“Europaparlamentet ökar trycket på Eritrea för att få Dawit Isaak frisläppt. Parlamentets talmän kräver nu att han släpps fri tillsammans med de övriga journalister som greps 2001.”

Dawit Isaak får tungt stöd från EU, SvD

Mvh/:)Smileth

I torsdags publicerade 91 svenska tidningar samma text av Peter Englund, en text som handlade om Dawit Isaak. Att man gick ut och gjorde det berodde på att man måste värna yttrandefriheten. Isaak sitter som bekant fängslad i Eritrea utan rättegång, troligen pga vad han skrivit. Samtidigt som honom blev andra journalister och politiker fängslade, några av dem har dött i fångenskap.

Idag har 21 människor i Filippinerna hittats mördade, och det rör det sig om journalister och politiker. Och Expressen med sin högt ljudande trumma i torsdags toppar med att man kan chatta med Reza! Jag har scrollat igenom hela startsidan utan att hitta något om läget i Filippinerna (fast jag kan ju ha missat förstås).

Tro mig – jag tycker det är viktigt att Dawit Isaak friges. Men jag tror inte att hans frigivning gör något åt yttrandefriheten och rättssäkerheten i världen. Och jag blir faktiskt beklämd när Expressen – som väl får sägas vara ledande i fråga om Dawit Isaak-nyheter – inte nämner ett ord om detta.

Jag föreslår en riktig yttrandefrihet-kampanj istället. Belys hur journalister arbetar i andra länder, visa vilka som sitter i världens fängelser och vilka som lever under dödshot. Berätta för oss hur det är att tillhöra de 83 % av jordens befolkning som inte har tillgång till fri press.

Tror vi verkligen att detta kommer ordna sig av sig självt bara Dawit Isaak friges?

SvD: Massmord misstänks i klanfejd.
DN: Massmord misstänks i klanfejd.

Första gången jag kom i läskontakt med Peter Englund var när jag läste Poltava för flera år sedan. Jag har alltid varit historieintresserad, framförallt militärhistoria, och har i femton års tid prenumererat på Populär Historia som trots sitt namn har en tämligen hög seriositet. Peter Englunds Poltava gav mersmak och jag läste fler av hans verk, alla lika välskrivna och intresseväckande. Jag blev därför både upprymd och glad när han blev insläppt i Svenska Akademien - samt snart dess ständige sekreterare - och trodde han skulle blir stor tillgång för detta stela rum av ett bord och aderton stolar. Hans blogg läste jag flitigt under en tid och det var t.ex. riktigt kul att följa hans väg till alstret Stridens skönhet och sorg. Jag har med andra ord haft en stor respekt för denna man.

Den mediala kanonaden om Dawit Isaak gör att  knappast någon människa i detta land kan ha undgått hans öde i Eritrea och sällan har en enda persons livsöde blivit så omskrivet i svensk press. Det faktum att han är journalist hjälper naturligtvis till i denna uppmärksamhet – journalister stöttar givetvis journalister - frågan är hur stort intresse den gemene svensken har. Nu tyckte tydligen Peter Englund, med Expressen som initiativtagare, att detta inte räckte - han sitter ju kvar i fängelset och inget verkar hända. På torsdagen i veckan publicerades därför en av Peter Englund skriven appell för Dawit Isaak i 91 svenska tidningar.  Själva appellen, som tydligen nådde 5 miljoner svenskar enligt expressen,  har en lugn med rättmätig ton. I de intervjuer däremot där han yttrar sig om saken låter det lite annorlunda och mycket olikt Peter Englund. Jag tror det är fler än jag som höjer lite förvånat på ögonbrynet när han beskriver sin syn på saken som bland annat innebär att ta det till EU-nivå.

Även Studio Ett på P1 lät Peter Englund breda ut sig men där lät man även ringa upp kommunikationschefen på UD,  Cecilia Julin, som mycket verbalt och konkret vände upp och ned på Peter Englunds underliga argumentation om tyst diplomati och krav på ekonomiska sanktioner mot Eritrea. Med tanke på hans historiska kunskaper, framförallt i militärhistoria, så är det oerhört märkligt att han andas ekonomiska sanktioner mot en fattig diktatur som Eritrea speciellt på grundval av en fängslad journalist. Har han helt trängt bort följderna av de ekonomiska sanktioner mot Irak under 90-talet där man beräknar att 1,6 miljoner människor dog som direkt följd av dessa sanktioner varav en halv miljon barn? Vidare är hans likhetstecken mellan tyst diplomati och att inte göra någonting rent ut sagt löjligt.

Var har Peter Englunds känsla för proportioner tagit vägen? Vad är hans förslag när de ekonomiska sanktionerna inte fungerar - militärt ingripande? Dawit Isaaks öde är beklagligt och fruktansvärt utifrån alla tänkbara perspektiv men att lägga ned sådan kraft och energi för en enskild människa bara för att han råkar tillhöra samma skrå som Peter Englund haltar betänkligt med tanke på hur otroligt mycket elände det finns i världen att engagera sig i. Jag trodde faktiskt att Peter Englund låg på en högre intellektuell nivå än så.

Det är trist att behöva säga det men min respekt för Peter Englund har fått en ordentlig törn och för att inte bli alltför pejorativ och anklaga Peter Englund för bombkonservativa åsikter tycker jag i enkelhetens namn att han borde skämmas.

Peter Englund - massmedieskeppets nya galjonsfigur?

Folkpartiet Liberalernas landsmöte har precis uttalat sitt stöd för Dawit Isaak! Uttalandet är till stöd för Dawit och hans familj.

Det helt fruktansvärt att Dawit sitter fängslad, och förhoppningsvis kan vi fortsätta uppmärksamma situationen i Eritrea i allmänhet och Dawits situation i synnerhet.

Vå ständige ‘tipssnokare’ Elfyma har lämnat några rader som jag gör ett enkelt blogginlägg av.

Läs och förundras hur den svenska vänsterpolitiken fungerar!

“Googla på eritrea stieg larsson så hittar ni intressanta kopplingar mellan kulturvänstern och enparti-diktaturen i Eritrea.

Expo-grundaren Stieg Larsson utbildade och finansierade den organisation som på 1990-talet tog makten i Eritrea och som senare skulle komma att fängsla Dawit Isaak.

http://svt.se/2.93893/1.1156437/stieg_larssons_testamente_hittat

http://kulturkamp.blogspot.com/

http://www.familjeliv.se/Resliv/Forum-5-65/m48313475.html

Stieg Larssons tidskrift Expo tilldelades senare Dawit Isaak-priset. Logiken i detta är svår att förstå.

http://www.realisten.se/2009/10/27/dawit-isaak-pris-till-stiftelsen-expo/

Expo:s syn på yttrandefrihet liknar EPLF:s.

http://frianyheter.wordpress.com/2009/11/16/yttrandefrihetsvarnare-kritiserar-newsmill-for-bristande-censur/

Expo och Kurdo Baksi har aviserat att de (lagom till valet) kommer ut med sin bok om Stieg Larsson och hans ädla kamp mot SD.

Spara därför denna information för att bemöta kommande hyllningsartiklar om kommunisten och hjälten på den vita springaren Stieg Larsson.

Tack för god upplysning om dubbelmoralen i dessa kretsar, Elfyma!

Läs också:

Sverige, medias härliga dubbelmoral!, Varjager

Stora Journalistpriset och högerextremism, Varjager

Mvh/:)Smileth

“Det har blivit så tyst på våra arbetsplatser”
Elsa, 58-årig förskolelärare

Efter en längre diskussion om privatiseringar, föräldrakooperativ och pedagogik yttrade hon dom här orden, hon tillade snart att det hon sa till mig sa hon såklart inte till alla andra som jobbade där eller alla föräldrar. Den enkla meningen “Det har blivit så tyst på våra arbetsplatser” är på sätt och vis radikal, mest för att den är sann.
Med dagens höga arbetslöshet och låga arbetstrygghet blir det tyst på arbetsplatserna. Den som tvivlar, ifrågasätter eller på annat sätt uttrycker en annan mening än chefen och ledningen riskerar sparken. Det är inget individuellt problem som handlar om “skinn på näsan” utan handlar om strykeförhållanden i klasskampen. Yttrandefrihet finns inte för svenska arbetare idag.

“Liksom att luften inte är något vi tänker på, så länge som den finns där, är det lätt att bara ta yttrandefriheten för given, om man aldrig behövt pröva på dess motsats.“
Peter Englund

Ett lysande citat, som är helt taget ur sitt sammanhang. 91 tidningar har ett upprop för Dawit Isaak (en journalist som ingen av dessa tidningar anställde, han försörjde sig som städare istället) skrivet av Englund. Fantastiskt harmlöst naturligtvis. Jag har så svårt att se dom här människornas oförpliktigande humanism och medmänsklighet framför mig, vad vill dom egentligen? Är det möjligen att banka in mantrat “att vi har yttrandefrihet i Sverige, och vi är dess förtrupper”? I så fall lyckades dom inte så bra, om syftet är att få fri Dawit Isaak lyckades dom, om möjligt, ännu sämre.

Lästips till journalister: Glamour i mediabranschens förlovade land

Dn Ab hd svd exp dagen sds metro

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Ikea:s fiffelbonusar, Jinge skriver Våldet i Västsverige, Johan Frick skriver Borås känns ”fult och kalt och kallt”, och så vidare, jesper skriver Saman Faramarzi visar fingret

Läs även andra bloggares åsikter om yttrandefrihet, politik, dawit isaak, peter englund, kapitalism, hycklande liberaler

I dag publicerar en väldans massa tidningar ett upprop för Dawit Isaak. De pratar sig varma för Yttrandefrihet och det fria ordet. Nu ber jag läsarna dra sig till minnes tiden för Muhammed teckningarna. Hur många av alla dessa tidningar ställde upp för Danmark och det fria ordet? Många av dessa tidningar skulle inte ens ta i SD med tång. Så ibland blir man spyfärdig av skenheligheten i våran samlade PK press. Fundera nu på varför alla dessa tidningar bryr sig mer om Dawit än att stödja yttrandefrihet i Sverige?

Mvh Varjager

Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund skriver idag en artikel om fängslandet av den svenske journalisten i Eritrea, Dawit Isaak. En lysande artikel om mänskliga rättigheter och vikten av yttrandefrihet. Artikeln publiceras i 91 olika dagstidningar, bl a Dagens Nyheter. Att svensk press på detta ihärdiga sätt driver frigivandet av Dawit Isaak inger hopp!

Det är oftast lättast att garva åt dumheter, som att Svenska Fotbollförbundet ger Örgryte 10 000 kronor i böter för en banderoll om Dawit Isaak, medan man låter Hammarbys hyllning till Jackie Arklöv passera.

Disciplinnämnden drar ner brallorna på sig själva, utan hjälp.

Men när jag läser Sveriges kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har sagt att hon inte tycker om ordet kultur – då är det dags att sluta att skratta.

Då vill jag travestera Hermann Göring och säga något om att osäkra min revolver.

Fast då inte för att jag hör ordet kultur, utan snarare för att jag hör kulturministern.

Hon är ju högste politiske ansvarige för den svenska kulturpolitiken: ska någon omhulda, värna, skydda – hylla! -  hela det samlade kulturbegreppet så är det just hon.

Istället säger människan:

»Det leder tankarna till symfoniorkestrar och sådan som alla kanske inte är intresserade av.«

Det är väl inget nytt att inte alla är intresserade av allt? Och skulle nu plötsligt själva defintionen av kultur vara »något som alla är intresserade av«?

Vår kulturminister tycker att om man istället börjar prata om bibliotek, kulturskolor och konsthallar så att kulturen bli en valfråga.

Här skulle jag kunna säga något om att jag saknar sossarna och en riktig kulturminister, men det vet vi ju alla (i alla fall vi som bott i Malmö under de mörka åren) att det inte är en garanti.

Sossarna skickade iväg varenda teatergrupp med originaltet till andra städer (Skånska Teatern till Landskrona, Tidningsteatern till Stockholm, Oktober till Södertälje).

Den ende malmöitiske kulturminister som spänt mellan högt och lågt och som ständigt syntes ute på allt från operetter till svartklubbar var Johan Bengt-Påhlsson.

Som ju är moderat.

Men också en förbaskat trevlig, nyfiken och klok människa.

Kulturministern är inte ensam om att oroa sig för kulturen. Hennes paranoide regeringskollega Göran Hägglund försöker samtidigt ta poäng genom att måla upp en för honom fullt synlig kulturelit till en folkets fiende.

De flesta av oss inser att Hägglund hallucinerar, när han talar om »verklighetens folk«, och i själva verket bara är i desperat behov av att komma över fyraprocentspärren.

Men så går det när politikerna närmar sig kulturen, det blir lätt väldigt fel.

Precis som tidningarnas ledarsidor gör de bäst i att hålla sig på armlängds avstånd.

Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri har sagt:

»Kulturjournalistiken vågar dra ner tempot lite och gå djupare. Vill man förstå vår värld är det kultursidorna man ska vända sig till.«

Precis så. Kulturen ska inte vara en utsmyckning, absolut inte en valfråga.

Den ska hjälpa oss att förstå vår värld, förstå vad det innebär att vara människa.

Just därför ska politikerna sluta tafsa på den.

Igår var jag arg. Jag är fortfarande upprörd, och faktiskt häpen, över Fotbollförbundets agerande mot de ÖIS-supportrar som med sin banderoll står upp för Dawit Isaak.

Men mitt i ilskan är det skönt att se att det finns så många som är så mycket mer mänskliga än disciplinnämnden i Svenska Fotbollförbundet.

Som Thomas Mattsson, som skrivit en utmärkt krönika i Expressen idag, där han lovar att Expressen ska betala böterna på 10.000 kronor och om Fotbollförbundet sansar sig och ändrar beslutet ska pengarna gå till Dawits familj.
Eller Lars Johansson på Helsingborgs Dagblad som undrar varför det är okej med banderoller som hyllar massmördaren Jackie Arklöv, men inte att stötta Dawit Isaak.
Olle Svalander, som ironiserar över beslutet och därmed visar hur jävla korkat det är.
Marcus Birro som idag är stolt ÖIS-supporter. Och jag förstår, det är nästan så att jag kan tänka mig att börja hålla på ÖIS jag med, av ren princip.

Fler som höjer sina röster mot Svenska Fotbollförbundet, för Dawit Isaak, är hell-man, Från min horisont, Anne-Marie Ekström, Marcus Bohlin, Richard Torgersson, Madeleine Sjöstedt, In your face och Mitt fönster.

Tillsammans är vi starka, och även om vi inte lyckas få ut Dawit Isaak ur fängelset ska fan ingen säga att vi inte brydde oss, inte försökte, inte stod upp för det vi tror är rätt.

När fotbollssupportrar aktivt tar ställning mot våld och gör ett fredligt ställningstagande för att samvetsfången Dawit Isaak ska släppas fri, så är Svenska fotbollförbundet där med boten. Politik!

Men att skrika nedsättande ord om domare, kvinnor, invandrare, homosexuella och göteborgare, är tydligen ok, och inte politiskt. Den som gått på fotbollsmatch vet ju att det sker hela tiden.

Det enda rimliga är att fotbollsförbundet ändrar sig.

Madeleine

Läs mer här: Expressen 1, 2, 3. DN

Uppdatering: Idag visar det sig att allsvenskans alla lag ställer upp bakom ÖIS kampanj för Dawit Isaak. Mycket hedervärt onekligen.

Jag blir fan arg. Och det är jag inte ensam om.

Svenska Fotbollförbundet tycker att det är ANSTÖTLIGT att kräva Dawit Isaaks frigivande. Du läste rätt.
Svenska Fotbollförbundet tycker att det är ANSTÖTLIGT att kräva Dawit Isaaks frigivande.

Örgryte fotboll bötfälls av Svenska Fotbollförbundet för att de under ÖIS-matcherna haft en banderoll med texten “Free Dawit Isaak, imprisoned in Eritrea since 2001″. Svenska Fotbollförbundets disciplinnämnd hänvisar till kapitel 3, paragraf 17, i elitfotbollmanualen, om anstötliga texter och symboler.

Jag upprepar: de hänvisar till en paragraf och anstötliga texter och symboler. Vad är det i den texten som väcker anstöt? Är det kanske bilden på Dawit, kan den rent symbolisk väcka anstöt? För att han är svart?

Jag trodde att anstötliga texter och symboler var typ motsatsen. Kanske hakkors och texter som “skicka hem negerjävlarna” eller “judesvin”. Sånt väcker anstöt hos mig. Men hur i helvete kan det väcka anstöt att visa sitt stöd för en svensk som sitter fängslad utan några som helst demokratiska rättigheter, utan rättegång, utan att få ha kontakt med sin familj, utan att egentligen ha gjort något brott?
Skäms Fotbollförbundet, skäms!

Och ni Örgryte-supportrar som överklagat beslutet om bötfällning – way to go!

I gårdagens DN menar den tyske författaren Thomas Brussig (vem?) att ”en av de stora gåtorna med Nobelpriset [i litteratur, min anm] är att man konsekvent försummar de mest betydande författarna, men att det ändå ses som den mest betydande utmärkelsen i den litterära världen.” Det låter i och för sig en smula avundsjukt, men visst är det väl lite märkligt att ett pris som ses som så otroligt prestigefyllt ofta möts av ett samfällt ”Öööööh…?” från allmänheten när pristagaren offentliggörs? Själv läser jag mycket, både högt och lågt, och hittills har jag känt igen två av de vinnande författarna under 2000-talet (Orhan Pamuk och Doris Lessing. Och sammanlangt tre om jag räknar från 1983, då jag var tio år och just hade börjat intressera mig för omvärlden – Günther Grass fick priset 1999). Utses pristagarna för att svenska folket ska få känna sig obildade lite till mans, eller vad är det frågan om? Jag köper argumentet att det ska vara en författare som hållit på under många år, och jag kan väl kanske förstå att Margit Sandemo eller John Grisham inte får det, men sen då? Nä, jag vet faktiskt inte.

Fredspriset börjar kännas minst lika mysteriöst. I samma DN läser jag att Dawit Isaak kan få årets Sacharovpris som delas ut till personer som kämpat för åsiktsfrihet, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Fast vad har han egentligen gjort sedan 2001? Suttit i eritreanskt fängelse. Det i sig är synd och skam, men jag vet inte riktigt om jag tycker det kvalificerar en till ett EU-pris om 50 000 euro.

”Like giving the Nobel Peace prize to Gilad Shalit” förklarade jag för Jonathan som inte har en aning om vem Dawit Isaak är.

Nu var det ju inte Gilad Shalit som fick det, utan Barak Obama. Och varför i helvete då??? Vad har han gjort, rent konkret? Någon, hjälp? Alltså, jag gillar Barak Obama, jag var glad när han vann valet, men vad har han gjort för att få fredspriset? Varit svart? (Å andra sidan, vad gjorde Al Gore för att få det? Egentligen?)

Det börjar kännas som att litteraturpriset går till de som verkligen kämpat mot förtryck och elände, medan fredspriset ges till dem som redan är populära (ja, utom Begin då, och Kissinger…). Omfördelning, någon?

Tobias Krantz storslagna uttalande inför Unescos generalkonferens om att Dawit Isaak måste släppas är ett viktigt steg på vägen mot en tydligare svensk politik gentemot Eritrea. Faktumet att kraven kommer inför delegater från 193 länder, innebär också att regeringen visar att samvetsfångarna i Eritrea inte bara är bilateral fråga. Det är en fråga som regeringen menar berör hela världen. Nästa steg måste nu vara att bygga stöd för en sammanhållen EU-politik gentemot Eritrea, som inte innebär mer bistånd eller handelsavtal.

När Tobias Krantz kandiderade till riksdagen första gången (1994?). Var “mitt bästa tips, rösta på en man i slips” kampanjens tema. Budskapet står kvar.

Erik

Idag var det åtta år sedan Dawit Isaak och många andra eritranska journalister fängslades. Det var dödsstöten för den tidigare livfulla eritreanska pressen. Några få av alla dem som fängslades 2001 har kunnat fly landet, och några enstaka av dem har kommit till Sverige.

Semret Seyoum, som var redaktör för Setit, den tidning som Dawit arbetade på, är en av dem. Han är i Sverige sedan flera år och har precis börjat blogga. Det första inlägget handlar om just dagarna kring arresteringarna. Vi hoppas att han fortsätter. De svenska medierna har tappat fart sedan kraftsamlingen i våras.

Den bästa sammanställningen om Dawit på svenska finns fortfarande i Silc förlags bok Dawit och friheten som redigerades av Johan Karlsson och Rickard Sjöberg.

Erik Jennische

Idag har det gått åtta långa år sedan den svenske journalisten Dawit Isaak fängslades i Eritrea, utan ordentlig rättegång. Han har bestulits på en förskräckande lång tid av frihet och tid med sina barn och sin familj.

Dawit Isaaks brott är det skrivna ordet. Inget annat. Det vi tar för självklart – att kunna uttrtycka sig fritt, skriva i tidningar och på sin blogg - är en lyx att drömma om för många människor som lever under förtryck. Att slåss för yttrandefrihet är en av liberalernas viktigaste uppgifter och har så varit genom historien. Tyvärr är kampen långt ifrån vunnen.

Jag såg att Folkparitets Europaparlamentariker Olle Schmidt nominerat Dawit Isaak till Sacharowpriset. Det är ett pris till minne av fredspristagerna och fysikern Andreij Sacharov som kämpade i det dåvarande Sovjetunionen för de grundläggande mänskliga rättigheterna, bland annat rätten att yttra sig och tänka fritt. Olles initiativ glädjer mig. Jag tror det viktigaste vi kan göra är att ständigt påminna om Dawit Isaaks öde och i alla sammanhang lyfta fram den orättfärdiga behandlingen av honom. För den som vill veta mer om Dawit Isaak och kampen för att få honom fri rekommenderar jag sidan http://www.freedawit.com/

Jag blir personligen sorgsen när jag tänker på Eritrea. Jag har besökte landet, i en tid när mycket kändes hoppfullt. Idag är situationen betydligt försämrad. Jag skrev om detta här på bloggen för en tid sedan.

När jag vaknade gick mina tankar till Dawit Isaak och jag blev klarvaken direkt. På onsdag den 23 september är det åtta år sedan journalisten Dawit Isaak fängslades i Eritrea. Det är en förfärligt lång tid att sitta fängslad, bestulen på sin frihet och på sin familj. Jag har förstått att han dessutom är allvarligt sjuk. Han måste få komma hem nu. Vad kan jag göra? Vad kan du göra?

En manifestation för den svensk-etrianske journalisten Dawit Isaak hölls igår på Kungssportsplatsen i Göteborg. Ett tiotal politiker och journalister talade för yttrandefrihet och rättvisa. Manifestationen leddes av riksdagsledamot Cecilia Wigström (fp).
Publicerad på Sveriges Radio 2009-09-20

Det har varit en riktigt skön helg även om det har si sådär med maten. Igår promenerade jag och Sara på stan, båda två var ute efter födelsedagspresenter. Vi stannade upp vid Gustav Adolfstorg och hörde duktiga talare manifestera om journalisten Dawit Isaak som sitter fängslad i Eritrea. Uppdatering: Jag fick precis i mig en tallrik Ghjeme Badenjan med riktigt mört kött. Perfekt avslut på denna vecka.

Senare på kvällen var det dags för Magda och hennes killes födelsedagsfest. Jag köpte ett kakfat och fyllde med karameller och kondisbakade finska pinnar. Nu ska jag iväg tack och hej.

barnrytmik med Isabelle Arnfjell för de minsta

Vem vill inte vandra omkring som en nyckelpiga under resten av kvällen?

Korv och festis för en tia – pengarna går till Barnen & Vi-priset

Square dance på stora scenen. Jag vill också ha en vippig kjol.

Free Dawit – en manifestation för journalisten Dawit Isaak

Helgbilagan Lattes järngäng

Stadsliv bjöd på hembakt äppelpaj.

Snygga Karin leder kvällens bloggsamtal.

I samband med den Eritreafestival som genomfördes häromveckan har det uppstått en angelägen, om än inte angenäm, diskussion om det offentliga Sveriges förhållande till exilgrupper som stöder icke-demokratiska regimer i hemlandet.  Festivalen har nämligen fått 50 000 kr i stöd från Stockholms stad.

Festivalen genomfördes av en förening som finns här i Stockholm men hade till syfte att skapa en plattform för Eritreas regeringsparti PFDJ.

PFDJ är tillsammans med Eritreas president Isaias Afewerki ansvariga för att Eritrea ligger sist på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex, och för att Amnesty anklagar landet för att hysa tusentals samvetsfångar, bland annat Dawit Isaak. Detta är självklart inte den typ vad evenemang som Stockholms stad ska bidra till.

Anledningen till att många eritreaner söker asyl i Sverige är att man får hysa vilka åsikter man vill här. Det blir då underligt när svenska skattemedel används till att bjuda in representanter för dem som bär skulden för att människor flyr. (Nedan finns det skrivelse som Cecilia Brink, M Inga-Märta Fröman, KD, och jag har lagt i kulturnämnden med uppdraget att kulturförvaltningen ska se över sina rutiner och undersöka förutsättningarna för att återkalla stödet.)

Under många år var jag generalsekreterare och sedan ordförande för den liberala biståndsstiftelsen Silc. Silc engagerade sig redan 2002 för Dawit Isaaks öde. Under åren har jag därför kommit i nära kontakt med eritreanska organisationer i Sverige som stödjer den eritreanska regeringen.

Jag har flera gånger frågat mig varför de utnyttjar de rättigheter de har glädje av i Sverige, till att motarbeta att landsmännen i Eritrea ska ha samma rättigheter. En av anledningarna ligger sannolikt i att förtrycket sträcker sig hela vägen hit, via ambassaden och den kontroll de har över eritreaner som bor i Sverige. I en rapport från Human Rights Watch i våras kan man få information om hur läget är i landet och hur hot och förtryck riktas även mot eritreaner i exil

Jag vägrar nämligen att tro att de eritreaner som var på festivalen, eller som organiserade den, verkligen är stolta över och stödjer den regering som förbjuder det fria ordet, och sätter människor i fängelse för deras åsikters skull.

Madeleine

DN

Skrivelse till kulturnämnden

Kräv tillbaka bidraget från Eritreafestivalen

Under de senaste veckorna har det uppmärksammats att kulturstöd har förmedlats till en festival som har till syfte att vara en politisk plattform för Isayas Afewerkis regeringsparti PFDJ i Eritrea. Detta är mycket beklagligt eftersom PFDJ är ansvarigt för det mycket omfattande förtrycket av mänskliga rättigheter i Eritrea.

En av riktlinjerna för Stockholms stads kultur- och integrationsstöd lyder: ”Stöd ges även till ideella verksamheter som i integrationssyfte främjar mänskliga rättigheter, demokrati, jämställdhet och motverkar utanförskap, rasism och diskriminering.” Det betyder att stödet inte heller får förmedlas till organisationer eller evenemang som försvarar förtryck av mänskliga rättigheter, eller som motverkar demokrati i Sverige eller utomlands.

Organisatörerna av festivalen gör dock ingen hemlighet av att man står bakom den eritreanska regeringen. En av dess representanter, Tedros Goitom, säger till SR Kulturnytt att festivalen under sina elva år alltid har bjudit in representanter för den eritreanska regeringen. Han säger också att det var klart i programförklaringen när de ansökte för projektet både i år och tidigare. På frågan om representanter för oppositionen bjudits in svarar Goitom att ingen var inbjuden, och fortsatte: ”I Eritrea finns det ingen opposition. Det finns väldigt få som är utanför Eritrea. Nästan alla håller sig i Addis Abeba, Etiopiens huvudstad, som är fiendeland för Eritrea, så vi har inte så mycket till övers för dem.”

Anledningen till att det inte finns någon opposition som kan arbeta öppet i Eritrea är det politiska förtrycket från den eritreanska regeringen. I Sverige finns det däremot många grupper och organisationer av eritreaner som är i opposition till regeringen och som arbetar för demokratisering i Eritrea.

PFDJ hade en mycket stark närvaro i festivalen, enligt såväl programmet som Dagens nyheters reportage från festivalen. Som regeringsparti är PFDJ ansvarigt för att Eritrea 2008 låg sist på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex och tillhörde den mest ofria kategorin i Freedom house frihetsindex.

Amnesty skriver i sin årsrapport att “thousands of prisoners of conscience were held”. Afewerki och PFDJ håller dessutom flera tiotal journalister fängslade sedan många år, däribland den svenske journalisten Dawit Isaak.

Men det är inte bara i Eritrea som förtrycket är hårt. Regeringens representanter har också kontroll över dem som flytt Eritrea, eller som lever i exil sedan länge. I en rapport från Human Rights Watch (HRW) i april redogörs för hur regeringen kontrollerar sina medborgare genom representanter utomlands: ”the government has made it clear that it considers every Eritrean who leaves the country illegally to be a traitor to the nation.” (HRW ”Service for life”, April 2009.)

HRW rapporterar också att i Eritrea kvarvarande familjer till dem som har flytt ofta råkar mycket illa ut. Det gäller även familjerna till de eritreaner i exil som inte vill betala skatt till den eritreanska regeringen.

Precis som det hade varit orimligt för Stockholms stad att på 1970-talet samarbeta med Pinochets eller Videlas representanter om chilenska eller argentinska kulturevenemang, eller med de iranska eller burmesiska regeringarna idag, så är det orimligt att vi stödjer den eritreanska regeringens representanters kulturevenemang. Det ger legitimitet till det till förtryck som pågår i såväl Eritrea som Sverige.

Som ledamöter i kulturnämnden, har vi ansvar för att de riktlinjer som nämnden har satt upp, följs, även vid beslut som fattas på delegation. Vi föreslår därför att kulturförvaltningen får i uppdrag att återkomma med förslag på åtgärder som säkrar att kulturstödet i framtiden inte främjar evenemang som försvarar förtryck av mänskliga rättigheter och demokrati. Förvaltningen bör också undersöka förutsättningarna för att pengarna som betalats ut till Eritreafestivalen återbetalas till staden.

2009-08-10

Madeleine Sjöstedt (FP)

Cecilia Brink (M)

Inga-Märta Fröman (KD)

Ynkligt av svenska politiker att inte ännu ha tagit tag i detta. Man lyckades med att plocka hem en dömd brottsling (Annika Ö) från USA och klappade sig på bröstet för detta. Må så vara att hon var ett offer för olyckliga omständigheter – men vilken bottsling är inte det?

Dawit Isaak en svensk journalist, en sanningens budbärare har suttit fängslad sedan 2001. Samtidigt har man fortsatt med biståndspengar. Undrar om vår regering hade varit lika passiv om han, varit en hon och hetat Elisabeth Höglund.

Kanske vi borde skicka våra soldater i Afghanistan på en liten runda till Eritrea.

Enligt mediauppgifter förflyttas Isaak nu till ett ökänt fängelse där ingen släpps ut levande. Fängelset liknas vid ett koncentrationsläger. Stämmer uppgifterna visar Eritreas regim att de inte lyssnar på omvärdlen alls i fallet Isaak. Det är skrämmande och tragiskt. En journalist med svenskt medborgarskap fängslas utan anledning och riskerar att dö inlåst bortom all rimlig rätt till pröving, hjälp och rättstrygghet. I detta fall är det alldeles uppenbart att den tysta diplomatin inte fungerat. Kampen för att få honom fri har fått många att agera. Nu har även Madonna skrivit på kravet på frigivning.

Fallet Isaak är en skandal utöver det vanliga, där det ytterst är hans familj som drabbas hårdast. Frun har förlorat sin älskade man och barnen sin älskade pappa. Hoppet är inte ute än, för hoppet är det sista som lämnar människan. Nu ser det dock ut som det just är ett mirakel som måste till för att Isaak ska friges. Låt oss hoppas att inte undrens tid är förbi.

Nordkorea ligger i den internationella botten inom nästa alla områden. Men inom två fält har man nått ett otvistligt mästerskap: när det gäller att berika militärapparaten på folkets bekostnad, och när det kommer till att genom terrorrelaterad diplomati utverka fördelar från det internationella samfundet, enkannerligen USA.

När jubelropen kring repatrieringen av de amerikanska journalisterna Laura Ling och Euna Lee tystnat, och Bill Clinton och Al Gore beretts möjlighet att sola sig i strålkastarljuset, kvarstår faktum att händelseförloppet är en av Nordkoreas och dess diktator Kim Jong-ils största diplomatiska triumfer under senare år. Nordkorea har satt i system att först företa sig något provocerande för att därefter använda sig av den internationella oron i syfte att vinna fördelar.

 John Bolton har genomskådat Nordkoreas taktik att få ont belönat med gott.

En som insett detta mer än de flesta är John R. Bolton, före detta amerikansk FN-ambassadör under den senaste Bush-administrationen, som i The Washington Post den 4 augusti under rubriken “Clinton´s Unwise Trip to North Korea” skrev följande apropå kopplingen mellan journalisternas frisläppande och Nordkoreas kärnvapenprogram:

“Former president Clinton was met at Pyongyang´s airport by notables led by Kim Kye-gwan, the North´s long-time chief nuclear negotiator, an unmistakable symbol of linkage. In Pyongyang´s view, the two reporters are pawns in the larger gane of enhancing the regime´s legitimacy and gaining direct access to important U. S. figures. The reporters´arrest, show trial and and subsequent imprisonment (twelve years hard labor) was hostage taking, essentially an act of state terrorism. So the Clinton trip is a significant propaganda victory for North Korea, whether or not he carried an official message from President Obama. Despite decades of bipartisan U. S. rhetoric about not negotiating with terrorists for the release of hostage, it seems that the Obama administration not only chose to negotiate, but to send a former president to do so.”

John Bolton anser att Clintons handlande, som nästan säkert har Obamas tysta stöd och uppmuntran, framgent ökar riskerna för andra amerikaner som vistas utomlands. Han fortsätter i sin artikel:

“Iran and other autocracies are presumably closely watching the scenario in North Korea. With three American hikers freshly in Tehran´s captivity, will Clinton be packing his bags for another act of obeisance? And, looking ahead, what American hostages will not be sufficiently important to merit the presidential treatment?!

Ambassadör Bolton påpekar, att Clintons Pyongyang-visit starkt påminner om den olycksaliga resa förre president Jimmy Carter gjorde till Nordkorea 1994 – för övrigt med dåvarande président Clintons starka ogillande – varigenom nordkoreanerna, med dåvarande diktatorn Kim Il-sung vid makten, fick både legitimitet och ekonomiska fördelar. Det avtal, det så kallade the Agreed Framework, som Carter lyckades utverka, försåg i Boltons ögon Nordkorea och andra skurkstater med “a roadmap for maximizing the benefits of illicit nuclear programs.”

Nordkorea bröt mot avtalet mellan Carter och Kim Il-sung praktiskt taget innan bläcket på papperet hunnit torka men kunde icke desto mindre så småningom locka den andra Bush-administrationen till samtal inom ramen för de så kallade Sexpartsförhandlingarna mellan Sydkorea, Nordkorea, USA, Ryssland, Kina och Japan. Därigenom fick Pyongyang ånyo chansen att förhandla om att avveckla sitt kärnvapenprogram i hopp om att få ännu större legitimitet och fördelar av olika slag.

Jimmy Carter myser i kapp med Kim Il-sung 1994.

“This history”, framhåller John Bolton, “is of the United States rewarding dangerous and unacceptable behavior, a lesson well learned by other would-be nuclear proliferators.” Följden av Clintons resa till Nordkorea blir antagligen att Obama-administrationen om inte alltför lång tid återupptar förhandlingarna med Nordkorea. Bolton:

“The point to be made on the Clinton visit is that the knee-jerk  impulse for negotiations above all inevitably brings more costs than its advocates foresee. Negotiating from a position of strength, where the benefits to American interests will exceed the costs, is one thing. Negotiating  merely for the sake of it, in the face of palpable recent failures, is something else indeed.”

En länk till Boltons hela artikel finns här:

http://www.aei.org/article/100843

I dag, den 7 augusti, skriver vänsterpartiledaren Lars Ohly på Expressens debattsida att Clintons resa till Pyongyang bör inspirera Sverige till liknande handlande vad avser den i Eritrea fängslade eritreansk-svenske journalisten Dawit Isaak: “För att få Dawit Isaak fri efter nära åtta års fångenskap i Eritrea bör även Sverige skicka en hög representant.”

Ohly vet som vanligt inte vad han talar om. För det första kan naturligtvis “en hög representant” från Sverige, av naturliga skäl, aldrig ses som en lika stor fjäder i hatten för något land som en amerikansk dignitär. För det andra har Eritrea såvitt känt inte alls samma uträkning med sina tillfångatanden som Nordkorea har. Pyongyang har ju under en lång följd av år kört med samma taktik: först gör man något för världssamfundet oerhört provocerande – som att provspränga kärnvapen eller kidnappa utländska journalister – och därefter går man in i förhandlingar för att framstå som tillmötesgående och civiliserade och för att få allehanda fördelar.

 Ohly pratar i nattmössan – som vanligt.

Att tro att Lars Ohly skulle begripa sig på denna distinktion är naturligtvis att hoppas på för mycket. Men för all del – Ohly kan ju själv försöka få med kung Carl XVI Gustaf på en tripp till Eritrea för att få Isaak frigiven!

När allt detta är sagt vill jag framhålla att jag, liksom alla andra, gläder mig över att Laura Ling och Euna Lee är fria!