Sitter och rensar i pappersarkivet och tänker att vissa artiklar måste sparas, men att de kanske även är av intresse för andra.

Tjetjenien och Kina i International Herald Tribune

Läste häromdagen i IHT (18-19 July) en artikel av NYT:s fd Moskvakorrespondent C. J. Chivers om den tjetjenska människorättsaktivisten Natalya Estemirova som nyligen mördats. Viktig text som bland annat visar hur öppet hon arbetade, precis som Anna Politkovskaja.

I samma tidning fanns en artikel av Edward Wong som hur det blir allt vanligare med folkliga protester som slutar i våldsamheter i Kina. Den grundläggande frågan i artikeln är till vilken grad kineserna fortfarande är rädda för polisen. Artikeln hänvisar till statistik från de kinesiska myndigheterna om antalet protester och upplopp i landet som 2006 var 90 000 medan det 2003 var 60 000, vilket är mycket bara det.

Maria Heimer hänvisade till samma siffror i en mycket intressant artikel på Brännpunkt häromåret, och menar att dessa protester ofta leder till resultat. Jag använde Heimers artikel bla när jag skrev “Det blir ingen demokrati om inte demokraterna kommer till makten” för BOI för något år sedan.

Barack Obama och demokratiseringen

I slutet av förra året skrev Larry Diamond en artikel på Newsweek om hur den nya administrationen skulle föra demokratifrämjandet vidare efter att GWB hade givit “democracy promotion a bad name”. Han drar flera viktiga lärdomar av de senaste årens misslyckanden efter 1990-talets demokratiseringsvåg, bland annat “Making democracy work proved harder than bringing down authoritarian rule.”

Han argumenterar starkt för att Obama-administrationen bör avveckla embargot gentemot Kuba, och öppna för nya relationer till Iran genom att bland annat avsluta handelssanktionerna. (Obamas briljanta tal till den muslimska världen vid Cairo-universitetet den 4 juni i år var precis den början som behövdes – filmversion textversion – även om förtrycket efter valet satte punkt för förändringen på ett tag)

Vad som behövs är enligt Diamond mer öppenhet gentemot människor som lever under förtryck, “engaging closed societies is the best way to foster change”. Han skriver bland annat att USA måste stötta exilgrupper som arbetar för demokratisk förändring i sina hemländer på ett bättre sätt, främja rättsstat, skapa starka incitament för att de styrande i nya demokratier ska hålla sig till de demokratiska principerna, utöka stödet till oberoende organisationer och medier, samt “the new president should keep in mind the power of example”.

Demokratiturism i Berlin

I höstas var Anna och jag i Berlin och gjorde en hel del politisk turism och plockade på oss olika papper och broschyrer.

Stasi-museet är ytterligare ett av flera säkerhetspolis-museer i Öst- och Centraleuropa som i första hand bevarar stämningen och prylarna från åren av förtryck, men som inte använder detta för att skapa en diskussion om förtryckets syften och resultat. (Broschyren finns på hemsidan.)

I anknytning till museet ligger också Stasiarkivet, där man kan begära att få se sin egen fil, eller iaf få svar på om det någonsin upprättades en. För att få ut filen behöver man fylla i följande blankett: Stasi

Timothy Garton Ash beskriver i boken The File hur han läser filen om sig själv hos Stasi och sedan besöker personerna som hade lämnat information om honom. Även Richard Swartz har i boken Room Service, kapitlet Blacken, skrivit om hur det var att läsa sin egen Stasifil.

Vi hittade också en intressant broschyr från Stasi-fängelset utanför Berlin och en om en utställning om förtrycket av Jehovas vittnen i DDR. Vi hade dock inte tid att åka dit.

Även det nyrenoverade och imponerande Deutsches Historisches Museum gav några intressanta perspektiv på demokratiseringen av Östtyskland, nämligen att den inte hade tagits upp i den nationella historieskrivningen alls ännu.

Museets två våningar med 2000 år av historia avslutas officiellt 1994. Men trots att berättelsen som helhet är magnifik slutar den platt. Fredsrörelsen, människorättsgrupperna, prästerna, journalisterna etc och deras västtyska och internationella allierades arbete hade skuffats undan i ett obetydligt hörn och där fanns inte mer än några videoskärmar och demonstrationsbanderoller som anekdotiskt berättade om arbetet som ledde fram till revolutionen 1989.

Det lilla utrymmet ligger sist i det blå område som behandlar perioden 1949 – 1994 på museikartan nedan. När jag sedan i informationsdisken frågade varför museet berättade så lite om dessa viktiga år för Tyskland och Europa, förklarade personen en aning stött:  “Why, it is a very short period. We have two thousand years of history.”

När jag tittar på museets hemsida nu visar det sig dock att de har en stor fotoutställning om åren kring 1989 nu under sommaren.

I söndags publicerade DN två av de intressantaste artiklarna jag läst om Kuba i svensk press på flera år. En intervju om och en artikel av Yoani Sánches, som sedan några år driver bloggen Generación Y.

När jag häromåret träffade två av grundarna till Otpor i Serbien, och frågade om de ville åka till Kuba för att träffa kubanska dissidenter, var deras första fråga om den andra generationen dissidenter hade presenterat sig ännu.

De jämförde de demokratiaktivister jag berättade om med de jugoslaver som under många år varit emot först kommunismen och sedan Milosevic, men som trots hård kamp inte lyckades åstadkomma förändring. Deras roll hade blivit att upprätthålla en idé om motstånd och om frihet, vilket i sig inte ska förringas.

I serbien var det studenterna i Otpor som lyckades satte en ny bild av kampen, och som gjorde demokratisering attraktiv och snygg för de ungdomar som dittills bara sett dissidenterna som kufar.

Men det var aldrig Otpor som gjorde arbetet bakom hela den enorma medborgerliga kraft  avsatte Milosevic hösten 2000, men det var Otpor som visade hur det faktiskt var möjligt.

I det perspektivet har Yoani Sánchez inte bara skrivit mycket klokt och läsvärt, utan främst skapat bilden av att hennes generation faktiskt kan bryta det informationsmonopol som den kubanska regeringen lagt över ön i 60 år, och murat fast idén om att alla kan bidra till förändring. Denna bild är viktigare än alla de handlingar hon någonsin själv kan göra.

Läs även andra bloggares åsikter om Kuba, blogg, demokrati.

Idag publiceras denna artikel på Att dricka liberalt. Hoppas att den gillas.

Erik

Socialdemokraternas supporterorganisation, folkpartiets medlemsvärvningskampanj och KDU:s argument för att inte ha någon medlemsavgift visar återigen att partipolitiken håller på att dö Sverige. Men det är få som tar det på allvar.

Förvisso säger nu alla att de ska lära av Barack Obama engagerande kampanj, och visst finns det mycket att lära. Men istället för att hänge sig åt flockbeteende, kan vi som bryr oss om den liberala partipolitiken lära av andra öppna gemenskaper som skriver program tillsammans. Det är nämligen inte partipolitiken i sig som är felet. Det är de proprietära partiprogrammen som har gjort sitt.

Att dagens politiska partier inte lyckas mobilisera människor för partipolitiken är deras eget fel, och beror på att de har förlorat förmågan och viljan att ta till vara människors kunskaper och engagemang.

Partipolitiken är livsviktig

Och detta är ett problem eftersom att den parlamentariska demokratin i Sverige helt vilar på aktiva och öppna politiska partier.

Men när de politiska ungdomsförbunden inte mobiliserar mer än några tusen medlemmar ihop och medelåldern bland partimedlemmarna är en bit över 60, blir rekryteringsbasen för framtidens folkvalda bara någon tiondel så stor som den som dagens politiker har sitt ursprung i.

Partierna är dessutom själva kanalen mellan medborgarnas engagemang och de politiska besluten. I ett samhälle med stängda politiska partier blir medborgarna utan möjlighet att påverka politikens innehåll. Deras makt reduceras till att vart fjärde år välja mellan olika kandidater.

Och om demokratin inte fungerar, kommer också friheten att undergrävas. Maktfullkomlighet drabbar alla politiker som inte behöver ställas till svars för sitt styre och som inte utmanas i politikens innehåll.

Partier som fotbollslag

Men vad har då dagens partier för syn på sina medlemmar. Som supporter för socialdemokraterna är det uppenbart att tanken är att man ska stå vid sidan om och heja på: “Nu söker vi fler supportrar för vår idé”, är själva budskapet. Förhoppningen i folkpartiets kampanj är att regeringens budget ska locka människor att gå med, men vad de nya medlemmarna ska göra sen är otydligt. Och KDU ser sina medlemmar som ett simpelt verktyg för att få statliga bidrag.

Förutom några pliktskyldiga formuleringar om hur viktiga medlemmarna är för att tillsätta poster och få “mothugg” på politiken, så finns det hos organisationerna inget tecken på att de tror att de potentiella medlemmarna har något som partierna kan dra nytta av, utom möjligtvis som fotarbetare i valrörelsen.

Utgångspunkten för de tre organisationerna är istället att intresset för politiken och samhällsutvecklingen har minskat, och att det moderna partiets uppdrag är att leverera något som medborgarna kan heja på när det är val.

Om de politiska partierna ska ha en framtid – vilket i sig alltså är oerhört viktigt – måste de istället erbjuda en gemenskap genom vilken medlemmarna tillsammans kan förändra problem som de är engagerade i. För varför ska man vara medlem i en organisation som inte tror att man kan bidra med något på riktigt? Det är inte medborgarna det är fel på, utan partiernas syn på medborgarna.

Partiarbete som kommunikation

Partiarbete är i grunden ett kommunikationsarbete – men inte utåtriktat som utspelspolitikens företrädare önskar – utan ett internt. Det består av ett kontinuerligt samtal där man med demokratiska metoder kommer överens om hur det gemensamma partiprogrammet ska lyda, och om vilka personer som ska ansvara för att förverkliga det.

Men istället för att fundera över hur 100 år av kommunikationsutveckling kan användas för att göra arbetet på ett bättre sätt än tidigare, har partierna bestämt sig för att det är just de klassiska organisationsformerna som ger det bästa resultatet vad gäller såväl partiprogram som företrädare. Politikutformningen bygger fortfarande på partistyrelseförslag, rådslag, motionsskrivande, utskottsförhandlingar, plenumdebatter och redaktionskommitteer etc.

Faktum är att de svenska politiska partierna skulle fungera ungefär som vanligt, om än lite långsammare, om internet plötsligt försvann. De arbetar på i princip samma sätt som vid demokratins genombrott i Sverige: post (förvisso elektronisk men likväl post), telefon och partimöten. Men det är inte ett bevis på partiernas överlevnadsförmåga, utan ett bevis på att de lever i en helt annan tid.  Det är en absurd tanke i varje annan organisation.

Partiprogram som open source

När Att dricka liberalt skapades, diskuterade vi därför inte bara behovet av att förnya den liberala opinionsbildningen, utan även behovet av nya politiska organisationsformer. Olika former attraherar olika människor, och med nya former skulle vi därmed kunna hitta nya perspektiv på framtidens liberala utmaningar. Vi skapade då wikin Ett liberalt parti för att se vad som händer om man använder ett av de nya kommunikationsverktyg som finns för att många människor ska skriva en text tillsammans.

När Johan sedan skickade texten The Cathedral and the Bazaar, av Eric Steven Raymond som behandlar författarens lärdomar av arbetet med open source-programmet Fetchmail och operativsystemet Linux, blev det uppenbart att det fanns mer lärdomar att använda hos open source-rörelsen än just själva tekniken. Den har funnit en organisationsform och ett arbetssätt som andra öppna organisationer kan lära mycket av.

Katedralen representerar här den auktoritetstrogna och slutna organisationsmodellen, och basaren en platt nätverksmodell där alla deltagare fyller olika men viktiga funktioner.

Tro det eller ej, men när man läser texten blir det tydligt att skillnaden inte är så stor mellan ett partiprogram och ett dataprogram. De ska upprätthålla ett antal principer, fungera i oväntade och nya situationer, vara möjliga att skriva om när verkligheten förändras, och hela tiden vara tillräckligt attraktiva för att många ska vilja använda dem.

Och om en öppen gemenskap har lyckats skriva ett avancerat operativsystem som Linux genom att alla som vill bjuds in att påverka hur det ska se ut, skriva om, rätta fel och bygga in nya funktioner, borde det vara fullt möjligt att skriva ett partiprogram med samma metod.

Raymonds lärdomar är därför centrala för alla som vill bygga en organisationsform som tar till vara så många ideellt engagerade människors kunskaper som möjligt, tex:

• Utgå från det som redan finns, försök inte börja från noll.
• Låt deltagarna arbeta med problem som intresserar dem, inte med det som intresserar andra.
• Erbjud ledarskap som inte bygger på maktrelationer, utan på att deltagarna i arbetet bekräftas.
• Behandla deltagarna som den värdefullaste resursen i arbetet med programmet.

Och det kanske viktigaste för att skapa självförtroende i en organisation med många människor, är det som Raymonds kallar “Linus’s law”:

“Given enough eyeballs, all buggs are shallow.”

Partipolitik som problemlösare

Här leder open source-rörelsens arbetsmetoder rakt in i hjärtat på framtidens liberala partipolitik. Om vi är tillräckligt många som letar efter intressanta politiska problem, och har makt att formulera förslag till lösningar, kommer de flesta problem att visa sig vara relativt ytliga

Framtidens vinnare i partipolitiken, och som därmed kommer att sätta agendan för samhällsutvecklingen, kommer inte att koras i tävlingen om de smartaste utspelen, den fräckaste trianguleringen eller mest välsmorda kampanjmaskinen. Deras storhetstid är nu.

Framtidens politik kommer att styras av de partier som lyckas mobilisera och tillvarata flest människors engagemang och kunskap för att lösa problemen på vägen mot ett gemensamt mål. För liberaler finns det därför ett öppet partiprogram som alla kan vara med att skriva.

Lars Adaktusson citerar i Svd idag Joakim Stymne, biståndsminister Gunilla Carlssons statssekreterare, som säger att “Det skulle vara väldigt fel om EU skulle avbryta sitt bistånd till Eritrea”.

Mot bakgrund av att Eritrea sedan mer än sju år håller den svenske journalisten Dawit Isaak och alla andra oberoende journalister i fängelse, är det ett ställningstagande som går helt på tvärs mot den politik för demokratibistånd “Frihet från förtryck” som regeringen precis har lanserat.

Tanken med den nya politiken var ju att biståndet skulle användas för att bekämpa förtrycket, inte finansiera det!

Sveriges politik gentemot Eritrea har hamnat mitt emellan det egna engagemanget för Dawit Isaak och de andra demokratiaktivisterna i landet, och EUs ohemula biståndsmiljard till den eritreanska regeringen. Men för att balansen ska förflyttas närmare den svenska positionen krävs handling och hårda ord.

Den tysta diplomatin har helt förlorat sin legitimitet eftersom att den uppenbarligen har misslyckats. Men förändringen i tonläge och i handling ska inte bara inrikta sig på att få Dawit Isaak fri, utan på att undergräva makten för den sittande regeringen så att det skapas utrymme för en demokratisk opposition att agera, det vill säga precis den politik som den svenska regeringen just har presenterat.

Efter ett par veckor i Israel och Palestina blir det tydligt varför kritiken mot Israel är så stark i den europeiska opinionen och varför engagemanget för palestiniernas rättigheter är så stort bland europeiska människorättsorganisationer.

Ett av de viktigaste skälen är att det är så väldigt enkelt att kritisera Israel. Förtrycket är enkelt att se och enkelt att engagera sig emot.

En bra början för att hitta grunden för sin kritik är att ta en tur med Alternative tours för att med skickliga guider och Israelregistrerade minibussar besöka separationsbarriären (ibland är det en mur och ibland ett elektriskt ogenomträngligt stängsel, funktionen är dock densamma) som slingrar sig likt en giftorm runt Jerusalem. Den separerar palestinier från palestinier, jerusalembor från Jerusalem, israeler från palestinier – men aldrig israeler från israeler.

Turen är verkligen att rekommendera och för mig blev förtrycket mycket synligt. Utöver barriären fick vi se ett alldeles nyligen “demolished house”, och besöka familjen Al-Kurd som håller på att bli av med sitt hus, precis som alla grannarna redan har blivit, till en grupp extremistiska bosättare från USA. Om man inte vill åka hela turen ligger båda siterna bara någon minut från turistkvarteren.

Alternative tours erbjuder också möjligheten att besöka bosättarproblematiken i Hebron, den isolerade staden Qalqilya, Döda havet mm, allt med ambitionen “to show the world the real events and the real facts about what is going on in Palestine”. Man kan inte veta om de lyckas om man inte åker med.

De olika turerna utgår från Jerusalem Hotel som ligger precis vid busstationen i östra Jerusalem, och som är samlingspunkt för dem som inom den ena eller andra organisationen engagerar sig för palestiniernas rättigheter; extremt trevlig personal, fina rum, bra restaurang och gäster från precis hela världen.

Om man är lite mer självständig i sitt resande för att beskåda världens mest svårlösta konflikt är det förvånansvärt enkelt att ta en buss från Jerusalem till Ramallah och sedan vidare med “service-taxi” till de allra mest isolerade byarna på Västbanken. Bemötandet från chaufförer, medpassagerare och de människor som hänger kring busstationerna runt om i landet är imponerande trevligt, och man kommer alltid rätt även om man måste byta bil väldigt ofta eftersom dessa är svåra att ta förbi checkpointsen.

Ett måste på resan runt Västbanken är ett par kartor från “The Map House” i UNOCHAS kontor tre kvarter från Jerusalem Hotel. Där får man alldeles gratis färska kartor med separationsbarriärens dragning, bosättningarnas egna motorvägar (blå), de palestinska vägarna (gula) och militärens tusentals checkpoints och väghinder tydligt utsatta på den av bosättningar och palestinska områden leopardmönstrade ytan.

Enkelt och billigt besökte min sambo Anna och jag under en vecka Ramallah, Nablus, Tulkarm, Qalqilya, Jayyous, Yayoun osv. Med svenska pass knallade vi snabbt förbi den ena checkpointen efter den andra. Unga soldater slängde runt med automatkarbiner som om de var skolväskor och ställde frågor som “Are you an activist?”, men skapade aldrig problem och brydde sig inte heller riktigt om svaret.

De palestinska männen mellan 15 och 40 år däremot fick stå i långa och förnedrande köer som till synes inte har någon annan funktion än att inpränta i var och en av dem att det i varje palestinier finns en terrorist.

I Nablus bodde vi några nätter på Al-Yasmeen Hotel, som kanske kan beskrivas som ett syster-hotell till Jerusalem Hotel. Hotellets restaurang är populär både bland hippa palestinier och engagerade världsmedborgare. Vi träffade några aktivister i Kyrkornas världsråds program med ekumeniska följeslagare och fick genom dem se både deras arbete i Yayoun och träffa B’tselems människorättsrapportör i Tulkarm.

Följeslagarna bor tre månader i någon av alla de palestinska byar som attackeras och omringas av bosättare, med förhoppningen att den internationella närvaron ska göra det möjligt för palestinierna att bo kvar.

Det är dock inte bara enkelt att se och besöka Israels förtryck av palestinierna: Rörelsefriheten för utlänningar är total – i alla fall vad jag såg – och de ekumeniska följeslagarna och andra internationella aktivister som engagerar sig för palestiniernas rättigheter respekteras av de israeliska soldaterna. Och vart man än åker på Västbanken så är separationsbarriären, bosättningarna, husförstörelserna och vägspärrarna fyllt synliga och omöjliga att förneka.

Det är också så att den israeliska yttrandefriheten och organisationsfriheten gör det enkelt att hitta mer information om förtrycket än vad man någonsin hinner ta till sig. Mängder av internationella och lokala organisationer har observatörer på de ockuperade områdena som dokumenterar och publicerar rapporter: B’tselem, Al-Haq, Israeli Committee Against House Demolition, Amnesty international, Diakonia osv.

Den israeliska engelskspråkiga dagstidningen Haaretz publicerar dagligen välgrundad och skarp kritik av den israeliska regeringens agerande gentemot palestinierna. Och som grädde på moset finns rapporterna från FN-organen UNOCHA och UNRWA.

Det är verkligen enkelt – och bekvämt – att kritisera Israel, till skillnad från de andra länderna i regionen, Iran, Syrien, Egypten, Libyen, Saudiarabien mfl som har mycket sofistikerade system för att undkomma kritik, och göra människorättsarbetet så svårt som möjligt. Om lika mycket kraft hade lagts på att främja yttrandefriheten i de länderna som på att värna palestiniernas rättigheter skulle Mellanöstern antagligen sett mycket annorlunda ut.

Men bara för att det finns förtryck i andra länder också så gör det inte arbetet för palestiniernas rättigheter mindre viktigt. Och om det nu är så enkelt att se förtrycket varför hör man så sällan svenska liberaler yttra ens den minsta lilla kritik av den israeliska regeringen eller visa den allra minsta lilla solidaritet med de palestinier som oförskyllt lider under den israeliska regeringens mycket hårda ockupation?

Denna artikel publicerades i senaste numret av Frisinnad tidskrift. Förhoppningen är fortfarande att den svenska demokratibiståndspolitiken ska få en nystart.

Demokrati främsta syftet med bistånd – Frisinnad tidskrift 3/2008

I regeringsförklaringen 2006 sa Fredrik Reinfeldt i avsnittet om biståndspolitiken att “Arbetet för att stärka demokrati ges starkare prioritet. Särskilda insatser görs för att främja demokrati i diktaturer som Kuba och Vitryssland.” Det är det viktigaste en svensk statsminister uttalat om Kuba och Vitryssland på decennier, och innebär förhoppningsvis början till ett radikalt skifte i Sveriges position till totalitära stater.

Vad gäller Vitryssland har UD och Sida sedan dess utarbetat en ny strategi för utvecklingssamarbetet som betydligt bättre än tidigare strategier tydliggör att målet med samarbetet är att främja demokrati och marknadsekonomi. Samarbete ska ske med alla delar av det vitryska samhället “frånsett de som är direkt knutna till den nuvarande statsledningen.” Målet med det specifika demokratistödet är “ett livskraftigt och pluralistiskt civilt samhälle, där medborgarna i ökad utsträckning kan delta i det politiska livet och har tillgång till oberoende media.”

Det radikala i denna strategi är att regeringen tydligt säger att man gett upp försöken att övertyga den vitryska regeringen om demokratins värde. Och att vägen till demokrati endast kan gå via vitryssarnas deltagande i det politiska livet. För att det ska bli demokrati och utveckling måste vi alltså stötta vitryssarna i deras arbete med att få till stånd ett maktskifte.

I arbetet med Kuba har regeringen däremot inte kommit någon vart alls. Den Kubastrategi som man utlovat sedan länge drar ut på tiden och ingen tycks veta när den ska komma. Det är till och med så illa att den förra regeringen hade en tydligare linje i stödet till Kubas demokratisering än Alliansregeringen. För att detta inte ska vara verkligheten också när valrörelsen sätter igång på riktigt om två år krävs en kraftig uppryckning.

Det behövs en Kubastrategi som är lika tydlig som Vitrysslandsstrategin och som kastar förhoppningarna på Castrobröderna på historiens skräphög för alltid, tillsammans med förhoppningen att demokratiseringsreformerna ska kunna komma uppifrån i systemet. Det behövs ett minst lika radikalt maktskifte på Kuba som i Vitryssland. Det blir ingen demokrati i något av länderna förrän demokraterna kommer till makten.

Arbetet för demokrati i Vitryssland och Kuba ska dock inte göras isolerat, utan bör utgöra en del av hela den reform av demokratibiståndet som Gunilla Carlsson annonserat och som ska presenteras i en regeringsskrivelse under året. Hela det svenska demokratibiståndet behöver göra ett tvärt brott med den tidigare analys av demokratiseringsprocesser som legat till grund för Sveriges bistånd hittills. Den tidigare analyser har nämligen inte baserats på de övergångar till demokrati som genomförts de senaste decennierna – och som ju är ett mycket stort antal – utan på en felaktig analys av Sveriges demokratisering för hundra år sedan.

***

I skrivelsen “Demokrati och mänskliga rättigheter i Sveriges utvecklingssamarbete” från 1998 – som styrt det svenska demokratibiståndet sedan dess – beskrev den dåvarande socialdemokratiska regeringen sin syn på vad demokrati och mänskliga rättigheter är och vilka vägar som bär dit. Med utgångspunkt i Sveriges demokratisering för hundra år sedan förklarades att:

“Övergången till demokrati sker alltså ofta gradvis. Ett första val kan ta ett par år att förbereda. Att bygga demokratiska institutioner kan ta decennier, att utveckla en demokratisk kultur generationer. Alla demokratiska krafter måste ha rimliga förväntningar och visa uthållighet.”

Det var en helt obegriplig slutsats. Skrivelsen presenterades precis samtidigt som unga demokrater i Indonesien kastade av sig decennier av militärregim, samtidigt som Sydafrika blivit en demokrati som respekterar mänskliga rättigheter på bara några år, samtidigt som ett halvdussin länder i Centraleuropa demokratiserats på mindre än ett decennium och samtidigt som Latinamerika förändrats från junta-styrt till demokratiskt på mindre än tjugo år.

Istället för att beskriva vilka lärdomar den svenska biståndspolitiken borde dra av dessa händelser, och hur man kan använda dem i länder som inte genomgått en demokratisering, betonade skrivelsen konsekvent vilka problem demokratin fört med sig:

Den viktiga lärdomen från Asien är: “Indiens erfarenheter visar att demokratisering tar tid.” I Afrika, skriver regeringen, är själva hastigheten ett hot. I Angola och Burundi ledde den till att processen spårade ur och att inbördeskrig och massakrer följde på valen 1992 och 1993. I Latinamerika har friheten lett till att “medborgarna i många länder förknippar demokratin med tilltagande korruption och försämrad säkerhet”. Efter en eländesbeskrivning av situationen för de mänskliga rättigheterna i Mellanöstern och Nordafrika, förklaras att “gapet mellan befolkningen och de styrande av många upplevs vara för stort för att kunna överbyggas på fredlig väg”.

Hela perspektivet var galet. Det är ju inte demokratin som skapar problemen, utan motståndet mot den. Budskapet borde inte vara att frihetskämparna ska lugna ned sig, utan att förtryckarna och förtrycket ska bemästras.

***

Den dåvarande regeringens ogrundade pessimism ledde också till att det svenska demokratibiståndet inte blev så effektivt som många hade hoppats. För när regeringen hade avsagt sig viljan att lära, ville inte heller de svenska biståndsgivarna göra det. I Sidas papper “Ett demokrati- och rättighetsperspektiv i svenskt utvecklingsarbete – vad det är och vad det får för konsekvenser”, från 2001 märks detta tydligt.

Istället för att berätta vad Sverige lärt av Solidaritets fackföreningsarbetet i Polen, 1980-talets alternativa kulturscen i Prag, Helsingforskommittéernas rapportering om mänskliga rättigheter i Sovjetunionen och Madres de Plaza de Mayo i Buenos Aires, staplar Sida allmängiltiga klyschor om att demokrati- och människorättsperspektivet ska genomsyra alla samarbetsområden. Ingenstans står det att demokratisering måste leda till maktskifte, och att den svåra utmaningen är att hitta rätt väg dit.

Det är dock inte min uppgift att här förklara vad Sverige kan lära av demokratiseringen i Latinamerika och Centraleuropa. Men det är precis vad utrikesdepartementet borde sammanställa i den nya regeringsskrivelsen om demokrati och mänskliga rättigheter i utvecklingssamarbetet. Dessutom finns det något att lära av varför svenska myndigheter varit så rädda för att dra slutsatser av de senaste decenniernas demokratisering. Varför utgår man från sin egen bild av Sveriges historia, och inte från de demokratiseringar som på sistone faktiskt genomförts i närheten av till exempel Vitryssland och Kuba? Jag tror att det finns fyra förklaringar till varför man inte velat lära:

För det första har det överordnade målet med biståndet aldrig varit att främja demokrati, utan att minska fattigdomen. Det är politiken som sätter mål för verksamheten, och det är den det är fel på, inte Sida.

För det andra kom förändringarna i Sovjetunionen och resten av Central- och Östeuropa som en överraskning för såväl utrikesdepartementet som Sida. Där fanns ingen som aktivt deltog i arbetet, eller som stöttade, varvid det inte fanns några erfarenheter att lära av.

För det tredje så är det politiskt svårt för en regering att argumentera och agera för maktskifte i andra länder. Det kan också vara känsligt att öppet redovisa vilka erfarenheter man har dragit av andra länders historia. När de verkliga och sanna begreppen och exemplen blir för laddade, använder man istället analyser som är politiskt möjliga. Det viktiga blir inte längre sanningshalten i texten, utan hur politiskt gångbar den är. Men är det något vi borde lära av länderna i Central- och Östeuropa så är det att politisk historieskrivning alltid leder fel.

***

För det fjärde – och detta känns typiskt svenskt – så drar den socialdemokraiska regeringsskrivelsen fel slutsatser av den svenska demokratiseringen. Den var nämligen inte långsam och ordnad som många tycks tro. En kort tillbakablick:

Det avgörande tillfället kom först efter andrakammarvalet 1905 när Oscar II omöjligt kunde undkomma att ge Karl Staaff uppdraget att bilda regering, vilket ledde till det första författningsenliga ideologiska maktskiftet i Sveriges historia. Det kommande decenniet var kampen om makten över landet hård, mellan å ena sidan kungahuset och högern, å andra sidan liberalerna och en allt starkare socialdemokrati. 1917 kunde liberalerna under Nils Edén bilda en koalitionsregering med socialdemokraterna och införa allmän och lika rösträtt och parlamentarisk demokrati.

Valsegern 1905 var resultatet av att rösträttsrörelsen och andra folkrörelser i flera år samlat stöd för rösträtt och demokrati. Tillväxten vid sekelskiftet gjorde också att antalet arbetare med tillräckligt hög inkomst för att få rösträtt hade ökat avsevärt. Maktskiftet 1905 öppnade sedan för en ännu radikalare maktförskjutning. I valet 1905 hade 31 procent av männen rösträtt, i det första demokratiska valet 16 år och åtta regeringsskiften senare var alla män och kvinnor röstberättigade. Rösträttsreformerna mellan 1907 och 1919 gjorde att antalet medborgare som under perioden utövade sin makt i valen ökade från 218 000 till 1 747 000.

Men hade dessa inte haft demokrater att rösta på hade det blivit några andra. Och då hade Sveriges historia blivit en helt annan.

Maktförskjutningen gjorde också att riksdagen fattade helt andra beslut. Sannolikheten att kungahuset och dess allierade på eget bevåg skulle ha infört demokratin och byggt välfärdsstaten är ganska liten.

Här finns det alltså något viktigt att lära för det nya svenska demokratibiståndspolitiken. Den tidigare har alltid utgått från en helt omvänd analys, nämligen att vi först ska övertyga förtryckarna om att de ska främja tillväxt och bygga välfärdsstat, och att detta sedan ska leda till att medborgarna ställer krav på demokratiska reformer. Men i Sverige var det precis tvärt om; först genomfördes maktskiftet och sedan kunde de demokratiskt valda politikerna leverera välfärd.

Den viktiga lärdomen från såväl Sveriges demokratisering som de senaste decenniernas, är att demokratisering aldrig är en lycklig konsekvens av någon annan process, inte av ekonomisk tillväxt som i dagens Vietnam, eller ekonomiskt kaos som på Kuba, och inte heller av den ekonomiska stagnationen i 1980-talets Latinamerika och Centraleuropa.

Demokratisering handlar om att finna vägar för att stärka de idéer, känslor och förtroenden som den framtida demokratin kan vila på. När dessa är tillräckligt väl förankrade avtecknar sig förtryckets konturer tydligt för allt fler, och förändringen kommer snabbt och radikalt. Redan i början av den processen behövs praktiska kunskaper från etablerade demokratier som Sverige och från nya demokratier, metoder och kampanjtekniker för att vinna val och avsätta regeringar, och erfarenheter från andra länder som genomfört de politiska och ekonomiska reformer som förverkligar demokratin och medborgarnas rättigheter.

Frihet och demokrati blir resultatet när tillräckligt många människor engagerar sig i denna kamp för just för frihet och demokrati, så att demokraterna till slut kommer till makten.

Läste av en händelse delar av FN-rapporten Arab Human Development Report från 2003 som visar flera nedslående siffror om kulturlivet på arabiska. Rapporten behandlar såväl språket som litteraturen i arabvärlden och berättar bland annat att en skönlitterär bok som säljer mer än 5 000 exemplar blir en bästsäljare, trots att hela 270 miljoner människor har arabiska som modersmål. Antalet böcker som översätts till arabiska är också skrämmande lågt. Detta citat från rapporten är deprimerande:

In terms of quantity, and notwithstanding the increase in the number of translated books from 175 per year during 1970-1975 to 330, the number of books translated in the Arab world is one fifth of the number translated in Greece. The aggregate total of translated books from the Al-Ma’moon era to the present day amounts to 10,000 books – equivalent to what Spain translates in a single year.

This disparity was revealed in the first half of the 1980s when the average number of books translated per 1 million people in the Arab world during the 5-year period was 4.4 (less than one book for every million Arabs), while in Hungary it was 519, and in Spain 920. (s. 67)

Det finns ingen anledning att tro att araber skulle vara mindre intresserade än andra människor om vad som sker runt om i världen. Däremot är deras regeringar allt annat än villiga att släppa ordet fritt.

När rapporten släpptes skapade den en hel del diskussion. UD tog fram en rapport med konkreta förslag om hur man kunde främja dialogen med Mellanöstern och Nordafrika. Förslaget om ett översättningens hus någonstans i den arabisktalande världen borde inte ha gått ur tiden. Det skulle vara ett mycket konkret exempel på hur Sverige skulle kunna främja yttrandefrihet i arabvärlden.

Efter regeringsskiftet 2006 gjorde Fredrik Reinfeldt ett av de viktigaste uttalanden i Sveriges historia gentemot Kuba när han förklarade att “Arbetet för att stärka demokrati ges starkare prioritet. Särskilda insatser görs för att främja demokrati i diktaturer som Kuba”.

Sedan dess har av okänd anledning inte mycket hänt på UD, och inte heller på Sida har man lyssnat till stadsministern. På den webbsida myndigheten skapat för att berätta om vad man gör i de av regeringen prioriterade länderna Burma, Kuba, Vitryssland och Zimbabwe är en händelse som ser ut som en tanke att det är just under Kuba som det inte finns ngn information alls.

Men Sida har en pågående neuros sedan decenneir om hur man ska förhålla sig till Kuba. När jag undersökte den information Sida erbjöd om landet 2001 fanns information från Svensk-kubanska föreningen och andra diktaturkramare med, men inget från de kubaner som bor i Sverige. Och inte tänkte man ändra på det heller.

Nedanstående artikel publicerades i senaste NEO i en något kortad version.

Friheten kan komma snabbt – NEO nr 2 mars/april 2008 

När den kubanska fria bibliotekarien Gisela Delgado vid ett seminarium i riksdagen häromveckan fick frågan om den kubanska oppositionen var redo att ta över efter Fidel Castro, svarade hon att det var svårt att veta.

- Men vad som är säkert – förklarade hon – är att alla höger- som vänsterdiktatorer tror att de kommer att sitta kvar vid makten för alltid. Det är alltid en överraskning för dem att förlora makten. Och de inom regimen som planerar att ta över efter en diktator, tror alltid att de kan ta över hela makten, och ärva hela auktoriteten. Men så blir det aldrig.

—

I regeringsförklaringen 2006 sa Fredrik Reinfeldt i avsnittet om biståndspolitiken att “Arbetet för att stärka demokrati ges starkare prioritet. Särskilda insatser görs för att främja demokrati i diktaturer som Kuba och Vitryssland.”

Frågan om hur detta ska göras kommer sannolikt att ställas minst två gånger under våren. Först om det är så att Fidel Castros politiska historia tar slut. Den efterföljande maktkampen kan nämligen leda landet i flera olika riktningar av vilka bara några få leder till demokrati. Nästa gång frågan bör ställas – och denna gång i ett betydligt mer teoretiskt och långsiktigt perspektiv – är i arbetet med den skrivelse om demokrati och mänskliga rättigheter i det svenska biståndet som Gunilla Carlsson har ska presentera före sommaren.

Den första frågan lämnar jag till utrikesdepartementet att formulera ett svar på. I arbetet med skrivelsen är det däremot avgörande att regeringen gör ett tvärt brott med den analys som legat till grund för Sveriges demokratiseringsarbete hittills.

I skrivelsen Demokrati och mänskliga rättigheter i Sveriges utvecklingssamarbete från 1998 beskrev den dåvarande socialdemokratiska regeringen sin syn på vad demokrati och mänskliga rättigheter är och vilka vägar som bär dit. Med utgångspunkt i Sveriges demokratisering för hundra år sedan förklarades att:

“Övergången till demokrati sker alltså ofta gradvis. Ett första val kan ta ett par år att förbereda. Att bygga demokratiska institutioner kan ta decennier, att utveckla en demokratisk kultur generationer. Alla demokratiska krafter måste ha rimliga förväntningar och visa uthållighet.”

Det var en helt obegriplig slutsats. Skrivelsen presenterades precis samtidigt som unga demokrater i Indonesien kastade av sig decennier av militärregim, samtidigt som Sydafrika blivit en demokrati som respekterar mänskliga rättigheter på bara några år, samtidigt som ett halvdussin länder i Centraleuropa demokratiserats på mindre än ett decennium och samtidigt som Latinamerika förändrats från junta-styrt till demokratiskt på mindre än tjugo år.

Istället för att beskriva vilka lärdomar den svenska biståndspolitiken borde dra av dessa händelser, och hur man kan använda dem i länder som inte genomgått en demokratisering, betonade skrivelsen konsekvent vilka problem demokratin fört med sig:

Den viktiga lärdomen från Asien är: “Indiens erfarenheter visar att demokratisering tar tid.” I Afrika, skriver regeringen, är själva hastigheten ett hot. I Angola och Burundi ledde den till att processen spårade ur och att inbördeskrig och massakrer följde på valen 1992 och 1993. I Latinamerika har friheten lett till att “medborgarna i många länder förknippar demokratin med tilltagande korruption och försämrad säkerhet”. Efter en eländesbeskrivning av situationen för de mänskliga rättigheterna i Mellanöstern och Nordafrika, förklaras att “gapet mellan befolkningen och de styrande av många upplevs vara för stort för att kunna överbyggas på fredlig väg”.

Hela perspektivet var galet. Det är ju inte demokratin som skapar problemen, utan motståndet mot den. Budskapet borde inte vara att frihetskämparna ska lugna ned sig, utan att förtryckarna och förtrycket ska bemästras.

Den dåvarande regeringens ogrundade pessimism ledde också till att det svenska demokratibiståndet inte blev så effektivt som många hade hoppats. För när regeringen hade avsagt sig viljan att lära, ville inte heller de svenska biståndsgivarna göra det. I Sidas papper Ett demokrati- och rättighetsperspektiv i svenskt utvecklingsarbete – vad det är och vad det får för konsekvenser, från 2001 märks detta tydligt.

Istället för att berätta vad Sverige lärt av Solidaritets fackföreningsarbetet i Polen, 1980-talets alternativa kulturscen i Prag, Helsingforskommittéernas rapportering om mänskliga rättigheter i Sovjetunionen och Madres de Plaza de Mayo i Buenos Aires, staplar Sida allmängiltiga klyschor om att demokrati- och människorättsperspektivet ska genomsyra alla samarbetsområden. Ingenstans står det att demokratisering måste leda till maktskifte, och att den svåra utmaningen är att hitta rätt väg dit.

—

Syftet med Gisela Delgados och maken och före detta samvetsfången Hector Palacios resa till Sverige var bland annat att presentera antologin Voces de Cambio (Förändringens röster) med texter som vunnit priser i de litteraturtävlingar som de fria biblioteken organiserar. En av texterna heter Lektioner och lärdomar från den chilenska transitionen av Julio Antonio Aleaga Pesant. Jag frågade Gisela vad hon och resten av demokratirörelsen lärt av demokratiseringen i Chile och Centraleuropa.

- Jag är inte professor eller politiker och kan inte berätta det. De fria bibliotekens uppgift är däremot just att möjliggöra spridningen av denna typ av texter så att diskussionen kommer igång, svarade hon ödmjukt.

När den kubanska demokratiseringens historia skrivs kommer de fria biblioteken att bli symbolen som aktivister i andra delar av världen inspireras av. Ett par hundra böcker, av vilka några tiotal inte finns tillgängliga i statens boklådor och bibliotek, och viljan att öppna sitt hem för människor som vill prata och läsa fritt. Liknande aktiviteter finns i de flesta demokratiseringsprocesser.

Demokratisering handlar om att finna vägar för de idéer, känslor och förtroenden som den framtida demokratin kan vila på. När dessa är tillräckligt väl förankrade avtecknar sig förtryckets konturer tydligt för allt fler, och förändringen kommer snabbt och radikalt. Då behövs praktiska kunskaper om metoder och kampanjtekniker för att vinna val och avsätta regeringar, och genomföra de politiska och ekonomiska reformer som förverkligar demokratin och medborgarnas rättigheter.

—

Men det är inte heller min uppgift här att förklara vad Sverige kan lära av demokratiseringen i Chile och Centraleuropa. Det borde utrikesdepartementet sammanställa i den nya skrivelsen. Däremot finns det något att lära av varför svenska myndigheter hittills varit så rädda för att dra slutsatser. Jag tror att det finns fyra förklaringar till varför man inte velat lära:

För det första har det överordnade målet med biståndet aldrig varit att främja demokrati, utan att minska fattigdomen. Det är politiken det är fel på, inte Sida.

För det andra kom förändringarna i Sovjetunionen och resten av Central- och Östeuropa som en överraskning för såväl utrikesdepartementet som Sida. Där fanns alltså inga erfarenheter att lära av.

För det tredje så är det politiskt svårt för en regering att argumentera och agera för maktskifte. Det kan också vara känsligt att öppet redovisa vilka erfarenheter man har dragit av andra länders historia. När begreppen och exemplen blir för laddade, använder man istället analyser som är politiskt möjliga. Det viktiga blir inte längre sanningshalten i texten, utan hur politiskt gångbar den är. Men är det något vi borde lära av länderna i Central- och Östeuropa så är det att politisk historieskrivning alltid leder fel.

För det fjärde – och detta känns typiskt svenskt – så drar regeringsskrivelsen fel slutsatser av den svenska demokratiseringen. Den var nämligen inte långsam och ordnad som många tycks tro.

Det avgörande tillfället kom först efter andrakammarvalet 1905 när Oscar II omöjligt kunde undkomma att ge Karl Staaff uppdraget att bilda regering, vilket ledde till det första författningsenliga ideologiska maktskiftet i Sveriges historia. Det kommande decenniet var kampen om makten över landet hård, mellan å ena sidan kungahuset och högern, å andra sidan liberalerna och en allt starkare socialdemokrati. 1917 kunde liberalerna under Nils Edén bilda en koalitionsregering med socialdemokraterna och införa allmän och lika rösträtt och parlamentarisk demokrati.

Valsegern 1905 var resultatet av att rösträttsrörelsen och andra folkrörelser i flera år samlat stöd för rösträtt och demokrati. Tillväxten vid sekelskiftet gjorde också att antalet arbetare med tillräckligt hög inkomst för att få rösträtt hade ökat avsevärt.

Maktskiftet öppnade sedan för en ännu radikalare maktförskjutning. I valet 1905 hade 31 procent av männen rösträtt, i det första demokratiska valet 16 år och åtta regeringsskiften senare var alla män och kvinnor röstberättigade. Rösträttsreformerna gjorde att antalet medborgare som under perioden utövade sin makt i valen ökade från 218 000 till 1 747 000. Men hade dessa inte haft demokrater att rösta på hade det blivit några andra. Och då hade Sveriges historia blivit en helt annan.

Maktförskjutningen gjorde också att riksdagen fattade helt andra beslut. Sannolikheten att kungahuset och dess allierade på eget bevåg skulle ha infört demokratin och byggt välfärdsstaten är ganska liten.

Här finns det något viktigt att lära för den nya svenska demokratibiståndspolitiken. Den tidigare har alltid utgått från en helt omvänd analys, nämligen att vi först ska övertyga förtryckarna om att de ska främja tillväxt och bygga välfärdsstat, och att detta sedan ska leda till att medborgarna ställer krav på demokratiska reformer.

Men demokratisering är aldrig en lycklig konsekvens av någon annan process, inte av ekonomisk tillväxt som i dagens Vietnam, eller ekonomiskt kaos som på Kuba, och inte heller av den ekonomiska stagnationen i 1980-talets Latinamerika och Centraleuropa. Frihet och demokrati blir resultatet när tillräckligt många människor engagerar sig just för frihet och demokrati, så att demokraterna kommer till makten.

Bertil Ohlin-institutet inbjuder varje år framstående politiker att hålla en föreläsning om en dagsaktuellt ämne. 2007 års tal hölls av Gunilla Carlsson på temat den nya utvecklingspolitiken.

Inför föreläsningen ombads jag att skriva en text om framtidens demokratibistånd som underlag till den efterföljande paneldiskussionen. Carlssons anförande och min text publiceras nu i en skrift i ett samarbete mellan Bertil Ohlin-institutet och Silc. Skriften finns att beställa här, eller ladda ned här: Det blir ingen demokrati om inte demokraterna kommer till makten

Pressmeddelande

“Risken är att Sverige sitter på de anklagades bänk när Vietnam blir demokratiskt”

Bertil Ohlininstitutet i samarbete med Silc: Ny skrift om svenskt demokratibistånd.

Vid den årliga Bertil Ohlinföreläsningen i slutet av förra året stakade biståndsminister Gunilla Carlsson ut riktningen för alliansregeringens demokratibiståndspolitik.

“På ett helt annat sätt än tidigare regeringar ska vi nu identifiera strategier och verktyg som verkligen kan göra skillnad i kampen för en friare värld. Vi har många exempel på att decennier av svenskt bistånd, som sagt sig bygga på en strävan att främja demokrati och mänskliga rättigheter, men som inte givit resultat. Det är ett tragiskt faktum att många av våra samarbetsländer fortfarande är ofria.”

Gunilla Carlssons anförande “En ny utvecklingspolitik – med friheten i centrum” publiceras nu i skriftform, tillsammans med Erik Jennisches uppsats “Det blir ingen demokrati om inte demokraterna kommer till makten”.

Erik Jennische, styrelseledamot i Silc, skräder inte orden när han kritiserar delar av de senaste decenniernas biståndspolitik.

“Sverige, med sitt mångåriga stöd till kommunistpartiet i Vietnam, kan i framtiden komma att sitta på de anklagades bänk när Vietnam får en demokratisk regering som vill göra upp med landets egen historia.”

I en särskild granskning av tankarna bakom svenskt demokratibistånd konstaterar han att strategin undvikit det uppenbara, nämligen att det inte blir någon demokrati om inte demokraterna kommer till makten.

För ytterligare frågor, kontakta:

Mikael T. Eriksson, pressekreterare åt Gunilla Carlsson, 0703-032951.

Gunnar Fröroth, ordförande Bertil Ohlininstitutet, 0704-401000

Gunilla Davidsson, generalsekreterare Silc , 0709558492

Erik Jennische, styrelseledamot Silc, 0707 818145

Denna artikel skrev jag och Gunilla Davidsson på Silc samma dag som vi hörde att Anna Politkovskaja hade mördats. Den publicerades senare i GP. Sedan dess har det svenska demokratibiståndet till Ryssland i praktiken helt avvecklats. Det är helt obegripligt.

Mordet är en logisk följd på Putins politik

Mordet på den ryska journalisten Anna Politkovskaja måste vara droppen som får omvärldens bild av Ryssland att förändras. Sveriges nya regering bör agera på ett helt annat sätt än de tidigare.

När Silc deltog i en konferens i Moskva i somras, inledde Politkovskaja sitt föredrag med att berätta att hon sedan flera år har förberett sina barn på att hon kanske inte kommer hem från nästa resa.

Politkovskaja har prenumererat på mordhot sedan hon började rapportera om de ryska övergreppen i Tjetjenien och korruptionen i rättsväsendet. Sannolikheten att vi kommer att få reda på vem som är skyldig är just därför mycket liten.

Men mordet är inte en isolerad händelse, utan den logiska följden av Rysslands utveckling sedan Vladimir Putin tog över presidentposten i januari 2000.

Samtidigt som medierna har rapporterat om mordet, har de berättat att den ryska regeringen den senaste veckan har utvisat 130 georgier. Dessutom har skolorna i Moskva fått order att informera om vilka elever som har georgiska namn för att myndigheterna ska kunna utvisa deras föräldrar. Putins språkbruk mot Georgien de senaste veckorna har varit lika aggressivt som förberedelserna för en krigsförklaring.

Attackerna mot Georgien har samma syfte som gaskriget mot Ukraina i början på året, och ambitionen att låta Vitryssland gå upp i den ryska federationen som ytterligare en delrepublik, nämligen att återupprätta Ryssland som stormakt.

För att lyckas med detta krävs en kraftfull centralisering av den politiska makten, vilket Putin också genomfört de senaste åren genom att bland annat låta guvernörsvalen i de 89 ryska regionerna ersättas av direkta utnämningar från Kreml.

De nya lagarna för politiska partier har lett till att det är nästan omöjligt för små partier att vinna mandat i duman, som till två tredjedelar nu består av det av Kreml konstruerade partiet Enade Ryssland.

Putins inflytande över de stora tevemedierna har lett till att dessa helt slutat rapportera om den politiska utvecklingen i landet, och inte ger något utrymme för offentlig och fri debatt.

Mordet på Politkovskaja är antagligen början på ett kraftigare förtryck av de tryckta medierna, som hittills varit relativt förskonade just för att de har så liten inverkan på opinionen.

Enligt Freedom house är graden av medborgerlig frihet och politiska rättigheter i Ryssland idag bara marginellt bättre än i Sovjetunionen i början på 1970-talet, och lika låg som 1988, bara något år efter Gorbatjovs glasnostreformer.

De senaste åren har det bland annat blivit förbjudet för oberoende organisationer att ta emot stöd från utlandet för att finansiera “politisk aktivitet”, vars innebörd helt bestäms av regimens godtycke. Dessutom har alla oberoende organisationer varit tvungna att omregistrera sig, vilket i många fall lett till att de inte fått fortsätta sin verksamhet över huvudtaget.

I Vitryssland kommer det sannolikt snart en folkomröstning om landet ska gå i union med Ryssland. När Fredrik Reinfeldt i regeringsförklaringen förklarade att “särskilda insatser görs för att främja demokrati i diktaturer som Kuba och Vitryssland”, innebär det alltså även en kraftfull utmaning mot Ryssland. Och politiken behöver verkligen förändras.

Den största delen av det svenska biståndet till Ryssland har haft målet att främja ekonomiska reformer. Detta trots att den ryska statskassan har svämmat över av oljepengar. Att pengarna inte har nått ut till de ryska medborgarna är den ryska regeringen ensamt ansvarig för och inget som svenska biståndsmedel ska avhjälpa.

Det stöd som gick till mänskliga rättigheter och demokratisk samhällsstyrning, och som ska stärka de ryska medborgarnas makt över en allt mer förtryckande stat, minskade från 111 miljoner kronor 2004 till 88 miljoner 2005. Kronan på verket i detta strategiska haveri kom när Sidas Rysslandschef i somras belönades med “president Putins pris för framgångsrikt och långvarigt samarbete mellan Sverige och Ryssland”.

Sverige och EU måste tydligt säga ifrån mot förtrycket, vilket man inte gjort tidigare, och agera kraftfullt för att stödja de demokratiska krafterna. Annars kommer de mycket små fickor av frihet som finns kvar snart att slutas helt.

I en bok av Amanda Lövkvist som utkommer på Silc förlag under hösten intervjuas ett stort antal ungdomar som växte upp under den relativa friheten på 1990-talet och som engagerar sig för demokrati i olika delar av Ryssland. De berättar om svårigheter de möter i allt från lokala miljöprojekt till deltagandet i valen, om rättegångar och fängslanden.

Stödet till dessa frihetstörstande medborgare måste stärkas kraftigt, annars riskerar Anna Politkovskajas död att få precis den effekt som mördarna vill, att hoppet om ett demokratiskt Ryssland dör.

Erik Jennische
Gunilla Davidsson
Svenskt internationellt liberalt centrum, Silc

Denna artikel skrevs av mig och Silcs ordförande Lennart Nordfors inför Carin Jämtins första millennimålsrapport. Det är ju ett problem att FNs två viktigaste värden och syften, att främja fred och mänskliga rättigheter, inte finns med bland millenniemålen. Jag vet inte om den någonsin publicerades.

Demokrati måste vara millenniemål

Idag presenterar biståndsminister Carin Jämtin regeringens första milleniemålsrapport. Det blir ytterligare en beskrivning av hur mycket Sverige gjort för att minska fattigdomen i världen.

Men att regeringen nu gör arbetet med FN:s millenniemål till sin främsta biståndspolitiska uppgift innebär i praktiken att man prioriterar ned arbetet för fattiga människors rättigheter. Bland målen som ska utvärderas nämns ju varken mänskliga rättigheter eller demokrati. Och utan demokratisering, där medborgarna fritt får delta i opinionsbildningen och i det politiska arbetet går det inte att radikalt minska fattigdomen i världen.

I september 2000 antog FN:s alla medlemsländer utmaningen att före 2015 uppnå de åtta millenniemålen: Att halvera fattigdomen, förbättra utbildningen för både pojkar och flickor, främja jämställdhet, minska mödra- och barnadödligheten, stoppa spridningen av HIV/AIDS, malaria och andra sjukdomar, främja hållbar utveckling och öka biståndet.

Men det finns inget som hindrar den svenska regeringen från att också formulera mål om demokrati och mänskliga rättigheter. I all ödmjukhet har vi därför formulerat förslag till millenniemål 9 och 10, som radikalt skulle förändra förutsättningarna för såväl fattiga människors rättigheter som fattigdomsbekämpning, och som Carin Jämtin mycket väl skulle kunna inkludera i nästa års millenniemålsrapport:

Mål 9. Minst hälften av alla människor i världen ska ha sina mänskliga rättigheter garanterade i författningar och lagar, och veta om att de har det.

Diktatorer och auktoritära regimer kan inte skylla på omvärlden eller fattigdom när de förnekar sina medborgare yttrande-, organisations- och religionsfrihet. Det är nationalförsamlingarna i tex Kina och Singapore, som stiftat lagarna som förbjuder fria fackföreningar, inte någon annan. Om arbetare i Kina och Singapore fick organisera sig skulle utvecklingspolitiken i deras länder se helt annorlunda ut.

Mål 10. Alla stats- och regeringschefer ska vara demokratiskt tillsatta.

En femtedel av Kubas befolkning lider av undernäring men Fidel Castro vägrar låta befolkningen bestämma vem som ska vara statschef. Även Zimbabwe plågas av svält trots att det tidigare var Afrikas kornbod. Om medborgarna fick välja president och parlament i demokratisk ordning skulle Fidel Castro och Robert Mugabe vara borta sedan länge.

Vi vill veta vad regeringen har gjort för att kubaners, kinesers och singaporeaners mänskliga rättigheter!

De åtta första millenniemålen är ambitiösa och eftersträvansvärda. Men när det 2015 blir uppenbart att arbetet har misslyckats kommer många av medlemsländerna att skylla ifrån sig. Det finns säkert faktorer utanför deras kontroll som försvårat fattigdomsbekämpningen, men i många fall kommer förklaringarna endast att vara en ridå för inkompetens, korruption och ovilja att låta medborgarna ta del av makten.

Vår poäng är att om kvinnor i Bangladesh och Pakistan inte har rätt och möjlighet att välja sina lagstiftare kommer satsningarna på mödravård knappast att stärkas. Om yttrandefriheten förtrycks i Zimbabwe och Zambia kan folkrörelserna inte arbeta för att förändra attityden till AIDS. Om eleverna i Kubas skolor inte vågar säga vad de tycker kan utbildningen inte förbättras. Om Tanzanias regering omöjliggör demokratiska val kan det tanzaniska folket inte ställa krav på vilken typ av bistånd landet ska begära.

Anledningen till att FN inte lyckades formulera några mål om demokrati och mänskliga rättigheter är förstås att det bland FN:s medlemmar finns gott om diktaturer och odemokratiska länder. Men diktaturernas ovilja ska inte vara en ursäkt för att den svenska regeringen att låta bli att utvärdera Sveriges arbete för demokrati och mänskliga rättigheter.

Erik Jennische
generalsekreterare, Svenskt internationellt liberalt centrum, Silc

Lennart Nordfors
ordförande, Svenskt internationellt liberalt centrum, Silc

Dissidenter på Kuba – SvD 10 mars 2001
Idag har ordföranden för ett av Kubas socialdemokratiska partier, Vladimiro Roca suttit i isoleringscell i 1200 dagar på Kuba, och den svenska socialdemokratin har knappt lyft ett finger för att få honom fri.

I juli 1997 greps Roca och tre andra dissidenter som tillsammans hade skrivit en kritisk analys av handlingarna inför det kubanska kommunistpartiets femte kongress. Dessutom hade han via en radiostation i Miami uppmanat kubanerna att bojkotta de förestående valet för att visa sitt avståndstagande från regeringen.

21 månader senare hölls rättegången mot kvartetten som går under namnet “Los cuatro” och de dömdes till mellan tre och ett halvt och fem års fängelse. Utanför domstolen höll regimtrogna knölpåksrevolutionärer iklädda t-shirts med texten “Blas Rocas kontingent” vakt, så att inga utländska eller kubanska oberoende journalister skulle komma i närheten.

Blas Roca var en av grundarna till det kubanska kommunistpartiet, och redaktör för den revolutionära konstitution som sedan 1976 förbjuder människor att arbeta för någon annan ideologi än kommunismen. Dessutom var han Vladimiro Rocas far. Man kan föreställa sig hur han vrider och vänder sig i graven för varje dag som sonen sitter isolerad.

Nästa sommar har Vladimiro Rocas fem år gått och förhoppningsvis släpps han fri – de andra tre släpptes under våren 2000. Men han riskerar att bli det utan att ett av världens mest framstående socialdemokratiska partier och tillika regeringsparti gjort några seriösa försök att förkorta tiden. Efter rättegången gjorde utrikesminister Anna Lindh ett skarpt uttalande. Men ett isolerat uttalande leder sällan långt. Det behövs en samlad strategi.

Biståndet till Kuba användes under flera decennier för att finansiera en regim som aktivt förtryckte sina medborgare. Sverige borde gottgöra detta genom en stor satsning för demokratisering på Kuba. Och stödet ska satsas på demokratirörelsen, bland annat till det parti som Vladimiro Roca representerar. Det är naivt att tro att förändringarna ska komma inifrån regimen som dagens bistånd till Kuba utgår ifrån.

Sedan några år är folkrörelsebiståndet till Vitryssland extra gynnat och syftar öppet till att sätta igång en demokratisering. Ett liknande program till stöd för organisationerna i den kubanska demokratirörelsen skulle snabbt kunna tas fram. De fria bibliotek, oberoende journalister, fackföreningar och politiska partier som växte upp på Kuba under 90-talet har stort behov av samarbete med kolleger utomlands för att stå starka när förtrycket slår till. Svenska folkrörelser har dessutom – precis som i Vitryssland – mycket att lära ut vad gäller organisationskultur.

Tillsammans med ett kraftfullt agerande till stöd för Vladimiro Roca och andra samvetsfångar på Kuba skulle ett sådant program vara en utmärkt sätt för regeringen och det socialdemokratiska partiet att visa sin solidaritet med de ideologiska syskonen på Kuba.

Erik Jennische, Svenskt internationellt liberalt centrum
Fredrik Malm, 2:e vice förbundsordförande LUF

Detta brev skickade Silc till alla Sveriges bibliotek i maj 2003 för att uppmärksamma dem på förtrycket av de fria biblioteken på Kuba. Jag tror inte att någon svarade. Generellt har intresset för de fria biblioteken varit mycket svagt i Bibliotekssverige, med några undantag i Uddevalla, Stockholm, Uppsala och något till.

Istället för beundran för de kubanska bibliotekariernas arbete och vilja till stöd har de mötts med misstänksamhet för att de inte har biblioteksutbildning, och för att det inte är offentligt finansierade. Att de försöker fylla bibliotekets mest centrala uppgift – att erbjuda människor att själva läsa vilken litteratur de vill – under mycket hårt förtryck har för de flesta varit helt ointressant.

Och det beror inte på okunskap. Biblioteksföreningarnas internationella samarbetsorgan IFLA har flera gånger publicerat rapporter om de fria biblioteken. Många nationella biblioteksföreningar har också antagit ställningstaganden om de fria biblioteken, vilka också har varit föremål för flera olika universitetsuppsatser.

En resolution från den kanadensiska biblioteksföreningen visar hur bizarr debatten är, när den förklarar att det största problemet för bibliotek på Kuba är USAs embargo, och att de ska tillsätta en kommission som ska granska om de fria biblioteken är instrument för andra länders ambition att störta den kubanska regeringen.

Man undrar ju vad de kanadensiska bibliotekarierna tror om bibliotekens makt, för att inte tala om hur oerhört svag de måste anta att den kubanska regeringen är om några tusen förbjudna böcker skulle vara ett allvarligt hot.

Stockholm 2003-05-13
Till Sveriges alla bibliotek

Bästa bibliotekarier

Jag skriver för att berätta om era kolleger på Kuba.

Den 18 – 20 mars släppte Fidel Castro loss den största vågen av förtryck mot kubanska demokrater på decennier. Drygt 80 journalister, politiker, människorättsaktivister, fackföreningsledare och fria bibliotekarier arresterades. Bara någon vecka senare hade 75 av dem dömts till sammanlagt 1400 år i fängelse. Av de dömda är 13 fria bibliotekarier.

Den fria biblioteksrörelsen har sedan starten 1998 i Las Tunas i östra Kuba etablerat sig som en av de viktigaste aktörerna för yttrande- och informationsfrihet på Kuba. Drivkraften är att erbjuda alla typer av litteratur, även den som regeringen inte vill att medborgarna ska läsa. Biblioteken har också utvecklats till små offentliga rum för kulturaktiviteter. Rörelsen består idag av drygt 100 bibliotek spridda över hela landet, 22 av dessa stormades av polisen under arresteringsvågen i mars.

Razzian mot Biblioteca Independiente Dulce Maria Loynaz som finns hemma hos ordföranden för biblioteksrörelsen Gisela Delgado och hennes make Hector Palacios inleddes vid 18-tiden den 20 mars. Kvarteret stängdes av, en enorm strålkastare sattes upp på gatan för att lysa in genom balkongen, 30 civila men beväpnade poliser störtade in i lägenheten.

Till en början undersökte de lägenheten metodiskt. Allt kontroversiellt filmades och packades i stora svarta sopsäckar: George Orwell, Astrid Lindgren, Maria Gripe, Mario Vargas Llosa, Guillermo Cabrera Infante och hela hyllan om mänskliga rättigheter. När de insåg hur mycket böcker och material som fanns började de ösa ned det i plastsäckarna, bland annat 30 kilo pysselmaterial som används till barnaktiviteter. Hector, som också arbetat för demokrati i många år, greps och är nu dömd till 25 års fängelse.

Silc har samarbetat med Kubas fria bibliotek sedan 2000 och har förmedlat flera tusen böcker, tidskrifter och studiematerial. I år har projektet stöd från Sidas folkrörelseanslag. Förra året fick Kubas fria bibliotek även folkpartiets demokratipris.

Min förhoppning är att ni vill ställa ut skriften Böckernas Kuba så att den svenska allmänheten kan läsa om det kulturella förtrycket på Kuba och om hur de fria biblioteken arbetar emot detta. Kanske finns det också intresse hos ert bibliotek för ett djupare samarbete med något av de fria biblioteken på Kuba (se hela listan på www.bibliocuba.org). De behöver extra mycket stöd och uppmärksamhet nu när förtrycket är så hårt.

Vi som arbetar med projektet kommer gärna på besök och berättar mer.

De långa fängelsedomarna drabbar förstås de anhöriga väldigt hårt. Besökstiden är två timmar var tredje månad, och många av fångarna har flyttats långt från sina familjer. Den ekonomiska situationen för familjerna är också svår eftersom i princip alla som arbetar för demokrati på Kuba förlorar sina anställningar. Silc har därför öppnat en fond till stöd för de politiska fångarna och deras familjer, Pg 12 57 83 – 1. Vi samlar in pengar till 15 av dem som vi haft mest kontakt med och hoppas att andra biblioteksvänner i Sverige också vill bidra. Självklart går varje krona direkt till de enskilda familjerna, inget stannar på vägen.

Jag pratade idag med Gisela på telefon och hon berättade att myndigheterna förklarat att hon inte skulle få besöka Hector i fängelset förrän hon uppförde sig väl och slutade fördöma förtrycket. “Det kommer att dröja länge innan vi träffas”, förklarade hon. “Men vad ska jag göra? Jag måste ju berätta om vad som händer.”

Med en förhoppning om stöd till Kubas fria bibliotek

Erik Jennische
Generalsekreterare Silc
erik.jennische@liberal.se
tel: 08 209452

The first version of this text was published in 2000 as I noticed there was so little knowledge about the democracy movement in Cuba among democracy promoters that I met. The idea was to present the movement and what kind of methods it uses in order to make it possible for those interested to contribute.

The text was updated a couple of times and this last version was published in 2006. If you find it interesting, completely outdated, or just would like to contribute, please add a comment below.

There is also a Spanish translation of one of the first versions, done in 2002 by Alexis Gainza Solenzal. You can find it here, but please have in mind that a lot of things have happened in Cuba since it was published

democracy-movement-31.doc

movimiento-democratico-spa-nv.doc

A Short Manual For Working With Organisations In The Democracy Movement In Cuba, ver 3.1

Since the early nineties the democracy movement inside Cuba has grown steadily and fast. The movement has developed into a civil society that is ideologically, strategically and organizationally pluralistic. The democratization has already begun. If the movement gets strong enough it will un-dermine the power base of the Cuban government – the fear and the lack of hope – and build a new civic base for a democratic state. The purpose of this manual is to share some of the experiences SILC has made when co-operating with organizations in the Cuban democracy movement the last decade.

Background
The first organizations to survive for a longer time outside the prisons, and achieving concrete results, were the human rights organizations. Since the mid-eighties their main motive has been to keep track of the human rights violations in order to protect activists in political parties, indepen-dent news agencies, trade unions and other organizations working for democracy. During the nine-ties, the return of Cubans who had witnessed the political changes in Europe, the delegitimizing of the Cuban state among the citizens during the “special period”, the influx of information thanks to the tourist boom, and the new strategies of the activists in the democracy movement, both on and outside of the island, lead to an increase in the number and size of organizations working for de-mocracy. They also spread all over the country.

At the same time the Catholic Church started providing social spaces where Cubans could con-template and discuss issues that were not dealt with within the revolutionary institutions. The visit of the Pope in 1998 gave the churches a strong boost of support and hundreds of thousands chan-ted Libertad! Libertad! together with him at the mass on the Plaza de la Revolución. Although there are many progressive chapters, the churches do not want to function as platforms for political acti-vism or take stand openly for democratization. But some of them contribute massively to civic education about human rights and liberties.

During the first years of the 21st century the enthusiasm and activism within the movement was very strong. The bigger political parties and trade unions had hundreds of members and local bran-ches in most provinces. Reporters Sans Frontières counted to more than a hundred independent journalists, and there were almost a hundred independent libraries. In May 2002, the Varela project presented 11020 signatures from Cuban citizens demanding a referendum on democratic reforms.

The support for the democracy movement around the world was also increasing. Jimmy Carter visited Cuba in May 2002 and talked about the Varela project in state television. Later that year Oswaldo Payá received the Sakharov Prize for Freedom of Thought by the European Parliament. A Swedish example was the minister for development cooperation at the time, who openly said it was as important to support the democracy movement in Cuba as it had been to support ANC in South Africa during the 1980s.

The set back came the spring of 2003 when the Cuban government sentenced 75 of the most well known democracy activists to in total 1 456 years in prison. All of them were recognized as priso-ners of conscience by Amnesty international.

The European Union reacted strongly and immediately cancelled the negotiations of the Cotonou-treaty, and imposed the so called June measures, which among others included the invitation of representatives of the democracy movement to the celebration of national holidays at the member countries’ embassies. The Cuban government immediately froze the already very strain relations with the Union embassies

During 2004 the government let a dozen of the prisoners out to serve the rest of their sentences at home. This was enough for the Council of Ministers to abolish the June measures in January 2005, and simply call for a review of the situation for human rights on the island every year. Since then another dozen of activists have been sentenced to prison. The amount of actos de repudio, gathe-rings of huge mobs of aggressive people outside the activists’ houses, and the violence against them is increasing. The human rights of the population in general is also deteriorating as hundreds of young people have been sent to prison for the alleged crime of dangerousness.

The effect of the increased repression on the democracy movement was initially strong; many of the organizations disappeared as their leaders were imprisoned or the activists too scared to conti-nue. The government also succeeded in presenting some of the leaders as spies of the security ser-vices which increased the paranoia in the movement as well as in the rest of society. But the last years the movement has recovered a lot of its strength. The network of families of the prisoners is getting stronger, various new organizations have been formed, the old ones are recovering, there is a new generation of independent journalists writing for different sites on the Internet, and many of the activists from before the arrests of 2003 are back on track. The arrests also created a broader knowledge about the democracy movement around the world and about the nature of the Cuban government.

Four missions for international support

1, Contribute to the legitimacy of the democrats
One of the most important lessons from the transition processes in east and central Europe is that if the democrats do not have enough popular support before the transition starts, they will not come to power. And if the new government is not lead by democrats, the democratic reforms will not be put in place. The successful democratization processes in Poland, the Czech Republic and the Baltic countries were all lead by former activists, while democracy never became a reality, or came a lot later, in Russia, Belarus, Moldova and Ukraine which did not have strong democracy movements.

The motive of SILCs work in Cuba is therefore not to contribute in any way to the overturn of the government, but to contribute to the organizations who are preparing the society for democratiza-tion. The better prepared the citizens are, the closer democracy will be.

The vast majority of the organizations in Cuba working for democracy strive at a negotiated transi-tion to democracy with a similar type of government participation as in Poland or Czechoslovakia in 1989. Practically no one believes that the transition will begin within the government structures, and nobody wants to take power with violence. But in order to achieve a peaceful democratization, the actors within the movement need to be recognized by the Cuban population, the Cuban go-vernment, and the international community. They need legitimacy as representatives and support to become it. But the international support this far has been very limited. Based on his own experience from the times before 1989, Vaclav Havel writes about this in a correspondence with Oswaldo Payá:

“I would like to draw your attention to an observation of mine: Whatever your merits, however brave and respectable as dissidents you may be, even though you may have spent years in prison or written clever books – in spite of all that, pragmatic politicians in the democratic world may sus-pect that you are mere grumblers, inveterate complainers, slightly crazy and constantly carping. Such a suspicion might lead to the following opinion: We may support them symbolically, but from the point of view of realistic politics there is no need to rely on them; they are not the right partners for us. And yet the opposite is true. It is important to convince politicians in democratic countries about this, which I have been trying to do for many years.” (Journal of Democracy, 2004)

Evidently most European governments still do not listen to one of those that actually know the challenges of democratization. So this is where the independent international support has its first mission. By openly recognizing organizations in the democracy movement as partners and initiating cooperation projects, international actors will give legitimacy and credibility to those brave enough to work for change. This moral support strengthens them when working to convince the citizens of the need for democratization, and creates the contacts that will be necessary when the transition starts. Ultimately it will even make them more legitimate in the eyes of the government.

There are many simple activities that may provide legitimacy and recognition; regular phone calls, visits to meetings of the organizations, invitations to Europe (important actions even if they turn out impossible to realize), reference to their opinions in articles or political resolutions, publication abroad of their articles etc. One way of getting information about existing organizations in Cuba is through the websites at the end of this text.

Another important task is to work for the integration of Cuban organizations in international net-works as the Socialist or Liberal internationals and similar structures. Cooperation between profes-sional organizations and their counterparts in Cuba, will also contribute to the advancement of the professional development of the Cuban members. Teachers, physicians and other professionals working for democracy often suffer from the loss of contact with their professions and fear they will never get to work again as they lose the skills.

Many international organizations have tried to find partners in Cuba that will confirm their own opinion on international policy towards the island. This has been used by the government to pre-sent the Cuban partners as mere satellites of international interests, avoiding their arguments, igno-ring their existence and only answering aggressively to the international criticism. But this should not be accepted. Instead of challenging the Cuban government ourselves, we should let the word to our Cuban counterparts and give them the possibility to answer. By doing so, we enhance their legitimacy internationally and locally and oblige the government to listen to them. International actors can not democratize Cuba; we can only support the efforts from inside.

This recognition will also contribute to the safety of the individual activists. The more likely the arrest of an activist will be known and reacted against abroad, the safer he or she will feel.

It is also important that the cooperation contributes to a consciousness in Europe about the situa-tion in Cuba. A lot of myths need to be scrutinized; most urgently that there is no opposition. By de-Americanizing the Cuban issue, and not focusing on the economic embargo, European actors can point out the most important aspects of it ­ the lack of individual freedom and liberal democra-cy and that there is a political alternative. »The relevant conflict is not the one across the Florida Strait, but the one between the Cuban government and the Cubans«, as the saying goes in the de-mocracy movement.

2, Support the victims

When the cooperation with a Cuban partner is established the need for material support will be evident. The second mission is therefore to contribute to the victims of the repression. In addition to the prisoners of conscience there are hundreds of other political prisoners on the island. Practi-cally all organizations have members in prison.

The reason for the support to the prisoners – except the dramatic poverty and vulnerability of their families – is to reduce the fear among the other activists. The fear of being sent to prison is doubled if nobody will know, and tripled if one’s family might end up with no income. By assuring support to the prisoners of conscience and other victims the fear gets a little bit more manageable.

Another important reason for creating a system of support to the victims of the repression, is that it becomes a good way for people at home to contribute to the work. By involving politicians, opini-on builders, friends and families in helping the prisoners the support will of course increase, but we will also contribute to a greater consciuousness about the situation and support for change.

3, Break the information monopoly

The self imposed isolation of Cuba have made it very difficult for the citizens to get news on what is happening in the country, how the economy and society is developing and using this information to analyze the political situation. There are no legal independent media, the access to Internet is very restricted and it is impossible to gather more than a couple of dozens of people at meetings. The general stagnation of the cultural life keeps the people in ignorance. And as it is practically impossible for the activists to travel outside Cuba and learn from other democratization processes, the sources of inspiration to their work are very few. Knowledge is power, and that is what needs to be spread.

The third mission for the international partners is to contribute to the breaking of the information monopoly. At the moment most communication with citizens has to be done from person to per-son. But as many people are suspicious and reluctant to get mixed up with the dissidents, the pro-cess of convincing people to take part in the democracy movement is slow.

As there are no official newspapers or other media who will report about the opinions and work of the organizations in the democracy movement, the activists need to build the support for democra-tization themselves. Their information tools are very scarce though, why this is probably the area where international support is most efficient. The demand for computers, printers, fax machines, flash memories, mobile phones, copy machines, DVD players etc is and will be big. But the de-mand for content is also huge, and some times even more difficult to do something about. Dozens of websites publish news from activists inside the island every day, but these are practically impos-sible to access from Cuba.

The information produced by the independent journalists is key to the creating of political conscio-usness and debate. Their main task is to gather information about »normal« problems at local hos-pitals and schools the lack of medicine and instruments or the shortage of teachers at the start of the semester; the kind of problems that journalists would write about in every country with a free press, but which are neglected by Cuban newspapers.

From abroad it is important to contribute with information about human rights, political ideologies, civil society and other important aspects of democratization of course. But international best sel-lers, children books, fashion and gossip magazines should not be underestimated, as they are used to attract people to the independent libraries for example. The most important materials though, are those books and magazines about Cuba published by Cubans abroad for their country men and sisters on the island.

Normally there are no problems to take printed materials through the customs. It is difficult to distribute bigger quantities of materials that way, and it might get confiscated on a bad day, but there are very few others. Nevertheless, a public network of tourists who are willing to take books and magazines with them can distribute quite a lot. It is also a good way to make citizens at home contribute. And by sending tourists to the houses of the democracy activists you make sure what is the most important memory they will talk about when they get home.

Another way of informing the Cuban public about activities and opinions is through the US go-vernment owned Radio Martí; a Miami based radio station transmitting over Cuba. Radio Martí has a wide news reporting and makes interviews with the activists in Cuba by phone, and arranges de-bates with Cubans in Miami. In Havana, it is very difficult to listen to Radio Martí as government transmitters interfere. There are also some other short wave radio stations available.

4, Demand strategic plans for democratization

Another of the important experiences of the transition processes in former communist Europe is that they are very fast in the beginning and that mistakes can have consequences for years to come. And as democratization is not the only possible outcome of the undermining of a totalitarian go-vernment, the movement needs good strategies for democratization on a nation wide level as well as on a practical organizational level.

A fourth mission is therefore to contribute to the democracy movement in getting prepared for the period after the transition from totalitarianism has begun. There is a lot of research on the positive and negative experiences in Europe, as well as in Latin America, and much of it is adapted to Cuba readers. The reforms of the economy, the new civil laws, electoral systems, media laws and so on are being drafted and discussed widely in the movement. Although it is probably impossible to make the organizations agree in advance, the debates and the proposals are important as well as the input from other countries experiences.

The preparation process is a huge project which needs to be implemented in the whole country, and include lots of people. But the lack of experience in strategic planning, project management, book keeping and international cooperation in general in the democracy movement, reduces the impact of the work. It will also make it difficult to get access to international cooperation funds. At the moment it is of course forbidden for the organizations in Cuba to receive money from abroad, and international partners are prohibited to contribute with economical means. Any cooperation that includes financial support should be very well analyzed in advance. But nevertheless, they day will come when it gets possible, and until then project management and strategic planning are very useful tools even without any funds, and would improve the work of all organizations working for democracy inside Cuba.

There are many handbooks and training programs on how to plan democracy promoting projects, and how to find support for them. It would make a significant contribution to the work for democ-racy in Cuba if this knowledge was made available on the island, and if the international organiza-tions actually demanded clearly defined problem analysis, project goals, action plans, and indicators in the cooperation projects with their Cuban partners.

Working methods and activities in the democracy movement

The activists for democracy are not living underground. When questioned by the security police they generally tell what they think and why. As the security services overhear the telephones and have informers, there is no point in lying. The fewer secrets an organization has, the less can be unveiled in the interrogations and the less can be destroyed through infiltration. Revealing secrets at an interrogation is very demoralizing, whereas telling the truth and discussing politics with the inter-rogators will strengthen the morale of the activists. There are many norms in the movement that might be difficult to grasp for a foreigner, but an important one is not to talk about what other activists are doing or thinking, and only speaking about one self. Another strategy when interroga-ted is of course to tell very bold lies making the interrogators feel stupid. The motive is to disarm the police and the authorities by not playing their game.

Many activists will open doors and windows, speak loudly and without visible fear, and introduce their visitors to neighbors and friends. The democracy movement is not an underground culture where people are pale, speak in codes or are afraid of saying what they think. The organizations even send their reports and statements to the authorities to let them know, and many of them have applied to become recognized as registered organizations. After the arrests in 2003 some of the Internet sites wanted to stop publish the names of their journalists on the island, but many of them protested loudly and demanded to be published with their names as before.

The increase in repression has made it tougher for many of the activists to maintain the openness though. Therefore it is extra important that the embassies in the island and the international organi-zations working with the democrats do not pull the movement even further underground. Many foreign diplomats are a lot more afraid than the activists, and are actually the ones demanding mee-tings to be made in secret etcetera. But this is the wrong way, the change of society can never be done from underground; democracy will not come through a conspiracy. The real results will only be achieved in the open.

The activities in the democracy movement are generally based on events in individual homes. That is where political organizations have seminars and discussions about different proposals, where journalists gather to share computers and transfer their articles abroad by phone or fax, where hu-man rights organizations run archives and write and transfer information about human rights abu-ses, and where somebody’s personal bookshelf, added to by donations and open to the public whe-never possible, is declared an independent library. There is no possibility for any organization in the democracy movement to rent an office, open a bank account, hiring an auditor or use the facilities of the official institutions.

Some organizations try to make public events, like reading the declaration of human rights in a park or small rallies. Almost always the police prevent such events from taking place.

Ways to co-operate

International organizations tend to fall in the regime’s most efficient trap when trying to establish co-operation with Cuban partners. They turn paranoid and refrain from acting as openly as they can. But there are normally no problems in knocking doors, making phone calls or send faxes. In-ternet access is very scarce, but quiet some activists can regularly send and receive e-mail. The acti-vists are long known to the police and they will not say anything they should not say. If the visitors speak in the same way, they minimize the risk for problems. When calling from abroad it is a good idea not to tell your whole name and when you arrive in Havana for example.

Many European GSM-phones will work on Cuba, which makes it possible to leave a phone to your partners, but continue paying the bills at home. Phone calls are very expensive still, but sms is a powerful tool and makes it possible for them to contact you directly, which is not possible with the normal telephones.

International visitors will not put anybody’s security at risk by visiting democracy activists or by talking politics openly with them. If there is too much hush-hush, finding a new partner might be a good idea. Many activists wish to show the neighborhood and the security police (if possible) that they have international guests. That will give them both legitimacy and some safety. This does not mean that they do not feel constant fear. One of the most important skills of a democracy activist is to know how to control the fear.

The repression is even worse in the provinces than in Havana. The metropolitan culture as such, as well as the presence of international correspondents, embassies and tourists makes the capital more difficult to control politically than the provinces. This is a strong argument for increasing the efforts to regionalize contacts and support. The democracy movement is firmly established in most of the provinces but they have very few international contacts.

The most important limitation in co-operation with organizations in the democracy movement concerns the scale of the project. The policy of the government seems to be »nothing big in pub-lic«. This means that as long as events take place in normal homes and do not gather more than a dozen people the risk of intervention by the police is quite small. Therefore there is no reason to send delegations larger than three people. Transport also presents a problem for big groups.

It is always important to invite democracy activists to Europe and give them the possibility to in-form about their work and ideas. Even though the efforts are not likely to pay back very often as the government practically never allows any activists to travel abroad, it shows the seriousness of the co-operation and gives legitimacy to the partner organization. Legalizing the invitation letter in Cuba, obtaining passport and exit permit costs approximately US$ 400 and take a long time.

The knowledge of English is generally quite limited in Cuba. It is a great advantage if the organizers of the co-operation speak Spanish. Although translators can be found within the democracy mo-vement, projects cannot rely on them.

How to stay safe

It is difficult to know how much the security services actually know about foreigners visiting de-mocracy activists. It does not matter though; you should always act as if they knew everything. Do not care about it, but – on the other hand – do not give them a reason to interfere. The same counts for informers and infiltrators. You can be sure that practically every organization is infiltrated in some way or another, and many events observed. But do not care too much about that either, you can not prevent it! Instead make sure you do not have anything to hide. The fact is that either you accept that the security services know what you are doing, or you will not succeed in doing anything at all.

The most important piece of advice that can be given to people traveling to Cuba with a delicate purpose is therefore to do everything by the book. Do not hide what you are doing. Do not act like a spy. Do not stay at unregistered bed & breakfasts. Do not eat at unregistered restaurants. Do not take unofficial taxis. Do not organize any activities in public and do not make any statements. Make it difficult for the authorities to find a reason, but act as if you had all the human rights in the world to do exactly what you are doing.

Another important advice is to have a wide contact surface. If somebody of your partners ends up in prison or turns out to be an informer, it is important to have many others to continue working with. Otherwise you make it easy for the government to ruin the work you have done. It is better to have ten good and stable partners out of which two might be informers, than channeling all the efforts through one very reliable partner. Your motive should not be to take power, or helping anyone else taking power, but contributing to the people working to democratize the Cuban socie-ty.

If the security services wish to interfere they will. The general advice democracy activists give to foreigners if they end up being interrogated is to stay calm and talk. The interrogators will try to convince you that the activists are counterrevolutionaries and CIA agents. Their motive is to demo-ralize, make you apologize and regret your visit to the island in order to prevent you from coming again or sending somebody else. But there is no reason to be stubborn, saying nothing. The inter-rogators are professional in making people talk, and they will.

So what to do? Use your die hard dedication to human rights! Tell them why you care about it, how it works in a democracy and why it is important in Cuba too. Also tell them what you are doing there, and what activists you have been meeting. If you get arrested they will probably know any-how. Answer the questions about your opinions, and ask them back what is wrong with meeting people, why it is prohibited, and if the Cuban government has anything to hide. By showing that you are open you will disarm them. Their motive is not your information, but to make you reveal it. After a while they will have no more questions and they will be demoralized. If you apologize they win. And most important; do not end up lying. The police will find out, and you will feel like an idiot.

The interrogators might be violent to Cubans but have not been it to foreigners in a long time, what I know. In general the security services try to maintain the façade of being a civilized and law abiding police force. The legitimacy that is created by low profile, but official and long-term co-operation with organizations in the democracy movement, is much more efficient than a tough speech at an unofficial press conference in Havana, or playing a spy and putting somebody’s securi-ty at risk.

The SILC-project

SILC has been actively involved in supporting the democracy movement in Cuba since 1996. Most activities have been organized in close cooperation with a group of Cubans living in Sweden. The most important result of this is the support to the publishing of Cuba Nuestra and Misceláneas de Cuba, two magazines about Cuba published in Sweden and distributed through all possible chan-nels to Cuba and to others interested. The motive is to foster a peaceful transition to democracy by contributing to the break up of the state monopoly on information.

In the late 1990s SILC organized an exchange project with Swedish and Cuban journalists. The motive was to create a continuous interchange of knowledge about the conditions for journalism in both countries. The counterparts in Cuba were a couple of independent news agencies. Together they held seminars on topics such as »press freedom«, »press ethics« and »press legislation«, but also on practical work at Swedish and Cuban newspapers.

In 2001 SILC and the Liberal Youth of Sweden, initiated a campaign with the motive of collecting money and books for the independent libraries in Cuba. The distribution of books started in 2002 through tourists and other people traveling to Cuba. This far we have distributed more than a thou-sand books to various independent libraries in the island.

SILC is also functioning as an intermediary contact between the two liberal parties in Cuba (Partido Solidaridad Democrática and Partido Liberal de Cuba), and liberal parties in Sweden and abroad. Many delegations of prominent Swedish, Italian, Slovak, Macedonian, Serbian and Belarus politici-ans have visited their ideological sisters in Cuba to discuss how the European policy towards the island should develop. In November 2005 the two liberal parties of Cuba became full members of the Liberal International.

During the Cuba Spring of 2003, many of SILC’s partners and friends in Cuba were arrested and sentences too many years in prison. In order keep them alive in public we created a fund for moral, political and economic support to them and their families. The fund was created together with the Christian Democratic International Center and the Cuban-Swedish journalist Alexis Gainza Solen-zal. The fund contributes economically to all the families of the prisoners of conscience recognized by Amnesty International in the provinces of Matanzas and Villa Clara, as well as to some of our partners in Havana that were imprisoned. The names and addresses of the families are published at www.kubafangar.se

In general we believe it is important to give priority to low scale events and projects in order to make long turn cooperation possible. We have done no press conferences, statements or condem-nations in Cuba. Anything like that would make future cooperation difficult. The aim is to give legitimacy to the Cuban partners and support to their work. We try to be firm in our positions but flexible and pragmatic in our methods.

One of SILC’s main motives has been to give the democracy activists a platform in the Swedish debate on Cuba. We have published half a dozen books on Cuba, among others by the independent journalists Oscar Espinoza Chepe and Raúl Rivero, and many journalists in Cuba have also found their way to Swedish newspapers through SILC’s network of publishers.
Sources of news and information

www.cubanuestra.nu publishes plenty of articles in both Swedish and Spanish about the historical and cultural debate on Cuba.

www.miscelaneasdecuba.net is the site of the Misceláneas de Cuba magazine. It has a wide selection of articles and documents about the democracy movement, as well as on the Swedish and Europe-an policy towards the island.

www.kubafangar.se has the latest information on the fifteen prisoners of conscience that we sup-port.

www.cubanet.org publishes approximately ten articles from independent journalists every day. Some of them are translated into English. Cubanet also run articles on Cuba from the big English and Spanish language newspapers. There is also a selection of information about the independent civil society in Cuba.

www.nuevaprensa.com publishes radio interviews and articles with Cuban journalists and democra-cy activists every day.

www.cubaencuentro.com is the site of the Encuentro magazine. It publishes various articles from Cuba everyday, among others by the different Cuban social democratic activists.

Denna artikel skrev jag i juli 2002 för att publicera tillsammans med Cecilia Malmström. Målet var att visa på de framgångar den kubanska demokratirörelsen haft med Varelaprojektet, och förklara att det nu var dags att den svenska regeringen ställde sig bakom demokratirörelsens verksamhet och krav. Den blev dock aldrig publicerad vad jag kan minnas. Jag har inte heller hittat referenser till den på internet. Och den socialdemokratiska regeringen gjorde aldrig något heller.

Varelaprojektet och våren 2002

När det totalitära systemet på Kuba väl rämnar kommer händelserna våren och sommaren 2002 att framstå som några av de viktigaste stegen på vägen dit. Frågan är nu hur Sveriges regering ska förhålla sig till förändringarna: Ska ni fortsätta med den tysta diplomatin, spara kraftorden till enskilda möten med den kubanska regeringens representanter och fortsätta betrakta demokratirörelsen som en perifer samling grupperingar som inte kan hålla sams, eller har ni insett att detta knappast givit några resultat på Kuba de senaste 43 åren?

Det sker just nu unika saker på Kuba. Det viktigaste som skett under våren är att en absolut majoritet av organisationerna i demokratirörelsen – en bra bit över hundra – i sin strävan efter en fredlig och ordnad övergång till pluralistisk demokrati har samlat sig bakom Varelaprojektet.

Projektet tar sin utgångspunkt i § 88 i den kubanska konstitutionen som förklarar att medborgare på Kuba kan lägga fram initiativ till nationalförsamlingen genom att samla 10 000 röstberättigades namnunderskrifter bakom ett förslag. I mitten av maj lämnade Oswaldo Payá – organisatören bakom projektet – in 11 020 från personer som med namn, ID-nummer och adresser uppmanade nationalförsamlingen att diskutera frågan om en folkomröstning om statsskicket på Kuba.

Varelaprojektet föreslår att kubanerna ska få ta ställning till fem frågor: frisläppande av alla politiska fångar, införande av de mänskliga rättigheterna i konstitutionen, om även kubaner ska ha rätt att starta företag, förändringar i vallagen som möjliggör flerpartival och slutligen genomförande av demokratiska val.

När Jimmy Carter veckan efter besökte Kuba för att träffa såväl Fidel Castro som ett tiotal representanter för demokratirörelsen var Varelaprojektet på allas läppar. I det direktsända tevetal som Carter höll till studenterna på Havannas universitet ställde han sig bakom Varelaprojektet och uppmanade regeringen att genomföra en folkomröstning. Det var första gången som något av demokratirörelsens initiativ beskrevs i den kubanska regeringens massmedier.

Den kubanska regeringen har efter detta agerat närmast panikslaget. När miljontals kubaner hörde talas om Varelaprojektet strömmade ytterligare tiotusentals namnunderskrifter in och regeringen insåg att den var tvungen att agera. Men istället för att bejaka den offentliga debatt om det kubanska statsskicket som Varelaprojektet tagit initiativ till, mobiliserade regeringen sina krafter och hävdade senare att man på några få dagar fått 99 procent av de röstberättigade kubanerna att ställa sig bakom en reform som skulle göra socialismen “orörbar” i konstitutionen, dvs frånta kubanerna makten att i framtiden själva besluta om vilket statsskick de vill leva i. I september ska man hålla en folkomröstning där kubanerna kommer att ställas inför valet att rösta för denna förändring eller ingen alls; dvs ett val mellan “status quo” och “status quo för alltid”.

Att 99 procent av kubanerna skulle vilja överlämna ett statsskick som bara skapat ekonomiskt, socialt, kulturellt och politiskt förtryck till sina barn är förstås inte sant. Varför skulle i så fall en och en halv miljon kubaner lämnat Kuba sedan revolutionen 1959, och ytterligare flera miljoner stå på kö för att emigrera?

Varelaprojektet inleddes i mitten av 90-talet och vann successivt allt mer stöd. Under samma period har ett socialdemokratiskt och ett liberalt parti tillsammans med ett par andra organisationer samlats i en koalition under namnet den moderata oppositionens rundabordssamtal, och erbjudit sig att fungera som part gentemot regeringen i en förhandling om hur övergången till demokrati skulle kunna genomföras.

För att uppmärksamma såväl Varelaprojektet som koalitionen och de liberala krafterna på Kuba har vi under våren arbetat för att bjuda fyra liberaler från Kuba till Europa. De skulle själva få beskriva sitt arbetet för demokrati och förklara hur Europa skulle kunna stötta demokratiseringen. Planen var att de skulle presentera sina åsikter och idéer på ett seminarium i Europaparlamentet i Strasbourg den 4 juli. Bara några dagar före meddelade de kubanska myndigheterna dock att de inbjudna inte fick utresetillstånd. Myndigheterna vägrade dessutom motivera denna tydliga kränkning av § 13 i FN:s människorättsdeklaration.

Seminariet genomfördes i alla fall genom att två texter från partierna lästes upp. Pat Cox, talman i Europaparlamentet, som deltog i seminariet förklarade i sitt anförande att nekandet av utresetillstånd självklart skulle ses som ett steg tillbaka i dialogen mellan den kubanska regeringen och Europa. Uttalandet satte fart på den kubanska regeringen och dagen efteråt var migrationsmyndigheterna i Havanna mycket angelägna om att meddela Gisela Delgado, ledare för de fria biblioteken på Kuba, att hon plötsligt fått utresetillstånd. När vi bjöd henne till Sverige tidigare i våras för att hon skulle kunna ta emot folkpartiets demokratipris fick hon dock kalla handen. Men nu, efter Pat Cox tydliga uttalande, var det alltså dags för henne att få resa hit.

Vad kan man då dra för slutsatser av vårens och sommarens händelser? Vi menar att Varelaprojektets framgång – som är frukten av flera års intensivt arbete – visar att demokratirörelsen har såväl kraft som goda metoder för sitt arbete. Dessutom är det tydligt efter Jimmy Carters stöd till projektet och Pat Cox stöd till de fyra inbjudna liberalerna att tydliga ställningstaganden från framstående politiker bakom demokratirörelsens initiativ ger resultat.

Detta är också precis vad organisationerna i demokratirörelsen hävdat i flera år. Förra året skrev vi därför till utrikesminister Anna Lindh att demokratirörelsen är mer enig än någonsin och att den är värd Sveriges öppna och tydliga stöd, såväl moraliskt som ekonomiskt.

Vi fick då svaret att “uppfattningen om rörelsens samling och styrka tyvärr inte överensstämmer med den samlade bedömningen hos EU-ambassadörerna i Havanna”. Vi är övertygade om att EU-ambassadörerna nu har ändrat sin bedömning efter Varelaprojektets framgång. Alla andra Kubakännare är i alla fall av den åsikten att läget på Kuba idag är unikt – att ett stort möjligheternas fönster har öppnat sig.

Nu ställer vi frågan igen: Är det nu inte dags att Sveriges regering öppet ställer sig bakom demokratirörelsens arbete, och utarbetar en plan för hur svenska biståndspengar ska kunna användas för att stötta de kubanska demokraternas arbete?

Erik Jennische
Svenskt internationellt liberalt centrum, SILC

Cecilia Malmström
Europaparlamentariker, folkpartiet liberalerna

Sida har alltid gjort anspråk på att ha omfattande information om länder långt borta som tar emot svenskt bistånd. Om kunskaperna från biståndsarbetet inte kommer tillbaka till de svenska skattebetalarna undergrävs biståndsviljan.

I april 2001 hade Sidas tidskrift Omvärlden flera artiklar om Kuba. Men ingen av dem behandlade situationen för mänskliga rättigheter eller demokratirörelsens arbete. Denna brist visade sig vara genomgående i allt informationsmaterial om Kuba från Sida. Jag skrev artikeln nedan i något av de påföljande numren och fick även ett svar i tidningen om att Sida inte tänkte ändra på sitt informationsmaterial.

Sida som Kubainformatör

Sida fyller en mycket viktig roll som informatör om de länder som får svenskt bistånd. Men vad gäller information om de mänskliga rättigheterna på Kuba är bristerna stora.

På en direkt fråga hänvisas man till Human Rights Watch och Amnesty Internationals förvisso utomordentliga information, men något eget material finns inte.

I aprilnumret av Omvärlden kan man läsa om “Vad gör Sverige på Kuba?”. Inte heller där står det något om mänskliga rättigheter.

I ett informationsblad om “Latinamerika på nätet” finns två tips om Kuba: den kubanska statens och Svensk-kubanska föreningens hemsidor. De är ungefär lika trovärdiga vad gäller mänskliga rättigheter.

Hemsidorna med de oberoende journalisterna på Kuba, www.cubanet.org t ex, lyser med sin frånvaro, precis som den svenskspråkaga sidan http//:hem.passagen.se/cubanuestra . Och det beror inte på okunskap eftersom många på Sida får Cuba Nuestras nyhetsbrev.

Däremot finns det en snyggt informationsblad om mänskliga rättigheter i Sydamerika. Där kan man läsa att: “Under början av 70-talet växte det fram en stark solidaritet i Sverige med diktaturens offer. Engagemanget för mänskliga rättigheter utgör alltsedan dess en utav grundpelarna i det svenska utvecklingssamarbetet med Sydamerika.” Kanske undrar de som läser detta hur stort engagemanget på Sida måste vara för diktaturens offer på Kuba, nu när diktaturerna i Sydamerika är borta. De kommer att bli besvikna.

Erik Jennische
Svenskt internationellt liberalt centrum, SILC

Det svenska stödet till demokraterna på Kuba har alltid varit mycket tvehågset. I frustration över det skrev jag denna artikel i Sidas tidning Omvärlden i oktober 2004. Artikeln behandlar bland annat det stöd som Sverige givit de senaste åren, och som beskrivs som demokratibistånd, och vilka principer det svenska stödet borde följa istället. En stor del av mina argument kommer från en mycket intressant brevväxling mellan Vaclav Havel och Oswaldo Payá Sardiñas som publicerades i Journal of Democracy.

Artikeln fick inte några konsekvenser direkt, men Göran Holmqvist, chef för Sidas avdelning för Latinamerika och Karin Rohlin från ambassaden i Havanna, svarade i samma nummer. (Sidas svar) Hur det svenska stödet ska leda till de radikala förändringar som behövs för demokratiska förändringar lyckades de dock inte förklara.

Varför får Kubas demokrater inget stöd?

- Omvärlden nr 7, oktober 2004

Nu har det gått ett och ett halvt år sedan den kubanska regeringen bevisade att den faktiskt känner sig allvarligt hotad av demokratirörelsen i landet. I april 2003 dömdes 75 demokratiaktivister till 1456 år i fängelse, sedan dess har ytterligare ett tiotal personer har dömts till långa straff.

Sidas årsrapport för 2003 visar däremot inga spår av progressivt tänkande om hur Sverige ska kunna bidra till att demokratiseringen kommer igång. Nu är det alltså dags att det svenska biståndet till Kuba förändras. Tyngdpunkten måste läggas på aktivt och öppet stöd till de organisationer i demokratirörelsen som verkligen arbetar för demokrati; fackföreningar, människorättsorganisationer, fria bibliotek, politiska partier osv.

Enligt Sidas årsrapport bidrog Sverige med 97 miljoner kronor i bistånd till Kuba mellan 1995 och 2003. Det övergripande målet för biståndet är anpassat till EU:s gemensamma ståndpunkt från 1996: ”att uppmuntra en övergångsprocess till pluralistisk demokrati och respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter samt en hållbar återhämtning och förbättring av det kubanska folkets levnadsstandard.”

Detta är givetvis ett stort steg framåt från tiden för de socialdemokratiska regeringarna på 1960 och 70-talen när Sverige var den kubanska regeringens största biståndsgivare i den demokratiska världen. Men trots – eller tack vare – 40 år av nära samarbete med förtryckarna är det svenska biståndet pinsamt tvehågset i sina formuleringar och sin verksamhet.

Sidas verksamhet på Kuba består nämligen av ”ett begränsat program för utvecklingssamarbete med Kuba, där det centrala är överföring av kunskaper, utbyte av erfarenheter och kontaktskapande verksamhet.” Ambitionen är ”ett fortsatt begränsat bistånd syftande till att stimulera erfarenhetsutbyten med omvärlden och för att skapa förutsättningar för utvecklingsfrämjande reformer”. Projekten präglas av ”det goda exemplets makt” och eftersträvar att ”den kubanska motparten ges tillgång till alternativa erfarenheter av ekonomi, demokratiskt och decentraliserat beslutsfattande, samt folkligt deltagande.”

Men varför ska det svenska stödet vara ”begränsat” om målet är demokrati? Med tanke på hur hårt förtrycket är och den misär folket lever i, borde stödet till demokratiseringen förstås vara ”omfattande”.

Enligt årsrapporten bestod det svenska stödet från 1996 till 2003 av följande projekt:

Ett stort utbildningsprogram i marknadsekonomi för ekonomer och funktionärer inom ministerierna och centralbanken, en studie av den kubanska ekonomin som genomfördes av CEPAL (FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika), ett utbildningsprogram för ekonomer i den kunskapsbaserade ekonomin på Kuba, ett dialogprojekt mellan Kuba och Världsbanken, IMF respektive Interamerikanska utvecklingsbanken, ett program för mikrokrediter till småföretagande, en utbildning i mänskliga rättigheter för 43 officiella kubanska jurister hos Interamerikanska institutet för mänskliga rättigheter i Costa Rica, ett samarbete mellan institutionerna för socialt arbete på universiteten i Göteborg och Havanna, en insamling av vittnesmål om folkliga synsätt på Kubas nutidshistoria och hur revolutionen 1959 påverkade människors liv, ett samarbetsprojekt mellan Olof Palmes internationella centrum och en kubansk organisation i Miami, ytterligare ett mellan Grafiska fackföreningen och den officiella fackföreningen på Kuba och ett mellan Statens strålskyddsinstitut och dess kubanska motsvarighet, ett seminarium om välfärdspolitik, ett antal kulturutbyten och visst återuppbyggnadshjälp efter två orkaner 2002.

Dessutom förmedlar Sverige humanitärt stöd via EU-kommissionen och FN-systemet. Även Erikshjälpen arbetar med ett projekt för att avhjälpa den sociala misären i centrala Kuba.

Alla projekt som genomfördes på Kuba hade officiella institutioner som tar avstånd från demokratiska reformer som motpart. Ingenstans står det hur dessa projekt ska uppfylla målet att bidra till en ”övergång till pluralistisk demokrati och respekt för mänskliga rättigheter”. Inte heller finns det någon beskrivning av vilka resultat pengarna bidragit till. Har demokratiseringen kommit närmare tack vare stödet? Knappast.

Vilka principer borde då det svenska biståndet till Kuba ledas av?

En brevväxling mellan en av demokratirörelsens främsta representanter Oswaldo Payá Sardiñas, och Tjeckiens förra president Vaclav Havel i aprilnumret av Journal of Democracy (vol 15, No 2, 2004), visar vägen.

Payá förklarar i sitt brev till Havel att övergången till demokrati redan har inletts i det kubanska samhället, till skillnad från inom den kubanska regimen, men att kampen bedrivs i princip utan resurser:

”Det är en rörelse som behöver hjälp nu, men fördomar och regimens propaganda gör initiativen till stöd få och glesa. Men oavsett stödet, kommer vi fortsätta kampen genom att använda vår främsta resurs: vår tro, kärleken till vårt folk, och vår beslutsamhet att åstadkomma frigörelse.”

Havel håller med om behovet av aktivt stöd utifrån och presenterar ett antal uppmaningar till omvärlden: Krav på frisläppande av politiska fångar och lättnader i förtrycket måste vara en del av alla officiella kontakter. Demokratiska länder bör se alla demokratiskt sinnade personer som sina partners, alldeles oavsett om de innehar några politiska positioner eller inte. Ekonomisk solidaritet behövs till offren för förtrycket och till aktiviteter inom den demokratiska oppositionen.

Havel hoppas också på att EU ska komma till ett gemensamt åtagande om praktiskt stöd till Kubas demokrater och delar med sig av en viktig erfarenhet från sin tid som dissident, och hur han behandlades av omvärlden:

”Oavsett era meriter, och hur modiga och respekterade ni är som dissidenter, och även om ni har tillbringat år i fängelse, eller skrivit intelligenta böcker, kan pragmatiska politiker i den demokratiska världen misstänka att ni är grälsjuka, beklagar er för mycket, är smått galna, och ständigt klankar ned på allt. Den misstanken kan leda till följande åsikt: ’Vi skulle kunna stödja dem symboliskt, men utifrån ett realistiskt politiskt perspektiv behöver vi inte lita på dem: de är inte våra riktiga partners’. Men det är motsatsen som är sann. Det är viktigt att övertyga politiker i demokratiska länder om detta, vilket jag har försökt göra i flera år.”

Havel sätter här fingret på precis det som är fel i hela det svenska biståndet till Kuba, avsaknaden av förtroende för de kubaner som arbetar för demokrati. Han vet hur det känns och han vet att det inte blir någon demokrati utan demokrater.

Men misstroendet drabbar även kubanska demokratiaktivister utanför Kuba. I en klargörande artikel på www.cubanuestra.nu hösten 2003, visar Alexis Gainza att det inte någonstans i EU:s position gentemot Kuba efter arresteringarna 2003, i den svenska Kuba-politiken, eller i några centrala politiska dokument som argumenterar för demokrati på Kuba, finns ett ord om de kubaner som bor i Europa, eller hur dessa ska vara en del av demokratiseringsprocessen. Hur ska Sverige kunna bidra till demokrati på Kuba om vi inte litar på kubanska demokrater varken på eller utanför Kuba?

Den första viktiga principen för stödet bör alltså vara: Den huvudsakliga målgruppen för biståndet ska vara demokratiska kubanska organisationer på och utanför Kuba.

När Vaclav Havel beskriver slutet av 1980-talet i Centraleuropa är parallellerna till Kuba uppenbara. Extrem nervositet präglade regeringsleden eftersom många redan hade förstått att slutet var på väg. Regeringarna kunde inte längre avfärda demokratiaktivisterna som utländska agenter och ökade förtrycket när protesterna blev allt offentligare.

Radiostationen Voice of America, spelade en viktig roll genom att berätta om alla de framstående medborgare som skrivit på en uppmaning till ledarskiktet att inleda en dialog med oppositionen. Genom detta tog allt fler steget ut ur anonymiteten och ställdes sig bakom kravet på dialog. Varelaprojektets kanske viktigaste effekt på Kuba är just att tiotusentals medborgare vågat kräva öppet att de också ska få vara med och bestämma.

Payá är dock orolig över vad som hänt i stora delar av Öst- och Centraleuropa:

”[I] de länder som tidigare dominerades av kommunismen har den lämnat efter sig några få storkapitalister som till dagen före förändringarna, innehade framstående positioner eller stor makt inom den kommunistiska regimen.”

Och han befarar att det är de inom regimen som idag proklamerar ”socialismen eller döden”, som kommer att bli framtidens buisness-klass. Dagens teknokrater vet hur marknadsekonomin fungerar runt om i världen – många har ju lärt sig det genom de svenska biståndsprojekten till exempel – och vaktar därför sina positioner för att sitta i vinnarhålet när förändringarna inleds.

Det är här Havels kanske viktigaste råd till Payá kommer:

”Varje demokrat som är motståndare till en totalitär regim bör agera idag som om makten skulle lämnas över imorgon!”

De tjeckiska dissidenterna överraskades fullkomligt av hur snabbt kommunismen kollapsade hösten 1989. Havel skriver att de borde ha förberett en skuggministär, samlat kompetenta människor med förtroende som kunde bli parlamentsledamöter och analyserat vilka av de nuvarande politikerna man skulle kunna samarbeta med. Det var dessutom avsaknaden av genomarbetade förslag till ny lagstiftning på det ekonomiska området som gjorde att teknokraterna från den kommunistiska regimen lyckades roffa åt sig så mycket i början av övergången till demokrati. Orättvisorna som kommer efter förändringarna måste alltså bekämpas före.

Den andra principen för stödet är därför att de kubaner på och utanför Kuba, som arbetar för demokratisering ska kunna vara så väl förberedda som möjligt så att övergången verkligen leder till demokratisering, och inte till något annat auktoritärt system som i dagens Vitryssland och Ryssland till exempel.

Den kubanska demokratirörelsen har ännu inte flyttat ut kampen från vardagsrummen till gatorna, men det kan hända precis när som helst, samtidigt som det fortfarande kan dröja ganska länge. Oavsett finns det ingen anledning att vänta. Genom att förbereda sig för demokratiseringen kommer den närmare. Tre reformer är fullt möjliga att genomföra bums:

- Sida bör ta fram en genomarbetad strategi för hur Sveriges och EUs bistånd faktiskt ska bidra till målet om ”en övergångsprocess till pluralistisk demokrati och respekt för mänskliga rättigheter”. Den huvudsakliga målgruppen ska vara organisationer i demokratirörelsen på Kuba. Det får vara nog med ”begränsade program för utvecklingssamarbete med Kuba”.

- Denna strategi bör innehålla ett program för hur de kubaner som bor i Europa ska delta i arbetet för demokrati. Vågar vi inte lite på kubanerna som bor här kan vi lika gärna ge upp.

- Den bör också innehålla ett program för svenska folkrörelser som vill använda sina erfarenheter från demokratibiståndet i östra Europa på Kuba. Det skulle i princip kunna se ut som det program för demokratibiståndsprojekt i Vitryssland som funnits i flera år.

Förr var Sverige i främsta ledet för att bistå förtrycket på Kuba. Den skammen har vi fortfarande med oss. Därför är det nu vårt ansvar att ställa oss i främsta ledet för att bistå kubanernas kamp för demokrati och mänskliga rättigheter.

Erik Jennische
Svenskt internationellt liberalt centrum, Silc

Den vietnamesiska nätbaserade tidningen VN-express är världens 82:a mest besökta site, och långt större än de flesta stora dagstidningar i världen. Maciej Zaremba skriver viktigt i DN 29/12 om hur det totalitära Vietnam förlorat kontrollen över offentligheten på internet.

Artikeln är också ytterligare ett viktigt argument för varför små svenska biståndsinsatser med rätt lokal part i en hård diktatur kan vara så oerhört viktiga, samtidigt som stora projekt kan misslyckas helt.

En av de viktigaste delarna i den nya biståndspolitiken sedan maktskiftet 2006 har varit att det svenska bilaterala stödet ska begränsas till färre länder. Politiken presenterades den 27 augusti 2008 av Gunilla Carlsson på DN-debatt.

Este texto se presentó en la conferencia Democracia, desarrollo y sociedad civil en Cuba en Madrid 10 – 11 de diciembre del 2003. El seminario se organizó por la Asociación Cultural Con Cuba en la Distancia. Los textos presentados en la conferencia se publicaron en el libro ”Democracia, desarrollo y sociedad civil en Cuba. La Unión Europea frente al problema cubano”, editado por Grace Giselle Piney Roche (Aduana vieja, 2004). ISBN: 978-84-933455-3-2.

La version Sueca del articúlo esta aqui.

La sociedad civil europea y la democratización en Cuba: una cooperación entre ciudadanos

El respaldo europeo al proceso de democratización de Cuba puede materializarse a través de dos estrategias principales.

La primera de ellas se centra directamente en la élite gobernante de los partidos, parlamentos y ejecutivos nacionales para que condenen sin paliativos la represión y exijan reformas democráticas en todos los tipos de acuerdos que establezcan con el gobierno cubano. Se trata de una estrategia fundamental, que garantiza que nuestros gobiernos no se plieguen ante la dictadura, como ahora mismo ocurre, por ejemplo, con el gobierno chino. Las condenas claras impiden también que el gobierno cubano pueda hacer valor su apoyo internacional. El hecho de que los cubanos tengan conocimiento de la posición europea supone también un apoyo moral a sus propias reivindicaciones democráticas.

El problema de esta estrategia es que la superficie de contacto entre Europa y Cuba sigue siendo reducida y enconada, y que la gran mayoría de los ciudadanos tanto europeos como cubanos se ven excluidos del proceso de reforma democrática.

La otra estrategia, en la que se concentra este texto, tiene su fundamento en los ciudadanos europeos de hoy en día y en cuál puede ser nuestra contribución al empeño democratizador en Cuba.[1]

En mi opinión, el objetivo primario del esfuerzo europeo por una Cuba democrática ha de traducirse en conseguir que el mayor número posible de ciudadanos y organizaciones europeas muestren su apoyo a las demandas políticas de los activistas cubanos que luchan por la democratización del país. El impulso reformista sólo puede nacer de dentro de la propia Cuba. Nuestra fuerza no reside en la dureza de nuestros manifiestos, sino en cuántas personas somos, en nuestro grado de conocimiento del movimiento prodemocrático y en cómo respaldamos sus actividades.

¿Cuáles han de ser las condiciones para un amplio apoyo europeo al proceso de democratización de Cuba?

Cuando el primer ministro sueco, Göran Persson, se disponía a designar en septiembre de este año a un nuevo ministro de Asuntos Exteriores en sustitución de Anna Lindh -que, por cierto, fue la primera ministra de Exteriores de la socialdemocracia sueca que apoyó claramente al movimiento prodemocrático cubano- explicó que uno de los criterios de selección era que a la persona en cuestión se le diera bien los idiomas y que fuera un buen negociador, ya que en las deliberaciones del Consejo sólo participan los ministros. Es decir, en las decisiones que adopta el Consejo de ministros, los ciudadanos suecos y los del resto de la Unión sólo estamos representados por una persona. Además, muy pocas veces podemos saber qué han votado o cómo han argumentado los ministros respectivos. Depositar nuestra confianza en una actuación firme del Consejo de ministros en pro del movimiento prodemocrático cubano es relativamente infructuoso, ya que no nos es posible calibrar el resultado.

También existen razones de carácter diplomático que explican las dificultades que experimentan los gobiernos europeos a la hora de actuar. El principio de Derecho Internacional de no injerencia de un estado en los asuntos internos de otro está muy presente en todos los gabinetes de Asuntos Exteriores. Por eso, incluso una Unión Europea posicionada claramente a favor del proceso democratizador vería limitada su capacidad de acción en la práctica. La posición europea después de la ola de arrestos de la pasada primavera, que es la más progresiva de todas las que ha mantenido, incluía el compromiso de que las embajadas de los estados miembros invitarían en el futuro a los disidentes con ocasión de la conmemoración de sus respectivos días nacionales. Esto significa, actualmente, 15 invitaciones al año; en pocos años podría llegar a 27. No podemos dejar de considerar todo ello como una iniciativa insignificante, en comparación a lo se podría hacer.

Si realmente queremos dar un empuje decisivo a nuestros esfuerzos, es necesario que seamos nosotros, los ciudadanos -en vez de los gobiernos- de la Unión Europea, los que tomemos las riendas. Nosotros no hemos firmado ningún convenio de no intervención y no necesitamos permisos para comprometernos en la defensa de los derechos de otras personas.

La descripción realizada por Göran Persson sobre el proceso de toma de decisiones en el Consejo de ministros es un claro ejemplo de que también los políticos europeos excluyen del poder de manera activa a los ciudadanos. A tenor de esto, no ha de resultarnos extraño que la confianza en las instituciones políticas comunitarias se vea continuamente mermada en los estados miembros. El sociólogo alemán Ulrich Beck, que ha dedicado muchos años al estudio y descripción de los cambios en las pautas de implicación política de los europeos, plantea en su ensayo “Freedom’s Children” la siguiente pregunta: “¿Somos una sociedad de egoístas?”[2]. Esta pregunta deriva del distanciamiento de los ciudadanos en relación a las instituciones que han erigido los estados del bienestar europeos, así como de los partidos políticos, sindicatos, iglesias y movimientos populares.

La respuesta de Beck es un no rotundo, a diferencia de la generación de padres que interpreta el poco interés de los hijos como una falta de solidaridad y una amenaza contra la democracia. Ese distanciamiento es sobre todo y ante todo de carácter político. Los Freedom´s children han encontrado el sentido de la vida en algo que la generación anterior considera una contradicción: la realización de sus personas en la atención y consideración de la situación de los demás. El individualismo y la solidaridad son mutuamente dependientes. Nunca la solidaridad ha estado tan presente dentro de la sociedad, afirma Beck. Los jóvenes han mamado democracia y libertad con la leche materna.

Muy al contrario, la amenaza contra la democracia dentro de la Unión Europea y la razón del desinterés de los jóvenes por la política tradicional es la hipocresía de la generación de sus padres, que no están a la altura de sus propios ideales. Y hay pocos ejemplos mejores que la política europea respecto a Cuba en los últimos 44 años. Que no se haya pedido cuentas de ello realmente a los políticos europeos se debe a que el principal polo opuesto a la política europea es Estados Unidos, cuyo apoyo a regímenes autoritarios como el de Arabia Saudí, Egipto, los talibanes en los años 90, Iraq en los 80, los regímenes militares sudamericanos en los años 70, Pakistán y las dictaduras de Asia Central de ahora, han socavado la confianza en su argumentación a favor de la democracia en Cuba. Pero, ¿por qué motivo hemos de limitarnos a esa polaridad del pasado? A mi juicio, la única línea argumental que funciona con los jóvenes europeos es la siguiente: “Independientemente de la política norteamericana y europea con respecto a Cuba, la lucha de los cubanos en pro de la democracia merece nuestro total apoyo”.

Considero que otra de las razones por la que los jóvenes han dado la espalda a las instituciones tradicionales es que la principal función de éstas, en la actualidad, es la gestión de una sociedad que se siente ya completada. La razón de ser de partidos, sindicatos y movimientos populares no es lograr cambios. No cuentan con enemigos o causas bien definidas, sino que actúan únicamente con el fin de afianzar sus posiciones en el meollo político que gobierna Europa.

Después de la retirada de Vaclav Havel hay también un gran déficit de modelos a seguir en el mundo de la política europea. ¿Qué se puede admirar de Aznar, Blair, Schröder o Persson? ¿Están realmente a la altura de sus ideales? ¿Cuentan con una visión de futuro? Lo dudo mucho. Su principal cualidad es su habilidad para desempeñar el poder.

Por ello, nombres como Nelson Mandela, Aung San Suu Kyi, José Ignazio “Lula” da Silva y Vaclav Havel ejercen una fuerza de atracción tan considerable en Europa, y lo seguirán haciendo en el futuro. Son personas que se han atrevido a dar una visión de una sociedad radicalmente diferente, y que han apostado todo por hacerla realidad. La diferencia con Gisela Delgado, Claudia Márquez Linares, Raúl Rivero, Oswaldo Payá, Beatriz del Carmen Pedroso, Gerardo Sánchez, Manuel Cuesta Morúa, Martha Beatriz Roque, Héctor Palacios, Fernando Sánchez López y compañía es que la ocasión histórica de éstos aún no se ha presentado.

En otras palabras, existe una enorme necesidad tanto de modelos a seguir como de luchas a emprender, por nuestro bien como europeos y para que los valores sagrados de la libertad y la justicia estén presentes en la política europea. Y es, precisamente, esa necesidad la que puede explotarse en beneficio de Cuba. Lo más maravilloso de la democracia es que los europeos, a diferencia de los cubanos, no necesitamos apostar todo lo que tenemos. Es suficiente con que invirtamos los esfuerzos que queramos o podamos, lo cual pienso que ya es bastante.

En los últimos diez años, miles de jóvenes suecos de ideología de izquierdas han viajado a Cuba para estudiar español, bailar salsa, tocar música o encontrar argumentos en la lucha contra el “imperialismo yanqui”. La mayoría de ellos han vuelto felices a casa porque les encanta Cuba, pero frustrados porque han perdido una ilusión y tampoco han visto que haya una solución posible. “Las cosas van en la dirección equivocada, y cuando todo se colapse los capitalistas norteamericanos se harán con el poder y entonces seguro que no les irá mejor”, argumentan muchos de ellos. La desconfianza en Estados Unidos se une a la confusión que genera el apoyo de la izquierda sueca al gobierno opresor de Cuba.

Por el contrario, aquellas personas que han estado en contacto con Cuba Nuestra o Silc antes de viajar al país, y que se han llevado con ellos un paquete de libros para alguna biblioteca independiente, cien dólares para un periodista independiente en pago por algunos artículos, un fajo de “Cuba Nuestra” para un grupo de activistas políticos o simplemente han compartido un café con Miriam Leiva o Adolfo Fernández Sainz, han regresado con una idea completamente diferente. Ellos han visto la luz y han comprendido que hay esperanza. Lo que se preguntan es: “¿Qué podemos hacer para ayudar?”. Es precisamente ese sentimiento en el que se debe concentrar el empeño europeo en pro de una Cuba libre. Es necesario que más personas vean la luz en Cuba.

¿Cómo se puede hacer realidad esa potencial implicación a favor de la democracia en Cuba?

El desafío consiste en presentar los esfuerzos del movimiento prodemocrático como una posibilidad para los jóvenes europeos de canalizar su anhelo por ayudar, una opción para realizarse mediante la solidaridad verdadera con personas claramente desprotegidas.

El año pasado, los 3.000 afiliados de la Juventud Liberal de Suecia (Liberala ungdomsförbundet, LUF) se propusieron como principal objetivo la lucha por la democracia en las dictaduras del mundo. Durante este año se ha elaborado una campaña a favor de la democracia en Cuba, Marruecos, Irán, Singapur y Bielorrusia. La campaña, que tiene como escenario todos los institutos de secundaria de Suecia, presta especial atención a la lucha por el cambio que sostienen diversos activistas prodemocráticos.

Estos países no son ni las peores dictaduras ni los más interesantes desde el punto de vista político. La elección se ha realizado a partir del incansable compromiso de un conjunto de jóvenes políticos por amigos y conocidos que defienden la causa democrática en los países mencionados. Su implicación se ha afianzado considerablemente cuando han tenido la ocasión de llamar a la puerta de los activistas en carne y hueso. En política, la implicación personal es siempre más importante que la planificación estratégica.

Pero el apoyo a los activistas prodemocráticos de Cuba y Bielorrusia también es necesario para legitimar la organización y el trabajo de la Juventud Liberal de Suecia y del Silc. Precisamos de los esfuerzos democratizadores de los cubanos para dar sentido a nuestro compromiso. Alexis Gainza suele decir que uno de los objetivos de su labor es contagiar a los suecos con el virus de Cuba. No cabe duda de que él y el resto de los integrantes de Cuba Nuestra lo han conseguido.

En los últimos cinco años, el trabajo del Silc en la isla se ha plasmado fundamentalmente en intercambios entre políticos y periodistas del movimiento prodemocrático con colegas suecos y europeos. En los próximos años tenemos la intención de organizar encuentros similares entre bibliotecarios. El año que viene también vamos a ampliar los contactos entre las secciones locales del Partido Liberal de Suecia y el movimiento prodemocrático en diversas localidades de Cuba. Ya existe actualmente una colaboración entre la sección de Upsala del Partido Liberal de Suecia y el Partido Liberal Democrático de Cuba en Santa Clara. También hemos iniciado una colecta a beneficio de los presos políticos. En este programa se integran una docena de familias de demócratas encarcelados, que recibirán una ayuda mensual de unos 30 dólares al mes de forma continuada.

Todos los proyectos son fruto de la masa crítica generada por una serie de personas comprometidas con esta labor. A fin de lograr dicha masa crítica en otros paises se debe ofrecer a los activistas regulares, turistas y estudiantes una serie de iniciativas concretas de participación.

Obviamente, hemos de considerar como un resultado satisfactorio haber logrado enviar unos mil libros y revistas a diferentes personas del movimiento por la democracia en el espacio de un par de años. Pero lo importante no es el hecho en sí unicamente, sino también la manera en que se ha llevado a cabo. Los turistas que llevan diez ejemplares de Cuba Nuestra a la biblioteca de Gisela Delgado probablemente hablarán sobre las playas de La Habana cuando vuelvan a casa, pero también, con toda seguridad, de una fantástica activista con una biblioteca independiente, cuyo estante reservado a los libros sobre derechos humanos se encuentra vacío y cuyo esposo está en la cárcel después de una redada de la policía.

Un elemento fundamental de la campaña en pro de la democracia organizada por las Juventudes Liberales de Suecia es precisamente el concepto de “turismo democrático”. Consiste en ofrecer a los jóvenes suecos que se disponen a explorar el mundo para hacer realidad sus viajes soñados la posibilidad de aportar algo positivo a los países que visitan como, por ejemplo, participar en manifestaciones en fechas importantes en Bielorrusia o llevar libros para las bibliotecas independientes en Cuba. La contribución al empeño democratizador genera una implicación que puede recuperarse tras el regreso a casa de los turistas.

Otra forma de generar este compromiso podría ser mediante la concesión de becas a estudiantes que deseen realizar sus trabajos universitarios acerca del movimiento prodemocrático. Tal vez ni siquiera haga falta financiación, sino sólo una información adecuada en las universidades para aquellas personas que estén interesadas.

Una de las principales organizaciones suecas de cooperación al desarrollo suele organizar viajes de contacto a diversos países al objeto de estimular la colaboración entre pequeñas organizaciones suecas y organizaciones locales. Ello podría también realizarse en Cuba y no debería ser difícil financiarlo con fondos de cooperación comunitarios. El verdadero reto consiste en convencer a la gente y las organizaciones de que es posible cooperar.

Aparte del compromiso de personas específicas, el debate político en sí sobre Cuba genera dinamismo en el trabajo. En el pasado, los gobiernos socialdemócratas suecos apoyaban al régimen cubano. A pesar de que la situación no ha cambiado en Cuba, hoy en día respaldan de forma decidida el movimiento prodemocrático. Esta hipocresía se convierte en un factor favorable cuando se emplea como combustible para el debate.

Un elemento importante para nosotros, las organizaciones europeas, es por supuesto aliarnos con los cubanos que viven en Europa. A fin de cuentas nuestro trabajo consiste en la defensa de los derechos humanos de los ciudadanos de la República de Cuba. Sin embargo, son muchos los europeos que asocian los exiliados cubanos con la extrema derecha u otras descripciones no muy favorables. En un lúcido artículo aparecido en Cuba Nuestra, que posteriormente daría origen a una moción del Partido Liberal en el parlamento sueco, Alexis Gainza señalaba que ni en la nueva posición de la Unión Europea en relación a Cuba, ni en la política sueca sobre Cuba ni en ninguno de los documentos políticos fundamentales en favor de la democratización de Cuba, se mencionaba en algún momento a los cubanos que viven en Europa, o al modo en que éstos podrían contribuir al proceso democratizador. Ello es un ejemplo palmario de los prejuicios existentes que debemos combatir. Pero también es una prueba de que muchos cubanos residentes en Europa no han sido suficientemente integrados en la política del continente. Pese a todo, no hay razón alguna para buscar chivos expiatorios. Lo esencial es que una nueva generación de europeos que no tienen culpa de nada aguarda impacientes su misión. Y para que sepan como contribuir necesitan ser guiados por los cubanos en el continente.

La estrategia tal vez más importante para conseguir el mayor número posible de adeptos a la causa es resaltar la transparencia de las actividades del movimiento prodemocrático, y que la cooperación no perjudica a los disidentes. Desde el primer día que llegué a Cuba todos los defensores de la democracia me han dicho lo mismo: “Nuestra seguridad no es cosa tuya. No son ustedes los que nos meten en la cárcel. Queremos relaciones transparentes y un claro apoyo político. Eso nos hace sentir mas seguros. Llama a la puerta y telefonea cuando quieras”.

La política del Silc es no colaborar con aquellas personas que no se atrevan a actuar de forma totalmente transparente. No somos una organización de espionaje y no podemos exigir a nuestros activistas que se responsabilicen de la seguridad de otras personas. Si pretendemos lograr un amplio apoyo, éste también debe ser fácil de realizar.

De la misma manera que cada nueva persona que firma el proyecto Varela contribuye a reducir el riesgo que corren los que ya lo han hecho, el respaldo europeo será tanto más firme y seguro cuantas más personas participen. Las embajadas, partidos políticos y organizaciones que no se atreven a mostrar abiertamente su apoyo escudándose en la seguridad de los activistas cubanos, lo que hacen probablemente es proteger sus propios intereses.

La transparencia es también el método más efectivo contra los infiltrados del gobierno cubano. Varios de los “agentes” que fueron presentados en los juicios contra los activistas prodemocráticos de la pasada primavera habían participado en proyectos del Silc. A algunos de ellos los conozco personalmente. No sé si ocasionaron algún daño, pero de lo que sí estoy seguro es de que no hubiéramos logrado nada en el caso de haber prestado oídos a todas las acusaciones que nos llegaban sobre si éste o el otro eran agentes. No hubiéramos tenido a nadie con quien colaborar. Si se mantiene una amplia superficie de contacto con el movimiento prodemocrático y se construyen las relaciones de forma que no puedan verse afectadas por información secreta, el daño que puede infligir el cuerpo de seguridad del estado es mínimo. ¿Qué podrían desvelar? Algo que dejó patente los procesos judiciales de la primavera pasada es que no se necesitan pruebas para meter en la cárcel a los activistas prodemocráticos.

Considero que en líneas generales el movimiento prodemocrático de Cuba opera con una gran transparencia y que lo más adecuado es que nosotros en Europa hagamos como ellos, ya que si exigiéramos a las organizaciones cubanas que nuestro apoyo no fuera hecho público contribuiríamos con ello a situarlos en la clandestinidad conspiratoria. Ello impediría confiar en la gente y resultaría imposible cambiar la sociedad. Los cambios sociales sólo pueden llevarse a cabo en un entono donde las personas puedan hablar con franqueza y establecer lazos basados en la confianza.

A modo de conclusión quisiera señalar que el compromiso de los liberales suecos y de Cuba Nuestra por una Cuba democrática no sólo ha originado una red amplia de amistades entre ciudadanos cubanos y suecos, sino que también ha ejercido una importante influencia a nivel político debido, justamente, a la mencionada red de amistades. Cuando 3 000 jóvenes demuestran que los principios democráticos es lo más importante y disponen de conocimiento y contactos para hacer política, son pocos los responsables políticos que se nieguen a escuchar.

• Fue precisamente nuestro conocimiento y contactos el que llevó a la eurodiputada liberal Cecilia Malmström a visitar varias organizaciones prodemocráticas en Cuba y a que posteriormente presentara la candidatura de Oswaldo Payá al Premio Sajarov que concede el Parlamento Europeo. Su contribución fue también decisiva para que la mayoría de la Eurocámara votara a favor.
• Ese mismo compromiso de los liberales fue el que llevó a 46 diputados de los siete partidos representados en el parlamento sueco a protestar conjuntamente ante las autoridades cubanas incluso antes de que finalizara la ola de arrestos de la pasada primavera.
• En un debate en la cámara sueca con el parlamentario liberal Erik Ullenhag, el anterior viceministro de Asuntos Exteriores de Suecia, del Partido Socialdemócrata, que es el máximo responsable en el ámbito de cooperación al desarrollo del país, declaró que el respaldo al movimiento prodemocrático cubano era igual de urgente que, en el pasado, el apoyo a la lucha contra el apartheid en Sudáfrica, y hay que recordar que Suecia fue uno de los principales financiadores del Congreso Nacional Africano. No obstante, el cambio de posición es tanto más radical si se tiene en cuenta que Olof Palme fue el primer jefe de gobierno elegido democráticamente que fue a visitar a Fidel Castro, y que Cuba fue uno de los principales receptores de la ayuda sueca durante los gobiernos socialdemócratas de los años 70.
• Hace tres semanas, la recientemente nombrada ministra de cooperación declaró en el curso de un debate parlamentario, también con liberales que, durante su anterior cargo como jefa de cooperación en el Centro Internacional Olof Palme, mantuvo una excelente relación con el Silc en relación a la política con Cuba, y que tenían opiniones en gran parte coincidentes en cuanto a la estrategia de colaboración con la oposición.

Mi valoración es que dentro de las organizaciones juveniles europeas existe un importante compromiso político que puede canalizarse en el proceso democratizador de Cuba si nos dirigimos a ellas de forma directa y les mostramos cómo pueden contribuir decisivamente a ello de forma sencilla y concreta.

Muchos jóvenes disponen de tiempo, creen todavía apasionadamente en sus ideales, no tienen ningún prestigio que perder y necesitan una lucha que librar. Ahora bien, nunca accederemos a ellos convenciendo a la élite política, ya que de hacer así, la batalla dejaría de ser de los jóvenes.

La colaboración continuada y a pequeña escala entre los ciudadanos de Cuba y de Europa es lo que a largo plazo rendirá sus frutos. Rehabilita nuestra condición de ciudadanos europeos de la misma manera que el movimiento prodemocrático lucha por rehabilitar la ciudadanía cubana. A la larga, el encuentro entre esas dos ciudadanías resultará explosivo.

——– 
[1] Las ideas contenidas en este artículo son fruto de un entorno político muy creativo alrededor de las Juventudes Liberales de Suecia, el Comité Escandinavo para la Concesión del Premio Nobel a Payá, el Silc y la revista “Cuba Nuestra”, con base en Estocolmo pero no por ello menos cubana. Si lo anterior no se desprende del presente artículo, habrá que culpar de ello al autor.

[2] Ulrich Beck, Democracy Without Enemies (Polity Press, Cambridge: 1998)

Denna text presenterades på en konferens om demokrati, utveckling och det civila samhället på Kuba i Madrid i december 2003. Tanken var att berätta hur européer och kubaner skulle kunna arbeta för att mobilisera starkare stöd för Kubas demokratisering. Nyckeln ligger inte i att kräva att regeringar och EU agerar, eller att avkräva dem fördömanden av den kubanska regeringen. Det som i längden kommer att ge resultat är om europeiska folkrörelser kan mobilisera starkt stöd för sina kubanska systerorganisationer, och ge dem såväl ett brett internationellt politiskt nätverk som resurser för sitt arbete.

Den spanska versionen av texten publicerades senare tillsammans med de andra texterna från konferensen i antologin ”Democracia, desarrollo y sociedad civil en Cuba. La Unión Europea frente al problema cubano”, Grace Giselle Piney Roche (Aduana vieja, 2004). ISBN: 978-84-933455-3-2

——–

Det civila samhället i Europa och Kubas demokratisering

Det europeiska stödet till demokratiseringen på Kuba kan utövas genom två huvudsakliga strategier. Den första angriper direkt den styrande eliten i partier, parlament och regeringar för att de tydligt ska fördöma förtrycket och kräva demokratiska reformer i alla typer av överenskommelser med den kubanska regeringen. Det är en viktig strategi och försäkrar oss om att våra regeringar inte knäböjer inför diktaturen, som de just nu gör inför regeringen i Kina till exempel. Tydliga fördömanden omöjliggör också för den kubanska regeringen att visa upp internationellt stöd. Om kubanerna får vetskap om Europas ställningstaganden innebär de också ett moraliskt stöd till de egna kraven på demokrati.

Problemet med denna strategi är att kontaktytan mellan Europa och Kuba förblir liten och infekterad, och att den absoluta majoriteten av såväl Europas som Kubas medborgare exkluderas från arbetet för demokratiska reformer.

Den andra strategin – och som är fokus för denna text – utgår istället från de medborgare som finns i Europa idag, och från frågan hur vi kan användas för att bidra till demokratiska förändringar på Kuba.

För mig bör det övergripande målet med det europeiska arbetet för ett demokratiskt Kuba vara att ställa så många enskilda européer och europeiska organisationer bakom de kubanska demokratiaktivisternas politiska krav som möjligt. Det är bara inifrån Kuba förändringskraften kan bli tillräckligt stark. Styrkan finns inte i hur hårda ord vi uttalar, utan i hur många vi är, hur mycket vi vet om demokratirörelsen, och hur vi stödjer dess arbete.

Vilka är då förutsättningarna för ett brett europeiskt stöd till demokratirörelsens arbete?

När Sveriges statsminister Göran Persson i september i år skulle utse ny utrikesminister efter Anna Lindh – som för övrigt var den första svenska socialdemokratiska utrikesministern som tydligt tog ställning för den kubanska demokratirörelsens arbete – förklarade han att ett av kriterierna var att personen skulle vara duktig på språk och en god förhandlare på egen hand, eftersom överläggningarna i rådet ofta sker utan att någon annan än ministrarna deltar. När ministerrådet fattar beslut representeras vi i Sverige, och alla andra i Europa, alltså av endast en person. Dessutom får man sällan veta hur ministrarna röstat eller argumenterat. Att satsa krutet på att ministerrådet ska agera kraftfullt för att främja demokratiseringen på Kuba är alltså relativt lönlöst. Vi kan inte mäta resultatet.

Det finns också diplomatiska skäl till svårigheten med att få Europas regeringar att agera. Folkrättens princip om att enskilda stater inte har rätt att blanda sig i andra staters inre angelägenheter lever starkt inom alla utrikesförvaltningar. Även för ett EU som kraftfullt tog ställning för demokratisering skulle den verkliga handlingskraften vara begränsad. EU:s ställningstagande efter arresteringsvågen i våras – och som är det mest progressiva hittills – lovade att EU-ambassaderna i framtiden ska bjuda in dissidenterna till medlemsstaternas nationaldagsfiranden. Idag innebär det 15 öppna inbjudningar per år, inom några år kanske 27. Det kan inte betraktas som annat än futtigt.

Ska det bli någon fart på arbetet måste vi som medborgare i EU ta ansvaret själva. Vi har inte skrivit på några konventioner om att inte blanda oss i. Vi behöver inte be om lov för att engagera oss för andra människors rättigheter.

Göran Perssons beskrivning av beslutsfattandet i ministerrådet är ett tydligt exempel på att även europeiska politiker aktivt utesluter sina medborgare från makten. Det är därmed inte konstigt att förtroendet för de politiska institutionerna i EU, och i medlemsländerna sjunker kontinuerligt. Den tyske sociologen Ulrich Beck som länge arbetat med att förstå och beskriva förändringsprocesserna i européernas politiska deltagande, ställer i essän Freedom’s Children frågan: “Are we a society of egoists?” Frågan utgår från medborgarnas avståndstagande från de institutioner som byggt de europeiska välfärdsstaterna; politiska partier, fackföreningar, kyrkor och folkrörelser.

Becks svar är – till skillnad från dem i föräldragenerationen som kallar ointresset för bristande solidaritet och ett hot mot demokratin – ett tydligt nej. Avståndstagande är högst politiskt. Frihetens barn har funnit meningen med livet i något som föräldragenerationen uppfattar som en motsägelse: De förverkligar sig själva i omtanken om andra. Individualism och solidaritet är ömsesidigt beroende av varandra. Solidariteten i samhället är starkare än någonsin, menar Beck. Ungdomar har fått demokrati och frihet i sig med modersmjölken.

Hotet mot demokratin i EU och anledningen till ungdomars ointresse för den traditionella politiken är istället en hycklande föräldrageneration som inte lever upp till sina egna ideal. Få exempel på detta är tydligare än Europas politik gentemot Kuba de senaste 44 åren. Att Europas politiska ledare inte tillräckligt ställts till svars för detta beror på är att den starkaste motpolen mot Europas politik är USA, vars stöd till auktoritära regimer som Saudiarabien, Egypten, talibanerna på 90-talet, Irak på 80-talet, militärregimerna i Sydamerika på 70- och 80-talen, Pakistan och de centralasiatiska diktaturerna osv undergrävt förtroendet för talet om stöd för demokrati på Kuba. Men varför ska vi begränsa oss till den polarisering som varit? Den enda linje jag tror fungerar hos unga européer är: “Oavsett USA:s och EU:s politik gentemot Kuba är kubanernas kamp för demokrati värd vårt helhjärtade stöd.”

Ytterligare en anledning till att ungdomar har vänt de klassiska institutionerna ryggen, tror jag, är att institutionernas främsta uppgift i dag är att förvalta ett samhälle som redan känns färdigt. Partier, fackföreningar och folkrörelser finns inte till för att förändra. De har inga tydliga motståndare eller kamper att föra, utan agerar bara för att befästa sina positioner i den politiska smet som styr Europa.

Sedan Vaclav Havel avgick är det också ont om politiska förebilder. Vad finns det att beundra hos Aznar, Blair, Schröder eller Persson? Står de verkligen upp för sina ideal? Har de en vision om framtiden? Knappast. Deras främsta egenskaper är att de är bra på att utöva makt.

Det är därför namn som Nelson Mandela, Aung San Suu Kyi, José Ignacio “Lula” Da Silva, Vaclav Havel, har sådan stark attraktionskraft i Europa, och kommer fortsätta att ha det. De har vågat förmedla visioner om radikalt annorlunda samhällen och satsat allt på att förverkliga dessa. Skillnaden gentemot Gisela Delgado, Claudia Marquez Linares, Raul Rivero, Oswaldo Paya, Beatriz Del Carmen Pedroso, Gerardo Sanchez, Manuel Cuesta Morua, Martha Beatriz Roque, Hector Palacios, Fernando Sanchez Lopez med flera är att de senares historiska tillfälle ännu inte har kommit.

Det finns alltså ett enormt behov av såväl nya förebilder som kamper att föra, för vår skull, för att de höga värdena om frihet och rättvisa ska vara närvarande i Europas politik. Och det är detta behov som kan användas för Kuba. Det mest fantastiska med demokratin är att européer till skillnad från kubaner dock inte behöver satsa allt. I Europa kan vi satsa precis så mycket som vi har lust och möjlighet till. Och jag tror att det är ganska mycket.

Under de senaste 10 åren har tusentals svenska vänsterungdomar åkt till Kuba för att studera spanska, dansa salsa, spela musik eller hitta argument för kampen mot “USA-imperialismen”. De allra flesta har kommit hem lyckliga för att de älskar Kuba, men frustrerade för att de förlorat en illusion och inte heller sett en möjlig lösning. “Allt går åt fel håll och när det till slut kraschar kommer kapitalet i USA att ta över och då blir det knappast bättre”, förklarar många. Bristen på förtroende för USA kombineras med oförståelse för den svenska vänsterns stöd till den kubanska regeringens förtryck.

De som har träffat Cuba Nuestra eller Silc innan de har åkt, och som tagit med sig ett paket böcker till något fritt bibliotek, hundra dollar till en oberoende journalist i betalning för några artiklar, en bunt Cuba Nuestra till en grupp politiska aktivister, eller bara druckit kaffe med Miriam Leiva eller Adolfo Fernandez Saínz har däremot kommit hem med en helt annan bild. De har sett ljuset och insett att det finns hopp. Deras fråga är: “Vad kan vi göra för att hjälpa till?” Det är just denna känsla som det europeiska arbetet för ett fritt Kuba bör ta fasta på. Fler människor måste se ljuset på Kuba.

Hur kan man då realisera detta potentiella engagemang för demokrati på Kuba?

Utmaningen är att presentera demokratirörelsens arbete som en möjlighet för unga européer att kanalisera sitt eget brinnande engagemang, en möjlighet att förverkliga sig själva genom äkta solidaritet med svårt utsatta medmänniskor.

Liberala ungdomsförbundets 3000 medlemmar satte förra året kampen för demokrati i världens diktaturer som sin främsta uppgift. Under året har man utvecklat en kampanj för demokrati i Kuba, Marocko, Iran, Singapore och Vitryssland. Kampanjen drivs på landets alla gymnasieskolor och fokuserar på enskilda demokratiaktivisters kamp för förändringar.

Länderna är varken de värsta eller politiskt mest intressanta. Valet är istället ett resultat av några få unga politikers brinnande engagemang för vänner och bekanta som arbetar för demokrati i dessa länder. Engagemanget har vuxit sig riktigt starkt när de haft möjlighet att knacka på hemma hos demokratiaktivisterna på riktigt. I politiken är engagemang alltid viktigare än strategisk planering.

Men stödet till demokratiaktivister i Kuba och Vitryssland etc är också nödvändigt för att legitimera de unga svenska liberalernas och Silcs organisation och arbete. Vi behöver kubanernas kamp för att vårt engagemang ska kännas viktigt. Alexis Gainza brukar förklara att ett av målen med hans arbete är att smitta svenskarna med Kubaviruset, och han och resten av Cuba Nuestra har verkligen lyckats.

Silcs arbete på Kuba har de senaste fem åren främst förverkligats i form av utbyten mellan kubanska politiker och journalister i demokratirörelsen och deras svenska och europeiska kolleger. Under åren som kommer ska vi ordna liknande utbyten mellan bibliotekarier. Nästa år kommer vi även att utöka utbytena mellan lokalavdelningar till folkpartiet i Sverige, och demokratirörelsen i olika orter på Kuba. Redan idag finns ett etablerat samarbete mellan folkpartiet i Uppsala och Partido Liberal Democrático de Cuba i Santa Clara. Vi har också satt igång en insamling till politiska fångar. Ett dussin familjer till fängslade demokrater ingår i ett program där de kontinuerligt kommer att få ca 30 USD i månaden i stöd.

Projekten är resultat av att det skapats en kritisk massa engagerade personer som driver arbetet vidare. För att skapa denna kritiska massa behöver man kunna erbjuda vanliga aktivister, turister och studenter konkreta insatser att delta i. Självklart är det ett viktigt resultat att vi skickat något tusental böcker och tidskrifter till olika personer i demokratirörelsen under ett par år. Men viktigt är inte bara att, utan också hur de kommit fram. De turister som tar med sig tio Cuba Nuestra till Gisela Delgados bibliotek, berättar säkert om stränderna och Havanna när de kommer hem, men garanterat också om en helt fantastisk demokratiaktivist med ett stort fritt bibliotek, vars hylla med böcker om mänskliga rättigheter dock var tom och maken satt i fängelse efter att polisen gjorde en razzia.

En central del i liberala ungdomsförbundets demokratikampanj är just idén om demokratiturism: Unga svenskar som är på väg ut i världen för att förverkliga sina resdrömmar erbjuds möjligheten att bidra med något positivt i länderna de besöker, delta i demonstrationer på viktiga datum i Vitryssland och ta med böcker till fria bibliotek på Kuba tex. Deltagandet i demokratiseringsarbetet skapar ett engagemang som kan samlas upp när turisterna kommer hem.

Engagemanget kan också skapas genom stipendier till studenter som vill skriva universitetsuppsatser om demokratirörelsens arbete. Kanske behövs inte ens pengar, bara bra och tillgänglig information på universiteten för dem som är intresserade.

En av de största svenska biståndsorganisationerna brukar organisera kontaktresor till olika länder för att främja samarbete mellan mindre svenska och lokala organisationer. Det kan man göra på Kuba också. Det bör inte vara svårt att finansiera med EU:s biståndspengar. Utmaningen ligger i att förklara för människor att samarbetet faktiskt är möjligt.

Förutom engagemanget för enskilda personer, skapar själva den politiska debatten om Kuba dynamik i arbetet. Tidigare stödde de socialdemokratiska regeringarna den kubanska regimen. Trots att inget har hänt på Kuba uttalar de idag starkt stöd till demokratirörelsen. Detta hyckleri blir en fördel när det används som bränsle i debatten.

Ett viktigt moment förr oss i europeiska organisationer är att alliera oss med kubaner som bor i Europa. I slutändan är det ju kubaners mänskliga rättigheter som medborgare i Republiken Kuba arbetet handlar om. Många européer kopplar dock samman “exilkuban” med högerextremist, halv-mafioso och småterrorist. Denna fördom är en skam, som inte nog kan motarbetas. Det finns förstås lika mycket idioter bland svenskar och spanjorer.

I en klargörande artikel i Cuba Nuestra, som senare också blev underlag för en liberal motion i den svenska riksdagen, beskrev Alexis Gainza att det inte någonstans i EU:s nya position gentemot Kuba, i den svenska Kuba-politiken, eller i några centrala politiska dokument som argumenterar för demokrati i Kuba, stod ett ord om de kubaner som bor i Europa, eller hur dessa ska vara en del av demokratiseringsprocessen. Detta är ett fenomenalt bevis på fördomarna, men det är också ett bevis på att kubaner i Europa inte nog har integrerat sig i europeisk politik. Det finns dock ingen anledning att leta syndabockar, en hel ny generation européer som inte har skulden till något väntar på en uppgift.

Den kanske viktigaste strategin för att vi faktiskt ska få många med oss är att betona öppenheten i demokratirörelsens arbete, att vi inte förvärrar några dissidenters förutsättningar genom att ha tydliga kontakter med dem. Sedan den första dagen jag var på Kuba har alla demokratiaktivister jag träffat sagt samma sak: “Det är inte din uppgift att bry dig om vår säkerhet. Det är inte ni som sätter oss i fängelse. Vi vill ha öppna relationer och tydligt politiskt stöd. Knacka på eller ring när du vill.”

Silcs arbetslinje är att inte samarbeta med dem som inte vågar vara helt öppna med vad de gör. Vi är inte en spionorganisation, och kan inte kräva av våra aktivister att de ska ta andras säkerhet på sina axlar. Om stödet ska vara brett måste det också vara enkelt.

Precis som att varje ytterligare person som skriver på Varelaprojektet bidrar till att minska risken för dem som redan gjort det, blir det europeiska stödet allt säkrare ju fler som deltar. De ambassader, politiska partier och organisationer som inte vågar visa sitt stöd öppet och som hävdar de kubanska demokratiaktivisternas säkerhet som anledning, skyddar säkerligen mest sina egna intressen.

Öppenhet är också den bästa metoden mot den kubanska regeringens infiltratörer. Flera av de “agenter” som presenterade sig i samband med rättegångarna mot demokratiaktivisterna i våras hade deltagit i Silcs projekt. Flera av dem känner jag personligen. Jag vet dock inte om de gjorde någon skada, men jag vet att om vi lyssnat på alla anklagelser som kommit till oss de senaste åren om att den ena eller andra är agent, hade vi inte åstadkommit någonting. Vi hade inte haft några partners att samarbeta med. Om man har en bred kontaktyta gentemot demokratirörelsen och konstruerar sina samarbeten så att de inte är beroende av hemlig information, kan säkerhetspolisen göra minimal skada. Vad ska de i så fall avslöja? Var det något rättegångarna i våras bevisade var det att det inte behövs några bevis för att slänga demokratiaktivister i fängelse.

Min uppfattning är att demokratirörelsen i stort arbetar väldigt öppet, och att vi européer gör bäst i att göra som dem. För om vi kräver av de kubanska organisationerna att vårt stöd inte ska vara offentligt bidrar vi också till att gräva ned deras arbete i den konspiratoriska underjorden. Där kan man inte lita på varandra, och där är det omöjligt att förändra samhället. Samhällsförändringar kan bara genomdrivas där människor pratar öppet och skapar förtroendefulla relationer.

För att avsluta vill jag påpeka att de svenska liberalernas och Cuba Nuestras engagemang för ett demokratiskt Kuba inte bara skapat ett brett och starkt vänskapsnät mellan kubanska och svenska medborgare, utan även haft stort politiskt inflytande just på grund av detta nätverk. När 3000 ungdomar visar att demokratifrågorna är viktigast, och har kunskap och kontakter för att skapa politik, är det få politiker som inte lyssnar:

• Det var denna kunskap som gjorde att liberala europaparlamentarikern Cecilia Malmström besökte flera organisationer i demokratirörelsen på Kuba och sedan nominerade Oswaldo Payá till Europaparlamentets Sacharovpris, och var en av de tongivande i arbetet för att en majoritet skulle rösta för.
• Samma engagemang gjorde att 46 parlamentariker från Sveriges riksdags alla sju partier tillsammans protesterat till de kubanska myndigheterna innan arresteringsvågen i våras ens var över.
• Den förra socialdemokratiska vice utrikesministern med ansvar för biståndsfrågor förklarade i våras i riksdagen att det var lika angeläget att stödja den kubanska demokratirörelsen som det en gång var att stödja kampen mot apartheid i Sydafrika, och då ska man veta att Sverige var en av ANC:s absolut största finansiärer. (Omsvängningen är förstås extra radikal eftersom Olof Palme var den förste demokratiskt utsedda regeringschefen som besökte Fidel Castro och Kuba var en av de största mottagarna av svenskt bistånd under de socialdemokratiska regeringarna på 1970-talet.)
• För tre veckor sedan förklarade den nyutnämnda biståndsministern i en riksdagsdebatt att hon i sitt tidigare arbete som biståndschef på Olof Palmes internationella centrum, haft ett utmärkt samarbete med Silc om Kuba-frågor, och att det fanns många likheter i synen på hur man kan arbeta med oppositionen.

Min poäng är att det i Europas ungdomsorganisationer finns ett stort politiskt engagemang som kan vinnas för Kubas demokratisering om man riktar sig till dessa direkt och visar hur enkelt och konkret viktigt stöd kan genomföras. Många ungdomar har tid, brinner fortfarande för sina ideal, har ingen prestige att förlora och behöver en kamp att föra. Men man når dem inte genom att övertyga den politiska eliten, då hamnar arbetet i de politiska institutioner som ungdomarna tagit avstånd ifrån. Kampen blir någon annans.

Det är det småskaliga och kontinuerliga samarbetet mellan Kubas och Europas medborgare som i längden kommer att ge effekt. Det visar också att våra regeringar inte kan bete sig hur som helst och upprättar våra medborgarskap i EU på samma sätt som demokratirörelsens arbete upprättar kubanernas medborgarskap. Mötet mellan dessa två medborgarskap är i längden explosivt.

Esta ponencia la presenté en la mesa sobre Colaboración y Sociedad Civil en Cuba, del III Congreso Cultural Cubano Con Cuba en la Distancia, Cádiz, España (8-12 de noviembre 2004).

¡No te Hagas el Sueco! ¿Qué se Puede Exigir de los Europeos que Trabajan por Cuba?

La primera vez que me lo preguntaron fue en Argentina, los meses iniciales del año 1989. Entonces no entendía nada del castellano, ni las cuestiones más básicas, y menos, obviamente, cuando guiñando el ojo me indagaron si conocía la expresión “No te hagas el sueco”.

Desde entonces me lo han preguntado e insinuado centenares de veces: “Che, Erik, no te hagas el sueco, eh.”

Después de un par de años viajando por América Latina pensaba que ya no me lo preguntarían más, que los latinos entenderían que esa interrogación ya me la hicieron en otros países. Pero no. En Bolivia, México, Guatemala, Cuba y muchos otros me continuaron preguntando si conocía esa expresión tan típica boliviana, mexicana, guatemalteca o cubana, según el caso. Todos esperaban que ese sueco todavía no supiera qué significaba ser “sueco”, y todos se ponían descontentos cuando mi respuesta por lo general se pronunciaba antes de que la pregunta terminara: “Sí, la conozco; y no es típica de aquí.”

La última persona que me lo preguntó fue mi estimada amiga Nancy Pérez-Crespo, quien hace un par de semanas estuvo en la Feria del Libro en Gotemburgo, para presentar el libro más reciente del poeta cubano Raúl Rivero. Sin embargo, ella no se conformó con mi respuesta un poco indignada, sino que contraatacó : “¿Pero no sabes que decía Raúl a los diplomáticos extranjeros que le visitaban en Cuba?” Cuando dije que no, lanzó una risa crespiana, respondiéndose a sí misma:

“Cuando los diplomáticos extranjeros no querían entender la situación cubana, Raúl Rivero siempre les decía: `Eh, no te hagas el Olof Palme.`”

Esta anécdota no tuviera sentido, si no fuera justo por que Raúl Rivero conoce mejor que nadie la estrategia de los europeos de hacerse los suecos con respecto a Cuba. No obstante, esa falta de respeto de los europeos debe llegar a su fin. Apuntaré seguidamente tres ejemplos actuales en los cuales políticos, diplomáticos y otras personalidades, se hacen pasar por más ignorantes de lo que en realidad son. Encima quiero aprovechar la ocasión para afirmar tres verdades que deberíamos exigir que los suecos europeos acepten.

1.- Los demócratas cubanos no son diferentes a los europeos

Una conclusión que se debería hacer 15 años después de la Caída del Muro de Berlín, es que luchar contra el comunismo no es necesariamente lo mismo que luchar por la democracia.

Lo fundamental en el trabajo por la democracia en Cuba, es entender que alguien la tiene que democratizar; que la democracia no resulta automáticamente del derrumbe de un sistema totalitario. Gorbachev dejó más libertad para los ciudadanos en la Unión Soviética, pero no la democratizó. También permitió a los otros países comunistas transformarse libremente, pero igualmente no es gracias a él que estos se democratizaron.

El politólogo Tom Carothers concluyó en el 2001, en un artículo muy debatido en el Journal of Democracy, que ya no tenía lugar proceso alguno de transición a la democracia en la antigua Unión Soviética. Los nuevos sistemas eran estables. Al mismo tiempo, los mismos no se podrían caracterizar como democracias.

Después del año 2004 es evidente que tenía razón. Las elecciones en Rusia terminaron en grandes pasos para atrás para la democracia, siendo difícil ver cómo hacer para que el país retome el camino de la democratización. Todavía no se puede hacer conclusiones de las elecciones en Ucrania, pero los oligarcas no dejarán el poder fácilmente. Bielorrusia ya es dictadura total de nuevo; Uzbekistán, Turkmenistán y Azerbaiján no son mejores que Cuba en casi ningún aspecto. Todos se sacudieron el comunismo, eso sí, pero las libertades y los derechos humanos no se establecieron como bases fundamentales para los nuevos regímenes, por lo cual no se les puede llamar democracias.

No es demasiado valiente concluir que lo que ocurrió fue que los demócratas nunca llegaron al poder: ni en Moscú, ni en Kiev, ni en Minsk; y que por eso no se adoptaron las leyes que garantizarían los derechos humanos. Se establecieron cleptocracias autoritarias, las cuales son casi igual de difícil de transformar en democracias que los estados comunistas.

Las excepciones son Estonia, Latvia y Lituania, que sí se democratizaron. Ahí las organizaciones y redes de contactos que se habían creado bajo el glasnost, se transformaron en partidos y movimientos políticos después de la disolución de la Unión Soviética, logrando llegar al poder a través de elecciones libres.

Aceptando ese análisis, un poco superficial pero igual de cierto, se puede concluir que lo más importante para Cuba, igual que lo era para Checoslovaquia, Polonia, Hungría y los países bálticos, hace quince años, es una masa crítica de demócratas que se deciden a tomar el poder por vías democráticas y desde allí completar la democratización del país.

Estos ineludibles demócratas no se encuentran en las estructuras cubanas oficiales, pues allí no hay ni tienen espacio. Se hallan en el movimiento democrático. Sin embargo, si éstos no logran coger fuerza en el pueblo, difícilmente habrá una quiebra dentro del régimen, una quiebra que se podría usar para tomar los primeros pasos hacia la transición. Hay muchos estudios académicos sobre la importancia de una oposición para desestabilizar a los regímenes comunistas. Pero la política Europea hacia Cuba nunca aprendió de los mismos. Y los políticos europeos tampoco han querido aprender de los ex-disidentes de Europa Oriental y Central, quienes sí saben cómo democratizar a un país. En el intercambio de cartas entre Vaclav Havel y Oswaldo Payá, el cual se está publicando gracias a People in Need Foundation en Praga, hay un mensaje fundamental de Havel, que seguramente no va dirigido al propio Payá- que ya lo está experimentando desde mucho – sino para los lectores europeos:

“Whatever you merits, however brave and respectable as dissidents you may be, even though you may have spent years in prison or written clever books – in spite of all that, pragmatic politicians in the democratic world may suspect that you are mere grumblers, inveterate complainers, slightly crazy and constantly carping. Such a suspicion might lead to the following opinion: We may support them symbolically, but from the point of view of realistic politics there is no need to rely on them: they are not the right partners for us. And yet the opposite is true. It is important to convince politicians in democratic countries about this, which I have been trying to do for many years.”

Sin embargo, tampoco se puede bregar por la democracia sin luchar contra el comunismo. Por que, obviamente, ni Fidel, ni Raúl, ni ningún otro de la nomenclatura llevará a cabo la democratización de Cuba. Tampoco lo hará la élite cultural y política en las llamadas organizaciones de masas, ni las ONGS que el Gobierno ha creado para canalizar fondos internacionales. La democracia no llegará, por último, por el hecho de que muera Fidel.

Para contribuir a la democratización de Cuba – que en realidad no dudo los europeos quieran -, hay que tener el derrumbe del comunismo cubano en miras, pensando en qué se debería planificar hasta entonces. Es precisamente eso lo que los europeos suecos nunca han querido entender.

En el presente, ninguna fuerza política seria dice que Cuba es otra cosa que una dictadura totalitaria. Pero tampoco se han hecho gestiones reales de apoyo a los demócratas. Los invitan, con angustia y sin ganas, a las embajadas para los días de fiestas nacionales. Y el hecho de que una medida tan tonta es la más importante y más efectiva que la Unión Europea ha adoptado, muestra lo poco que han aprendido desde 1989, así como lo pequeño que es el compromiso Europeo.

Lo primero que debemos exigir, suecos y cubanos, de nuestros políticos europeos es que abiertamente apoyen a los demócratas. ¡Que no se hagan más los suecos! No hay democracia sin demócratas, y los demócratas están en la sociedad civil. ¡Apóyenlos!

2.- El comunismo cubano no es diferente

Los últimos meses hemos tenido en Suecia un debate muy interesante sobre el comunismo sueco. Decenas de políticos activos en la izquierda han tenido que explicar por qué cooperaron con los comunistas soviéticos hasta pocos meses antes de que se cayera el Muro de Berlín, por qué visitaron sus congresos, y por qué los invitaron a sus propios congresos. ¿Qué cosas tenían en común?

¿Qué aprendieron de lo que ahora reconocen como errores? El presidente del Partido de Izquierda Lars Ohly ha tenido unos meses muy difíciles. Cuando la prensa se dio cuenta de que varios miembros de la Junta Directiva del partido, así como líderes juveniles, todavía defendían la represión en Cuba y describía el comunismo cubano como democrático, más dificultades tuvo.

De los partidos ex-comunistas no se puede esperar mucho. Pero de los socialdemócratas suecos, sí. Junto con los liberales, son los impulsores de la democracia sueca y quienes siempre la han defendido como el interés nacional más importante. Además, el odio socialdemócrata hacia los comunistas suecos dadas las relaciones de estos últimos con los soviéticos siempre fue muy fuerte. La amenaza hacia nuestro país era de verdad, por lo cual nunca dejaron a los comunistas tomar parte de los gobiernos o en las decisiones sobre la seguridad nacional, aunque siempre han necesitado su apoyo en el parlamento para mantenerse en el poder.

No obstante, al mismo tiempo que rechazaron a los comunistas suecos, abrazaron a los comunistas cubanos. En la década del 70ª, Suecia era el país democrático que más contribuyó económicamente al Gobierno Cubano, que encima era uno de los países que recibía más apoyo del gobierno sueco. Olof Palme fue el primer Jefe de Gobierno de un país democrático que visitó a Cuba después de la revolución. Simultáneamente con el discurso de Olor Palme en la Plaza de la Revolucion, miles de demócratas cubanos sufrían en las cárceles cubanas.

El socialdemócrata sueco que más se asocia con el apoyo al Gobierno Cubano es Pierre Schori, ex embajador sueco frente las Naciones Unidas. En una carta al Gobierno de EE.UU., en septiembre del 2004, Schori y un grupo de diplomáticos internacionales dicen estar preocupados por la nueva política de EE.UU. hacia Cuba, puesto que, según ellos, contiene una amenaza militar. Nunca he confiado en el Gobierno de Bush, pero la mayor amenaza al pueblo cubano no es obviamente una invasión yanqui, más bien la violencia que el propio Gobierno Cubano lanza hacia su pueblo todos los días. Eso lo sabe también Pierre Schori.

En el avión de Estocolmo a Madrid ayer, leí un artículo muy interesante del Dagens Nyheter, el matutino más grande de Suecia, sobre las reacciones del establishment sueco el 10 de noviembre 1989, esto es, el día después de la Caída del Muro de Berlín, hace exactamente 15 años. No fue una reacción de felicidad o de esperanza, sino que de temor. Un día después de la fecha más feliz de Europa desde el 8 de mayo del 1945, se veían más problemas que ventajas, se preocupaban más que festejaban. Eso quizá fuera perdonable en 1989 por que hasta entonces ningún país comunista había pasado por un proceso de democratización. Pero 15 años después ya no es perdonable tener miedo. Desarmar a los comunistas, incrementa la seguridad de todos; no la disminuye. Desequilibrar el balance de terror era y sigue siendo positivo.

Así que, no te hagas más el sueco, Pierre Schori. Siempre conociste la amenaza del comunismo soviético a nuestro país, y conoces exactamente la amenaza del Gobierno Cubano hacia su país. ¿Cuándo usarás la relación que construiste durante tantos años con Fidel Castro para desarmarlo, para que no pueda seguir amenazando a su propio pueblo?

3.- La estadística cubana no es diferente

Para los europeos en general, hay muy pocas razones que podrían justificar las violaciones de los derechos humanos fundamentales. Son pocas las situaciones donde nos pareciera OK limitar la libertad de expresión o de organización, o el derecho de participar libremente en la política de nuestros países. Un gobierno europeo que no dejara a los ciudadanos discutir y cuestionar su información y estadística, perdería inmediatamente su credibilidad.

El lunes por la noche cuando estaba preparando mis cosas para venir acá, escuchaba una entrevista por la radio con Hans Rosling, especialista en medicina internacional en el Instituto Carolino en Estocolmo, el instituto de medicina más prestigioso del país. En la entrevista explicaba que es ahora mucho más difícil que antes, dividir el mundo en países pobres y ricos, midiendo por ejemplo el desarrollo de sus sistemas de salud. Rosling es un medico de gran prestigio en Suecia, el cual realmente ha traído a la ciudadanía sueca mucho conocimiento sobre la situación de la salud en el mundo. Los últimos años sobre todo a través de la página web http://www.gapminder.com/, que publica y presenta gratuitamente estadísticas de las Naciones Unidas.

Cuando la entrevista llegó al tema de Cuba, Rosling explicó que era un país que ejemplificaba bien la pequeña correlación entre el producto interno bruto, PIB, de un país y el estado de la salud. Lo ilustraba con la anécdota de un viaje a la Habana, a donde había sido invitado por el Ministerio de Salud a dar una conferencia. Al terminar la conferencia, el propio ministro explicaba que una de las conclusiones que se debería hacer, era que “Cuba es el país más sano entre los pobres.” Pero después de la conferencia, contaba Rosling, un joven y valiente estadístico se le acercó para decirle, con voz baja y a escondidas, que el ministro se había equivocado: “Cuba no es el más sano entro los pobres, es el más pobre entre los sanos.”

Justo cuando llega al final de la anécdota, Rosling se hace el sueco por que, en vez de centrarse en el hecho de que el estadístico tuvo que ser “valiente” para criticar al ministro, para lo cual tuvo que hacerlo “a escondidas” y con “voz baja”, concluye que Cuba muestra que ya no se puede dividir el mundo entre ricos y pobres. ¡Una conclusión inútil!

Interesante hubiera sido si concluyera que no tiene sentido confiar en la estadística del Gobierno Cubano hasta el día en que los cubanos mismos tenga acceso a la información, la puedan criticar, cuestionar y analizar sin tener miedo, en un ambiente de libertad.

Ahora, 15 años después de la Caída del Muro, nadie en Europa que se preocupa por su prestigio, analizaría los “logros” del comunismo europeo sin ponerlos en el contexto de la propaganda y la represión. Pero Hans Rosling, y muchos otros, se prestan al Gobierno Cubano y siguen comparando a Cuba con países democráticos, donde los políticos no podrían presentar datos falsos sin ser criticados por la oposición y por los medios de comunicación. Esa falta – la de no poner la propaganda en el contexto totalitario del Gobierno Cubano – deslegitima además a muchos otros gobiernos latinoamericanos democráticos frente a sus ciudadanos, por que los comunistas locales pueden afirmar que Cuba ha logrado mucho más, lo cual es reconocido por autoridades como Hans Rosling y la propia estadística de la ONU.

Hasta el día que Oscar Espinosa Chepe y otros periodistas y economistas Cubanos puedan buscar y publicar libremente información sobre el nivel de vida, el sistema de bienestar, la educación, y la nutrición en Cuba, es irresponsable confiar en las cifras que publica el Gobierno Cubano. Hans Rosling nunca confiaría en el Gobierno Sueco si la estadística no fuera pública y si no se pudiera cuestionarla en un debate libre.

Así que, ¡no te hagas más el sueco Hans Rosling! La democratización se hace más difícil si médicos de prestigio se prestan a la propaganda del Gobierno Cubano.

Entonces, para concluir, ¿qué podemos exigir de nuestros políticos y otros que se dicen preocupar por Cuba? Para empezar, simplemente que dejen de hacerse más tontos de lo que en realidad son. Por lo menos debemos exigir respuestas a tres preguntas actuales:

¿Cómo piensan apoyar a la democratización cubana – Zapatero y otros – si no quieren apoyar a los demócratas?

¿Cuándo van a usar los contactos que crearon durante décadas para desarmar al Gobierno Cubano, reduciendo así la violencia del mismo contra el pueblo, como también la posibilidad de que todo termine en guerra civil?

¿Cómo pueden confiar en la estadística del Gobierno Cubano, legitimando su sistema político, si los cubanos mismos no tienen el acceso a las cifras, ni el derecho de cuestionarlas y debatirlas en público?

Hace un par de años en una entrevista con Radio Martí, me preguntaron cuándo los europeos entenderían qué es el comunismo. La pregunta podría verse, y en cierto sentido lo es, como una ofensa a los centenares de millones de europeos que sufrieron bajo gobiernos comunistas, así como a otros centenares de millones, como yo, que crecimos con el miedo que significaba tener a la Unión Soviética como vecina. Sin embargo, desde la perspectiva miamense se puede entender porqué me hacen esa pregunta: los europeos en realidad no han querido entender que el comunismo cubano es el mismo que el comunismo europeo. Si hubieran entendido eso, usarían todo el conocimiento asequible para igualmente poner fin al comunismo cubano. Entonces no hubiera sido necesario pedirles que no se hicieran más los Olof Palme.

Erik Jennische,

Secretario General del Swedish Internacional Liberal Centre, SILC

Cadiz, 10 de Noviembre del 2004.

Nota. Muchas gracias a Alexis Gainza Solenzal por haber editado el texto.