Okej. Det kan vara så att jag inte har lyckats uppbåda speciellt mycket tid eller lust för blogginlägg på senaste tiden.

Eller så beror det på videovåldet.

Eller priset på blandfärs.

Man kan aldrig veta riktigt säkert. Hursomhelst så har jag hunnit tillbringa nio dagar på älgpass, skurit ner 1,8 ton älgkött och lyckats med bedriften att inte ha sett en endaste levande älg under tiden. Det är inget annat än ren katastrof.

Katastrof, I tell you!

Dessutom har mitt kära djur fått byta hem och bor numera nere i Dalarna hos en synnerligen vettig herre vars egna hund, ett kullsyskon till Bella, sorgligt nog blivit överkörd. Han ringde en fredagseftermiddag och vi pratade länge och väl. Uppfödaren hade redan rekommenderat honom såsom en synnerligen seriös och vettig man varför jag erbjöd honom att låna Bella på prov under en veckas ripjakt i norska fjällen. Han kastade sig i bilen direkt och vi möttes på lördagsmorgonen i Dorotea. Mötet stärkte bara uppfattningen om att jag svårligen kunde finna ett bättre hem till Bella, även om vemodet var starkt när jag vände tillbaka utan hunden i bilen.

När han ringde en vecka senare, nyss nerkommen från fjället, var han mer än villig att göra affär. Bella hade fungerat klockrent, även om fågeltillgången inte varit lika fantastisk som utlovats innan. Han hade redan börjat planera för jaktprov, vilket var trevligt att höra eftersom det var ett ännu icke uttalat krav från min sida. Bella är för duktig för att inte få chansen till meritering. Om än det är vemodigt att lämna ifrån sig en hund så är det samtidigt glädjande att det arbete jag lagt ner har gett resultat. Visst hade det varit kul att få gå med henne själv på prov och få ett kvitto på träningen, men det är nästan lika tillfredsställande att se att träning och stadga fungerar klanderfritt direkt med en ny förare. Om än det blev ett hastigt avsked så känns det bra att ha hittat ett såpass bra hem till henne, och det ska bli roligt att se hur hon utvecklats när jag kommer hem på semester nästa år.

Idag har jag för övrigt skickat in visumansökningen till ambassaden. “Planerad vistelsetid i landet: 2 år”. Det börjar nästan kännas lite spännande.

Javafan, det är mycket nu. Jag har jobbat åt helvete för lång tid av dygnen, kört på tok för många mil hem i mörkret på enbart Red Bull och viljestyrka, och som lök på laxen landade månadens räkningshög på över 23 000 små rara. Nytt personligt rekord.

Men det var förra veckan.

Igår började fågeljakten. Hög tid för djuret att få bekänna färg och utvärdera träningen i skarpt läge.

Jag måste faktiskt erkänna att hon är ganska pålitlig, för att vara av honkön.

1 minut efter släpp föll första fågeln och Bella var fullständigt kolugn i uppfloget. Fem minuter senare föll pippi nummer två. Hon lyckades stöta två fåglar till men pallnitade även där direkt de tog till vingarna och inväntade sedan min ankomst lugnt sittandes på arslet.

Hon har dessutom lärt sig att se fåraktig ut på bild helt på egen hand. Det här kommer bli bra.

Det är ont om groupies i tootikki-skogarna. Förvånansvärt märkligt med tanke på min synnerligen klädsamma gröna inventerarväst som ständigt pryder min bond-solbrända överkropp. Inte ens den aristokratiska doften av myggmedel och spindelnät på solsvettig hud förefaller utgöra någon extra lockelse för det täcka könet. Ska sanningen fram så har jag hittills inte behövt sätta upp ett endaste kravallstaket för att få jobba ostört.

Det är beklämmande, men tyvärr bara att konstatera: dagens groupies är inte vad de en gång var. Lata jävlar som inte längre orkar pallra arslet ur soffan för att löpa tre mil ut i skogen för att skrika i falsett och kasta trosorna efter en ståtlig och hårt arbetande akademiker. Denna värld är sannerligen på väg utför.

Som enda sällskap utöver djuret har mobilens radio blivit en när och kär vän. Igår sände Christer i P3 en intervju med en djurpratare som tydligen kunde kommunicera med det mesta i djurväg. Företrädelsevis hundar och liknande djur med betalningsvilliga ägare, men hon var tydligen inte sen att snacka lite skit med en grävling eller nåt om tillfälle gavs.

Jag måste nog erkänna att jag har en viss fascination för woo-woos ändå. Tanken på att den mänskliga hjärnan har kapaciteter som vi ännu inte lyckats belägga är smått fascinerande i en drömmande tillvaro, och jag har väl upplevt flera händelser som det är alltför lätt att ta till övernaturliga förklaringsmodeller för att försöka förstå. Min mer skeptiska och vetenskapliga sida är dock synnerligen obenägen att köpa resonemangen och är tämligen övertygad att allting rimligtvis har en naturlig förklaring, eller är ren och skär inbillning med viss hjälp av efterkonstruerade skarvar.

Det tog dock en stund av “vad tänker hundar på”-frågor från lyssnarna innan någon ställde den självklara frågan om huruvida hon var beredd att ställa upp på kontrollerade vetenskapliga försök för att undanröja tvivlen om hennes förmåga. Ganska precis där gick jag från att slölyssna lite förstrött på ena örat till att faktiskt stanna upp och avnjuta det lätt undvikande svaret.

Jo, det kunde hon väl möjligen tänka sig….men hon såg inte någon direkt nytta med det. Vissa saker skulle man tydligen bara acceptera, några bevis behövdes inte, det räckte med att hon tyckte att det funkade..

Det låter ju…trovärdigt.

Den självklara nyttan i mina ögon vore ju annars att vetenskaplig bevisning definitivt skulle undanröja folks misstro och öka hennes intäkter rätt betänkligt, samtidigt som hon skulle kunna inkassera James Randis utlovade pris på en miljon dollar till den som kan i ett vetenskapligt test bevisa en sk övernaturlig förmåga (ingen har dock lyckats till dags dato). Kvinnan skulle bli världsberömd. Och förmodligen rik som fan. Hon kunde ju läsa folks tankar också, men den förmågan kvävde hon en aning för att det inte skulle bli obekvämt att vara i hennes sällskap. Förstås.

Å andra sidan, vet man med sig att allting bara är båg så ser man självklart ingen nytta i att bli offentligt avslöjad..

Men av någon anledning så tycker vi människor bättre om att tro än veta. Placeboeffekten omsätter rätt ordentliga summor pengar varje år runt om i världen. Min kära mor har alltid haft en dragning till naturmedicin av alla de slag och i den miljön har jag växt upp. Och visst, en hel del fungerar. Med vetenskaplig säkerhet. Jag har ju faktiskt utvecklats till en synnerligen exemplariskt perfekt människa, med en..ehm..klädsam ödmjukhet dessutom. Men rätt mycket är och förblir trots allt ett lukrativt kvacksalveri, stabilt vilande på mer eller mindre desperata människors vilja att tro.

I morse svängde jag förbi vårdcentralen innan jobbet och fick en smärtsamt dyr vaccincocktail insprutad i bägge armarna inför flytten till afrika. Väl hemkommen så nämnde jag något om alla biverkningarna man kunde få av malariaförebyggande medicin för moderskapet och huruvida det inte var vettigare att ta föredra malarian istället.

“Men jag har hört att det finns ett homeopatiskt prepar..”, började min kära mor innan jag avbröt henne med en kort utläggning om att det knappast var aktuellt att lägga pengar på sk mediciner, vars påstått verksamma beståndsdel är såpass utspädd att det rent kemiskt sett inte kan finnas en endaste atom kvar av ämnet i preparatet man häller i sig, när det finns betydligt billigare vatten direkt ur kranen.

Mamma G utstötte några upprörda ljud och försvann ut i tvättstugan högljutt orerandes någon osammanhängade argumentation vars koppling till ämnet var tämligen sparsam. Upprördheten gick däremot inte att ta miste på, vissa saker ska man tydligen inte misstro. Och jag vet, jag borde inte lägga fram fakta som kan förstöra ömma moderns övertygelse. Den utgör trots allt en viss trygghet i hennes tillvaro, precis som mina övertygelser gör i min tillvaro. Men just homeopatiska läkemedel är så fascinerande ihåliga att jag bara inte kan hålla tyst ibland.

Grunden ligger alltså i tanken att lika botar lika. Ett ämne som kan skapa vissa symtom hos en frisk människa kan bota samma symtom hos en sjuk människa. Synnerligen logiskt enligt de frälsta. Samtidigt ligger styrkan i preparatets effekt i omvänt förhållande till koncentrationen. Ju mer utspätt preparatet är, desto kraftfullare är det som botemedel. Således späds det verksamma ämnet ut om och om igen, samtidigt som flaskan skakas efter varje spädning efter en viss procedur, för att som det heter “frigöra den läkande kraften”. Och eftersom preparatatet blir mer effektivt ju mer utspätt det är så späds det utav bara helvete. Att man ganska snabbt passerar den gräns då inte minsta beståndsdel av ämnet går att återfinna i lösningen är inget hinder. De mest potenta medlen har tydligen en koncentration så liten att det krävs en lösningsmängd vida överstigande solens totala massa för att den ska innehålla ett ynka gram av det “verksamma ämnet”. Det normala är således att de homeopatiska läkemedlena som säljs rent kemiskt endast innehåller vatten, eller vad det nu råkar vara man löst ämnet i från början.

Förklaringen på den uppenbara logiska luckan är att vattnet tydligen har ett minne. Det kan alltså minnas och bevara den verksamma beståndsdelens egenskaper. Att den egenskapen hos vatten aldrig påvisats inom den vedertagna vetenskapen, trots studier på området, är inget hinder för att sälja in metodens läkande egenskaper till den ovetande massan.

Å andra sidan, om nu vattnet har ett sådant fantastiskt minne som de påstår, att vattnet kan bevara egenskaper från ämnen det har varit i kontakt med. Borde det inte innebära att det vatten vi dagligen dricker ur kranar och PET-flaskor är så fullproppat med minnen från all avföring, spyor, ruttnande kadaver, cancertumörer, ebola och allt annat som det har kommit i kontakt med under årmiljonerna, att ett glas om dagen borde göra oss synnerligen immuna mot alla kända åkommor och krämpor? Ännu billigare än att gå till homeopaten dessutom.

Nej visst fan, det har ju inte skakats på ett korrekt sätt.

“Det går inte att övertyga en troende; ty deras tro är inte baserad på fakta, utan en djupt rotad vilja att tro.”

Carl Sagan var stundtals en klarsynt jävel.

Min kära och ömt vårdade Saab är en synnerligen pålitlig bil. Den är såpass pålitlig att jag numera aldrig behöver betvivla att den kommer att ge upp varje gång jag behöver den som bäst.

Idag åkte jag upp till Piteå. Skulle tillskansa mig en liten dator för att bära lite käckt på magen när jag traskar runt i busken och ser tuff ut. Det tog just precis fram till lunch innan alla pinaler var lokaliserade och instuvade i mitt kära fordon. Således endast en halv dag kvar att göra nytta på med andra ord.

Ett litet droppande av kylarvätska ådrog sig min uppmärksamhet och en snabb titt i motorrummet avslöjade att mitt aristokratiska fordon planerat att tömma hela kylsystemet på motorvägen om några futtiga mil, det falska helvetet. Det räckte med några små petande undersökningar för att generera en respektabel syndaflod i motorrummet och konstatera att kylaren var bortom all räddning.

Med otvetydig glädje i rösten slog jag numret till bildemonteringen i Älvsbyn samtidigt som jag hoppade runt med glada hoppsasteg på parkeringen för att ingen skulle tvivla på min lycka. Rösten i andra änden förkunnade snabbt att svaret på mina böner låg på deras hylla i form av en bättre begagnad kylare till det facila priset av 600 surt förvärvade skatteåterbäringskronor. Två tusen kronor mindre än nypris lät helt överkomligt i mina öron och semesterbelönad kollega inkallades för tur och returtransport till skroten.

Ynka 12 mil senare, den låg ju alldeles runt knuten, rullade jag in Saabhelvetet i GDS-hallen på visäljerinteporrförattvårahycklandeanställdaharpalestinasjal-OKQ8, bytte kylarhelvetet och gasade hem till Skellefteå lagom till middagen.

9 timmar hemifrån. 5 arbetade timmar. Uträttat lönegrundande arbete: hämtat datorjävel.

Simon vs Produktiv arbetsdag: 1-0

Jo. Jag jobbar.

Som fan.

Livet som tjänsteman har dock inte medfört några större förändringar. Jag får fortfarande jobba skinkorna av mig. Blev utkastad i tisdags morse på en ö i den norrbottniska skärgården för att tillsammans med en snabbsprungen kollega göra två veckors planering på två och en halv dag.

I vanliga fall använder man en bärbar dator för att det ska gå snabbt och smidigt att se var man befinner sig och var beståndsgränserna är. Jag fick en sketen GPS och en papperskarta, sen fick jag gissa mig till resten. Lyckan var total.

Det blev tre 12-timmarsdagar. Utan tid för lunchpaus. Mina fotsulor bränner som eld och utseendet på mina bara fossingar när jag fick av mig kängorna skulle förmodligen få den mest luttrade slaktare att kasta upp samtliga av dagens måltider. Benen känns som timmerstockar efter att ha trampat upp och ner i stenskravlet hela dagarna och jag har t o m skavsår på låren. Den som betvivlar pinan kan med fördel genomföra tre tolvtimmars pass på stairmastern utan lunchrast, i 28-gradigt solsken, spindelnät fulla ansiktet och 25 000 myggor som sällskap.

Nästa arbetare med 8-timmars arbetsdag och avtalsenliga lunch- och fikaraster som gnäller om att tjänstemän bara sitter på sina feta arslen och dricker kaffe utan att göra någon nytta får mer än gärna byta med mig vilken dag som helst i veckan.

Nåja, nog om det. Egentligen skulle jag ha skrivit en rapport om midsommarens bravader, ty det händelseförloppet hade förtjänat en lång redogörelse, men det börjar vara väl länge sedan nu. Synnerligen kort sammanfattat så kommer höstens planerade avsked från Saaben inte att bli tårfyllt, Erika är förmodligen en av de mest godhjärtade personerna på denna jord, M med familj är förbaskat duktiga på att ordna midsommarfest, taxar är alldeles för kåta i förhållande till sin kroppsstorlek, det är jävligt långt att sträckköra hem från Småland och jag har fått jobb i Mocambique.

Det var nog allt.

Jo, jag röstade idag. Att inte gå och rösta är i min bok likställt med en röst på miljöpartister, FI, VPK eller nån annan obskyr politisk rörelse som satsar sin energi på att göra min tillvaro till ett helvete och lägger ett löjets skimmer över svensk politik.

Och sånt går inte för sig.

Fram till en sisådär tio minuter innan jag for till lokalen visste jag dock inte på vad och vem jag skulle rösta, och sånt kan ju vara fördelaktigt sägs det. Årets val var dock tämligen enkelt. I år har våra svenska politiker nämligen tävlat om vem som helt öppet kan erkänna sig vara minst värd lönen för deras förväntade arbetsinsats. Antingen vill man ha den sänkt eller så ska den ges bort.

Jag föredrar av ren princip folk som inser att hög lön kräver stor arbetsinsats och faktiskt är inställda på att göra sig förtjänta av den, så i tämligen rask takt rensades listan av alternativ ner till det fåtal som faktiskt vågade stå för att de ville ha lön för sin möda. Ur denna lilla skara var det sedan en synnerligen smal sak att efter några minuters intervju-googlande plocka ut den som bäst föreföll ha förstått vilka frågor jag prioriterar varpå Saaben varvades iväg mot röstlokalen med skrikande däck och fullt turbotryck.

Den något offensiva körstilen var befogad. Jag upptäckte på väg ut att röstkortet specificerade en lokal i Umeå för min medborgerliga insats. 13 mil är lite väl styvt även i mina ögon för att lämna ett papper, så glädjen var stor när jag på valmyndighetens hemsida fann att det gick att förtidsrösta på stadshuset i  ytterligare 15 minuter.

Vinner inte mitt lag efter denna avundsvärda ansträngning så ska jag banne mig skriva en insändare.

Eller skåpsupa.

Vi får se.

Jag fyllde tydligen år idag upptäckte jag när grattis-sms:en började plinga in på förmiddagen. Tydligen har min födelsedagsrelaterade glömska blivit såpass välutvecklad att jag numera även glömmer min egen.

Oh well.

Sådärja. Då var det iallafall klarlagt att larmet fungerar som det ska.
Det är tydligen kopplat även till brandvarnaren.
Brandvarnaren sitter jävligt nära spisen och är känsligare för stekos än Fi är för könsförräderskor.

Farbror vakten såg måttligt glad ut när han inte fick spöa upp någon mordbrännare.

Jo. Ryssland är sig likt.

Hyreshusen är fortfarande byggda enligt en och samma kommunistiskt betonggrå standardmall, måla linjer på vägarna är fortfarande meningslöst eftersom folk ändå måste köra i sicksack över filerna för att komma undan alla hålen i asfalten på vägar som asfalterades för bara ett par år sedan och det mesta ser ut som ett enda stort bombat zigenarläger.

Men det har sin charm ändå.

Det är en annan mentalitet. Man tar inte så hårt på problemen, särskilt inte om de kräver lite extra arbete. Provisoriska lösningar blir snabbt de mest permanenta och långsiktighet och underhåll är helt okända begrepp. Det löser sig.

Kvinnosakskampen har inte heller fått fotfäste i landet. Här är det fortfarande helt okej för en kvinna att vara feminin utan att bli stenad av en orakad feministmobb för att de blivit offer för det patriarkala förtrycket. Och visst, man kan väl ha synpunkter på nödvändigheten i att börja nyttja högklackat direkt efter potträningen, men dra åt helvete så de kan föra sig! Kommer man från Sverige och är i det närmaste svältfödd på feminint rörelsemönster, eftersom det sanna beviset på en självständig och frigjord svensk kvinna är att hon rör sig håglöst och bredbent som en utarbetad mjölkbonde, så blir vistelsen på kontoret en aning distraherande då ögat ständigt lockas av förföriska rörelser i ögonvrån. Enda räddningen för arbetsresultatet är att merparten vid en närmare granskning har ansikten som bilolyckor, vilket snabbt stävjar hormonrusningen och för tillbaka koncentrationen på rätt spår igen.

Det nordiska säkerhetstänkandet har uppenbarligen slagit över en aning på det här stället. Kåken jag bor i är larmad jävlarihoppet och det ska fjärrstyras och tryckas knappar till höger och vänster. Jag fick till och med en schysst fjärrkontroll på min nyckelknippa som man kan trycka på om man har tråkigt. Då tar det bara minuter innan vaktstyrkan stormar in med blod i blicken. Nyttan kan man diskutera eftersom grannarna efter gatan mest verkar fundera över huruvida de har någon kvadratdecimeter kvar av gräsmattan att göra potatisland utav, men det ska tydligen vara så.

Men det är lärorikt. Som fan. Efter mat och pilsner på krogen med ledningen lär man sig mer än under ett halvår på universitetet. Motivationsboost med extra allt.

Nu ska jag uträtta storverk.

Mitt hem håller sakta men säkert på att omvandlas till flyttkartonger. Utvecklingen sker i flera stadier. Det nuvarande kallas “bombat turkiskt skithus med extra allt” och det var ganska precis den syn som mötte hyresvärden när han helt oanmäld knackade på och ville göra en avsyning av lägenheten i morse.

Pedagogisk som jag är bad jag honom se sig omkring, dra sina egna slutsatser, glömma sin dröm och komma igen imorgon. Att döma av andelen synlig ögonvita i hyresvärdens uppspärrade ögon vid åsynen så rådde inget tvivel om att hans näthinnor registrerat tillräcklig information för att se förslaget som högst lämpligt och klokt.

För min del var det ett direkt måste eftersom det fortfarande krävs lite spacklande innan jag kommer undan utan extra ersättningskrav.

Ehm.

Joråsåatt.

Vi tar väl en liten sång så länge.

Alltså. Kursen som sådan var under all kritik och satte en tämligen illaluktande dyngstämpel på Umeå Universitets Handelshögskola, som av någon outgrundlig anledning stod för lärarkompetensen. Det var således inte direkt chockerande när jag öppnade tentan på 50 poäng och läser frågan “Förklara med system in jämvikt” (10p).

Tio jävla poäng.

En femtedel av tentan.

Förklara VAD med system i jämvikt?? (Jo jag kan ha överseende med att karln inte kan skilja mellan svenska och engelska prepositioner, men en fungerande och förståelig meningsbyggnad vore ändå hallon om mitt betyg hänger på det)

Jag tolkade frågan såsom “Ordbajsa i svepande ordalag om allt du kan komma på som har någon koppling till systemsynsätt och intressebalans i organisationsrelaterade frågeställningar” och skrev ett uttömmande svar och försökte att utelämna åtminstone de allra grövsta och mest kätterska svordomarna som min hjärna spontant producerade.

Jag kan inte annat än bli godkänd.

Igår var jag förbi sjukgymnasten för en renoveringskontroll. Farbror sjukgymnasten uttryckte stor beundran när jag tog av mig tröjan, åtminstone över operationsärrens läkning iallafall. Min hängivna muskelförtvining de senaste 1,5 åren nämnde han inte med ord, men jag förutsätter nästan att han hade mindervärdeskomplex efter att jag hade gått.

Hursomhelst tyckte han att det hade gått över förväntan och gjorde stor sak av att förklara hur minutiöst noggrant kirurgen tydligen hade rotat igenom min axel i jakt på oupptäckta fel och skador. De hade tydligen filmat hela förfarandet också och tagit ett gäng bilder av mitt väna innandöme, men jag tror jag väntar till sommaren innan jag sätter ihop ett schysst filmkollage med gråtmild musik inför julfirandet med släkten. Det är lite mycket annat just nu.

Efter några ytterligare rörlighetstester såg sjukgymnasten riktigt nöjd ut och förkunnade att jag minsann borde kunna köra för fullt igen om 4-6 veckor. Så någon gång under sommaren kommer världen återigen att kunna skåda någon liten muskelstrimma av mina biceps i all sin fulla prakt.

Jag är helnöjd.

Imorgon har jag utbildningens allra sista salstenta. Helt i enlighet med fem års trogen vana tänkte jag börja titta på vad det egentligen är jag förväntas kunna någon gång under dagen, ty man kan ju inte bryta ett vinnande koncept på målsnöret. Det vore dömt att misslyckas.

Det här kan inte gå fel.

Det har varit en hektisk vecka. Jag skulle träffa chefen för företagets utlandsverksamhet redan förra veckan. Dessvärre blev han tvungen att resa iväg i tjänsten men lovade att styra upp allting där borta och maila mig. Inget mail kom och jag fick inget svar på min egen skickade påminnelse.

Så jag chansade, stannade en dag extra och åkte till Uppsala på tisdagen för att styra upp ett möte om karln var anträffbar eftersom han inte gick att nå per telefon innan dess. Efter att jag förklarat läget över telefon beviljades raskt audiens och gode vän M fick agera privatchaufför.

Det var värt det. Som fan.

Vi diskuterade saken några timmar och drog upp riktlinjer. Telefonsamtal ringdes och rätt personer informerades. Därefter fattades bara visumet. Jag fick en kontaktperson på företaget i Ryssland som skulle bistå med nödvändiga handlingar och började maila. På fredag fick jag allt som behövdes därifrån och resterande dag gick åt till att få klarhet i rysk visumhandläggning (jo, i Ryssland är byråkrati närmast en konstform), kuska runt stan efter försäkringsbevis, fungerande skrivare, foton och annat helvete för att hinna få iväg ansökningshandlingarna i tid till visumföretaget som lovade att fixa det i tid för den milda summan av en arm och ett ben.

Mitt i alltihop och när jag behövde den som bäst beslutade sig min gamla spöade SonyEricsson för att tomt batteri var bra skit, som för att sätta lite extra krydda på min situation. Tydligen har den börjat anse att daglig omvårdnad i form av batteriladdning är en livsnödvändighet och något jag förväntas bistå med i sann glädjeyra.

Jag ansåg däremot att sådant beteende borde vara straffbart och stegade in hos första bästa elektronikkedja i milt raseri. Försäljaren var en märkligt ovetande fan som tydligen fått sin tjänst på andra grunder än kompetens. Efter ett tag var jag så förbannad att jag ryckte åt mig en telefon med generös batteritid och bara för att få tyst på fanskapet. Efter lite dividerande fick jag ner insatsen till en symbolisk krona och stegade mot kassan. Jag antog att de får pynta nån transaktionsavgift för kortköp och drog således kronan på Visakortet med ett välvilligt leende till kassörskan. Hon såg inte lika glad ut.

Men alltså, för att vara ett impulsköp så var Nokian märkligt användbar. Jag är nästan imponerad. Som en iPhone fast i mer behändig storlek.

Jag tror nästan jag är nöjd.

Jag ska nog ritualmörda min SonyEricsson vid lämpligt tillfälle. Bara för att fira.

Om man mot bättre vetande i drogat tillstånd planerar samåkande till Lidköping per telefon med förbipasserande Lill-Snoppen får man snällt finna sig i en förlorad morgonsömn då tidig uppstigning för avfärd missade korrekt avfärdsdatum med ganska precis 24 timmar. Det bidde en ytterligare dag hos käre vän M med hustru, och det är lätt konstaterat att det är en enorm ynnest att ha en sådan vän, ty lojalare och mer omtänksam människa är svårt att finna. Mina gästkvalitéer i egenskap av trött och halvsegt operationsoffer på smärtstillande var snällt sagt långt ifrån toppklass men omhändertagandet var ändock oklanderligt och jag är oändligt tacksam för att ha fått den äran.

Resan gick först till Trollhättan där Lill-Snoppen skulle hämta en vorstehvalp av ädel börd. Frun i huset poängterade att valpen var den smartaste i kullen och var den som snabbast löste problem med stängda valpluckor och annat hämmande. Snäll och omtänksam som jag är kände jag mig tvungen att ifrågasätta huruvida det verkligen var klokt att skaffa en hund som redan i valpstadiet löpte stor risk att spöa husse i ett intelligenstest. Lill-Snoppen grymtade något som i mer enskild samvaro förmodligen hade bestått till största delen av könsord och besvärjelser, men som nu var en för sällskapet mer klädsam retur av bollen.

Ett styck djur inhandlades och jag blev sedermera avsläppt i Lidköping hos kära syster med familj. Det konstaterades snabbt att mellandottern nått trotsåldern då samtliga samtal avbröts med jämna mellanrum av en gallskrikande siren som inte fick som hon ville. Jag bad en stilla bön att jag inte utsatt min familj för samma prövning som liten och blundade konsekvent för alla logiska insikter att jag förmodligen var värre.

Att lämna 40 cm snö och kyla för vårvärme och grönskande gräsmattor gör onekligen att man börjar fundera kraftigt på varför man bosatt sig i bistra norrland när det onekligen finns en hel del möjligheter med en längre barmarksperiod och varmare väder. Att stanna i norrland känns alltmer avlägset.

Nu väntar barndop i helgen innan kosan åter styrs mot tootikki för ett påsklov med intensivt ex-jobbsskrivande och rehabträning. Ljuset i den här deprimerande tunneln börjar vara nära och nu är det fanimig dags att se till att allting blir klart så att jag kan kliva ut från universitetsområdet i början på juni utan störande plumpar i protokollet.

I annat fall finns det väl alltid utvecklande jobb på McD eller Samhall.

There´s no end to the possibilities.

Jodå, det gick fint.

Jag blev fastsurrad i en operationsstol och fick en spruta sömnmedel i blodomloppet. Jag satt beskedligt och väntade på någon effekt en stund och hade precis tänkt säga något nedvärderande om den minimala effekten i deras coctail när jag vaknade upp i sjuksängen med tre nya hål i axeln.

Funktionskontrollen gav vid hand att jag sluppit mitella och armen var någorlunda rörlig. Farbror Doktorn stegade in och förklarade att han inte behövt sy fast något som var sönderslitet, men däremot skurit bort sånt som var åt helvete för mycket ärrvävnad på. Jag tyckte det lät som ett högst acceptabelt offer för återfunnen bicepsfunktion och tackade honom hjärtligt.

Sen sysselsatte jag mig med att falla i och ur djup sömn ett halvt dygn, med avbrott för diffust sms-ande. Sjuksköterskorna var vänliga och frågade om jag hade “kastat vatten”. Jag upplyste dem med min allra vänaste stämma om att ingen människa född efter 1932 använder uttrycket “kasta vatten” och undrade snällt om det inte var “pissa” de åsyftade? Sköterskorna log lite generat över mitt högst vulgära språkbruk och undrade om jag ville ha något att äta under kvällen. Jag utstötte desperata jakanden i tillräcklig omfattning för att åskådliggöra min brutala hunger och blev belönad med två skivor grovt bröd, pålägg och ett litet paket Lätta. Det ska ju tydligen vara nyttigt.

Jag blundade för skymfen. Jag ignorerade även det faktum att det var lögn i helvete att täcka bägge bröden med sådan liten mängd fusk-smör, de menade ju trots allt väl och med tanke på hur det smakar så är det nog mer fördelaktigt ju mindre mängd man har.

Till frukost fick jag två paket lätta till bröden. Och mellanfil. Tydligen nyttigt det också. I mitt uthungrade tillstånd var jag dock ytterst tacksam för allt ätbart och brydde mig synnerligen lite om princi..

AAAAAJ!!

Note-to-self: tangentbordsnyttjande med läkande axel är obra.

Jag avbryter här.

Sådärja.

Djuret är deporterat till uppfödaren för en veckas pensionatvistelse. Imorgon går transporten 05.30 till Uppsala för att förgylla Casa di M med min bländande närvaro. På måndag bjuder landstinget på narkospartaj i hufvudstaden medan farbror doktorn grottar runt inne i min axel och syr ihop allt som är löst. Går allt enligt plan innebär det att mina biceps i fortsättningen kommer att bli användbara igen och därmed anta en något mer konvex karaktär än dagens förtvinade filmjölksmodell.

Ett steg närmare världsherravälde. Hela världen håller andan.

När man köper en mac är allting enkelt. Man öppnar kartongen, plockar upp datorn, pluggar i kontakten och trycker på startknappen.

Sen fungerar allting.

Det fungerar förmodligen ända fram till ragnarök.

Det tar några enstaka minuter att tanka ner de ytterligare program som kan vara bra att ha, som aMSN, Plex och OpenOffice (eftersom Microsofts sorgliga ursäkt till Officepaket är så skamlöst hastprogrammerat att det inte ens är värt att ladda ner illegalt). De behöver inte ens installeras med nån sunkig jävla installer, utan dras bara lite snabbt in i program-mappen varpå allt är klappat och klart.

Sen leker livet som Macägare. Datorn bara fungerar år efter år. Den blir inte segare och segare för varje dag. Den behöver inte formateras om i tid och otid. Moderkort brinner inte upp på löpande band. Den packar automatiskt upp alla komprimerade filer man får hem, monterar isofiler, läser pdf-er och allt annat som man nyttjar sin dator till, utan att man behöver spendera en hel kväll med att jaga och installera extraprogram. Kort sagt, datoranvändningen blir hallonbåtar och sommaräng.

Men nu ska man ju inte ha det för bra i den här världen. Det rimmar illa med det norrländska svårmodet. Därför kom jag på den genitala idén att partitionera hårddisken och peta in ett windows XP vid sidan av så jag kan köra några obskyra skitprogram som krävs för mitt ex-jobb.

Partitionera gick som hejsan. Det gör man i OS X vilket medför att en blind undulat kan fixa det på några sekunder med röven utan minsta mankemang.

Sen stoppade jag i installationsskivan för Windows jävla XP.

Vips besudlades min vackra dataskärm av sunkig DOS-grafik, och det ska tryckas och väljas, enter hit och esc dit. Tryck “F” om du vill ha din dator halvsunkig, Tryck “esc” och välj igen om du vill ha den helsunkig. Efter ett jävla manövrerande så började slutligen den sorgliga ursäkten till installationsprogram att smyga in filer på hårddisken med samma hastighet som en halvsidesförlamad bondkatt avverkar Stockholm Maraton med brutna ben.

Men inte ens det klarar skiten av själv utan assistans. Nej, det vore ju att göra det enkelt. Stup i kvarten ploppar det upp nya menlösa val som varenda jävel ändå klickar för standardalternativet på, så det går inte att lämna datorn åt sitt öde utan man tvingas sitta igenom hela skiten, med ett allt växande förakt för programmerarsläktet. Men man får ju visserligen ta del av alla de revolutionerande nyheterna i operativsystemet som ploppar upp som reklam hela tiden för att inte tråkas ihjäl:

“Nu kan din dator hitta igen en installerad skrivare UTAN hjälp av datorsupporten!” No jävla shit, det gjorde vår första Mac redan -92, men hey, kul att ni kom in i matchen.
“Och du kan söööka efter dina filer med vårt fantastiska sökprogram, och du behöver inte raka dig mer än två gånger under tiden för att inte utveckla helskägg innan den hittat något!” Jippie-jävla-ki-yay, det tog 0,2 sekunder på macen redan före -92 och det går inte långsammare nu.

Mitt i installationen låser sig sen hela skiten som någon sorts inbyggd antydan på vilket fint liv vi kommer att få tillsammans och jag får börja om på nytt, en i vredesmod sönderstampad installationsskiva senare.

På andra försöket, med en ny skiva, så lyckas äntligen den sorgliga ursäkten till installationsprogram efter en halv evighet få in alla filer på hårddisken. Datorn startar upp och jag möts av Windows välbekanta grafiska gränssnitt som ser ut som att det är ritat med färgkrita på roliga timmen av en särskoleklass.

Sen ploppar det upp dialogrutor, jävlarihoppet.

“Din dator har inget virusskydd, klicka i den här töntiga dialogrutan så får du läsa samma sak igen eftersom vi antar att du i likhet med våra andra användare är en idiot”. Inget virusskydd? No shit, jag installerade precis operativsystemet era dumma jävla spån.

“Din dator har upptäckt att du har en USB-mus installerad”. Men det var väl ändå förjävla smart av dig, datorjävel. Jag hade ingen aning om vad det var jag satt och höll i handen..

“Vill du använda din dator, ja/nej?” Idiotmeddelandena bara flödar fram och någonstans där börjar jag ångra mig på riktigt.

Man skulle kunna tänka sig att det sen bara vara att installera de småprogram som behövs för arbetet, men inte då. Först måste man fixa hem ett fungerande program för att packa upp .zip- och .rar-filer. Vill man inte köra ett halvsunkigt gratisprogram är man hänvisad till att betala för skiten eller tanka illegalt. För att läsa en simpel pdf-fil måste man tanka ner ett nytt program och innan man överhuvudtaget tänker tanken på att koppla upp datorn mot internet måste man ha ett vettigt virusskydd, eftersom världens mest använda operativsystem är så proppat med säkerhetsluckor och bombarderas av virus så fort du stoppar i nätverkskabeln så är det förenat med stor sorg att skippa den biten.

Sen ska det köras installationsprogram, accepteras avtal, välja installationsmapp och välja installationsformer och gudvetallt. För varje jävla program. Sen ska det startas om och spelas trudelutter till förbannelse för att framkalla nervsammanbrott.

Just ja, det krävdes en massa drivrutiner från Apple också för att Windows värdelösa plug´n play skulle kunna känna igen webkameror, touchpads och annat användbart. Bara att mata in OS X-skivan, dubbelklicka, tuff-tuff-KLART!

Kommentarer överflödiga.

Det går bra nu.

Äntligen börjar denna halvårslånga misär att ljusna och livet börjar gå dit jag vill! I måndags trillade det ner ett brev i lådan som förkunnade att jag var hjärtligt välkommen till Stockholm på axelrenovering i början av april. Med ens började tillvaron att skina och jag började plötsligt slå upp ögonen före väckarklockan, pigg och utvilad med en nyfunnen motivation att faktiskt styra upp tillvaron till det normala igen.

Ex-jobbets utformning och kvarstående arbete börjar klarna, resultaten pekar helt i enlighet med teorin. Jag har skickat in passkopian för visumansökan inför ett avslutande projektarbete i Ryssland för le storjävlaföretaget, och även närmaste halvårets arbete inom Sveriges gränser är säkrat. Glädjen är total just nu, allting börjar peka åt rätt håll igen.

Jag sa även upp mig från macken igår med ett brett leende. Däremot så valde jag en mer diplomatisk approach istället för den traditionella “bajsa på chefens skrivbord och räcka fingret på vägen ut”-varianten, men jag har hört av en kille på ett ställe att man kan vinna på det i längden.

I ruset av euforin impulsköpte jag en ny MacBook på Applestore, eftersom närmaste halvåret kommer att spenderas på resande fot som det verkar. iMacen får således byta ägare efter två års hedervärd och klanderfri insats. Det kommer att bli ett tårfyllt avsked, det är ju inte den det är fel på, utan jag. Men jag hoppas att vi kommer kunna fortsätta vara vänner ändå.

Jag har svurit en månad över den brutalpatetiska nivån på den kurs vi läst och hur luddiga och lågt ställda krav som satts av ansvarig lärare. Det vore ren lögn att påstå att jag ansträngt mig i någon större utsträckning eftersom läraren inte förefaller bry sig hur som, och jag har inte för avsikt att spilla tid på meningslösa ansträngningar. Men när jag idag stod och bet mig i tungan under det avslutande seminariet för att inte säga min spontana åsikt om kunskapsnivån och bristen på verklighetsinsikt bakom några av frågeställningarna som levererades av en opponerande kurskamrat, så insåg jag att den bottennoterade nivån förmodligen var väl motiverad.

Idioti upprör mig, särskilt när syftet med idiotin är att försöka framstå som intelligent. Som tur är finns det godhjärtade människor i detta land som helt oprovocerat beslutar sig för att lindra mina plågor på bästa tänkbara sätt. I min postlåda låg ett prydligt litet paket, till bredden fyllt med mörk choklad, redo att förgylla min fredagkväll. Wohoo!!

Månadens upphöjda hjälte och idol på bloggen är därför Erika, du är i sanning en prydnad för mänskligheten och jag är dig evigt tacksam!

Det är fredag, sa Bull

Klockan ringde 06.45.

06.45 är okristligt tidigt enligt min sömnrytm och således inte tänkbar uppstigningstid om tvång inte föreligger. Jag beslöt mig därför att sova någon liten halvtimme till innan det var dags att kliva upp och göra nytta. Efter tio nån gång började det dunka på dörren på ett sätt som gjorde fortsatt sömn tämligen krystad. J behövde kaffe och hade obefintlig översyn med mitt sovande status. Det lidande vi studenter utsätts för i vardagen är sannerligen både grymt och brutalt.

Frukosten uteblev till följd av att J redan hade tinat älgfärs för lunchen och ersattes således av älgfärsbiffar med ädelostsås. Misären var total. Fram emot ett-tiden började samvetet göra sig påmint angående nödvändig arbetsinsats i ex-jobbshänseende. Ungefär samtidigt plingade det till i inkorgen och min gamle gymnasiekamrat Skolmen undrade om det inte vore läge att jag gjorde ett fikabesök någon gång. Nybakta bullar skall icke behöva lagras resonerade jag, slängde djuret i bilen och kryssade iväg mellan renar och gasfotsbefriade pensionärer de fem milen mot Vindeln.

Vi hade en del att ta igen. Tydligen. Fika övergick i middag, och middag övergick i kaffe. Allt övervakat av lätt uppvarvat avelsresultat gånger två. Men det var trevligt, det börjar vara ett par år sedan sist. Efter åtta på kvällen tackade jag för gästfriheten och begav mig tillbaka mot staden. Förvånansvärt nog hade min plötsliga frånvaro inte fått några större märkbara effekter. Inga kravaller hade brutit ut, ingen stadssorg hade utlysts och ingen längtande folkmassa hälsade mig åter med rosenblad och marschaller längs vägen. Lite penibelt kan man tycka, men det är nog tyvärr bara att inse, Let´s Dance börjar få för stor makt över folk i det här landet.

Jag tror jag måste skriva en insändare.

Idag var det dags att besöka farbror doktorn igen. Han tittade, bände och muttrade. Höll armen i konstiga vinklar och bad mig pressa emot. Så fort jag började pressa släppte han och frågade om det gjorde ont?

Jag frågade med min mest ödmjuka och beskedliga stämma exakt hur fan han trodde det skulle ske när jag knappt hann spänna muskeln innan han släppte? Farbror doktorn muttrade något om att det var lite otydliga smärtreaktioner och föreföll inte fästa nämnvärd vikt vid mina upprepade uttalanden att det krävs lite större provoceringar än en blixtsnabb muskelflexning för att ge utslag.

Till slut konstaterade han dock att det inte fanns annat att göra än att titta in meddelst titthålskirurgi och fixa det som fixas bör. Jag tyckte det lät som en ypperlig idé. Farbror doktorn förklarade vänligt att operation innefattade att jag sövdes ner och att han inte visste hur lång tid det skulle ta att genomföra operationen.

-Så länge jag sussar sött så kommer du inte höra mig klaga på tidsåtgången. Ta den tid du behöver, försäkrade jag.

När det skulle kunna bereda mig tid var däremot mer oklart. Farbror doktorn lät väldigt svävande.

-Inom eller utom vårdgarantitiden är nyckelfrågan i det här fallet, menade jag.

-Ja, du kan ju välja att åberopa vårdgarantin om..

-JAAAAAA! Ja, för helvete! Jag vill hemskt gärna åberopa vårdgarantin! svarade jag beskedligt och inställsamt.

Farbror doktorn visade sig vara väldigt klok och förstående och lovade att remittera mig till Hufvudstaden om de inte kunde finna tid i Umeå.
Det måste banne mig vara första gången sedan denna skada som någon jag träffat inom sjukvården faktiskt visat sig medveten och tillmötesgående vad gäller lagstadgad vårdgaranti.

Jag är lite imponerad faktiskt.

Bilar är alltid av honkön. Så är det bara. Om det har att göra med att de kan vara trevliga att se på, bjuda på en sjujävla resa om man växlar dem rätt och ständigt trilskas när man behöver dem som bäst låter jag vara osagt, men bilar är ändå alltid av honkön.

Jag skickade upp Saaben i billyften idag. Rent generellt så ska man ju akta sig för att helt oprovocerat grotta runt i underredet på kvinnliga varelser. Det fick jag lära mig tidigt i livet. Det är tydligen inte alltid uppskattat. Men idag kände jag att jag inte hade något val. Rören var såpass rostiga och jävliga, läckte lite varstans och spred illaluktande avgaser i synnerligen opassande omfattning. Och sådant är inte acceptabelt för en dam i mitt hushåll.

Ett splång nytt avgassystem låg och väntade på mig när jag anlände till macken. Simons sportavgassystem, naturligtvis. Inte för att jag är något större fan av att trimma och styla bilar, men det var billigare än original. Gode vän J följde med som moraliskt stöd och hjälpande hand.

Vissa menar att kvinnliga underreden ska närmas med varsamhet och respekt. Jag och J körde mer på manligt initiativ och överraskning. Meddelst milt våld och lagom dominant handlag berövades Saaben sitt rostiga avgassystem i ett moln av rost och svordomar. Det nya systemet monterades däremot med något varsamare handlag och flitigt bruk av monteringspasta. Saaben såg synnerligen nöjd ut efter ingreppet och uttryckte inga klagomål.

Stolta över vår bedrift styrde vi hemåt och firade bragden meddelst älg-wallenbergare och rödvin. Ett paltkoma senare avvek J från ägorna och sängen börjar kännas synnerligen lockande.

Jo, så blir det.

Jag hade tid hos läkaren i går. Han hade skickat ett brev med utlåtandet från magnetröntgenundersökningen. Där förklarade han att allting såg fint ut och att det möjligtvis kunde finnas en skada, som möjligtvis kunde vara av normalvariant. Om jag hade fortsatta problem skulle jag boka tid hos honom igen. Eftersom min arm är lika oanvändbar nu som den var för 1,5 år sedan, och min avsaknad av religiositet gjorde det svårt att hoppas på ett mirakel, så var det också precis vad jag gjorde.

Receptionisten hälsade på mig med ett glatt “Hej Simon!”, vilket fick mig att börja fundera vilket intryck jag egentligen hade gjort de två tidigare gångerna jag varit där. Hon såg dock endast glad ut att se mig på ett icke-sexuellt vis, vilket jag såg som en lättnad.
Läkaren var däremot inte anträffbar eftersom han tydligen höll på att operera nån annan tjomme och kunde uppenbarligen inte förmå sig att lägga ner skalpellen och ta hand om min anspråkslösa person istället. Synnerligen irriterande.

Sjukgymnasten var däremot ledig, förkunnade receptionisten glatt och hänvisade mig till väntrummet, samtidigt som hon bokade in en ny läkartid åt mig på måndag.

Sjukgymnasten är en trevlig fan. Och kompetent till råga på allt. Han tittade också på röntgenutlåtandet och konstaterade att där stod att de hittat något som såg ut som en skada, som kunde vara en normalvariant, men de ansåg att det inte var troligt.

Så sjukgymnasten började bända, bryta och böja. “Fästet för din långa bicepssena är ju trasigt. Precis som MR:en antyder”, sade han.

“Konstigt”, tänkte jag. “Det var ju precis vad den förste sjukgymnasten sa FÖR ETT JÄVLA ÅR SEN.”

Sjukgymnasten hummade lite och försvann. Efter en stund kom han tillbaka med en annan sjukgymnast som också började bända och slita. “Din bicepssena är ju kaputt, det kluckar ju och lever om. Det här måste du få opererat!”

Jo, det var precis vad den förste sjukgymnaste också sade. För ett jävla år sedan. Det har således tagit ett år att komma fram till vad den förste specialisten som undersökte mig konstaterade på 10 minuter.

Fantastiskt.

Nåja, jag är ju tillbaka på banan iaf. Nu har de 90 dagar på sig att fixa eländet.

Icke förtvinad bicepsmuskel – here I come!

Storhandla är bra skit, tänkte jag och styrde Saaben mot Coop Forum. Jag såg framför mig hur mitt kylskåp skulle fyllas till bristningsgränsen av ostar, italiensk salami, fisk, pastejer, grönsaker och allt annat som behövs för en dräglig tillvaro.

När jag väl parkerat mitt flärdfulla fordon och stegat in i butiken med värdiga kliv stod det klart att den hallucinerande fjant som kom på att konstruera kundvagnar för att endast ta emot mynt för upplåsning, i en tid då inköp görs meddelst kontokort, borde få sina genitalier friterade i olja och serverade med en slev napalm och en molotov-cocktail.

Istället för att skapa en upplåsningssystem för något som folk faktiskt bär med sig så tillverkar man små plastflärpar som ska ersätta mynten som ingen jävel ändå bär med sig. Och visst, det är väl jättefiffigt. Men jag hade ingen plastflärp heller, därför är det per automatik ett idiotsystem.

Håll käft.

Nåja, jag utnyttjade mina spatiala förmågor till max och fyllde en kundkorg till den absoluta bredden innan jag kånkade den till kassan med en imponerande kraftansträngning. Kassörskan var en otrevlig fan som inte uttryckte minsta lilla imponans och uppskattning över min bländande staplingsförmåga. Hon sa bara “Hejhej!” och “Det blir en arm och ett ben, tack!”, som om det skulle kunna släta över hennes bristande förmåga att se en ödmjuk talang när den står precis framför henne i all sin fulla prakt.

Jag fnös mellan sammanbitna tänder och gav henne onda ögat under tiden jag knappade koden i knappsatsen. Kassörskan maskerade falskt sin dryga hånfullhet med ett glittrande leende när hon frågade om jag ville ha kvittot.

“Det är inte ätbart”, svarade jag mellan förödmjukade läppar och packade ner mina varor i kassarna, mycket noga med att placera schampooflaskan så att den skulle öppnas under färden hem och spruta schampoo över all mat.

Saaben stod kvar på parkeringen när jag kom ut. Träratten blänkte aristokratiskt i skenet från gatlyktorna. Jag styrde hemåt på beskedligt varvtal och passade på att hytta föraktfullt med näven åt en ensam kärring som stod vid busshållsplatsen och såg arbetslös ut.

Efter att jag äntrat residenset och torkat bort allt schampoo från maten var mina tidigare planer på gastronomisk fiskmiddag helt bortblåsta, varför en rågmacka med leverpastej fick utgöra energiintag för kvällen.

Nu ska jag skalla en organisationsbok tills pannan blöder.

Festligt.

Det var ju alla hjärtans dag. Jag jobbade, dagen till ära.

Kl 22.50 stövlar en kund in med lätt desperat uppsyn:

-Blommor, jag behöver blommor! Har ni inga buketter?

-Nope, inte om du ska ha rosor. De säljs en och en.

-Menvafan, jag missade köpa blommor…jag blir ju utkastad.. Om jag köper flera och sätter ihop dem till en bukett då? Hur många ska man ha i en bukett? 10? 12?

-12 blir nog bra. (Jag har inte den blekaste aning om hur många rosor som betyder vad, men rent försäljningsmässigt såg jag endast fördelar med den högre siffran.)

-Asså det blir rätt dyrt….men hon ska fan hålla käft!

-Hur mycket är DET värt?

Notan stannade på 500 spänn.