Farbrorn i filmen nedan har just köpt ett sprillans nytt akvarium till sin fru. Båda är så glada att de dansar.

The Sonics spelar ikväll på Debaser i Tjöcköm. Naturligtvis är Tinka, Tjoffen & C:o på plats. Fattas bara. They have love, will travel.

Lokalt vankas det levande musik med popgissaren Björn Persson och hans bluesband på Nunnan, Visby, ikväll kl. 20.

Ahead of their Australian Doolittle Tour next year the Pixies stopped by Fallon to promote their current USA shows…

]]> http://blacksheetsrecords.wordpress.com/2009/11/25/teegz-and-sars-in-concert-and-studio/ Wed, 25 Nov 2009 18:44:44 +0000 blacksheetsrecords http://blacksheetsrecords.wordpress.com/2009/11/25/teegz-and-sars-in-concert-and-studio/

Calgarys popduo är tillbaka med ett nytt album och i måndags var de på Debaser Medis för att lansera den. Och jag var förstås (?) där.

Först några ord om albumet innan jag går vidare om spelningen och de enskilda spåren.

Det heter Sainthood och är i stora drag precis i linje med det som systrarna har producerat sedan 2004, och ni som har varit mer lite längre vet att jag känner mig rätt hopplös angående den utvecklingen. Allt från musiken och texterna till den visuella profilen känns så in i helvete instängt, förutsägbart och tonårsorienterat att man egentligen borde bojkotta, men som jag också har sagt tidigare, Tegan & Sara är i praktiken det enda band som jag började följa under en period när det fortfarande inte hade skett ett genombrott. När jag var och såg dem 2003 på Debaser Slussen – då de var förband åt Hot Hot Heat – var jag antagligen en av typ tio pers som var där för att se just dem och inget annat. Nu har jag i och för sig slutat följa deras äventyr på samma sätt som tiden efter den konserten, men tydligen räcker den kopplingen för att jag ska skaffa plattan och köpa biljetten till konserten.

Med instängt menar jag att det är åt indie/New Wave-hållet. Mer pretentiöst än ironiskt. Mer romantiskt än humoristiskt. På ett förutsägbart sätt ska alla elektroniska inslag representera kreativitet. Gitarrerna är mer rytmiska inslag än melodiska. Tegans låtar är fortfarande bland de sämre. Motsatsen gäller på If It Was You (2003).

Sen saknar jag också för första gången på länge några av Saras härliga emotionella kämparslogans från låtar som “We Didn’t Do It”, “Like O, Like H”, “Relief Next To Me”, (det osläppta) “Trouble” och så vidare.

Men allt som allt, efter ett par lyssningar, tycker jag nog att det är mindre svagt än föregångaren The Con (2007). Mycket är sig likt, men den lilla skillnaden handlar om något så enkelt som att det finns färre dåliga låtar på Sainthood. Jag tycker inte att den lilla gradskillnaden är tillräcklig för att jag ska utsäga något gott om framtiden. Mest besviken är jag på Tegan och inget tyder på att hon ska bli lika kunglig som hon var för 6-7 år sen. Men just nu känns det inte lika negativt som det gjorde när jag hörde den första singeln. Det beror på att jag har charmats av tjejernas långa mellansnackepisoder under konserten. Jag fick tag på plattan bara några dagar innan spelningen.

Som alltså var ganska så okej med de förutsättningar som lades upp. Det spelades bara en låt från tiden före 2004. En handfull låtar från So Jealous beskrev TS som “old stuff”. Jovars. Men det var en betydligt bättre stämning än för 1,5 år sen när de spelade på Nalen. Just för att Nalen var så fel. I måndags var det ibland långa körsträckor som man bara fick utstå, men andra kortare perioder var det rentav inspirerande. TS var på bra humör. Tydligen finns det en inglasad balkong på Debaser Medis som blev en återkommande referenspunkt under resten av spelningen, efter att det hade skrämt Tegan efter den första låten. Och till skillnad från vad den länkade recensionen anger så var det Sara som skämtade om att Sverige kanske är ett så progressivt land att de låter folk från fängelset komma ut för att se TS. Tegan gjorde också en referens till The Scatman, vilket är hur kul som helst.

Så till låtarna på skivan:

1. Arrow – Rytmisk och monoton electropop. Helt okej vid första intrycket, men kan vara lite retsam efter ett tag.

2. Don’t Rush – Som en sämre kopia av öppningsspåret. Vilket demonstrerar hur Tegan är under isen.

3. Hell – Den första singeln från albumet är också en av de klart sämre låtarna. En klaustrofobisk liten rockare som faller platt.

4. On Directing – Det här var initialt min favoritlåt på hela albumet. När gitarrintrot först börjar tänker man att det ännu en trött kopia, men plötsligt övertas låten den fylliga basen och de hårda slagen.

5. Red Belt – Duttidutt, duttidutt. Gör varken mer eller mindre. Ganska medioker med andra ord. Jag gillar lite början av refrängen bara för att jag åtminstone känner lite av det där Sara-goes-stormtrooper.

6. The Cure – Den här är rätt lustig för att det låter som en popversion av “Wicked Games” (Chris Isaac, den danska modellen etc.). I helhet okej. Bättre live.

7. Northshore – Vilken titel! Jag älskar den. Det är som We’re Tegan and Sara. This is Canada, motherfucker. Don’t mess with the NORTHSHORE. Fucker. Mother. Ja, okej. Själva låten är sådär lagom rock ‘n’ roll i New Wave-format. Känns lite småfalskt och räddas mest av bakgrundssången på den senare hälften. Var dock väldigt bra live.

8. Night Watch – Okej refräng med den mörka, nästan jazziga vibben. Annars kanske inte så jättemycket att hänga i julgranen.

9. Alligator – Det närmaste TS har kommit att göra discomusik så långt. Och även om jag inte skulle vilja att det blev något koncept för hela bandet, så är låten i sig en av enstaka som är riktigt bra.

10. Paperback Hero – Tegan drog en bakgrundshistoria om denna under spelningen. Tydligen gjordes låten först digitalt av Tegan, och berabetades av Sara. Det lät som europeisk dansmusik (det var här Scatman kom in) eller old school Madonna (ingen kan missa den passningen när Sara sjunger raden “a material girl”). Men när det väl skulle göras klart i studion med riktiga instrument, då funkade det inte riktigt på samma sätt. Det lät som det gör nu. Jag har inga problem med låten alls. Den är rätt gullig.

11. The Ocean – Mjä. Tegan försöker, och det går att tolerera, men särskilt bra är det inte.

12. Sentimental Tune – Man kan väl tycka att låten summerar hela TS-repertoaren de senaste fem åren. Smågulligt, men berör inte så värst mycket.

13. Someday – Har en rätt skön psykedelisk-ish melodislinga, men i det stora hela är intrycket inte större än att när de framförde den live så var det kul hur Tegan ibland började låta som en MC.

Läs även andra bloggares åsikter om debaser, tegan, sara, pop, wave

Esta ha sido una semana cargada de presentaciones divertidas en shows gringos, así que empecemos con la mejor de la semana. Los Pixies demuestran que aún pueden aplastar a cualquier bandita del momento y parten la liga tocando “Debaser” en el show de Jimmy Fallon.

Podrían amputarles los brazos e igual tocarían a la perfección. Puntos extra para Kim Deal que se nota 3 kilos menos gorda.

Lady GaGa y Weezer, después del salto.

Ahora le toca a Weezer, quienes en serio, no lo logran. El nuevo disco, sus canciones y sus videos están mediocres, blandengues y Rivers Cuomo está lejos de su mejor forma musical. De todas maneras, aquí pueden comprobarlo con una presentación bastante débil de “(If You’re Wondering If I Want You To) I Want You To” en el show de Conan O´Brien.

Para terminar tenemos a la caraja mas over the top, teatrera, intensa y drogadicta de los últimos años, mi querida Lady GaGa. Debo decir que poco a poco le estoy agarrando cariño y me tripeo las quemadeces que hace cada vez que le prenden una cámara delante.

Véanla disfrazada del jorobado de Notre Dame gótico tocando “Bad Romance” en el show de Jay Leno. Me cagué de la risa con los bailarines gimp que tiene y la coreografía de tigres que hacen, la jeva canta bastante bien y suena duro en vivo.

En carnaval me voy a disfrazar de bailarín de Lady GaGa. Decidido.

The New Wine och Shout out Louds var bäst. Gud vad trött jag är. Lång helg som varit fruktansvärt underhållande! Allt från förfesten i Gröndal till brandsläckarincidenten på Debaser var kickass!

The Pixies opened their Los Angeles shows this month by playing Louis Bunuel’s 1929 surrealist film Un Chien Andalou. The movie inspired Debaser, the opening song on the classic Doolittle (played in its entirety for three shows at the Aragon starting Thursday).

Check out this mash-up of Un Chien Andalou and Debaser.

Manta Ray – Pixies

Debaser (demo) – Pixies

Monkey Gone To Heaven (demo) – Pixies

Äntligen dags, Europavoxs andra dag,  jämte Shout out Louds. I give you… Islänska Múm

Med anledning av att årets Selam african festivals sista konsert – Khaled på Debaser Medis – så plockade jag fram en gammal godbit ur skivsamlingen – Kutché.

1989 jobbade jag i skivbutik, närmare bestämt på då enhetliga varuhuset PUB:s skivavdelning. PUB var på den tiden ännu koperationens flaggskepp och stolthet. Pensionärena åkte in till staden för att de varit koperationen trogna under ett långt liv. 1989 hade cd-skivan ännu inte gått om vinylen som viktigaste mediet för musik. 1989 var också ett starkt år för världsmusiken. Bland annat släpptes Kutché – ett samarbete mellan sångaren Cheb Khaled, han hade då kvar epitetet Cheb som han några år senare tog bort, och musikern Safy Boutella. Då lät det modernt och framåtblickande. Nu tjugo år senare låter speciellt ljudbilden rätt daterad – det är typiskt åttiotal, men inte så överlastat som mycket annan åttiotalsproduktion.

Vid lyssningen kontaterar jag att skivan fortfarande låter fräsch, det är enklare och rakare arrangemang, mindre funkigt och stort. Det är en för mig lite bortglömd pärla. Mycket syntar och även en del synttrummor tillhör det daterade i soundet, som ändå har stor charm. Dessutom får man de typiska raiingredienserna med stråk, darboukas och annat slagverk och oud.

Musiken var ny för många och genren som på vissa ställen i världen fått stort publikt genombrott i mitten av åttiotalet utvecklades mycket, Khaled var en av dem som gick i bräschen. Det hörs på Kutché, som har den där speciella energin som är typisk för nyskapande. Rekommenderas!

Roligt också att det står 100% RAI i rött märke på skivan!

Jag har fått tillbaka min dator från reparationen. Så nu ska jag förhoppningsvis komma igång med bloggandet igen.

Just nu slåss jag mot natten. Som visat sig vara en minst sagt värdig motståndare. Samtidigt så lyssnar jag på Kents nya skiva. Det finns en del fina textrader, mycket fina melodier och bra ackord. Han sjunger om ensamheten den där Jocke. Just nu gillar jag textraden “det här är Sverige, snälla gråt när ingen ser”.

Annars har jag jobbat hela helgen. Jobbat och sovit massvis. Verkligen jättemycket. Är det kanske hösten? Eller höst.. Jag tycker alltid hösten känns som slut i november. Det är mer ett mellanrum där man inte riktigt kan andas. Löven har ramlat från träden och de verkar ha virvlat klart kring fötterna (något jag gillar), men ännu faller ingen snö och alla julens lampor har inte tänts än. Hur gör man då? När det är kallt under täcket…

Jag har börjat en ny kurs också. Vetenskapsfilosofi. Det är väldigt roligt. Vad är kunskap? Och vetenskap? Och så vidare…

Och tv-spelen lockar…

Apropå tv-spel så var jag på Debaser i fredags och lyssnade på när Tobias vände bit-bop-plattor. Där finns också fina melodier och massor med nostalgi. Sedan middag hemma hos mamma, med bror som visade bilder från sin asienresa. Det var trevligt och jäkligt gott.

Och som sagt. Sen arbetade jag hela helgen.

La terraza de Debaser Slussen, guapos y guapas al sol

La cadena de bares y clubs Debaser se ha convertido en unos pocos años en un referente indiscutible de las noches suecas. Lo que empezó como un bar Indie en los bajos de un ruinoso puente del centro de Estocolmo, pronto creció hasta convertirse en un referente insustituible de la música sueca en el mundo.

Bautizado en honor a la genial canción “Debaser” de los Pixies (a su vez inspirada de la película de Buñuel “Un Perro Andaluz”), esta cadena de bares-restaurantes cuenta ahora con tres locales en Estocolmo y otro en Malmö, la ciudad del sur de Suecia que casi se toca con Copenhage. El primer Debaser, el Debaser Slussen, es un bar mediano con una única barra y un pequeño escenario donde tienen lugar los conciertos más variopintos. Desde las últimas estrellas emergentes de la musica indie sueca hasta vacas sagradas de la electrónica experimental como Pan Sonic. En verano, además, se abre una enorme terraza donde hay que estar si se quiere ser alguien en la noche indie sueca. Chicas y chicos guapos, un DJ adicional con música variada y una barra que sirve bebida y comida.

El segundo Debaser es el Debaser Medis, situado en la plaza de Medborgarplatsen. Se trata de un enorme club-discoteca con dos barras y un gran escenario donde siempre hay conciertos. Este lugar es menos recoleto y acogedor que el Debaser original, pero por sus escenarios han pasado bandas locales con proyección internacional como Peter, Bjorn & John, y otros grupos míticos como Stereo Total, The Pastels, The Radio Department, etc. Debaser Medis cierra a las tres de la noche los fines de semana, y entre semana depende del concierto que haya.

Por último está el Debaser Humlegården, que es una terraza que sólo abre durante el bello y corto verano sueco.

Cocteles indies para gente con camisa de rayas

Alguna información importante: Entrar a Debaser a menudo es gratis hasta las diez de la noche, y luego cuesta unos diez euros. Las cervezas cuestan unos cuatro euros, y tienen una lista de cócteles que originalmente tenían nombres de canciones de los Pixies, tales como “Monkey is gone to heaven” o el propio “Debaser”. Una delicia si eres un fan del grupo de Boston que inspiró a Nirvana.

Lo mejor es que echéis un vistazo a la pagina de Debaser y miréis su programa, los precios e incluso la carta de los restaurantes.

Eftersom jag egentligen borde jobba så gör jag inte det. Istället postar jag lite av de låtar jag ska spela ikväll. För den som inte kan komma, du till exempel pappa.

Så, var så goda.
Debaser Medis.

Straight from the vaults of 120 minutes – Pictureplane’s killer Trance Doll. The song is from the brand new LP Dark Rift out on Lovepump United. Video directed by Thomas Stemrich.

Pictureplane is out on tour with Health right now. Don’t miss out. Brilliant last night at Debaser in Malmö (the Deleted Art Crew killed behind the decks as well… Of course). Stockholm tonight.

/ Mikael Nordlander.

Les Pixies ont reposé leurs valises au Zénith de Paris pour 2 dates du “Doolittle tour”, tournée visant à célébrer les 20 ans de l’album éponyme. Ne nous voilons pas la face : comme pour leur tournée de reformation en 2004, celle-ci a aussi pour but de remplir le tiroir-caisse. Hier soir, par exemple, le public pouvait acheter à la sortie un enregistrement live sur CD ou clé USB du concert auquel il venait d’assister.

Nouveauté de cette tournée : la vidéo. En guise d’introduction, l’écran géant diffuse des extraits noir et blanc du film surréaliste “Un chien andalou” de Luis Bunuel (qui a inspiré le titre Debaser et son refrain “I am un chien andalusia”), sur fond de musique inquiétante. On est dans l’ambiance.

Soudain, ils arrivent sur scène : Black Francis, Joey Santiago, David Lovering, Kim Deal. Les compères d’autrefois, qui ont toujours autant de mal à communiquer avec leur public – Kim Deal mise à part – se chauffent avec toutes les faces B de l’album Doolittle enchainées. Pour les non connaisseurs, l’absence de titre connu se révèle déconcertant. Puis l’écran géant s’illumine de nouveau et affiche “Doolittle live”. Les premières notes de Debaser retentissent. Ca y est, c’est parti !

Les Pixies jouent l’album en intégralité et… dans l’ordre. Pas très original. Mais l’album est un enchaînement de tubes, repris en choeur par la foule qui connaît par coeur tous ces morceaux qui ont bercé sa jeunesse. L’ajout de la vidéo sur l’écran géant apporte un véritable plus au concert, les Pixies n’étant pas réputé pour leur jeu de scène. Les clips, qui collent à l’ambiance de chaque titre, emportent les spectateurs dans l’univers surréaliste et brutal des Pixies, entre deux cris de Black Francis.

Visiblement contents de jouer ensemble, les quatre musiciens de Boston reviennent sur scène pour deux rappels. Sur ces bonus, l’album précédent Surfer Rosa a la part belle. Là encore, les morceaux sont de très haute qualité, et ni Caribou ni Nimrod’s Son ne viennent rabaisser le niveau du rouleau compresseur Doolittle joué précédemment.

Pour un final en beauté, les Pixies entonnent Where is my Mind et ses choeurs qui ravissent le public du Zénith debout. Que dire de ce concert ? Une qualité sonore excellente (bien meilleure qu’en 2004), un Black francis irréprochable au chant, et une Kim Deal à la voix toujours envoûtante. Et un son inégalable, inégalé, couplets calmes/refrains hurlés, une marque de fabrique que les lutins du rock ont déposé hier soir à Paris de la plus belle façon.

Si la question d’un futur album peut toujours se poser, une chose est certaine : les Pixies n’ont rien perdu de leur talent musical, et la scène rock actuelle est en train de le redécouvrir. Les Pixies sont à la mode : toujours au courant des tendances musicales, Apple a choisi la chanson Debaser de l’album Doolittle pour la publicité du nouveau jeu Rock Band sur iPhone. On en redemande !

La setlist est disponible ici

Ska hålla mig sällis idag på Debaser Medis. Jag spelar i restaurangen, han på scen. Kom!

Då spelar jag skivor på Debaser Slussen!
Det blir favorit i repris tillsammans med Emma och sen ensam sista timmen. Då blir det tryckare och gud vet vad!

Annat roligt:
Idag åt jag en äcklig falafel.
Christopher Frimans Twitter är spärrad, jag undrar vad för roliga saker han skriver eftersom han vill ha sån koll på sina läsare.
Jag sov ganska länge i natt
Högst upp på min önskelista står numera ett handfat.

Girls are a brilliant band, well covered and kinda hard to define. Their debut album contains a lot of styles and influences (like a lot of debut albums do), a lot of good styles and influences I might add. At the same time, not all of their styles are amazing, but it all adds up. I like them a lot, and tonight they’re playing my club night at Debaser in Malmö together with Swanton Bombs.

Also, if you’re in Malmö, don’t miss out on the Pan Sonic gig over at Skånes konstförening tonight. I’ll run over like a rabbit on speed the second Girls leaves the stage.

/ Mikael Nordlander.

I den här artikeln kan man idag läsa om indiekometerna MGMT och deras vilda turnéliv. Artiklar om rockstjärnor och deras vilda festande är störande i största allmänhet, helt enkelt för det inte har något nyhetsvärde. Vi har hört det förr, och alla som nån gång haft nöjet att förkovra sig i Motörheads eller Mötley Crües leverne har för längesedan upphört att bli chockade. Det visar sig nämligen när man läser artikeln att MGMT tydligen inte levde det hårda livet på riktigt. De bara drev med det. Döm om deras förvåning när det visade sig att knark och sprit har ungefär samma effekt på kropp och själ även om de intages med en gnutta ironi.

Vi försökte festa ironiskt och driva med hela rockstjärnelivet, men det gick utför på riktigt. - Andrew VanWyngarden, MGMT

Ja du Andy, där ser man. Så det kan gå. När jag var liten brukade jag låna morsans cigarettrullarmaskin, för att tillverka cigaretter med enbart filter i, som jag sen gick runt och låtsasrökte. Lite samma grej där… Med en viktig skillnad förstås: Det var faktiskt på låstas – På riktigt! Men vi tackar iallafall för uttalandet “Jag kommer ihåg vår senaste spelning på Debaser. Då var vi totalt slutkörda“. Det förklarar ju varför den spelningen sög!