Dagens rocksteady. Ett tag sen senast, men här kommer ytterligare en rocksteadylåt att lägga på minnet. The Techniques var en av de mest framträdande rocksteadygrupperna när det begav sig, och den Duke Reid-producerade “Love is Not a Gamble” är deras bästa låt. Året är 1968. Då hade sångaren Slim Smith (som senare gjorde sig en karriär med The Uniques) redan lämnat bandet och ersatts av Pat Kelly. Ingen större förlust faktiskt, även om Slim Smith enligt många var en av de vassaste sångarna från rocksteadytiden. Men även Pat Kelly hade en grym röst. Jag är dock inte säker på vem det är som sjunger i “Love is Not a Gamble”, det låter inte som Pat Kelly. Som vanligt när det gäller dessa vokalgrupper så skiftades medlemmarna snabbt.

“Don’t play with love, cause love is not a toy”. Den raden summerar den här låten väldigt bra. Kärleken är inte en leksak, det är blodigt allvar. Det är inte ett spel som många vill få det till, utan något ärligt och rättframt. Hur det än är med den saken så är “Love is Not a Gamble” en väldigt bra låt.

Jag slängde ett öga på de rocksteadylåtar jag skrivit om, och upptäckte till min förvåning att “Big Mistake” av The Bassies lyser med sin frånvaro. Egentligen gillar jag inte att skriva om låtar som inte finns på youtube, dels för att det är krångligt att dela med sig och dels för att knappt någon gör sig besväret att ladda hem ändå. Jag vet hur det är. Det är sjukt mycket lättare att trycka på play på en youtubevideo än att trycka på en länk och hitta plats på hårddisken, och so vajder. mp3-filer är dessutom så 90-tal. Har vi inte kommit längre? Det har vi förstås, men inte tillräckligt långt. Tills dess The Bassies finns på Spotify så håller jag mig till den gamla trogna mp3:n.

Hursomhelst, det här är ännu ett exempel på hur rocksteady snuddar vid det sublima. Jag ska skriva en uppsats om det där någon gång. Är det någon som kan identifiera det knarrande grodljudet? Vad är det för häftigt instrument?

The Bassies – “Big Mistake”

Dagens rocksteady. Alton Ellis (1944-2008) har lämnat oss, efter en tids sjukdom. En stor förlust för musiken och världen. Alton Ellis är en av mina favoritpersoner från Jamaica. (Två andra är demonproducenten Lee “Scratch” Perry och Merlene Ottey.) Alton Ellis betydelse för Jamaicas musikhistoria i allmänhet, och rocksteadyn i synnerhet, kan inte överskattas. Bland Alton Ellis mest kända låtar hör “Rocksteady”, “Girl I’ve Got a Date” och “I’m Still In Love With You”. De har ni såklart redan hört. Jag ger er istället “Blessings of Love” som han spelade in med trion the Flames.

Alton Ellis & the Flames – “Blessings of Love”

Rocksteadyn är tyvärr sammankopplad med rude boys-kulturen i Jamaica. Men även om Alton Ellis sjöng om rude boys, så glorifierade han inte dessa. Alton Ellis kritiserade faktiskt Bob Marley just för detta. Alton Ellis sjöng däremot om fred och kärlek. Jag låter “Blessings of Love” tala för sig själv:

Rudie at large

Rudie at large

Rudie at large

Must stop your shooting

No more killings

Away with ratchets

Show some friendship

Dagens rocksteady. Den här gången har jag valt en lite mindre känd akt från Jamaicas underbara 60-tal. Ett par av medlemmarna i The Soul Lads var de ursprungliga medlemmarna i The Clarendonians, Ernest Wilson och Peter Austin. (Det är en kvalitetsstämpel.) De jobbade med Duke Reid. (Ännu en.) Jag känner till två låtar av The Soul Lads: “Funny” och dagens val, “I’m Yours Forever”.

Det här är en av mina absoluta favoriter. Det säger jag ofta, och alla gånger har jag menat det. Låten handlar såklart om kärlek: “I’ve seen your face before/you look so familiar”, och så utvecklas hela låten till en kärleksförklaring till den här tjejen. Killen ska vara så trogen, och “yours forever”. Lust och längtan, och långt från den krassa verkligheten.

The Soul Lads – “I’m Yours Forever”

Dagens rocksteady.

Inlägget om Evie Sands skrevs i ett ganska exalterat ögonblick. En vacker kvinna, och jag kan gå till extrema överdrifter. Ni vet hur det är. Vi återvänder därför till rocksteadyn, som innehåller befriande lite kvinnlig fägring, och där jag kan använda mitt klara förnuft, utan att hamna på villovägar. Mannen för dagen är Rudy Mills. Jag vet inte så mycket om Rudy Mills, men det ökar nästan bara på min (nyktra, ogrumlade) kärlek till den här låten, “Long Story”, som handlar om obesvarad kärlek.

Mills mest kända låt är den Derrick Harriott-producerade “John Jones”. Men den här är bäst.

Dagens rocksteady. Då är det äntligen dags för The Heptones på min genomgång av oumbärliga rocksteadylåtar. Jag har tänkt såhär: ge kidsen de lite mer obskyra akterna först, sedan kan du presentera stjärnakter som Alton Ellis, The Heptones och vad du nu än har på lager. Att jag plockar fram The Heptones  redan nu ska dock inte förstås som att genomgången snart är till ända. Tvärtom. Men jag är sugen på att lyfta fram den här låten, en av mina favoriter inom genren.

The Heptones bildades 1965 med Leroy Sibbles i spetsen. Vad som är speciellt med The Heptones är att de är en av väldigt få akter som klarade omställningen från rocksteady till (tidig roots) reggae. (“Book of Rules” får exemplifiera den lyckade övergången.) Party Time från 1977 är också värd att kolla upp. Men eftersom rocksteady är bättre än reggae, så ska jag inte dröja vid The Heptones insatser efter 1970.

Det är svårt att klä perfektion i ord. Jag borde skriva några rader om hur det är att springa barfota på morgonen över daggbestänkta gräsmattor. Lika uppfriskande är det här.

Dagens rocksteady. The Sensations var en vokalgrupp i samma stuk som The Techniques (försök hitta “Queen Majesty” för deras bästa låt). Som många vokalgrupper värd namnet är det svårt att veta exakt vilka som sjunger eller var medlemmar i gruppen vid inspelningstillfället. Alla vokalgrupper är inte som The Dells, som har lyckats behålla sin ursprungliga uppsättning intakt. (Iaf. sedan 1960.)

Lyssna på basgången, blåsinstrumenten och vokalerna! Rocksteady blir inte mycket bättre än såhär.

Dagens rocksteady. Jag vill här återknyta till ett tidigare resonemang. För många är Jamaica liktydigt med dreads, svettig rootsreggae och dålig hygien. Jag har inget emot svettig rootsreggae eller dreads (förutsatt att dessa företeelser inte leder till dålig hygien). Men för mig är Jamaica liktydigt med rocksteady. Om jag skulle rangordna den jamaicanska musiken efter stilperiod och med hjälp av en fotbollsmetafor så är dancehallen Michael Ballack, den tyske mittfältsgeneralen, som bara emellanåt levererar vad han kan och det med kraft, men som tyvärr saknar den riktiga finessen; rootsreggaen är Fredrik Ljungberg, en lirare som har sina bästa år bakom sig; rocksteadyn är däremot Andrés Iniesta, världens bästa passningsspelare, som tillsammans med Xavi ligger bakom Spaniens framgång, men som aldrig får den respekt han förtjänar. I stil och finess är rocksteadyn överlägsen rootsreggaen och dancehallen.

Det här är en låt jag har spelat sönder de senaste dagarna. “True, True, True” av Ken Parker, en obesjungen legend i den jamaicanska musikhistorien. Om ni söker på “Ken Parker” på wikipedia så kommer ni till en karaktär i en italiensk serie. Men det här är en annan snubbe. Parker hade en stor hit med “My Whole World Is Falling Down”, som spelades in hos Coxsone Dodd i Studio One. “True, True, True” är däremot inspelad i Treasure Isle. Jag kan inte motstå låtens optimistiska budskap, musikaliska arrangemang och Ken Parkers underbara röst. Ken Parker sjunger “Every man can find a good woman”. Jag hoppas att dessa ord slår in. (Ännu en i raden av saker som borde ha blivit av tidigare.) I mellantiden låter jag mig förföras av “True, True, True”.

Lyssna också på: “My Whole World Is Falling Down” och “Jimmy Brown“.

Dagens rocksteady. 1966 anordnade den jamaicanska regeringen the Independence Festival Song Competition, en årlig musiktävling för landets talanger. Den första tävlingen vanns av The Maytals med “Bam Bam”. Året efter drog The Jamaicans det längsta strået med “Ba Ba Boom”.

Trots likheter i titeln handlar “Bam Bam” och “Ba Ba Bom” om helt olika saker. Jamaica i slutet av 60-talet var en tid av musikalisk omvälvning. Denna omvälvning tog sig uttryck dels i ett långsammare tempo och dels i texter som handlade om den växande rude boys-kulturen. (Lyssna på “Rudie Bam Bam” och “Rude Boy Gone Jail” av The Clarendonians för underbara exempel!)

“Bam Bam” är ytterligare ett exempel: “If you trouble this man, it will bring a bam bam”. Dessa låtar tjänade säkert sitt syfte, och texterna i rocksteady är visserligen alltid av sekundär natur. Men jag tycker ändå att låtar om kärlek, dans och lycka har en mer tidlös karaktär.

“Ba Ba Boom” har inget att göra med rude boys: “Everybody get ready/It’s time to rocksteady/It’s ba ba boom time, yes it is”. Och när The Jamaicans sjunger om “ba ba boom time” så har inte det med våld att göra: “People are dancing/Teenagers romancing/It’s ba ba boom time, yes it is”. Ett enkelt positivt budskap. Dansa och var glad.

Dagens rocksteady. Koko Taylor är The Queen of Blues, Aretha Franklin är The Queen of Soul, Helen Mirron är helt enkelt The Queen och Scarlett Johansson borde utnämnas till drottning över något. Allt detta är fint och bra, men det är Phyllis Dillon, och ingen annan, som är The Queen of Rocksteady, och det är kanske fetast trots allt. “Don’t Stay Away” var den första låt hon spelade in för Duke Reid och hans Treasure Isle, och det är en pärla till låt. Den är i paritet med Eddie Holmans “Hey There Lonely Girl” i brinnande åtrå och obesvarad kärlek. “If you knew how much I love you/How much I need you”, sjunger Dillon, “You wouldn’t stay away”.

Jo, tjosan. Men det är en underbart vacker låt. Ni hittar den här.

Lyssna gärna också på “Remember That Sunday”, en duett tillsammans med Alton Ellis, kungen av rocksteady. Det är nästan Marvin Gaye - Tammi Terrell där. “Remember That Sunday” hittar ni här.

Dagens rocksteady. “What kind of world am I living in?” frågar sig Keeble Drummond i inledningen av “What Kind of World”. “Is it a world without love? … I can’t be happy. I can’t be free. Because everything I try there’s always someone who wants to hurt me. Why can’t we love one another? Why can’t we help each other.” För dessa uppriktiga frågor, och för den magiska rytmen och de själfulla rösterna från Drummond och de två övriga medlemmarna i The Cables, Elbert Stewart och Vince Stoddard, är det här en klassiker värd att lyftas fram.

Man måste älska människorna.

Dagens rocksteady.

Peter Guralnick skriver i Sweet Soul Music: Rhythm and Blues and the Southern Dream of Freedom att soul “is not … (contrary to most received opinion), a music of uninhibited emotional release – though at times it comes close. What it offers, rather, is something akin to the ‘knowledgeable apprehension,’ in Alfred Hitchcock’s famous definition of suspense, that precedes the actual climax, that everyone knows is coming – it’s just nobody is quite sure when.” Soulen skiljer sig sålunda från rock’n'roll som erbjuder detta utlopp för känslorna. Jämför t.ex. Otis Redding med Little Richard, och skillnaden lär vara hyfsat tydlig.

Jag vill påstå att rocksteady är för ska vad soul är för rock’n'roll. Lirare som Alton Ellis och The Paragons hade förmågan att, precis som de amerikanska soulartisterna, balansera på den där smala plankan som skiljer leda från eufori. Och såväl rock’n'roll som ska har en tendens att bli ganska uttjatad och enformig, till skillnad från soul och rocksteady, vars företrädare oftast inte förlorar sig själva i euforin. Det är kanske därför jag föredrar soul framför rock’n'roll och rocksteady framför ska.

“Hold Them” av Roy Shirley är ett utmärkt exempel på vad jag menar. Även om den bygger upp till ett orgasmliknande crescendo så behåller den sin tillbakalutade taktgång. “Hold Them” var stilskapande för rocksteadyn och Roy Shirleys enda riktigt stora hit. (Möjligtvis tillsammans med “Get On the Ball”.)

Dagens rocksteady. Om jag inte minns helt fel så skulle de egentligen ha hetat Carlton and His Shades, men på grund av ett stavfel blev det Carlton and His Shoes istället. Det här kan vara deras bästa låt. Heck yeah, det är deras bästa låt.

Dagens rocksteady. Numera ett stående inslag på den här bloggen.

För övrigt tycker jag att vi skänker en tanke eller två till Mikey Dread.