Den senaste tiden har präglats av ovisshet. Ovisshet är inte något dåligt, men det känns inte alltid så trevligt. Livet är inte heller alltid trevligt, och det finns alltid något vi inte vet. Alltid något ovisst. Till och med (varför “till och med”?) Derrida skulle hålla med mig om att en viss mängd ovisshet rentav är nödvändig för att det ska gå att röra sig (genom existensen, att existera såsom rörelse). Framtiden (l’avenir) är alltid oviss. Denna framtid, denna ovisshet är det som blir till något (förmodligen). Även den ovisshet som inte vanligtvis kallas för framtid (futur), skulle kunna betraktas som framtid (l’avenir).
Jag är ovetande till en viss grad, till varierande grad. Jag måste vara det för att kunna vara överhuvudtaget.
Det är bra att vara till viss och varierande grad ovetande. Jag vill och kan inte veta allt.
Det jag inte vet om förhållandet mellan till exempel dekonstruktionen och till exempel zen, får gärna fortsätta vara på det sättet. Fortsätta i rörelse. Ovisshet i rörelse, mer eller mindre. Mycket står på spel utanför mitt medvetande. Jag vill inte att det ska vara på något annat sätt, det är inte på något annat sätt.

Alltså kan jag gott fortsätta med allt jag gör som jag gör därför att jag anser att det är rätt – eller snarare: Det jag gör som jag anser är rätt därför att jag gör det (inte då själva anseendet, utan handlandet som får mig att anse att handlingen är riktig).

I mitt mer eller förvånansvärt ofta mindre stilla sinne har jag fått för mig att det finns en del likheter mellan den logik som Derrida använder i sin dekonstruktion, och den som länge tillämpats för att förklara zens filosofi. Varför vet jag inte riktigt. Vinklarna har inte fallit på plats.

Det måste ha något att göra med förgängligheten, först och främst.

Även de undanflyende gränserna, paradoxen mellan del och helhet, en slående realism, empirism, språk och hanteringen av begrepp såsom oändlighet, ändlighet, döden, intet etc. har också fått mig att fundera.

Jag håller mig till dessa ytliga beröringspunkter för tillfället.
Jag behöver mer tid. Jag skapar mig mer tid.

Dagens seminarium fick mig för ett ögonblick att se vad jag bör göra.
Nu är det borta, men jag minns fortfarande min instinktiva respons.

Jag bör. Jag gör.

Jag ber om ursäkt.
Fokus skiftar.

[kolon] :

Den ack så franske, den alltför franske, den alltså filosofiske franske filosofen Jacques Derrida, har med sina ord monterat ned språkets dimma och bakom tavlans polerade yta kvarlämnat den av guldram ringmärkta och skamfilade (med försök till med diskretion ditmålad färg så vit) väggen. Väggen med stor punkt. Inhalering.

[parentes] (

Lagom interlogt:
Jag har hittills praktiserat zazen, sittande zen, vilande ansträngning, havssömn, djup kontemplationens motsats, djup ytlighet och dålig varaktighet, ett antal hundra gånger. Kanske 400 rentav. Exakta tal är i alla fall ointressanta. Hursomhelst är det så att jag fram till för ett par dagar sedan, veckor möjligen, trott att jag på ett ganska bra sätt lyckats uttala mig om dess teoretiska biprodukt (ej grund alltså. Praktiken är själv grund, teorin är “postumt” påkommen). Zen brukar den också kallas av de ivriga läsarna som glömt att använda sina bakdelar för ofta. Namn som zenbuddhism, buddhism, buddhadharma/dhamma, Buddhas lära, vägen, mahayana etc. tillämpas även. Oavsett vad man väljer att med munnen fukta och beskäftigt salivera och i omnejden vomera, är det ungefär vad jag talar om. (Jag medger att jag kommit av mig vid det här laget. Dravel som detta blir inte någon roman.)
Det jag menar är alltså att jag för tillfället arbetar med en svacka i avsaknaden av tvivel vad gäller legitimiteten (varför kräver jag något så banalt av en praktik?), på grund av les théories philosophiques de monsieur Derrida. Ich arbeite auch mit die Umwandlung av att uttrycka mig mer korrekt. (Ursäkta mina bristande kunskaper i ovanstående europeiska språk.) Problemen uppstår dock i att jag får svårt att kommunicera med personer som använder sig av mitt tidigare sätt att uttrycka mig, trots att de skulle kunna mena och förstå precis vad jag med mitt nya sätt att uttrycka mig menar och förstår, utan att jag riktigt skulle vara säker på att de faktiskt gör det och därför tvivlar på att överhuvudtaget något som genom vår språkliga (men dock hittils endast hypotetiska) kommunikation överförts innehållit ens det allra ringaste spår av någonsomhelst sanning.

[slutparentes] )

Jag vet inte mycket om vare sig Derrida eller dekonstruktion än (om någonsin), men jag har insett att det skulle kunna föra med sig komplikationer när det gäller att med ständigt avancerande ögon läsa texter som är och förblir (tills det att de förgås) förpassade till ett språk alltför hårt knutet till (och med) den klassiska metafysiken(s band). I alla fall i översättning, eller delvis i översättning.
Egentligen tror jag inte att det är ett problem av större vikt. En sanning eller åtminstone ett sanningens oumbärliga villkor bör inte kunna vara i konflikt med en annan sanning (om denna är lika sann, vilket den bör vara för att ens få kallas sanning med samma ord som ordet sanning i samma menings föregående sats).

Det som hänt är alltså att jag stött på en än den tidigare om möjligt än mer välformulerad filosofi, vilket lett till att jag börjat tvivla på den tidigares legitimitet (inte den gamla slagdängan nu igen!) och således även dess praktik. Notera väl ordet således, eftersom jag redan pekat ut att en härledning i den riktningen inte bör tas på allvar (jag tar nästan aldrig mig själv på allvar).

Förmodligen är det helt enkelt bara jag som försummar min praktik alltför mycket och därför glömmer att det är skillnad på filosofi och praktik. Trots denna skillnad hade jag aldrig trott att det på denna sidan Indien skulle kunna växa fram en filosofi som likt klassiskt metafysiska filosofier inte är alltför olik praktikens filosofi, vilket kanske är anledningen till att jag blivit så konfunderad av de språkliga skillnaderna att jag inte riktigt vetat om jag skulle se dem i samma ljus eller om det fortfarande rörde sig om en helt annan typ av tänkande (eller skeende, agerande, etc.).

Det är ändå skillnad (différance, haha). Punkt.

Till kuddarna!

Da gerade in Zeiten des Wahlkampfes und auch sonst zunehmend immer mehr eine reine symbol- und funorientierte Politikausrichtung stattfindet – Stichwort Eventcharakter – sei es nun mit einem Technowagen der Piraten auf der Demo “Freiheit statt Angst” (video) oder mit Lichtkanonen die Piratenflagge irgendwo ranbeamen – oder PIRATENPARTEI mit reversen Graffitis – dann gehts mir so, dass ich da Inhalte vermisse. Manche Nerds meinen dazu, dass Inhalte unnötig wären an diesen Punkten. Da geht man in Richtung Guerrilla-Marketing und kommt sich ganz modern vor. Dabei stamt die Idee bereits aus den 80er Jahren.

Man kann aber auch weiter zurückgehen und die Methoden von Edward Bernays wie den Torches of Freedom von 1929. Kennzeichen von diesen PR-Kampagnen oder auch Propaganda ist ein Weltbild (#Sooooo20. Jahrhundert), bei dem auf der einen Seite ein Sender steht und auf der anderen Zahl eine Vielzahl an möglichen Empfängern (one to many). Im Falle der Piraten geht es darum zu kommunizieren: Gehe wählen & zwar Piratenpartei. Da ist der Wähler nur insofern gefragt, als dass man seinen Fragen zuhört um diese zu beantworten – nicht etwa von einer Bürgerin zu lernen – nachzudenken – zu neuen Lösungen zu kommen.

Ich habe das Gefühl wir leben immer mehr in einer Zeit des ständigen Wahlkampfes – gerade vielleicht auch im Kapitalismus, der uns durch und durch durchdringt. Wettbewerb der Ideen. Keine Zeit fürs Nachdenken. Auf der einen Seite die Wissenden – und auf der anderen Seite die Unwissenden.

Dabei geht so einiges verloren:

• Aktivierung statt Mobilisierung. Aktive mit eigenen Gedanken könnten interessanter sein als brainwashed followers.
• In der vollen Dynamik eines Diskurses könnten neue Wege aufgezeigt werden.
• Es gehen Räume verloren im Alltag, in denen jeden Tag die Themen gesetzt und gelebt werden könnten. Bzw. werden diese nicht erzeugt.

Die Konfrontation mit dem Staat auf der Ebene Großdemo z.B. begegnet dem Staat genau dort, wo er am stärksten und besten vorbereitet ist. In einem persönlichen Gespräch hingegen wäre er gar nicht präsent.

Das Unfertige ist das Offene – nicht das Besitzen der Wahrheit ist spannend, sondern die Möglichkeit des Wandels – der echten Begegnung. Insofern ist in meinen Augen das meiste, was sich derzeit so im politischen Aktivismus tummelt nichts anderes als eine Reproduktion bestehender Verhältnissen mit anderen Inhalten. Das ist nicht radikal sondern gewöhnlich.

Nur zu lustig wie die Propagandisten dieser Bewegungen von sich behaupten modern zu sein – modern ja – im Ursinne des Modernen, der Avantgarde – aber nicht in einem neuen Sinne – des postmodernen Zugangs – im Sinne einer Dekonstruktion.

Was kleines für zwischendurch (zitiert nach meiner Erinnerung aus der Sendung “Stern TV” vom 15.07.2009 zum Thema Intersexualität):

Günther Jauch fragt Frances Kreuzer: “Folgt die Psyche immer dem chromosomalen Geschlecht? Fühlen sie sich als Mann?”

Antwortet Frances Kreuzer: “Das werden wir immer gefragt, daher frage ich mal Sie. Wie fühlen Sie sich denn als Mann?”

Jauch: “Gut”

Kreuzer: “Das ist ein Zustand aber kein Gefühl. Wie fühlen Sie sich als Mann?”

Jauch: “Ich fühle mich als Mann in der Abgrenzung zu Frauen, zum Weiblichen, durch die Unterschiede.”

Kreuzer: “Ja aber wenn sie ein Mann sind, woher wissen sie denn dann, was weiblich ist?”

Jauch: “Da bringen sie mich jetzt aber an eine Grenze.”

Ach wat, lieber Günther, da müssen nun erst Frances und Claudia Kreuzer und Elisabeth Müller zu dir ins Studio kommen, damit du dir mal Gedanken um die Konstruktion von Geschlecht machst. Naja, lieber spät als nie!

D.

Ethvert kirkesamfund har sin egen trosbekendelse, none bestemte trospunkter eller lignende. I Adventistkirken har man således fx ikke en trosbekendelse, men en i princippet dynamisk række trospunkter – i 2005 blev listen udvidet fra 27 til 28, men når jeg i mit lærer-job ser, hvor svært det er for skiftende undervisningsministre i Danmark at afbureaukratisere undervisningssektoren, i forhold til, hvor let det er at føje nye regler til, tvivler jeg ærligt talt på, at en sådan liste over trospunkter i praksis lader sig reducere.

Et eksempel på et trospunkt fra listen kunne være:

Der er en helligdom i Himmelen, det sande tabernakel, som Herren har rejst og ikke et menneske. I denne helligdom gør Kristus tjeneste for os og gør forløsningen, som han en gang for alle vandt ved sit sonoffer på korset, tilgængelig for de troende. Kristus blev indviet som vor store ypperstepræst og påbegyndte sin tjeneste som formidler ved sin himmelfart. I 1844, ved afslutningen af den profetiske periode på 2300 aftener og morgener, påbegyndte Kristus den anden og sidste fase af forsoningstjenesten. Det er en undersøgende domshandling, som er en del af den endelige bortfjernelse af al synd, symboliseret ved renselsen af den gamle hebraiske helligdom på den store forsoningsdag. I denne forbilledlige tjeneste blev helligdommen renset ved offerdyrenes blod, men de himmelske ting renses ved det fuldkomne offer, Jesu blod. Den undersøgende domshandling åbenbarer for de himmelske væsener, hvem af de døde der er sovet ind i troen på Kristus og derfor i ham er værdige til at få del i den første opstandelse. Den åbenbarer tillige, hvem blandt de levende der lever deres liv med Kristus, holder fast ved Guds bud og troen på Jesus og i ham er rede til at blive bortrykket til Guds evige rige. Denne domshandling stadfæster, at Gud er retfærdig, når han frelser dem, der tror på Jesus. Domshandlingen erklærer, at de, der er forblevet trofaste mod Gud, skal modtage riget. Fuldendelsen af denne Kristi tjeneste vil markere nådetidens afslutning før Kristi genkomst. (24. trospunkt/læresætning)

I den bog, jeg er ved at læse, er jeg kommet til et afsnit, der handler om sådanne trosbekendelser og lignende (confessions), og deres tilblivelse, fx. Luthers berømte augsburgske bekendelse fra 1530, Church of Englands 39 trospunkter fra 1572 (i dag stadig 39 punkter, altså heller ikke ret dynamisk), forskellige større calvinske trosbekendelser som den franske fra 1559, den skotske fra 1560, den belgiske fra 1561, den anden helvetiske fra 1562 og Westminsterbekendelsen fra 1646 for at nøjes med none fra det 16. og 17. århundrede.

Citatet, jeg vil fremhæve fra McGraths bog, handler om, at disse forsøg på at præcisere, hvad man tror, har en historisk kontekst, som de passer/passede ind i, og at meningen med dem ikke var, at de skulle være evigt gyldige:

As Karl Barth rightly observes, these confessions were provisional, spontaneous, and practical documents that came into being as a direct response to a challenge of the moment. They were the product of local Christian communities that took the view that confessions of faith were far from having absolute authority and were subject to review and revision by succeeding generations. For Pierre Maury, confessions “are given by the Holy Spirit out of the pressure of a living, historical situation” that raises certain questions that demand answers. In 1966 the World Alliance of Reformed Churches declared that it “could not treat as absolute any of the structures and confessions which we inherit,” but that it must be prepared to “go wherever the Spirit leads, even if it be through that death that leads to new life.” (Fra afsnittet Instruments of Authority: Creeds and confessions)

Konfessionerne er altså ikke lavet for eftertidens skyld, og det må være op til “succeding generations” at revidere. I det øjeblik doktrinerne nedfældes forudsættes det altså, at der er en generation A: dem, der laver trosbekendelsen i forhold til deres egen historiske kontekst – og en generation B: dem, der kommer efter, og som måske mener, at bestemte ting skal revideres i forhold til deres egen historiske kontekst.

Men, spørger jeg så, hvad nu hvis generation B ikke er en ensartet størrelse med en ensartet kontekst omkring sig, fordi samfundet er blevet pluralistisk (eller måske hele tiden har været det, men nu også betragtes og beskrives således)?

1. Skal man så bibeholde det oprindelige sæt doktriner, fordi det ikke vil være muligt at blive enige om, hvad der bør revideres?
2. Skal man forsøge at revidere sættet af doktriner og i revisionen gå på kompromis med sin egen tro efter en opfattelse af at flertallet jo må være ledt af ånden?
3. Skal man revidere OG pluralisere doktrinsættet?
4. Skal man nulstille og lave et helt nyt sæt?
5. Skal man fortsætte med at have et sæt?

Jacques Derrida schreibt in seinem Essay Signatur Ereignis Kontext, dass sich durch einige begriffliche Veränderungen, die seiner Ansicht nach Notwendig sind, das Primat der gesprochenen Sprache vor dem der Schrift auflöst. Derrida schreibt, dass im abendländischen Denken bis zu ihm nur ein Bild geherrscht habe: Es gäbe zuerst die Sprache der Gebärden, die dann komplizierter würde und mit Symbolen arbeitete – die Lautsprache entstand. Die Schrift erweiterte nun das Feld der Kommunikation über die Maße der Lautsprache hinaus. Nun konnte man viel mehr Menschen die viel weiter entfernt waren, eine Kommunikation zukommen lassen. Doch – so Derrida – diese Ansicht setzt einen homogenen Raum der Kommunikation voraus, der für all diese drei Arten der Kommunikation derselbe sei. Hier nehme die Art der Kommunikation keinen Einfluß auf die Ideen die transportiert werden. Das ist laut Derrida falsch, und seine Verabschiedung dieses Bildes hängt mit der Abwendung von der Abbildungswahrheit zusammen. Wenn die Wahrheit etwas ist, was man nur richtig abbilden muss, dann kann man erklären, wieso die Art der Kommunikation nichts am Inhalt ändert. Wenn man aber sagen möchte, dass Denken Sprache und Schrift ist, dann ist der homogene Raum der Kommunikation zerstört. Dadurch löst sich der abgeschlossene Kontextbegriff auf und jedes Geschriebene Zeichen lebt von einer ewigen Iterierbarkeit – ein Neologismus der „Wiederholung“ mit „Andersheit“ verbindet. Es gibt also keine identischen Kontexte. Jedesmal, wenn man zitiert (und das tut man nach Derrida immer), ändert man den Raum von Kommunikation und Bedeutung.
Doch Derrida macht zwei für mich unverständliche Bewegungen:
1) Er argumentiert über den Abwesenheitsbegriff dafür, dass der Schrift der Vorrang vor der gesprochenen Sprache zukomme. Ich kann nicht erkennen, warum dies passiert. Eine mögliche Erklärung wäre, dass der Gedanke, den Derrida ausdrücken möchte – die prinzipielle Unabschließbarkeit jedes Sinnhorizontes, anders gesagt, dass es keine Art zu Sprechen gibt, die eine letztgültige und abgeschlossene Wahrheit darstellt – sich anhand der Schrift leichter zeigen läßt. Es ist leichter, geschriebene Sätze von ihrem Autor zu trennen und zuzusehen, wie andere Menschen diese geschriebenen Sätze je nach ihrem Kontext verwenden – die notwendige Iterierbarkeit jedes Zeichens läßt sich hier vielleicht einfacher zeigen. Vielleicht gibt es für Derrida einen metaphysischen Grund des Primats der Schrift. Ich kann allerdings keinen erkennen und meine, dass eine metaphysische Begründung dem Vorhaben Derridas nur abträglich wäre.
2) Er wirft John L. Austin allerlei unhinterfragte metaphysische Vorraussetzungen vor. Laut Derrida hielt der Versuch der Metaphysiker, den anderen Bereichen des Lebens Vorschreibungen aufgrund ihrer metaphysischen Autorität zu machen, bis zu ihm selbst ununterbrochen an. Ich glaube einfach nicht, dass das stimmt. Derrida hat wohl nicht sehen können, wie sehr diese Idee in Oxford unter Gilbert Ryle zu wackeln begann und wie Quine und eben Austin dies weiterdachten. John Searle brachte gegen Derridas Aufsatz eine berühmte Replik vor, die dann zu dem Buch Limited Inc. von Derrida führte. Meiner Ansicht nach besteht an dieser Stelle ein doppeltes Problem: Viele der Denker, die man unter Dekonstruktivisten oder als die französische Postmoderne zusammensammelt haben wohl immer das Gefühl, die angloamerikanischen Philosophen verfangen sich in metaphysischen Netzen, da sie immer noch versuchten, das letzte, aller erklärende Vokabular – Erkenntnisfundamente – zu finden. Viele angloamerikanische Philosophen haben auf der anderen Seite das Gefühl, dass Derrida ihnen erzähle, was sie schon von Austin und Quine kennen. Deswegen auch die Ansicht Searles, dass Derrida quasi eine seichte und ungenaue Sprachphilosophie betrieb als er Austin diskutierte.

En artikel i Katalanska tidningen El Periodico i februari uppger att Albert Adriá, slutar på att laga mat i köket på vad som flera gånger har utnämnts till världens bästa restaurang, El Bulli, där hans äldre bror Ferran Adriá basar.

Albert Adriá har (förutom att han varit head pastry chef) varit ansvarig för en hel del av den grundforskning som har givit El Bulli dess plats som den absolut mest nyskapande arenan för modern molekylär (eller som storebrorsan Ferran föredrar att kalla det, dekonstruktivistisk) gastronomi. Han är alltså en av de personer som är den direkta källan till de konster som sedan har blivit comme il faux bland Michelin-jagande krogar världen över.

Ingen liten sak i en Gastronomisk värld som har vältrat sig tolkningar av fiskpinnar och potatismos i form av pärlor och rök under det senaste decenniet eller så.

Nu är det anmärkningsvärda egentligen inte att Albert slutar (ryktet har tydligen gått sedan länge att han har velat sluta därför att han känner att han inte kan komma vidare kreativt) utan varför han slutar.

Han slutar nämligen på El Bulli för att sköta sitt, i gastronomisk jämförelse, betydligt mindre äventyrliga Tapas häng, Classic Bar Inopia, i Sant Antoni, en av Barcelonas mindre centrala stadsdelar. Han slutar därför att han hellre står innanför disken på sin Tapas bar , dit vemsomhelst kan komma in närsomhelst för att dricka något litet, äta något litet, umgås lite eller inte umgås alls.

Han söker detta det lilla; något som i sin tur (enligt min mening) leder till långt större uppenbarelser, långt mer värme och medmänsklighet för långt fler människor, än någonsin någon del av dekonstruktionen var den än utövas. 

För övrigt så blir jag glad eftersom jag nu kan ta flyget till Barcelona över helgen och äta på en restaurang som drivs med någon som efternamnet Adriá utan att boka tre år i förväg.

Pintxos återkommer med rapport.

(stinky)