Jeg er en af de mennesker som godt kan gå igang med at læse en bog, uden at læse den færdig. Så ligger bogen hen i flere måneder (måske endda år), uden jeg får læst den færdig. Det var tilfældet med “Danteklubben”. For en lille uge siden kom jeg så i tanke om den igen og tænkte: “Nu skal det være!!”. Og det blev det.

I Danteklubben følger vi en gruppe af Bostons litterater, der i 1865 er igang med at oversætte Dantes “Den Gudommelige komedie”. En række uhyrlige mord, som har mange ligheder med de pinsler som er beskrevet i “komedien”, bliver begået. Selvsagt finder gruppen af litterater ud af at der er en sammenhænf, og de sætter si for at opklare mordene. Pludselig er det en kamp for at opklare mordene, og samtidig at undgå selv at blive mistænkt – hvem kender ellers til Dante?

Danteklubben er en historisk/filosofisk roman, der både søger at give et bud på hvordan 1860′ernes Boston så ud, og give et bud på hvordan man kan tolke Dante. Det gør til tider bogen langsommelig og spekulativ, men også utroligt indsigtsfuld. Historien er næsten udelukkende baseret på virkelige personer og deres gerninger. Dette er med til at sætte stemningen i rette gear, og man føler sig hensat til en tid med paneler på væggene, store lænestole og sofistikerede diskussioner i skæret fra kaminen.

Danteklubben er langt fra den bedste krimi jeg nogensinde har læst. Den er heller ikke den dårligste. Man skal dog være mere end alimindeligt glad for lange filosifisk analyserende enetaler, for at synes at denne bog er helt fantastisk. Jeg er glad for at have læst den, men det er nok ikke en jeg lige griber til igen.

eftersom jag alltid kollar efter vad folk sökt på för att komma in hit så har jag knappast missat att folk ofta söker på bokrecensioner, som idag på Kate Mosses “Labyrinten”, som jag av många anledningar inte lade ut på min boklista som nån jag tycker ni måste läsa. Jag har kommenterat det på den sidan men såhär i efterhand har den inte satt sig fast, inte på långa vägar lika mycket som många andra böcker(se listan) så varför inte.
Kanske för att den påminner mig om något jag läst förrut. Kanske för att den är otydlig på många sätt där jag hade önskat att det bara var rättframt. Jag kanske inte borde sett fram emot att läsa den så mycket, kanske hade jag inte blivit besviken på den då.

Kanske ska man närma sig böcker på samma sätt som vilda djur

Kanske ska man närma sig böcker just för att det är böcker.
Någon satt i timmar och skrev på den, men du måste ändå förbehålla dig rätten att tycka det är skit, det de gjort under alla de där timmarna, om det är skit du tycker det är

eller så lämnas man bara med ett enkelt “Jaha”. Var det inte mer? Jag undrar ju inte ens vad karaktärerna gör efter bokens slut, är det inte det man ska undra och våndas över? Då har författaren lyckats?!

det må vara ego eller narcissistiskt men om en bok inte blir intressantare än vad ens egna fantasi och tankebilder blir, då kan jag inte gärna säga att författaren lyckats.
Jag vill vakna av det jag läser. Eller vaggas in i trygghet. Jag vill tänka på boken i veckor efter att jag läst sista sidan.

Annars är det inte en riktigt bra bok.

Just nu har jag en bok i min bokhylla som jag var tvungen att läsa några sidor i innan jag insåg att jag hade läst den. För bara några veckor sen. Jag glömde den så snart jag ställt tillbaka den i hyllan. Jag har en dammig efterkänsla och en gulnande bild av en solbelyst pool i skallen av den. Inte mer.
Inte en riktigt bra bok. Jag har andra böcker som väntar på läsning som inte heller lockar mig. Jag vet inte vad det beror på. Kanske för att jag väntar på ännu en upplevelse. Bara i år har jag haft flera sådana böcker; upplevelsen inlevelsen och den där känslan efteråt, känslan att man inte ville att boken skulle sluta riktigt ännu. Diane Setterfield – “Den trettonde historien”, Marisha Pessl – “Fördjupade studier i katastrof-fysik” och Audrey Niffeneggers “Tidsresenärens hustru”. Det kan ha varit förra året med, det har gått så snabbt, så jag tar med Haruki Murakamis “Kafka på stranden” med. Och Eva Rices “Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet” som jag köpte trots att omslaget på pocketutgåvan har en mintgrön färg och färgglada fjärilar.
Och Brontes “Jane Eyre”, inte att förglömma.

För tillfället står jag utan boksug. Jag började läsa på “Mörkrets väg” av Michael Cox men tröttnade väldigt snart på språket och stilen. Jag köpte den bara för första meningen i boken, men när jag ganska snart ramlade på högtravande meningar tröttnade jag. Nu kommer jag kanske läsa klart den någon dag ändå, jag vill inte göra samma misstag som jag gjorde när jag sågade Danteklubben(författarens namn borttappat nu) vid fotknölarna eftersom jag tyckte den var jobbig men senare insåg att den faktiskt var riktigt undehållande och läste klart den och därmed inte kunde ändra mig utan att tappa ansiktet(på tal om krångliga meningar… ta daaa!)men ändock måste krypa till korset nu: Danteklubben var en bra bok. Bättre än vad jag misstänker att Mörkrets väg kommer att visa sig vara.

Om jag mot förmodan skulle vilja avsluta den någon dag.