Jag blir nämligen förvånad över att inlägg om IPRED-lagen så ofta verkar handlar om hurvida fildelning är okej eller inte. Det är ju där diskussionen tagit fel vändning. IPRED handlar ju snarare om att man vill ge privata aktörer befogenheter som inte ens polisen har. Och att man på detta sätt kränker den personliga integriteten och att det sker mycket tvivelaktigt om man ställer det i förhållande till brottet som begåtts.
Det är ju en fråga om rättssäkerhet eller inte!
Att sedan kulturarbetare blivit så pass desperata att de är villiga att riskera personlig integritet samt rättssäkerheten för att få sina pengar är mycket förvånande och mycket uppseendeväckande – faktiskt! Och i detta fal måste jag påstå att det är kulturarbetare som blivit rabiata först och inte skyr några medel i sin kamp om copyright.
Tänk om deras krafter samlats för samma lag när det handlat om nätpedofiler eller något liknande brott till storleken istället.
Varför skall kulturen få möjligheter som inte ens polisen har för att lösa betydligt grövre brott?

_________________________________________________________________
Jag vet, jag vet. Jag är inte den första och knappast den sista som utnyttjar kopplingen mellan de båda orden ovan. Men lika lite som jag kunde låta bli att skriva om IPRED så kunde jag låta bli att dra den ordvitsen.

Faktum är att jag inte skriver speciellt mycket om fildelning på den här bloggen. Trots den mediastorm som aldrig verkar avta i ämnet, speciellt på bloggar runt om i c-space, och på många bloggar jag läser.
Varför har jag då inte gjort det? Tja, kanske för att jag inte är tillräckligt insatt. Kanske för att jag är rädd för att hyckla? Kanske för att det skrivs så mycket ändå…. eller helt enkelt för att jag inte riktigt vet vad jag tycker…

För mig, liksom så många andra de senaste dagarna konstaterat, är det en självklarhet att fildelning på en nivå är fel. I alla fall olaglig fildelning. Att sprida någon annans hårt framarbetade material för att slippa betala för det, tja, jag kan aldrig få det till okej! Och jag är av tron att om vi inte börjar betala för oss så kommer vi få ännu sämre kvalité på filmer och musikutbudet kommer att krympa. Och inte alls är jag för det faktum att artister och filmstjärnor, författare och komiker med fler riskerar bli mer och mer beroende av stora företag för att kunna försörja sig. Usch, blotta tanken på det beroendet får mig att dallra.
Men samtidigt så har fildelarna en poäng att vi som konsumenter i istället har det beroendet vänt mot oss. Varför skall bara stora bioföretag ha möjligheten att visa ny film? Och visst finns det en poäng i att man skulle vilja få chans att se innan man betalar. För inte har vi makten att kräva tillbaka pengar om vi tyckte filmen sög, eller om cd-fodralets plomb sprättats för att bli provlyssnad.
Ja, det är helt enkelt en komplicerad fråga.

Men nu, när det handlar om IPRED, är diskussionen av en helt annan kaliber. Då handlar det helt plötsligt om att bryta mot rättssäkerheten för ett mycket litet brott. För visst är brottet litet om man ser till den enskilda personen som kan komma att dömas. Det enda denna person gjort är att kopiera material. Personen i fråga har alltså inte ens snott något.

Nej, nu börjar till och med jag bli förbannad!

Men precis som innan så är det så många innan mig som sagt detta så mycket bättre. Så istället för att skriva en lååååång posting om vad jag tycker skall jag lämna över er till två personer som vet vad de snackar om. Och så skall jag också länka till DN och motpolerna till fildelningen i objektivistisk anda.
Fast jag kan inte låta bli att undra över hur många av de som signerat debattinlägget på DN som är riktiga hycklare?! Det lär vi nog aldrig få veta….om inte lagen går i lås det vill säga. Då tycker jag att alla fildelare skall gå ihop och begära ut ip-adressers aktivitet som tillhör de undertecknade i debattartikeln. Det vore kul! Om det går att göra det åt det hållet…(det gör det nog inte, men det är en rolig tanke!) 

Vad är fildelning? Egentligen? Henrik Alexandersson säger som det är, som vanligt!

Kulturarbetare tjänar på att fildelas Opassande har gjort en helt fantastisk genomgång av vilka, som skrivit under debattartikeln i DN, som faktiskt fildelas. Fantastisk sarkasm. Bättre är svårt att hitta!

Debattartikeln i DN

Läs även andra bloggares åsikter om IPRED, fildelning, DN debatt, kulturarbetarek

Världen behöver John McCain 

“Vi tror fortfarande att det går att samla oppositionen.”
Såklart. Han och hans parti vill vara med, utan tvekan.

“Landet måste kunna regeras efter valet 2010, och jag kommer att finnas här som en ansvarsfull opposition, när Mona Sahlin och Wetterstrand/Eriksson inser att deras strategi inte kommer att fungera.”
Här passar Ohly på att klaga lite på de andra två. Något han gör allt oftare, kanske för att sno lite röster från sossarna.

“Vi i vänsterpartiet arbetar för att inte bara byta regering, utan också byta politik.”
Han claimar att han inte är med i en skattesänkartävling. Bra, Lasse!

Till sist:
“Detta vill jag göra tillsammans med Mona Sahlin, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand. Det är det enda realistiska alternativet om vi ska kunna utmana högeralliansen i valet 2010.”
En sista övertygande röst om att vänstern vill vara med, och att de behövs.

Vad ska man mer säga än att han har rätt. ÄVen fast jag inte skulle ha något emot att vänta ett tag till och sätta lite press på de andra två. Man måste ha något att säga till om.

Vilken dag det har varit här idag. Då menar jag vädret. Kanon!
Så Max har suttit i sandlådan och spadat och krattat sig fram. Han är även gungat lääänge. Han älskar att gunga och vill aldrig sluta. Då man frågar om han vill komma upp, då borrar han bara ner händerna i gungan. Då frågar man om han vill gunga mera och då skiner han som en sol =)

Jag berätta ett litet framsteg. Han kan nu ljuda som en bil och som en kisse om man frågar honom. Kissekatt -lätet är dock lite “maskulint” om man säger så. Men det känns toppen att han äntligen vill härma något ljud. Han har ju bara visat med tecken tidigare som man frågat.

Vi har idag även monterat lite låsspärrar i en del dörrar i köket, badrummet och vardagsrummet. Det är fascinerande att de små liven alltid hittar fram till just de ställena som de inte ska =)

Jag kan berätta att jag blev kontaktad för någon dag sedan av debattredaktören på Expressen. Han hade varit in på bloggen och kikat. Han frågade om jag ville skriva en debattartikel i anledning av att vice presidentkandidaten Sarah Palin i USA har en 4 månaders son med Downs Syndrom. Hon hade gjort ett test innan och visste att hon skulle få en son med DS och valde att behålla honom. Så med anledning av detta vill expressen skriva en debattartikel i ämnet. Men jag tackade nej.

Det är annars om det skulle vara en helt vanlig artikel, då skulle jag gärna skriva om vår familj och Max. Det är bara positivt om det skrivs om våra barn med det lilla x-tra. Men debattattikel, med ett sånt känsligt ämne, det ger jag mig inte in på. Men det känns lite smickrande att man blev tillfrågad.

Imorgon väntar Lek & Rytmik.
Jag kan även berätta att jag har beställt en ny bärsele som jag fick hem med post idag. Den heter ERGO och är en likadan
som på bilden. Men min är i jeanstyg.

Jag har försökt läsa mig fram till något bra alternativ till mig, som börjar ha svårt att orka bära Max. Då hittade jag den här bärselen som man kan använda upp till barnet väger 18 kg eller är runt 4-5 år. Inte för att jag tror jag ska ha den så länge. Men just nu kan det ju vara bra som komplement om man inte vill ha vagnen.
Man kan bära barnet både på rygg, mage eller som på bilen, på ena höften.

Så det blir intressant att testa. Tänkte göra ett försök imorgon då vi ska på gympa, då behöver jag kanske inte dra in vagnen.Men jag tror inte jag orkar några långa sträckor, för det blir ju ändå lite tungt.

Utan att ta ställning för eller emot någon i denna fråga så hakade jag upp mig på en formulering som DaPuff skrivit:

“Dessa varor och tjänster ger oss alla, såväl köpare som säljare, en högre levnadsstandard. Och det är ett objektivt faktum.”

Han antyder alltså att varor skulle vara det som ger oss en hög levnadsstandard. Sedan menar han att det är ett objektivt faktum. Detta ifrågasätter jag starkt och har även skrivit en kommentar till DaPuff om detta. Skulle saker vi köper vara vårt sätt att höja levnadsstandarden?! Jag menar, är den där Ipoden, platt-tv:n eller krukan verkligen en höjd levnadsstandard. För mig är den ett typexempel på ett konsumtinssamhälle som gått lite över styr. Jag menar, inte nog köper vi en massa saker vi inte behöver men vi köper också nya saker innan de gamla gått sönder. VI slänger fungerande tv-apparater i soporna för vi vill ha bättre bild och ljud. Nej, jag tycker då inte att man kan hävda att de står för fröhöjd levnadsstandard, för det indikerar att det skulle vara nödvändigheter, och det tror jag inte att det är. 

Och eftersom jag är helt säker på att det finns fler som inte riktigt håller med så blir det ju omöjligt att påstå att det är ett objektivt faktum. Det är snarare en högst personlig och nyanserad åsikt. Eller vad tycker du?

Kan inte ni som läser detta skriva en kommentar och berätta hur ni ser på det? Vad tycker just du? Jag är mycket nyfiken på att höra just din åsikt, som en liten undersökning i frågan!

Jag vore mycket tacksam om du vill dela med dig av din åsikt!

Tack

Under det senaste året har vi blivit allt mer medvetna om det hot som väntar oss i framtiden. Ett hot som har fått enorm medial uppmärksamhet och skrämt många svenska hjärtan. Vi talar naturligtvis om klimathotet.

Men vad gör Sverige? Och vad gör Västnorrland för att göra det enklare för oss som individer att leva klimatsmart?

Vi som stolt kallar oss norrlänningar är väl medvetna om att det faktiskt är långt till grannen. Det är långt mellan centralorterna i Västernorrland, och vår befolkning lever inte enbart inne i stan, utan också ute på landet, ibland flera mil från närmsta tätort.

Vårt län och dess kommunikation bygger på en bra infrastruktur. Utan bilar, bussar och tåg skulle inte Västernorrland fungera.

Vi är alla medvetna om bilens konsekvenser för miljön, utsläppens siffror talar för sig själva och vi måste göra något. Men likt strutsarna som stoppar huvudet i sanden, väljer istället våra kära politiker att dra in på busslinjer och höja priset på resorna.

Det är detta våran debattartikel handlar om. Västernorrlands kassa kollektivtrafik!

Som det ser ut idag så tjänar man faktiskt på att åka bil istället för buss!

Många är det som pendlar sträckan mellan Härnösand och Sundsvall och en enkel biljett för en vuxen kostar 76 kronor, alltså 152 kronor tur och retur. Väljer man istället att ta bilen kostar det cirka 100 kronor tur och retur, om vi räknar 10 kronor milen. Det är alltså 30 % billigare att ta bilen än bussen! Människan är inte känd för sitt långsiktiga tänkande, och för att vara så ekonomisk som möjligt, tar man naturligtvis det billigaste, men långt ifrån det miljövänligaste alternativet.

Om vi sedan kollar till vår generation, vi unga, så är det inte bättre. Här är varken priset eller restiderna något att hurra över. Om vi ser till den lokala busstrafiken är den katastrofal. Om man ska tro politikerna vill man att de som bor i Stigsjö, Gånsvik, Viksjö, Häggdånger, Älandsbro och Säbrå under helgerna ska stanna hemma. För på lördagar och söndagar går det inga bussar! Vi unga blir då beroende av våra myndiga och körkortsinnehavande vänners goda sinnelag för att överhuvudtaget kunna ta oss in till stan. Med bilen.

Och framförallt måste vi komma ihåg att Västernorrland är ett litet län som inte är speciellt attraktivt för 20åringar att bo i. Att då ha en kollektivtrafik som är anpassad efter en pensionärs dygnsrytm gör inte att fler 21-åringar väljer att bo kvar i vårt län.

Även ur ett socialt perspektiv är det inte att föredra att ha en dyr kollektivtrafik, då man utelämnar de som ej har råd med biljetten. Alla har inte körkort, och med allt för dyra busspriser isolerar man vissa grupper i vårt samhälle. Något som inte rimmar fint med “Alla ska med”tänket.

Däremot är vi glada över det beslut som Härnösands kommun just tagit om att barn och ungdomar ska få åka gratis inom kommunen i sommar. Detta är verkligen ett steg i rätt riktning, men vi önskar att denna givmildhet skulle gälla alla. Vad vi vet så är det trots allt inte barnen som står för de största bensinutsläppen…

Västernorrland har till skillnad från måga andra län i Sverige inte ett månadskort, utan ett system som gör att man får en liten rabatt efter hur mycket man åker. Vi tycker att Västernorrland bör införskaffa detta åk-hur-mycket-du-vill-kortet, då det gör det mycket enklare och framförallt billigare för alla pendlare i länet.

Vi är väl medvetna om att många lokalbussar idag kör tomma, men vi i Grön Ungdom tror att billigare resor och mer användarvänliga restider lockar nya och fler resenärer. Ett bra exempel är Kiruna, där det nu pågår ett lyckat projekt med att sälja billiga årsbusskort. Detta har resulterat till att många fler väljer bussen istället för bilen, och långsiktigt sätt prioriterar miljön.

Vi i Grön Ungdom vill att ni Västernorrlands politiker visar sin vuxenhet och tar modiga beslut för framtiden och inte bara dit ekonomin räcker!

I en värld där era beslut kommer att få direkta konsekvenser för framtiden, måste ni politiker gräva där ni står och ta konkreta beslut som inte bara är ord, utan också handling.

Den dag Västernorrland stoltserar med Sveriges Bästa kollektivtrafik, kommer vi i Grön Ungdom vara Sveriges mest stolta ungdomar!

Grön Ungdom Härnösand
Sara Parkman
Salka Hellbacka
Linn Olauson
Lillian Pettersson

Tone Grönlund

Miljöförstöringen och växthuseffekten är antagligen en av vår tids största problem.
För varje sekund som går krymper ozonlagret och risken att jorden går under ökar, detta är något vi alla vill förhindra.
Väldigt många förespråkar att vi måste ta väl hand om våran jord medens den finns kvar och även att vi drastiskt förändrar vårat sätt att leva och förhålla oss till våran planet.
Det som ses som det största problemet är naturligtvis förbränningen av fossila bränslen som till exempel olja och det som just nu oroar forskarna mest är vilka andra effektiva metoder som finns.
Det finns många olika idee’r för hur vi bör stoppa växthuseffekten och många avtal sluts mellan olika länder för att sänka utsläppen och få kontroll över situationen igen.

Men alla dessa människor som förespråkar att vi skall leva nyttigare och bättre för att ta hand om vårat hem, hur lever de själva? Efterlevs idealen av alla de som sitter och bestämmer hur vi andra bör agera?
Den antagligen största förespråkaren för att vi skall leva ett bättre liv är ju demokraten Al Gore med sin film ” en obekväm sanning” som visar vilka ödesdigra konsekvenser ett fortsatt bruk av fossila bränslen kan ge.
Det många inte tänkte på är att Al Gore faktiskt kanske inte alltid lever som han lär alla gånger.
Visste ni att Al Gore gör av med nästan 20 gånger mer energi i månaden än medelamerikanen? Och att han efter sin film spenderat hela 40% mer energi än vad han gjorde innan? Detta är skandalöst hur man som människa kan be folk rädda våran jord samtidigt som man uppenbarligen mer än gärna förstör den för att kunna leva gott själv.
Att döma Al Gore är ändå fel då hans arbete har fått tusentals människor att få upp ögonen för problemet men att vara en sådan hycklare är oacceptabelt.
Inte bara det, Al Gore flyger privatjet, enligt forskare så står utsläppen från flygplan för 3.5% av våran påverkan av klimatet, 3,5 procent kanske inte låter så farligt, men det är trots allt en av de större bovarna och samtidigt ökar den procenten, forskare säger att det finns en chans att den siffran fram tills år 2050 höjs till allt mellan 4-15%.
15%! det är än lite mer än en sjättedel av den totala påverkan av miljön och det är bara ifrån flygplan.
Al Gore har fått ta emot en Oscar för sin film och även tilldelats Nobels fredspris, detta är en skam mot de som faktiskt bryr sig om miljön och som gör det i det tysta.

Så Al Gore och ni andra som ”kämpar” för att vi ska få en bättre värld, kasta inte sten i glashus,eller växthus kanske rättare sagt.

Att frågan diskuteras är glädjande. Och ett friskhetstecken för stadsmiljödebatten. Debatten om höghus är aktuell i de flesta svenska kommuner efter att miljöfrågan seglat upp på dagordningen.

–Vi behöver förtäta mer och då måste vi tillåta lite högre bebyggelse. Alternativet till förtätning är att breda ut staden och det är mycket sämre ur miljösynpunkt, säger Håkan Holm i artikeln.

Och för en gångs skull är jag benägen att hålla med honom. Så långt har Håkan Holm nämligen gjort sin hemläxa. Det är idag ett väl känt faktum att det är klart mer ekologiskt gynnsamt att förtäta och utvidga den befintliga stadskärnan än att satsa på externa etableringar.

Men en förtätning måste ske på stadens villkor, och med ett bibehållande av stadens estetiska och kulturhistoriska värden. Och det är här Håkan Holm förefaller ha slutat läsa sin stadsplaneringsläxa. Estetik och kulturmiljö är inte Håkan Holms starkaste sidor. Dessutom motsäger Håkan Holm sig själv ideligen när han ena stunden pratar om att vi måste förtäta, och nästa stund pratar sig varm för externa etableringar. I sin argumentation använder han uppenbarligen det som bäst tjänar hans syften för stunden.

Visst kan vi bygga höghus i Karlstad. Och jag tycker faktiskt att vi bör göra det. Men placeringen av dem bör ske med omsorg. Hus ska samverka med och förhålla sig på ett naturligt sätt till den miljö och den omgivning där de placeras, oavsett om de är höga eller låga. Höga hus placeras t ex lämpligen på höga platser. Inte på låga. De kan inte bara placeras ut på måfå. Då slår de sönder formatet i och helhetsintrycket av staden och skapar förvirring och otrivsel.

Det nya höga passivhuset ute på Orrholmen är, precis som Mattias Fröding också hävdar i artikeln, ett talande exempel på en direkt olämplig placering av ett höghus. Huset har ingen som helst koppling till sammanhanget utan slår snarare sönder det befintliga områdets väl sammanhållna karaktär och skyline. Det är dålig stadsplanering. Och det behöver vi inget mer av. Idén med passivhus ser jag dock gärna mer av.

Ett annat exempel på direkt felaktig placering av ett höghus är längst ute på udden av Tyggårdsviken. Den placeringen är faktiskt närmast rena skolboksexemplet när det gäller dålig stadsplanering. Miljön längst ute på udden borde istället vara fri från bebyggelse, en småskalig allmänning som blir ett inbjudande första möte med området för gångtrafikanter från Herrhagen och anländande båtgäster från Vänern.

Hela projekteringen ute på Tyggårdsviken känns kraftigt överexploaterad, dåligt genomtänkt och borde ses över. Det är olyckligt när exploatörerna börjar ta över rollen som stadsplanerare.

Därför är det glädjande att flera borgerliga ledamöter på sammanträdet efterlyste en bred, allmän debatt om hur Karlstad ska se ut i framtiden. Och att idén om att anordna en sådan välkomnades även av Håkan Holm. Det ger trots allt anledning till en viss optimism på stadsmiljösidan.

(Insänd som debattartikel till NWT den 6 dec 2007)

Läs också tidigare inlägg Karlstad 200 000 – Karlstad Sjöstaden samt Vilken stad är det vi håller på att bygga?

Foto: Varför inte ta steget fullt ut och bygga det nya Konserthuset med utsikt över Vänern? Som här, nya operahuset i Köpenhamn.

I NWT kan vi den 17/10 läsa om Kommanditbolaget Mötesplatsens, företrädda av VDn och delägaren Sture Emanuelsson, planer på att riva dagens CCC och låta uppföra en ny konsert- och kongressanläggning för 400 miljoner kronor.
–Det är precis vad Karlstad behöver, säger Stadsbyggnadsnämndens ordförande Håkan Holm i samma artikel.

Skisserna på det nya kongresshuset ser inte alls hukiga ut. Och visst kan jag hålla med kommunalrådet Holm om att Karlstad behöver en ny spännande anläggning för större evenemang. Frågan är dock om det verkligen är vid CCC det ska ligga. Vore det inte lämpligare att ta steget fullt ut och skapa en mötesplats av rang, som verkligen sätter Karlstad på Sverigekartan. En lämpligare plats för det nya konserthuset är i mitt tycke vid kajkanten på yttre hamn med utsikt ut över Vänern.

Här skulle en byggnad av detta format kunna bli den första byggstenen i byggandet av morgondagens Karlstad. Karlstad 200 000 – Sjöstaden Karlstad. Här finns dessutom möjligheter att bygga hotell och anlägga parkeringshus för att ta emot de hitresta gästerna. Dessutom behöver den blivande stads- och bostadsmiljön ute vid hamnen offentliga byggnader som dessa för att bli en levande del av morgondagens Karlstad.

Sture Emanuelsson och hans norsk-svenska konsortium skulle med en sådan etablering – konserthus, hotell och parkeringshus – allt i en modern genomarbetad arkitektur – kunna bli precis den katalysator visionen om Karlstad 200 000 – Sjöstaden Karlstad behöver. Visst kan jag inse att det handlar om ett större projekt, och en större investering. Men frågan är om det inte skulle vara en bättre investering? Om inte pengarna skulle ge bättre avkastning ute vid kajkanten, än på en sidogata inne i centrala Karlstad? Emanuelsson har ju redan ett rykte om sig att vara en visionernas och handlingens man. Här har han en möjlighet att placera både sig själv och Karlstad på Sverige- och kanske även Europa-kartan.

Vad säger du Sture? Och vad säger du Håkan? Tanken är väl inte så hukig?

Foto: Det nybyggda konserthuset i Köpenhamn. Placerat ute vid vattnet.

Debattartikel insänd till NWT den 29 oktober 2007.

Foto: Platsen för utbyggnaden av framtidens Karlstad – Sjöstaden?

Det byggs i Karlstad idag i en takt som vi inte sett motstycke till på år och dag. Här sjuder av växtkraft och visionen om Karlstad 100 000 har gett välkommen luft under vingarna. Det känns positivt och kul. Och en väsentlig fråga som man bör ställa sig i detta sammanhang är i vilken riktning Karlstads citykärna ska växa? I dagsläget finns en unik möjlighet som skulle kunna lägga grunden till framtidens Karlstad. Karlstad 200 000. Sjöstaden.

En unik möjlighet för Karlstads stadskärna att växa. Ska vi ta den?

Karlstads stadskärna har i princip sett likadan ut och varit lika stor i omfång sedan 1880-talet (gul markering på flygfotot ovan). Man går från den ena till den andra delen på några få minuter. För en residensstad i en kommun med dryga 80 000 invånare kan det tyckas vara i minsta laget. Ska vi nu växa till att bli 100 000 i kommunen, vilket lär inträffa om sisådär 25-35 år med nuvarande tillväxtttakt, bör vi därför redan nu ställa oss frågan i vilken riktning Karlstads citykärna ska växa? Kanske är det dags för oss att redan nu lägga en plan för hur detta ska ske, så att vi inte bygger in oss i ett hörn och omringar citykärnan med murar av renodlade bostadsområden.

Två, som jag ser det, alldeles utmärkta områden som med fördel skulle kunna byggas som förlängda delar av Karlstads citykärna, är Tyggårdsviken och Barkassen, dvs områdena på ömse sidor om bassängen vid inre hamn. De ligger nära den befintliga citykärnan och är lätt åtkomliga via tunneln från Hamngatan. Här har vi ett gyllene tillfälle att lägga grunden till morgondagens Karlstad, en sjöstad med en citykärna som i förlängningen skulle kunna spänna från kvarteret Almen i väster, till Kanikenäshamnen i öster (gul plus orange markering på flygfotot ovan). Från gammalt till nytt. Från älvstad till sjöstad.

Så skulle Karlstad verkligen kunna bli staden vid vattnet, med kontakt både med Klarälven, kanalen, hamnbassängen och Vänerns kust. Vision Karlstad 100 000 skulle kunna bli vision Karlstad 200 000. Visionen om Sjöstaden Karlstad. Värmlands Venedig. Tittar man på kartan skulle detta vara en fullt möjlig vision. Och vilken stad det skulle kunna bli. Med långa promenadstråk längs vattnet och med en utpräglad hamnstadskänsla. En besöksstad av stort format. Tänk er tanken. Visst är den lockande?

Foto: Tynäsbåten stävar ut från inre hamn 1905. En målbild för det framtida Karlstad?

En förutsättning för att denna vision ska bli möjlig är att man tänker till redan idag. Så att dessa områden byggs som fullvärdiga stadsdelar, dvs regelrätta stadskvarter med utrymme för såväl boende som kontor och kommersiell verksamhet med handel, nöjen, parker och torg samt offentliga byggnader. Allt som vi förknippar med en dynamisk och levande citykärna. Redan idag måste vi staka ut de kvarter som ska bilda Sjöstaden Karlstad när den visionen blir verklighet om sisådär 100 år. Annars riskerar denna unika möjlighet att gå om intet.

I dagsläget är båda dessa områden planerade som mer eller mindre renodlade bostadsområden. Inte som levande stadskvarter. Men det mesta är ännu bara på planeringsstadiet. Så än finns tid för eftertanke.

Karlstad Kommun, Stadsbyggnadsnämnden, politiker, tjänstemän och byggherrar har nu ett gyllene tillfälle att utnyttja den tillväxtvåg man gemensamt lagt grunden till för att också lägga grunden till skapandet av morgondagens Karlstad – Sjöstaden. De är faktiskt en möjlighet att skriva in sig i historieböckerna.

Borde vi inte ta till vara den chansen?

(Artikeln skickad till NWTs debattsida 2007-10-19, se artikel)

• Läs också om utvecklingen av Västra Hamnen i Malmö ett liknande projekt som fått stadsplanerare från hela Europa att vallfärda till Malmö. Ladda ner pdf om tankarna bakom Västra hamnen och Bo01 “Stad för människan och miljön” samt om “Planer och strategier för Västra Hamnen“.

Visionen för Västra Hamnen är att den nya stadsdelen ska bli en komplett stadsdel för boende, service, arbete och studier. Västra Hamnen ska ha innerstaden som förebild med täthet och intimitet som ledord. Samtidigt måste Västra Hamnen stå rustad att möta framtidens ännu okända krav. Västra Hamnen ska återupprätta Malmös möte med havet. Gatu- och parkstråk från Malmös innerstad ska utan avbrott kunna löpa vidare genom Västra Hamnen och mynna ut i kontakten med Öresund. Liksom Bo01-området ska hela området präglas av en arkitektonisk mångfald, därför ska många olika byggherrar och arkitekter involveras i utbyggnaden. Att bo vid vattnet är en viktig kvalitet. Västra Hamnens unika läge som fortsättning på Ribersborgsstranden och med promenadavstånd till innerstan gör stadsdelen mycket attraktiv. Men Västra Hamnen ska också bli en stadsdel för alla malmöbor. Parkerna, torgen, platserna och kajerna ska utformas så att de lockar besökare från hela stan.

De senaste decenniernas hantering av huset är, liksom den nu pågående “ombyggnaden”, ett talande typexempel på hur Karlstads kulturmiljöer ett efter ett tillåts slaktas av Karlstad Kommuns Stadsbyggnadsnämnd. Vi har sett det förut. Först decennier av vanskötsel där huset i princip berövas alla sina inre och yttre kvaliteter av kulturhistoriskt värde, utan att någon bryr sig ett endaste dugg. Inte sällan med just Kommunen själv som ägare. Redan detta, i sig ,ett tveklöst lagbrott mot Plan- och bygglagens varsamhetsparagrafer. I nästa steg används sedan just det faktum att huset är vanskött, som ett argument för att plocka fram grävskoporna och riva det. Eller som i det här fallet, att slakta det. Historien är full av exempel på denna typ av hantering och Goddag-yxskaft-resonemang när det gäller kulturmiljöer i Karlstad. Vi såg det senast i fallet med Wennbergsvillan och vi ser det nu igen. Frågan är hur länge detta ska få fortgå?

När kommunalrådet Håkan Holm och hans kollega Lena Melesjö-Windahl nu säger sig vilja “bevara det anrika huset” så har det i alla fall inget som helst med bevarande av kulturmiljö att göra. Den vackra stjärnhimlen från 1920 och de andra inre kulturhistoriska kvaliteter som fanns i huset, och som sedan årtionden påtalats som bevaransvärda, är idag ett minne blott. Den totala urblåsning som nu sker av Tempelriddarhuset är inget annat än en regelrätt kulturmiljöslakt. En kulturmiljövåldtäkt på öppen gata. Och om inte Håkan Holm och hans kollegor förstår detta, utan tror att de på detta sätt bevarar kulturmiljö, så har vi verkligen satt “räven att vakta hönsgården”. Och då är våra kvarvarande kulturmiljöer mycket, mycket illa ute.

Behovet av en ny, heltäckande och professionellt gjord översyn av Karlstads kvarvarande kulturmiljöer, såväl yttre som inre, är skriande. Och behovet av en rejäl uppryckning hos de politiker och tjänstemän som vi gett ansvaret åt att sköta tillsynen av att våra kulturmiljöer hanteras på ett ansvarsfullt och professionellt sätt likaså. Idag förefaller de märkligt nog närmast ointresserade av att göra sitt jobb.

Det är hög tid att Karlstad Kommun får en kulturmiljöpolitik värdig 2000-talet. Annars har vi snart inga kulturmiljöer kvar i residensstaden Karlstad.

(Debattartikel insänd till NWT och VF den 3 okt 2007)

>>Läs även artikel i NWT 2007-08-14

Eller vad säger ni Hagforsbor?

(Debattartikel insänd till VF och NWT fredag den 28 september)

(Debattartikel sänd till NWT, VF och Karlstadstidningen den 22 september 2007.)

Citatet är hämtat ur en intervju med Ingvar Kamprads hustru Margaretha i NWT den 30 augusti 2007. Vi är många som delar Margaretha Kamprads uppfattning och frustration. Och förfulningen, den fortgår tyvärr alltjämt. Och visar inga tecken på att bromsas upp. Snarare tvärtom. Nu ska det byggas överallt. På varenda plätt man kan uppbringa. Allt som oftast i format som är alldeles för stora och som slår sönder småskaligheten. Estetiken offras ideligen på framstegshetsens altare. Vad är det egentligen som pågår i kommunens stadsbyggnadsnämnd?

Enligt Plan- och Bygglagen skall “Stadsbyggnadsnämnden verka för en god byggnadskultur och för en god och estetiskt tilltalande stads- och landskapsmiljö. Vid varje ändring måste utgångspunkten vara att åtgärden skall tillföra helhetsbilden positiva värden och inte förvanska egenskaper som är värda att bevara. Såväl kulturvärden som en estetiskt tilltalande utformaning av bebyggelsen tillhör sådana allmäna intressen som kommunen skall tillgodose i arbete med planer och bygglov och i sin tillsyn i byggprocessen.”

Man kan undra om alla i Karlstad Kommuns Stadsbyggnadsnämnd har läst lagen? Har de blivit fartblinda? Eller saknas kompetensen helt enkelt? Och varför tiger övriga aktörer så still? Vart tog den estetiska dialogen vägen?

Hur står det egentligen till med stadsbyggandet i Karlstad? Vart är vi på väg? Vilken stad är det vi håller på att bygga? Vart tog kulturmiljöhänsynen vägen? Jag tycker det är hög tid att frågan tas upp till debatt i ett större forum.

Frågan är vem som ska ta initiativet till den?

Debattartikeln i NWT 2007-09-10

Men icke sa nicke. Den 1 april ska det hundraåriga kulturhuset, med all sina vackra panelarkitektur, sin stukatur och sina kakelugnar, rivas och kastas på soptippen. Hela ärendet har från början till slut hanterats högst besynnerligt av byggnadsnämnden. Och en eventuell rivning kan inte betecknas som något mindre än ett svidande nederlag för kulturmiljöpolitiken i Karlstad.

Försöket att skapa debatt kring Gula Villan har i ärlighetens namn känts lite som att ropa sig hes i en tom aula. Men den har i alla fall gjort en sak pinsamt uppenbar. Byggnadsnämnden med rivningsglade Håkan Holm i spetsen har med all önskvärd tydlighet gjort det klart för oss att de river och härjar bland Karlstads kvarvarande kulturmiljöarv helt utan (!) långsiktig plan.

Den ambitiöst gjorda kulturmiljöinventering man efter över åtta års kostsamt inventeringsarbete lade fram 1984, och som högtidligt klubbades av dåvarande kommunfullmäktige, struntar man fullkomligt i. Och jag tvivlar uppriktigt på om en överväldigande majoritet av dagens ledamöter i Byggnadsnämnden och Kommunfullmäktige ens har bemödat sig att läsa den. “Vi tar ett ärende i taget”, sa Håkan Holm när jag mötte honom i en radiodebatt nyligen. Så någon plan verkar de, hur ofattbart det än kan låta, inte ha. Vad tror ni det får för följder för våra kulturmiljöer?

Konsekvenserna av avsaknaden av en långsiktig plan för hur man ska förvalta Karlstads kulturmiljöarv blir naturligtvis flera. Och allvarliga. Utan en plan får man varken den överblick eller kan inhämta den kunskap som krävs för att kunna bedriva ett effektivt, långsiktigt kulturmiljöarbete. Och utan en plan kan man naturligtvis heller inte varken äska eller budgetera de resurser som krävs för att göra det möjligt att bedriva ett kulturmiljöarbete värt namnet. Istället faller de oersättliga kulturhusen ett efter ett. Gula Villan i Viken blir bara det senaste i raden. Vem vet vilket som härnäst står på tur?

Hur kan det då få gå till på det här sättet? Personligen tycker jag att det är högst besynnerligt. Men ingen verkar bry sig särskilt mycket om detta. Jag tänker då i första hand på dem som man kan tycka verkligen borde brinna för dessa frågor. Ytterst naturligtvis kommunfullmäktiges ledamöter, med ordförande Birgitta Samuelsson i spetsen. Tycker ni verkligen att detta är en kulturmiljöpolitik värdig Karlstad år 2007? Ytterst är det ju ni som bestämmer i frågan. Eller?

Men det vore också intressant att höra vad våra kunniga tjänstemän på området tycker – som vår nye stadsplanedirektör, vår kulturmiljöchef, gänget på länsstyrelsens kulturmiljöenhet samt länsmuseichefen och hans kulturmiljökollegor. Personligen tycker jag det vore hemskt roligt att veta vad ni tycker om Byggnadsnämndens sätt att agera.

Jag tycker att det är hög tid att vi med gemensamma krafter skapar en arena där vi kan ha en brett förankrad och öppen debatt kring stads- och kulturmiljöfrågor i Karlstad Kommun. En arena där det är högt i tak, där lust, tankar och idéer kan mötas och frodas och där strävan är att på bästa sätt fortsätta förvalta och förädla vår vackra stad. Och snälla kommunfullmäktige, se till att snarast lägga resurser på en långsiktigt hållbar kulturmiljöplan så att vi kan bevara det som finns kvar av Karlstads månghundraåriga kulturmiljöarv till efterkommande generationer. Det kan väl inte vara för mycket begärt?

Senast ombord på opinionståget mot rivning är det anrika Carlstadsgillet, med närmare 700 medlemmar, däribland flera tunga Karlstadnamn. Carlstadsgillet startades på 1940-talet av just de personer som byggde och bebodde den villa Byggnadsnämnden nu beslutat att riva. Det var nämligen industrimannen Curt Wennberg och hans son Simon som på 1940-talet såg behovet av att starta ett gille med uppgift att verka för ett bevarande av Karlstads kulturmiljöer. Då, på 40-talet, var det kvarteret Almen som hotades av rivning. Curt och Simon samlade en grupp handlingskraftiga människor, formulerade stadgar och lade egna privata pengar som grundplåt. Carlstadsgillet bildades, kvarteret Almen räddades och står i stora stycken intakt än till denna dag. Därför är det glädjande att Carlstadsgillet nu sätter ner foten och sällar sig till de kritiska rösterna. Kulturmiljökarlstad står därmed enat i uppfattningen att huset ska bevaras.

Men det betyder uppenbarligen föga för Karlstad Kommuns Byggnadsnämnd. De struntar i vad anrika Carlstadgillet tycker. Och i vad Länsmuséet, Karlstad Kommuns Stadsbyggnadsantikvarie, Karlstad Lever och alla andra Karlstadbor tycker också för den delen. Innan våren är här ska företaget Karlstadhus grävskopor sätta klorna i den vackra gamla Wennbergsvillan, i glasverandan, kakelugnarna, spegeldörrarna och de 100-åriga syrenbuskarna. Karlstad ska bli ännu ett kulturhus fattigare. Och Vikengatans mångfald ska ersättas av ännu en lång rad av likadana hyreshus i olikfärgad betong. Åtminstone om Karlstad Kommuns Byggnadsnämnd och företaget Karlstadhus får som de vill.

Men varför har det överhuvudtaget blivit aktuellt att riva villan? Den har ju varit upptagen i Kommunens Kulturmiljöinventering sedan 1984 så något tvivel om att den är kulturhistoriskt intressant torde det knappast råda. Inte heller står den tom och förfaller. Föreningen Kris hyr idag villan och stortrivs i den. Och grannarna stortrivs med att ha Kris där. Det ger liv och rörelse i kvarteret säger de. Flera av de äldre grannarna kommer ofta in och fikar i huset. Kris betalar en marknadsmässig hyra som gott och väl finansierar både drift och underhåll av huset. Huset är dessutom sällsynt intakt och välbevarat och har sin ålder till trots inga stora skador att tala om.

Tittar man närmare på saken så finns alltså inga som helst vettiga skäl för att en rivning skulle bli aktuell. Ändå har Byggnadsnämnden, vars uppgift är att verka för en god stadsmiljö och som därför rimligen med själ och hjärta borde verka för ett bevarande av våra kulturmiljöer, röstat för en rivning. Och högst i rivningskören sjunger Byggnadsnämndens ordförande Håkan Holm.

–Grunden är felaktig, säger Håkan Holm. Detta är dock en direkt osanning. Det finns nämligen inget som helst fel på grunden på Gula Villan. Huset står lika stabilt som det gjorde när det byggdes 1904 och det har i över hundra år omväxlande använts såväl som bostad som kontor. Huset skulle med lätthet kunna stå i ytterligare hundra år. Vad Holm hänvisar till när han säger att grunden är felaktig är en gammal vibrationsundersökning som kommunen själva genomförde 1999 då man undersökte förutsättningarna att bygga om Gula Villan till lägenheter. Det kan knappast ha kommit som en överraskning för någon att ett trähus på en granitgrund från 1904 skakar ganska bra när de tunga godstågen rullar förbi. Men huset har inte tagit någon skada av det och nuvarande hyresgästen Kris, som har både kontor och korttidsboende i huset, tycker att detta fungerar jättebra. De har inget att anmärka varken mot skakningar eller oljud. Allt borde sålunda vara frid och fröjd.

-Det var ett jäkla tjat om det där gamla huset, säger Håkan Holm i en intervju i NWT. Man kan inte annat än häpna. Dels över Håkan Holms attityd. Dels över att han kunnat ta sig till den position han har med denna attityd. Är detta verkligen en kulturmiljöpolitik värdig Karlstad Kommun år 2006?

Håkan Holm brinner för sin vision om att Karlstad Kommun ska bli 100 000 invånare. Det trista är att Holm har så bråttom på vägen mot denna vision att han offrar Karlstads stadsmiljö på vägen. Fram växer en arkitektur där mångfalden och småskaligheten i rask takt offras till förmån för överdimensionerade byggprojekt som likt förlista vikinglinefärjor fyller hela kvarter och förvandlar vår en gång så vackra innerstad till en trist, avvisande betongöken. Fram växer bostadsområden där hela kvarter fylls av med tätt uppradade och fullkomligt identiska hyreshus. Kvar blir en stad utan historiskt arv och utan pittoreska kulturmiljöer. Är det en sådan stad vi ska lämna över till dem som ska bo här den dag Holms vision om 100 000 Karlstadbor blir verklighet? I förlängningen är det nämligen om just detta debatten kring Gula Villan handlar. Vilken stad vill vi egentligen bo i?

De övriga åtta ledamöterna i Byggnadsnämnden heter Henrik Lindblom, Monica Gundahl, Fredrik Hammarbo, Claes Wallenius, Lars-Martin Jansson, Margaretha Nisser Larsson, Gunnar Månskog och Bo Paulsson – och har var och en ett lika stort ansvar i denna fråga som Håkan Holm har. Några av dem har faktiskt röstat mot en rivning. Men en klar majoritet röstade uppenbarligen för. Genomförs rivningen av Gula Villan så kommer den att bli en väsentlig del av det historiska avtryck Byggnadsnämnden i Karlstad anno 2006 lämnar efter sig. Byggnadsnämnden som stick i stäv med rådande opinion (och med övriga Sverige) fortsatte att riva oersättliga kulturhus långt in på 2000-talet.

Är det så ni vill bli ihågkomna? Och eftersom ni så uppenbart struntar i ert eget Arkitekturprogram så borde man rimligen kunna förvänta sig att ni snarast presenterar den kulturmiljöplan som ni navigerar efter, så att den kan debatteras i offentlighetens ljus. Vem ska annars kunna veta vilket kulturhus som står härnäst på er rivningslista?

Peter Sörensen
Byggnadsingenjör, civilekonom och egen företagare
Länsombud i Svenska Föreningen för Byggnadsvård
Styrelseledamot i Karlstad Lever
http://www.karlstadlever.nu
http://www.operationkarlstad.se

(Debattartikel insänd till NWT den 6 dec 2006)

1984 hade det gått 119 år sedan vi började bygga upp Karlstad igen efter den stora stadsbranden 1865. Mestadels var det därför hus från tiden närmast efter branden, dvs perioden 1865–1910, som fanns förtecknade i inventeringen. Av dem före branden fanns ju av förståeliga skäl inte så många kvar. 1984 hade vi dessutom precis lämnat två decennier av exempellösa rivningar i våra gamla svenska stadskärnor bakom oss. Den som kan sin Karlstadhistoria vet att Karlstad redan vid denna tid var en av regionens allra hårdast drabbade städer när det gäller rivningar, möjligtvis i konkurrens med Kristinehamn, där citykärnan vid denna period var så söndertrasad att staden i folkmun fick smeknamnet “Lilla Beirut”.

Idag är det 2006. 22 år har gått sedan inventeringen gjordes. Och jag sitter och bläddrar bland objekten som Byggnadsnämnden fick i uppdrag att visa “synnerlig omsorg om”. Det är i sanning ingen uppmuntrande läsning. Mängder av husen i förteckningen har på blott 20 år fallit offer för grävskopornas klor. I vissa fall har hela kvarter försvunnit. Det är nästan som om ännu en stadsbrand härjat just bland husen i förteckningen. Hur kunde det bli så här? Var det en bevarandeförteckning eller en rivningsförteckning? Jag undrar vad de som var med och jobbade med förteckningen känner idag? De som lade ner åtta år på att göra den. Och vad tycker de som satt i Kommunfullmäktige den 15 november 1984. De som gav i uppdrag åt Byggnadsnämnden att “efter samråd med Kulturnämnden och sakkunniga i Värmlands Museum ägna dessa objekt synnerlig omsorg”? Vad hände?

Inventeringar av kulturhistoriskt intressanta miljöer har gjorts vid flera tillfällen i Karlstad Kommun. Det är digra arbeten som kostat många tusentals timmars arbete. De flesta av dem står idag och samlar damm i hyllor och säkerhetsvalv uppe på Karlstad Kommuns Stadsplaneringsförvaltning. Mig veterligen är inventeringen från 1984 den i särklass mest omfattande som gjorts i Karlstad. Och också den som gäller än till denna dag. Men som nu successivt håller på att ersättas av det sk Arkitekturprogrammet, som är under utarbetande.

Under tiden fortsätter Karlstad Kommuns Byggnadsnämnd anno 2006 att använda 84-inventeringen som rivningslista. Senast rev man ett av Karlstads sista 1800-talshus på Västra Torggatan när det “stod i vägen” för Mitt i Citys grävskopor. I inventeringen från 1984 så står det: “Gågatan kantas av blandad bebyggelse som genom sin gruppering ändå skapar en sammanhållen enhet. Hörnbyggnaderna är stora och pampiga fyravåningshus, mellan dessa finns tvåvåningshus från 1800-talets slut som ger en bild av hur stadsbebyggelsen tedde sig innan man började bygga fyravåningshus. Därigenom har husen stort stadshistoriskt och även miljömässigt värde.”

Ett annat aktuellt exempel är stadsdelen Viken. Av de 16 hus som man skulle ägna särskild omsorg enligt inventeringen har man rivit mer än hälften. Men man nöjer sig inte med det. Så nu har man ställt in siktet på några av de kvarvarande husen. Wennbergsvillan från 1903 är ett av dem. Wennbergsvillan, även kallad Gula Villan, är en av de äldsta kvarvarande trävillorna utanför Kvarteret Almén och är en riktig gammaldags trädgårdsidyll. Villan är i ett med Karlstadmått mätt, sällsynt välbevarat originalskick. Exteriört har den en rikt dekorerad och helt intakt panelarkitektur med ornamenterade takfötter, bevarade originaldörrar och fönster samt en intakt glasveranda. Interiört finns alla den gamla tidens inredningsdetaljer kvar – som höga pardörrar med franska speglar och patinerade mässingshandtag, dekorerade bröstpaneler, flera vackra kakelugnar, ornamenterade stukaturer i taket, trägolv med breda tiljor och allt det där som kännetecknar sinnebilden av ett klassiskt “kulturhus”. Villan bär dessutom på en intressant historia. Den byggdes av Wennbergsfamiljen när Wennbergs Mekaniska Verkstad strax efter förra sekelskiftet flyttade från sina trånga lokaler på Drottninggatan till de nybyggda på Viken, en vid denna tid närmast oexploaterad stadsdel. Gula villan tjänstgjorde de första åren som bostad åt delar av familjen Wennberg, senare bland annat åt Elov Tengblad, rektor på Karlstads Högre Allmäna Läroverk (idag Tingvallagymnasiet). Idag är Gula Villan hemvist åt föreningen Kris. Men nu ska den bort. Innan året är slut ska grävskoporna förpassa villan till historieböckerna. Företaget Karlstadhus ska bygga en lång rad identiska hyreshus på platsen och får, kan man anta, en bättre ekonomi på sin kalkyl om man även får riva Wennbergsvillan. Det tycker Karlstad Kommuns Byggnadsnämnd är helt ok. Trots att Värmlands Museum invänt mot rivningsbeslutet och trots att just Wennbergsvillan faktiskt inte bara finns upptagen i inventeringen från 1984 utan också i det Arkitekturprogram som är under uppbyggnad. Är du förvånad? Jag är det tyvärr inte.

Men jag undrar hur detta är möjligt? Hur kan man så fullständigt strunta i den brett förankrade inventering som gjordes 1984? Och om det nu mot förmodan inte är denna förteckning som gäller för bevarande av Karlstads kulturmiljöer så undrar jag vilken förteckning Byggnadsnämndens ledamöter baserar sina rivningsbeslut på. För nog måste ni väl ändå ha en kulturhistorisk agenda att basera era beslut på? Jag, och många kulturmiljöintresserade Karlstadbor med mig, både unga och gamla, tycker i så fall att det är hög tid att den förteckningen får se offentlighetens ljus så att den kan debatteras. För ni river väl inte helt planlöst?

Historien om Wennbergs Mekaniska Verkstad
År 1875 övertog smidesarbetaren Carl Johan Wennberg ett vagnmakeri på Drottninggatan och grundade där C J Wennbergs mekaniska verkstad. På denna lilla smedja arbetade till en början endast Wennberg själv. Tjugo år senare uppgick antalet anställda till tio personer, och nu hade Wennberg dessutom köpt ett tomtområde i Viken där ett gjuteri anlades. Verkstadsproduktionen överflyttades 1902 helt och hållet till fabriksområdet i Viken. I samma veva byggdes disponentvillan, dvs dagens Gula Villa.
Innan Wennbergs mekaniska verkstad flyttade till Viken var denna stadsdel ett oansenligt ytterområde. Verkstadens placering ledde dock bland annat till att moderna bostäder uppfördes här.
C J Wennbergs son, Simon Wennberg, tog över firman 1925 då fadern drog sig tillbaka. Simon Wennberg var den som tog initiativ till grundandet av Wennbergsparken. Han donerade själv de medel som gjorde det möjligt att 1936 anlägga detta vackra grönområde.

Varför ska huset rivas?
Grunden för rivningsbeslutet är enligt vad Operation Karlstad erfar att området ska bebyggas med bostäder, efter en önskan framförd av den nuvarande fastighetsägaren. Kommunen tyckte att det lät som en bra idé. Muséet gav dem däremot rådet att inte riva huset pga dess stora kulturhistoriska värde, medan företrädare för Karlstad Kommuns Stadsbyggnadskontor besynnerligt nog inte hade något att invända mot rivningsbeslutet. Som skäl för rivningen av huset, de kulturhistoriska värdena till trots, har Byggnadsnämndens ledamöter framfört en rad olika motiv – bland annat hävdar de att huset är för förvanskat och förfallet, samt att vibrationsundersökningar klassat det gamla huset som icke permanentbeboelig miljö.

Bred folklig opinion mot rivning
Dagens Gula Villa är förvisso ett hus vars underhåll lämnar en hel del övrigt att önska. Men den skuggan bör inte falla på huset självt utan på de tidigare fastighetsägarna som inte ha lagt ner speciellt många kronor eller mycken möda på att underhålla det gamla kulturhuset under de år de haft det i sin ägo. Istället har man låtit hyresgästerna själva renovera och måla, vilket lett till att det inte blivit utfört på ett hantverksmässigt sätt. Att de tidigare fastighetsägarna på detta sätt tillåtits underlåta att underhålla ett kulturhus av denna valör kan i sig faktiskt förefalla anmärkningsvärt.
Detta till trots har Gula Villan stått emot tidens tand sällsynt väl. Och just avsaknaden av sentida renoveringsinsatser har paradoxalt nog inneburit att flertalet av byggnadens ursprungliga originaldetaljer fortfarande är intakta, såväl exteriört som interiört. Här finns t ex flertalet av de ursprungliga kakelugnarna intakta, i princip samtliga fönster, originaldörrar, bröstpaneler samt övriga snickeridetaljer. Något som gör huset nära nog unikt i Karlstad, där okänsliga renoveringar av kulturmiljöer tyvärr snarare förefaller vara en regel än ett undantag.
Trots bristen på underhåll och en därmed sliten och låg standard betalar dagens hyresgäst, organisationen Kris, enligt uppgift 14.000 kronor i månadshyra, vilket torde innebära att huset inte bara bär sina egna kostnader utan dessutom ger en avkastning som borde kunna bära kostanden för en renovering.
Dagen efter rivningsbeslutet strömmade upprörda besökare till huset för att uttrycka sin bestörtning över beslutet. Många av dem var äldre Karlstadbor som kanske minns huset från den tid då Elov Tengblad, dåvarande rektor på Karlstads Högre Allmäna Läroverk, idag Tingvallagymnasiet, och far till internationellt erkände konstnären Arne Tengblad, hade det som sin privatbostad på 1940-talet.
En bred folklig opinion mot rivningsbeslutet håller i dagarna på att formas. Kanske har Karlstadborna slutligen fått nog av en rivningshysteri som fått pågå i decennier och som redan kostat staden allt för stora förluster av oersättliga kulturmiljöer och historiska pusselbitar. I detta avseende är Karlstad utan tvekan en av regionens allra hårdast drabbade städer.
Nuvarande fastighetsägaren Karlstadhus har ett välförtjänt gott rykte och har visat ett fint omdöme och fin fingertoppskänsla vid flera tidigare byggprojekt i Karlstad. Jag är övertygad om att Karlstadhus har just den rätta kompetens och profil som krävs för att på ett pietetsfullt sätt samtidigt både renovera och bevara den vackra gamla Wennbergsvillan till eftervärlden och för att att förnya området kring det med byggnader som kan bli nya stolta inslag i Karlstads stadsmiljö. Eller saknas viljan och handlar allt i stället bara om kronor och öre på ett konto? Jag vill inte tro det. Så än är kanske inte hoppet ute för Gula Villan?

Införd i VF 2006-07-20