Jag blev väldigt förvånad över att Coops tortillabröd behöver 9 olika E-ämnen i sig. De kör fullständigt över oss konsumenter. Nio E-ämnen i något som bara innehåller mjöl, vatten och lite olja. Det är helt jävla sjukt. Jag var bara tvungen att skicka ett mail till deras pressansvariga. Jag fick ett standard copy-paste-svar tillbaka. Helt oengarerat.

.

Vi har mottagit förfrågan om Eämnen i Coops Varor

Det pågår hela tiden en utveckling. När varor revideras går man igenom vad man kan ta bort och vad man inte kan ta bort. När det gäller industritillverkad mat är hållbarheten mycket viktig och som detaljhandelsföretag är produktsäkerheten mot kund extremt viktigt.
E-ämnen som inte behövs för att stötta dessa punkter, diskuteras om vara eller icke vara. Vissa Eämnen är mycket viktiga, vi väljer att skriva ut Eämne medan många producenter använder Eämnets namn och på så sätt ser det inte så mycket ut.

Vi tackar för ert intresse och hoppas ni är nöjd med svaret.

Med vänliga hälsningar

Coop Kundkontakt

Men vad bra! Ni skriver UT alla nio tillsatser ni är tvungna, av ren hänsyn till oss stackars dokumenter, att ha i en så ohyggligt komplicerad sak som ett bröd gjort på vatten och mjöl. Det vore antagligen direkt livsfarligt för ass att äta det här brödet om det inte innehöll minst 9 E-ämnen.

Försvarsmaktens info om det nya utbildningssystemet:
Grundläggande militär utbildning
Övergången till frivillighet

I det senare står det att läsa om redan inskrivna personer:
Vad gäller för mig som skulle påbörja värnpliktsutbildning efter den 1 juli 2010?
Svar: Försvarsmakten kommer under våren 2010 att erbjuda dig möjlighet att påbörja och fullfölja din tänkta utbildning på frivillig väg.

Inte helt komplett information men ändå något. Med tanke på det senare beskedet kanske det tom. kan bli tal om inryck på AJB? Förjävla segt och luddigt allt ska va…

Länkar:
Jägargrupperna tar form (okt)
Högtidlig avslutning på jägarövning (okt)

Jag har en Sunnan-lampa hemma. När jag såg kampanjen så kunde jag inte låta bli att köpa en lampa eftersom för varje lampa som IKEA säljer så skänker de en lampa till någon behövande i världen. Det tyckte jag var utmärkt. Bra marknadsföring samtidigt som det gynnar fattiga människor. Nu är inte Sunnan en vanlig lampa utan det är en LED-lampa med solceller och laddningsbara batterier, alltså en energisnål lampa som inte behöver elektricitet för att fungera. Detta gör alltså att även de fattiga barnen kan göra sin läxa på kvällen med hjälp av lampan. Tyvärr fungerar den inte lika bra i Sverige i november som i juli men förhoppningsvis räcker solen till under hela året i Pakistan, dit den första sändningen gick.

Då jag har erfarenhet av avfallshanteringen i utvecklingsländer hoppas jag bara att IKEA skickar med moderna, tungmetall-fria, batterier till lamporna i Pakistan. På de batterierna som finns i min lampa står det ingenting om innehållet! Omhändertagandet av farligt avfall kan i de flesta utvecklingsländer i bästa fall beskrivas som bristfälligt och i de flesta fall som obefintlig. Förr eller senare kommer lampan att hamna i en sophög och därför är min uppmaning till IKEA att se till att lampan inte innehåller några giftiga ämnen.

Markus Paulsson

Regeringen Reinfeldt har gjort det dyrare att vara med i facket och samtidigt kraftigt försämrat situationen för de som är arbetslösa. Signalerna från högerregeringen är glasklara – fackets makt ska minska! Samtidigt ser vi följderna av det:

Personalen i klädbutiken Urban Outfitters på Biblioteksgatan i Stockholm ville organisera sig fackligt och få ett kollektivavtal. De ville ha tjänstepension, försäkringar och ob-tillägg när de jobbade kvällar och helger.

Men företaget var inte lika intresserat.

Nu gör de sig av med alla sina 38 anställda. Företaget ska inte ha egen personal och de som vill jobba kvar i butiken anställs av bemanningsföretaget Academic Works istället.

Det är Sverige år 2009. Man skulle kunna tro att det var början på 1900-talet. Arbetarrörelsen behövs, både den politiska och den fackliga grenen.

Om en dryg månad blir dessutom många sjuka av med sin rätt till sjukpenning och söker upp kommunerna för att söka socialbidrag. Jag längtar till valet 2010!

Gå med i facebookgruppen Skämmes Urban Outfitters för löpande information.

I Elbranschen nr. 3 har man en hel del artiklar kring vindkraft och även en del om kärnkraften, för att sammanfatta så var hela utgåvan intressant att läsa. Jag har aldrig tidigare läst Elbranschen och deras “slogan” -oberoende elteknisk tidskrift- stämmer väl med hur en del av artiklarna belyses.

Vid årsskiftet har Svenska Kraftnät beslutat att höja stamnätstariffen dvs., för vanliga elkonsumenter, att höja elavgiften. Man har konstaterat att det motsvarar ca. 10 kronor i månaden (0,6 öre/kWh). Naturligtvis finns det en anledning till höjningen: att täcka överföringsförlusterna från norrland till Sveriges södra delar och dels för att täcka utbyggnadskostnader för vindkraften.

Båda dessa anledningar håller ihop. Enligt tidskriftens huvudartikel “Svindyrt och onödigt” debatteras att vindkraftverken som planeras i norr bidrar till ökade överföringsförluster, att vart sjuttonde vindkraftverk som ska byggas i Markbygden med Piteå som centrum för producera el till vindparkens förluster på elnätet.

“Nu handlar satsningen i Markbygden om den heliga kon “förnybar energi” och inte om ursprungstanken att ge svenska folket lägsta möjliga elpris. [...] Alternativet till att transportera el långa sträckor via stamnätet söderut från Norrland är att i södra Sverige bygga stora havsbaserade vindkraftsparker. Det skulle enligt Svenska Kraftnät kräva avsevärt mindre investeringar i elnäten.

Men det allra bästa alternativet vore naturligtvis att återstarta Barsebäck med moderniserade reaktorer. Och samtidigt lägga alla vindkraftsplaner på hyllan.”

Definitivt en tidskrift som visar en stark åsikt. Vindkraftens påverkan på överföringsförluster, utbyggnadskostnader och även svårigheter med inkopplingar till nuvarande elnät är ett stort hinder för att det skall vara värt satsningen. Jag citerar vidare utdrag från debatten på Elbranschens hemsida skrivet av professor Bryan McHugh:

Tanken på att införa storskalig vindkraft som ersättning för kärnkraft är en förförisk hägring som har vilselett många okritiska och okunniga människor. Idén med en sådan energikälla som inte lämnar besvärande avfall efter sig är givetvis lockande, men vindkraften är omöjlig att hantera i större skala. Som danskarna nu har insett och tyskarna börjar ana.

Han har sant i det att den är omöjlig att hantera. Vad man måste komma ihåg är att vindkraften är beroende av att det blåser och aldrig sker väl det att vinden blåser konstant. Det svenska elproduktionen är uppdelad i två delar: baskraft och tilläggskraft. Baskraften är energikällor som på något sätt kan ha en garanterat produktionsnivå över tid; så som vattenkraft, kärnkraft, kolkraft osv. Tilläggskrafter är de övriga energikällorna som representeras av bland annat solenergi, vindkraft och möjligtvis vågkraften.

I Sverige kan man i snitt räkna med ca 2 000 timmars effektiv produktion av elkraft per år. Detta gör en storskalig tillämpning på elnätet ytterst problematisk. Om tanken är att ersätta annan elproduktion – t.ex. kärnkraften – eller för att producera en större mängd elenergi – som t.ex. det nuvarande politiska målet på 20/30 TWh/år – är det en klar omöjlighet.

Att helt ersätta den nuvarande kärnkraftskapaciteten på 10 000 MW med vindsnurror skulle kräva anläggningar med en total effekt av 40 000 MW – mer än vad landets nuvarande generatorer förmår – och helt omöjligt att hantera. Storskalig vindkraft bör avföras från vår framtida planering, som då i stället kunde koncentreras på realistiska åtgärder. Även en mindre satsning, som föreslagna 20-30 TWh/år, framstår som meningslös. För det första kommer de även då nödvändiga 6 000–8 000 MW installerad kapacitet att destabilisera elnätet, och för det andra vinns ingenting i kampen mot CO₂-utsläpp. Det blir bara enorma kostnader till ingen nytta.

Visst är det så att vindkraften förs fram som en energikälla för att ersätta främst kärnkraften men även minskningen på koldioxid. Men vindkraften för med sig andra problem som hindrar den från att kunna vara exempelvis en baskraft eller i stora skalor kunna mätta framtidens energibehov.

Vindkraft kallas av bl.a. Energimyndigheten för “klimatsmart”. Men så är det knappast. Eftersom vindkraftverk främst arbetar i symbios med vattenkraften påverkas inte CO₂-utsläppen av vindens produktion. Vidare framställs vindkraftverk i så små enheter att mängden stål och betong som krävs per utvunnen energienhet överstiger den för t.ex. motsvarande kärnkraftverk.

Det som många glömmer bort är vad som krävs för att bygga ett funktionellt vindkraftverk. Som ett tillägg till utdraget ovan kan ju påpekas att ytan som mängden stål tar upp i kärnkraftverk är ju betydligt mindre än ytan som motsvarande vindkraftverk tar upp.

Jag vill inte med detta inlägg påstå att kärnkraft är det ultimata alternativet – många paralleller har ju dragits mot detta energislag. Snarare är det så att kärnkraften, förutom vattenkraft, just nu är det enda produktionsslag som är det mest stabila.

I mer än 40 år har man försökt att hitta alternativ till kärnkraften utan att lyckas. Sanningen är att det, förutom vattenkraft, inte finns några alternativ om vi ska avstå från kol, olja och gas fram till dess att solenergins utmaningar kan bemästras.

Debatten om kärnkraften har skiftat fokus från det som egentligen är den största utmaningen för tillfället om man ser på en global nivå. Koldioxiden påverkar ozonlagret, klimatet, uppvärmning, men faktum är att olja/kol, fossila bränslen, fortfarande representerar över 80 % av världens energiproduktion/förbrukning. I Sverige pratar vi om att vara en förebild genom att hitta alternativ till kärnkraft när det som vi egentligen borde vara förebilder för är att hitta en lösning till de sinande fossila bränslena.

DEBATTEN OM HEMLÖSHET DEN 29 JANUARI 2000

MIN INLEDNING OM HEMLÖSHET: TRE MINUTER

Denna blogg handlar om relationer och jag håller mig normalt utanför samhällsdebatten och politik. Men däremot måste jag slå ett slag för just relationsfrågan i debatten. Varför är den inte med? Jag är fullt allvarlig. Det finns otroligt många aspekter av den här frågan som borde lyftas på en högre nivå. Vi pratar om invandring, vi pratar om problemet med generationsväxling och att 40-talisterna går i pension, men hur är det med det faktum att vi lever alltmer isolerade och ensamma? Det kan faktiskt sätta sina spår på många platser i samhället. Tänk efter en stund. I Stockholm lever 60% av befolkningen i enmanshushåll. Det påverkar ju onekligen bostadsmarknaden där. Och situationen är liknande i andra storstäder. Vi är ensamma i större utsträckning vilket kan påverka vår hälsa och sociala relationer. Vi hinner inte alltid skaffa barn och även om vi gör det så hinner vi inte med lika många barn som tidigare generationer, vilket definitivt påverkar befolkningstillväxten eller bristen därav. Och arbetsmarknaden drabbas ju som en följd av detta. Dessutom innebär sent barnafödande större risker för hälsan, vilket påverkar sjukvården. Människor i Sverige har färre kontakter med andra människor i verkliga livet och sitter istället hemma framför sina datorer och gör allt från att handla mat till att dejta och boka resor. Folk är antingen sönderstressade eller ensamma. Eller både och. Detta måste ju också påverka samhället i stort, eller? Kanske fenomenen inte tillräckligt utbredda ännu för att det ska vara värt att diskutera. Kanske är inte konsekvenserna tydliga nog så här tidigt. Men det måste vara fler än jag som tycker att det hela är lite läskigt. Eller?

Ensam?

Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om ensam, debatt, dejting, singel, samhälle, kärlek, personligt, funderingar

Biståndsorganisationen ActionAid skriver på sin hemsida om företaget Eco Development och deras biobränsleprojekt i Tanzania som kommer att innebära stora nackdelar för landets fattiga befolkning. Man kan läsa mer om bakgrunden här och man kan vara med och protestera genom att skicka ett mail till företagsledningen här. En annan sak som ActionAid arbetar med är att förbättra villkoren för kvinnor som arbetar i cashewnötsindustrin. De flesta av de cashewnötter som vi äter kommer från Indien och de blir mer och mer populära, i det allmänna hälsofreakandet vill vi äta mer så kallat naturgodis, bland annat nötter. Men just framställningen av de billiga cashewnötterna sker under mycket dåliga och farliga arbetsförhållanden. Det samma gäller för alla de människor som arbetar inom bananindustrin.

Vad kan man göra? Det kan kännas ganska tröstlöst när man bara är en vanlig konsument. Men då kan man tänka på det här: money talks. Om ingen köpte företagens produkter skulle de gå under. Det är vi som konsumenter som har den yttersta makten. Man kan säga till sin livsmedelshandlare att man inte vill köpa bananer förrän butiken erbjuder rättvisemärkta såna. Eller cashewnötter. Eller mörk choklad. När en vara blir på modet i den rika världen blir det flera människor i fattiga länder som får slita ont för att förse oss med denna, och produktionen av kakaobönor är just ett sånt exempel. Systemet med rättvisemärkning har potentialen att förändra världen på sikt och då gäller det verkligen att vi väljer såna varor, vi som faktiskt har möjligheten att välja.

Nu är det jul på gång, det är ju snart första advent! Jag måste säga att just ActionAid för mig känns som extra angeläget att stödja därför att denna biståndsorganisation riktar sig till kvinnor och flickor i fattiga länder. Dessa kvinnor lider precis som lesbiska under ett dubbelt förtryck, både som kvinnor och som moderna slavar under kolonialismen. Jag har inte bestämt vad jag ska ge för julklapp till människorna i min värld detta år, kanske en get igen, jag är ju så jätteförtjust i dessa sympatiska krabater. Men jag skulle också så gärna vilja sponsra utbildningen av en bybarnmorska, det beror på hur stadd vid kassa jag är, det kostar 500 kr. Kolla in hemsidan, det finns en mängd underbara julklappar att ge bort!

Usch, det är verkligen med avsmak jag konstaterar att det kommer stormas kring grisuppfödning ett par dagar till, sen kommer det glömmas bort för en tid (tills nästa skandal uppenbaras) och folk kommer säkert lita på att kontroller av gårdarna kommer göras och fortsätta äta kött för att de tror att det kött de själva äter är ok producerat (som om man nånsin skulle kunna ha koll på det). Men så är det ju inte, så länge som slaktindustrin finns kommer djur fortsätta att fara illa. Och den kommer finnas så länge folk äter kött (gris). Så är det. Grisarna är en massproducerad vara som vilken som helst, de är pengar. Vilket gör att besparingar går före djurens bästa. Vem tror att en gris som är uppfödd för att slaktas och hamna på tallriken har det bra från första början? Rutinkontroller my ass.

Igår gick det att läsa att “våldet mot kvinnor fortsätter” och att i “Sverige ökar anmälningarna”. Vi får också veta att BRÅ uppskattar att ca 80 % av våldet inom nära relationer aldrig anmäls. Men det som är underförstått , det som vi redan alla visste, det som ingen behöver upplysa oss om, det är att förövaren, våldsverkare är en man. Många gånger invandrare.

Jag tänker inte ta så mycket fasta på vinklingen “Svartskalle-Mouhammed-spöar-frugan-Fatima.” Det känns gammalt och uttjatat. Stereotyper, etc och så vidare. “Du tycker att jag är en lustig filur, bara för att jag kommer från en annan kultur” som Dogge brukade säga.

Våldet mot kvinnorna är ett kärt ämne för många feminister världen över. Aldrig kan man visa att kvinnor förtrycks av män så tydligt som när man visar upp en kvinna med en blåklocka. Och visst, diskussionen och analyserna av mäns våld mot kvinnor behövs. Det är en fråga om mänskliga rättigheter.

När jag gick kursen “Kön makt våld” (Jäpp. Jag är feminist.) diskuterade vi mycket om “offerkoftan” och hur den i sig kan utgöra ytterligare ett led i det förtryck som förstärkte mäns överordning som förövare och kvinnors underordning som offer. Sådan utmålas relationen i den allmänna debatten om våld mot kvinnor. I affischerna ser vi en kvinna som ligger på golvet och försöker värja sig mot mannen som står ovan henne i färd att dela ut knytnävsslag. Känns bilden bekant? Och ändå har jag precis hittat på den.

Kvinnan i underläge, mannen ovanför. Offret och förövaren. Yin och Yang. Det kan inte vara på något annat sätt.

Emellertid har en del feminister efterlyst en annan bild av våldsrelatione. Petra Östergren har till exempel kritiserat radikalfeminismen och pekat på våldet inom lesbiska förhållanden. Man behöver inte ha kuk för att vara förövare. Skitbra, tycker jag, att vi får en mer nyanserad bild. Men det är nånting som fattas. Kan inte sätta fingret på det.

Man-kvinna; förövare-offer

Kvinna-kvinna; förövare-offer

Anar vi en trend? Ett osynliggörande? Kan män vara offer?

Det är relativt tomt i hyllorna vad gäller forskning och utredningar om kvinnors våld mot män i heterosexuella relationer, likaså mäns våld mot män i homosexuella. Indignationen över detta osynliggörande är stor, större än hos de fyra kommentatorerna på denna Newsmillartikel.

Jag menar att problemet med osynliggörandet inte bara handlar om etablissemanget ignorerar mäns utsatthet. Det är större än så. Det handlar om att cementera maktrelationer där mannen per definition är överordnad i sin roll som förövare. Därför kan han inte vara offer, för då förlorar mannen sin överordning. Vi snackar om ett ständigt återskapande av subjektpositioner som oupphörligen leder till att befästa en maktordning. Kvinnan som offer och eventuellt förövare. Mannen aldrig som offer.

Vart detta rotar sig går att spekulera i. Antifeministerna som sitter därute (oftast unga män) talar om en feministkonspiration. Feministerna å sin sida har sin patrarkala konspiration. Ingetdera är speciellt konstruktivt.

Vad vi måste göra är att börja tänka utanför ramarna. Helt enkelt ge fan i att omskapa maktpositioner som förtrycker människor både strukturellt och som individer. Då först når vi total jämställdhet.

I will write this post in English since it is inspired by another blogger who is English speaking. There is a page on my blog named The Queer Nation Manifesto. It was written by ActUp in the first days of the AIDS epidemic and it’s a raging, furious text, filled with sorrow. This is a historical document that should be read by everyone, gay, lesbian, bisexual or whatever. This is also the post on this blog that attracts the most spam. More often than not the spammers come from Saudi-Arabia and I presume that it is the word queer that is being sought for. But queerness is loathsome for any fundamentalist regardless of religion.

I don’t know if you, my lovely, highly estimated readers and guests, remember the eighties when the news came about an epidemic that by a cruel oddness or coincidence seemed to target gay men. I remember it very well, it was right in the middle of my golden, happy, lesbian youth that people around me started getting ill and die. When the epidemic started the resources of society where practically non-existant and this became a rare, unprecedented case of collaboration between lesbians and gay men. Especially in the US and Great Britain, lesbians became involved in caring for AIDS victims.

And the eighties (and in Sweden, this backwards country, also the nineties) was also the era of The Lesbian Sex Wars, when books were burned and the efforts of lesbians who cared for their AIDS-stricken gay brothers were castigated as sleeping with the patriarchal enemy. The queer manifesto written by ActUp is a document that transcends its era. The society and the culture is fundamentally different but we need to keep it in mind. Today, trawling the internet, I found a new queer manifesto. It is written by the blogger Supergirl and it’s a lovely text. We as queers, the queer nation, the nation of queers, this state within all states, and our friends and supporters, have really come this far.

*

Jag skriver detta inlägg på engelska eftersom det är inspirerat av en engelskspråkig bloggare. Det finns en sida på min blogg som heter The Queer Nation Manifesto. Det skrevs av ActUp i början av AIDS-epidemin och det är en arg, rasande text fylld av sorg. Det här är ett historiskt dokument som alla bör läsa, flator, bögar, bisexuella och övriga. Det här är också det inlägg på min blogg som drar till sig mest spam, väldigt ofta från spammare baserade i Saudi-Arabien, och jag förmodar att det är ordet queer som attraherar. Men queer är något avskyvärt för alla fundamentalister, oavsett religion.

Jag vet inte om ni, mina underbara, högt värderade läsare och gäster, kommer ihåg åttiotalet när det började komma nyheter om en epidemi som av en grym slump eller ett grymt sammanträffande föreföll specialiserad att drabba bögar. Jag minns det mycket väl, det var mitt under min egen gyllene, lyckliga, roliga ungdom som människor omkring mig började bli sjuka och dö. När denna epidemi började var samhällets resurser praktiskt taget lika med noll, och detta skapade ett hittills aldrig sett samarbete mellan flator och bögar. Särskilt i USA och Storbritannien blev lesbiska kvinnor mycket involverade i att ta hand om AIDS-sjuka.

Och åttiotalet (och i vårt efterkomna land också nittiotalet) var också tiden då The Lesbian Sex Wars utspelade sig, när böcker brändes på bål och lesbiska kvinnors arbete för sina AIDS-drabbade bröder fördömdes och kallades för samarbete med den patriarkala fienden. ActUps queermanifest är ett tidsdokument vars giltighet är tidlös. Idag när jag surfade runt på nätet hittade jag ett nytt queermanifest. Det är skrivet av bloggaren Supergirl och det är en skön text. Vi som queera, den queera nationen, nationen av queera, denna stat i alla stater, och våra vänner och supporters, har verkligen kommit så här långt.

En intressant diskussion (ok, jag har inte letat igenom hela internet) just nu handlar om kvinnofrågor (“människofrågor” för den som inte är feministiskt lagd då) och helt enkelt, i det här fallet, föräldrafrågor. Men mest kvinnofrågor och varför ska jag snart tala om. I många skeden finns det enorm mycket moral och företällningar om hur det ska vara och inte vara, istället för att vi själva frågar oss varför vi från början måste lyssna på oss själva och inte bry oss om vad andra tycker och vilka värderingar folk lägger i sina åsikter. Att inte låta sig styras av andra. Det låter jätteflummigt allt det där men vad jag skulle komma till är att jag gillar Katrin Zytomierskas blogg. Hon verkar vara en rak och stark person (hon har ju framställts som rätt barnslig i media, kanske är det så, kanske har hon fått oförtjänt mycket skit men det är inte vad det här handlar om). Hursomhelst tar hon som gravid upp frågor som rör just graviditet (alltså hennes egen) och i och med det berör hon asviktiga jämställdhetsfrågor. Helt enkelt genom att diskutera saker öppet och faktiskt våga prata om saker. Även om det är jobbiga och jävliga saker. Detta kan förstås appliceras på det mesta i livet. Men i det här inlägget diskuterar hon karriärshets och barnaskaffande utifrån en bok av Carina Nunstedt. Kanske är Katrin vår tids debattör? På grund av att hon reflekterar över saker och samtidigt vågar stå för vad hon tycker. Eller så tycker jag helt enkelt bara att hon är schön och håller med i många sakfrågor.

Jag är en av dessa som fastnat för Stieg Larssons Millenium-serie. De kändes lite fräscha och nyskapande i svensk deckarhistoria efter att det kört i samma hjulspår i ett trettiotal år efter alla Beck-böcker.

Och precis som många andra fastnade jag för Salander eller Pippi Långstrump. Jag undrar om Stieg Larsson själv hade tänkt liknelsen men jag tror det. En vuxen mer våldsam Pippi, som på ett vis fixar sin egen skattkista och kastar upp folk i träden – eller tatuerar dem.

Det är intressant att den starka, självständiga flickan är någonting som får folk att fastna. Bägge är på ett vis föräldrarlösa, har haft en frånvarande pappa och en snäll mamma – och där finns redan någonting man fastnar för. Men framförallt har de ett eget rättspatos. De skapar sin egen rättvisa när Kling och Klang inte räcker till.

Nu har ju filmerna haft sina premiärer och självklart kan inte en film mäta sig med en bok. I mitt fall är det enbart Gudfadern som har nått samma nivå på film och bok – men där bär Marlon Brando hela filmen i sin tolkning och miljöerna är fantastiska.

Det vi kan spekulera i är ju fortsättningen av böckerna. Salanders sökande efter sina rötter, den försvunna systern och övriga syskon och Mikael Blomqvist jakt efter sanningar. Jag tror säkert det kommit in på trafficking och främlingsfientlighet i böckerna, om de fått fortsätta. Det finns ett starkt patos hos Stieg Larsson, som lyser igenom i både Salander och Blomqvist. Kampen för ett mer rättvist samhälle och mot den rättssnedvridning det ibland kan vara.

För det som alla sådana här filmer och böcker är, är dessa ett avtryck av en slags nutid – de är tidsdokument som visar strömningarna som finns. Det finns en möjlighet till stor anonymitet i dagens samhälle, där du faktiskt kan gå osedd genom ett vimmel av människor. Och det finns även en värld som samtidigt bevakar varje steg du tar. Telefonsamtal, bankutdrag, datatrafik. Det är en slags kollision – bevakningssamhället som bevakar den osynlige. Jag tycker han fångar det väldigt bra i böckerna. Och det finns någonting olustigt i det. För vem som helst kan idag bli utsatt för en övervakning och ett intrång i det privata utan att vara medveten om det.

Jag tror att George Orwell läst med intresse.

Så för er som ännu inte läst, läs böckerna, om inte annat för er egen allmänbildnings skull.

fick jag nu angående min anmälan mot Panduro Hobby för könsdiskriminering. Om fyra månader kommer jag säkert att ha glömt bort att jag anmälde, men huvudsaken är att det blev gjort. Jag funderar också på att anmäla Aftonbladet Wendela till DO. Jag bråkade med dem när den sajten startade därför att det är ju verkligen diskriminerande mot alla män att göra en kvinnobilaga som handlar om barn, relationer, sex och samlevnad. Som om dessa saker inte angick män precis lika mycket! Det är totalknäppt och bidrar bara till att befästa unkna gamla uppfattningar om kvinnligt och manligt. För övrigt har jag mensvärk, jag har inte haft mens på 3 månader och hoppades väl det skulle vara slut på det nu, men icke.