igår skrev jag ett långt pepptalk i min dagbok. Jag borde ha skrivit av det och lagt det i min väska idag, för även om jag minns det så känner jag det inte i kroppen sådär som jag gjorde igår kväll medan jag satt och försökte att inte titta på de läskiga delarna av The Shining (come and play with us Danny. Forever, and ever… and ever…)utan sneglade lite på sidan av och undrade om filmen är läskig även utan ljud (det är den, tro mig!)

men då bar jag ändå den där känslan i mig, den där tanken av någon slags oövervinnlighet och en djup förtröstan om att saker som jag oroat mig för kommer att ordna sig till det allra bästa.

För jag vill ju inte att han ska tacka nej för min skull, och jag har ju jobb minst till juli här(ryktet säger september men det är inget chefen bekräftat ännu), men jag vill inte vara ifrån honom i tre månader och inte under sommaren, inte ensam i stan. Jag gillar inte ens Malmö så mycket, än mindre om jag tvingas vara här ensam

och då kom den där känslan av lugn genom hela magen det kommer att ordna sig på bästa sätt så jag litar på det.

Samma sak är det med känslan av att jag kan. Med stora bokstäver. Lite trotsigt sådär som jag alltid brukar känna. JAG KAN!

för vad som helst – underbart storslagna häpnansväckande vackra saker – kan ju hända

vad som helst

Jamen, man kan ju inte bara gräva ner sig för att man har ett tillfälligt bakslag av något sort.
Jag orkar inte bekymra mig. Okej, jag väntar på lite cash så att några fler räkningar kan betalas men va fan, det är ju inte så att de ringer och är arga på en om man är sen, de skickar en påminnelse och man säger Oj, den hade jag glömt (alt. ‘glömt’)att jag skulle betala

för det finns ju så mycket pengar där ute. Så jag får garanterat mer snart.

Det ordnar sig alltid.
Saker tenderar ju att göra det.

Oh, nu ser jag att jag har jordens gulligaste grop i låret. Kan man måla en blomma runt den kanske.
Jag undrar om man kan gå ut i sina hemmamålade jeans trots att det är hål mellan benen på dem. Jag har haft en del tid framför teven trots att teven inte har något att erbjuda mig(men jag grämer mig över att jag missade Ugly Betty förra veckan. Fast cider med T på stan var alla gånger roligare än gamla Bettan)och har börjat måla på mina jeans. Det är faktiskt roligt.
Jag vet inte hur Ds kamera funkar med minneskort och allt så jag testar att ta en bild med mobben, ska ändå dra in ny musik i den så va fan.

Det ordnar sig alltid.

Igår köade jag och T i över 20 min för att få glass på Glassfabriken(eller lejonet och björnen, eller älgen och lammet, eller hyenan och hägern, eller…. vad det nu heter). Med tanke på deras hallonsorbet så är det SOOOO WORTH IT. Som di sir["som de säger"]