Ordet aktivist är ett intressant ord, eftersom det symboliserar en person som är en underhuggare och som uttnyttjas utav mer smarta och i vissa fall seriösa personer som sitter högre upp i samma falang, så att säga.

Sedan finns det många olika sorters aktivister, t ex miljöaktivister, djurrättsaktivister och vänsteraktivister. De två sistnämnda är varken demokratiska eller seriösa, ett exempel på detta skedde igår då c:a 50 idiotiska antidemokrater till vänsteraktivister försökte sabotera ett möte i Vellinge anordnat utav SDU, alltså Sverigedemokratisk Ungdom.

Deras försök, bl a via äggkastning och skrik av alla de slag, hade dock ingen effekt. Det finns nämligen saker som poliser, högtalare och volymknappar på högtalare.

När det gäller djurrättsaktivister så tycker jag att de är bra, bortsett ifrån de handlingar som de gör och begår. Om de bara lade av med dessa så skulle de komma längre, detsamma gäller vänsteraktivister.

Men detta fattar utav någon anledning inte dessa båda grupperingar, vilket säger ganska mycket om deras bångstyrighet och låga IQ. De bete’r sig enkelt uttryckt värre än t ex en stenkåt bisonoxetjur, vars hormonaktivitet har spårat ur så mycket att han är en fara för alla människor som råkar befinna sig i de marker som han befinner sig i.

Nu menar jag inte att vänsteraktivister och djurrättsaktivister utnyttjar djur sexuellt, t ex kor och katter, även om många utav dem verkar ha gjort det minst några gånger för mycket.

Detta kan i så fall förklara deras bete’ende vid t ex motdemonstatrationer, de är “översexuella” i en något konstig bemärkelse så att säga.

Motdemonstrationer och motdemonstrationer förresten, -Det är ju bara ett jävla bröl, som Brasse Brännström sade i sketchen “Fiolen min” ifrån 1976. Man skulle kunna tro att vänsteraktivister är kåta på sverigedemokrater och för övrigt alla som dessa aktivister är emot.

Snacka om att de är ruskigt osäkra på sig själva, det är de ju av allt att döma ändå förresten.

Läs mer om SDU:s möte och vänsteraktivisternas förkastliga och antidemokratiska handlingar på http://politisktinkorrekt.wordpress.com/2009/11/22/sd-demo-i-vellinge-under-eftermiddagen/ ,

http://somjagserdet68.wordpress.com/2009/11/22/yalla-yalla-sverige-at-alla/ och på

http://www.dn.se/nyheter/sverige/sd-mote-i-vellinge-sdu-1.999352 .

En svensk stridsbåt fick order att köra in i ett område där det sköts med skarpa skott.

I dagarna föll tingsrättsdomen om den militära olycka som kostade en värnpliktig livet. Södertörns tingsrätt frikände den anklagade löjtnanten.

Värnpliktsrådets Oskar Rosén säger till P3 Nyheter: “När flera personer delar på ett ansvar är plötsligt ingen ansvarig”.

Augustin Erba, som nyligen debuterat med romanen Ensamhetens broar där ramberättelsen är en liknande militär olycka:

“Det finns flera som sagt åt mig att det som hände i boken inte kan hända. Eller att den sortens olycka hör till en förfluten tid. Tyvärr verkar det inte vara så.”

När Augustin nyligen var ute och berättade om sin bok i en bokcirkel träffade han en kvinna som beskrev hur hon bokstavligen läst högt ur boken för sin dotter, som gör värnplikten.

“Ensamhetens broar är, som alla berättelser, inspirerad av verkliga händelser, men det är och förblir en roman. Men jag är glad om min bok på något sätt kan påverka människors agerande i deras vardag”, säger Augustin Erba.

Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund skriver idag en artikel om fängslandet av den svenske journalisten i Eritrea, Dawit Isaak. En lysande artikel om mänskliga rättigheter och vikten av yttrandefrihet. Artikeln publiceras i 91 olika dagstidningar, bl a Dagens Nyheter. Att svensk press på detta ihärdiga sätt driver frigivandet av Dawit Isaak inger hopp!

…infaller naturligtvis när Solen står i Skorpionen, eftersom det är detta soltecken som har med kroppens avfallsprodukter att göra.
Det är WTO (World Toilet Organisation) som initierat den här dagen. WTO är en väldsomspännande, ideell organisation som uppenbarligen strävar efter att förbättra sanitära förhållanden i allmänhet och toaletter i synnerhet.

I samband med Världstoalettdagens firande har man uppgett att drygt 2,5 miljarder människor på klotet saknar toaletter. Detta anses bero på politikers och beslutsfattares motvilja att snacka skit, tydligen. Och då menar jag i det här fallet i ordets egentliga betydelse- inte i överförd bemärkelse. Övrigt skitsnack är det gott om i de kretsarna, har jag tyckt mig förstå…

Samtidigt läser jag på SVT:s text-TV att  de 190 länder som samlades till ett av FN arrangerat toppmöte i Rom, dessvärre inte kom fram till något konkret beslut om hur man ska gå tillväga för att bekämpa hungern i världen. Däremot tillsatte man en kommitté, som ska titta närmare på saken.
De hungrande och undernärda människorna i världen förväntas öka med ungefär en miljard människor. Med lite tur rör det sig om samma individer som saknar tillgång till vettiga avträden, för om man inget äter, har man ju heller inget större behov av sådana faciliteter.

Ursäkta min svarta humor, men är det undra på att man stärks alltmera i uppfattningen att vi är här på Jorden för att avtjäna ett livstidsstraff..? Om man då dör i förtid, får det väl räknas som avkortat fängelsestraff p g a gott uppförande, eller något i den vägen..?

En vidare inventering av de nattsvarta nyheter som media är så förtjusta i att servera oss innehåller bl a dessa:

• Somaliska pirater har gjort ett klipp och inkasserar nu drygt 27 mille i lösensumma för besättningen på en spansk fiskebåt som de kapat.
  Spin-off-effekter har redan kunnat iakttagas. Den i regionen så populära, amfetaminliknande drogen kat, har genast stigit i pris vid kusten och bilförsäljarna ställer skyndsamt ut sina lyxjeepar till försäljning. I väntan på att hugade spekulanter i form av nyrika pirater ska komma och shoppa lite, kan man tänka….
  Verkar vara en lukrativ affär, det där pirateriet…Visserligen råkade några av deras piratkolleger schabbla till det lite på ett i Jungfruöarna registrerat, kapat fartyg, -Theresa VIII-så att en kapten råkade stryka med, men ett visst svinn får man ju räkna med..!
• Svinflunsan har krävt ytterligare ett dödsoffer  i Sverige. Den här gången var det en blott 20-årig tjej som lämnade jämmerdalen. Hon är faktiskt den första kvinnan som får sätta livet till i H1V1-virusets spår. Hon hade visserligen en allvarlig grundsjukdom i botten, skriver man i telegrammet och baktanken med det är väl förmodligen att man inte i onödan vill att paniken ska sprida sig bland dem som inte har det..?
  
• I Danmark planerar man lagändringar inför miljömötet för att stoppa eventuella oroligheter. Den föreslagna lagen kallas “lymmel-lagen” och inskränker yttrandefriheten. Den ska kriminalisera “civil olydnad” som inte sanktionerats av polisen. (För dig som till äventyrs inte vet vad lymmel betyder, så kan det närmast översättas med slyngel).
• Höststormen som för några timmar sedan drog in över Sydsverige orsakade stora skador. 8000 hushåll blev strömlösa, träd hade blåst ned på vägarna och orsakat trafikolyckor etc etc…
  
• En av 10 svenskar mellan 40 och 49 år har blivit förtidspensionerade, eller har sjukförsäkring, som det kallas i den nya språkdräkten. Detta medför att de hamnat i en veritabel fattigdomsfälla, menar Försäkringskassan.
  
• I Kongo-Kinshasa (eller Demokratiska Republiken Kinshasa, som det nuvarande namnet egentligen lyder, fast det har gått telegramredaktören förbi, eller också struntar de i namnbytet) har dödandet åter börjat. Etniska stridigheter har krävt ett stort antal liv och tiotusentals är på flykt.
• Främlingsfientliga Sverigedemokraterna, som appellerar till människors rädsla,  når rekordhöga opinionssiffror i en rykande färsk undersökning. Om det vore val idag och siffrorna stämmer, skulle de få 26 mandat i riksdagen, enligt Dagens Nyheter.
  

Jag skulle, som du säkert förstår, kunna fortsätta att rabbla upp  eländiga nyheter (som naturligtvis bidrar till att göra människorna ännu mer missmodiga) i princip hur länge som helst, men då skulle jag ju bidra till den negativa psykologiska effekten, och det vill jag inte!

Jag lutar nästan åt den uppfattningen att om förutsägelserna att världen ska gå under 2012 slår in, så är det väl inte så mycket att sörja över; det är i mångt och mycket en skitvärld vi har skapat, där egoism, rofferi och girighet är de mest framträdande egenskaperna hos de civilisationer som styr “utvecklingen”.

Nu beror det ju förstås under vilka former världen ska gå under, men min förhoppning är att jorden och de levande varelser som bebor den bevaras intakt. Det vore ju en fördel om så skedde…

Under tiden som yrkesverksam journalist, försökte jag alltid hitta ett positivt utgångsläge (där detta över huvud taget var möjligt) och vinkla storyn därifrån. Jag pratade också med nyhetsredaktörerna på de redaktioner som jag arbetade (det är de som gör  urvalet från de telegram som på den tiden matades fram på teleprintrarna) och visade dem hur det såg ut i vår tidnen med avseende på negativa respektive positiva nyheter. Naturligtvis var det avsevärt fler negativa än positiva. Jag lade fram min teori om att detta naturligtvis påverkar folks psyken och föreslog att vi kanske skulle försöka framstå som en mera positiv tidning genom att välja att fokusera oss på nyheter av glädjande natur.
De lyssnade, till synes intresserat, och många av dem smittades av min entusiasm samt lovade att föra förslaget vidare. Men något mer hörde jag naturligtvis aldrig om saken.

Du som gillar sarkasm och svart humor och ännu inte har fått en överdos, kan ju lyssna in på Lars Ekborgs gamla klassiker “Bunta ihop dem“, som kraftigt ironiserar över fördomar…
Förutsättningen är dock att du har Spotify installerat i burken…

Detta är en fråga som jag helt ärligt inte tror riksdagspolitiker verkar förstå även fast alla andra invånarna i Sverige vet svaret. De kommer från dig, skattebetalaren. Att säga helt idiotiska saker som att “flyktingarna kostar minsann ingenting för kommun x” och samtidigt slå sig på bröstet som en nyttig idiot är väl något av det mest komiska som finns? Inte bara kostar det just för själva kommunen utan kostnaden för flyktingarna betalas av ALLA i Sverige, inte bara av kommunen som tar emot flyktingarna.

De 2400 så kallade flyktingbarnen som beräknas komma till Sverige i år kommer att kosta ca. 2-2.5 miljarder kronor under ett år. Jag vill påpeka att de pengarna skulle räcka till ett helt års grundskoleutbildning för ca. 35000 skolbarn här i Sverige (samtliga kostnader). Jag vill nu citera Fria Nyheter och deras mail till och från Migrationsverket:

Under 2009, fram till den 8 november har:

• 691 föräldrar ansökt om att få anhöriginvandra
• 799 föräldrars ansökan avgjorts, 366 får anhöriginvandra
• 188 ensamkommande barn fått uppehållstillstånd på grund av ”synnerligen ömmande omständigheter”

För helåret 2008 fick 306 ensamkommande uppehållstillstånd på grund av ”synnerligen ömmande omständigheter”.

Om detta stämmer, vilket jag inte ifrågasätter när det gäller Fria Nyheter, så är följande citat från Dagens Nyheter rena komiken:

Stämmer det att många är så kallade ”ankarbarn” som tar hit sina anhöriga?
Ytterst få beviljas flyktingstatus som ger rätt att ta hit kärnfamiljen. Barn och unga får oftast uppehållstillstånd på en lägre grad som inte ger den rättigheten.

För att underlätta vad jag vill få fram är följande: Majoriteten av de som får uppehållstillstånd i Sverige är just så kallade “ankarbarn“. Endast 188 barn har fått UT enligt “synnerligen ömmande omständigheter” som inte ger rätt att ta hit resten av sin familj. Frågan jag ställer mig är följande: Ljuger Dagens Nyheter helt medvetet eller är det bara deras normala vänstervridna bolibompajournalistik som är i farten igen?

DN1 DN2 DN3 FN

I söndags fick Sverigedemokraterna 5,8 procentenheter i en Sifomätning, den nästa högsta noteringen för partiet någonsin.

Men idag fick partiet hela 7,2 procentenheter i en ny mätning, denna gång i en Sentiomätning. Detta är den högsta siffra som SD någonsin har fått.

Läs mer om det hela på t ex  http://frianyheter.wordpress.com/2009/11/18/sverigedemokraterna-far-72-i-sentio-matning/ och

http://www.dn.se/nyheter/valet2010/nya-rekordsiffror-for-sd-1.997324 .

Alla har vi olika morgonrutiner. Emma kliver upp tidigt och brukar gå ut och gå innan hon duschar och sen äter frukost läsandes DN i köket. Jag börjar med att borsta tänderna och sen sitter jag med datorn och kollar runt på diverse bloggar och typ op.se, samtidigt som jag ser på Nyhetsmorgon och efter ett tag äter frukost. Vi kliver upp tidigt och oftast ser vi också till att Tony kliver upp, som annars, likt Joel och Micke sover så länge som möjligt. Idag är Tony dock så pass trött att han somnat om två gånger i vardagsrumssoffan och dessutom utvecklat allergi mot nötter och morgonen.

Att acceptera att det finns människor med olika åsikter är en sak, att misshandla eller mordhota någon för att han eller hon inte har samma åsikt som en själv är någonting helt annat.

För med tanke på hur mycket våld och mordhot som begås utav vänsteraktivister och vissa andra vänstertyper emot meningsmotståndare så är det lätt att tro att de tror att Sverige är den nordiska motsvarigheten till det asiatiska landet Burma.

Skillnader emellan Burma och Sverige finns ju visserligen, men om man bortser ifrån att regimen i Burma mördar varenda person i Burma som ger uttryck för att inte hålla med landets regim om allting så är nog inte skillnaderna sådär megastora ändå.

T ex har redan en sverigedemokratisk grupp på Facebook (jag tänker nu inte på den som heter “Sverigedemokraterna i riksdagen – Ja tack”) som inte har funnits så länge redan fått en drös med mordhot, vilket har resulterat i att man i gruppen har stoppat för fler att bli medlemmar.

Jojo, skillnaden mellan att hålla käften och att mordhota varenda jävel som man inte gillar är inte så stor ändå, båda sätten är lika IQ-befriade och passar bättre i en riktigt illa byggt “hönshus” (eller dårhus) än ute i det verkliga livet.

Eller tror dessa larviga pellejönsar att “hönshus” är verkligheten? Visserligen lever vi ju alla i olika sorters verklighet. Men ändå……..

Visst, man behöver inte gilla Sverigedemokraterna om man inte vill, ingen tvingar en.

Men till de som avskyr  SD och som anser att partiet har fel i invandringsfrågan (de har ju andra frågor än denna, har de fel i dem också?) säger jag bara följande: Kom med riktiga argument eller argument över huvudtaget, istället för att försöka överrösta tuppar i Sveriges alla hönshus varav samtliga tuppar är i brunsten så mycket att de är fågelvärldens svar på stenkåta tjurars brölande!

På grund utav dessa idioter så kan man säga att Sverige “skakar rejält i grundvallarna”, eller om man så vill: Dessa personer representerar en helt ny form utav jordbävning, nämligen “den personifierade”.

När det gäller SD:s framgångar så stod på bl a SVT text-tv och i NWT igår om att partiet nu är större än både Centerpartiet och Kristdemokraterna.

Artikeln i NWT (Nya Wermlandstidningen) löd så här:

Rekordsiffror för SD

Den senaste tidens medieuppmärksamhet kring Sverigedemokraterna verkar inte ha inverkat negativt på väljarstödet. Tvärtom. SD når rekordnivåer i senaste opinionsmätningen.

Partiet är nu större än både Kristdemokraterna och Centerpartiet och får 5,8 procent av partisympatierna i Sifos novembermätning. Det är den högsta noteringen hitills i en telefonmätning och en ökning med 1,1 procentenheter från föregånde månad. Uppgången är inte statistiskt säkerställd.

Länkar om det hela: www.newsmill.se/artikel/2009/11/16/dags-att-ta-tillbaks-problemen-fran-sverigedemokraterna/

, http://frianyheter.wordpress.com/2009/11/15/sverigedemokraterna-far-58-i-sifo-matning/

, http://www.dn.se/nyheter/valet2010/rekordresultat-for-sd-1.994745 .

Därmed är det slut på detta inlägg, hoppsan, höll ju på att glömma en liten sak.

Vad är det då? Jo, slutklämmen.

Den lyder så här:

Ta er i “brasan”, alla inkokta politiskt korrekta mångkulturextremister!

Nej, usch på mig. Nu var jag allt bra elak, va? Fy skäms på mig! Så här ska man verkligen inte avsluta ett inlägg!

Därför kommer här nu lite bra reklam för Vänsterpartiet, AFA (Antifascistisk Aktion) och Ung Vänster. Vi börjar med Vänsterpartiet:

Och så har vi AFA och Ung Vänster också:

Sådär, nu var det klart.

Bra avslut, va?

Sedan mitten av oktober pågår en artikelserie i DN kallad “Arma själar”, en artikelserie som påstås ska handla om vårdens kris. Närmare bestämt är det psykiatrin som åter är under luppen. Hittills består serien av fem delar.

Karin Johannisson inledde (15/10) och frågade sig vem som ser människan i patienten mitt under striden om terapierna och mellan experterna. Johan Cullberg (20/10) tar därefter vid och skriver om psykiatrins utmaning – att se helheten – människan som både biologisk varelse och symbolberoende djur. Lotti Hellström (27/10) skriver sedan om människan som social varelse, om det fysiska och psykiska våldets destruktiva inverkan och psykiatrins bristande kompetens att förstå och behandla effekterna av våld på människans hjärna.

Martin Ingvar (3/11) menar att psykiatrin till stora delar bygger på förlegat tankegods och att kunskapsutvecklingen inom den vetenskapliga forskningen om hjärnan är avgörande för framtidens psykiatri. Ann Heberlein (11/11) skriver ur en personlig synvinkel om bemötandet av patienter och frågar sig om det handlar om vård eller övervåld.

Samtliga artikelförfattare belyser ur olika synvinklar vad som är problemet med psykiatrin. Johannisson, Cullberg, Hellström och Heberlein tycks ha en gemensam nämnare i sina texter – de menar att en stor del av problemet ligger i att psykiatrin har svårt att ge ett mänskligt bemötande av individen utifrån dennes förutsättningar och historia. Som allra tydligast uttrycks detta i Ann Heberleins text.

Ingvar lyfter istället fram närvaron av “förlegat tankegods” och frånvaron av anpassning till kunskapsutvecklingen inom hjärnforskningen som det huvudsakliga problemet. “Biologisk kunskap är grunden för modern form av evidensbaserad psykoterapi och grunden för livsräddande farmakologisk behandling”, säger Martin Ingvar och får det att låta som om den sista striden är kommen då allt gammalt förlegat skall besegras med biologisk kunskap som vapen. Men han avslutar ändå med att säga:

Ett samhälles kvalitet kan avgöras genom att studera hur det möter dem som bäst behöver samhällets stöd.

Det är väl det närmaste en beröringspunkt med de andra artikelförfattarna jag kan hitta, men det är också en viktig sådan. För även Ingvar tycks landa, efter sina utsvävningar om den rationella vetenskapens förträfflighet, i att problemet inom psykiatrin åtminstone delvis handlar om bemötande. Citatet ovan lär ju egentligen vara en parafras av Albert Schweitzer, den gamla tyska teologen, missionären, musikern och läkaren som fick Nobels fredspris 1952. Schweitzer själv lär ha uttryckt sig enligt följande:

Ett lands eller ett samhälles etiska och kulturella standard avspeglas på det sätt det tar hand om sina svagaste individer.

Hur samhället skall möta dem som behöver samhällets stöd bäst tycks för Ingvar handla om att för det första vänta ut gamla bakåtsträvares pensionsavgångar och rensa bort deras förlegade tankegods, sedan om att utarbeta förklaringsmodeller och applicera korrekt evidensbaserad behandling medelst psykiatriker som tänker rätt. Schweitzer talade om etisk och kulturell standard och om att ta hand om, Martin Ingvar talar om en intellektuell rensning och sedan är det klart och betalt.

Så, vi har tydligen ett problem inom psykiatrin som heter bemötandet av patienten. Hur löses det problemet bäst? Genom evidensbaserad behandling och biologisk kunskap?

Det behövs självklart fortsatt forskning kring vad och hur mycket av vad som passar vem bäst. Bättre förklaringsmodeller, ja visst – utifrån en mångfald av teoretiska och kunskapsmässiga referensramar. Bästa tänkbara behandling skall naturligtvis ges utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet tillsammans med patientens preferenser och värderingar. Men vi kommer aldrig från finliret som handlar om bemötandet från människa till människa. Det som handlar om att motivera, trygga, flytta fram positionen i lagom tempo, det empatiska och det som handlar om att känna sig bli tagen på allvar. Så långt min erfarenhet sträcker sig hjälper det inte med den mest avancerade hjärnavbildningsteknik, med kunskapsutveckling på vare sig mikro- eller makronivå om det inte i det enskilda fallet finns en fungerande arbetsallians/anknytning. Visst, man kan lära sig att läsa noter men kan man inte spela instrumentet som det är skrivet för blir det ingen musik.

För övrigt vill jag även påpeka att det finns bra saker med existerande psykiatri också. Det finns folk som upplever sig väl bemötta och som tycker att de får hjälp – av både pensionsfärdig liksom nyutexaminerad personal, av både gammalt och nytt tankegods…

Mosskin har även skrivit om aktuell artikelserie.

I år understryker talarna på SIME-konferensen nyttan med webben med realtid som slagord. Den sociala webben har växt från det vi tidigare refererade till som webb 2.0 ett tydligt lekstadie till vad som idag är ett webb som faktiskt kan vara ett verktyg till att förändra världen, och inte bara i syfte för ekonomisk lönsamhet. Jag minns faktiskt en diskussion jag hade med en god vän med frågeställningen om social media verkligen kan hjälpa till att förändra världen. Idag har vi sett häpnadsväckande demonstrationer och modeller om precis det vi diskuterade på Falafelkungen för två år sedan, för mig råder det ingen diskussion längre.

Dagen inleds starkt med Jesper Kärrbrink (VD på Eniro) som berättar om Eniros övergång från offline till online. Eniro har synnerligen gjort en framgångsrik övergång och på kuppen även intagit stora marknadsandelar på sin onlinemarknad. Kärrbrink berättade att 70% av Eniros sökningar ledar till konvertering (transaction).
En viktig punkter som Kärrbrink tar upp är att man i alla verksamheter bör ta ett steg tillbaka och fråga sig “What are we actually selling”. Vad är det som vi egentligen säljer? Exemplifierat är nyheter med begreppet newspaper. Why is it called Newspaper and what is paper? -A carrier of content.

Claudia Gonzalez, jobbar på UNHCR och FNs expert inom social marknadsföring visar en makalös demonstration på hur FN har anammat sig den sociala webbens funktionalitet i syfte att göra världen till en bättre plats. En problematiken som har varit i fokus är ge förståelse i nyttan av att skänka pengar.
I flyktingläger har de i samarbete med Nokia delat ut mobiltelefoner och undervisnat människor hur de kan dokumentera sin vardag. De har markerat upp alla flyktingläger i Google earth och kopplat det till människors dokumentationer. Kort och gott så kan man då se dessa olika flyktingläger på världen och gå in på individnivå där vardagliga filmpresentationer talar om människornas vardag. En kombination av ambition, genialitet, vilja och några förhållandevis enkla tekniska lösningar ger möjligheten att skapa en relation mellan två världar.

Sara Öhrvall som nyligen klivit in i “sveriges häftigaste tjänst” som chef över Bonnier reserach and development berättar hur Bonnier ska lägga upp sina strategier för innovation på webben genom att bland annat inspireras av andra. Sara Öhrvall jämför Apple, Microsoft och Googles förhållningssätt till innovation och vart Bonnier ligger. Hon menar det i mångt och mycket handlar om att se och innspireras av små, snabba och effektiva aktörer vilket är anledningen att de mer än gärna är med och sponsrar evenemang så som 24 hour business camp, Geek Girls meetup och liknande.

Steven Overman grundare av the realtime prodject tar upp några aspekter av att sätt upp delmål i projekt som gör att helheten inte blir övermäktigt “Short winnings”. Steven Overman talar om värdet av live med madonna som första exempel och fortsätter med  hur download har blivit streaming och vi nu befinner oss i “the time of real” Foursquare är ett företag som nämns i sammanhanget.

Linda stone (author and thought leader with a background as VP at Microsoft and long time executive with Apple who coined the term “continuous partial attention” ) lyfter nivån av tankegånger.

Linda stone tar upp djupare tankegångar och reflektioner om vår interaktion med webben i hennes forskning om continuous partial attention. Det som i en lite knacklig direktöversättning blir “Fortlöpande partiell uppmärksamhet” (rätt mig gärna) beskriver hur vi använder vår uppmärksamhet och förhåller oss till det vi kallar multi-tasking samt att dessa två skiljer sig genom de impulser som driver dem.När vi utför flera uppgifter samtidigt så motiveras vi av en önskan att bli mer produktiva, effektiva och uppdaterade. Vi gör ofta  saker som är automatiska och som kräver minimal kognitiv bearbetning.

Linda stone talar om hur vi kvantifierar vår prioritet likvärdigt när vi gör flera saker samtidigt – vi chattar, kopierar papper, prata i telefon, äter lunch och vill få så många saker gjorda samtidigt som möjligt för att bli effektivare och mer produktiv. När hon frågar hur många som till exempel ibland prioriterar att pilla med mobiltelefonen framför sitt sällskap så sätter hon pricken över i:et i sin tes.
Paul Holman (även kallad Pablos) är en världskänd innovatör och hacker. Pablos visar inledningsvis upp hur man med några enkla knep kan få kotokortsuppgifter utan att röra kontokortet, kan hacka in i någons mobiltelefon eller på hotellnätverket genom en TV.

Pablos (som för övrigt sa upp sig från NASAs rymdforskning) är en internationellt framstående futurist, expert inom IT-säkerhet och som besitter kunskaper som är få förunnat. När han börjar tala om sina nuvarande projekt på Intellectual Ventures Lab (som är ett av de mest framstående labben i världen) så förstår man även att hans ambitioner sträcker sig långt bortom det han till en början visade upp. Modeller och teorier visas upp för hur man kan förhinra cykloner, och väderkatastrofer, få polarisen att sluta smälta och laga ozonlagret.

Rising stars of the north

Sime delar i år ut priset Rising stars of the north. Bland de 36 nominerade företagen och utöver Spotify, Twingly, Bambuser och Soundcloud så är det några nominerade företag som fångade mitt intresse lite extra. (Bilderna är länkade, väldigt intressanta tjänster)

Topp 100 med Internetworld – vinnare Omvård.se

Kvällen avslutas med Topp 100 evenemanget där Internet World presenterar enligt dem Sveriges topp 100 webbsidor.
Vinnaren var omvård.se med motivation “omvård.se utnyttjar verkligen webbens möjligheter fullt ut och visar att det inte behöver vara svårt att göra det svåra enkelt. Här samlas offentlig statistik om svensk sjukvård på ett synnerligt enkelt och tillgängligt sätt…(internet world) “

2. SVT
3. Headweb
4. H&H
5. TV4
6. MR Green
7. Dagens Nyheter
8. Prisjakt
9. Fritidsresor
10. Tasteline

I avvaktan på återtransport till Vimmerby ägnar jag morgonen i Växjö åt morgontidningarna.

Smålandsposten har mingelbilder från gårdagens design- och kulturmöte på residenset, medan Dagens Nyheter berättar om förberedelserna inför helgens premiär på Bröderna Lejonhjärta på Stadsteatern i Stockholm.

Men snälla DN – inte fick Astrid Lindgren inspiration till denna berättelse på någon kyrkogård i Visby, som tidningen skriver. Nej, det var framförallt ett gravkors i Vimmerby som gav impulsen. DN:s journalister är välkomna på en grundutbildning i vår utställning på Astrid Lindgrens Näs när som helst!

Eller varför inte logga in på den officiella Astrid Lindgren-hemsidan som Saltkråkan AB gjort med visst bistånd från oss? Låt mig citera:

“Och på Vimmerby kyrkogård läste Astrid här vila späda bröderna Fahlén, döda 1860. ”Då visste jag att det skulle bli en saga om döden och om två bröder”, har Astrid sagt.”

Ok. Nu gör jag mig skyldig till något som ser lite ut som quote-mining, men jag tycker att det är berättigat. Jag vill visa hur Dagens Nyheters journalist Thomas Lerner faktiskt skriver om antroposofin och relaterade ämnen. I mitt tidigare blogginlägg återfinns en lista med länkar till några av Lerners artiklar (det är andra artiklar än de som nämns i detta inlägg).

Fall 1. Dagens Nyheter gratulerar den antroposofiske läkaren Christian Osika med rubriken: Alternativ medicin har framtiden för sig. 2005-12-29. Thomas Lerner skriver hyllningen (men noterar, roligt nog, att Osika faktiskt har dömts — av HD till och med — för “olovlig tillverkning” av antroposofiska perparat). Alternativmedicin är prima vara, detta är inget citat utan Lerners egna analys:

“I dag dignar hyllorna i landets hälsokostbutiker av olika naturmediciner och preparat. Fler och fler högskolor har kurser om alternativa behandlingsformer.”

Och utan vidare noterar Lerner:

“[Osika] började läsa medicin i Wien inspirerad av filosofen Rudolf Steiner, som lagt grunden för den antroposofiska människosynen. Övertygelsen om den sammansatta människan växte, och han upplevde en stark närhet mellan kroppen, själen och anden.”

Tja, det är ju en hyllning, inte en kritisk artikel, men ändå…

“Antroposofernas skeptiska inställning till vaccinering mot mässling och andra barnsjukdomar har mött hård kritik. Kommentar?
- Årets Nobelpristagare i medicin blev utskrattade när de hävdade att magsår orsakas av en bakterie.”

Fall 2. Är det en slump att just Lerner träffar på så många intervjuobjekt som har sprudlande lovord till antroposofin? 2008-06-23, Tröst för kropp och själ gav framtidstro:

“Så praktiserade hon en sommar i antroposofisk trädgård. Hon beskriver det som helt makalöst.”

Fall 3. Ett frö till nytt liv: “I trädgården finns drömmen om paradiset”, 2006-05-31:

“Efter gymnasiet arbetade [Lars Krantz]  som vårdare på ett hem för förståndshandikappade barn och ungdomar. Det hade en antroposofisk inriktning och han fascinerades av personalens hängivenhet och respekt för ungdomarna.”

Fall 4. Lerner om Christian Osika (redan nämnd ovan), Doktorn ordinerar rörelseterapi, 2001-01-02.

“Han ordinerar rörelseterapi, någon insmörjning eller ett naturläkemedel. Hela tiden handlar det om att stödja kroppens egna läkande krafter.”

“Många läkare vill ha alternativ att erbjuda till den traditionella vården och inom högskolan anordnas kurser om naturläkemedel. Mycket har hänt sedan Christian Osika för tjugofem år sedan dömdes till dagsböter i Högsta domstolen för att ha främjat “olovlig tillverkning av antroposofiska läkemedel”.”

“I samband med pensionsdagen gav han ut en bok på eget förlag om sina tankar kring den antroposofiska medicinen, den som under senare år väckt nyfikenhet både bland personer verksamma i den normala vården och ansvariga landstingspolitiker.”

“Christian Osika menar att värmen i kroppen och själen hänger samman och är ömsesidigt beroende av varandra. Han hävdar att många så kallade “varma sjukdomar” som ökar kroppstemperaturen blivit lindrigare under modern tid. Det handlar om inflammationer som scharlakansfeber och reumatism. Däremot ökar de “kalla sjukdomarna”, hjärtproblem och tumörsjukdomar som cancer.”

En tillstymmelse till kritik kanske man kan skönja i den enda kritiskt (ja, det är ju relativt, men…) sinnade frågan från Lerners sida, nämligen den sista, där han nämner att “det låter en aning flummigt?” Varpå Osika får sista ordet, med en kommentar som avslutas som följer:

“Metoder som bygger på att vi stödjer de egna läkande krafterna är ofta lika verksamma utan onödiga biverkningar. Är det flummigt?”

Fall 5. Lerner skriver om pengar. Han gav bort miljoner är titeln på en text om antroposofen Frans Carlgren. 1996-12-23. Artikelns första stycke efter ingressen lyder (slår an en idealiserande klang, kan man nästan tycka):

“Han skänkte bort nästan hela sin förmögenhet. Han arbetade under många år utan lön i en skola. Nu ser han ett Sverige där habegäret och egoismen breder ut sig.”

“Redan i unga år blev han intresserad av antroposofi. Denna livsåskådning, grundad av den österrikiske naturvetaren och filosofen Rudolf Steiner, ser inte någon motsättning mellan naturvetenskapen och tron på en andlig verklighet.”

Ja, men det finns en motsättning mellan vetenskapen och stora delar av antroposofin. Och motsättningen har med metod att göra, faktiskt inte enbart innehåll. Men notera att Lerner inte på något vis antyder att det saknas överensstämmelse mellan vad antroposofin ser och vad som är fakta.

“Så bestämde han sig för att donera gården till en stiftelse som skulle driva jordbruket i biodynamisk anda. Stiftelsen har senare också fått stora aktieinnehav i gåva och i sin tur slussat pengar vidare till den antroposofiska rörelsen i Järna. De har kommit till nytta i ett “större sammanhang”, som han uttrycker det.”

“Under många år som lärare i samhällskunskap på en fristående waldorfskola med synnerligen knackig ekonomi tog Frans Carlgren inte ut någon lön.”

Nej, just det, knackigt var det.

(Off topic, men jag kan inte utelämna denna kommentar av Carlgren: “- Mitt handlade bygger på hur jag ser på människans uppgift i det jordiska livet. För mig är människan i grunden en andlig varelse. Vi har levt i en annan värld innan vi föddes, i andra existenser. En sådan tro, ett sådant synsätt, färgar givetvis av sig på det sätt jag valt att leva.”)

Anmärkningsvärt är att Carlgrens redogörelser om tillvaron och sina val och antroposofins tankegångar refereras okritiskt och beundrande. Jag tycker i och för sig att det är kul att läsa vad Carlgren säger, men Lerner saknar kunskap (eller — och det är väl en troligare förklaring — vilja) att sätta in detta i ett sammanhang av något slag.

Fall 6. Allt måste rymmas i guds trädgård. 2006-07-23. Lerner hittar en kändis som tycker att antroposofisk verksamhet är fantastiskt. Vilken slump. Kändisens barn verkar gå i samma waldorfskola som Lerners.

“En man, en kvinna och flera små barn i samma ålder går förbi parkbänken. Henrik Schyffert tystnar och följer barnen länge med blicken. Hans och hustrun Beas barn går på den antroposofiskt inspirerade förskolan Lillgården i Bromma. Till hösten börjar äldsta sonen Janne på Kristofferskolan, som även den bygger på waldorfpedagogikens grund.
- Människor som arbetar med en speciell pedagogik blir ofta engagerade. Jag vet inte så mycket om antroposofi och sånt, men har sett hur fantastiskt det är på Lillgården.”

Jag vet inget om det, men det är fantastiskt. En följdfråga kunde ju vara — varför placera sitt barn i en miljö man inte vet något om, en verksamhet som styrs av en ideologi man inte känner? Men inte.

Fall 7. Färgspråk: starka färger dåligt på jobbet. 2005-08-18.

“Inom antroposofin, en lära om människan grundad av Rudolf Steiner i början av 1900-talet, är färgen en grundbult. Den är central i arkitektur och i den medicinska vården. Färg använd på “rätt” sätt anses ha en läkande och utvecklande roll.”

Det viktiga att notera här är den okritiska och oreflekterat naiva definitionen av antroposofin: “en lära om människan”. Sedan fortsätter han dock med andra tramsläror, som feng shui.

Fall 8. Lerner skriver om mysteriedrama (ja, i Dagens Nyheter; mysteriedrama i modern tappning, inte en uppsättning av Steiners mysteriedramer, dock inspirerat av dem). Tro och existens: Mysteriedrama på liv och död. 1999-11-13. Mysteriedramat handlar om

“krocken mellan vårt nutida materialistiska samhälle och den andliga världen. Unga människor som tror sig ha full kontroll över sig själva och sina liv möter något som inte går att förklara i ord. Det handlar om hur översinnliga krafter kan påverka den jordiska verkligheten.”

Sedan skriver han om Steiner som

“menade att människan genom en inre skolning kan få kontakt med en översinnlig verklighet. Det kan ske genom noggranna naturiakttagelser samt meditativa och moraliska övningar.”

(Mot vilket man inte direkt kan invända.) Han kallar Steiner filosof. Ok. Det kan passera. Men mer lämpliga epitet kan man ju tänka sig. Steiner var ju skolad i filosofi — han doktorerade i filosofi. Men trots det kommer det ju den tiden då han blev teosof och senare antroposof, och där har han ju lämnat den akademiska biten bakom sig. Han är ockultist. Han är esoteriker. Förvisso mångssysslare, men man lämnar mycket utanför när man beskriver honom som filosof.

Jag rekommenderar dock, givetvis, att man läser artiklarna i deras helhet, och gärna läser andra artiklar skrivna av Lerner. Jag vidhåller det, som jag påpekar i kommentaren till mitt tidigare inlägg, nämligen att Lerners artiklar inte är kvalitetsmässigt vad man kan (rättare: vad jag) förvänta av en tidning som Dagens Nyheter.

Dagens Nyheters pinfärska chefredaktör  utfrågades på måndagkvällen på Publicistklubben i Stockholm om sina planer för tidningen. Samtalet kan ses här.

Gunilla Herlitz sade bland annat att tidningens nyhetsarbete måste rustas upp.

– Nyhetsarbetet både kan och bör förbättras. Det måste finnas en drivkraft hos redaktionen att vilja vara först med att berätta nyheter för läsarna, det finns det inte i dag.

Nyhetsredaktionen ska nu omorganiseras så att det uppstår en bättre ‘nyhetspuls’ i tidningen.

Gunilla Herlitz avser inte att skriva själv i tidningen, “inte handbollskrönikor i varje fall” (en passning åt förrförre chefredaktören Jan Wifstrand). Vill hon driva frågor i offentligheten blir det genom andra medarbetare i tidningen.

Tidningen har för höga kostnader, delvis till följd av brister i organisation och tidigare ledning. Den har bestått av olika öar som haft för liten kontakt och samsyn enligt Gunilla Herlitz. Papperstidningen ska prioriteras, det är där intäkterna finns, nio tjänster tas bort från webb-redaktionen.

Man kan visserligen få nya unga läsare på nätet, “men du får ju inte betalt”. Gunilla Herlitz ifrågasatte hur länge SvD och DN kan fortsätta att konkurrera när båda går med förlust.

effektivast, om man vill rasera ett barns tillit och förändra dess världsbild är att börja tidigt, och sedan behålla barnet i samma system, med samma kamrater och med vuxna som beter sig likartat och hanterar mobbingproblematik på ett konsekvent sätt, under hela uppväxten. Låt barnet också veta, att det inte har någon chans att slippa ur detta system. Tala gärna om att barnet skulle ha det ännu värre någon annan stans. Och håll för allt i världen föräldrarna utanför det som verkligen pågår.

Välkommen till paradiset waldorfskolan. Där en klass och dess lärare ska klistras samman — no matter what — i 8 år. (Och ofta går man i waldorflekskola med samma “kamrater” 3 år innan skolstart också.) Ja, jag vet. En del barn trivs alldeles utmärkt. Men waldorfskolans systemfel och dess inneboende värderingar skadar de barn som inte accepteras av kollektivet, och kollektivets — och, ännu mer, antroposofins — väl har alltid företräde.

I sådana skolor kan det psykiska och fysiska våldet mellan elever förklaras och bortförklaras som konsekvenser av olösta konflikter — till och med sådana som ägt rum under tidigare levnader — och skolpersonal kan systematiskt ignorera det som sker bland barnen trots att de alldeles uppenbart måste vara medvetna om det. Där tror man att för att andliga hänsynstaganden kräver att barnen “löser” sina konflikter för att reinkarneras bättre i nästa liv, om än det innebär att enskilda barn offras i detta spel. (Det är svek, men jag befarar att den sortens svek är DNs Lerner inte benägen att notera existensen av.)

I sådana skolor där underkastelsen är så systematiserad och börjar så tidigt att barnet inte kan förstå att det som det utsätts för inte är rätt. I sådana skolor kan barnet inte heller räkna med att någon vuxen kommer att reagera, för alla vuxna delar de grundläggande synsätt som gör att barnet och dess utveckling och  sociala interaktion betraktas på ett visst sätt: i ljuset av andlig “kunskap”. Jag tror inte att sådana skolor förmår tillgodose skyldigheten att “arbeta mot all mobbing.“

Det handlar mindre om att rasera ett barns tillit, än om att ge barnet en helt annan och förvriden bild av världen och av sig själv.

Tillägg: Björn Hultman som intervjuas i Dagens Nyheter-artikeln har en blogg!

Alla barn har, eller borde ha, rätt att gå i skolan. I Sverige har finns denna rättighet stadgad sedan 1842. Enligt min uppfattning är det en av de viktigaste reformerna någonsin. Den har lett både till större möjligheter för den enskilde att bestämma över sitt eget liv och till större välstånd för Sverige.

Därför är det viktigt att upprätthålla skolplikten, också för de barn vars föräldrar vill hålla dem hemma från skolan. Utbildningsnämnden i Stockholm är mycket restriktiv med att bevilja hemundervisning och vi har bl a avslagit ett par maranata-anslutna föräldrars ansökningar. Saken har prövats i både länsrätt och kammarrätt och nämndens linje har vunnit i båda fallen.

Dessa barn är nu inskrivna i fristående Stefansskolan som, utan lagstöd, beviljat dessa föräldrar hemundervisning. Skolinspektionen riktar kritik mot detta förfarande och det är min förhoppning att skolan nu rättar sig efter beslutet och medverkar till att barnen kommer till skolan. Dagens Nyheter skriver om detta idag, men artikeln finns än så länge inte på nätet.

”Näthatarna har många namn”, så lyder rubriken på en kommenterande artikel av Ola Larsmo i DN:s kulturdel den 4 november. Jag läste den med igenkänning och tillfredsställelse över att problemet nu uppmärksammas i en rikstidning. Själv skrev jag om främlingsfientligheten som ett publicistiskt problem i min krönika i Corren 14 april i år (även publicerad här på bloggen).

Utgångspunkten för Ola Larsmos artikel var en fråga som Mårten Blomkvist ställt den 30 oktober i DN, hur det kan komma sig att just svenska mediers kommentarfält fylls av så mycket uppumpad ilska. Ett av flera tänkbara svar kan sammanfattas med ordet ”netrage” – ”vid tangentbordet kan man ta ut sin ilska under ännu tryggare förhållanden än bakom ratten i sin egen plåtlåda.”

Men Ola Larsmo anar andra förklaringar: ”Så fort en artikel berör ämnet invandring eller flyktingar dunkar det in en drös kommentarer som tyder på att Sverigedemokraterna kommer at få 85 procent av rösterna i nästa val.”  Vad han anar är samma sak som jag skrev om, nämligen att en mycket liten grupp främlingsfientliga individer systematiskt använder tidningarnas webbsidor för att  fejka en massiv opinion. I Kanada har Ken Mc Vay dokumenterat metoden: ”Varje högerextremist höll sig med ett tiotal olika alias just för att ge intryck av att man utgjorde en månghövdad opinion.”

Om detta fenomen har också den svenska historikern Helene Lööw skrivit, vilket jag tog upp i min krönika:

”Läsarkontakter prioriteras högt på tidningarnas webbredaktioner –  antalet besök på webben är ju kvittot på att tidningen blir läst. Men nyhetssajterna länkar till externa bloggar och slussar då läsarna vidare till sajter som redaktionerna varken har någon kontroll över eller något publicistiskt ansvar för. De som framför allt drar nytta av detta är de främlingsfientliga grupperna, det menar historikern Helene Lööw: ’De är vana att arbeta  med alternativa metoder eftersom de har varit utestängda från mainstream-media och inte har några pengar. Det här kommer ju som manna från himlen för dem.’ ”

Detta är faktiskt en mindre uppmärksammad del av journalisters arbetsmiljö. Och framför allt ett föga uppmärksammat demokratiskt problem. Mitt eget förslag, som jag framfört i en annan krönika (i Länstidningen Södertälje, där jag regelbundet medarbetar) är att de som kommenterar på nätet ska gå ut med sina egna namn. För det fick jag inte oväntat utstå en störtsjö av nedvärderande (och anonyma) kommentarer.

Läs mer om detta problem i en faktafylld bok med titeln ”Quick Response”  (Institutet för mediestudier, Sim(o), i samarbete med Röda Korset). Den består av ett urval artiklar som publicerats på projektets hemsida av en liten redaktion, knuten till Röda Korset, som i tio års tid reagerat på fördomar och schabloner i mediernas rapportering om invandring, integration och främlingsfientlighet.

Nu har jag också tipsat Ola Larsmo om den boken. Han mejlade omgående och tackade samtidigt som han sa att han satt vid tangentbordet med cykelhjälmen på. Varför det, undrade jag. Svar: ”…för all inkommande skit som kommer att flyga in under dagen…. ”

AMI LÖNNROTH

Med Jolo till Köpenhamn – En guide- och essäbok
Redaktörer: Rolf Yrlid / Göran Zachrison
(Atlantis)

Dags att resa till Köpenhamn med en bok igen.

Med ojämna mellanrum har det hänt att jag börjat bläddra och läsa i någon bok som genast fått mej att känna en oemotståndlig lust att ta ledigt en dag och åka över Sundet för att flanera längs Köpenhamns gator med en bok i hand.

Så var det alltid när Dan Turèll hade kommit med en ny deckare, kåseri- eller diktsamling. Också Peter Olesens svit med böcker om staden Köpenhamn ur olika blick- och tankefång fick mej alltid att genast ringa flygbåtarna och boka en biljett.

Numera går det ju lätt och enkelt (även om det kunde vara billigare) att ta bussen från Sjöbo till Lund och åka vidare med Öresundståget direkt till Köpenhamn.

Vilket jag gjorde häromdagen. På morgonen låg ett recensionsexemplar av guide- och essäboken Med ”Jolo till Köpenhamn” i postboxen och så fort jag slog upp boken infann sej den ovannämnda oemotståndliga lusten att ge mej av. Strax satt jag på bussen från Sjöbo och läste Göran Zachrisons inledande “försök till ett porträtt” av Jan Olof Olsson, signaturen Jolo.

Zachrison berättar hur han, själv alltså, blev journalist (först på Västerbottens-Kuriren och sedan Dagens Nyheter) tack vare Jolos goda råd (för en medskickad tia i kuvertet). Han berättar också om Jolos tjugonio kostymer och i synnerhet om den spräckliga irländska tweedkostymen som utsände en gödseldoftande lukt (efter en halkolycka i en ladugård).

Zachrison lanserar dessutom en teori om varför Jolos texter var så läsvärda när de trycktes och är så läsvärda ännu idag. Oavsett vad han skrev – reportage, kåserier, romaner, historiskt – så var han “blandformernas man”. Hans texter blev anomalier. Han skrev i genren men samtidigt utanför: till exempel var ett reportage av Jolo så påläst som ett sådant bör vara men samtidigt kåserande och personligt.

Jolos sista bok, den historiska romanen “Någonstans i Sverige”, utnämner Göran Zachrison fyndigt nog till en “litterär skvader”.

Innan jag ska byta från buss till tåg i Lund så hinner jag också läsa Vibeke Olssons minnestext över pappa och familjens somrar i Danmark och Köpenhamn på 1960- och 70-talen. Just Köpenhamn tyckte hon inte om, som flicka. För då visste Vibeke att sommaren snart var slut. Vistelsen på pensionatet Hornbækhus var över och nu återstod blott besöket i Köpenhamn.

På perrongen i Lund, medan jag inväntar Öresundståget, bläddrar jag vidare och och tittar på den serie svartvita teckningar som Ulf Sveningson gjorde 2001 under en resa till Köpenhamn med Jolosällskapet. På samma gång förbiskyndande och detaljrika teckningar – och personliga, förstås, för Sveningson är en utmärkt reportagetecknare – av olika köpenhamnska Jolomiljöer: Tivoli, Den lille havfrue, Nyhavn, Rundetaarn, Gammel strand, Christianshavn…

Flanörsfotot hämtat från Jolosällskapets hemsida.

När tåget kör över Öresundsbron har jag kommit fram till Jolo själv, nämligen avdelningen ”Av Jolo om Köpenhamn”. Här finns bland annat utdrag ur böckerna ”Kungens Köpenhamn” (1950) och ”Fritt Nyhavn” (1955), ett längre tidningsreportage från Nyhavn (1966) samt ett kapitel ur romanen ”Slipsen i Krakow” (1969).

“Fartyget till Köpenhamn går rakt ut från Malmö och girar först vid Saltholmen”, läser jag. Så reste man och anlände till Köpenhamn – per båt – då när Jolo skrev detta (1950). Smått märkligt, känns det idag.

Också jag är tillräckligt gammal för att ha åkt både långsammare och snabbare båtar till Köpenhamn. Att åka till Danmark då – det var att göra en resa, åka till kontinenten. Då var Köpenhamn ett annat lands huvudstad. Nu med bron och tåget har det blivit som att åka från förstaden (Malmö) till city (Köpenhamn).

Väl framme vid Hovedbanegården bläddrar jag fram till “I Jolos fotspår genom Köpenhamn” – den guide som Rolf Yrlid skrivit till boken. Dessutom, för att en ovan Köpenhamnsflanör ska hitta rätt och inte gå fel, finns här en stadskarta där promenaden i Jolos fotspår är noggrant utmärkt.

Yrlid inleder med samma iakttagelse som jag. Det är onekligen en viss skillnad att komma med snabbtåget över Öresundsbron mot att vattenvägen långsamt närma sej Danmark och speja efter H.C. Andersens lille havfrue i vattenbrynet på styrbord. Fast, som Yrlid påpekar, det passar också bra att inleda Köpenhamnsbesöket i Jolos fotspår vid just Hovedbanegården. Här ligger Hotel Terminus (numera Sofitel Plaza Copenhagen) där huvudpersonen i romanen ”Slipsen i Krakow” tar in för att fira nyårsafton.

Härifrån är det sen bara att fortsätta gå – och åka – i Jolos fotspår och med Rolf Yrlid som kunnig guide: Rådhuspladsen med tidningen Politiken, därifrån buss nr 14 över Nørreport och Sølvtorvet till Østre Anlæg med Den Hirschsprungkse Samling (“det allra mest danska konstmuseum som finns”, enligt Jolo), sedan vidare till fots mot Kongens Nytorv, Charlottenborg (där danska Kunstakademiet funnits sen 1750-talet) och, inte minst, Hviids Vinstue och/eller Café a Porta.

Sätt dej på nån av dem (utomhus på Porta eller en trappa ner i vinstugan) och beställ in nåtdrick- och/eller ätbart, för det kan vara dags att vila fötterna. Dessutom har vi nu hamnat på platsen för ”Slipsen i Krakows” upplösning. Fast i romanen är det, som nämndes, vinter – det har hunnit bli nyårsdag – och inte sommar som nu.

Huvudpersonen har precis passerat Kongens Nytorv och med “road avsky” stuckit in och ner huvet i Hviids Hvinstue. Han känner, som Jolo skriver, “tillfredsställelsen att inte heller vilja dricka något”. Han har redan druckit en Hof – “detta tämligen svaga öl” – och är nu på väg till Karen Kik eller Slottskällaren för att också äta något. Huvudpersonen befinner sej i ett lyckorus.

Då slår Döden till. Det kunde Döden ha gjort när som helst, men just nu slog den till: i lyckoruset. Huvudpersonen fick dö som en “som en fullständigt lycklig människa”. Så borde alla människor få avlida: i ett lyckligt ögonblick.

(Ystads Allehanda 2003)

Sweden’s largest selling daily newspaper, Stockholm’s Dagens Nyheter, has published a debate article by Gunnar Wetterberg in which he argues for the five Nordic countries uniting to form a federal state.

Wetterberg argues that together Finland, Sweden, Norway, Denmark and Iceland would have a combined population of over 25 million and a GNP that would make the new nation the world’s tenth biggest economy, coming before both Brazil and Russia. With such might, a new ‘Kalmar Union’ could find itself included in the top tier of international decision making.

At the start, decisions would be made in a European Council style manner, i.e. unanimity  or at least no objections between the national governments would be required. However, eventually there would be a bicameral parliament with a lower house elected proportionally (from pan-Nordic party lists) and a senate in which a constituent country’s size would not be as determining for the distribution of seats (i.e. in the style of the USA’s Senate where each state, regardless of population, has 2 members).

Denmark’s Queen Margrethe II would be the Queen of the federal state, the obvious choice for symbolic reasons according to Wetterberg. (Margrethe I reigned over the Kalmar Union and thus ensures that the contemporary Danish queen really would be the second Margrethe in all of the new state). Wetterberg suggests if this is too problematic, the head of state could rotate between the five lands in the style Malaysia’s seven sultans. I wonder what we Finns and the Icelanders would think to the reinstitution of a monarchy? Hardly democratic.

Wetterberg envisages that cooperation and common laws would be increased over time, but each state would continue to have considerable autonomy, along the model of the present Nordic autonomous territories (such as Åland and Greenland).

On the linguistic front, all school children would learn another language of the federal state from the first year of school. Official documents would all be published in two languages: Finnish and one of the Scandinavian languages. Wetterberg states that the Scandinavian languages would include Icelandic as an option, even if this would be difficult to understand for many from the beginning. This seems, at best, optimistic if not down right insane. As a Swedish-speaker, I certainly can not read Icelandic.

It is perhaps fair to comment that only a Swede could write such an article. Sweden has not had its existence called into question for centuries. The Swedes have not fought a war in 200 years (since they lost what is now Finland to Russia). They can therefore perhaps not understand that the Norwegians, the Icelanders and the Finns value our nationhood as something more special. It is something new. Something that has within living memory not been an automatic right. Finland fought for her survival in 1918 and the 1940s and spent most of the second half of the twentieth century under the constant shadow of the Soviet Union. One might say that Finland only achieved real and full freedom with the fall of the USSR, for only then could Finland truly control its entire destiny itself. To suggest that the Finns, Norwegians and Icelanders would give this up so soon is something I doubt would be sellable to the populations. Although, at least in a Nordic superstate, the Finnish-speaking Finns might see the value of the Swedish language and Swedish-speaking Finns might have it easier to maintain their rights.

Thomas Lerner är skribent på Dagens Nyheter. Thomas Lerner skriver konsekvent alldeles okritiska artiklar om antroposofiska verksamheter, deras utövare och metoder. Se tidigare diskussion på VoFs forum, mitt tidigare blogginlägg, och en väldigt mycket äldre post här. Thomas Lerners artiklar brukar främst förekomma på den så kallade Insidan, men han har även bidragit med annat material, exempelvis om waldorfpedagogik (han är själv waldorfförälder i Kristofferskolan).

Det märkliga i den här kråksången är att Thomas Lerner och Stiftelsen Pestalozzi (815600-7711) råkar befinna sig på samma adress. Stiftelsen Pestalozzi förvaltar en förmögenhet på drygt 30 miljoner kronor och har som ändamål att “att understödja samt att bedriva utbildning och fortbildning av lärare m.fl. i waldorfpedagogik.”

Uttdrag ur länsstyrelsens stiftelsedatabas:

Till yttermera visso är denna adress Thomas Lerners adress, och det telefonnummer som anges för stiftelsen råkar vara Lerners hemtelefonnummer.

Jag vet inte jag, men jag börjar så smått ana att det inte är en slump att Thomas Lerners artiklar i Dagens Nyheter är anmärkningsvärt vinklade och okritiska.

Edit (tillägg):

Några artiklar ur DN-skörden

Alla mår bra av att ha grönt omkring sig

Konsten att vara människa

Miljön viktigare än social status (om bl a Nicanor Perlas)

Självklart att bildning behövs

Bilder hjälper Waldorfelever lära sig läsa

Åtskilliga artiklar Lerner skrivit kan dock inte återfinnas på DNs hemsida.

I just stumbled upon (not with the stumbleupon app) a wonderful GreaseMonkey script called ‘Completely Idiotic‘. What it does is that it adds the phrase “Which is, of course, completely idiotic” to the end of paragraphs on major news sites. For some strange reason I found this very amusing, changed the script and uploaded a Swedish version for Swedish sites. Download it here… Or die (BTW… sorry to tell you this, but you’re actually gonna die anyway, let’s just say it was because you didn’t download the script)

Nej, det där blev ju ingen höjdare. Diskussionen i SVT Debatt det vill säga. Den blev ungefär precis som jag beskrev i det nästsenaste inlägget att den inte borde vara.  Jag tänker därför inte upprepa mig. Istället tänkte jag rikta tankarna och tangenterna mot det parti som jag personligen tror har flest röster att förlora till Sverigedemokraterna, nämligen Kristdemokraterna.

Dagens Nyheters huvudledare idag tar upp hur Kristdemokraterna har velat sudda ut stämpeln som ett förbudsparti, men hur “”de konkreta förslagen lyser med sin frånvaro”. Även om begreppet “verklighetens folk” får många av oss att backa 18 år bakåt i tiden och minnas ett parti som hette Ny demokrati tillhörde jag de som välkomnade partiledaren Göran Hägglunds försök att ändra kursen för Kristdemokraterna och styra mot öppnare vatten.

Fredrik Segerfeldt sa i SVT Debatt för ett par veckor sedan att man har bilden av Moderaterna är direktörer, Folkpartiet docenter och Centerpartiet bönder. Det finns helt klart en poäng i detta; de borgerliga partierna har haft problem att framstå som partier för hela svenska folket, och har tenderat till att istället likna intresseorganisationer för vissa samhällsgrupper. Inför nästa års val kommer Moderaterna fortsätta att driva arbetslinjen, Centerpartiet vill skapa ett bättre företagsklimat och Folkpartiet lär ha utbildning högst upp på agendan.

Här finns således en stor möjlighet för Kristdemokraterna att göra ett halvt lappkast och föra en bred och öppen politik där man dels kan locka nya väljare för att klara fyraprocentsspärren och dels kan hålla kvar kärnväljarna genom att den nya öppenheten ger Sveriges konservativa möjlighet att hålla kvar vid sina traditionella värderingar. Ett exempel på hur detta kan kombineras är friheten från att politiker lägger sig i ens familjeliv och då möjligheten för föräldrarna att välja vem som ska stanna hemma med barnet. Denna typ av frågor som befriar medborgarna från politisk styrning och tillrättavisning skulle kunna vara en bra linje för “Nya Kristdemokraterna” att driva. Men denna möjlighet håller nu på att glida dem ur fingrarna eftersom att man har svårigheter att leverera något konkret.

Jag tycker att Kristdemokraterna har hanterat följderna av sina utspel ganska klumpigt. När Göran Hägglund har framträtt i SvD:s och Aftonbladets Korseld, SVT Debatt och så vidare, har han i princip bara gett exempel på kultureliten och den provocerande konsten i form av Anna Odell och den person som kastade sig genom fönstret på en tågvagn. Hur mycket tid hade det krävt att kunna plocka fram 3-5 exempel till? Hans starkaste argument, som jag dock inte har läst eller hört honom nämna ännu, lär ju uppfattning som Lars Vilks med flera har om att konst är objektivt, det vill säga lite Platonskt rationalistiskt att bra och dålig konst är absoluta sanningar, men det gäller att kunna tolka den.

I detta avseende kan man verkligen tala om en kulturelit, och det är dessutom en mer generell diskussion som inte pekar ut specifika konstnärer eller konstverk, utan visar mer på att det finns en elit som menar att det korkade folket inte alltid förstår sig på konsten. Tyvärr har jag saknat detta hos Hägglund och KD, och det har mest blivit en diskussion om just Anna Odell och vem som är verklig och inte verklig.

Vad Kristdemokraterna bör göra nu enligt min uppfattning är att sätta sig ner och ta fram konkreta politiska förslag på hur man ska befria folket från politisk klåfingrighet som samtidigt inte går i kollisionskurs med kärnväljarna och alliansens valmanifest. Sedan bör man lyfta fram kvinnor, invandrare och ungdomar för att kunna lansera politiken trovärdigt. För det blir onekligen svårt att framstå som hela folkets parti om de Kristdemokrater som syns mest är vita medelålders män eller kvinnor över 55. Ska man driva en politik för mångfalden, måste man ju också representera mångfalden själv. Inte speciellt konstigt.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om:

Den hetaste pressetiska frågan idag är om det var rätt av Aftonbladet att publicera SD-ledaren Åkessons debattartikel.  Peter Wolodarski, chef för DN:s ledarsida, tycker att det var fel. Andra tycker tvärt emot att det är rätt att låta SD framträda i full frihet inom lagens ram. På så sätt finns möjlighet att kontrollera fakta och och möjlighet att bemöta alternativt instämma i de åsikter som framförs.

Bedömer man inlägget som hets mot folkgrupp – i detta fall hets mot muslimer – så ska man inte publicera. Här kan man göra olika bedömningar. En del sakkunniga jurister har avrått från publicering medan exepmelvis JK (preliminärt) inte sett att texten har ett lagstridigt innehåll.  Jag skulle ha publicerat.  Ett skäl är att det inte längre kan uteslutas att partiet kommer in i riksdagen.  Dess politik måste då torgföras och granskas ingående. Att publiceringen givit granskarna möjlighet att bemöta Åkesson är ostridigt. Hans “fakta” har ifrågasatts och i en del fall klart och tydligt  vederlagts.

Det är mer än vad man kan tillåta när DN gör fel till och med i en så stor sak som Nutidsorienteringen. I årets upplaga infördes vad som förr blev känt som en slamkrypare. Det gäller fråga 10 som den först presenterats för 300 000 elever på högstadiet och sedan i DN för den 7 oktober.

Fråga nummer 10 lyder: ” I våras röstade riksdagen med stor majoritet ja till att homosexuella ska få gifta sig. Tidigare har homosexuella endast fått ingå registrerat partnerskap. Ett parti var emot …. Vilket är partiet? “

Rätt svar återfinns på nästa sida (13 i min upplaga). Det är Kristdemokraterna.  Detta var  alltså vad skoleleverna förväntas svara efter att ha följt mediebevakningen i bland annat DN. I denna fråga har den uppenbarligen varit felaktig och (kanske) fördomsfull eftersom till och med ett så kvaliticerat gäng som Nutidsorienteringens redaktion haft fel för sig.

Fakta är att Kristidemokraternas motion 2008/09:C5 med anledning av regeringens proposition (2008/09:80  Äktenskapsfrågor) innebar att samkönade par ska få gifta sig på exakt samma villkor som olikkönade par. De skall vara lika inför lagen. Kristdemokraterna ville därtill slopa de religösa samfundens vigselrätt. De som ville skulle efter det rättsligt giltiga giftermålet få fira eller  eller få sitt giftermål välsignat i en kyrka, moské eller synagoga. Om man föredrog någon annan form av välsignelse skulle det gå lika bra med en fotbollsdomare eller god vän till familjen.  Den ceremonin skulle vara resandens ensak och kunna utformas enligt regler som staten inte skall lägga sig i.  Så är förhållandena i en rad andra länder.

Jag och flera med mig påtalade detta i inlägg och telefonsamtal till ansvariga på DN. Inget infördes. Däremot lät DN göra en notis i vilket kristdemokraternas gruppledare i riksdagen tilläts säga att kd är för att homosexuella ska få gifta sig.  I notisen skrev redaktör Lars-Ingmar Karlsson den 9/10 att “Kristdemokraterna, som är det rätta svaret, tolkar frågan som om partiet är emot att homosexuella ska få gifta sig med varandra.”

Här upprepar redaktören att kd är det rätta svaret på frågan  om vilket parti som var emot att homosexuella skulle få gifta sig.  Det är inget tillrättaläggande av en otvetydig felaktighet.  Längre ned skriver redaktören att Nutidsorienteringens fråga om giftermål mellan homosexuella inte var “så tydligt formulerad som den borde ha varit”.  Hur skulle den då ha formulerats för att kristdemokraterna skulle bli det rätta svaret?

Någon rättelse  har trots flera påstötningar inte  influtit. Jag har inte bevärdigats ett svar. Nutidsorienteringen ligger kvar ograverad på DN:s hemsida och det “rätta” svaret är fortfarande kd.

Att  vägra införa en artikel av Sverigedemokraterna som är på “gränsen” betraktar jag som en omdömesfråga. Men att inte korrigera ett allvarligt men genant faktafel är omdömeslöst.

Sigfrid Leijonhufvud

politiskt sakkunnig finansdepartementet

f d redaktör i DN, Expressen och SvD samt f d chefredaktör Nerikes Allehanda.

Det är väldigt höga hästar som skrittar runt i Sverige i dag. Se bara sommarens debatt kring mitt påstående att idrottseliten lever i en verklighet som skiljer sig från vanligt folks. Vilka är det som upprörts om inte de som hyllar provokationen men som får blodstörtning när de själva provoceras?

Inom idrottseliten har vanliga Svenssons och deras Svenssonliv länge setts som det självklara objektet för hån och misstänksamhet. Det har stått klart i filmer och böcker i mer än trettio år. Men under senare tid har den andan spridits till allt större delar av det svenska offentliga livet. Det handlar inte bara om Jerringpriset och ”sportjournalister” som lever på att provocera och sprida olust i det offentliga rummet. Det handlar också om en allmän hälsotrend.

Sveriges idrottselit har kommit att bli den nya överheten. De som under flagg av att företräda minsta lilla påfunna hälsoanspråk har satt upp ett formidabelt minfält av fysiologiska teorier, där kalorier, kolhydrater och kroppskultur ligger om vartannat. Den ena idén mer tillskruvad än den andra och allt med udden ytterst riktad mot vanligt folks sätt att vara. Runt om i Sverige, i klubblokaler, sportredaktioner, idrottsförbund, talar de om för andra hur de skall leva sina liv.

Den som exempelvis råkar gilla schack bör till exempel göra avbön direkt; då har man nämligen nazistiska böjelser, har det meddelats från flera håll i sommarens idrottsdebatt. Och den som vill starta ett korplag skall inte tro att han eller hon själv får bestämma vilka som skall leda det utan att först fråga Mona Sahlin – anser Sahlin själv.

Minns också den förre Jämo:n Claes Borgströms uttalande för en tid sedan, att svenska mäns idrottsintresse kunde liknas vid talibanernas – och kvinnornas idrottsintresse också för den delen. På Lunds universitet ligger man redan i framkant på detta populära område: Där skall miljöerna certifieras ur ett sportperspektiv.

Och miljöpartiets Yvonne Ruwaida har för sin del förklarat att Sverige behöver en myndighet för fysisk fostran. En myndighet som bland annat skall svara för Linggymnastik och GI-indexering och som aktivt skall motarbeta den förslappade bildning som präglar folkflertalet.

Bara några exempel på den slags verklighet som med djupaste gravallvar upptar överhetens energi trots att den egentligen hör hemma i Idrottsgalans repertoarer. Man förundras.

Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter.

Alla fysiologiska diktat serveras förstås i toleransens namn. Men man märker sällan tolerans för folks rätt att leva som folk gör mest även när det står i strid med de kostekonomiska modellerna. Det är ett perspektiv som är som bortblåst i svensk debatt. Jag tycker mig se en växande klyfta mellan folk och sportetablissemang. Om jag har rätt så är det i grunden ett demokratiproblem. För om allmänheten upplever att kroppskulturen envist kretsar kring perifera frågor, då vänder man den ju ryggen.

Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka idrott kommer i andra hand. Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands.

Skulle Ruwaida, Borgström, Sahlin eller vilken höghästad sportkrönikör som helst syna dessa alldeles vanliga svenskar i deras vardag skulle man säkert komma fram till att deras vanor och idrottstraditioner är inskränkta, patriarkala, följer förlegade regelsystem och är fysiologiskt opassande på en massa olika sätt.

Frågan är varför vanligt folk ska behöva bry sig om sådant mästrande. Det ska de förstås inte. Men i snart sagt varje hörn av Sverige har man börjat syna om förhållandena är kostekonomiskt korrekta; det skall undervisas, klandras och dirigeras. Indexteras, lagindelas och mätas.

I all denna anatomiska korrekthet finns en gemensam substantiell kärna, att de kroppsideal vi lever efter är förtryckande och att de alltid kränker någon. Och det måste man naturligtvis alltid vara aktsam på. Men det handlar inte om att idrottscertifiera. Det handlar om vanlig lyhördhet och anständighet. Sådant som man uttrycker i vänlighet, artighet och respekt. Människor har i allmänhet gott uppsåt och är i stånd att använda sunt förnuft. Men sitter man högt på hästryggen och blickar ut över menigheten är det förstås passande att bortse från det och låtsas som något annat. Så fort det ges tillfälle skall de i stället bli certifierade och kostkontrollerade.

Man kan förstås välja att se det parodiska i mycket av alla idrottsliga absurditeter. Också Idrottsgalan är kul, och över lag skrattar och ler man nog runt om i Sverige. Men när man skrattat färdigt finns ändå ett mått av allvar kvar. För vad är det egentligen för attityd som döljer sig under alla fysiologiska krumbukter när man inte vill tilltro vanligt folk att få använda sitt omdöme? Är det inte det som är folkförakt?

Ytterst handlar detta om att folk har rätt att slippa bli besvärade av idrottseliten av den enda anledningen att de är vanliga. Vi i alliansen talar mycket och gärna om frihet från höga häckar och vattengravar, och det ska vi göra. Men riktig frihet innefattar också rätten att slippa få sitt privata liv påpassat och tillrättalagt av finskrittande fysiologer. Om detta talar vi alltför sällan. Det börjar bli hög tid att återupprätta det sunda förnuftet i svensk idrottsdebatt. Och inte minst respektera vanligt folks rätt att vara precis som de är.

Fritt efter Göran Hägglunds debattartikel publicerad i Dagens nyheter den 17 september 2009.