I was watching a clip from a concert of one of my favorite bands, Detektivbyrån. It was from a concert they did in Stockholm. They were playing “Om Du Möter Varg”.  I could not believe my eyes when I saw Martin moving towards  some kind of an electronic instrument, which produces sound by just moving  hands in midair! The sound was amazing! The crowd got really excited at that moment, and they started screaming. I had goose bumps….

This instrument is called the Theremin.

Léon Theremin playing his invented instrument, later known as Theremin

Thermin was created more than 90 years ago (very ahead of its time)! by the Russian inventor Léon Theremin. The instrument consists of two antennas that sense player’s hands positions and control the pitch and volume of the sound accordingly.

The Thermin was mostly associated with eerie sounds, so used specially in soundtracks of  sci-fi movies, like the 1951 movie: The Day the Earth Stood Still.

In 1994, the history channel produced a documentary about the instrument and its inventor. Theremin: An Electronic Odyssey

The most famous Thereminsts today are:

Lydia Kavina

Pamelia Kurstin: Watch Pamelia performing and talking on ted.com

Clara Rockmore : This is a wonderful performance by her.

If you want to learn about the Thermin this is a good introduction

And here is a video demonstrating a complete resources list to start learning this instrument.

And if you want to hear the Thermin like you have never heard it before, then check this out: Gnarls Barkley Crazy Theremin Jam

¿Calificativos que pueda encontrar para este grupo sueco? ¿Fenomenal, estupendo, único, fantástico, avantgarde? A pesar de que te esfuerces en hacerlo Detektivbyrån es mucho de cada una de esas cosas.  Por aparte aquellos que les gusta catalogar a un grupo por su estilo de música le califican de Folk, pero da igual, seguímos pensando que es mucho de fenomenal, de estupendo, de único, de fantástico y de avantgarde.

Formado por los hermanos Anders y Martin Molin en el acordeón y los teclados  respectivamente; y  Jon Nils Ekstrom en las percursiones, Detektivbyrån tiene como base las afueras de la ciudad sueca de Gothenburg.  En el 2008 la banda fue nominada con tres grammys al mejor grupo folk, y en ese mísmo año sacarón sus dos trabajos impresos E18 y Warmland.

Hace poco tiempo Ekstrom dejó la banda y los dos hermanos Molin preparan su tercer album ya no desde la ciudad sino en el estudio que implementaron en la casa de campo que compraron.  Además participan en la ambientación de la banda sonora para una película.  Pero para que tantas palabras…abajo dejo algunos videos de Detektivbyrån.

Dagen innan en förhandling i tingsrätten i norra Värmland där jag fullgjorde min notarietid ringde den tilltalade. Han var åtalad för ett inte alltför allvarligt brott, olovlig körning eller något. Den här gången. Han var tidigare dömd för dråp och hade en lång rad av fängelsedomar även för andra våldsbrott bakom sig. Han var arg på tingsrätten. Han tyckte att den låg för långt bort från stugan. Han hade ingen bil och ville att tingsrätten skulle betala hans resa. Han tyckte att det tjafsades om ingenting. Samtalet avslutades med att han frågade vad jag hette och att han skulle komma till förhandlingen “och då tar jag med bössan”.

Ganska läskigt för en osnuten notarie och än mer läskigt med tanke på att det inte fanns några säkerhetsanordningar i domstolsbyggnaden över huvud taget. Inga vakter heller. Under kansliets öppettider kunde vem som helst bara springa in till domarnas tjänsterum. Om de hade velat. Och bössor hade de alla. Det här var ändå centrum av älgjakts-Sverige.

Dagens förslag om uppstramade rutiner för säkerheten på domstolarna verkar vara ett genomtänkt och bra förslag. (Se pressmeddelandet från Justitiedepartementet här och själva utredningen kan man ladda ned här.) Skyddsbehovet finns där, även på de mindre domstolarna. De integritetsskäl som talar mot larmbågar i domstolarna väger lätt mot de risker som rättssamhället utsätts för.

Någon man med bössa kom inte efter hotet. Den tilltalade kom inte över huvud taget. Det var väl för långt från stugan. Kanske kunde vi döma honom i hans utevaro, jag minns inte nu. Men efter händelsen förseddes den vackra domstolsbyggnaden med en säkerhetsdörr. Och sen stängdes domstolen helt och hållet.

Så nu har mannen med bössan ytterligare 10 mil till tingsrätten när han ska ställas till svars för olovlig körning nästa gång. Vilket nog inte gör honom mer välvilligt inställd till domstolen.

(Och här får man ett förnämligt soundtrack till den värmländska upplevelsen, inklusive den fantastiska låten E18 som kan laddas ned som MP3 här.)

I live in a city, and without having an ownership to a fancy transport vessel, my trusty iPod and I often take walks to get around.

While attending the Roskilde festival in 2007, I stumbled upon a Swedish band by the name of Detektivbyran. I couldn’t help but stop and listen, believing at first it was the French musician, Yann Tiersen, who composed the soundtrack for Le Fabuleux Destin d’Amélie Poulain, one of my favorite movies.

What makes their music so beautiful is that they use no vocals, and focus on the use of unusual instruments like an accordion, drums, a toy piano, a traktofon, a glockenspiel, small bells and a music and sound box.

After returning home, I bought their album Hemvägen (2006) on iTunes, and quickly fell in love with the band. Their music is perfect for walking in the city, or anywhere else for that matter, because for me, it makes me believe I’m placed in a French movie.

At this point, my favourite songs from Detektivbyran is E18 and Nattöppet, both from the Hemvägen album. I strongly recommend to check it out, and if you’re an Amélie fan like me, you’re going to love it!

Have a good walk!

siento que estoy
solo
en una ruedita pequeñita
que está girando
lentito.

El primer poema de Pablito.

Música: Camping – Detektivbyrån

The first month fully breaks the jaw of my delusion. States of contentment take to the wind like wild flies, leaving the door ajar for all manner of confusion to waltz on in with her, for with a hand dealt in the spur of a moment my experience has led me to rest defences lightly on my shoulders, you should not for written in smoke are words which echo the need to take cover from semi-confrontations such as this– the green(er) side of it can become an entity unto itself working seemingly with me but in fact the opposite  when i factor you into any probability. Such searching goes unrewarded and at times unrecognised, leaving the envy of love aside and the hours of debate based on nothing but being young and headstrong– I held the girl she wants to run for the hills but i fear her feet won’t stop. While i stay and waltz at a pace (as you wish). To lose sight and see the gap widen. I know the early tempo you set will see me meet you at the finish line. Fuck! I hope my coach was right… Checkers. I wait only a second, watch her fear grow, the victory champagne kicks in. Stopping to smell the flowers in haste, enslaved by a passers blind obsession with having one more taste.

It’s all in my head. I’m beggining to spill with these words. I wish them to be received with an open heart and a macro-mind. Before i slip into those hands that double as midwives . she rocks, nursing her glass smeared with paw paw and ash, the attention to which lessens with every sip. I. The now thirst wridden innards entwine with the simple action of filling to the brim, going out on a limb. I refill the glass one last time to be left untouched– It’s a sense of belonging so strong it engulfs me and this familiar vessel. An endless search has finally reached a point. For with those moments in movement all thing tangible blend with the imagination and the letters of our purpose write themselves across the skyline of our mind, leaving all worry to wallow with the fish on the trawlers. Us weary travellers who live without direction move on to the mountains and fish from the clouds not content to drag nets.

In the midst of your absence the smile from another does catch the apple of my eye, each day gets brighter, each night longer. To make her laugh would will me to better things, but i can’t get you out of my head. Our sun does not rise at dawn, I haven’t been this straight since the year i was born… with you beside me i am at ease you clip the wings of my infernal panic..

When i look into your eyes i am at peace until i go to speak. With you on my arm i cry, i want to call you my love and teach and learn from our mistakes creating side by side on a canvas of life. You may be right if we were meant to be friends time will tell . The cut runs freely, in a heartbeat i forget how to move in a moment i forget how to feel. Love with all it’s catastrophes and nervous chatter feel so lost in the emotion, spirals of nothing circle overhead. I hold a flame it’s bright, maybe i’m not so alone tonight. Not far from drowning but still afraid to wave. Genuine affections reflected in natural response . These 2 purpose built dwellings house such pity and paranoia, not to mention the flickers of white musky fantasies brought on by the unspoken odur of cigarettes.

The orange LEDs are flashing, if given the green i can be sure. I can be sure going off the self that revisits me from the past. An immediate abandonment of ones state only allowed by her aura. There’s no doubt my foundation will shift. Structural overhaul in the works as slow seeping sentiments raise their heads. Such is the beauty of those silent stares entwined, i could never get my fill. Shared moments of joy with words of passion, sorrow and beauty, unfolding emotions bridging the gap for the few allowed to interrupt. Those new beginnings cannot happen for a reason.

Detektivbyrån (“The Detective Agency”) is an experimental folk duo from Gothenburg, Sweden, started by Anders Flanders and Martin Molin (formerly included Jon Ekström).  They combine traditional folk/acoustic instruments with electronics, bringing their once street performance and portable sound to fresh, innovative possibilities in their live and recorded sets. Vibes, accordions, trumpets, drums, guitars and synths echo traditional Swedish folk tunes — one example of how Detektivbyrån constantly seeks inventive methods of working between the old and the new, the tradition and the unknown.

Currently, the band is contributing to the soundtrack of the American film Tenure.

Songs of note (mp3):
“Sista Tryckaren” (from Wermland)
“Kärlekens Alla Färjor” (from Wermland)

Similar artists: Parken, Nordpolen, Markus Krunegård, Bob Hund, Florence Valentin

Emmabodafestivalen går från klarhet till klarhet. Utanför ett litet samhälle mitt ute i den småländska urskogen arrangeras för andra året något som kan vara sveriges största electrofest. Tidigare år (1988-2007) var det ett indie-näste fyllt av rödvinspimplande shoegazers i 14-årsåldern, så icke fallet numera. Förra året missade jag bittert Justice när de rockade röv ute i mossan. Idag missar jag 2manydjs, the bloody beetroots, boys noize och detektivbyrån (som lär vara bättre än på arvika).

One, two, weep, weep!

Packningen inför festivalen

I helgen (som började förra onsdagen) var jag på Arvikafestivalen och hade ruggit roligt. Upplevelsen var komplett med fint väder, glada vänner, bra musik och på tok för lite sömn.

Band jag såg:

• Detektivbyrån
• Röyksopp
• Nine Inch Nails
• Kite
• Welle: Erdball
• Depeche Mode
• Style Of Eye
• I Are Droid
• Alice In Videoland
• DAF
• Thermostatic
• Tiger Lou

Av de band jag såg var Welle: Erdball klart bäst, med en tuff show och ett urval av snabba låtar som hela publikhavet studsade till. Detektivbyrån var också roliga att titta på, de har fantastisk publikkontakt och ser helt förträffligt lyckliga ut på scen. De flesta band var riktigt bra, Kite och Thermostatic var fantastiskt roliga att lyssna på (på olika sätt), DAF var hård och dansant och Röyksopp var helt klart över förväntan (taket lyfte nästan när de spelade Eple och 5 am).

Magic Pandas ersatte Detektivbyråns extranummer

Welle: Erdball bjöd på en fantastisk show, komplett med ballonger pappersflygplan och arkadmaskiner.

Det var extraroligt att en hel bunt bekanta från Umeå hade letat sig till Arvika och första kvällen spenderades på Mein Camp. Mein Camp var förövrigt ökänt pga deras Joddelmusik och man hörde folk prata om dom i mindre glada toner ända fram till Laxå på hemvägen. Vårt eget läger “Camp Barnslig Flodhäst” låg på den lugna campingen som var mindre lerig och generellt sett bra mycket fräschare än den stora campingen. Den lugna Campingen erbjöd också slavar funktionärer som hjälpte till att bära saker, slå upp tält, kom med hinkar man kunde svalka huvudet i. Den största bristen på den lugna campingen var att kaffe inte såldes utan man fick gå ett par hundra meter utanför för att då tag på sin frukostdos. Officiellt skulle det vara tyst efter klockan två men det var aldrig några problem att sitta pratandes och skrattandes fram till långt efter tre. Vi var ganska lugna och ingen verkar ha tagit illa upp.

Den lugna campingen klockan fyra på morgonen

Sista natten drog vi åter igen bort till stora campingen och satte oss och pratade med helt okända människor som bland annat spelade Dchenghis Kahn och Philemon Arthur and the Dung. Ett roligt gäng som vi lämnade för att se mer av vad folk sysslade med mitt i natten/morgonen. Det stod ett gäng och dansade runt en bergsprängare till tonerna av 90-tals-Techno, ett gäng spelade golf med pinnar och tomma ölburkar och ett par brandvakter stod och tryckte i en plåtlåda.

Resan hem gick via Laxå, Falköping och Jönköping och var regnig, men eftersom jag hade sällskap så ver det hela rätt behagligt. Vad som var mindre behagligt var att återgå till jobbet på måndagen.

Ett UFO skymtades ovanför biblioteket i Laxå

Det var upplagt för ett segertåg, min tionde arvikafestival. I obruten följd. När jag lämnade festivalen förra sommaren bestämde jag mig för att no matter what så skulle ajg på något vis finns i Arvika och bevista festivalen. Om så bara en enda dag.

Sen bokade man Depeche Mode och jag har längtat sedan i oktober.

Jag fick ledigt torsdagen och fredagen och hade inga som helst besvär med att vara med på hela festiveln. Packade och åkte upp onsdagen den förste juli. Kom sent som tusan på grund av tågstrul i Malmö men väl framme och incheckad på lugna campingen (mer om det sen asså) kunde jag bekanta mig med mina grannar. Det visade sig att gamle KF-räven och numera MP-politikerna Johan Hellström skulle upp med lite vänner så vi camperade ihop. Perfekt för en ensamseglare som mig själv.

Jag snickarade ihop en diger lista med “saker som kan vara värda att se”. Den längsta någonsin. Årets uppställning var förmodligen den mest lovande på flera år, inte så fruktansvärt mycket stort för min del men desto mer halvintressanta-ganska instressanta småakter. DM knep väl hela kassan för stora bokningar i synth-facket.
Nedan följer sedvanliga snabbrecensioner av det jag såg. Målet var tre per dag och det infriades utan problem. (tre/dag == ungefär 100:-/spelning, ett mer än okej pris.)

Men först en notis om lugna campingen. Först var det kärlek. När jag tog mig bort till vattenprylen och borstade tänderna på natten passerade jag över hela campingen. Rent och mysigt. Folk hade sina bord och stolar och andra prylar framme, ett helt otänkbart scenario på stora campingen. Huvudvägarna på campingen var inte bara uppmärkta, det var vita plastmojänger, alltså “riktiga” vägar. Wunderbar om det blir regn liksom.
Liten besvikelse infann sig dock på torsdagen när vi upptäckte att man var tvungen att gå in genom stora entré (på andra sidan festivalområdet) istället för Apolloentrén som låg 150 meter från campingen. Feltänk++
Å andra sidan så löste man detta tills tidiga kvällen så det hindret var bortröjt. Istället för att stå i milslånga köer till toaletter på området kunde man ta sig till campingen och de rena bajjamajorna, ibland med kö och i så fall markant kortare om någon.
Åker jag som besökare nästa år så blir det mer än gärna en repris på lugna campingen.

Kolla in denna fotokavalkad från festivalen först!

Torsdag

P3 Sommarsession: Detektivbyrån (Andromeda)
Detektivbyåran hade en “riktig” spelning vid åtta på kvällen men jag välde ändå att se den som gjordes för P3 mitt på dagen. Egentligen ingen större anledning bakom beslutet men i efterhand så är jag nöjd med det. Svårt att värdera spelningen då det blir sönderhackat av att det är radio med osv.
Bra leverans, lekfullt, skön publik.

The Sounds (Vintergatan)
Jag tror inte att jag har sett Maja och gänget sedan Vintergatan 2004(?), då var det fel scen. Bättre nu, det är inte många som fixar Vintergatan – ej heller Maja =)
Det märks att The Sounds har vuxit en hel del sedan sist. Många spelningar i bagaget och det är leverans rakt igenom. Man blandar och ger från nytt och gammalt. Det är bra som tusan. Det enda som får publiken att stanna upp något så här tidigt på eftermiddagen (17tiden) är den stekheta solen. Undra hur många som mådde dåligt av det.
Klart värt tiden att se The Sounds.

Röyksopp (Apollo)
Årets felbokning.
Inte fel band eller så utan fel scen. De fyllde tältet. De fyllde grusplanen utanför tälet. De fyllde ölserveringen. Många kom för att se Robyn så det lättade en del efter hennes framträdande som nummer tre eller fyra. Men ändå. Massor med folk och sjujäkla spelning. Ryktet om besök från Lykke Li och Karin Dreijer infriades till 50% med Karin uppklädd till Uggla.
Klart värt att se Röyksopp i ett överfyllt Apollo-tält!

Nine Inch Nails (Vintergatan)
Det här är inte min grejj men är de i Arvika så ska jag se dem iaf.
Sista Svergiespelningen vad det verkar. NIN har ändå funnits där då och då i spellistan.
Kan inte precis bedöma det men den delen av spelningen jag var där såg och lät bra iaf, jag lämnade lite tidigare.

Elegant Machinery (Apollo)
Förra gången spelade de på Vintergatan. För stor scen. Apollo är mer lagom men så här som sista band ut kunde de gott kört tajt på Andromeda. Publiken var lagom stor för att det skulle bli härligt packat framför scenen där.
Levererade, inte jättekul men klart värt tiden.

Fredag

Frida Hyvönen (Apollo)
<3
Helt perfekt inledning. Tokvarmt i Apollo, massa kärlek och helt underbart. Det blev lite tårar, Frida har tagit mig igenom en del händelser. Kan man få en repris kanske?

Welle: Erdball (Apollo)
När Welle senast var i Arvika kom det ett skyfall när ajg gick från stora campingen till Andromeda. Jag var helt genomblöt när spelningen började då. I år gällde samma visa, massa regn på väg till Apollo.
Vi dansade oss varma och regnvattnet övergick nog i svett. Helt sanslöst bra spelning. Welle har tagit sin redan sköna scenshow till nya höjder och körde med massa nya leksaker, både som presenter till publiken och för effekter på scen.
Noch ein mal!

Emil Jensen (Jamobilen)
Eftersom det var skottpengar på de som inte kollade Emil i campet så var det bara att falla på knä. Visst var det lika bra som vanligt, jag stannade en stund och skaffade sedan mat innan jag vandrade till baka till campingen. Ett par finfina kängor delades ut i mellansnacket och Emil visar att han är en mer komplett artist än många andra.

Depeche Mode (Vintergatan)
Årets höjdpunkt och helt galet.
Jag har aldrig sett så många människor på en så liten yta. Hela festivalområdet var en stor kö mot Vintergatan till. Sanslöst!
Det går inte riktigt att beskriva det med ord men jag är mer än nöjd med spelningen. Den når inte upp till min första upplevelse där på sittplats i Skandinavium men fan va bra det var!

Fever Ray (Apollo)
Om någon var orolig för att den maffiga upplevelsen med DM skulle göra det svårt att se nåt annat efter så fick den en käftsmäll av Karin.
Utan att i förväg veta vad scenshowen skulle bjuda och med toköppet sinne fick jag insupa installationen Fever Ray. Laserspel, samklang och tokoreograferat (antar jag=)). Jag är fortfarande tagen, så stort. Toppar inte The Knife eller Kraftwerk som upplevelser men det är i hasorna. Oerhört stort!

Lördag

Florence Valentin (Apollo)
Hängde på de andra till Florence, inte min grejj men det funkar ju. Leverade finfint, kunde dock dra ned lite på det fjantiga mellansnacket eller åtminstone träna på argumenten. Det är inte sexigt med folk som ska vara politiska som inte får ihop det och istället tar till svordomar.
Spelningen som helhet var bra. Inget särskilt.

Anna Ternheim (Vintergatan)
Anna på Vintergatan? Fanns väl inte utrymme på Apollo och en mindre scen kanske inte hade funkat så bra. Anna var så där härlig och fin som bara hon kan vara. Jättenöjd med spelningen och sånt men ser fram emot en lite mindre klubbspelning eller liknande vid senare tillfälle som kompensation.

Fleet Foxes (Apollo)
I konkurrens med Little Boots blev jag övertalad att välja Fleet Foxes. Det var bra. Oerhört bra. På många sätt. Jag har inte så oerhört bra koll på dem sen tidigare men har lyssnat en del på radio och Spotify så klart. De var med i typ P3 Pop eller nåt som jag lyssnade på när ajg körde bil. Sköna snubbar och spelningen gick i samma anda. Jag gör gärna om det, tror dock att lite mysigt sällskap kan vara en bonus.

Thåström (Vintergatan)
Sist var Thåström astråkig och drog över och var allmänt gubbig. Bättre denna gången. På avstånd i ölområdet och det levererades lite gamla låtar och lite nya låtar. Så länge han väljer rätt i låtlistan är det ju bra skit.

Arvikafestivalen 2009 var oerhört bra.

Slutligen kan man bara konstatera att jag missade eller struntade i vissa saker som jag så här i efterhand ångrar lite. Thermostatic, Emmon, Bob Hund, Alice in Videoland, KoRn, Mind.in.a.box, DAF, Jenny Wilson, First Aid Kit och I are droid ex.

Läs även andra bloggares åsikter om arvika, arvika 2009, arvikafestivalen, detektivbyrån, p3 sommarsession, the sounds, maja ivarsson, röyksopp, robyn, karin dreijer, the knife, nine inch nails, elegant machinery, frida hyvönen, welle: erdball, emil jensen, jamobilen, depeche mode, ferver ray, florence valentin, anna ternheim, jenny wilson, fleet foxes, thåström, imperiet

Vinnarna i Västerbottens amatörfilmfestival har presenterats! Vinnaren i lättviktklassen blev Turmalinen (en välgjord film om ett gruppboende, verkligen värd vinsten), mellanviktarnas vinnare blev Draken, filmen med det snygga fotot och den härliga musiken av Detektivbyrån, också värd vinsten. Tillfälligt anställd vann tungviktsklassen, den var väl inte särskilt bra men snyggt filmad iallafall. Draken vann dessutom pris för bästa foto och bästa manus. Väl värd de priserna också. Här är VAFFs hemsida, tryck på “Årets Vinnare” till vänster så kan du klicka dig vidare till vinnarfilmerna!

Jag har bestämt mig för att hylla min musiksmak (som enligt mig själv såklart är alldeles fantastiskt gudomlig) på det ädlaste, noblaste och finaste sätt man kan, nämligen genom att ge den en egen lista på en blogg. Är det inte väldigt fint av mig? Som du kanske ser har det tillkommit en liten widget till höger om den här texten. Eftersom ordet carrot är, bland mycket annat, som vi alla vet synonymt med ordet “bra” heter listan Mina tre senaste carrot-låtar. Det är alltså en lista över bra låtar, men inte vilka bra låtar som helst utan några av de som jag spelar mest i iTunes och Spotify just nu. Den här gången är Arcade Fires “Rebellion (Lies)”, härliga Detektivbyråns “Life/Universe” och Living Things “Let it Rain” med.

I verserna hör man att sångaren i Arcade Fire inte läspar men i refrängerna låter det som om han gör det. Lyssna bara på orden “everytime you close your eyes”

Och så var VAFF 2009 över. Det var riktigt trevligt att vara där med ganska många välgjorda och bra filmer. Filmer som var bra på många sätt. Såklart fanns det en hel del bottennapp men det får man räkna med. Överraskande nog tycker jag att mellanviktarna (17-21 år) var bäst, tungviktarna är ju äldre (22-26) så man kunde tro att de skulle bjuda på bättre filmer, men icke. Lättviktarna (upp till 16 år) var ju kanske inte så proffsiga, men en film där var riktigt kul, faktiskt den roligaste av alla filmer, tror jag. Men kvaliteten var bättre, ja till och med bäst, hos mellanviktarna. En av mellanviktarna (närmare bestämt filmen Draken) hade också med en låt av härliga Detektivbyrån, det gjorde mig till en glad gosse.

Med jämna mellanrum hör man en låt som man tycker påminner om någon annan. Ibland kommer jag på vilken men alltsom oftast tycker jag att man letar förgäves i musikminnets djupaste vrår utan resultat. Det kan vara otroligt frustrerande. Precis som när man inte kommer på namnet på en viss låt eller ett visst band. Igår hade jag en diskussion med några vänner om två låtar med inslag som vi kände igen från någon annanstans. Dels är det Detektivbyråns “Kärlekens alla färjor” och dels är det Hello Saferides låt “Lund“. När det gäller den senare så tycker jag med absolut bestämdhet att pianoslingan påminner om någon från TV. Någon serie, kanske från nittiotalet, eller något program. Eller kanske en reklamfilm. Om det är någon som vet så får ni väldigt gärna upplysa mig, förslag mottages tacksamt.

Musik: Konsert

Jag inhandlade biljetter till Detektivbyrån konsert på Debaser Medis så snart de släpptes, men sen hade jag helt glömt bort det. Sån tur var påminde en kompis mig samma dag, för det här hade jag inte velat missa!!

Konserten inleddes en aning trevande då de tre extremt skickliga musikerna på scenen mest koncentrerade sig på sina otaliga instrument som de dessutom ofta spelade på flera samtidigt. Men allt eftersom konserten led släppte dom till mer och mer och mellansnacken utvecklades till bland det bästa jag varit med om. De är så skönt opretantiösa och oslipade att det känns totalt ärligt och inte ett dugg inövat eller upprepat när de tackar deras föräldrar för skjutsen eller plötsligt inser att de just jämfört sig med både Bruce Springsteen och Beatles.

De sköna alstren från senaste skivan Wermland byter av varandra – Life/Universe, Om du möter varg, En annan typ av disco… När de drar igång hiten Lyckans Undulat så stiger jublet och den rätt stillastående folkmassan börjar så smått röra på sig. Min respekt för Detektivbyrån ökar ytterligare när jag ser hur mycket det experimenterar med sina instrument! Inte nog med synthar, xylofoner, dragspel och gitarr. Både Martin och Anders ger sig på att spela det mycket underliga instrumentet Termin på ett otroligt imponerande sätt! Martin spelar med dubbla stråkar(!) på sin Xylofon och den inlånade trummisen spelar sax (och då pratar vi kontarsmaterialet, inte saxofon). Samtidigt låter det förbannat bra!

De avslutar konserten med tre låtar som inte på långa vägar är färdiga utan mest beståd av melodier på piano med lite komp – respekt att våga göra något sånt! Och jag kan avslöja att det bådar gott inför nästa skiva! Som pricken över i:et blir absolut sista låten Partyland! När publiken ropar efter extranummer så erkänner de att de nya låtarna och Partyland var deras extranummer men de vågade inte chansa på att det skulle bli något. De bjöd iaf på en extralåt plus en svajig repris på Lyckans Undulat.

Utan tvekan årets konsert! Om Detektivbyrån kommer till din stad – missa dom inte!

Betyg: 9/10

Den 17-18 juli är datumen för 2009 års Backafestival på Österlen – som, enligt min mening, nog kan vara Sveriges trevligaste musikfestival. Så här var Backafestivalen i fjol…

Precis så här låter det när Kjell-Erik Eriksson i Hoven Droven spelar fiol! Foto: Birgitta Olsson.

Urkult vid Nämforsen i Norrland och Korröfestivalen i Småland har blivit de mest omtalade svenska världs- och folkmusikfestivalerna. Nu är det dags också för den lilla Backafestivalen på Österlen i Skåne att bli känd i hela Sverige. Årets Backafestival gav mig samma känsla som på Korrö för tio sen. Det är något på gång!

Backafestivalen arrangerades första gången år 2005 på ägorna till Mandelmanns Trädgårdar i Södra Rörum. När den år 2007 hade vuxit och inkräktade för mycket på arbetet på gården, flyttade festivalen till den likaså backiga ängen bakom Tjörnedala konsthall. 

Förra året stod Backafestivalens stora scen utomhus, besökarna satt i backen och lyssnade. I år hade den stora scenen placerats i ett festivaltält. Lite synd, tyckte en i arrangörsföreningen när festivalen inleddes på fredagen. När regnet öste ner på den andra festivaldagen så var arrangörerna desto gladare för att scenen inte stod utomhus.

Backafestivalen har gått från picknick med musik till en riktig musikfestival.

Dan Öberg undervisar i konsten att spela didgeridoo. Foto: Bengt Eriksson

Och även om det kan vara trevligt att sitta i gräset och äta och fika så nog är det musiken som lockar de flesta festivalbesökarna? Kanske tillsammans med kurserna i att spela didgeridoo, djembe och nyckelharpa eller dansa folkligt svenskt, etno och orientaliskt. Det fanns också en visstuga och verkstäder där barn och äldre kunde bygga instrument á la 60-talets musikverkstäder.

Musikutbudet har blivit allt större och bredare: folk- och världsmusik och annat inom begreppet folklig musik. Till exempel Detektivbyrån med sättningen vibrafon, dragspel och trummor (ibland en synt). Märkligt att Detektivbyråns instrumentallåtar, som än kan leka Thore Skogman och än spräcka avantgardistiskt, passade in så bra på Backafestivalen. Det krävs både stora, vidöppna och små, fina arrangörsöron för att begripa det.

Detektivbyrån med Martin Molin på vibrafon. Vid klaviatur i bakgrunden syns också Anders Flanders. Foto: Birgitta Olsson.

Även Gunnar Källströms bonnatosiga Janne Vängman-punk fungerade mycket bättre på scen (än på skiva). Inte minst tack vare bandet Fridens Liljer som tog med hans småländska visor till både Istanbul och en finsk tangoskog.

Fredagens höjdpunkt blev Hoven Droven. Hela gruppen folkrockpogade (alltså punkdansade). Elgitarristen gick ut i publiken. Fiol och saxofon duellerade. Ösigare svensk folkmusik (plus rock och jazz) har aldrig spelats.

Från lördagen kan rapporteras om en spelning där Johan Hedin, nyckelharpa, och Esbjörn Hazelius, cittern med mera, blandade de bästa traditionella svenska låtarna med deras bästa egna.

Nya folkmusikgruppen Alla Fagra (sång, fioler, handtrumset, akustisk gitarrbas, bouzouki och harpa) låter som namnet: deras mestadels egna folkmelodier är just fagra. Vacker och melodisk svensk folkmusik i  musikhögskoletraditionen.

Dan Öberg steg också upp på scenen med sin didgeridoo för att spela blues med gitarristerna Bert Deivert och Janne Zander. Foto: Birgitta Olsson.  

Lördagens höjdpunkt: Bert Deivert och Janne Zander, som sjöng och spelade blues på ett stort antal akustiska gitarrer och mandoliner. Grovt och virtuost, samtidigt. Ett sökande efter den ur-blues som spelades på ett ackord. Också speciellt att höra två plåtgitarrer tillsammans.

I cafétältet fanns en liten scen för mindre kända, tillfälliga och mer lågmälda grupper. Som ett gäng med någon Fredrik i spetsen som provade ut sin egen altcountry och förstås Äpplet i lomman (festivalens husband vars medlemmar ingår i arrangörsgruppen) som spelar folkligt från Österlen på fiol, dragspel och gitarr.

Hus- och festivalorkestern Äpplet i lomman på caféscenen: Reine Steen, fiol, Lisa Kjellsson, dragspel, och Gustav Mandelmann, gitarr. Foto: Birgitta Olsson

Årets besöksiffra lär ha passerat 2000.  Ingen jättepublik och arrangörerna vill helst att Backafestivalen inte blir mycket större. Som om det går att stoppa! När årets grupper och musiker berättat för spelkompisarna hur kul det var att spela på Backafestivalen så kommer arrangörerna att översvämmas av CD-skivor. Och gaget – det ska vi nog komma överens om…

Tjörnedalaängen är stor! Många fler besökare får plats. Till nästa sommar skulle jag föreslå ett särskilt mattält – så att det blir plats för mer musik och publik i det lilla scentältet. Ett annat råd är att hyra in ett ännu större tält för den stora Backascenen.

(Publicerat i Hifi & Musik 2008)

I can feel it. The mode. With the hard-to-define, analogue yet electro-style folk-music compositions of Detektivbyrån in my earphones I immerse myself in my writing. I feel like I am really coming into my own. It’s powerful.

As a treat, I will give you the first three paragraphs of my current work – a feature article on the shift from traditional to alternative media within advertising. I am expecting input from you.

It used to be a letter in the mailbox, now it’s a video in your inbox. These days you can barely log on to your computer without getting a dozen e-mails trying to push different products and brands down your throat. Half of them are spam and the other half are links to videos. Videos that might look like spur-of-the-moment handy-cam kind of things, but in reality are multi-million projects funded by the biggest companies in the world. Marketing through alternative media is a trend that has been spreading like wildfire in the past years.

Is this type of ad just a part of a popular trend, or is this a first look into the new age of advertising? Well, the attention and focus on alternative media is growing by the second and does not seem to slow down. What it all will come down to in the end is where the marketing executives will choose to spend their dollars. The answer to this question is not easily accessible. Even the biggest players in the marketing business can only guess to where such a fast-paced and diverse market will be in a couple of years.

Would you read this article?

/J

Jag sitter och spotifyar (ja det är nu ett verb i mitt hushåll) då jag plötsligt finner en remix av Markus Krunegårds slagdänga Jag är envampyr. De som ligger bakom remixen är inga mindre än värmlänningarna i Detektivbyrån. På något magiskt vis har de lyckats ta en låt som redan var bra, att bli ännu bättre. Så nu är det helt sonika en låt med det kariktäristiska från både Markus samt Detektivbyrån.

Bara klicka ner så finner ni den fina versionen.

Eller om ni har spotify så klicka här.

… och Samuel hittar konstiga band- och artistnamn. Det finns ganska många band- och artistnamn som är helt logiska, Robyn till exempel, det är inte så svårt att förstå varför hon valde det namnet. Det finns också en del bandnamn som kanske inte är jättelogiska, men man tänker inte så mycket mer på det, det är inte så ovanligt att bandnamn är lite konstiga, typ The Shins. Sen finns det en del namn som bara är.. konstiga. Här är några..

• The Kristet utseende
• Kent (det är faktiskt ett konstigt namn, vem döper ett band till.. Kent!? “Oj, spelar du i ett band, vad heter det?” “Kent.” …)
• 3OH!3
• Noah and the Whale
• Detektivbyrån
• Röyksopp
• Afasi & Filthy
• Mobbade barn med automatvapen
• Klart grabben ska ha en husvagn
• Leif Karate
• Elda med höns
• GOVS (som är en förkortning för Gert-Oves. Hmm…)
• Tampongtomtarna
• Radioaktiva räkor
• Gudibrallan
• Aj fan vad ont det gör att få en cykel i ryggen (tror egentligen att det är ett namn på en låt, men aja)
• Apoptygma Berzerk

Hur har de tänkt!? Hos en del av bandnamnen känns det som om de bara valde det mest random-iga namn de kunde komma på för att, ja.. kanske för att få uppmärksamhet. Men men, det är ju roligt att det finns konstiga namn också. Där fick du en välsmakande och god lista och nu behöver vi inte ägna värdefull tid åt att grubbla på dessa.. umm… egendomliga namn. Tack och adjö!