Ibland ställer folk bokfrågor, och gång på gång är det olika varianter på samma teman

1) Huvudkaraktären i boken, är det du?

Nej, jag har aldrig tagit värvning, brukar jag svara.

Fast du flyttade väl till Sverige? Vissa detaljer i boken överensstämmer onekligen med dig?

Jadu, känslomässigt men inte faktamässigt, brukar jag svara.

2) När ska du ge ut bok nummer två?

Om jag bara visste det, är svaret. I helgen åt jag middag med två andra debutanter, varav den ena redan fått sitt andra manus antaget. Vi andra kände oss lite svettiga.

3) Sedan vill folk veta om de ska köpa boken av mig direkt, eller på bokhandeln. Och jag brukar svara att den även går att få tag i på bibblan. En elev sa att hon skulle ha lånat den hos sin filial, men att det redan stod flera i kö. Det kändes som ett högt betyg. Som en bra folklig recension.

Och sen har jag hört att endast om boken lånas ut tvåtusen gånger på ett år så får jag biblioteksersättning.

Jag har precis läst ut systrarna Grebe/Träffs debutdeckare, Någon sorts frid. En riktig bladvändare. Lite seg i början där man kan ana att författarna är debutanter, men sedan tar boken verkligen fart och blir riktigt spännande. Huvudpersonen, Siri, jobbar som psykoterapeut. Hon bor ensam i ett hus vid vattnet sedan hennes man omkommit i en dykningsolycka. En dag hittas en av hennes patienter död i vattnet utanför hennes hem. Ett självmordsbrev hittas bredvid flickan som pekar mot att Siri är orsaken till att hon tagit sitt liv. Siri börjar tvivla på sig själv som terapeut och börjar samtidigt att känna sig iakttagen och förföljd. Var det inget självmord? Är det någon som förföljer Siri? I så fall, varför? Många ledtrådar (och villospår) läggs ut och det är svårt att veta vad man ska tro och ibland förstår man att det är något som är på väg att hända så att man bara vill skrika till Siri – “Akta dig”. När jag läste boken fick jag mycket tydliga bilder av hur allting ser ut så det känns som om boken verkligen skulle att göra film av.

På förlagets hemsida kan man läsa en intervju med författarna. Systrarna har också en blogg tillsammans, Deckarsystrarna.

I 23 år har Cappelen, nå Cappelen Damm, gitt ut Signaler. Signaler er en antologi hvor ennå ikke utgitte forfattere kan få komme til ordet på trykk. Noen debuterer siden mellom to permer helt for seg selv. Andre ikke.

Jeg kjøpte nettopp Signaler ‘09 og er spent på å se hva jeg finner. Hittil har jeg bare såvidt rukket å titte på en side her og side der. Men jeg vil gjerne allerede presentere et par av diktene til Casper André Lugg. Både jeg fordi jeg syntes diktene er fine og fordi han om seg selv skriver at han skriver for et møte. Akkurat det samme sa Hanne Ørstavik til meg en gang også. At teksten er møte. Et rom der forfatter, leser og tekst møtes, og ingen har kontroll over hva som kan skje. Jeg liker den tanken.

om natten

skjærer hun av meg ørene

så jeg skal høre dem gro

hun sier ordene

er uten fortid og før morgenen

skal hun fortelle
om fargene

én etter én

–

sommeren etter står du

ved treet

om kveldene

og etterligner din egen stemme

]]> http://boksynt.wordpress.com/2009/09/09/vaga-vara-den-man-ar/ Wed, 09 Sep 2009 08:33:18 +0000 Pernilla http://boksynt.wordpress.com/2009/09/09/vaga-vara-den-man-ar/

Jag blev glad när jag såg att Mia och Klara (SVT) utsågs till Årets humorprogram under tv-galan Kristallen i slutet av augusti. Det är en serie som jag stundtals skrattar högt åt, stundtals något besvärat vrider på mig åt. Jag menar; kan de olika karaktärerna inte skärpa till sig och vara lite normala?!

Mia Skäringer, den ena halvan av duon, är nu aktuell med sin första bok, Dyngkåt och hur helig som helst. Den bygger både på krönikor som hon skrivit i tidningen mama och delar ur hennes blogg som funnits i två omgångar.

Jag hoppas och tror att Mia Skäringer ger en något skev (för så ser ju verkligheten ut) men befriande bild av hur våra liv kan levas. Jag läste någonstans att hon med boken “önskar alla att våga vara den man är”. Jag antar att vi bara måste tillåta oss själva (och andra) att vara det…

Läs mer om boken på förlagets webbsida.

Och allt är förvridet av Emma Ångström är en bok ni ska hålla ögonen öppna efter! Det är en ny roman av en ny författare. Om hämnd och svartsjuka. Handlingen i korthet:

“Dold av buskarna sitter Erik utanför sin gamla lägenhet och bevakar Mina, kvinnan som lämnade honom för en annan man kvällen innan han skulle fria. I lägenheten finns också Minas nya sambo som Erik själv anlitade som lockbete för att testa hennes kärlek. Förnedrad och förlamad av saknad försöker Erik ordna en ny tillvaro och sluta drömma om Mina. Men inte bara Erik har svårt att släppa taget om det förflutna.” (www.alfabeta.se)

För ungefär två månader sedan kunde man börja följa huvudkaraktärerna Erik och Mina i mikroutgåvan på webben. Där publicerar Erik och Mina sina upplevelser i realtid under ett helt år. Man kan också följa dem direkt på Twitter: här och här. Det är verkligen spännande att lära känna dessa innan man har fått hela händelseförloppet i boken. Och jag kan tänka mig att det blir en häftig effekt att fortsätta läsa mikroutgåvan parallellt med boken.

Boken, ja. Den finns i en affär eller på ett bibliotek nära dig i slutet av augusti!

I nästa vecka släpps Lars Keplers första bok, Hypnotisören. Eller första bok, vem vet, han har kanske skrivit fler böcker innan, för Lars Kepler är en pseudonym. Och vad säger att personen bakom Lars Kepler är en man, det skulle lika gärna kunna vara en kvinna, eller hur? Spännande är det med författarpseudonymer i alla fall. Dessutom verkar boken riktigt spännande. Så jag ser fram emot att få läsa Hypnotisören. Vem tror du gömmer sig bakom pseudonymen Lars Kepler?

En mailintervju med Lars Kepler kan du läsa hos Svensk Bokhandel.

Min man och jag köpte en gång ett hus av en 91-årig kvinna. Det låg ganska ensligt och hon tyckte att det började bli svårt att klara av det dagliga livet med trappor och allt, synen var på väg att svika henne. Tillsammans med sin hund flyttade hon därför till ett enplansradhus. När hunden dog strax därpå köpte hon en ny. Det var inget snack om saken. Hon skulle komma att leva i ytterligare tre år.

Karin Thunberg i SvD skriver här om Inger Possenius Bichara, som just debuterat som författare, 91 år gammal. Berättelsen om hennes liv tillsammans med den egyptiske läkaren, senatorn och jordägaren Zaki Bichara, som hon gifte sig med av misstag, blir man ju sugen på att läsa. Nästa bok är redan på gång. Framtiden ser mycket ljus ut.

Hej alla debutanter och debuterande!

Hur ska vi hinna läsa varandras böcker? Jag har för avsikt läsa alla böcker som diskuteras på den här bloggen, men jag måste erkänna att jag ligger efter. Manusarbete brukar ta överhand. Ibland deppar jag över hur lite jag hinner läsa – jag lånar, köper, får böcker. Jag luktar på dem. Bläddrar i dem. Känner på pappret. Läser de inledande sidorna. Drömmer om att få tid. Jag har en morgonbok där jag läser ett kort kapitel varje dag och en nattbok där jag alltför ofta misslyckas med att läsa några sidor innan jag somnar; sömnen brukar nämligen hinna ifatt mig. Sedan har jag några böcker på jobbet, två i ryggsäcken, ett par hemma hos mina föräldrar i Ohio som jag började läsa för några år sedan och hoppas fortsätta med till sommaren… Ibland känns det om om det är bara min hustru – samt barnen – som lyckas läsa ut böcker.

Om inte vi läser varandras böcker, hur ska vi förvänta oss att andra ska göra det?

/Kevin

Idag var det premiär för Bokstunden med lunch på Älmhults bibliotek! Närmare 30 personer var det som kom för att spisa både böcker och paj. Det är sannerligen en svårslagen kombination! Var det någon som missade vad en bok eller författare hette eller kanske någon som är nyfiken på vilka böcker vi pratade om har ni listan här:

 Smultron och svek (Familjen kring La Stella) av Eva Swedenmark och Annica Wennström

 Hallon och hat (Familjen kring La Stella) av Eva Swedenmark och Annica Wennström

 Vinbär och vemod (Familjen kring La Stella) av Eva Swedenmark och Annica Wennström

 Den onda viljan av Karin Fossum

 Innan jag dör av Jenny Downham

 Den sista dagen av Caroline Giertz

 Boktjuven av Markus Zusak

Styggelsen: skräckroman av Amanda Hellberg

 … alla för en av Maria Adolfsson

 Dårens dotter av Mian Lodalen

 Dödergök av Katarina Wennstam

Visst är det ofta så att det är samma böcker som recenseras i olika tidningar, i radio och i tv? Vad är det som gör att det blir så? Dessutom bedöms de ofta likvärdigt.

En bok som däremot fått blandad kritik är Marianne Cedervalls debutroman Svinhugg. Så här skriver t.ex. recensenten i Skånskan: “Trots all död blir man glad av att läsa Svinhugg. Det är en strålande vacker Gotlandsskildring som bjuder på både en befriande humor och en befriande ilska, samt på en författare som verkar fast besluten att gå sina egna vägar”. I Svenska Dagbladet låter det däremot så här: “… en ganska torftigt berättad historia, som i uppbyggnad, karaktärsteckning och psykologi inte når längre än det tvådimensionella”.

Så det ska bli spännande att läsa denna debutant och se vad jag själv tycker.

Det är fler debutanter än på länge i vårens skönlitterära utgivning, skriver Svd. Dem har jag inte hunnit bli nyfiken på än.
Carina Rydbergs science fiction vill jag läsa, och Elisabeth Rynell, och så blir det intressant att se vad David Lagercrantz gör med brittiske matematikern Alan Turings öde. Han var ett geni, knäckte tyskarnas Enigmakod och jobbade på att skapa artificiell intelligens. Han var också homosexuell, vilket då (1950-talet) var olagligt i England. Han dömdes för samma brott som Oscar Wilde och tvingades börja äta östrogen. Sen dog han på ett mystiskt vis av cyanidförgiftning, med ett halvätet äpple bredvid sig. (Snövit, någon?) Hans mamma hävdade envist att det var en olycka, men det är ganska vanligt att anhöriga till människor som begår självmord gör det.
Lagercrantz bok beskrivs som roman, inte biografi.

——————-
Läs även andra bloggares åsikter om Carina Rydberg, Alan Turing, Elisabeth Rynell, David Lagercrantz, debutanter, vårutgivning

Henrik Petterssons debut Jehovasjäveln är ett starkt porträtt av en pojke som växer upp i en rörelse med glasklara regler och svar på allt. Under uppväxten är hans värld helt svartvit och han är säker på att han vill vara ett “vittne för sanningen”. När han blir lite äldre och träffar Emma, som också är medlem men som ifrågasätter det mesta, börjar han långsamt att tänka annorlunda.

Jag sträckläste denna fascinerande bok om att leva i två så totalt olika världar samtidigt. Att leva i samhället, men samtidigt hålla sig helt utanför och invänta något helt annat. Och att våga börja omvärdera sin värld.

Barnet och jag vände oss mot varandra som solrosor vrider sig efter ljuset, är beroende av det och existerar på grund av det. Vi lever alla som heliotroper i ett enhetligt beroende av varandra.

Det här är en berättelse om en kvinna som bor ensam i en lägenhet i ett land som hon inte hör till. Hon har sjunkit in i ett tillstånd av hopplöshet, ingenting betyder någonting, när hon möter en pojke som bor i samma hus – hos sin farmor. Det utvecklas ett vänskap mellan dem. Vem är det som behöver denna vänskap mest, barnet eller kvinnan eller båda två? Vänskapen gör – i alla fall – att kvinnan så småningom hittar sitt eget liv och glädjen. Hon blir vuxen, tidigare var hon ett barn. I början var det två barn som möttes, pojken med sina drömmar och kvinnans eget barn inuti sig själv.

Josefin Roos har författat en otrolig vacker bok; Heliotrop, som fängslar med sin poetiska stil och med sin livsvisdom som man inte kan låta bli att ta emot. En berättelse med överraskande vändpunkter som inte lämnar en tom. Den rör. Efter att man har lagt ifrån sig boken lever den hos en ett tag till.

Heliotrop = en växt som följer solen.

Semestertider… Visst är det härligt?! Tänk ALLA böcker som kommer att bli lästa. Och vädret kan vi strunta i. Regnar det kryper jag upp i favoritfåtöljen med en filt över benen och skiner solen får böckerna följa med till stranden. Jag har samlat två rejäla högar (till slut fick jag lägga ner dem på golvet, eftersom tornet som bildats på bordet bredvid sängen började luta på ett oroväckande sätt). Dessutom har jag massor av böcker på min sommarönskelista…

Imorse började jag på Vill inte minnas, kan inte glömma av Elina Hirvonen, en bok jag länge tänkt läsa (som så många andra). Därefter tänker jag ta itu med Kicki & Lasse av Peter Kihlgård. Johanna Nilssons senaste bok SOS från mänskligheten kommer sedan. Liksom Livets uppkomst av Joyce Carol Oates.

Böcker som elever och andra låntagare rekommenderat är Babbeldrottningen av Meg Cabot och P.S. Jag älskar dig! av Cecilia Ahern (kanske har ni sett filmen). Kan tänka mig att båda är ganska söta och lättsmälta… Precis lagom sommarläsning alltså.

Jens Lapidus är aktuell med Aldrig fucka upp, men jag har fortfarande inte hunnit med Snabba cash. Det är inte ofta jag känner för att läsa deckare, men på sommaren kan jag allt bli lite sugen.

Bengt Ohlssons Hennes mjukaste röst hade jag nästan glömt bort, nu går den att köpa som pocket. Jag gillade verkligen stämningen i Gregorius.

+ en massa nya barn- och ungdomsböcker… Hans majestäts drake och Jadetronen av Naomi Novik är de två första delarna i en ny fantasyserie. “Mästerlig” har jag hört och passar helt säkert ung som gammal.

Några nya, några gamla, en salig blandning - det brukar bli en bra… Jag är lite nyfiken på hur alla andras boklistor för sommaren ser ut? Dela med dig genom att skriva en kommentar. En härlig BOKVINST står på spel!

Efter en mer ordentlig läsning av Höstens böcker tror jag mig ha hittat en trend eller en riktning. Det verkar vara farmödrarnas höst…

Hon älskade är en berättelse om Helena Henschens farmor Signe, född 1885 och dotter till den kände bankiren och konstmecenaten Ernest Thiel. Signe som deltar i kampen för ett nytt samhälle, engagerar sig i kvinnofrågan och under andra världskriget deltar i uppbyggnaden av något som kunde bli en svensk motståndsrörelse.

Ännu en av Joyce Carol Oates romaner kommer på svenska (jippie!). Dödgrävarens dotter är tillägnad hennes farmor och bygger delvis på farmoderns dramatiska levnadsöde. Så här står det om den på förlagets webbsida: “i slutet av 30-talet anländer den tyskjudiska familjen Schwart till USA, på flykt undan nazisterna. Det enda arbete som fadern, tidigare matematiklärare, erbjuds är som dödgrävare och kyrkogårdsvaktmästare. Den bräckliga familjen förföljs och hånas i staden där de slår sig ner och allt slutar i en våldsam tragedi. Sextonåriga Rebecca, dödgrävarens dotter, lämnar hemmet, får arbete som hotellstäderska och hamnar snart i ett äktenskap med en misshandlande man. Tillsammans med sin lille son flyr hon, byter identitet och hela tiden med den begåvade sonens bästa för ögonen tar hon sig fram genom efterkrigstidens Amerika.” 

Elin Boardys debutroman Allt som återstår har jag redan nämnt en gång på Boksynt, och om jag minns rätt så är den skriven med tanke på en äldre släktings levnadshistora. Emma stannar kvar på gården och tar hand om den tillsammans med sin far när de andra syskonen bestämmer sig för att resa till Amerika. Hon och drängen Emil finner varandra och barnen kommer, det ena efter det andra. I Europa rasar första världskriget. Och Emma är fast på samma plats som modern före henne.

Dock får vi vänta tills i augusti (Hon älskade och Allt som återstår) och september (Dödgrävarens dotter) innan böckerna finns på ett bibliotek nära dig. Finns det fler böcker som bygger på en älskad farmors liv?

Ögonblicken, ja.

Jag tror att jag har haft en av mina största läsupplevelser någonsin. Tack vare Jenny Downhams debutroman Innan jag dör.  Jag vågar nog till och med säga att ska du läsa en enda bok i år så läs den här. På bussen hem igår åkte solglasögonen på eftersom ögonen ideligen svämmades över av tårar. Då och då fick jag ta ett djupt andetag för att inte snyfta alltför högt.

Det var ett par månader sedan boken kom ut (februari), men jag har liksom inte känt mig manad att läsa den förrän nu. Kanske var det Riittas inlägg om Wijkmarks bok som ändå fick mig att sätta igång? Innan jag dör är också en “vänta på döden”-bok, den handlar om sextonåriga Tessa som har leukemi och bara några månader kvar att leva. Så hon gör en lista över saker hon vill uppleva innan hon dör.

“Jag sätter mig upp och tänder sänglampan. Jag har en penna, men inget papper, så på väggen bakom mig skriver jag: Jag vill känna en killes tyngd ovanpå min kropp. Sedan lägger jag mig ner igen och ser ut på himlen. Den har fått en konstig färg – röd och gråsvart på samma gång, som om dagen håller på att förblöda.”

Det som berörde mig starkast var nog Tessas osvikliga tro på att så länge som hon bryr sig om saker kan hon inte dö. Det är först när man inte bryr sig om något längre som döden kan träda in. Hon tar inte farväl av livet, utan lever det fullt ut. Men döden kommer, det gör den…

P.s. Boken står bland vuxenböckerna, men den passar ung som gammal.

Idag väntade en glad nyhet när jag kom till jobbet. Höstens böcker 2008 låg och väntade på skrivbordet. Fullproppad med nya böcker som jag längtar efter att få läsa! Kom och bläddra i den här på biblioteket eller beställ den här.

Än så länge har jag bara hunnit titta igenom debutantsidorna, men där kände jag igen en vän. Elin Boardys roman Allt som återstår kommer vi att kunna läsa i slutet på augusti. Det är ”en familjehistoria som tar sin plats i ett kargt bohuslänskt landskap i början av 1900-talet, genom årstider och människoöden, förbi historiska skeenden och åldersväxlingar, hela tiden med ett sjungande, målande språk. En berättelse om en kvinna, som i sin vanlighet blir alldeles unik”.

Nu kan jag kan knappt bärga mig tills lunchrasten börjar, så att jag kan fortsätta mitt bläddrande i denna underbara katalog!

Just nu verkar det vara en trend bland svenska deckardebutanter att skriva trilogier. Det är alltid kul att läsa debutanter och för mig som gillar deckare är det spännande när det kommer nya deckarförfattare och lite extra kul är det med svenska deckare. För tillfället läser jag Carin Gerhardsens deckare Pepparkakshuset i Hammarbyserien, som ska bli en trilogi om jag förstått det rätt. Likaså ska Mons Kallentofts serie om Malin Fors bli en trilogi och Sandhamnsdeckarna av Viveca Sten likaså. Jag tycker det skulle vara svårt att bestämma att det just ska bli tre böcker i en serie när man börjar skriva. Har författarna valt detta själva eller är det just en trend/en önskan från förlagets sida?

Pepparkakshuset är en deckare som handlar om en man vars barndom präglats av utanförskap och mobbning av jämnåriga. Detta gör att han fortfarande är en enstöring som ingen lägger märke till. Inte ens när han av en slump stöter på en av dessa barndomskamrater och bestämmer sig för att följa efter och sedan mörda denne är det någon som lägger märke till honom. Det ska bli spännande att läsa fördigt och se hur det ska sluta.

Sedan tänkte jag läsa Kallentofts Midvinterblod och Stens I de lugnaste vatten och så får jag se om det är någon av dem som jag vill fortsätta att följa…

Så var det fredag igen… I onsdags firade vi Världsbokdagen så det stod härliga till. Karin Brunk Holmqvist kom och hälsade på och det var roligt att se så många av våra låntagare på en och samma gång! Karin berättade om sina böcker och karaktärerna i dem och delade med sig av små fadäser ur sitt eget liv. Ja, skratten bubblade lite varstans! Karin tycker att vi ska försöka skratta lite mer åt det som är jobbigt och svårt, då blir allt mycket lättare! Jag som ändå tillhörde den yngre skaran av publiken kunde kanske inte skratta igenkännande åt allt (mouche, stärka kjolen i sockerlag, varma vågor genom kroppen??) men den varma atmosfär som sänkte sig ner över samlingen gosade jag gärna in mig i.

Dolly i Hey Dolly av Amanda Svensson är nog mer min generations kvinna! Häromdagen slukade jag denna bok. Men jag måste nog ta och läsa den en gång till. Lite långsammare. Den är kort – bara 150 sidor – men poetisk så det förslår (på ett vardagligt sätt!). Jag gillade den starkt!

Den handlar om Dolly, en artonårig medelklasstjej, som bor med sin familj i Malmö. Hon är uttråkad både i sitt förhållande med pojkvännen och med sitt liv i stort. Hennes dagar går mest åt till att experimentera med cigaretter, alkohol och droger och så att fika med sina vänner. I brist på annat gör man saker som att röka tills man spyr…

Men jag gillar inte Dolly, jag hatar nog henne till och med… Hon är skitjobbig! Vulgär, elak och alldeles för mycket uppe i sig själv. Fast i mig gnager en tanke om att jag kanske är avundsjuk?! Jag önskar kanske egentligen att det fanns lite mer Dolly i mig? En Dolly som inte bara säger ja, utan NEJ! Och kärleksfull är hon ju på sitt sätt. Till exempel när hon lägger ut en annons på ebay där hon försöker sälja en av sina bästa vänners (en tjej som precis har försökt begå självmord) oskuld för att visa hur många miljoner snubbar det är som faktiskt tycker hon är snygg. Dolly raderar såklart annonsen när priset är tillräckligt högt – så får alla fula gubbar en känga också! Det gillar jag!

Läs också Aftonbladets intervju med Amanda Svensson.

Igår delades Författarförbundets Barn- och Ungdomsektions debutantpris SLANGBELLAN ut. Jag hejade inte helt otippat på Bryta om av Åsa Anderberg Strollo men blev ändå både rörd och glad när

Louise Halvardsson

vann 30 000 pix och ett väldigt snyggt diplom som gjorts av Kenneth Andersson.

Flaskposten var såklart på plats, kolla in, och jag bekände att det var jag som beklagat mig över syndandet i boken. – Delicatobollen, ja! skrattade en überlycklig Louise, som ju också tycker att det är HEMSKT med allt syndande.

Supergrattis!

Vart tog den av Malou utlovade e-ro-tiiiii-ken vägen? För att behandla ett “sado-masochistiskt förhållande” som jag vill minnas att det kallades i programmet, innehåller skildringen inga särskilt upphetsande detaljer. Ok då, en, lite kittlande, som jag bara var tvungen att läsa högt för K på något pendeltåg/t-bana. Förlåt om någon tog illa opp. Men jag blev så lycklig när det äntligen kom lite rajtantajtan.

Utan några vidare förhoppningar på erotik går jag nu vidare till en annan, av mig efterlängtad, DN-skribent som begår skönlitterär debut, samtidigt som jag nog läser om Anne Cassidys En andra chans inför måndagen då högen avhandlas en andra gång. 15 maj är det f. ö. presentation inför personalen, då U och jag än en gång hispar runt i nervositeten före och lättnaden efter.

utläst omringad av fyra tuggummismaskande gymnasiebrudar som kom på en fantastisk idé:

“Ja! Vi stör alla på tåget! Jag lyssnar på musik och sjunger med, så får ni gissa vilken låt det är!” Allmänt bifall, varpå bitterfittan Ka vägrade byta plats, satt kvar och surade samt slutläste den första vuxenboken på länge*. Ni har säkert läst typ allt som finns att läsa om Myrrha tidigare, mycket förhandspublicitet och många recensioner/utlåtanden i såväl tryck som bloggvärld, varför jag inte uppehåller mig vid handlingen i denna blogg.

För det första: jag håller inte med de allra mest negativa recensionerna, av vilka jag länkade till en riktigt elak här. Den “recensionen” kan inte ha varit något annat än en personlig (magsur) vendetta och jag har svårt att begripa att tidningens redaktör ens lät texten gå i tryck. För det andra: det är en debut vi har att göra med, låt vara att författaren skrivit essäböcker och journalistik tidigare. Jag anser mig inte ha tillåtelse att bedöma en debut efter samma (stränga) kriterier som en väletablerad författares verk.

Alltså, eller För det tredje, fjärde och nn:te -

Det finns många förtjänstfulla partier i Myrrha. I berättelsen om det omaka heteroparet som vänder ut och in på såväl köns- som klassroller löper språket smidigt över sidorna och precisa dagboksanteckningar blir pikanta inslag i en annars rätt poetisk text. Mitt ex har fått många hundöron, särskilt i den tredje delen, “Kedjan”. Jag fascineras av de voyeuristiska inslagen där Arthur iklär sig Observatörens roll och jag minns med förtjusning andra artonhundratals-/sekelskiftesskildringar på liknande teman. Också fenomenala Susan Sontags Regarding the pain of others kommer för min blick (sorry, behöver nog lite kaffe för att inte bli alldeles för corny här).

För övrigt: Annan factionlitteratur är jag inte helt bekant med, men älskade (älskar?) åtminstone Sara Stridsbergs Happy Sally och Drömfakulteten – ser fram emot att stifta fler factionbekantskaper med tiden.

Dessutom: Också jag besåg utställningen – som Ulrika Kärnborg inspirerats av – när den visades i Kulturhuset (Stockholm) och förtjusades av fotografierna samt berättelserna kring dem.

Hjärtliga hälsningar,

Eder Ka

* och som låg i bokhorornas godispåse tillsammans med annat gott och blandat. Jag behövde alltså inte invänta biblioteksexet, vilket jag förberedde mig på tidigare.

PS. Jag använder taggen Lesbianer i anslutning till denna blogg, även om det i Myrrha endast förekommer EN ynka sådan och det i en bisats. Jag längtar efter mer litterär homofili. DS.

Kolla här, hörrni, ni som liksom jag är nyfikna på Hassan Loo Sattarvandi:

Onsdag 12 mars kl 19
Författarbesök – Hassan Loo Sattarvandi
Hassan Loo Sattarvandi är född 1975 i Teheran och kom till Sverige som treåring.
Han har läst litteraturvetenskap och arbetat som fritidspedagog i Hagalund där han är uppvuxen.
Debutromanen Still har kallats ett avgrundsvrål till roman.
Romanen utspelar sig en sommar i Hagalund där vännerna Nemo, Saladin, Ivan och Foggy desperat försöker få tiden att gå.
Arbetslösa och uppgivna driver de runt, röker på och tompratar.
Sattarvandi ger en mörk skildring av förorten där monotoni och droger frodas.
Han tar uppenbart ställning för de ickepriviligierade i förorten och pekar på stora klassmotsättningar.
Moderator: Heléne Nyman. Fri entré.
Ett program i samarbete med Författarcentrum.
Haninge kulturhus
Arr: Kultur & Fritid och ABF Södertörn

PS. Det tar 24 minuter att åka pendeltåg till Handen från Stockholms central. Ingen större katastrof alltså, bara bra om man gillar att läsa till tågs. Sen är det lätt som en plätt att hitta kulturhuset. Rakt-fram-principen fungerar utmärkt. /Ka