“Extra ecclesiam nulla salus”, skrev Cyprianus (“utanför kyrkan ingen frälsning”). Men då måste vi definiera kyrkan som dem som är i Kristus, påpekade Luther och andra. Om kyrkan är de troendes gemenskap då måste det vara så. Att överge sin tro på Jesus Kristus, även om man står kvar som kyrkotillhörig i Svenska kyrkan eller någon annan kristen kyrkan, innebär att man överger frälsningen. (Detta ska dock inte förväxlas med att tvivla eller tveka.)

Men hur är det då med den som vill behålla en relation till Jesus Kristus, men aldrig ingå i en kristen gemenskap eller kyrka? Jag misstänker att det var denna fråga som Cyprianus i första hand försökte besvara. Hans poäng är, och det kristna i alla tider menat, att för att vara kristen behöver jag ingå i de heligas gemenskap och kan inte i längden, om jag ska fortsätta vara kristen, hålla mig därifrån. Att detta skulle handla om att en kristen formellt måste tillhöra ett visst samfund är nog mer ett uttryck för människans och kristna ledares behov av kontroll och längtan efter makt. Det är tillhörigheten till Kristus som är det avgörande.

Ändå handlar “extra ecclesiam nulla salus” om något mycket viktigt. Det går inte att vara kristen på egen hand och kristen tro är inte helt och hållet en privatsak. Kyrkan är Kristi kropp och om vi ställer oss utanför den tar vi också i någon mån avstånd från Jesus själv. Nu är inte den kristna kyrkan någon perfekt gemenskap och har aldrig varit det, utan en gemenskap som förutom värme, kärlek, omsorg, nåd osv också har känneteckats av avund, intriger, hat och missunsamhet. Att ingå i den kristna kyrkan är att dela, inte bara glädjen, utan även smärtan och gudsfrånvändheten.

Så mycket viktigare då för oss som finns i kyrkan att göra allt för att människor ska kunna vara delaktiga, inte bara för trivselns skull, utan faktiskt också för frälsningens. Det är av avgörande betydelse för en människas salighet att hon också ges möjlighet att ingå i de heligas gemenskap.