsaten att kokain tycks vara en favoritdrog bland USA:s politiker, hehe…?

Föga förvånande visade det sig att dollarsedlarna från Salt Lake City i mormonstaten  Utah uppvisade lägsta kokainhalten på sina dollarsedlar.

Även Dagens Industri tar upp undersökningen

They’re not alone…

Även i Tyskland snortas det friskt! Också där är 9 av 10 Eurosedlar kokainbemängda, i högre eller lägre grad. AB har storyn…

Även i Tyskland snortas det cola hejvilt. 9 av 10 eurosedlar är kokainbestänkta.

Läs även andra snortande (?) bloggares åsikter om Kokain, USA, Dollarsedlar, Drogvanor, Tyskland, Washigton DC, Utah, Salt Lake City

Att Ihpone är svindyr är en sanning med modifikation. Visst, hade jag laddat ner alla applikationer utanför mitt Wifi-nät, toksurfat och använt alla webbapplikationer jag har, så hade det ju kostat en hacka. Hade jag därtill ringt som en galning, skickat en massa sms och mms så hade det blivit snordyrt.

Som att jag inte förstod det själv har nu Dagens Industri kommit fram till det.

Det populära floristkonceptet Speaking Roses har blivit omtalad i media över hela världen i flera av dom större tidningarna. Speaking Roses har även figurerat på ett gäng TV kanaler och massor av olika program och massor av olika evenemang. Här är några:

• Forbes Magazine,Intouch Magazine,People’s Magazine,Family Circle,Inc Magazine,Wall Street Journal,Featured on Kentucky Derby,CNN,Many local channels,Miss America,CNBC,E! Television,Ellen De generes Show,Good Morning America,Inaugural Black Tie & Boots VIP Dinner for President George W. Bush,Grand Opening of Clinton Presidential Library,Ryan & Trista’s Wedding for ABC TV’s Bachellorette,Indy 500 Victory Party,Rose Bowl,Orange Bowl,People Magazine,Emmy Awards,ABC Rose Bowl,USA Today,Grammy Awards,Radio Music Award,American Music Award,NAACP Image Awards,Academy of Country Music award,TBS Earth to America Celebration, Dagens Industri, Dagens Media och massor och massor av andra ställen.

Hur ofta har jag inte slitit ut inälvorna på motståndskraftiga hycklare? Tagit deras svarta hjärtan i mina händer och kramat sönder dom som om de varit snöbollar av pudersnö.

Trampat över blåslagna och döende kroppar och roffat åt mig det som lämnats kvar.

Jag var hungrigare då. En bärande bjälke av ek som aldrig gav vika. Ja, det var jag sannerligen. Mina vänner sa att det inte fanns någon i världen som kunde trolla som jag. Nu, i efterhand, undrar jag hur i all världen jag inte kunde se genom deras skönsjungande inställsamhet.

För mig var det inte trolldom. Det var bara envishet och hunger. Trolldom är inget som existerar i affärsvärlden.

Det är lugnare nu. Jag är inte hungrig på samma sätt. Tack och lov! Jag är mätt sedan länge.

Hemma igen. I tomma rum. Tysta rum fyllda till bredden med ljusa minnen. Då var det inte tomt. Men hon tyckte nog att jag var tråkig. Antagligen var jag inte där eller så var jag för tyst. Hon använde “frånvarande” som ett gemensamt ord för vårt gemensamma liv. För vår gemensamma kärlek. För visst var det kärlek?

Men var fanns kärleken? Finns kärlek över huvud taget? Ibland tvivlar jag. Fast i någon form finns den nog. Om inte kärlek för en annan människa så finns den för, till exempel, ekonomisk framgång.

Det är som med hungern. Den skiftar lika ofta som kärleken gör. Förr var jag hungrig. Slogs för att nå högre höjder, pengar och respekt. Idag nöjer jag mig med oxfilé.

Från “Rader från en limousin” av Jonas Nilsson

Mina egna morgonbestyr såg lite annorlunda ut idag.

Jag vaknade av att min syster sa hejdå, de ska segla en vecka o hon var fullt påklädd klockan 7 . Sen somnade jag om. Och vaknade igen av att mamma sprang upp o sa att jag skulle ta hand om Pyret eftersom hon badat i toaletten. Så då gick jag upp, myste lite med Pyret och läste sen GPs alla delar, och Dagens Industri.

Efter det gick jag, iklädd min psykhemsskjorta och satte mig framför datorn. Jag öppnade ett mail från en av världens kanske finaste, men svåraste, människor och läste vad han skrivit. Han hade skrivit ner en herrans massa nummer 85,86,93,94,95,96 utan förklaring. Och sen skrev han att just de berörde mest. Att just det fick honom att haja till. Det var alla stycken ur min bok. Och några handlade om honom.

Så efter det markerade jag alla stycken i blått, satte mig för att fundera lite och sen svarade jag omständligt på hans brev. Och så tänkte ag att jag ville berätta allt som hänt det senaste, men att jag ändå inte orkar. För det händer inte så mycket. Mer än att jag insåg i veckan att inte ens jag går fri från en massa tjafs om genusrelaterade bråk. Jag hade väl någon slags tanke om att just jag skulle slippa sånt, att ingen som någonsin skulle kunna yttra en sån åsikt skulle ens bemöda sig med att lära känna mig, eller försöka lära känna mig. Men så var det tydligen inte. Och det är tydligen fortfarande inte okej att en tjej är lite mer poppis i en relation. Nej. Lika ska det vara. Eller allra helst ska snubben vara mer populär. Snälla Elsa förklara detta för mig!

Jag har ingenting att göra just nu, för Jonas och hans blonda kalufs har liksom inte kommit upp än. Så jag tänkte göra en varumärkeskoll ala Stureplan, det är lika bra att börja förbereda sig nu liksom tills alla tidningar och fan och hans moster ska börja höra av sig. För någon gång i framtiden kommer det ju hända. Att min åsikt spelar någon som helst roll igen. Och då inte när det är val vart fjärde år.

Enligt Dagens Media kommer Dagens Industri att lansera en ny tidning som ska få namnet Dimension. Tidningen ska komma ut en gång i månaden och ha fokus på nytta, med tips och råd till näringslivsfolket. Chefredaktör blir enligt Dagens Media Lotta Edling, som inte vill kommentera.

Jag tänkte att vi kunde diskutera några av de nyhetstidningar vi har använt här på vår blogg. Jag skriver lite så kan ni fylla på med det ni tycker fattas, så får vi igång en liten diskussions kring användandet av våra källor.

Jag har t.ex. använt mig av:

-          Dagens Nyheter

-          Dagens Industri

Dagens Nyheter

På www.dn.se kan man läsa att tidningen grundades 1864 och att det är den enda riksspridda morgontidningen i Sverige idag, d.v.s. Sveriges största morgontidning. På wikipedia kan man läsa att Dagens nyheter är vad man kallar ”oberoende liberal” (vilket är en term som beskriver hur ledarsidorna i tidningen ligger till på en politisk höger-vänsterskala enligt wikipedia).

Så när man läser ledarsidorna i Dagens Nyheter ska man alltså förhålla sig kritiskt eftersom skribenten ofta skriver ur ett visst åsiktsperspektiv, ett subjektivt perspektiv.

Men många artiklar som jag använt mig av på DN har varit rena skära nyhetsartiklar, d.v.s. inga debattinlägg, som jag tycker känts mycket pålitliga och objektiva. Eftersom DN:s syfte är att informera sina läsare om nyheter som hänt i världen känns det inte riktigt som att de skulle ljuga ihop saker;). Men självklart ska man alltid läsa saker med kritiska ögon.

Dagens Industrin

På www.di.se kan man läsa att Dagens Industri på nätet är Sveriges största ekonomisajt. De skriver att de har över 1 miljon unika besökare i veckan.

Med så många läsare i veckan är det ett måste att vara seriös och pålitlig, så därför känner även jag mig trygg när jag läser deras artiklar.

Fyll gärna på nu kära bloggkamrater! Eller utred andra källor;)

/Louise G

Just nu längtar jag efter att det ska ringa en DI-säljare och fråga om jag vill förnya vår prenumeration på DI. Då skulle jag kunna fråga om han (för det brukar vara en sån) tycker om Dagens Industris påverkan på samhällsklimatet. När detta skrivs är vi mitt inne i en finanskris och en lågkonjunktur som är till större delen inbillad. En samling apskaft har förvaltat kopiösa mänger medel på ett olämpligt sätt och en massa harhjärtade borgenärer drar tillbaka sina pengar och stoppar dem i madrassen. Våra kära politiker har inte heller dragit sitt nödvändiga strå till den mentala stacken. Som vanligt är oppositionspolitikerna sämst och lipar över vad som görs fel istället för hur man gör det rätt.Otroligt nog har Aftonbladet av alla prassliga blad rapporterat solskenshistorier. I alla andra medier kan man läsa svarta krigsrubriker och att döden är nära. Nu är det slut. Nu går vi under. Alla företag läggs ned. Alla kommer att bli arbetslösa. Vi är körda.  

Också ett sätt att försäga sig.

Mitt i denna mentalsvaga cirkus finns parasiterna som slår mynt av krisen. Reklambranschmedia lever gott på att rapportera om byråkonkurser. Standardmedia om alla som blir varslade och att A-kassan nu behöver fem (5) månader på sig för att göra sitt jobb. Mitt i detta tveksamma sällskap finns Dagens Industri, näringslivets egen lilla skvallerblaska. De började redan tidigt i höstas med att proklamera att allt snart skulle gå åt helvete och och att folk borde dra tillbaka sina pengar. Sedan dess har man outtröttligt tutat ut den ena dystopin efter den andra. Jag kan inte erinra mig om att ha läst en enda positiv mening i det rosa dasspappret.   

Så om jag (genom att vara otrevlig mot DI-säljaren och be honom stoppa upp sitt fina erbjudande någonstans) kan bidra till att göra något bra för Sverige, borde detta vara dåligt för DI. Då har jag i alla fall jag gjort en samhällelig insats.

I 2007 blev en man skadad av en industrirobot som används för att lyfta tunga stenar. Olyckan inträffade när mannen trodde att strömmen var bruten och gick innanför säkerhetsområdet. Mannen fick skallskador och brutna revben. Nu när ärendet utretts av Arbetsmiljöverket och polisen har åklagaren valt att inte väcka åtal men utfärdar ett strafföreläggande om företagsbot på 25 000 kronor.

Det som är spännande är den språk med vilket media väljer att presentera det som hände. Hade maskinen varit en borrmaskin eller en traktor som orsakade skadan hade språket varit helt annorlunda – om det ens kommit med i media.

Men eftersom det är en robot så skriver Dagens Nyheter en intressant rubrik idag “Robot misshandlade anställd” och inne i artikeln “Företagets robot gick oväntat till attack och skadade en anställd allvarligt”. Samma rubrik och liknande innehåll finns t.ex. i Dagens Industri, Norran, Piteå Tidningen, Gefle Dagblad. Upprepningen kan antagligen motiveras med att det inte är en viktig nog nyhet för att motivera omskrivning.

Aftonbladet är mer nyanserad med rubriken “Robot nära döda anställd” och Sveriges Radio är lågmäld med “Skadestånd efter olycka” men kan ändå inte låta bli att skriva i artikeln “…I stället startade roboten och tog ett kraftigt tag i mannens huvud.”

Ny Teknik har en neutral presentation i artikeln “Svårt skadad av robot”. Samtidigt som Metro försöker nästa skapa en större nyhet med “Inspektör: Inte ovanligt att robotar går till attack”

Roboten misshandlar, går till attack, försöker döda och dessutom, enligt Metros källor, är det inte ovanligt. Men tänk er situationen om det hade varit ett fel i en tvättmangel hade vi då accepterat rubriker som misshandlar, går till attack, försöker döda?

Maskinen ges ett jag, ett medvetande, en själ. För att sedan utvecklas till en varelse med onda avsikter istället för en produkt av design och programmering. Likt en modern Frankenstein är det vi skapar utanför vår kontroll.

Trots att industrirobotar har funnits länge bland oss vill vi fortfarande se dom som exotiska. Vi blandar gärna ihop dom med de robotar som vi ser i film där de ganska ofta utvecklar tankar, idéer och känslor för att till slut räkna ut att vi är överflödiga och farliga för deras existens. Därmed motiveras deras anfall med en förebyggande självförsvar. I filmens värld räddas vi oftast av en våldsam, teknikfientlig man som visar att vetenskapsmän inte förstår innebörden av det som skapas (se t.ex. I, Robot eller Terminator Trilogin). Det är en paradox att i en teknisk värld blir hjälten teknikmotståndare.

Filmerna och median i dessa fall spelar på mörka rädslor i vår illa dolda undermedvetna. Dessa rädslor bygger på att vi lever i en värld som vi inte kontrollerar och en misstanke på att de som påstår sig ha kontroll egentligen inte har det heller. På sätt och vis liknar detta förhållningssätt till teknologi och vetenskap vårt primitiva behov av religion för att förklara det vi inte vet. Skillnaden är att idag kan alla ta reda på hur det ligger till egentligen. Men det är för jobbigt att läsa och ta reda på sanningen – mycket roligare med anfallande robotar.

Idag kom det väntade beskedet från Riksbanken som innebär att styrräntan, reporäntan, sänks med 0,5 procentenheter till 0,5 procent. Förvisso en väntad nyhet, om man ska tro experterna, men tidningarnas olika sätt att lösa illustrerandet av nyheten var lika väntat. Varför kan ingen göra något nytt?
Alltid samma tråkiga lösningar med montage. Visst, de fungerar men vissa av nyhetstidningarna har duktiga grafiker som borde kunna göra illustrationer som bara ligger och väntar på att användas. Dagens sämsta, ja i alla fall fulaste, lösning står DN för. Taffligt värre och känns som någon clipart-lösning.

Ett urval av lösningar
DN

DI

E24