Så, nu har jag morgonpromenadat, frukostat, sprungit, mellanmålat och druckit enorma mängder vatten. Och fått en bok såld. Nu ska jag iväg och jobba i det fina vädret. Utomhus

(Ja, jag vet att det är tisdag, men jag började ju faktiskt igår. Med både morgonpromenad, löpning, mellanmål och vatten då också. Herregud.)

Det här med att bjuda på sig själv:

Jag fick ett mejl från en vän i morse och det gjorde en enorm skillnad. Verkligen.

Jag såg en ljusning i tunnelns slut. Det känns bra. Jag vill inte gå in på alla detaljer nu, men, jag har i alla fall en plan. Den planen jag har skall göras till vår plan. Det känns riktigt bra.

När det är mörkt, när dagarna är likadana, när jag bara ser dagarna som kryss i kalendern, en rad med röda kryss – då är det inte kul.

Min vän gav mig hopp. Hon förstår mig. Hon har mått dåligt själv, vantrivits där hon bott. Hon fick mig att inse att jag har inte provat allt. Även om jag har bott i Göteborg, Kiruna och Västerås så har jag inte provat allt.

Jag har en underbar make som jag älskar.. Jo, jag älskar honom även när jag varit galet arg på honom. Jag har en fantastisk son, en kille som förvånar mig varje dag med sina insikter, sin fantasi, sina kunskaper, sin påhittighet… Jag har en alldeles färsk dotter som är nöjd för det mesta, som äter och sover, tittar lite på omvärlden och sover lite mer. Jag har en snäll (om än rätt neurotisk) hund… Men det blir inte automatiskt ett bra liv för det. När primärbehoven är tillfredsställda kommer sekundärbehoven. När kroppen fått sin näring vill själen få sin. Min själ får en massa näring från min familj, men de finns behov som de inte kan tillfredställa. Jag behöver diskussioner, jag behöver idéer, nya infallsvinklar från andra människor. Jag behöver prata om annat än barn, städning, vem som ska åka och handla och när vi har tvättstuga nästa gång.

Det tar sin tid, det har tagit sin tid, för mig, för oss, att förstå att de vi var förut, innan vi hade Alvar och Astrid, är inte de vi är nu. De behoven och önskemålen vi hade då, som unga vuxna utan barn, skiljer sig rätt mycket från de behoven, kraven och önskemålen vi har nu. Vi kan inte längre sitta på café  flera timmar, att ha en schysst skivaffär i närheten är inte livsviktigt, att det kommer bra band och spelar i stan där vi bor spelar inte så stor roll längre. En 3årig kille vill inte sitta still och fika i flera timmar, en liten bebis kan inte hänga på konserter. Saker som var helt oviktiga förr, att det är nära till en bra förskola, att det finns en bra lekplats i närheten, att det inte är våldsam trafik utanför dörren, att det går in en vagn genom dörren… Det är viktigt nu.

När vi flyttade från Kiruna var Alvar ett och ett halv år gammal. Han var inte så busig, han hade inte så stora krav på sin omvärld. Nu vill han göra saker, han längtar ut, han vill springa, han vill hoppa i vattenpölar, han vill åka rutchkana…

Vi/jag har fått börja se på världen med andra ögon, med Alvars ögon. Det är en helt annan värld som kommer fram då.

Det är det här livet vi ska leva nu. Livet med små barn, små barn som växer, små barn som har helt andra behov än vi har.

Det har tagit sin tid att fatta det. Nu kanske vi börjar fatta.

Jag och snippan flyttar snart. Då börjar “Det nya livet” som vi kallar det. I det nya livet finns det matscheman och morotssoppa, ingen disk och massor av tekvällar. I det nya livet sitter vi i den nya soffan och spelar bingolotto i hopp om att kanske vinna en volvo vi inte kan köra. Ljuv musik ska fylla den nya lägenhet i det nya livet, samtidigt som vi bakar bröd (eller jag bakar bröd) som jag kan äta innan jag åker till jobbet och tjänar pengar så att jag kan leva det nya livet. Det nya livet har ett motto, samma som rubriken till detta inlägg. Åh vad jag längar till det nya livet.

Nu är det bestämt. Vi ska byta lägenhet. Vi ska byta med en familj som bor på Skallberget. Hon ringde idag, mamman i den familjen, hon berättade att båda bostadsbolagen hade godkänt bytet. Den 1/9 har vi en lägenhet på Skallberget och de har en i Skultuna.

Det är skönt att det är klart. Vi lämnade in vår ansökan för ganska länge sedan.

Så blev det sommar då. Nu är det juni, nu är det ingen slump längre. Det är varmt ute – solen skiner. Gubbarna tar nog sällan på sig skjortan…

Farmor hämtade Alvar från dagis idag. Skönt tyckte jag som slapp sitta i bilen i 3 mil. 6 mil om dagen kör jag fram och tillbaka till dagis. Det är helt galet! Tänk de som verkligen bor på landet! Roger kör 10 mil om dagen fram och tillbaka till jobbet. Många mil blir det varje dag…

Vi var på möte hos vår hyresvärd igår. Vi fick veta att vi nu kan söka andra lägenheter. Det ska vi göra, men vi står längst bak i kön, så vi har ju bara sunkområden att välja mellan. Så är den hårda verkligheten.

Vi kommer inte att flytta Alvar från Nygårds Förskola. Han får gå kvar där. Det är vår fasta punkt i tillvaron. Det kan innebära att det fortsätter att vara långt till dagis. Men då får det fan vara det.

Vi lever i någon slags Limbo igen. Flytten till Skultuna har blivit ett riktigt antiklimax. Vi har insett att vi inte kommer att kunna bo kvar här. Vi var naiva, vi var alldeles för optimistiska – vi har fattat det. Nu måste vi flytta igen.

Det känns som om vi varit på väg att flytta i över ett år. Ända sedan vi bestämde oss att flytta från Kiruna har vi levt i undantagstillstånd. Det känns fortfarande så. 

Vi lär oss hela tiden saker om oss själva. Det är skönt. Vi vet en massa saker nu som vi inte visste innan vi flyttade från Kiruna.

Nu har vi en plan. I 2 veckor har vi levt utan plan. Att leva i ovisshet är bland det värsta.

Då återstår bara att genomföra det vi har bestämt oss för.  

De har svarat nu, vår hyresvärd. Och de ville att jag skulle ringa. Jag har ringt men jag får inget svar. Jag ringer och jag ringer. Det verkar inte helt kört i alla fall.

Jag skrev ett mejl till vår hyresvärd för några dagar sedan. Jag förklarade vår situation och sa att vi hemskt gärna vill flytta någon annanstans, fast hos samma hyresvärd. Jag har inte fått något svar, inte ens ett svar där de säger att de fått mitt mejl.

Om de nu skriver ut mejladressen som ett kontaktalternativ tycker jag att de ska se till att det funkar också. Jag blir lite irriterad, tycker att det är nonchalant att inte svara. De är flera stycken som jobbar med kundfrågor inom vårt område: Kundcenter Öster… Så så enormt mycket mejl kan de inte få.

Javisst, jag kan ringa om jag nu vill ha ett snabbt svar. Jag kan, men jag vill inte. Så nu sitter jag här och är irriterad.

Att det skulle bli dyrare att bo här än i stan hade vi räknat med. Men att det skulle bli mer än dubbelt så dyrt hade vi nog inte trott.

Vi har börjat känna oss lite svettiga. Det kanske inte funkar det här. Kanske inte.

2 bilar kostar enorma mängder pengar. Eluppvärmd lägenhet likaså. Det kostar mycket – kanske för mycket.

Jag köpte ett busskort i tisdags. Vi skjuter på bilköpandet. En bil kostar mycket pengar, den har omkostnader… Vi vet inte om vi är redo att betala priset.

Att hämta Alvar från dagis tar bara en timme nu. Jag kunde åka med en senare buss. Det går rätt bra. Jag är lite nervös för hur det ska gå när jag blir mer gravid. Då måste jag få hjälp med vagnen upp och ner på bussen.. Och jag gillar inte att vara beroende av vänlighet från okända människor. Men men, den dagen den sorgen.

Jag har alltid varit en ivrig person (en levnadsregel månne?). Jag vill ha saker gjorda på en gång helst. Det har inte alltid varit lätt att leva med mig. Jag har varit rätt hetsig.

Jag vet inte om det är graviditeten eller någon gudomlig insikt, men jag är bara lugn nu för tiden. Till och med i stadstrafiken är jag lugn… Det känns ovant. Jag vet inte hur länge det här lugnet har bott i mig, men ett tag är det allt.

Jag borde(!) packa upp och packa in. Jag borde fixa och dona. Jag är hemma hela dagen ensam. Jag har all tid i världen. Men jag vill inte. Jag är trött. Trött och less. Jag vill bara vila. Idag har jag ju ett giltigt skäl att vila. Ryggen gör för ont för att jag ska kunna lyfta kartonger. Lite köksgrejer ska jag nog kunna packa upp i alla fall.

Datorn är uppackad! Maten inte riktigt… Kläderna? Nej. Jag har haft samma kläder på mig i 2 dagar. Man ser vad som är viktigt.

 Än så länge verkar det lovande som tusan här. Fåglarna kvittrar, man kan se en 3-4 olika sorter samtidigt! Alvar ställer sig på en stol och tittar ut på fåglarna och trädorna.

Nu ska jag hoppa in i duschen, hitta rena kläder, hämta Alvar. Kanske blir den lekplatsen sedan.

Sitter och svärmor och ska snart äta lunch. En liten paus i flyttandet. Vi flyttade alla möbler igår, eller jag gjorde väl inte så mycket. Roger och hans bror flyttade det mesta. Jag har packat. Vi hade noll framförhållning den här gången. Inget var packat i förväg. Jag har varit trött och mått illa – inte orkat ta itu med det.

Vi sov i Skultuna i natt. Jag har sovit oroligt och drömt om en efterhängsen Zebra. Hmm…

 Idag flyttar Roger och jag själva, det blir smidigast så eftersom vi inte har så mycket färdigpackat.

Min mobiltelefon har dött av batteribrist. Vi har ingen telefon i Skultuna ännu. Fredrik ringde och erbjöd sin flytthjälp igår, men jag har inte kunnat ringa tillbaka och berätta att han inte behöver hjälpa till.

 Nu är det pizzadags.  

Vi pratade idag min make och jag. Om Miloo och livet. Vi var på promenad i Farmors bostadsområde, i det fina villakvarteret. Miloo sprang omkring och viftade på svansen, till och med öronen hoppade av glädje. Hon sprang lös med en innebandyboll i munnen. Hon stannade och rullade på gräsmattan bredvid tennisplanen, där hon alltid stannar och rullar. Jag märkte skillnaden. Hon var glad där! När vi är hos Farmor kan hon i stort sett gå in och ut som hon vill…

Miloos dåliga humör är en indikator på hur vi har det – hur vi i familjen mår. Vi kan skälla och bråka, med varandra och på varandra. Miloo går undan, hon blir nervös hon gör konstiga saker. Det är på henne det märks.

Vi ska göra något åt det. Vi vill ju inte bo här. Inte längre än vad som är absolut nödvändigt.

Bara för ett år sedan hade inte livet sett ut som det gör idag. Jag har funnit en harmoni i livet. Det går inte som en berg-och-dalbana längre. Topparna är inte lika höga, dalarna inte lika djupa, känslorna inte lika svallande. Jag fungerar på ett sätt som jag länge trott att “normala” människor fungerar. Jag tror att det är så här “vanliga” människor lever.

Vi pratade om det idag, Roger och jag. Han har alltid fått vara en motpol till min hysteri och min känslostyrka. Han har varit en superstofil och en broms utan dess like. Jag har blivit frusterad, arg, förbannat och till slut manisk. Jag har satsat 100% på allt jag företagit mig, i en vecka eller så, sedan har jag sett något nytt som jag velat satsa på. Han har hållit mig kvar på marken när jag försökt flyga iväg med alla krafter.

Jag har lagt märke till att det inte är så längre. Roger kommer med initiativ, han kan vara riktigt “på”! Det är en ovan roll för honom. Men min nyfunna stabilitet och måttfullhet har gjort honom mer fri och flexibel. Det är skönt för oss båda. Vi har inte riktigt lagt märke till förändringen medan den har pågått, men nu ser vi den och trivs finfint med den nya ordningen. Det går riktigt bra det här.

Roger började jobba igår. Jag har sagt att han kan ta bilen för att jag knappast behöver använda den under dagarna.

Idag skulle vi antingen promenera eller cykla till dagis. Jag tyckte att vi var ute i god tid. Ha! Det blev stressigt som tusan i alla fall. Alvars cykelhjälm hade blivit alldeles för liten, och ändå tog jag den tunnaste fleecemössan… Måste köpa en ny alltså. När vi väl var på väg och jag satte mig på cykeln märkte jag att det var på tok för lite luft i bakdäcket. Varenda litet sandkorn kändes… Men, vi hade 5 minuter på oss att komma fram till dagis i tid, så alternativet att åka upp i lägenheten och leta efter cykelpumpen  var inte aktuellt.

Vi kom fram till dagis 3 över 9. Jag var alldeles svettig, mest av stressen men också för att jag cyklade som en galning. Egentligen spelar det ju ingen roll om Alvar kommer till dagis 9 eller halv 10. De går inte iväg någonstans före det i alla fall. Men det är något med mig och tider. Jag tycker inte om att vara sen.

Att komma ut med barn och cykel ur ett höghus med lås överallt är ett äventyr i sig. Vi har ju cyklarna på balkongen i lägenheten för att vi är så paranoida. Så: Krångla in cykeln från balkongen – den står där och trängs med Rogers cykel, 2 barnvagnar, bråte och balkongmöbler = inte lätt. Upp med Alvar på cykeln, öppna innerdörren till lägenheten (den öppnas ju inåt), låsa upp ytterdörren, ut med cykeln (som nu inte kan stå själv med en Alvar på pakethållaren, upp med nycklarna ur fickan samtidigt som jag håller i cykeln, låsa dörren, trycka upp hissen, givetvis kommer den lilla hissen först, trycka iväg den lilla hissen, trycka igen och hoppas att den stora hissen inte står med dörren öppen någonstans, in i hissen, ut ur hissen, öppna den låsta bakdörren till huset., krångla ut mig och cykel… Sedan kan man hoppa upp på cykeln och susa iväg. Jag tror att jag blir mer svettig av att få ut ekipaget än att cykla. Det känns fan.

Nu är jag i alla fall hemma igen. Jag har lyckats krångla mig in igen. Jag övervägde allvarligt att ställa cykeln i cykelstället utanför huset, men med min tur skulle den väl vara stulen innan dagen var slut.

Jag tänker på några vänner i Kiruna, som knappt låser bilen när de går iväg på ärenden… Kontraster. Jag blev nojig redan när jag bodde i Gbg. Så det är inte något som kommit nu. I början när vi bodde i huset i Kiruna låste Roger dörrarna till balkongerna… Helt automatiskt. Jag tror inte att det är många som gör det.

Roger och jag låg och pratade en lång stund igår, en låång stund, när jag skulle sova. Han var nervös för att börja på sitt nya jobb. Det förstår jag verkligen! Jag skulle också varit nervös, jag var ju nervös, eller, jag är ju fortfarande nervös. Han är på sitt jobb nu. Här hemma lunkar det på som vanligt. Vakna, duscha, byta sovblöjan, koka gröt, byta bajsblöja…. Snart ska vi gå ut och promenera med Miloo. Kanske passar vi på att leka i någon lekpark när vi är på gång.

Det regnar ute. Blä. Så här ska det inte se ut i december, lika lite som det ska snöa i maj… Jag undrar var i Sverige gränsen går… Där det är en riktig vinter och en riktig sommar… Östersund?

Idag har äntligen det nya livet börjat på riktigt! Nu är vi på gång. Fan vad härligt!

I går ringde Roger IGEN till de som eventuellt skulle anställa honom… Vi har väntat och väntat i över en månad. Igår hade de äntligen fått besked! Roger var godkänd! På måndag börjar Roger jobba. I Enköping.

Vi är så glada att vi ska få en vardag! Roger ska åka till jobbet varje dag. Alvar fortsätter att gå till dagis 3 dagar i veckan. Nu väntar jag att jag ska få gå någonstans någon gång… Jag väntar med spänning på att de ska ringa från F-kassan.

Jag ska försöka bli mer förlåtande, både mot mig och mot andra.

Jag ska låta mig drömma.

Jag ska tro på min egen förmåga.

Banne mig!

Det är nu en… tradition? Vana? Rutin? Vi åker på en liten bilsemester varje söndag. Det började med en tur till Eskilstuna, sedan till Uppsala förra söndagen, och igår Fagersta bland annat. Vi åker oftast de små vägarna, genom de små byarna.. Det blir roligare så. Igår fikade vi först på Hembygdsgården i Västanfors. Det var pittoreskt  så det förslog. En äldre dam stod bakom disken. De hade ägg och ansjovissmörgåsar, ett tecken på… ett genuint fik? Bredvid kafét fanns en liten handelsbod där de sålde saker man oftast hittar en handelsbod på en Hembygdsgård. Vi hittade en leksaksfolkabuss. Den köpte vi såklart! Roger blev nog lite ledsen för att det var Alvar som fick den och inte han.

Sedan åkte vi vidare och stannade i Norberg, tog en hundpromenad och omfikade på Elsa Andersons konditori, där har vi fikat flera gånger förr. Konditoriet är nästan alltid fullt. Det är en klassiker, en sevärdhet, ett turistmål av rätt stora mått.

Vi åkte omkring i Västmanland hela dagen. Det är fortfarande fantastiskt att utforska sitt nya län.

Vi var på bio igår, Svärmor och jag. Vi såg Solstorm. Eftersom jag läst boken var jag ju nyfiken på hur den skulle vara, men det var nog mest Kirunabilderna jag ville åt.

Det var en del fina bilder… Panoramabilder över stan, i Norrsken… Jättefint. Och ja, jag fick hemlängtan. Roger tycker att det är konstigt att jag säger “hemlängtan”. Jag bor ju här nu.

Längtan finns kvar i dag. Snö, det kompakt tysta ljudet. Ojoj. Jag sa ganska nyligen till Sussie att jag är tveksam om jag klarar mig tills i slutet av januari… hmm….

Filmen då? Jag kan inte riktigt säga att det var en besvikelse. Den hade nog varit bättre om jag inte hade läst boken först. Filmen kändes tunn och rotlös. Men skådespelarna var det inget fel på. Jag var verkligen tveksam till att Izabella Scouropco skulle spela Rebecca Martinsson, men hon var helt okej.

Hus eller inte hus. Vi har tvekat och velat. Vi vet att vi kommer att flytta till hus förr eller senare. Det vi har bestämt oss för nu är att försöka stå ut i lägenheten, göra det allra bästa av situationen, göra de saker man kan göra när man bor i en stad. Inte drömma om äppelträd och lövkrattning… Utan gå på bio, ta promenader inne i stan…. fika..

Vi började med att städa. En enkel grej för att få det lite bättre. Jag har äntligen bytt gardiner i Alvars rum. Han har haft hellånga, heltäckande mörkblå gardiner. Nu har han en fin kappa med safaridjur på… Jag har hängt upp bilderna på djuren som han hade i sitt rum i Kiruna. Nu ser det mer ut som det bor en liten kille där.

Vi har fixat lite i köket så det blev finare…

OCH! I förrgår var vi och köpte en bänkdiskmaskin. Jag har drömt om en diskmaskin så länge. När Roger ställde upp den på bänken var den mastodontoidstor! Det såg helt galet ut. Den gick inte riktigt att öppna, luckan tog i vattenkranen. Pust och stånk! Vi var tillbaka med den till affären idag. Samtidigt som vi lämnade tillbaka den köpte vi en annan, en mindre! Den kommer att få plats. Den var inte lika stor och kommer till och med att kunna stå åt ”rätt håll”.

Har man inte haft diskmaskin klarar man sig utan, men när man vant sig vid det är det svårt att stå ut med röran, disken på bänken, diskstället fullt med disk. Det är fuuuult. Jag kände att jag var tvungen att diska precis hela tiden, och då kom eksemen som ett extra present.

Nu är det lite finare hemma. Vi ska även optimera lite, flytta in bokhyllor i sovrummet så vi får plats med ett extra arbetsbord. Det har jag också längtat efter.